Landet som icke kan glömma
1949
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LANDET
SOM ICKE KAN GLÖMMA
Av fil. lic. ARVID FREDBORG
EFTER Burma 1948 har Irland 1949 utträtt ur brittiska imperiet.
Banden mellan Dublin och London ha i mer än tio år varit ytterst
svaga. Nu ha de alltså brustit.
På utlänningar har den irländska politiken förefallit vara en
akt av trots och kanske närmast gjort ett barnsligt intryck. Vad
har den irländska fristaten haft för olägenheter av sin förbindelse
med imperiet sedan, låt oss säga, 193n Ingen i Dublin har egentligen kunnat visa upp några väsentliga nackdelar av denna. Men
repliken har varit – tänk vilka oförrätter engelsmännen ha begått i det förflutna!
Irländarna äro ett folk, som icke kunnat glömma. Överallt på-
minnes man om deras historia, sedd genom irländska glasögon. I
dessa framstå engelsmännen nästan överlag som rovgiriga banditer och fiendskapen mot dem som den röda tråden i Irlands historia. Ingen kan heller komma ifrån att Englands irländska register är allt annat än vackert. Vad som hände under medeltiden
är måhända förgätet. Det är inom parentes sagt kanske tur för
de skandinaver, som bo på Irland, eftersom vikingarna också hade
ett och annat för sig på den gröna ön.
Men värre är ur irländsk synpunkt, vad som hänt i nyare tid.
Cromwells blodbad och tvångslagarna mot katolikerna, d. v. s. den
överväldigande majoriteten av den irländska befolkningen, äro
sannerligen icke glömda. Detsamma gäller det stora upproret mot
engelsmännen 1798, alltså för 250 år sedan, och givetvis i ännu
högre grad påskupproret mot engelsmännen 1916 och de våldsamma
och blodiga striderna under våren 1919-21.
Större delen av den nuvarande generationen politiker och ämbetsmän ha direkta personliga hågkomster från tillvaron såsom
konspiratörer emot engelsmännen. Den främste oppositionsledaren
mot den nuvarande regeringen, den tidigare premierministern
Earnon de Valera, dömdes 1916 till döden av en engelsk militärdomstol och undgick endast av en slump bödeln. Jämte några
kamrater, vilka också deltagit i påskupproret 1916, fick han i sista
38
Landet som icke kan glömma
minuten domen mildrad till livstids straffarbete. Så lång tid blev
det nu icke, eftersom fången redan den 4 februari 1919 lyckades
bryta sig ut. Men hans erfarenheter äro ingalunda enastående.
Såren äro ännu färska.
Utan att taga hänsyn till dessa historiska faktorer kan man icke
få någon förnuftig förklaring till den nuvarande irländska politiken gentemot England.
Uppgörelsen mellan Lloyd George och irländarna den 6 december
1921, som innebar upprättandet av den irländska fristaten, Saorståt
Eireann, bestående av 26 av Irlands 32 grevskap samt med ställning av brittisk dominion, hade framför allt på den irländska
sidan varit ett verk av tre män, Arthur Griffith, Michael Collins
och W. T. Cosgrave. Med knapp majoritet – 64 röster mot 57 –
lyckades de förmå den irländska riksdagen att i början av 1922
acceptera avtalet. Men detta godtogs icke av stora delar av befolkningen. Oppositionen under Earnon de Valera kritiserade bittert överenskommelsen, både emedan den icke gav Irland full självständighet och emedan den förutsatte, att sex av de nordligaste
grevskapen avsöndrades till en särskild stat. Till sist bröt ett blodigt inbördeskrig ut 1922-23. Regeringen Cosgrave lyckades kuva
detta. Men en djup klyfta fortsatte att bestå i irländsk politik.
Oppositionen, koncentrerad i partiet Fiauna Fåil (»Ödets stridsmän», uttalat finna fåjl) under de Valera, vägrade först att deltaga i parlamentets arbete. Även sedan den ändrat hållning, vägrade den att finna sig i dominion-ställningen utan krävde en irländsk republik.
Sedan de Valera kommit till makten 1932, gick han också from
sounds to things. Trohetseden till den brittiska konungen avskaffades, likaså generalguvernörsämbetet. Genom författningen av år
1937 proklamerades Irland såsom »en suverän, oberoende, demokratisk stat» (artikel 5) och hade därigenom reellt brutit med brittiska kronan. Men engelsmännen nöjde sig med att protestera emot
den irländska författningens anspråk på giltighet för hela Irland
och förklarade, att Eire, som den irländska fristaten officiellt kallades, fortfarande betraktades som medlem av the British Commonwealth of Nations. Den irländska regeringen i sin tur protesterade
icke emot denna brittiska tolkning. Dess ledare, de Valera, betraktades visserligen utanför sitt land som en fanatiker och principryttare. Men det föreföll likväl, som om han undvek att taga steget
fullt ut. När han under de följande åren attackerades i parlamentet av dem, som önskade en direkt proklamation av den irländska
39
Arvid Fredborg
republiken – ordet »republik» fanns icke nämnt i 1937 års författning -svarade de Valera med att den irländska staten enligt
gängse uppslagsböcker hade karaktären av en republik och alltså
var en sådan. Icke utan skäl kunde likväl då hans motståndare
fråga, varför detta icke utsades i författningen och varför man
behövde lexika för att definiera statens ställning. Därvid förblev
det emellertid och under åren 1937-1948 undergick Irlands förhållande till imperiet ingen nämnvärd förändring. Landet skötte
sig självt och kunde vid krigsutbrottet 1939 förklara sig neutralt.
