Partierna och framtiden
1949
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PARTIERNA
OCH FRAMTIDEN
Av docent OLLE NY1WAN
1948 års andrakammarval har kanske mer än dylika val i allmänhet varit ägnat att aktualisera frågan om partiernas framtid.
Att detta val kommer att inta en viktig plats i vår partihistoria
står utom allt tvivel. Det är särskilt två saker, som gör det minnesvärt och betydelsefullt. Det är dels folkpartiets sensationellt kraftiga uppmarsch till det utan konkurrens dominerande bland de
antisocialistiska partierna, dels socialdemokraternas inte mindre
sensationella prestation att hålla sina ställningar så väl: en röstökning i absoluta tal på icke mindre än 352,869 svarande mot relativ tillbakagång på 0,7 Ofo och en förlust av endast 3 mandat. Då
folkpartiet samtidigt fick 484,121 nya röster, ökade sin andel i valmanskåren från 13 Ofo till 22,8 Ofo samt erövrade 31 nya andrakammarmandat, kan man dock inte klaga på bristande rörlighet bland
väljarna. Den är dessutom större än vad dessa siffror anger. Trots
den socialdemokratiska röstökningen måste man nämligen räkna
med övergång från socialdemokraterna till de antisocialistiska
riktningarna, i första hand till folkpartiet. Denna avtappning för
socialdemokraterna ersattes emellertid mer än väl av nytillkomna
årsklasser och tillströmningen från kommunisterna. Det för fjolårets val karakteristiska är den ökade rörligheten, en begynnande
tendens till uppmjukning av klassbindningen, folkpartiets expansionsförmåga och socialdemokratiens starka defensivkraft. Skall
man tala om triumfatorer vid detta val, bör man nämna folkpartiets press och socialdemokraternas valapparat.
Hur ter sig då det svenska partiväsendets framtid med utgångspunkt från fjolårets vaU Frånsett skiljelinjen mellan demokratiska och nationella partier å ena sidan samt icke-demokratiska och
utifrån dirigerade riktningar å den andra är uppdelningen på socialistiska och antisocialistiska partier fortfarande den för svensk
politik mest väsentliga. Professor Ohlins laborerande med vänsterbegreppet och framställandet av folkpartiet såsom mer vänster- 75
Olle Nyman
betonat än det socialdemokratiska partiet ter sig under sådana förhållanden som beskäftigt nonsens. (Hr Ohlins infall och folkpartipressens utläggningar av detsamma är någonting så befängt, att
en liten utvikning är motiverad. Då det förkunnats, att folkpartiet är mer vänsterbetonat än socialdemokratien, därför att det
»slår vakt om individens frihet och rätt gentemot staten och regleringssamhället», måste man säga, att det är att ställa sakerna på
huvudet. Vänsterns och radikalismens strävan går nämligen mot
kollektivism, medan det blivit en typisk högeruppgift att föra individualismens talan. Konservatismen och liberalismen kan i dagens
läge mötas i det gemensamma arbetet för individens frihet gentemot staten och regleringssamhället, men därav följer tydligtvis
inte att det liberala partiet står till vänster om socialdemokratien.)
Det viktigaste för framtiden är alltså styrkeförhållandet mellan
de socialistiska och de icke-socialistiska partierna. De två socialistiska partiernas andel av väljarkåren sjönk vid det senaste valet
med 4,8 Ofo till 52,5 Ofo trots ett nära nog maximalt utnyttjande av
de socialdemokratiska reserverna. En förskjutning i samma riktning endast obetydligt över hälften så stor leder nästa gång till
majoritet bland de röstande för de antisocialistiska partierna. En
sådan utveckling kan i varje fall inte sägas ligga utanför det
möjligas gräns.
Av de båda socialistiska partierna har det socialdemokratiska
en väl konsoliderad ställning med en enorm kärntrupp av i alla
lägen trofasta väljare, som intet annat parti har någon motsvarighet till, medan det kommunistiska partiets ställning för närvarande ter sig ganska vacklande. Kommunismen har trängts tillbaka så pass kraftigt, att den kommunistiska representationen i
andra kammaren nu är mindre än de kommunistiska riktningarnas under större delen av 1930-talet. Mandatsiffran är nu densamma, som den var före 1932 års val. Åskådningsundervisningen
från de östeuropeiska vasallstaterna, framför allt från Tjeckoslovakien, samt de svenska kommunisternas allt tydligare ådagalagda
totala följsamhet efter de sovjetiska regianvisningarna har gjort
allt flera väljare immuna mot de demagogiska knepen från kommunisternas sida. Den svenska kommunismens framtidsutsikter är
under sådana förhållanden knappast lysande – så länge vår självstyrelse och vårt reella oberoende är intakta.
Om arten av socialdemokratiens framtidsutsikter kan det däremot råda delade meningar. Det socialdemokratiska partiet har
utan tvivel resurser till sitt förfogande, som är mycket impone- 7G
.-
Partierna och framtiden
rande. Det gäller såväl ifråga om det rent materiella underlaget
för partiverksamheten som i fråga om tillgången på personliga
kapaciteter. I det sistnämnda avseendet har kanske partiet inte
så många särskilt lysande toppar – framför allt inte sedan den
andra generationens män definitivt dragit sig tillbaka från de
främsta linjerna, vilket inte kan dröja så länge – men bredden
är i varje fall imponerande. Aterväxten förefaller emellertid vara
mindre imponerande. Holf Edberg, Gösta Netzen och Hagnar Edenman är de enda för året nytillträdande socialdemokraterna i riksdagen, som samlar något större intresse kring sig.
Det socialdemokratiska partiet har vidare förmånen att kunna
räkna med en sällsynt trofast väljarkår. För de flesta arbetare är
det en självklar akt av solidaritet med den egna klassen att rösta
med det socialdemokratiska partiet, som på valsedlarna också riktigt nog tecknar sig arbetarepartiet, i flertalet valkretsar – 18 av
de 28 – utan tillägg av underbeteckningen socialdemokraterna.
Man kan nog bland arbetarna i mycket vara kritisk mot den socialdemokratiska politiken i olika avseenden, men man finner det
svårt att vid en valhandling ta den fulla konsekvensen av sin kritiska inställning genom att rösta på ett annat parti – utom möjligen genom ansvarslös kverulansröstning på kommunisterna, nå-
got som dock lyckligtvis av skäl som nyss berörts numera blivit
mindre vanligt. Socialdemokraterna har ännu så länge i stort sett
en tacksam uppgift, då de vädjar till klassfördomen och klassolidariteten. Och stödet från fackföreningsrörelsen utgör en ovärderlig tillgång. Det finns emellertid tecken, som tyder på en begynnande upplösning av den starka klassbindning, som varit så utmärkande för vårt politiska liv. Det är ännu endast fråga om en
svag tendens, men den kan vinna i styrka. Ett av dessa tecken är
själva valsiffrorna, som vittnar om ökad rörlighet. Bland dem som
gått över från socialdemokraterna till folkpartiet, finns säkert
också rena arbetare, fastän de väl utgör en liten minoritet i jämförelse med medelklassrösterna, som vandrat över från socialdemokrati till folkparti. Den s. k. arbetarliberalismen är ett annat tecken. Folkpartiet och inte minst folkpartiledaren måste hållas räkning för att de försökt ta vara på partiets aktionsmöjligheter i
detta sammanhang. Det gäller att fortsätta på denna väg. Folkpartiet skulle illa förvalta sitt pund, om det inte tar vara på sina
nya arbetarväljare och ser till att partiets anhängare inom sina
fackliga organisationer verkar för fackföreningsrörelsens partipolitiska neutralitet. De fackligt organiserade arbetare, som stöder
77
!’f
f
Olle Nyman
antisocialistiska partier, borde inte nöja sig med att endast rösta
på dessa vid valen utan också, på det sätt de kan, i olika lokala
sammanhang till att börja med, arbeta för att fackföreningsrörelsen begränsar sig till de rent fackliga uppgifterna, beträffande
vilka socialdemokrater, folkpartister och högermän borde kunna
samarbeta i endräktig facklig solidaritet. Vid valet i fjol röstade
cirka 400,000 medborgare ur socialgrupp III med de icke-socialistiska partierna. Av dessa måste uppenbarligen åtskilliga 10,000-tal
vara fackligt organiserade arbetare, och av dessa borde man kunna
förvänta någon aktivitet i här berörda avseende. Så ankommer
det på de antisocialistiska partierna att övertygande visa, att de
inte på minsta sätt motarbetar fackföreningsrörelsen som sådan
utan endast den intima sammankopplingen mellan fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet samt att deras antisocialism inte på något sätt är anti-arbetarpolitik utan motsatsen. Att få arbetare med i det aktiva partiarbetet måste därför
för dessa partier vara ett stort intresse. I vilken grad det hittills lyckats, därom ger kandidatlistorna vid fjolårets andrakammarval vissa upplysningar. Av de antisocialistiska partierna är
det endast folkpartiet, som i någon nämnvärd utsträckning har
arbetarnamn på sina listor. Men de har i allmänhet fått en mycket blygsam placering. Folkpartiet i Västerbottens län visar sig
vara mest avancerat. Där stod en kommunalarbetare som första
namn på en av de fyra listtyperna och som tredje namn på två
andra, medan en byggnadssnickare innehade tredje rummet på
en och sjätte på en annan av listorna. I övrigt kan i detta sammanhang nämnas: en pappersbruksarbetare och mångårig kommunal förtroendeman som förste personlige suppleant för en av
de valda riksdagsmännen i Stockholms län, en smidesarbetare
(dock anställd hos sin fader) som andra namn på en av de fem
folkpartilistorna i Kopparbergs län, en sågverksarbetare som
tredje namn på två av de fyra listtyperna i Kristianstads län
(med en lantarbetare som förste suppleant på en av de båda listorna), en charkuteriarbetare på tredje och en pappersbruksarbetare på fjärde plats på två av de fyra listorna i Kalmar län, en
skogsarbetare på fjärde respektive sjätte plats på två av de fyra
Värmlandslistorna, en kommunalarbetare som fjärde namn på en
av de tre listorna i Västmanlands län, en byggnadsarbetare som
fjärde namn på en av de fem listorna i Gävleborgs län och en
byggnadssnickare med samma placering på en av de tre listorna
i Jämtlands län. I Jönköpings län hade en av de sex folkpartilis- 78
Partierna och framUden
torna komponerats som speciell arbetarlista med arbetarnamn från
fjärde t. o. m. tionde plats, men till täten släpptes de inte fram.
Obetydligt inslag av arbetarrepresentation fanns dessutom på folkpartiets listor i Östergötlands, Kronobergs, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs läns norra, Älvsborgs läns södra, Skaraborgs, Västernorrlands och Norrbottens läns valkretsar. Helt utan sådant inslag
är däremot kandidatlistorna för Stockholms stad, Göteborgs stad,
Fyrstadskretsen, Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Blekinge,
Malmöhus, Hallands och Örebro län. Det är påfallande, att folkpartiet tycks ha svårt att få fram några arbetarnamn i de större
städerna, eller man kan säga från städerna över huvud taget.
storstädernas arbetare är inte alls företrädda bland folkpartiets
kandidater (en golvslipare på tionde plats på den ena av Göteborgslistorna är egen företagare och kan räknas som hantverkare
hellre än kroppsarbetare). Folkpartiets riksdagsmannakandidater
ur arbetarklassen kommer antingen från mindre städer- Skövde,
Skellefteå, Köping, Huskvarna, Ulricehamn och Vimmerby- eller,
vanligen, från landsbygden, den rena landsbygden eller dess tätorter. På dessa håll har partiet tydligen haft lättare att nå kontakt med arbetarvärlden än i städerna, och det skulle inte förvåna,
om denna kontakt vanligen vunnits via frikyrkoorganisationer.
