Den polska motståndsrörelsen
1949
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
DEN POLSKA
MOTSTÅNDSRÖRELSEN
DESS UPPKOMST, UTVECKLING OCH UNDERGÅNG
Av överste ERIK DE LAVAL
I.
D;EN polska armens förkrossande nederlag emot tyskarna i september 1939 och den röda armens därpå följande inmarsch i östra
Polen inneburo en katastrof av stora mått för nationen i dess
helhet. Men den innebar dessutom en alldeles speciell katastrof
för den regim, som under åren närmast före krigsutbrottet lett
Polens öden.
Pilsudskis epigoner, de s. k. pilsudskisterna, hade aldrig i någon
högre grad åtnjutit landets förtroende; en stark statspolis och en
i huvudsak lojal arme hade i stort sett fått ersätta detta förtroende såsom grundval för regeringsutövandet. Men först det snabba
och fullständiga nederlaget mot Tyskland hade tillfullo blottat
regimens hela inre svaghet och inkompetens.
Regeringens och överbefälhavarens personliga uppträdande _bidrogo också till att utplåna de sista rester av anseende, som det
militära nederlaget eventuellt kunnat lämna kvar. Redan inom
en vecka efter krigsutbrottet hade både regeringen och högkvarteret lämnat huvudstaden på väg till, som man trodde, tryggare
nejder i sydöstra Polen, och c:a tre veckor efter fälttågets början,
medan polska trupper ännu utkämpade hårda strider både i W arszawa och vid Lemberg, flydde icke bara statspresidenten och regeringens medlemmar utan också överbefälhavaren, general RydzSmigly, över gränsen till Rumänien. För det polska folket voro
de därmed alla politiskt sett döda män. En handling av betydelse
för Polens fortsatta kamp hade dock president Moscicki hunnit
utföra före flykten: med stöd av 1935 års författning utfärdade
han från en liten by i landets sydöstra hörn ett dekret, genom
vilket han till sin efterträdare utnämnde Wladislaw Raczkiewicz,
147
Erik de Laval
förutvarande inrikesminister samt wojewod i Torun. Den nya
statsledningens säte blev t. v. Paris.
Den nye presidenten utsåg till premierminister generalen Wladislaw Sikorski, en man av hög resning, en framstående kämpe
för Polens frihet både under första världskriget och under 1920
års krig, som dock under de senaste femton åren stått i politiskt
motsatsförhållande till Pilsudski och hans efterföljare och därför
då icke utnyttjats i landets tjänst. I sin dubbla egenskap av premierminister och överbefälhavare skapade han både rikets nya
lagliga regering, som år 1940 flyttades till London, och de polska
stridskrafterna utomlands. Men hemma i Polen stod folket t. v.
utan ledare och utan försvar, tillsynes helt utlämnat åt erövrarnas förtryck.
Det skulle dock snart komma att visa sig, att den polska nationens under många tidigare förtrycksperioder dokumenterade frihetsbegär och kampvilja alltjämt levde kvar, och att folket självt
var berett att fortsätta striden även sedan dess officiella ledare
svikit. Detta folkets eget frihetskrig mot de tyska inkräktarna
kan sägas ha tagit sin början redan med W arszawas belägring, i
mitten av september. Försvaret av Warszawa, vilket fortsatte ännu
långt efter det att det militära läget i stort blivit fullständigt
hopplöst, hade nämligen i viss mån karaktären av en folkresning,
även om den militära ledningen låg i beprövade generalers händer. Den andlige ledaren var arbetarledaren M. Niedzalkowski.
Hans i hast organiserade »arbetarbataljoner» kämpade vid sidan
av reguljära trupper, och kvinnor och barn deltogo med liv och
lust i byggandet av barrikader och stridsvagnsfällor. Huvudstadens försvar kom därigenom, hur meningslöst det med tanke på
det militära läget än kunde synas, att spela en betydeslefull roll
för det fortsatta motståndet särskilt genom att knyta an till de
gångna århundradenas strider mot Polens förtryckare. Till de
gamla stridssignalerna från 1830 och 1863, »för Er frihet och vår»
och »frihet, jämlikhet, oberoende» sällade sig nu den nya tidens
mera klassbetonade men alltjämt starkt nationella, av Niedzalkowski utslungade paroll: »Arbetarna ge sig inte, arbetarna fortsätta striden.»