Ehuru engelsmännen trängande behövde baser på irländskt område för att bättre kunna övervaka den tyska ubåtsverksamheten
och därtill helst skulle ha velat lägga vantarna på den tyske ministern i Dublin, en viktig informationskälla för Adolf Hitler, företog man sig i London ingenting.
I praktiken inskränkte sig vad de irländska nationalisterna brukade kalla »det engelska inflytandet över irländsk politik» till att
konung George i enlighet med den s. k. External Relations Act
undertecknade de irländska diplomaternas kreditivbrev. Det brukade för övrigt i dessa heta, att den irländska regeringen meddelat honom, konungen, att den ansåg det lämpligt, att herr X
ackrediterades där eller där. Litet längre ned brukade det uttryckligen sägas, att konungen handlade på irländska regeringens
vägnar.
Vid valen den 4 februari 1948 förlorade de Valeras parti, Fiauna
Fåil, sin majoritet. Med 68 platser av 147 var det fortfarande den
starkaste gruppen. Cosgraves gamla parti, Fine Gael, fick 31 platser, de båda arbetarpartierna tillsammans 19, det nya, starkt nationalistiska Clann na Poblachta 10, två bondegrupper tillsammans
11 och »vildarna» 8 platser. Fiauna Fåil vägrade att ingå koalition
med något annat parti. I stället sammanslötosig alla övriga grupper i förening med de flesta vildarna och gjorde det möjligt att
bilda en koalitionsregering under J. W. Costello (Fine Gael) med
några rösters majoritet i dailen.
Bidragande till valutgången var, att många tröttnat på de Valeras sextonåriga regim. Fiauna Fåil anklagades också för att ha
tillåtit sig alltför mycket camaraderie och placerat för många revolutionshjältar på poster, som de icke voro vuxna.
A sin sida kunde de Valera med all rätt säga, att koalitionen
var heterogen och att väljarna icke före valen upplysts om att
det skulle bli en allians mellan alla partier utom Fiauna Fåil. I
koalitionen ingick ju såväl det moderatkonservativa Fine Gael
40
Landet som icke kan glömma
som det extremt republikanska Clann na Poblachta och de båda
arbetarpartierna. De kunde förvisso icke anses företräda en enhetlig linje.
Det är dock svårt att placera in de irländska partierna i det
vanliga europeiska schemat. Den inrikespolitiska situationen på
Irland präglas av speciella stridsställningar, som sakna motsvarighet på kontinenten. Den stora skiljelinjen mellan Fianna Fail och
Fine Gaelligger i händelserna 1921-23, då de personer, som sedermera bildade det förstnämnda partiet, hellre grepo till vapen för
»republiken» än godtogo parlamentets godkännande av avtalet med
Storbritannien.
Vän stod emot vän, familjemedlemmar emot varandra. Inbördeskriget avgjordes till eosgrave-regeringens förmån. Men de Valera och hans män kunde icke glömma, vad de hade upplevat och
deras gamla vänners – så som de sågo saken – förräderi mot de
gemensamma idealen.
En viss försoning inträdde, ehuru en extremistgrupp, Irish
Republican Army, IRA, fortsatte med en rent terroristisk verksamhet. Men trots försoningen fortsatte de gamla personliga motsättningarna i förening med förhållandet till Storbritannien att
gräva en grav mellan Fianna Fail och Fine Gael. Annars existerar
icke någon nämnvärd skillnad mellan dem. De äro båda klerikala
och ha en mera liberal och en konservativ flygel.
De irländska kroppsarbetarna stödja så gott som samtliga partier, framför allt de båda största. Två speciella arbetarpartier finnas likväl. Det första och största stödjer sig på The Irish Council
of Trade Unions, den fackliga centralorganisation, som har intim
förbindelse med de engelska fackförbunden. Detta parti har 14
medlemmar i dailen. Så finns det s. k. nationella arbetarpartiet
med 5 medlemmar. Det stödjer sig på The Council of Irish Trade
Unions, som är en facklig centralorganisation av rent irländska
förbund utan anknytning till London.
Tilläggas kan, att de båda arbetarpartierna själva förklara sin
relativt blygsamma position med att lantarbetarna endast i obetydlig utsträckning äro organiserade och i allmänhet rösta på
något av de största partierna eller på det speciella bondepartiet.
Arbetarpartierna – och särskilt den nuvarande medlemmen av
irländska regeringen Norton – hade redan före den nya regeringens bildande kritiserat External Relations Act. Det nygrundade Clann na Poblachta var redan från början extremt nationalistiskt och republikanskt sinnat. Men den starkaste gruppen inom
41
Arvid Fredborg
regeringskoalitionen var Fine Gael, Cosgraves gamla parti, som
i stort sett arbetat för en fortsatt politisk förbindelse med brittiska imperiet och kritiserat de Valeras försvagning av banden.