På högerns kandidatlistor är arbetarnamn ännu mer sällsynta
än på folkpartiets. Sådana förekommer endast på högerlistorna i
åtta av de 28 valkretsarna, t. ex. trädgårdsarbetare i Stockholms,
jordbruksarbetare i Kristianstads och Västerbottens, gruvarbetare
i Norrbottens och chaufför i Kopparbergs län. Bondeförbundet hade
vid fjolårets val arbetarnamn på sina kandidatlistor i elva valkretsar, vanligen jordbruksarbetare men också chaufförer på några
håll. Älvsborgs läns norra och Västernorlands läns valkretsar ligger främst i detta avseende.
Säkerligen får de antisocialistiska partierna räkna med att operera på synnerligen hårdbearbetad mark, när de söker värva anhängare inom arbetarleden, men det är ett försök som man på
allvar måste gripa sig an med, därest man vill befordra en nyorientering inom svensk politik hän emot en mera rörlig och vital
åsiktsbildning, frigjord från klasshämningar. Denna fråga måste
från de antisocialistiska partiernas sida ägnas större uppmärksamhet än hittills.
Även om man lämnar detta problem å sido och utgår från att
socialdemokraterna framgångsrikt lyckas avvärja alla försök till
intrång på vad de anser vara deras egna naturliga domäner, ter
6- 493441 Svensk Tidskrift 1949 79
_..- ~’
Olle Nyman
sig emellertid socialdemokratiens framtidsutsikter inte odelat lysande. Arbetarklassen kommer nämligen inte att vara tillräcklig
som underlag för ett majoritetsparti i framtiden. Den demografiska utvecklingen går i riktning mot en krympande arbetarklass
och en växande medelklass. Kroppsarbetarklassen decimeras och
tjänstemannagrupperna expanderar. Det senaste valet visar, att socialdemokratien i hög grad har förlorat greppet över de politiskt
allt viktigare mellangrupperna. Det är här som folkpartiet har
gjort sina största vinster från socialdemokraterna. Under den Per
Albin Hanssonska eran, som var socialdemokraternas verkliga storhetstid, röstade dessa mellangrupper i stor utsträckning med det
socialdemokratiska arbetarpartiet. Socialdemokratien höll på att
förborgerligas, som man sade. Den trenden är för länge sedan bruten, och strömmen inom dessa skikt går nu i motsatt riktning.
Frågan är hur pass varaktig denna tendens blir. Socialdemokraterna finner måhända tröst i den uppfattningen, att folkpartiets
vinster från socialdemokratien till största delen är konjunkturvinster, lätt fångna och lätt förgångna, medan de socialdemokratiska
vinsterna från kommunisterna däremot är mera varaktiga. Ett
memento för socialdemokraterna är dock den ur deras synpunkt
särskilt ogynnsamma utvecklingen i Stockholm och Göteborg. Skall
läget där åtminstone i någon mån anses förebådande för utvecklingen i landet i övrigt, är det ett för socialdemokraterna illavarslande tecken.
Hur väl konsoliderad socialdemokratien än är och hur effektivt
dess valmaskineri än arbetar, torde man nog vid en bedömning av
dess utsikter inte böra räkna med som någon omöjlighet, att socialdemokratien även i fortsättningen endast kan samla en minoritet bland de röstande i förhållande till de antisocalistiska partierna – och denna minoritetsställning torde då också vid en ur
socialdemokratisk synpunkt mindre tursam mandatfördelning än
den vid fjolårets val leda till minoritet i förhållande till de ickesocialistiska partierna även ifråga om andrakammarmandat. Och
den socialdemokratiska majoriteten i första kammaren kommer att
successivt reduceras. Men utöver detta är det som redan antytts
med hänsyn till arbetarklassens numerära regress ingalunda omöjligt, att väljarmajoriteten i ett framtida val kan stanna på den
antisocialistiska sidan även i förhållande till båda de socialistiska
partiernas, socialdemokraternas och kommunisternas, sammanlagda röststyrka.
Ett av de viktigaste och med rätta mest uppmärksammade dra- 80
Partierna och framtiden
gen i de senare årens politiska skeende är styrkeförskjutningen
mellan de icke-socialistiska partierna inbördes. Redan vid 1946 års
kommunalval nådde folkpartiet en högre röstsiffra än högern, och
det framstår efter 1948 års andrakammarval som det utan gensägelse numerärt ledande oppositionspartiet. Det sistnämnda valets
tendens var genomgående i hela riket, och folkpartiet har numera
vunnit fast fot i alla delar av landet. Det har sålunda nu representanter i andra kammaren från samtliga valkretsar, även från partiets tidigare svaghetsbälte tvärs över södra Götaland: Hallands,
Kronobergs och Kalmar län, där folkpartiet kunde notera en fyr- (Halland) eller tredubbling av röstsiffrorna. (Fyra av de nitton
förstakammarvalkretsarna saknar däremot fortfarande folkpartirepresentation.) Högern och bondeförbundet är i numerärt avseende tämligen jämbördiga, även om det förstnämnda partiet grovt
missgynnades vid utskiftningen av mandaten och därför har en
betydligt mindre representation i andra kammaren.
Även om huvuddelen av folkpartiets väljarkår är ytterst labil,
kan det inte betvivlas, att folkpartiet för den närmast överskådliga framtiden kommer att förbli det största partiet bland de meningsriktningar, som vill motarbeta en samhällsomdaning i socialistisk riktning. Den långa nedgångstid för den liberala åsiktsriktningen, som inträdde i vårt land efter det första världskrigets slut,
har efter det andra världskrigets slut avlösts av en starkt uppåtgående konjunktur. Det är många orsaker som samverkar härtill.
Humanitet och frihet har traditionellt varit honnörsord i den liberala propagandan, men länge vädjade folkpartiet förgäves med
upprop efter upprop, som huvudsakligen var färgade av dessa
värdeord. Först efter det andra världskriget med dess kumulationer av brutalitet och det efter krigstiden kvardröjande regleringssamhället har folkpartiet vunnit större anslutning för sina paroller. Med hänsyn till dessa parollers ovedersägliga proveniens i en
liberal grundåskådning ligger det ett visst ideellt berättigande i
denna folkpartiets framgång, även om den till största delen vunnits mera genom en känslomässig och halvt kverulantisk opposition mot ransonerings- och regleringsväsendet, överhuvud taget
mot »Krångel-Sverige», än genom ivrigt framhållande av de traditionella liberala teserna om humanitet och frihet. De anhängare,
som folkpartiet fått enbart på grund av folks ransoneringsleda, är
dock kanske inte så värdefulla för framtiden. Viktigare för framtiden är den air av positivism, slagkraft och framgång, som partiledaren Bertil Ohlin med den liberala pressens verksamma bistånd
81
Olle Nyman
har förmått att skänka partiet. Aterupplivandet av termen socialliberalism var exempelvis ett lyckokast. Den har visat sig vara
ett propagandistiskt synnerligen värdefullt och mycket »säljande»
slagord. Bertil Ohlin har som socialliberalismens uttolkare blivit
en av våra mest framgångsrika partiledare. Folkpartiets segrar
1946 och 1948 måste otvivelaktigt i mycket ses som stora personliga
segrar för partiledaren. Många har framhållit hans begränsning
-hans medelmåttighet som folktalare, hans brist på humor och
generositet, hans ibland rätt småskurna självupptagenhet och rättshaveri samt benägenhet att haka sig fast vid detaljer – men
hans skicklighet som politiker och hans lämplighet för partiledarvärvet lär ingen kunna bestrida. Som politisk debattör är han
suverän och behärskar politikens både sakliga och taktiska sidor
– i sistnämnda avseende vid behov villigt assisterad av John
BergvalL Då han dessutom är en sammanhållande kraft inom partiet och väl förtrogen även med de rent partiorganisatoriska uppgifterna, har han uppenbarligen de flesta av de kvalifikationer,
som en partiledare bör besitta. Han har en stark vilja och hör sä-
kerligen till de ledare, som verkligen leder sitt parti och icke låter
sig ledas. Visserligen är han akademiker, föga folklig och föga
lyckad som folktalare, men han är å andra sidan lagom konventionell för att inte stöta bort någon.
Folkpartiet har under Bertil Ohlins ledning förvandlats från
ett »frisinnat», av frikyrko- och nykterhetsintressen dominerat
parti med liberalt inslag till det stora socialliberala medelklasspartiet. Det har mer än något annat parti förstått att attrahera
de växande tjänstemannagruperna. Så som folkpartiet presenterar
sig på valsedlarna, är det också ett utpräglat tjänstemannaparti.
Tjänstemän av alla grader och vidare köpmän, hantverkare och
småföretagare av olika slag dominerar på dess kandidatlistor.
Inom vissa kretsar är dessutom lantbrukarna ganska talrika. Därtill finns ett blygsamt inslag av dels större företagare, dels arbetare. Lantbrukarna är emellertid mindre talrikt företrädda, än
man skulle väntat sig. I Malmöhus län t. ex., där folkpartiet insatte en lantbrukare i andra kammaren, är denne den ende lantbrukare, som förekommer på partiets två listor om tillsammans
20 namn. I Hallands län uppträdde folkpartiet vid det senaste valet med två listtyper och 30 olika kandidater, av vilka endast en
var lantbrukare (placerad på suppleantplants för icke vald kandidat). Ett annat exempel är Kalmar län med tre lantbrukare bland
sammanlagt 21 kandiderande.
82
Partierna och framtiden
Flera av de nyvalda folkpartirepresentanterna i andra kammaren är kvinnor. Man kan också vara säker om att kvinnliga väljare lämnat ett synnerligen kraftigt tillskott av röster till folkpartiet, inte minst i städerna och alldeles särskilt i Stockholm.
Speciellt yrkeskvinnorna bör ha haft anledning känna sig tilltalade av den allmänt feministiska inställning, som utmärker flera
av folkpartiets tidningar i Stockholm. Vidare har folkpartiet i
långt högre grad än tidigare fått starkt stöd av ungdomen. Partiets andel av förstagångsväljarna vid det senaste valet var säkerligen högst betydande, trots att dess ungdomsorganisation hittills
varit mycket svag.
Folkpartiets förvandling från ett specifikt förbudsvänligt, försvarsovilligt och socialpolitiskt föga avancerat frikyrkoparti till
ett modernt liberalt medelklassparti med bredare rekrytering och
i frejdig opposition mot socialismen trots påtaglig social reformvänlighet har ökat partiets dragningskraft på ungdomen i utomordentlig grad. Den tidigare utpräglade »frimickels»- och förbudistiska inriktningen har inte längre utgjort något hinder, som stöter
tillbaka. Tvärtom har vad någon illasinad kallat den »Sexualliberala» strömningen inom folkpartiet, materialiserad i form av en
viss del av den press, som för partiets talan, förhjälpt en eller annan väljare av yngre årgång till en annars kanske svårvunnen
insikt om att folkpartiet borde vara vederbörandes rätta politiska
hemvist.