Så kom den polska motståndsrörelsen att direkt sluta an till
nationella historiska traditioner. Nya faktorer tillkommo, som
gåvo striderna mot förtryckarna en intensitet som vida överträffade de tidigare upprorens, särskilt i den västra av tyskarna besatta rikshalvan. Dessa faktorer äro främst att söka i den nazis- 148
Den polska motståndsrörelsen
tiska, av Hitler själv anbefallda politiken gentemot den polska
nationen. Dess ledande grundsatser kunna definieras sålunda:
l. Polen var den första nation som med väpnad hand motsatte
sig Hitlers krav. Där måste därför statueras ett exempel för att
avskräcka andra länder från att följa Polens exempel och även
för att undergräva moralen hos de kvarstående motståndarna,
England och Frankrike.
2. Polackerna voro – enligt nazismens teorier – en lägre stå-
ende ras, vars enda existensberättigande var att utföra slavarbete
för det tyska »herrefolket». De borde också behandlas därefter.
3. När det visade sig att det polska folket trots det förkrossande nederlaget och emot alla »spelets regler» – vilka väl följts
av österrikare och tjecker- vägrade att underkasta sig segraren,
så måste dess fortsatta motstånd krossas utan misskund och med
all den brutalitet som den nazistiska statsapparaten var mäktig.
Intet under att denna politik måste framkalla ett hat som enade
nationens alla element i ett allt intensivare motstånd mot den tyske
förtryckaren.
Ytterligare en faktor tillkom här.
Den tyska politiken mot polackerna gick redan från början ut
på att för all framtid omöjliggöra en polsk statlig existens. Dess
härpå inriktade åtgärder – utrotandet av godsågarklassen och
beslagtagandet av dess gods, förintelsekampanjen mot judarna,
den polska handelns främsta utövare, stängandet av alla universitet, flertalet skolor, statliga institutioner, teatrar o. s. v. – kom
att i grunden förändra det polska samhällets struktur. De högre
klasserna och alla bärarna av landets högre kultur berövades avsiktligt alla existensmedel. En naturlig ehuru icke avsedd följd
var, att de i största utsträckning förenade sig med »undergroundrörelsen», som sålunda fick ett starkt tillskott av naturliga ledare,
och kom att omfatta alla klasser. Ett annat resultat av den tyska
politiken var att inga »quislingar» stodo att uppbringa i Polen
– d. v. s. för samarbete med tyskarna – ett faktum som polackerna med stolthet framhålla.
Sålunda kom redan på hösten 1939 en spontan frihetsrörelse till
stånd i västra Polen. Den arbetade i början utan enhetlig organisation, på skilda grupper utan inbördes samarbete och väl som
regel utan kännedom om varandras existens. Men på dess grund
skulle så småningom det andra världskrigets bästa och mest effektiva underjordiska organisation komma att byggas upp.
I den av ryssarna besatta delen av Polen lågo förhållandena re- 149
.-1
r
Erik de Laval
dan från början något annorlunda till. Bolsjevikerna kommo ju,
enligt egen uppgift, icke som erövrare utan som »befriare» icke
blott av de »förtryckta ukrajnska och vitryska bröderna», utan
också av de polska bönderna och arbetarna. Deras erövring åtföljdes omedelbart av en intensiv, av tränade agitatorer framförd
propaganda avsedd att söndra icke blott de olika nationaliteterna
i östra Polen utan också de olika samhällsklasserna från varandra.
Med sikte särskilt på den s. k. intelligentsian bildades t. ex. Wanda
Wasilewskas grupp i Lwow (Lemberg), som genom sin tidskrift
»Nowe Widnokregi» (Nya Horisonter) propagerade för de kommunistiska ideerna, sannolikt icke helt utan framgång. (Bolsjevismen har ju i många länder visat sig ha en viss pervers dragningskraft på många s. k. intellektuella.)
Ä ven om hela denna propaganda icke vann många proselyter
– även ukrajnare och vitryssar betackade sig för det röda »beskyddet» – så kan den dock i någon mån ha bidragit till att försvåra uppkomsten av en enhetlig underjordisk motståndsfront.
Den viktigaste faktorn härvidlag torde dock ha varit NKVD:s
högtstående teknik för krossande av varje ansats till motstånd.
Icke utan berättigande sågo rysarna i det avseendet ned på nazisterna och deras Gestapo som fullständiga klåpare på detta område. Faktum är i varje fall att någon egentlig motståndsrörelse
aldrig kom till stånd under den ryska ockupationen. Det må
observeras att de polska kommunisterna även fördömde frihetsrörelsen mot tyskarna – ända tills dessa år 1941 anföllo Sovjetunionen, då striden mot Hitler plötsligt blev en helig plikt för
alla »demokratiska» folk.
I de av Tyskland besatta delarna av Polen, alltså såväl i det s. k.
Generalguvernementet under dr Franks hårda färla som i de med
Tyska riket olagligt inkorporerade provinserna Poznan och Pomerellen, fortsatte motståndsrörelsen med alltjämt växande styrka.