Det kunde därför förefalla, som om någon markerad förändring
i relationerna till Storbritannien icke skulle vara att vänta efter
den nya regeringens tillkomst. Men detta skulle visa sig vara en
förhastad slutsats. Koalitionsregeringen hade nämligen redan från
början ett stort behov av att distansera sig från den föregående
regimen, d. v. s. de Valera. Det nya kabinettet måste på något sätt
visa, att det var bättre och duktigare än det gamla. För irländska
förhållanden låg då intet närmare till hands än en konkurrens i
nationalism. Den föregående premierministern hade så småningom
utvecklats till en man med mättfulla åsikter och mindre benägenhet för demonstrationer än tidigare. Just därför borde det kunna
bli särskilt tacksamt att träffa honom på det plan, där han själv
en gång segrade mot Cosgrave.
Ett förebud till vad som komma skulle gavs genom debatten i
dailen den 20 juli i år. Utrikesministern, Sean MacBride (Clann na
Poblachta) tog där på ett synnerligen energiskt sätt upp det gamla
problemet om det enade Irland. Han förklarade, att irländarna
hölle ut handen mot Storbritannien och vore villiga att glömma
det förflutna, om britterna gäve upp sitt stöd till Nordirland. Den
konstlade delningen av vårt territorium, sade han, är något som
ingen irländsk regering någonsin kommer att finna sig i eller
godtaga och som ständigt måste vara ett avgörande hinder för
de vänskapliga relationer mellan Irland och Storbritannien, som
vore i båda ländernas och för övrigt hela världens intresse.
Den brittiska kronan, sade MacBride i fortsättningen, kan mycket väl vara ett traditionellt föreningsband mellan England,
Australien, Nya Zealand eller Kanada. Men den irländska historien
var helt annorlunda. Kronan och de yttre former, som hörde till
den brittiska historien, äro, förklarade han, för irländarna påminnelser om det olyckliga förflutna, som de önska begrava, och
kunde endast irritera Irlands folk.
Att MacBride önskade bli av med Externa! Relations Act visste
man redan förut. Men skulle han kunna få regeringen med på sin
linjef Det skulle ha inneburit, att Fine Gael bröt med sitt förflutna. Inom kort skulle det likväl visa sig, att partiet var berett
härtill.
Den 6 augusti i år påpekade vice premierministern Norton, som
så ofta tidigare, att han redan 1937 opponerat emot Externa! Rela- 42
Landet som icke kan glömma
tions Act. De Valera avbröt honom då och sade, att Norton 1937
hade kunnat kosta på sig denna opposition, eftersom han den
gången icke satt i ansvarig ställning. Nu gjorde han det. Tänkte
han göra något åt saken nut Norton genmälde då, att han hade
samma åsikt, som han haft 1937, varpå de Valera ironiskt uppmanade honom att handla och deklarerade, att Fianna Fåil icke
skulle opponera sig emot ett upphävande av akten. Detta var
naturligtvis att provocera koalitionsregeringen. De Valera räknade
förmodligen med att Fine Gael skulle hindra Norton från att taga
något initiativ för att bryta förbindelsen med brittiska imperiet
och att i bästa fall regeringskombinationen skulle sprängas. Möjligen bidrog också till oppositionsledarens framträdande, att han
tröttnat på att gång på gång få höra från Mr. Norton, att denne
opponerat sig 1937.
Under dagarna efter debatten ägde livliga förhandlingar rum
mellan koalitionspartierna. Om Fine Gael inlade sitt veto emot
ett förslag till upphävande av External Relations Act, skulle utrikesminister MacBride desavoueras och vice premierminister Norton blameras. Koalitionen skulle därigenom upplösas och de Valera till på köpet få en chans att själv gå till val på ett förslag
om utropande av republik. Hans majoritet vore under sådana förhållanden säker och Fine Gael, som för första gången på sexton
år fått smaka maktens sötma, förvisad till oppositionsställning
igen.
Ingen av koalitionsbröderna var angelägen om att vara »i öknen» igen och sedan utrikesminister MacBride framhållit, att utropandet av republiken vore riskfritt, på grund av att man icke
behövde befara några motåtgärder från den brittiska arbetarregeringens sida, gav premierminister Costello med sig. Regeringen
beslöt därefter att gripa sig an med frågan, hur man skulle kapa
den sista ännu formellt bestående trossen till the Commonwealth,
för att använda det brittiska imperiets nya, intetsägande namn.
Den 7 september 1948 kungjorde premierminister Costello i USA
den irländska regeringens avsikt att upphäva External Relations
Act och därmed klippa av det sista bandet till brittiska imperiet.
Den omsvängning, som han och hans parti, Fine Gael, gjort i
frågan, kunde synas vara fundamental. Men om den pådrivande
utrikesministern MacBride hade rätt, skulle ju den brittiska regeringen icke svara med att behandla Irland som ett främmande
land och irländarna i Storbritannien såsom främlingar, aliens.