Den starka folkpartipressens betydelse i övrigt för partiets valframgångar har så ofta och så starkt betonats, att denna sak inte
ytterligare poängteras här. Om någon enskild vid sidan av partiledaren framför andra kan tillskriva sig en personlig andel i folkpartiets senaste valseger, bör det vara Herbert Tingsten. För vissa
kretsar har han betytt vida mer än Ohlin. Bl. a. har hans insatser
säkerligen lockat över åtskilliga väljare från högern till folkpartiet. Många tidigare högerväljare av den gamla stammen har i
Tingstens tidningspolemik tyckt sig finna de hårda tag, som de
har saknat hos den moderna högern. Fränheten och den starkt
personligt färgade kritiken har tilltalat åtskilliga diehards till
den grad, att de- sedan de funnit sig vara helt utan inflytande
inom högern- med glatt mod satsat på folkpartiet, det parti som
enligt partiledarens senare utsago numera står till vänster om socialdemokratien! Det blir otvivelaktigt ett problem för folkpartiet, hur alla de disparata nytillkomna elementen skall kunna assimileras.
83
Olle Nyman
Bland förklaringsgrunderna till folkpartiets framryckning bör
man slutligen också nämna den ingalunda minst viktiga nothing
succeeds like success. Den psykologiska sanning, som ryms i denna
sentens, ger kanske den bästa förklaringen till varför folkpartiets
senaste valframgång blev ännu större än väntat.
Folkpartiets stora framgångar och högerns mandatförluster har
emellertid lett till att den antisocialistiska oppositionen i riksdagen
blir kvalitativt försvagad i varje fall under de närmaste åren. De
nyvalda folkpartiledamöterna är veterligen i de flesta fall kända
som synnerligen dugande i sin yrkesutövning, och flera av dem
har bakom sig kommunalpolitiska insatser. Men hur många av
dem är verkligen politiker7 Kanske veteranen Johan Ahlsten samt
de yngre Arthur W iden och Sven W eden. Kanske någon annan.
Det är dock förvånande, att folkpartiet inte kan mönstra starkare
namn på sina kandidatlistor. Den slätstrukenhet, som kännetecknar folkpartiets andrakammaruppsättning – i första kammaren
är det bättre ställt- kontrasterar påfallande mot den talang, varmed liberalismens sak ofta nog förfäktas utanför riksdagen – och
då åsyftas ingalunda enbart pressmän utan även många, som inte
är yrkespolitiker. Om en del av de nyvalda gäller att de ännu är
politiskt tämligen oskrivna blad. Om andra kan det redan på förhand sägas, att de, vilka kvantitativa insatser de än kommer att
göra i riksdagsarbetet, aldrig blir några särpräglade och färgstarka politiska profiler och aldrig några hårdföra oppositionsmän. Och i varje fall måste det dröja en tid även för politikerna
bland de nyvalda, innan de förvärvat den parlamentariska rutin,
som är nödvändig för verkligt effektiva insatser i riksdagsarbetet.
Det räcker inte med debattfärdighet för att kunna uträtta något
av värde i sak, främst i utskotten. Men naturligtvis, vilka prestationer folkpartisterna verkligen gör i riksdagen betyder mindre
för partiets möjligheter vid kommande val. Med hjälp av en stark
press kommer folkpartiets riksdagsinsatser under alla förhållanden att för en stor allmänhet framstå som högst betydande och
imponerande.
Om folkpartiets utsikter för framtiden kan man endast säga, att
dess ställning är mycket labil. Risken för bakslag är kanske stor,
eftersom partiets grepp om de nya anhängarskarorna uppenbarligen är mycket löst. Ett minskat valdeltagande kommer förmodligen att i första hand drabba folkpartiet. A andra sidan är möjligheterna till ytterligare framgång långt ifrån uttömda. Kan partiet på allvar vinna insteg bland arbetarna, har det utomordent- 84
.·
Partierna och framtiden
liga expansionsmöjligheter framför sig, och det är mot detta håll,
som dess ansträngningar i främsta rummet borde rikta sig. Man
kan säkerligen utgå från att folkpartiet även i fortsättningen kommer att förbli ett stort parti; frågan är hur stort. Ett intressant
spörsmål är också, om folkpartiets riksdagsrepresentation i sin
nya sammansättning kommer att uppvisa större åsiktshomogenitet
än tidigare, eller om splittringen blir ännu större.
Bondeförbundet företer bilden av ett stagnerande parti. Trots
stegrade absoluta röstsiffror minskades dess procentuella ande_l av
valmanskåren från 13,7 °/o till12,4 °/o vid förra årets val. Då landsbygdsbefollmingen, som är dess naturliga rekryteringsbas, stadigt
smälter samman, är möjligheterna för en kommande framryckning uppenbarligen inte stora. Härtill kommer att folkpartiet pressar på även på landsbygden, medan högern hävdar sin ställning
bättre på landsbygden än i städerna. Den uthärdar lättare konkurrensen från bondeförbundet än från folkpartiet. I vissa valkretsar gjorde högern vid det senaste valet betydande röstvinster
på landsbygden, samtidigt som förluster noterades i städerna. Nå-
gon nämnvärd expansion för bondeförbundet på högerns bekostnad förekommer numera inte.
I känslan av väljarunderlagets begränsning har bondeförbundet
sökt sig utanför den ursprungliga verksamhetsramen, först utanför jordbrukarklassen till hela landsbygdsbefolkningen, senare även
till tätorternas och städernas innevånare. Det sistnämnda försöket
har inte medfört någon framgång, men tendensen är dock ytterst
intressant. I den ligger ett erkännande av den snäva klasspartiprincipens oriktighet. Landsbygdspartiet-Bondeförbundet uppträdde som bekant med egna listor i Stockholms stad och Fyrstadskretsen vid fjolårets val. Men dessutom förekom en rätt tjänstemannabetonad lista i Stockholms län (med överdirektör Harry
Söderman som första namn) samt inslag av rena stadsrepresentanter på listor i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Kronobergs, Örebro, Kopparbergs (jägmästare visserligen), Västernorrlands och Jämtlands län.
Bondeförbundets position i framtidens politik är svår att bedöma. Under 1930-talet hade det en nyckelställning, men under
efterkrigstiden har partiet kommit i skuggan av folkpartiet. Visserligen är socialdemokraternas taktik alldeles tydligt att ihärdigt
isolera folkpartiet och skjuta fram bondeförbundet på dess bekostnad, men fråga är, om en sådan manöver kan lyckas i längden.
Till sin egen lycka avböjde bondeförbundet socialdemokraternas
85
_…….,_
Olle Nyman
anbud om regeringskoalition, men om och i vilken utsträckning
andra former av intimt samarbete kommer att praktiseras har
förblivit oklart. Oklarheten beträffande bondeförbundets hållning
i framtiden ökas därav, att ledarskifte av allt att döma förestår
inom en nära framtid. Då bondeförbundet dessutom i princip synes ha tagit avstånd från klasspartitanken, framstår det som mer
angeläget än någonsin att ställa och i möjligaste mån genom studium av partiets parlamentariska uppträdande i fortsättningen utfinna ett svar på frågan: på vilken politisk grundåskådning bygger landsbygdspartiet-bondeförbundeU Eller hur är denna grundåskådning beskaffad~
För högern blev 1948 års valmotgång med hänsyn till konsekvenserna för partiets riksdagsrepresentation nästan katastrofal.
stagnation ifråga om röstsiffror (exakt: 10,142) ledde till att mandatantalet minskades med över 40 Ofo. Men det paradoxala har inträffat, att högerns uppgift i riksdagen för den närmaste tiden
trots valnederlaget är både lätt och tacksam. Den kan låta sarkasmerna flöda. Den strävare linje, som högern förfäktade under
fjolårets valrörelse, har visat sig vara sakligt starkt berättigad,
starkare motiverad än den ståndpunkt övriga partier intog. Men
folkparti och socialdemokrati vann röster på sin politik att undvika att säga väljarna sanningen. Om högerns politik under valrörelsen inte var röstgivande, var den åtminstone sådan, att den
har givit partiet ett gynnsamt utgångsläge i den fortsatta diskussionen om krispolitiken. Högern har med ironi kunnat betrakta
de övriga partiernas skruvade manövrer efter valet rörande den
ekonomiska politiken. Ironien och sarkasmen borde överhuvudtaget bli ett viktigt – och flitigare nyttjat- vapen för de konservativa. Det borde vara tacksamt att bruka det gentemot de radikala riktningarnas böjelse för överord och bristande realism. Byggandet av socialpolitiska luftslott utan hänsynstagande till materiella och personliga resurser, den verklighetsfrämmande försvarspolitiken och inom kulturpolitiken den överdrivna och osakliga kritiken av 1940 års skolutredning för några år sedan är
exempel på fall, där de radikala måst »krypa till korset». Flera
nödtvungna reträtter är att vänta men också nya exempel på verklighetsflykt, övertro och radikal naivism. Det är en konservativ
uppgift att kritiskt bemöta allt detta, men för att vinna gehör
räcker det tydligtvis inte med lågmäld saklighet. Kritiken bör
spetsas med en smula besk ironi och kärvheten i sak vid behov
kombineras också med kärvhet i form.
86
Partierna och framtiden
Högern bör ingalunda uppge sin positiva reformvilja, allra minst
sitt arbete för en realitetspräglad social framstegspolitik. Men vad
som bör ändras är den undanglidande, överslätande, passiva hållningen, som är så vanlig t. ex. på vissa håll inom högerns landsortspress. Högern bör arbeta för kontinuitet, sans och måtta men
utan att för den skull uppträda tamt, slappt och färglöst. De konservativa måste för att kunna bibehålla ett eget ansikte i svensk
politik vinnlägga sig om att anlägga en aggressiv och fränt kritiserande och ironiserande attityd mot all radikalism. Om högern
konsekvent driver en sådan politik, blir det lättare att ställa folkpartiet på plats, lättare att påvisa förmätenheten i dess anspråk
att på en gång representera både medelvägen och radikalismen.
En sådan politik från högerns sida är också långt ifrån detsamma
som ett avsvärande av dess på senare år allt mer utpräglade sociala reformvillighet, vilket varit det råd, som folkpartiets press
av lätt insedda skäl har givit högern efter dess valnederlag.
Ur högerns synpunkt är det av den största betydelse att gränsen mot folkpartiet blir klart markerad, vilket naturligtvis inte
behöver och inte får utesluta samarbete mellan de båda partierna
för gemensamma mål, i första hand för individens frihet, för regleringsväsendets begränsning och för en produktionsfrämjande och
välståndsskapande fri ekonomi, allt programpunkter där höger och
folkparti förenas i gemensam motsatsställning mot de socialistiska riktningarna. Men i många avgörande stycken råder utpräglad motsatsställning också mellan högern och folkpartiet, och det
är angeläget, att dessa meningsskiljaktigheter blir klart belysta.
Här fordras upplysning, så att väljarna verkligen hamnar i det
parti, vars åskådning de närmast sympatiserar med, och inte av
den rent yttre propagandaapparaten eller av den »politiska strömmen» förs till ett parti, vars strävanden de i många avseenden står
främmande för.