Redan tidigt fingo de spridda guerillaförbanden kontakt med de
fosterländskt sinnade politiska organisationerna. Under vintern
1939-1940 började också vissa tendenser till en sammanslutning
och ett enhetligt organiserande av de olika motståndselementen
att göra sig gällande. Men först efter Frankrikes nederlag på
sommaren 1940 tog denna utveckling full fart.
Den franska katastrofen fick en dubbelsidig verkan på den polska folkmeningen. Den kom att i viss mån verka som en upprättelse för den skamfilade polska krigaräran – när Frankrike, som
haft ett drygt halvår på sig för fortsatta krigsförberedelser efter
150
Den polska motståndsrörelsen
det polska nederlaget, som hade ett ofantligt mycket gynnsammare strategiskt läge än Polen och dessutom hjälp av England
och Belgien, trots detta hastigt föll för den tyska krigsmaskinens
anfall, så behövde polackerna knappast blygas över sin krigsinsats
1939. Å andra sidan visade Frankrikes katastrof tydligt att man
måste räkna med ett mycket långvarigt krig, innan den slutliga
segern kunde vinnas. Motståndsrörelsens ledare drogo också konsekvenserna därav. Arbetet på dess organisatoriska utbyggnad
började nu taga starkare fart.
II.
Resultatet av den organisatoriska verksamhet, som sålunda
igångsattes under samverkan mellan ledarna i hemlandet och Polens regering i London, var högst märkligt. Det var inte bara en
underjordisk motståndsrörelse som byggdes upp, det var en underjordisk stat. Polen regerades under åren 1940–1944 de facto av
två regeringar, dr Franks »regering» i Krakow över Generalguvernementet, vilken ingen enda polack erkände eller frivilligt åtlydde, samt den hemliga polska regeringen »någonstans» i Polen.
Den underjordiska staten omfattade, fullt utbyggd, fyra element:
hemmaregeringen, hemarmen, folkrepresentationen samt direktoriet för civilt motstånd.
Hemmaregeringen stod under ledning av Londonregeringens representant, med ställningen som vice premierminister i den senare
och som regeringschef i hemlandet, i vilken egenskap han också
var allmänt erkänd. Genom detta samband med landets lagliga
regering gavs hela motståndsrörelsen en fast konstitutionell grund,
vilket t. ex. motsvarande rörelser i Danmark eller Frankrike
aldrig hade. I hemmaregeringen ingick även tre från London utnämnda ministrar.
Hemarmen, i vilken alla tidigare fristående motståndsgrupper
ingingo, stod under befäl av en av Londonregeringen utnämnd
chef och hade ställningen av en legal arme, jämnställd med de
polska armeerna i Främre Orienten (sedermera i Italien) och i
Skottland (sedermera i Frankrike-Belgien-Holland). Den var organiserad på två grupper eller uppbåd, de s. k. ))operationsgrupperna)), d. v. s. den för guerillakriget avsedda styrkan, samt den
s. k. ))reguljära armem, avsedd för den slutliga befrielsekampanjen i samband med de allierades styrkor.
De förra voro i ständig tjänstgöring, förlagda i barackläger i
151
•’
Erik de Laval
de stora skogarna eller i städerna, alltid beredda att enligt armeledningens order ge sig ut på alla de företag som ingingo i »det
lilla krigets» strategi. De i skogarna förlagda grupperna buro
mestadels uniform, de i städerna förlagda givetvis icke. Guerillaarmens sammanlagda styrka uppges åren 1943-1944 ha uppgått
till c:a 250,000 man.
Den reguljära armen undergick konstant hemlig militär utbildning och träning och var underkastad militär disciplin, om också
dess soldater utåt verkade som vanliga »hyggliga civila» medborgare. Dess styrka uppges ha varit betydligt större än guerillaarmens.
Folkrepresentationen omfattade fyra politiska partier: Kristligt
Demokratiska Arbetarpartiet, Nationella Partiet (f. d. Nationaldemokraterna), Bondepartiet och Polska Socialistiska Partiet.
Varje parti skötte från början självständigt om sin egen underjordiska verksamhet, propaganda m. m. Men redan tidigt under år 1940 bildade representanter för dessa fyra partier ett hemligt parlament, vilket snabbt vann allmänt erkännande som det
polska folkets lagliga politiska representation. Den 15 augusti
1943 publicerade de fyra partierna en förklaring om samarbete
sinsemellan och med Londonregeringen under hela kriget samt
ett nationellt program för efterkrigstiden, innebärande bl. a. revision av republikens västra gränser, säkerhet för östra gränsens
okränkbarhet samt omfattande sociala och ekonomiska reformer.