Reellt skulle därigenom en speciell förbindelse mellan imperiet
43
Arvid l?redborg
och Eire fortsätta att bestå. MacBrides uppfattning visade sig
också vid förhandlingarna med Attlee i oktober och november vara
fullkomligt korrekt. Labourregeringen beslöt att göra ingenting.
Under sådana förhållanden kunde det irländska kabinettet utan
risk framlägga sitt förslag för dailen. Bortsett från några »vildar», vilka voro ivriga lojalister, var ingen opposition att vänta.
Efter de Valeras deklaration den 6 augusti kunde Fiauna Fail
icke göra annat än acceptera. Men man kan lätt föreställa sig de
Valeras känslor över att bli övertrumfad just på detta område.
Hans partivän MacEntee klagade över att Fine Gael bedragit
sina väljare. Det har, sade han, för övrigt med fullt fog, inför
sina väljare framstått som Commonwealth-partiet. Earnon de Valera själv gav uttryck åt den livligaste tillfredsställelse över motståndarnas omvändelse. På ett valmöte sade han, att när han
hörde premierministern från regeringsbänken framföra känslor
och synpunkter, som de Valera själv under trettio år givit uttryck
åt, han kommit att tänka på Bret Hartes ord:
»Do I sleep~ Do I dream~
Do I wander and doubt~
Are things what they seem~
Or is visions abouU»
Under åhörarnas skratt tillade de Valera, att Herrans vägar äro
outgrundliga. Men i själva verket var oppositionsledaren knappast
belåten med vägarna i detta fall.
Under de följande debatterna i dailen sökte man från Fiauna
Fails sida utveckla, att regeringsförslaget helt gick på oppositionens gamla linje, medan regeringspartierna å sin sida bestredo de
Valeras påstående, att republiken var införd redan genom 1937
års författning.
Regeringstalarna framställde i detta sammanhang det nya förslaget som ett epokgörande initiativ. Då och då gåvo också talare
från koalitionspartierna uttryck åt en viss skadeglädje över att
regeringen på detta sätt trumfat över de Valera. Man framkastade
t. o. m., att denne själv hållit ett förslag om upphävande av External Relations Act i bakfickan för att i en kritisk situation
lägga fram det och få en lämplig plattform för nyval.
Man kan icke precis säga, att problemen i samband med External Relations Act väckt någon livligare diskussion på Irland.
I Dublin har allmänhetens reaktion varit relativt svag. Hos majoriteten rådde och råder tillfredsställelse över att slutstenen lagts
i den irländska självständighetens byggnad. Men man får heller
44
Landet som icke kan glömma
ej glömma, att det finns åtskilliga anhängare av ett fortsatt medlemskap av the Commonwealth, vilka icke haft möjlighet att uttala sig.
Ehuru utgången i dailen var given, föranledde republikförslaget
likväl livliga debatter. Givetvis kunde Fianna Fail icke göra annat än hålla god min i elakt spel. Dess talare skyndade sig att
betona, att de – givetvis -:- gillade förslagets syfte och endast
reagerade emot det sätt, på vilket det genomtrumfades. Partiet
uttalade bl. a. farhågor för att regeringsförslaget skulle leda till
att Eire måste binda sig genom specialtraktater vida hårdare,
än vad som skulle ha varit fallet, om man låtit bli Externa! Relations Act.
Från regeringshåll hävdades, att upphävandet av akten skapade
klarhet i ett oklart läge. Det är heller icke något tvivel om att
det tidigare tillståndet var dunkelt och från de Valeras sida må-
hända en smula för spetsfundigt och scholastiskt uttänkt. Men
är det nya tillståndet egentligen klarU Har man ej, för att citera
Sunday Times, endast skapat ny oklarheU
Den brittiska regeringen har, trots vad som skett, förklarat sig
icke betrakta Eire såsom ett »utländskt land». Även regeringen i
Dublin har förklarat sig anse, att speciellt intima relationer
existera. Men kunna de fortfara, utan att saken regleras genom
specialavtalYMan har anledning att tvivla på det.
Man synes heller icke vara riktigt på det klara med i Dublin,
vilken verkan den irländska regeringens åtgärd haft på den brittiska opinionen. Economist skrev den 27 november 1948, att med
det nya läget irländarna måste ha klart för sig, att de i händelse
av bråk med främmande makter icke längre kunde påräkna hjälp
av Storbritannien eller dominions, och att de därtill kunna riskera,
att Storbritannien utan att vilja skada Irland tvingas till handelspolitiska åtgärder, som skada dess intressen. Irländarnas neutralitet under kriget, sade den engelska tidningen slutligen, har
tvättat ren tavlan från århundraden tillbaka. Engelsmännen känna
sig icke längre stå i moralisk skuld till irländarna såsom tidigare,
utan anse sig tvärtom vara dessas kreditorer. Detta gör bl. a., att
frågan om Nordirland icke är något problem i London. Saken
är död.
Den sista slutsatsen vill man icke acceptera i Dublin. Men man
kommer måhända att tvingas till detta, eftersom man kolliderar
med en faktor av enorm styrka i Storbritannien- känslan av att
»ha rätt».