Vid det senaste andrakammarvalet förlorade högern åtskilliga
väljare till folkpartiet. De befolkningsgrupper, som båda partierna
främst vänder sig till, hör till de politiskt mest rörliga i samhället.! Denna rörlighet yttrade sig 1948 främst som en stark ström
1 Ett bevis för den relativt stora rörligheten mellan partierna har man redan i
det faktum, att åtskilliga av de vid det senaste valet kandiderande först nyligen anslutit sig till det parti, för vilket de kandiderade. Det vanligaste var otvivelaktigt,
att folkpartiet kunde föra upp f. d. socialdemokrater på sina listor, men även övergången mellan höger och folkparti finns illustrerad bland kandidaterna själva. En
fil. dr och bankdirektör, som av högern i Fyrstadskretsen placerats som fjärde namn
87
. .;.
…·:.
Olle Nyman
över till folkpartiet. Men läget är så pass labilt, att den strömmen lätt kan inte bara förlora i styrka utan också dela sig, och
en återströmning börja. Det är inte alldeles otänkbart, att många
av de väljare, som i en sorts »nu eller aldrig»-stämning röstade
på folkpartiet, det parti som skulle knäcka socialdemokratien och
träda i spetsen för den nya regeringen, får tillfälle under de närmaste åren att komma underfund om att de gjorde ett misstag
1948. Folkpartiet fick en stor andel av förstagångsväljarna. Kanske kommer det att visa sig, att endagångsrösternas antal också
var stort.
I varje fall blir det högerns självklara mäl att söka återta förlorad terräng på detta håll, samtidigt som försök till expansion
göres på andra områden. Att det sistnämnda kan lyckas visas
därav, att högern vid det senaste valet kunde notera framgångar
på sina håll på landsbygden. Högerns främsta konkurrent är emellertid folkpartiet, och de konservativa bör ge sig in i konkurrensen också när det gäller att värva anhängare bland arbetarna,
även om folkpartiet i många avseenden ligger bättre till härvidlag. Att uppgiften dock inte är omöjlig framgår i sin mån därav,
att de tankegångar, som den s. k. arbetarliberalismens upphovsman, Arne Montan, givit uttryck åt, i flera avseenden bättre stämmer överens med högerns positiva konservatism än med folkpartiets socialliberalism. När socialpolitiken inte längre är någon vä-
sentlig skiljelinje mellan partierna, borde heller inte möjligheterna
att komma till tals med arbetarna vara mindre för högern än för
folkpartiet. Det finns ändå konservativt inställda arbetare lika väl
som radikala. Slentriantänkande och gamla fördomar har här utgjort hindret för högern, men dessa komplex måste dock komma
att mildras i den mån de äldre generationerna försvinner.
Genom att högern tillfogats en så lång rad motgångar, som
ibland träffat den utan att man kunnat peka på några direkta
felgrepp i dess politik, har emellertid partiet fått stora psykologiska svårigheter att övervinna, vilka mycket påtagligt motverkar
dess arbete. Det kan endast räkna på stöd från verkligen övertygade anhängare. Opportunisterna söker sig åt andra håll.
Efter det senare valet är högern utan representation i 10 av de
på dess lista, förklarade sålunda, att han tidigare tillhört folkpartiet men funnit
dess hållning till socialiseringsprojekten tvetydig, medan å andra sidan en sjukskö-
terska, som av folkpartiet i Värmland satts på tredje plats på en av dess listor, deklarerat, att hon lämnat högern, därför att hon funnit »det partiet väl extremt
gruppbetonat».
88
Partierna och framtiden
28 andrakammarvalkretsarna. Åtskilliga av dessa mandat kan väl
återerövras redan vid en mycket blygsam återhämtning, men beträffande några av dessa valkretsar är läget ur högersynpunkt
mycket ogynnsamt. Bergslagen med dess brukssamhällen och skogsbygderna däromkring erbjuder den för högern mest svårbearbetade marknaden. Svagast är högerns ställning i Gävleborgs, Kopparbergs, Västmanlands och dessutom Södermanlands län, som alla
också är utan högerrepresentation i både första och andra kammaren, samt i Västernorrlands, som dock har högermän i riksdagen. Örebro län hör numera också till de valkretsar, där högern
inte har någon representation i någondera kammaren. På alla
dessa håll och ytterligare några andra- t. ex. Bohuslän och Väs·
terbotten – är därtill högerns press mycket svag eller rent av
obefintlig. Tidningsfrågan är överhuvud taget ett av de allvarligaste problemen för högern. Att det fick gå därhän att Nya Dagligt Allehanda nedlades var ett felgrepp, som fått ödesdigra konsekvenser. stockholmsvalet hade säkerligen fått en delvis annan
utgång, därest högern haft något språkrör som motvikt mot de
radikala aftontidningarna.
Så reducerad som högerns riksdagsgrupp numera blivit efter
fjolårets andrakammarval, blir partiets möjligheter till verksamma riksdagsinsatser avsevärt begränsade. Kvaliteten får ersätta vad som brister i kvantitet. Det finns också av allt att döma
fog för den meningen, att högergruppen kommer att göra sig gällande på ett sätt, som vida överträffar vad man har rätt att fordra av den med hänsyn till dess numerär.
Högern kommer utan tvivel att göra sig påmind även i fortsättningen, och att den har möjlighet att i stor utsträckning återta
förlorad terräng lär väl dess motståndare inte betvivla.
Kan man då inte räkna med förändringar av vårt partiväsen
av helt annat slag, nämligen nybildningar, ombildningar, sprängningar eller fusioner~ År det- för att nu låna något av nationalekonomiens terminologi- endast konjunkturella förändringar, som
kan komma ifråga, inte strukturella~ Svaret är, att möjligheterna
för förändringar av det senare slaget är mycket små. Rena nybildningar kan naturligtvis försökas – överväganden om att efter danskt mönster bilda ett s. k. rättsförbund lär pågå – men
de torde inte få någon varaktig eller ingripande betydelse. Radikala landsföreningen 1944 blev ett experiment, som snart måste
uppges.
Serlan de frisinnade och liberala partierna återförenades till
89
t’
f
. ;
’\.’ .~
Olle Nyman
folkpartiet 1934, har nämnvärd förändring av den art, som här
avses, inte skett. Och utrymmet för nya sådana i framtiden är
som sagt inte stort, såvida man möjligen inte kan räkna med en
ny fusion som en mer eller mindre avlägsen möjlighet. Bondeförbundets utveckling öppnar nämligen i detta avseende ett intressant perspektiv.
Bondeförbundet har nu nått det möjligas gräns; det kan inte
växa nämnvärt ytterligare. Tvärtom hotar tillbakagång på grund
av landsbygdsbefolkningens minskade numerär. I det läget har
partiet sökt vinna anslutning även från den rena stads- och tätortsbefolkningen. Landsbygdspartiet-bondeförbundet vill alltså inte
uppträda som ett exklusivt klassparti för landsbygden utan vill
verka för tillgodoseende av dess berättigade intressen genom samverkan inom ett och samma parti mellan landsbygdens och tätorternas befolkning. Därmed har också en avgörande skillnad
mellan bondeförbundet och högern försvunnit. När bondeförbundet
och jordbrukarnas riksförbund bildades – snart nog förenade till
bondeförbundet – var det många som lämnade högern just med
den motiveringen, att jordbrukarnas intressen bättre kunde förfäktas av ett renodlat klassparti, och den avtappningen från hö-
gern till bondeförbundet fortsatte sedan under åtskilliga år men
har nu upphört. Arvid Lindman och hans efterföljare hävdade däremot, att folk från såväl land som stad borde mötas till samverkan redan inom ett partis intima verksamhetskrets och att både
jordbruket och landsbygden i längden skulle vinna på detta. Bondeförbundet har nu i princip erkänt riktigheten av denna ståndpunkt.
Under hela 1920-talet uppträdde högern och bondeförbundet i
regel i nära samverkan. Sedan dess har deras vägar ibland varit
skilda, och särskilt under 1930-talet kom de båda partierna varandra onödigt fjärran, men alltjämt finns många föreningsband.
Ser man till grundinställningen, är avståndet vida mindre mellan
högern och bondeförbundet än mellan högern och folkpartiet. Och
i den för överskådlig framtid viktigaste inrikespolitiska stridsfrå-
gan står högern och bondeförbundet på samma sida, nämligen förenade i motståndet mot socialiserings- och reglementeringspolitiken. Åven om det inte har bragts klarhet över bondeförbundets
förhandlingar med socialdemokraterna efter dessas anbud om regeringssamverkan, är dock själva huvudfaktum givet i och med
det negativa resultatet. Läget i svensk politik är ett annat nu än
1936, och också förhållandet mellan bondeförbundet och högern
90
..
’
Partierna och framtiden
är nu ett annat än 1936. Utgången av de nyssnämnda förhandlingarna visar bl. a., att den falang av verkliga radikaler inom bondeförbundet, som det stundom talas om, inte är särskilt stark. Många
av bondeförbundets främsta män företräder en uppfattning, som
inte mycket skiljer sig från högerns. Man kan nämna Axel Rubbestad – mer konservativ än någon högerman – Oscar Werner i
Höjen, Arthur Heiding, Ivar Persson i Skabersjö, Harald Andersson i Dunker och Gustaf Elofsson i Wä. Inte heller sådana som
förtroenderådsledamöterna Petrus Gränebo, Hjalmar Svensson i
Grönvik, Leonard Tjällgren, Artur Ryberg i Dalum, John Gustavsson i Guntorp, ja, inte heller vikarierande partiledaren Gunnar
Hedlund lär kunna betecknas som verkligen radikala och särskilt
oblidkeliga högerfiender, fastän de, såsom partiuppdelningen nu
faktiskt blivit utformad, ibland kunnat föra ett kraftigt språk
gentemot högern.
Motstånd mot socialiseringssträvandena, en klart positiv inställning till försvaret och de nationella värdena, en i stort sett kulturkonservativ hållning, reformvillighet i socialpolitiskt avseende,
allt detta är gemensamt för både högern och bondeförbundet, och
högerns jordbruks- och landsbygdsvänlighet vill bondeförbundet
säkert inte bestrida. När båda partierna dessutom kommit i det
läget, att det ur skilda synpunkter – taktiska, partiorganisatoriska, valtekniska och andra- är mycket angeläget, att numerären
höjs, om inte verksamheten på olika sätt skalllida men- i varje
fall blir det allvarligt för dem båda, om den ytterligare minskas
– vore det ganska naturligt, att frågan om en fusion toges upp
till diskussion. Några avgörande ideologiska hinder föreligger väl
knappast. Varför inte aktualisera frågan om högerns och bondeförbundets förening – det vore i ty fall inte alldeles oberättigat
att tala om återförening – till ett verkligt samlingsparti, gärna
regelmässigt uppdelat på två fraktioner vid valen, med en landsbygds- och en stadslista~ Den som omedelbart utan närmare övervägande eller motivering är beredd att avfärda en sådan tanke
som omöjlig och verklighetsfrämmande måste a priori anse partierna vara självändamål i stället för medel för politikens utgestaltning. Enligt min mening är det fullt tillräckligt med två huvudpartier på den antisocialistiska sidan, ett nationellt, konservativt betonat samlingsparti och ett liberalt, radikalt orienterat folkparti.