Detta »skuggparlament» kom alltså att utöva en folkrepresentations alla politiska funktioner, bl. a. kontroll över den hemliga
administrationen och budgeten. Det stod i ständig kontakt med
samlingsregeringen i London och hade där sina representanter.
Genom detsamma kunde denna före viktiga avgöranden inhämta
det polska folkets mening, såsom t. ex. vid Mikolaczyks underhandlingar med Stalin i Moskva i oktober 1944. Londonregeringens
siste chef, Tomasz Arciszewski, kom direkt från motståndsrörelsen
i hemlandet som representant för socialistpartiet.
»Direktoratet för civilt motstånd» var närmast att betrakta som
ett folktribunal, en högsta domstol som hade att vaka över den
nationella moralen under kriget och avkunna domar över rikets
fiender, både yttre och inre sådana. Det tillkom under år 1941.
Det torde i hög grad ha bidragit till att intet som helst samarbete med tyskarna, »inga quislingar», förekom under hela kriget.
Vetskapen om en oundviklig dödsdom för dylika brott var säkerligen ett gott stöd för svaga karaktärer!
152
Den polska motståndsrörelsen
Dess dömande verksamhet riktade sig åt två håll, mot de tyska
förtryckarna och mot egna förrädare eller »samarbetsmän». (Dylika förekommo så gott som enbart bland de s. k. »Volksdeutsche».)
Gentemot tyskarna tog den sig uttryck i hundratals dödsdomar
mot speciellt brutala ämbetsmän, officerare och soldater, Gestapomän och S. S.-män. Dödsdomarna publicerades som regeln- de
tyska förtryckarna till varnagel -vilket inte hindrade att de så
gott som undantagslöst kunde verkställas av frihetsrörelsens exekutionsgrupper.
Gentemot de egna landsmännen förekommo två straff, dödsdom
och »ostracism». Det senare innebar vederbörandes fullständiga
isolering från gemenskapen med det polska samhället, i väntan
på rannsakning och dom genom ordinarie domstol efter landets
befriande. Det förtjänar att observeras att folktribunalets förhandlingar skedde i laga former, och att försvarsadvokat alltid
var utsedd för den anklagade även om denne ej kunde vara personligen närvarande.
Tack vare tribunalets verksamhet hölls folkets disciplin uppe
under hela kriget. Den förhindrade också att motståndsrörelsen
övergick till privata hämndeakter.
Ytterligare en verksamhetsgren må här omnämnas – den underjordiska pressen. Redan på hösten 1939 startades den första
hemliga tidningen (Biuletyn Informacyjny) och den följdes snart
av en massa gelikar. Regeringen representerades av sin egen, officiella tidning Rzeczpospolita Polska (Republiken Polen), och alla
partierna hade sina egna organ. Alla tidningar gingo på hemliga
vägar hand ur hand och nådde därigenom en väldig läsekrets.
Antalet hemliga tidningar och tidskrifter i Polen steg så små-
ningom till 180, i och för sig ett gott vittnesbörd om polackernas
stora, under 150 års förtryck förvärvade skicklighet i underjordisk verksamhet. Polska böcker trycktes på hemliga tryckerier,
ofta i många upplagor. Också en hemlig radiostation, SWIT, var
i verksamhet under så gott som hela den tyska ockupationen. Den
tyska övervakningen synes ha varit mera brutal än effektiv.
När den tyska offensiven mot Sovjetunionen under sommaren
1941 drev ut ryssarna ur östra Polen följde den polska »undergroundrörelsen» i tyska armeernas spår. Från och med sensommaren 1941 var alltså det underjordiska Polen etablerat över republikens hela område.
153
Erik de Laval
III.
Den underjordiska polska staten förde med alla medel och på
alla fronter ett oförsonligt och oavbrutet krig mot tyskarna. De
till krigsindustrin kommenderade arbetarna gjorde allt för att genom sabotage, sittstrejker och »oskicklighet» fördärva arbetsresultaten, bönderna gömde undan den spannmål de beordrades leverera
till den tyska krigsmakten, stadsbefolkningen »missförstod» eller
kringgick alla de tyska myndigheternas förordningar. Den för
krigets vinnande viktigaste grenen av motståndsrörelsen var dock
hemarmen.