45
SOM ICKE KAN GLÖMMA
Av fil. lic. ARVID FREDBORG
EFTER Burma 1948 har Irland 1949 utträtt ur brittiska imperiet.
Banden mellan Dublin och London ha i mer än tio år varit ytterst
svaga. Nu ha de alltså brustit.
På utlänningar har den irländska politiken förefallit vara en
akt av trots och kanske närmast gjort ett barnsligt intryck. Vad
har den irländska fristaten haft för olägenheter av sin förbindelse
med imperiet sedan, låt oss säga, 193n Ingen i Dublin har egentligen kunnat visa upp några väsentliga nackdelar av denna. Men
repliken har varit – tänk vilka oförrätter engelsmännen ha begått i det förflutna!
Irländarna äro ett folk, som icke kunnat glömma. Överallt på-
minnes man om deras historia, sedd genom irländska glasögon. I
dessa framstå engelsmännen nästan överlag som rovgiriga banditer och fiendskapen mot dem som den röda tråden i Irlands historia. Ingen kan heller komma ifrån att Englands irländska register är allt annat än vackert. Vad som hände under medeltiden
är måhända förgätet. Det är inom parentes sagt kanske tur för
de skandinaver, som bo på Irland, eftersom vikingarna också hade
ett och annat för sig på den gröna ön.
Men värre är ur irländsk synpunkt, vad som hänt i nyare tid.
Cromwells blodbad och tvångslagarna mot katolikerna, d. v. s. den
överväldigande majoriteten av den irländska befolkningen, äro
sannerligen icke glömda. Detsamma gäller det stora upproret mot
engelsmännen 1798, alltså för 250 år sedan, och givetvis i ännu
högre grad påskupproret mot engelsmännen 1916 och de våldsamma
och blodiga striderna under våren 1919-21.
Större delen av den nuvarande generationen politiker och ämbetsmän ha direkta personliga hågkomster från tillvaron såsom
konspiratörer emot engelsmännen. Den främste oppositionsledaren
mot den nuvarande regeringen, den tidigare premierministern
Earnon de Valera, dömdes 1916 till döden av en engelsk militärdomstol och undgick endast av en slump bödeln. Jämte några
kamrater, vilka också deltagit i påskupproret 1916, fick han i sista
38
Landet som icke kan glömma
minuten domen mildrad till livstids straffarbete. Så lång tid blev
det nu icke, eftersom fången redan den 4 februari 1919 lyckades
bryta sig ut. Men hans erfarenheter äro ingalunda enastående.
Såren äro ännu färska.
Utan att taga hänsyn till dessa historiska faktorer kan man icke
få någon förnuftig förklaring till den nuvarande irländska politiken gentemot England.
Uppgörelsen mellan Lloyd George och irländarna den 6 december
1921, som innebar upprättandet av den irländska fristaten, Saorståt
Eireann, bestående av 26 av Irlands 32 grevskap samt med ställning av brittisk dominion, hade framför allt på den irländska
sidan varit ett verk av tre män, Arthur Griffith, Michael Collins
och W. T. Cosgrave. Med knapp majoritet – 64 röster mot 57 –
lyckades de förmå den irländska riksdagen att i början av 1922
acceptera avtalet. Men detta godtogs icke av stora delar av befolkningen. Oppositionen under Earnon de Valera kritiserade bittert överenskommelsen, både emedan den icke gav Irland full självständighet och emedan den förutsatte, att sex av de nordligaste
grevskapen avsöndrades till en särskild stat. Till sist bröt ett blodigt inbördeskrig ut 1922-23. Regeringen Cosgrave lyckades kuva
detta. Men en djup klyfta fortsatte att bestå i irländsk politik.
Oppositionen, koncentrerad i partiet Fiauna Fåil (»Ödets stridsmän», uttalat finna fåjl) under de Valera, vägrade först att deltaga i parlamentets arbete. Även sedan den ändrat hållning, vägrade den att finna sig i dominion-ställningen utan krävde en irländsk republik.
Sedan de Valera kommit till makten 1932, gick han också from
sounds to things. Trohetseden till den brittiska konungen avskaffades, likaså generalguvernörsämbetet. Genom författningen av år
1937 proklamerades Irland såsom »en suverän, oberoende, demokratisk stat» (artikel 5) och hade därigenom reellt brutit med brittiska kronan. Men engelsmännen nöjde sig med att protestera emot
den irländska författningens anspråk på giltighet för hela Irland
och förklarade, att Eire, som den irländska fristaten officiellt kallades, fortfarande betraktades som medlem av the British Commonwealth of Nations. Den irländska regeringen i sin tur protesterade
icke emot denna brittiska tolkning. Dess ledare, de Valera, betraktades visserligen utanför sitt land som en fanatiker och principryttare. Men det föreföll likväl, som om han undvek att taga steget
fullt ut. När han under de följande åren attackerades i parlamentet av dem, som önskade en direkt proklamation av den irländska
39
Arvid Fredborg
republiken – ordet »republik» fanns icke nämnt i 1937 års författning -svarade de Valera med att den irländska staten enligt
gängse uppslagsböcker hade karaktären av en republik och alltså
var en sådan. Icke utan skäl kunde likväl då hans motståndare
fråga, varför detta icke utsades i författningen och varför man
behövde lexika för att definiera statens ställning. Därvid förblev
det emellertid och under åren 1937-1948 undergick Irlands förhållande till imperiet ingen nämnvärd förändring. Landet skötte
sig självt och kunde vid krigsutbrottet 1939 förklara sig neutralt.