91
OCH FRAMTIDEN
Av docent OLLE NY1WAN
1948 års andrakammarval har kanske mer än dylika val i allmänhet varit ägnat att aktualisera frågan om partiernas framtid.
Att detta val kommer att inta en viktig plats i vår partihistoria
står utom allt tvivel. Det är särskilt två saker, som gör det minnesvärt och betydelsefullt. Det är dels folkpartiets sensationellt kraftiga uppmarsch till det utan konkurrens dominerande bland de
antisocialistiska partierna, dels socialdemokraternas inte mindre
sensationella prestation att hålla sina ställningar så väl: en röstökning i absoluta tal på icke mindre än 352,869 svarande mot relativ tillbakagång på 0,7 Ofo och en förlust av endast 3 mandat. Då
folkpartiet samtidigt fick 484,121 nya röster, ökade sin andel i valmanskåren från 13 Ofo till 22,8 Ofo samt erövrade 31 nya andrakammarmandat, kan man dock inte klaga på bristande rörlighet bland
väljarna. Den är dessutom större än vad dessa siffror anger. Trots
den socialdemokratiska röstökningen måste man nämligen räkna
med övergång från socialdemokraterna till de antisocialistiska
riktningarna, i första hand till folkpartiet. Denna avtappning för
socialdemokraterna ersattes emellertid mer än väl av nytillkomna
årsklasser och tillströmningen från kommunisterna. Det för fjolårets val karakteristiska är den ökade rörligheten, en begynnande
tendens till uppmjukning av klassbindningen, folkpartiets expansionsförmåga och socialdemokratiens starka defensivkraft. Skall
man tala om triumfatorer vid detta val, bör man nämna folkpartiets press och socialdemokraternas valapparat.
Hur ter sig då det svenska partiväsendets framtid med utgångspunkt från fjolårets vaU Frånsett skiljelinjen mellan demokratiska och nationella partier å ena sidan samt icke-demokratiska och
utifrån dirigerade riktningar å den andra är uppdelningen på socialistiska och antisocialistiska partier fortfarande den för svensk
politik mest väsentliga. Professor Ohlins laborerande med vänsterbegreppet och framställandet av folkpartiet såsom mer vänster- 75
Olle Nyman
betonat än det socialdemokratiska partiet ter sig under sådana förhållanden som beskäftigt nonsens. (Hr Ohlins infall och folkpartipressens utläggningar av detsamma är någonting så befängt, att
en liten utvikning är motiverad. Då det förkunnats, att folkpartiet är mer vänsterbetonat än socialdemokratien, därför att det
»slår vakt om individens frihet och rätt gentemot staten och regleringssamhället», måste man säga, att det är att ställa sakerna på
huvudet. Vänsterns och radikalismens strävan går nämligen mot
kollektivism, medan det blivit en typisk högeruppgift att föra individualismens talan. Konservatismen och liberalismen kan i dagens
läge mötas i det gemensamma arbetet för individens frihet gentemot staten och regleringssamhället, men därav följer tydligtvis
inte att det liberala partiet står till vänster om socialdemokratien.)
Det viktigaste för framtiden är alltså styrkeförhållandet mellan
de socialistiska och de icke-socialistiska partierna. De två socialistiska partiernas andel av väljarkåren sjönk vid det senaste valet
med 4,8 Ofo till 52,5 Ofo trots ett nära nog maximalt utnyttjande av
de socialdemokratiska reserverna. En förskjutning i samma riktning endast obetydligt över hälften så stor leder nästa gång till
majoritet bland de röstande för de antisocialistiska partierna. En
sådan utveckling kan i varje fall inte sägas ligga utanför det
möjligas gräns.
Av de båda socialistiska partierna har det socialdemokratiska
en väl konsoliderad ställning med en enorm kärntrupp av i alla
lägen trofasta väljare, som intet annat parti har någon motsvarighet till, medan det kommunistiska partiets ställning för närvarande ter sig ganska vacklande. Kommunismen har trängts tillbaka så pass kraftigt, att den kommunistiska representationen i
andra kammaren nu är mindre än de kommunistiska riktningarnas under större delen av 1930-talet. Mandatsiffran är nu densamma, som den var före 1932 års val. Åskådningsundervisningen
från de östeuropeiska vasallstaterna, framför allt från Tjeckoslovakien, samt de svenska kommunisternas allt tydligare ådagalagda
totala följsamhet efter de sovjetiska regianvisningarna har gjort
allt flera väljare immuna mot de demagogiska knepen från kommunisternas sida. Den svenska kommunismens framtidsutsikter är
under sådana förhållanden knappast lysande – så länge vår självstyrelse och vårt reella oberoende är intakta.
Om arten av socialdemokratiens framtidsutsikter kan det däremot råda delade meningar. Det socialdemokratiska partiet har
utan tvivel resurser till sitt förfogande, som är mycket impone- 7G
.-
Partierna och framtiden
rande. Det gäller såväl ifråga om det rent materiella underlaget
för partiverksamheten som i fråga om tillgången på personliga
kapaciteter. I det sistnämnda avseendet har kanske partiet inte
så många särskilt lysande toppar – framför allt inte sedan den
andra generationens män definitivt dragit sig tillbaka från de
främsta linjerna, vilket inte kan dröja så länge – men bredden
är i varje fall imponerande. Aterväxten förefaller emellertid vara
mindre imponerande. Holf Edberg, Gösta Netzen och Hagnar Edenman är de enda för året nytillträdande socialdemokraterna i riksdagen, som samlar något större intresse kring sig.
Det socialdemokratiska partiet har vidare förmånen att kunna
räkna med en sällsynt trofast väljarkår. För de flesta arbetare är
det en självklar akt av solidaritet med den egna klassen att rösta
med det socialdemokratiska partiet, som på valsedlarna också riktigt nog tecknar sig arbetarepartiet, i flertalet valkretsar – 18 av
de 28 – utan tillägg av underbeteckningen socialdemokraterna.
Man kan nog bland arbetarna i mycket vara kritisk mot den socialdemokratiska politiken i olika avseenden, men man finner det
svårt att vid en valhandling ta den fulla konsekvensen av sin kritiska inställning genom att rösta på ett annat parti – utom möjligen genom ansvarslös kverulansröstning på kommunisterna, nå-
got som dock lyckligtvis av skäl som nyss berörts numera blivit
mindre vanligt. Socialdemokraterna har ännu så länge i stort sett
en tacksam uppgift, då de vädjar till klassfördomen och klassolidariteten. Och stödet från fackföreningsrörelsen utgör en ovärderlig tillgång. Det finns emellertid tecken, som tyder på en begynnande upplösning av den starka klassbindning, som varit så utmärkande för vårt politiska liv. Det är ännu endast fråga om en
svag tendens, men den kan vinna i styrka. Ett av dessa tecken är
själva valsiffrorna, som vittnar om ökad rörlighet. Bland dem som
gått över från socialdemokraterna till folkpartiet, finns säkert
också rena arbetare, fastän de väl utgör en liten minoritet i jämförelse med medelklassrösterna, som vandrat över från socialdemokrati till folkparti. Den s. k. arbetarliberalismen är ett annat tecken. Folkpartiet och inte minst folkpartiledaren måste hållas räkning för att de försökt ta vara på partiets aktionsmöjligheter i
detta sammanhang. Det gäller att fortsätta på denna väg. Folkpartiet skulle illa förvalta sitt pund, om det inte tar vara på sina
nya arbetarväljare och ser till att partiets anhängare inom sina
fackliga organisationer verkar för fackföreningsrörelsens partipolitiska neutralitet. De fackligt organiserade arbetare, som stöder
77
!’f
f
Olle Nyman
antisocialistiska partier, borde inte nöja sig med att endast rösta
på dessa vid valen utan också, på det sätt de kan, i olika lokala
sammanhang till att börja med, arbeta för att fackföreningsrörelsen begränsar sig till de rent fackliga uppgifterna, beträffande
vilka socialdemokrater, folkpartister och högermän borde kunna
samarbeta i endräktig facklig solidaritet. Vid valet i fjol röstade
cirka 400,000 medborgare ur socialgrupp III med de icke-socialistiska partierna. Av dessa måste uppenbarligen åtskilliga 10,000-tal
vara fackligt organiserade arbetare, och av dessa borde man kunna
förvänta någon aktivitet i här berörda avseende. Så ankommer
det på de antisocialistiska partierna att övertygande visa, att de
inte på minsta sätt motarbetar fackföreningsrörelsen som sådan
utan endast den intima sammankopplingen mellan fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet samt att deras antisocialism inte på något sätt är anti-arbetarpolitik utan motsatsen. Att få arbetare med i det aktiva partiarbetet måste därför
för dessa partier vara ett stort intresse. I vilken grad det hittills lyckats, därom ger kandidatlistorna vid fjolårets andrakammarval vissa upplysningar. Av de antisocialistiska partierna är
det endast folkpartiet, som i någon nämnvärd utsträckning har
arbetarnamn på sina listor. Men de har i allmänhet fått en mycket blygsam placering. Folkpartiet i Västerbottens län visar sig
vara mest avancerat. Där stod en kommunalarbetare som första
namn på en av de fyra listtyperna och som tredje namn på två
andra, medan en byggnadssnickare innehade tredje rummet på
en och sjätte på en annan av listorna. I övrigt kan i detta sammanhang nämnas: en pappersbruksarbetare och mångårig kommunal förtroendeman som förste personlige suppleant för en av
de valda riksdagsmännen i Stockholms län, en smidesarbetare
(dock anställd hos sin fader) som andra namn på en av de fem
folkpartilistorna i Kopparbergs län, en sågverksarbetare som
tredje namn på två av de fyra listtyperna i Kristianstads län
(med en lantarbetare som förste suppleant på en av de båda listorna), en charkuteriarbetare på tredje och en pappersbruksarbetare på fjärde plats på två av de fyra listorna i Kalmar län, en
skogsarbetare på fjärde respektive sjätte plats på två av de fyra
Värmlandslistorna, en kommunalarbetare som fjärde namn på en
av de tre listorna i Västmanlands län, en byggnadsarbetare som
fjärde namn på en av de fem listorna i Gävleborgs län och en
byggnadssnickare med samma placering på en av de tre listorna
i Jämtlands län. I Jönköpings län hade en av de sex folkpartilis- 78
Partierna och framUden
torna komponerats som speciell arbetarlista med arbetarnamn från
fjärde t. o. m. tionde plats, men till täten släpptes de inte fram.
Obetydligt inslag av arbetarrepresentation fanns dessutom på folkpartiets listor i Östergötlands, Kronobergs, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs läns norra, Älvsborgs läns södra, Skaraborgs, Västernorrlands och Norrbottens läns valkretsar. Helt utan sådant inslag
är däremot kandidatlistorna för Stockholms stad, Göteborgs stad,
Fyrstadskretsen, Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Blekinge,
Malmöhus, Hallands och Örebro län. Det är påfallande, att folkpartiet tycks ha svårt att få fram några arbetarnamn i de större
städerna, eller man kan säga från städerna över huvud taget.
storstädernas arbetare är inte alls företrädda bland folkpartiets
kandidater (en golvslipare på tionde plats på den ena av Göteborgslistorna är egen företagare och kan räknas som hantverkare
hellre än kroppsarbetare). Folkpartiets riksdagsmannakandidater
ur arbetarklassen kommer antingen från mindre städer- Skövde,
Skellefteå, Köping, Huskvarna, Ulricehamn och Vimmerby- eller,
vanligen, från landsbygden, den rena landsbygden eller dess tätorter. På dessa håll har partiet tydligen haft lättare att nå kontakt med arbetarvärlden än i städerna, och det skulle inte förvåna,
om denna kontakt vanligen vunnits via frikyrkoorganisationer.