Under Hitlers ryska fälttåg utgjorde Polen ett ytterst viktigt
etappområde, vars betydelse framgår bl. a. därav att tre av de
fyra järnvägslinjer som förenade armen i USSR med Tyskland
gingo genom republikens område. Guerillaförbanden hade alltså
ett givande verksamhetsfält, och de läto inga tillfällen att skada
fienden gå sig ur händerna. Ett kort utdrag ur den polska statistiken ger en uppfattning om både arten och omfattningen av deras verksamhet:
Under år 1943 verkställde de 18 dödsdomar på högre tyska ämbetsmän och 1,163 på Gestapomän, utförde 81 attacker mot Gestapoavdelningar, etapptrupper m. fl. och 19 dylika mot fångtransporter, varvid sammanlagt 652 arrestanter befriades. De utförde 474
anfall på järnvägstransporter, och åstadkommo 81 urspårningar;
2,013 lokomotiv, 9,980 godsvagnar och 212 tankvagnar förstördes
eller skadades.
Under en enda månad, juni 1944, åstadkoms bl. a. 54 urspårningar; 177 lokomotiv och 956 järnvägsvagnar skadades genom
sabotage och 379 dödsdomar mot Gestapomän verkställdes under
samma tid.
Man kan väl förstå att de polska guerillaförbanden utgjorde en
ständig källa till oro för de tyska besättningstrupperna. De tyska
anslagen vid ingångarna till större skogspartier, »Achtung! Bandengefahr Einzelverkehr verboten», synas ha varit väl motiverade.
Förutom genom denna direkta stridsverksamhet gjorde hemarmen den allierade krigföringen också stora tjänster genom sin
välorganiserade underrättelsetjänst. Genom sitt utomordentliga,
hemliga förbindelseväsen stod hemarmen i ständig kontakt med
överbefälhavaren och regeringen i London, och kunde på så sätt
hålla både dem och de allierade väl orienterade om vad som försiggick bakom den östra tyska fronten.
154
Den polska motståndsrörelsen
Ett litet exempel på hur väl denna förbindelsetjänst fungerade
må här anföras.
Några högre polska tjänstemän berättade vid ett tillfälle för
några engelska kolleger (i maj 1944) hur snabbt och säkert de
kunde få kontakt med hemarm{m. Engelsmännen voro något skeptiska och uppmanade polackerna att lämna praktiska bevis. Man
nämnde några broar nära Lwow, som av militära skäl borde förstöras, och föreslog att den polska regeringen skulle visa sitt inflytande i det ockuperade Polen genom att låta spränga dem i
luften.
Order sändes, och två dagar före den överenskomna tidsfristens
utgång inkom rapport om att ordern var verkställd. Rapporten om
sprängningen hade inkommit från brittisk, icke från polsk källa.
Så allvarligt var hotet från hemarmens sida mot de tyska förbindelserna genom Polen att tyskarna för att trygga dessa tvungos
att avdela inte mindre än nitton divisioner, förutom de till c:a
350,000 man uppgående ss-, gendarmeri- och järnvägstrupperna.
Bara genom att binda denna betydande styrka i etappområdet
har den polska hemarmen gjort den allierade krigföringen en betydande tjänst.
IV.
Då de röda armeerna i de vikande tyskarnas spår vid årsskiftet
1943-1944 närmade sig den polska republikens östra gräns, stod
Polen alltså fullt berett att övertaga förvaltningen inom hela sitt
gamla område. Både civila och militära myndigheter voro redo
att träda fram i dagen och offentligt övertaga de funktioner som
de under c:a fyra års tid utövat >>Under jorden». Huruvida så
också skulle kunna ske berodde helt och hållet på Moskvas planer,
d. v. s. på om ryssarna kommo som bundsförvanter och befriare
eller som nya erövrare och förtryckare.
Det skulle snart visa sig att det senare var fallet. Den ryska
politikens mål, som dittills i viss mån dolts bakom vackra fraser,
började vid denna tid allt klarare framträda. Det innebar återtagandet av rovet från år 1939, östra hälften av Polen, och återstodens omvandling till en rysk lydstat.
Två hinder stodo inom Polen självt i vägen för den stalinska
politiken, de nationella polska partierna samt hemarmen. Ur
Moskvas synpunkt gällde det att förinta dem bägge.
Arbetet med uppluckrandet av den enade politiska fronten hade
155
Erik de Laval
tagit sin början redan år 1942, då man började luftvägen smuggla
in kommunistiska agitatorer i Polen. Dessa djärva, i Moskva trä-
nade agenter, som nattetid medelst fallskärm släpptes ner långt
bakom de tyska linjerna, arbetade på två linjer, den rent politiska
och den militära. Deras uppgift var sålunda dels att bilda ett
nytt Moskva-troget parti i Polen (det gamla kommunistpartiet
hade upplösts år 1936), dels att skapa kommunistiska partisangrupper, vilka skulle i viss mån bekämpa tyskarna, men framför
allt inifrån angripa den polska hemarmen. Arbetet var svårt och
farligt, men bedrevs under den nuvarande polske presidentens,
herr Bieruts, ledning skickligt och energiskt, och åtminstone på
det politiska området med en viss framgång. Ett nytt kommunistparti bildades under det välklingande namnet Polska Arbetarpartiet, och andra nybildade kommunistiska grupper stulo helt
enkelt de redan existerande partiernas namn och etablerade sig
som sektioner av Polska Socialistiska Partiet, Bondepartiet o. s. v.