Ehuru engelsmännen trängande behövde baser på irländskt område för att bättre kunna övervaka den tyska ubåtsverksamheten
och därtill helst skulle ha velat lägga vantarna på den tyske ministern i Dublin, en viktig informationskälla för Adolf Hitler, företog man sig i London ingenting.
I praktiken inskränkte sig vad de irländska nationalisterna brukade kalla »det engelska inflytandet över irländsk politik» till att
konung George i enlighet med den s. k. External Relations Act
undertecknade de irländska diplomaternas kreditivbrev. Det brukade för övrigt i dessa heta, att den irländska regeringen meddelat honom, konungen, att den ansåg det lämpligt, att herr X
ackrediterades där eller där. Litet längre ned brukade det uttryckligen sägas, att konungen handlade på irländska regeringens
vägnar.
Vid valen den 4 februari 1948 förlorade de Valeras parti, Fiauna
Fåil, sin majoritet. Med 68 platser av 147 var det fortfarande den
starkaste gruppen. Cosgraves gamla parti, Fine Gael, fick 31 platser, de båda arbetarpartierna tillsammans 19, det nya, starkt nationalistiska Clann na Poblachta 10, två bondegrupper tillsammans
11 och »vildarna» 8 platser. Fiauna Fåil vägrade att ingå koalition
med något annat parti. I stället sammanslötosig alla övriga grupper i förening med de flesta vildarna och gjorde det möjligt att
bilda en koalitionsregering under J. W. Costello (Fine Gael) med
några rösters majoritet i dailen.
Bidragande till valutgången var, att många tröttnat på de Valeras sextonåriga regim. Fiauna Fåil anklagades också för att ha
tillåtit sig alltför mycket camaraderie och placerat för många revolutionshjältar på poster, som de icke voro vuxna.
A sin sida kunde de Valera med all rätt säga, att koalitionen
var heterogen och att väljarna icke före valen upplysts om att
det skulle bli en allians mellan alla partier utom Fiauna Fåil. I
koalitionen ingick ju såväl det moderatkonservativa Fine Gael
40
Landet som icke kan glömma
som det extremt republikanska Clann na Poblachta och de båda
arbetarpartierna. De kunde förvisso icke anses företräda en enhetlig linje.
Det är dock svårt att placera in de irländska partierna i det
vanliga europeiska schemat. Den inrikespolitiska situationen på
Irland präglas av speciella stridsställningar, som sakna motsvarighet på kontinenten. Den stora skiljelinjen mellan Fianna Fail och
Fine Gaelligger i händelserna 1921-23, då de personer, som sedermera bildade det förstnämnda partiet, hellre grepo till vapen för
»republiken» än godtogo parlamentets godkännande av avtalet med
Storbritannien.
Vän stod emot vän, familjemedlemmar emot varandra. Inbördeskriget avgjordes till eosgrave-regeringens förmån. Men de Valera och hans män kunde icke glömma, vad de hade upplevat och
deras gamla vänners – så som de sågo saken – förräderi mot de
gemensamma idealen.
En viss försoning inträdde, ehuru en extremistgrupp, Irish
Republican Army, IRA, fortsatte med en rent terroristisk verksamhet. Men trots försoningen fortsatte de gamla personliga motsättningarna i förening med förhållandet till Storbritannien att
gräva en grav mellan Fianna Fail och Fine Gael. Annars existerar
icke någon nämnvärd skillnad mellan dem. De äro båda klerikala
och ha en mera liberal och en konservativ flygel.
De irländska kroppsarbetarna stödja så gott som samtliga partier, framför allt de båda största. Två speciella arbetarpartier finnas likväl. Det första och största stödjer sig på The Irish Council
of Trade Unions, den fackliga centralorganisation, som har intim
förbindelse med de engelska fackförbunden. Detta parti har 14
medlemmar i dailen. Så finns det s. k. nationella arbetarpartiet
med 5 medlemmar. Det stödjer sig på The Council of Irish Trade
Unions, som är en facklig centralorganisation av rent irländska
förbund utan anknytning till London.
Tilläggas kan, att de båda arbetarpartierna själva förklara sin
relativt blygsamma position med att lantarbetarna endast i obetydlig utsträckning äro organiserade och i allmänhet rösta på
något av de största partierna eller på det speciella bondepartiet.
Arbetarpartierna – och särskilt den nuvarande medlemmen av
irländska regeringen Norton – hade redan före den nya regeringens bildande kritiserat External Relations Act. Det nygrundade Clann na Poblachta var redan från början extremt nationalistiskt och republikanskt sinnat. Men den starkaste gruppen inom
41
Arvid Fredborg
regeringskoalitionen var Fine Gael, Cosgraves gamla parti, som
i stort sett arbetat för en fortsatt politisk förbindelse med brittiska imperiet och kritiserat de Valeras försvagning av banden.