På högerns kandidatlistor är arbetarnamn ännu mer sällsynta
än på folkpartiets. Sådana förekommer endast på högerlistorna i
åtta av de 28 valkretsarna, t. ex. trädgårdsarbetare i Stockholms,
jordbruksarbetare i Kristianstads och Västerbottens, gruvarbetare
i Norrbottens och chaufför i Kopparbergs län. Bondeförbundet hade
vid fjolårets val arbetarnamn på sina kandidatlistor i elva valkretsar, vanligen jordbruksarbetare men också chaufförer på några
håll. Älvsborgs läns norra och Västernorlands läns valkretsar ligger främst i detta avseende.
Säkerligen får de antisocialistiska partierna räkna med att operera på synnerligen hårdbearbetad mark, när de söker värva anhängare inom arbetarleden, men det är ett försök som man på
allvar måste gripa sig an med, därest man vill befordra en nyorientering inom svensk politik hän emot en mera rörlig och vital
åsiktsbildning, frigjord från klasshämningar. Denna fråga måste
från de antisocialistiska partiernas sida ägnas större uppmärksamhet än hittills.
Även om man lämnar detta problem å sido och utgår från att
socialdemokraterna framgångsrikt lyckas avvärja alla försök till
intrång på vad de anser vara deras egna naturliga domäner, ter
6- 493441 Svensk Tidskrift 1949 79
_..- ~’
Olle Nyman
sig emellertid socialdemokratiens framtidsutsikter inte odelat lysande. Arbetarklassen kommer nämligen inte att vara tillräcklig
som underlag för ett majoritetsparti i framtiden. Den demografiska utvecklingen går i riktning mot en krympande arbetarklass
och en växande medelklass. Kroppsarbetarklassen decimeras och
tjänstemannagrupperna expanderar. Det senaste valet visar, att socialdemokratien i hög grad har förlorat greppet över de politiskt
allt viktigare mellangrupperna. Det är här som folkpartiet har
gjort sina största vinster från socialdemokraterna. Under den Per
Albin Hanssonska eran, som var socialdemokraternas verkliga storhetstid, röstade dessa mellangrupper i stor utsträckning med det
socialdemokratiska arbetarpartiet. Socialdemokratien höll på att
förborgerligas, som man sade. Den trenden är för länge sedan bruten, och strömmen inom dessa skikt går nu i motsatt riktning.
Frågan är hur pass varaktig denna tendens blir. Socialdemokraterna finner måhända tröst i den uppfattningen, att folkpartiets
vinster från socialdemokratien till största delen är konjunkturvinster, lätt fångna och lätt förgångna, medan de socialdemokratiska
vinsterna från kommunisterna däremot är mera varaktiga. Ett
memento för socialdemokraterna är dock den ur deras synpunkt
särskilt ogynnsamma utvecklingen i Stockholm och Göteborg. Skall
läget där åtminstone i någon mån anses förebådande för utvecklingen i landet i övrigt, är det ett för socialdemokraterna illavarslande tecken.
Hur väl konsoliderad socialdemokratien än är och hur effektivt
dess valmaskineri än arbetar, torde man nog vid en bedömning av
dess utsikter inte böra räkna med som någon omöjlighet, att socialdemokratien även i fortsättningen endast kan samla en minoritet bland de röstande i förhållande till de antisocalistiska partierna – och denna minoritetsställning torde då också vid en ur
socialdemokratisk synpunkt mindre tursam mandatfördelning än
den vid fjolårets val leda till minoritet i förhållande till de ickesocialistiska partierna även ifråga om andrakammarmandat. Och
den socialdemokratiska majoriteten i första kammaren kommer att
successivt reduceras. Men utöver detta är det som redan antytts
med hänsyn till arbetarklassens numerära regress ingalunda omöjligt, att väljarmajoriteten i ett framtida val kan stanna på den
antisocialistiska sidan även i förhållande till båda de socialistiska
partiernas, socialdemokraternas och kommunisternas, sammanlagda röststyrka.
Ett av de viktigaste och med rätta mest uppmärksammade dra- 80
Partierna och framtiden
gen i de senare årens politiska skeende är styrkeförskjutningen
mellan de icke-socialistiska partierna inbördes. Redan vid 1946 års
kommunalval nådde folkpartiet en högre röstsiffra än högern, och
det framstår efter 1948 års andrakammarval som det utan gensägelse numerärt ledande oppositionspartiet. Det sistnämnda valets
tendens var genomgående i hela riket, och folkpartiet har numera
vunnit fast fot i alla delar av landet. Det har sålunda nu representanter i andra kammaren från samtliga valkretsar, även från partiets tidigare svaghetsbälte tvärs över södra Götaland: Hallands,
Kronobergs och Kalmar län, där folkpartiet kunde notera en fyr- (Halland) eller tredubbling av röstsiffrorna. (Fyra av de nitton
förstakammarvalkretsarna saknar däremot fortfarande folkpartirepresentation.) Högern och bondeförbundet är i numerärt avseende tämligen jämbördiga, även om det förstnämnda partiet grovt
missgynnades vid utskiftningen av mandaten och därför har en
betydligt mindre representation i andra kammaren.
Även om huvuddelen av folkpartiets väljarkår är ytterst labil,
kan det inte betvivlas, att folkpartiet för den närmast överskådliga framtiden kommer att förbli det största partiet bland de meningsriktningar, som vill motarbeta en samhällsomdaning i socialistisk riktning. Den långa nedgångstid för den liberala åsiktsriktningen, som inträdde i vårt land efter det första världskrigets slut,
har efter det andra världskrigets slut avlösts av en starkt uppåtgående konjunktur. Det är många orsaker som samverkar härtill.
Humanitet och frihet har traditionellt varit honnörsord i den liberala propagandan, men länge vädjade folkpartiet förgäves med
upprop efter upprop, som huvudsakligen var färgade av dessa
värdeord. Först efter det andra världskriget med dess kumulationer av brutalitet och det efter krigstiden kvardröjande regleringssamhället har folkpartiet vunnit större anslutning för sina paroller. Med hänsyn till dessa parollers ovedersägliga proveniens i en
liberal grundåskådning ligger det ett visst ideellt berättigande i
denna folkpartiets framgång, även om den till största delen vunnits mera genom en känslomässig och halvt kverulantisk opposition mot ransonerings- och regleringsväsendet, överhuvud taget
mot »Krångel-Sverige», än genom ivrigt framhållande av de traditionella liberala teserna om humanitet och frihet. De anhängare,
som folkpartiet fått enbart på grund av folks ransoneringsleda, är
dock kanske inte så värdefulla för framtiden. Viktigare för framtiden är den air av positivism, slagkraft och framgång, som partiledaren Bertil Ohlin med den liberala pressens verksamma bistånd
81
Olle Nyman
har förmått att skänka partiet. Aterupplivandet av termen socialliberalism var exempelvis ett lyckokast. Den har visat sig vara
ett propagandistiskt synnerligen värdefullt och mycket »säljande»
slagord. Bertil Ohlin har som socialliberalismens uttolkare blivit
en av våra mest framgångsrika partiledare. Folkpartiets segrar
1946 och 1948 måste otvivelaktigt i mycket ses som stora personliga
segrar för partiledaren. Många har framhållit hans begränsning
-hans medelmåttighet som folktalare, hans brist på humor och
generositet, hans ibland rätt småskurna självupptagenhet och rättshaveri samt benägenhet att haka sig fast vid detaljer – men
hans skicklighet som politiker och hans lämplighet för partiledarvärvet lär ingen kunna bestrida. Som politisk debattör är han
suverän och behärskar politikens både sakliga och taktiska sidor
– i sistnämnda avseende vid behov villigt assisterad av John
BergvalL Då han dessutom är en sammanhållande kraft inom partiet och väl förtrogen även med de rent partiorganisatoriska uppgifterna, har han uppenbarligen de flesta av de kvalifikationer,
som en partiledare bör besitta. Han har en stark vilja och hör sä-
kerligen till de ledare, som verkligen leder sitt parti och icke låter
sig ledas. Visserligen är han akademiker, föga folklig och föga
lyckad som folktalare, men han är å andra sidan lagom konventionell för att inte stöta bort någon.
Folkpartiet har under Bertil Ohlins ledning förvandlats från
ett »frisinnat», av frikyrko- och nykterhetsintressen dominerat
parti med liberalt inslag till det stora socialliberala medelklasspartiet. Det har mer än något annat parti förstått att attrahera
de växande tjänstemannagruperna. Så som folkpartiet presenterar
sig på valsedlarna, är det också ett utpräglat tjänstemannaparti.
Tjänstemän av alla grader och vidare köpmän, hantverkare och
småföretagare av olika slag dominerar på dess kandidatlistor.
Inom vissa kretsar är dessutom lantbrukarna ganska talrika. Därtill finns ett blygsamt inslag av dels större företagare, dels arbetare. Lantbrukarna är emellertid mindre talrikt företrädda, än
man skulle väntat sig. I Malmöhus län t. ex., där folkpartiet insatte en lantbrukare i andra kammaren, är denne den ende lantbrukare, som förekommer på partiets två listor om tillsammans
20 namn. I Hallands län uppträdde folkpartiet vid det senaste valet med två listtyper och 30 olika kandidater, av vilka endast en
var lantbrukare (placerad på suppleantplants för icke vald kandidat). Ett annat exempel är Kalmar län med tre lantbrukare bland
sammanlagt 21 kandiderande.
82
Partierna och framtiden
Flera av de nyvalda folkpartirepresentanterna i andra kammaren är kvinnor. Man kan också vara säker om att kvinnliga väljare lämnat ett synnerligen kraftigt tillskott av röster till folkpartiet, inte minst i städerna och alldeles särskilt i Stockholm.
Speciellt yrkeskvinnorna bör ha haft anledning känna sig tilltalade av den allmänt feministiska inställning, som utmärker flera
av folkpartiets tidningar i Stockholm. Vidare har folkpartiet i
långt högre grad än tidigare fått starkt stöd av ungdomen. Partiets andel av förstagångsväljarna vid det senaste valet var säkerligen högst betydande, trots att dess ungdomsorganisation hittills
varit mycket svag.
Folkpartiets förvandling från ett specifikt förbudsvänligt, försvarsovilligt och socialpolitiskt föga avancerat frikyrkoparti till
ett modernt liberalt medelklassparti med bredare rekrytering och
i frejdig opposition mot socialismen trots påtaglig social reformvänlighet har ökat partiets dragningskraft på ungdomen i utomordentlig grad. Den tidigare utpräglade »frimickels»- och förbudistiska inriktningen har inte längre utgjort något hinder, som stöter
tillbaka. Tvärtom har vad någon illasinad kallat den »Sexualliberala» strömningen inom folkpartiet, materialiserad i form av en
viss del av den press, som för partiets talan, förhjälpt en eller annan väljare av yngre årgång till en annars kanske svårvunnen
insikt om att folkpartiet borde vara vederbörandes rätta politiska
hemvist.