När sedan tiden var inne för Moskva att i Polen skapa sin
egen polska nationalförsamling, det s. k. »nationalrådet» (febr.
1944), kunde man via Moskva-radion tillkännagiva, att detta inneslöt representanter för »Bondepartiet, Polska Socialistpartiet, Polska Arbetarpartiet och andra demokratiska grupper». Samma taktik tillämpades när mationalrådet» ett halvår senare fick order
att välja den s. k. »Nationella Befrielsekommitten», vilken i december 1944 omvandlades till »Polens provisoriska regering» eller
den s. k. Lublinregeringen. Denna uppgavs i Tass’ polska avläggare omfatta llfem representanter för Polska Socialistiska Partiet,
fem för Bondepartiet, fyra för Polska Arbetarpartiet, en för Demokratiska partiet, varjämte två medlemmar voro partilösa)),
Några kommunister förekommo enligt denna version överhuvudtaget inte i den ))provisoriska regeringen)),
Detta meddelande föranledde omedelbart energiska protester
från de äkta polska partier, vilkas namn usurperats av Moskva.
Polska Socialistiska Partiet (PPS) meddelade däri att ingen av
de män i Befrielsekommitten, som av Tass presenterats som ledare av partiet, hade rätt till en dylik benämning. Det framhöll
sålunda att ))Dr Drobner tillhörde PPS sedan 1928 men blev utesluten 1936. Edward Osubka-Morawski (premiärministern i Lublinregeringen) lämnade PPS under kriget och var medlem av den
nyskapade lilla grupp som kallades ’Polska Socialisters Arbetarparti, vars rester efter flera kriser gick upp i Polska Arbetarpartiet, ett nytt namn för Polska Kommunistpartiet. Den f. d.
156
Den polska motståndsrörelsen
prästen Stefan Matuszewski (minister för information och propaganda) har så vitt vi veta, aldrig varit medlem av PPS …»
I Bondepartiets av Mikolaczyk underskrivna protest mot Loblinregeringen framhölls, efter en kort överblick över den underjordiska polska statens organisation och verksamhet bl. a. följande:
»Helt enkelt ignorerande dessa fakta (undergroundsrörelsens resultat) bildade vissa personer det s. k. nationalrådet i januari 1944.
Detta råd frambragte sedan den s. k. Lublin-kommitUm … Ehuru
denna kommitte var verksam inom vissa delar av Polen, så ingick inte en enda representant för de där verksamma, legitima
partierna i densamma. För att representera dem införde man personer, som aldrig tillhört dem och som ingen hade hört talas om
förut.
Kommunisterna – vilka bytte färg som kameleonter – började
tala i alla polska partiers namn. Detta är en väl förberedd maskerad, som dock inte kommer att föra någon bakom ljuset – lika
litet som någon låter lura sig av mötena inom ’nationalrådet’,
vilket usurperar ett parlaments rättigheter och presenterar Lublin-kommitten som den polska regeringen …»
Inom ett år – efter Jalta och Potsdam – var dock kommitten,
förstärkt med några represetnanter för de verkliga polska partierna, både av Washington, London och Moskva erkänd som Polens regering – och dess kommunistiska medlemmar kunde åter
få bli kommunister.
v.
Förintandet av hemarmen kunde följa enklare linjer än striden
mot partierna, särskilt sedan Londonregeringen i överdriven lojalitet mot de allierades sak beordrat den att träda i dagen vid
röda armens frammarsch över Polens östgräns och att samarbeta
med ryssarna i kampen mot tyskarna. De röda armecheferna accepterade de polska truppernas vapenbrödraskap och värdefulla
hjälp- varpå NKVD trädde in på scenen och övertog deras likvidering.
Av de talrika exempel på proceduren som framlagts av Londonregeringen må några här anföras:
I provinsen Luck i Volhynien trädde 27. divisionen av hemarmen i öppen aktion vid ryssarnas ankomst, stred tillsammans med
dem mot tyskarna och fick oreserverat erkännande av den ryska
157
Erik de Laval
kårchefen. Efter segern blevo alla polska officerare arresterade,
och soldaterna pressades in i röda armens »polska kår». Kommendanten i staden Luck och åtskilliga soldater hängdes av NKVD,
andra officerare som senare trädde »ovan jord» blevo skjutna
(mars 1944).