Det kunde därför förefalla, som om någon markerad förändring
i relationerna till Storbritannien icke skulle vara att vänta efter
den nya regeringens tillkomst. Men detta skulle visa sig vara en
förhastad slutsats. Koalitionsregeringen hade nämligen redan från
början ett stort behov av att distansera sig från den föregående
regimen, d. v. s. de Valera. Det nya kabinettet måste på något sätt
visa, att det var bättre och duktigare än det gamla. För irländska
förhållanden låg då intet närmare till hands än en konkurrens i
nationalism. Den föregående premierministern hade så småningom
utvecklats till en man med mättfulla åsikter och mindre benägenhet för demonstrationer än tidigare. Just därför borde det kunna
bli särskilt tacksamt att träffa honom på det plan, där han själv
en gång segrade mot Cosgrave.
Ett förebud till vad som komma skulle gavs genom debatten i
dailen den 20 juli i år. Utrikesministern, Sean MacBride (Clann na
Poblachta) tog där på ett synnerligen energiskt sätt upp det gamla
problemet om det enade Irland. Han förklarade, att irländarna
hölle ut handen mot Storbritannien och vore villiga att glömma
det förflutna, om britterna gäve upp sitt stöd till Nordirland. Den
konstlade delningen av vårt territorium, sade han, är något som
ingen irländsk regering någonsin kommer att finna sig i eller
godtaga och som ständigt måste vara ett avgörande hinder för
de vänskapliga relationer mellan Irland och Storbritannien, som
vore i båda ländernas och för övrigt hela världens intresse.
Den brittiska kronan, sade MacBride i fortsättningen, kan mycket väl vara ett traditionellt föreningsband mellan England,
Australien, Nya Zealand eller Kanada. Men den irländska historien
var helt annorlunda. Kronan och de yttre former, som hörde till
den brittiska historien, äro, förklarade han, för irländarna påminnelser om det olyckliga förflutna, som de önska begrava, och
kunde endast irritera Irlands folk.
Att MacBride önskade bli av med Externa! Relations Act visste
man redan förut. Men skulle han kunna få regeringen med på sin
linjef Det skulle ha inneburit, att Fine Gael bröt med sitt förflutna. Inom kort skulle det likväl visa sig, att partiet var berett
härtill.
Den 6 augusti i år påpekade vice premierministern Norton, som
så ofta tidigare, att han redan 1937 opponerat emot Externa! Rela- 42
Landet som icke kan glömma
tions Act. De Valera avbröt honom då och sade, att Norton 1937
hade kunnat kosta på sig denna opposition, eftersom han den
gången icke satt i ansvarig ställning. Nu gjorde han det. Tänkte
han göra något åt saken nut Norton genmälde då, att han hade
samma åsikt, som han haft 1937, varpå de Valera ironiskt uppmanade honom att handla och deklarerade, att Fianna Fåil icke
skulle opponera sig emot ett upphävande av akten. Detta var
naturligtvis att provocera koalitionsregeringen. De Valera räknade
förmodligen med att Fine Gael skulle hindra Norton från att taga
något initiativ för att bryta förbindelsen med brittiska imperiet
och att i bästa fall regeringskombinationen skulle sprängas. Möjligen bidrog också till oppositionsledarens framträdande, att han
tröttnat på att gång på gång få höra från Mr. Norton, att denne
opponerat sig 1937.
Under dagarna efter debatten ägde livliga förhandlingar rum
mellan koalitionspartierna. Om Fine Gael inlade sitt veto emot
ett förslag till upphävande av External Relations Act, skulle utrikesminister MacBride desavoueras och vice premierminister Norton blameras. Koalitionen skulle därigenom upplösas och de Valera till på köpet få en chans att själv gå till val på ett förslag
om utropande av republik. Hans majoritet vore under sådana förhållanden säker och Fine Gael, som för första gången på sexton
år fått smaka maktens sötma, förvisad till oppositionsställning
igen.
Ingen av koalitionsbröderna var angelägen om att vara »i öknen» igen och sedan utrikesminister MacBride framhållit, att utropandet av republiken vore riskfritt, på grund av att man icke
behövde befara några motåtgärder från den brittiska arbetarregeringens sida, gav premierminister Costello med sig. Regeringen
beslöt därefter att gripa sig an med frågan, hur man skulle kapa
den sista ännu formellt bestående trossen till the Commonwealth,
för att använda det brittiska imperiets nya, intetsägande namn.
Den 7 september 1948 kungjorde premierminister Costello i USA
den irländska regeringens avsikt att upphäva External Relations
Act och därmed klippa av det sista bandet till brittiska imperiet.
Den omsvängning, som han och hans parti, Fine Gael, gjort i
frågan, kunde synas vara fundamental. Men om den pådrivande
utrikesministern MacBride hade rätt, skulle ju den brittiska regeringen icke svara med att behandla Irland som ett främmande
land och irländarna i Storbritannien såsom främlingar, aliens.