Den starka folkpartipressens betydelse i övrigt för partiets valframgångar har så ofta och så starkt betonats, att denna sak inte
ytterligare poängteras här. Om någon enskild vid sidan av partiledaren framför andra kan tillskriva sig en personlig andel i folkpartiets senaste valseger, bör det vara Herbert Tingsten. För vissa
kretsar har han betytt vida mer än Ohlin. Bl. a. har hans insatser
säkerligen lockat över åtskilliga väljare från högern till folkpartiet. Många tidigare högerväljare av den gamla stammen har i
Tingstens tidningspolemik tyckt sig finna de hårda tag, som de
har saknat hos den moderna högern. Fränheten och den starkt
personligt färgade kritiken har tilltalat åtskilliga diehards till
den grad, att de- sedan de funnit sig vara helt utan inflytande
inom högern- med glatt mod satsat på folkpartiet, det parti som
enligt partiledarens senare utsago numera står till vänster om socialdemokratien! Det blir otvivelaktigt ett problem för folkpartiet, hur alla de disparata nytillkomna elementen skall kunna assimileras.
83
Olle Nyman
Bland förklaringsgrunderna till folkpartiets framryckning bör
man slutligen också nämna den ingalunda minst viktiga nothing
succeeds like success. Den psykologiska sanning, som ryms i denna
sentens, ger kanske den bästa förklaringen till varför folkpartiets
senaste valframgång blev ännu större än väntat.
Folkpartiets stora framgångar och högerns mandatförluster har
emellertid lett till att den antisocialistiska oppositionen i riksdagen
blir kvalitativt försvagad i varje fall under de närmaste åren. De
nyvalda folkpartiledamöterna är veterligen i de flesta fall kända
som synnerligen dugande i sin yrkesutövning, och flera av dem
har bakom sig kommunalpolitiska insatser. Men hur många av
dem är verkligen politiker7 Kanske veteranen Johan Ahlsten samt
de yngre Arthur W iden och Sven W eden. Kanske någon annan.
Det är dock förvånande, att folkpartiet inte kan mönstra starkare
namn på sina kandidatlistor. Den slätstrukenhet, som kännetecknar folkpartiets andrakammaruppsättning – i första kammaren
är det bättre ställt- kontrasterar påfallande mot den talang, varmed liberalismens sak ofta nog förfäktas utanför riksdagen – och
då åsyftas ingalunda enbart pressmän utan även många, som inte
är yrkespolitiker. Om en del av de nyvalda gäller att de ännu är
politiskt tämligen oskrivna blad. Om andra kan det redan på förhand sägas, att de, vilka kvantitativa insatser de än kommer att
göra i riksdagsarbetet, aldrig blir några särpräglade och färgstarka politiska profiler och aldrig några hårdföra oppositionsmän. Och i varje fall måste det dröja en tid även för politikerna
bland de nyvalda, innan de förvärvat den parlamentariska rutin,
som är nödvändig för verkligt effektiva insatser i riksdagsarbetet.
Det räcker inte med debattfärdighet för att kunna uträtta något
av värde i sak, främst i utskotten. Men naturligtvis, vilka prestationer folkpartisterna verkligen gör i riksdagen betyder mindre
för partiets möjligheter vid kommande val. Med hjälp av en stark
press kommer folkpartiets riksdagsinsatser under alla förhållanden att för en stor allmänhet framstå som högst betydande och
imponerande.
Om folkpartiets utsikter för framtiden kan man endast säga, att
dess ställning är mycket labil. Risken för bakslag är kanske stor,
eftersom partiets grepp om de nya anhängarskarorna uppenbarligen är mycket löst. Ett minskat valdeltagande kommer förmodligen att i första hand drabba folkpartiet. A andra sidan är möjligheterna till ytterligare framgång långt ifrån uttömda. Kan partiet på allvar vinna insteg bland arbetarna, har det utomordent- 84
.·
Partierna och framtiden
liga expansionsmöjligheter framför sig, och det är mot detta håll,
som dess ansträngningar i främsta rummet borde rikta sig. Man
kan säkerligen utgå från att folkpartiet även i fortsättningen kommer att förbli ett stort parti; frågan är hur stort. Ett intressant
spörsmål är också, om folkpartiets riksdagsrepresentation i sin
nya sammansättning kommer att uppvisa större åsiktshomogenitet
än tidigare, eller om splittringen blir ännu större.
Bondeförbundet företer bilden av ett stagnerande parti. Trots
stegrade absoluta röstsiffror minskades dess procentuella ande_l av
valmanskåren från 13,7 °/o till12,4 °/o vid förra årets val. Då landsbygdsbefollmingen, som är dess naturliga rekryteringsbas, stadigt
smälter samman, är möjligheterna för en kommande framryckning uppenbarligen inte stora. Härtill kommer att folkpartiet pressar på även på landsbygden, medan högern hävdar sin ställning
bättre på landsbygden än i städerna. Den uthärdar lättare konkurrensen från bondeförbundet än från folkpartiet. I vissa valkretsar gjorde högern vid det senaste valet betydande röstvinster
på landsbygden, samtidigt som förluster noterades i städerna. Nå-
gon nämnvärd expansion för bondeförbundet på högerns bekostnad förekommer numera inte.
I känslan av väljarunderlagets begränsning har bondeförbundet
sökt sig utanför den ursprungliga verksamhetsramen, först utanför jordbrukarklassen till hela landsbygdsbefolkningen, senare även
till tätorternas och städernas innevånare. Det sistnämnda försöket
har inte medfört någon framgång, men tendensen är dock ytterst
intressant. I den ligger ett erkännande av den snäva klasspartiprincipens oriktighet. Landsbygdspartiet-Bondeförbundet uppträdde som bekant med egna listor i Stockholms stad och Fyrstadskretsen vid fjolårets val. Men dessutom förekom en rätt tjänstemannabetonad lista i Stockholms län (med överdirektör Harry
Söderman som första namn) samt inslag av rena stadsrepresentanter på listor i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Kronobergs, Örebro, Kopparbergs (jägmästare visserligen), Västernorrlands och Jämtlands län.
Bondeförbundets position i framtidens politik är svår att bedöma. Under 1930-talet hade det en nyckelställning, men under
efterkrigstiden har partiet kommit i skuggan av folkpartiet. Visserligen är socialdemokraternas taktik alldeles tydligt att ihärdigt
isolera folkpartiet och skjuta fram bondeförbundet på dess bekostnad, men fråga är, om en sådan manöver kan lyckas i längden.
Till sin egen lycka avböjde bondeförbundet socialdemokraternas
85
_…….,_
Olle Nyman
anbud om regeringskoalition, men om och i vilken utsträckning
andra former av intimt samarbete kommer att praktiseras har
förblivit oklart. Oklarheten beträffande bondeförbundets hållning
i framtiden ökas därav, att ledarskifte av allt att döma förestår
inom en nära framtid. Då bondeförbundet dessutom i princip synes ha tagit avstånd från klasspartitanken, framstår det som mer
angeläget än någonsin att ställa och i möjligaste mån genom studium av partiets parlamentariska uppträdande i fortsättningen utfinna ett svar på frågan: på vilken politisk grundåskådning bygger landsbygdspartiet-bondeförbundeU Eller hur är denna grundåskådning beskaffad~
För högern blev 1948 års valmotgång med hänsyn till konsekvenserna för partiets riksdagsrepresentation nästan katastrofal.
stagnation ifråga om röstsiffror (exakt: 10,142) ledde till att mandatantalet minskades med över 40 Ofo. Men det paradoxala har inträffat, att högerns uppgift i riksdagen för den närmaste tiden
trots valnederlaget är både lätt och tacksam. Den kan låta sarkasmerna flöda. Den strävare linje, som högern förfäktade under
fjolårets valrörelse, har visat sig vara sakligt starkt berättigad,
starkare motiverad än den ståndpunkt övriga partier intog. Men
folkparti och socialdemokrati vann röster på sin politik att undvika att säga väljarna sanningen. Om högerns politik under valrörelsen inte var röstgivande, var den åtminstone sådan, att den
har givit partiet ett gynnsamt utgångsläge i den fortsatta diskussionen om krispolitiken. Högern har med ironi kunnat betrakta
de övriga partiernas skruvade manövrer efter valet rörande den
ekonomiska politiken. Ironien och sarkasmen borde överhuvudtaget bli ett viktigt – och flitigare nyttjat- vapen för de konservativa. Det borde vara tacksamt att bruka det gentemot de radikala riktningarnas böjelse för överord och bristande realism. Byggandet av socialpolitiska luftslott utan hänsynstagande till materiella och personliga resurser, den verklighetsfrämmande försvarspolitiken och inom kulturpolitiken den överdrivna och osakliga kritiken av 1940 års skolutredning för några år sedan är
exempel på fall, där de radikala måst »krypa till korset». Flera
nödtvungna reträtter är att vänta men också nya exempel på verklighetsflykt, övertro och radikal naivism. Det är en konservativ
uppgift att kritiskt bemöta allt detta, men för att vinna gehör
räcker det tydligtvis inte med lågmäld saklighet. Kritiken bör
spetsas med en smula besk ironi och kärvheten i sak vid behov
kombineras också med kärvhet i form.
86
Partierna och framtiden
Högern bör ingalunda uppge sin positiva reformvilja, allra minst
sitt arbete för en realitetspräglad social framstegspolitik. Men vad
som bör ändras är den undanglidande, överslätande, passiva hållningen, som är så vanlig t. ex. på vissa håll inom högerns landsortspress. Högern bör arbeta för kontinuitet, sans och måtta men
utan att för den skull uppträda tamt, slappt och färglöst. De konservativa måste för att kunna bibehålla ett eget ansikte i svensk
politik vinnlägga sig om att anlägga en aggressiv och fränt kritiserande och ironiserande attityd mot all radikalism. Om högern
konsekvent driver en sådan politik, blir det lättare att ställa folkpartiet på plats, lättare att påvisa förmätenheten i dess anspråk
att på en gång representera både medelvägen och radikalismen.
En sådan politik från högerns sida är också långt ifrån detsamma
som ett avsvärande av dess på senare år allt mer utpräglade sociala reformvillighet, vilket varit det råd, som folkpartiets press
av lätt insedda skäl har givit högern efter dess valnederlag.
Ur högerns synpunkt är det av den största betydelse att gränsen mot folkpartiet blir klart markerad, vilket naturligtvis inte
behöver och inte får utesluta samarbete mellan de båda partierna
för gemensamma mål, i första hand för individens frihet, för regleringsväsendets begränsning och för en produktionsfrämjande och
välståndsskapande fri ekonomi, allt programpunkter där höger och
folkparti förenas i gemensam motsatsställning mot de socialistiska riktningarna. Men i många avgörande stycken råder utpräglad motsatsställning också mellan högern och folkpartiet, och det
är angeläget, att dessa meningsskiljaktigheter blir klart belysta.
Här fordras upplysning, så att väljarna verkligen hamnar i det
parti, vars åskådning de närmast sympatiserar med, och inte av
den rent yttre propagandaapparaten eller av den »politiska strömmen» förs till ett parti, vars strävanden de i många avseenden står
främmande för.