I Wilno blev efter stadens erövring med hemarmens hjälp ett
flertal officerare och soldater deporterade österut till obekant ort
(juli 1944).
I Lublin-provinsen blevo tre divisioner ur hemarmen, efter att
tillsammans med röda armen ha fördrivit tyskarna, avväpnade
och internerade. Trettioåtta officerare blevo senare utan vidare
arkebuserade, soldaterna deporterades till Sovjetunionen.
Det vore möjligt, men onödigt att mångfaldiga exemplen. Taktiken var överallt densamma – utom vid förintandet av hemarmens kärntrupp, den underjordiska garnisonen i Warszawa. Den
lät man gå sin undergång till mötes under nio veckors kamp mot
överlägsna tyska styrkor, medan den ryska armen Rokossovsky
stod med för fot gevär på andra sidan Weichsel och väntade på
dramats fullbordan.
Ett förintande slag både mot den politiska organisationen och
mot hemarmen i Polen riktade Moskva slutligen genom den ryktbara arresteringen av de 16 polska ledarna för motståndsrörelsen
den 27 och 28 maj 1945. Chefen för den 1:a armen, general Ivanow,
hade – givetvis på sovjetregeringens order – inbjudit de främsta
ledarna för det underjordiska Polen, bland dem regeringens delegat, vice premiärminister Jan Janowski, och hans tre ministrar,
ledarna för de fyra nationella partierna samt chefen för hemarmen, general Okulicki, till en konferens i den lilla staden Pruszkow nära Warszawa. Fri lejd samt general I vanows garanti
»på hedersord» för deras personliga trygghet hade givits. Man
var t. o. m. nog tillmötesgående att ställa ett flygplan till förfogande för resa till England i och för konferens med Londonregeringen. Men när polackerna väl voro ombord »råkade» planet taga fel kurs och i stället landa vid Moskva, varpå de polska ledarna hamnade i det beryktade Lubiankafängelset. Efter
process i Moskva och vederbörliga »bekännelser» dömdes de till
fängelsestraff av varierande längd. Den underjordiska polska statens politiska och militära ledning hade sålunda genom ett gement
svek med ett slag satts ur funktion – en glänsande framgång för
bolsjevikisk statskonst.
158
Den polska motståndsrörelsen
VI.
Tillkomsten av den i Jalta beslutade s. k. »provisoriska regeringen för nationell enighet» inledde sista kapitlet i Moskvas kamp
mot Polens frihet. Den forna Lublin-regeringens förstärkning med
bondeledaren Mikolajczyk och hans två medhjälpare ur Londonpolackernas krets kunde inte ändra dess karaktär av rysk vasallregering. Såväl statschefen, sedermera statspresidenten Bierut
(sovjetrysk medborgare sedan 1922) som regeringens ledande män,
vice premiärministern Gomulka och polisministern Radkiewicz,
voro i Moskva utbildade kommunister, och premiärministern
Osubka-Morawskis officiella partibeteckning som socialdemokrat
var endast en vacker skylt. Regeringens hela politik dirigerades
från Kreml, som dessutom bakom kulisserna hade sina speciella
kontrollanter i densamma.
Dess första politiska mål var, naturligt nog, att likvidera de två
element som ännu kunde bjuda motstånd mot sovjetiseringen, nämligen hemarmen och de gamla polska partierna.
Den polska hemarmen hade officiellt blivit upplöst redan i januari 1945 genom ett dekret av Londonregeringen på general Okulickis förslag, detta för att skydda dess medlemmar mot den ryska
terrorn. I själva verket fortlevde dock armen även därefter, om
också inte längre under enhetlig ledning. Den var dock alltjämt
organiserad på militära förband, vilka fortsatte guerillakriget mot
ryssarna. De olika guerillagrupperna företogo straffexpeditioner,
anföllo smärre avdelningar ur röda armen eller den kommunistiska statspolisen, och utförde dödsdomar mot särskilt brutala och
hatade bolsjevikiska tjänstemän. De voro baserade på de större
skogspartierna, särskilt i östra Polen, och för sitt underhåll hänvisade till bondebefolkningen, som allmänt och innerligt hatade
ryssarna och deras polska medlöpare. Ännu under valkampanjen
1947 klagade den polska regeringen över den terror, som den underjordiska rörelsen utövade mot de »lagliga myndigheterna».
En underjordisk motståndsrörelse kan dock inte hålla på hur
länge som helst, särskilt inte när hoppet om hjälp utifrån börjar
försvinna. Allt flera börja längta tillbaka till ett ordnat liv i
samhällets sköte, de svagare karaktärerna tröttna och bli beredda
att ge upp kampen, sammanhållningen och disciplinen försvagas.