Reellt skulle därigenom en speciell förbindelse mellan imperiet
43
Arvid l?redborg
och Eire fortsätta att bestå. MacBrides uppfattning visade sig
också vid förhandlingarna med Attlee i oktober och november vara
fullkomligt korrekt. Labourregeringen beslöt att göra ingenting.
Under sådana förhållanden kunde det irländska kabinettet utan
risk framlägga sitt förslag för dailen. Bortsett från några »vildar», vilka voro ivriga lojalister, var ingen opposition att vänta.
Efter de Valeras deklaration den 6 augusti kunde Fiauna Fail
icke göra annat än acceptera. Men man kan lätt föreställa sig de
Valeras känslor över att bli övertrumfad just på detta område.
Hans partivän MacEntee klagade över att Fine Gael bedragit
sina väljare. Det har, sade han, för övrigt med fullt fog, inför
sina väljare framstått som Commonwealth-partiet. Earnon de Valera själv gav uttryck åt den livligaste tillfredsställelse över motståndarnas omvändelse. På ett valmöte sade han, att när han
hörde premierministern från regeringsbänken framföra känslor
och synpunkter, som de Valera själv under trettio år givit uttryck
åt, han kommit att tänka på Bret Hartes ord:
»Do I sleep~ Do I dream~
Do I wander and doubt~
Are things what they seem~
Or is visions abouU»
Under åhörarnas skratt tillade de Valera, att Herrans vägar äro
outgrundliga. Men i själva verket var oppositionsledaren knappast
belåten med vägarna i detta fall.
Under de följande debatterna i dailen sökte man från Fiauna
Fails sida utveckla, att regeringsförslaget helt gick på oppositionens gamla linje, medan regeringspartierna å sin sida bestredo de
Valeras påstående, att republiken var införd redan genom 1937
års författning.
Regeringstalarna framställde i detta sammanhang det nya förslaget som ett epokgörande initiativ. Då och då gåvo också talare
från koalitionspartierna uttryck åt en viss skadeglädje över att
regeringen på detta sätt trumfat över de Valera. Man framkastade
t. o. m., att denne själv hållit ett förslag om upphävande av External Relations Act i bakfickan för att i en kritisk situation
lägga fram det och få en lämplig plattform för nyval.
Man kan icke precis säga, att problemen i samband med External Relations Act väckt någon livligare diskussion på Irland.
I Dublin har allmänhetens reaktion varit relativt svag. Hos majoriteten rådde och råder tillfredsställelse över att slutstenen lagts
i den irländska självständighetens byggnad. Men man får heller
44
Landet som icke kan glömma
ej glömma, att det finns åtskilliga anhängare av ett fortsatt medlemskap av the Commonwealth, vilka icke haft möjlighet att uttala sig.
Ehuru utgången i dailen var given, föranledde republikförslaget
likväl livliga debatter. Givetvis kunde Fianna Fail icke göra annat än hålla god min i elakt spel. Dess talare skyndade sig att
betona, att de – givetvis -:- gillade förslagets syfte och endast
reagerade emot det sätt, på vilket det genomtrumfades. Partiet
uttalade bl. a. farhågor för att regeringsförslaget skulle leda till
att Eire måste binda sig genom specialtraktater vida hårdare,
än vad som skulle ha varit fallet, om man låtit bli Externa! Relations Act.
Från regeringshåll hävdades, att upphävandet av akten skapade
klarhet i ett oklart läge. Det är heller icke något tvivel om att
det tidigare tillståndet var dunkelt och från de Valeras sida må-
hända en smula för spetsfundigt och scholastiskt uttänkt. Men
är det nya tillståndet egentligen klarU Har man ej, för att citera
Sunday Times, endast skapat ny oklarheU
Den brittiska regeringen har, trots vad som skett, förklarat sig
icke betrakta Eire såsom ett »utländskt land». Även regeringen i
Dublin har förklarat sig anse, att speciellt intima relationer
existera. Men kunna de fortfara, utan att saken regleras genom
specialavtalYMan har anledning att tvivla på det.
Man synes heller icke vara riktigt på det klara med i Dublin,
vilken verkan den irländska regeringens åtgärd haft på den brittiska opinionen. Economist skrev den 27 november 1948, att med
det nya läget irländarna måste ha klart för sig, att de i händelse
av bråk med främmande makter icke längre kunde påräkna hjälp
av Storbritannien eller dominions, och att de därtill kunna riskera,
att Storbritannien utan att vilja skada Irland tvingas till handelspolitiska åtgärder, som skada dess intressen. Irländarnas neutralitet under kriget, sade den engelska tidningen slutligen, har
tvättat ren tavlan från århundraden tillbaka. Engelsmännen känna
sig icke längre stå i moralisk skuld till irländarna såsom tidigare,
utan anse sig tvärtom vara dessas kreditorer. Detta gör bl. a., att
frågan om Nordirland icke är något problem i London. Saken
är död.
Den sista slutsatsen vill man icke acceptera i Dublin. Men man
kommer måhända att tvingas till detta, eftersom man kolliderar
med en faktor av enorm styrka i Storbritannien- känslan av att
»ha rätt».
45