Vid det senaste andrakammarvalet förlorade högern åtskilliga
väljare till folkpartiet. De befolkningsgrupper, som båda partierna
främst vänder sig till, hör till de politiskt mest rörliga i samhället.! Denna rörlighet yttrade sig 1948 främst som en stark ström
1 Ett bevis för den relativt stora rörligheten mellan partierna har man redan i
det faktum, att åtskilliga av de vid det senaste valet kandiderande först nyligen anslutit sig till det parti, för vilket de kandiderade. Det vanligaste var otvivelaktigt,
att folkpartiet kunde föra upp f. d. socialdemokrater på sina listor, men även övergången mellan höger och folkparti finns illustrerad bland kandidaterna själva. En
fil. dr och bankdirektör, som av högern i Fyrstadskretsen placerats som fjärde namn
87
. .;.
…·:.
Olle Nyman
över till folkpartiet. Men läget är så pass labilt, att den strömmen lätt kan inte bara förlora i styrka utan också dela sig, och
en återströmning börja. Det är inte alldeles otänkbart, att många
av de väljare, som i en sorts »nu eller aldrig»-stämning röstade
på folkpartiet, det parti som skulle knäcka socialdemokratien och
träda i spetsen för den nya regeringen, får tillfälle under de närmaste åren att komma underfund om att de gjorde ett misstag
1948. Folkpartiet fick en stor andel av förstagångsväljarna. Kanske kommer det att visa sig, att endagångsrösternas antal också
var stort.
I varje fall blir det högerns självklara mäl att söka återta förlorad terräng på detta håll, samtidigt som försök till expansion
göres på andra områden. Att det sistnämnda kan lyckas visas
därav, att högern vid det senaste valet kunde notera framgångar
på sina håll på landsbygden. Högerns främsta konkurrent är emellertid folkpartiet, och de konservativa bör ge sig in i konkurrensen också när det gäller att värva anhängare bland arbetarna,
även om folkpartiet i många avseenden ligger bättre till härvidlag. Att uppgiften dock inte är omöjlig framgår i sin mån därav,
att de tankegångar, som den s. k. arbetarliberalismens upphovsman, Arne Montan, givit uttryck åt, i flera avseenden bättre stämmer överens med högerns positiva konservatism än med folkpartiets socialliberalism. När socialpolitiken inte längre är någon vä-
sentlig skiljelinje mellan partierna, borde heller inte möjligheterna
att komma till tals med arbetarna vara mindre för högern än för
folkpartiet. Det finns ändå konservativt inställda arbetare lika väl
som radikala. Slentriantänkande och gamla fördomar har här utgjort hindret för högern, men dessa komplex måste dock komma
att mildras i den mån de äldre generationerna försvinner.
Genom att högern tillfogats en så lång rad motgångar, som
ibland träffat den utan att man kunnat peka på några direkta
felgrepp i dess politik, har emellertid partiet fått stora psykologiska svårigheter att övervinna, vilka mycket påtagligt motverkar
dess arbete. Det kan endast räkna på stöd från verkligen övertygade anhängare. Opportunisterna söker sig åt andra håll.
Efter det senare valet är högern utan representation i 10 av de
på dess lista, förklarade sålunda, att han tidigare tillhört folkpartiet men funnit
dess hållning till socialiseringsprojekten tvetydig, medan å andra sidan en sjukskö-
terska, som av folkpartiet i Värmland satts på tredje plats på en av dess listor, deklarerat, att hon lämnat högern, därför att hon funnit »det partiet väl extremt
gruppbetonat».
88
Partierna och framtiden
28 andrakammarvalkretsarna. Åtskilliga av dessa mandat kan väl
återerövras redan vid en mycket blygsam återhämtning, men beträffande några av dessa valkretsar är läget ur högersynpunkt
mycket ogynnsamt. Bergslagen med dess brukssamhällen och skogsbygderna däromkring erbjuder den för högern mest svårbearbetade marknaden. Svagast är högerns ställning i Gävleborgs, Kopparbergs, Västmanlands och dessutom Södermanlands län, som alla
också är utan högerrepresentation i både första och andra kammaren, samt i Västernorrlands, som dock har högermän i riksdagen. Örebro län hör numera också till de valkretsar, där högern
inte har någon representation i någondera kammaren. På alla
dessa håll och ytterligare några andra- t. ex. Bohuslän och Väs·
terbotten – är därtill högerns press mycket svag eller rent av
obefintlig. Tidningsfrågan är överhuvud taget ett av de allvarligaste problemen för högern. Att det fick gå därhän att Nya Dagligt Allehanda nedlades var ett felgrepp, som fått ödesdigra konsekvenser. stockholmsvalet hade säkerligen fått en delvis annan
utgång, därest högern haft något språkrör som motvikt mot de
radikala aftontidningarna.
Så reducerad som högerns riksdagsgrupp numera blivit efter
fjolårets andrakammarval, blir partiets möjligheter till verksamma riksdagsinsatser avsevärt begränsade. Kvaliteten får ersätta vad som brister i kvantitet. Det finns också av allt att döma
fog för den meningen, att högergruppen kommer att göra sig gällande på ett sätt, som vida överträffar vad man har rätt att fordra av den med hänsyn till dess numerär.
Högern kommer utan tvivel att göra sig påmind även i fortsättningen, och att den har möjlighet att i stor utsträckning återta
förlorad terräng lär väl dess motståndare inte betvivla.
Kan man då inte räkna med förändringar av vårt partiväsen
av helt annat slag, nämligen nybildningar, ombildningar, sprängningar eller fusioner~ År det- för att nu låna något av nationalekonomiens terminologi- endast konjunkturella förändringar, som
kan komma ifråga, inte strukturella~ Svaret är, att möjligheterna
för förändringar av det senare slaget är mycket små. Rena nybildningar kan naturligtvis försökas – överväganden om att efter danskt mönster bilda ett s. k. rättsförbund lär pågå – men
de torde inte få någon varaktig eller ingripande betydelse. Radikala landsföreningen 1944 blev ett experiment, som snart måste
uppges.
Serlan de frisinnade och liberala partierna återförenades till
89
t’
f
. ;
’\.’ .~
Olle Nyman
folkpartiet 1934, har nämnvärd förändring av den art, som här
avses, inte skett. Och utrymmet för nya sådana i framtiden är
som sagt inte stort, såvida man möjligen inte kan räkna med en
ny fusion som en mer eller mindre avlägsen möjlighet. Bondeförbundets utveckling öppnar nämligen i detta avseende ett intressant perspektiv.
Bondeförbundet har nu nått det möjligas gräns; det kan inte
växa nämnvärt ytterligare. Tvärtom hotar tillbakagång på grund
av landsbygdsbefolkningens minskade numerär. I det läget har
partiet sökt vinna anslutning även från den rena stads- och tätortsbefolkningen. Landsbygdspartiet-bondeförbundet vill alltså inte
uppträda som ett exklusivt klassparti för landsbygden utan vill
verka för tillgodoseende av dess berättigade intressen genom samverkan inom ett och samma parti mellan landsbygdens och tätorternas befolkning. Därmed har också en avgörande skillnad
mellan bondeförbundet och högern försvunnit. När bondeförbundet
och jordbrukarnas riksförbund bildades – snart nog förenade till
bondeförbundet – var det många som lämnade högern just med
den motiveringen, att jordbrukarnas intressen bättre kunde förfäktas av ett renodlat klassparti, och den avtappningen från hö-
gern till bondeförbundet fortsatte sedan under åtskilliga år men
har nu upphört. Arvid Lindman och hans efterföljare hävdade däremot, att folk från såväl land som stad borde mötas till samverkan redan inom ett partis intima verksamhetskrets och att både
jordbruket och landsbygden i längden skulle vinna på detta. Bondeförbundet har nu i princip erkänt riktigheten av denna ståndpunkt.
Under hela 1920-talet uppträdde högern och bondeförbundet i
regel i nära samverkan. Sedan dess har deras vägar ibland varit
skilda, och särskilt under 1930-talet kom de båda partierna varandra onödigt fjärran, men alltjämt finns många föreningsband.
Ser man till grundinställningen, är avståndet vida mindre mellan
högern och bondeförbundet än mellan högern och folkpartiet. Och
i den för överskådlig framtid viktigaste inrikespolitiska stridsfrå-
gan står högern och bondeförbundet på samma sida, nämligen förenade i motståndet mot socialiserings- och reglementeringspolitiken. Åven om det inte har bragts klarhet över bondeförbundets
förhandlingar med socialdemokraterna efter dessas anbud om regeringssamverkan, är dock själva huvudfaktum givet i och med
det negativa resultatet. Läget i svensk politik är ett annat nu än
1936, och också förhållandet mellan bondeförbundet och högern
90
..
’
Partierna och framtiden
är nu ett annat än 1936. Utgången av de nyssnämnda förhandlingarna visar bl. a., att den falang av verkliga radikaler inom bondeförbundet, som det stundom talas om, inte är särskilt stark. Många
av bondeförbundets främsta män företräder en uppfattning, som
inte mycket skiljer sig från högerns. Man kan nämna Axel Rubbestad – mer konservativ än någon högerman – Oscar Werner i
Höjen, Arthur Heiding, Ivar Persson i Skabersjö, Harald Andersson i Dunker och Gustaf Elofsson i Wä. Inte heller sådana som
förtroenderådsledamöterna Petrus Gränebo, Hjalmar Svensson i
Grönvik, Leonard Tjällgren, Artur Ryberg i Dalum, John Gustavsson i Guntorp, ja, inte heller vikarierande partiledaren Gunnar
Hedlund lär kunna betecknas som verkligen radikala och särskilt
oblidkeliga högerfiender, fastän de, såsom partiuppdelningen nu
faktiskt blivit utformad, ibland kunnat föra ett kraftigt språk
gentemot högern.
Motstånd mot socialiseringssträvandena, en klart positiv inställning till försvaret och de nationella värdena, en i stort sett kulturkonservativ hållning, reformvillighet i socialpolitiskt avseende,
allt detta är gemensamt för både högern och bondeförbundet, och
högerns jordbruks- och landsbygdsvänlighet vill bondeförbundet
säkert inte bestrida. När båda partierna dessutom kommit i det
läget, att det ur skilda synpunkter – taktiska, partiorganisatoriska, valtekniska och andra- är mycket angeläget, att numerären
höjs, om inte verksamheten på olika sätt skalllida men- i varje
fall blir det allvarligt för dem båda, om den ytterligare minskas
– vore det ganska naturligt, att frågan om en fusion toges upp
till diskussion. Några avgörande ideologiska hinder föreligger väl
knappast. Varför inte aktualisera frågan om högerns och bondeförbundets förening – det vore i ty fall inte alldeles oberättigat
att tala om återförening – till ett verkligt samlingsparti, gärna
regelmässigt uppdelat på två fraktioner vid valen, med en landsbygds- och en stadslista~ Den som omedelbart utan närmare övervägande eller motivering är beredd att avfärda en sådan tanke
som omöjlig och verklighetsfrämmande måste a priori anse partierna vara självändamål i stället för medel för politikens utgestaltning. Enligt min mening är det fullt tillräckligt med två huvudpartier på den antisocialistiska sidan, ett nationellt, konservativt betonat samlingsparti och ett liberalt, radikalt orienterat folkparti.
91