Kvar blir till slut endast de utpräglade idealisterna eller fana- 159
….-· …:·
Erik de Laval
tikerna och de element, som överhuvudtaget icke längre kunna
finna sig tillrätta i samhälleligt liv.
Den polska underjordiska frihetsrörelsen hade vid slutet av år
1945 pågått i över sex år, och utsikterna till aktiv hjälp inom
överskådlig tid från västmakterna voro efter Potsdam-överenskommelsen försvinnande små. Det var därför helt naturligt att
den allmänna amnesti för motståndsrörelsens medlemmar, som
regeringen omkring årsskiftet 1945-46 offentligen utlovade, skulle
verka uppluckrande på hemarmens moral. Trots den allmänna och
naturliga misstron mot marionettregeringens löften anmälde sig
en del partisaner för myndigheterna. Intet ont vederfors dem.
Tidsfristen för amnestin förlängdes vid olika tillfällen, och allt
flera motståndsmän gåvo upp kampen, sammanlagt omkring hälften av hemarmens styrka. Först när inga vidare resultat voro att
vinna på denna väg ändrade myndigheterna sin taktik. Det gällde
nu att förinta de alltjämt kämpande delarna av hemarmen och
framförallt att infånga dess ledare. Med utgångspunkt från de
upplysningar, som UB (NKVD:s polska avläggare) med tjänliga
medel kunde pressa fram ur dem som redan lockats fram av löftena om amnnesti, torde det ha varit möjligt att uppspåra en del
av dessa ledare och krossa eller åtminstone starkt försvaga hela
motståndsrörelsen. Som ett steg i denna kampanj får man väl betrakta statspolisens »upptäckt» av en utbredd sammansvärjning
mot regeringen, varom tidningarna nyligen (5.2) haft att förtälja.
Huruvida denna »upptäckt» innebär det definitiva slutet på
hela den polska frihetsrörelsen, återstår att se. Men även om landets pacificering skenbart nu är genomförd så lever tvivelsutan
frihetslängtan och hatet mot förtryckarna alltjämt kvar under
ytan, liksom en dämpad skogseld som fortfarande pyr under mossan, färdig att åter slå ut i full låga om en stark vind utifrån
åter skulle väcka den till liv.
Kampen mot de polska politiska partierna har fortgått jämsides
med motståndsrörelsens bekämpande. Den har i stort sett haft följande förlopp.
Det nationella partiet synes aldrig ha återupprättats i Polen
efter den »provisoriska regeringens» skapande efter J alta och Potsdam och var inte representerat i denna. I och med Londonregeringens undergång försvann det ur Polens politiska liv.
Det kristligt sociala arbetarpartiet försvagades hastigt genom
kommunistisk infiltration och genom regeringens förföljelse. Par- 160
—-~~ ..~~—–
Den polska motståndsrörelsen
tiet gick dock ännu vid folkomröstningen den 30 juni 1946 tillsammans med Mikolajczyks bondeparti i opposition mot regeringen.
Snart därefter inställde dess president, herr Popiel, dess vidare
verksamhet, närmast med anledning av regeringens vägran att
tillåta ett till den 19 juli utlyst partimöte.
Efter det kristligt sociala partiets upplösning representerade
bondepartiet den enda politiska oppositionen mot den från Moskva
dirigerade regeringspolitiken. Under dess fana och herr Mikolajczyks ledning samlades därför alla de polacker, som ännu vågade
träda i opposition mot Moskva. Ehuru partiet vid valet den 19
januari 1947 till den konstituerande församlingen torde ha omfattat 75 a 80 °/o av valmanskåren, led det dock därvid – tack vare
bolsjevikernas beprövade förmåga att leda »fria demokratiska» val
– ett förkrossande nederlag. I den nya sejmen utgjorde det en
obetydlig minoritet. Efter herr Mikolajczyks flykt den 20 oktober
1947 har den kommunistiska infiltrationen även där gjort stora
framsteg. Bondepartiets roll som oppositionsparti är numera utspelad.
Det polska socialistiska partiet (PPS) hade redan under de sista
krigsåren börjat luckras upp genom kommunistisk infiltration.
Dess gamla ledning, företrädd främst av Mikolajczyks efterträ-
dare som premiärminister i London-regeringen, herr Arciszewski,
var dock alltjiimt en oförsonlig motståndare mot sovjetpolitiken.
Sedan röda armen i slutet av år 1944 drivit ut tyskarna ur hela
Polen kunde arbetet på partiets omvandling till ett lydigt redskap för Kreml på allvar taga sin början. Partiets nationella
ledare häktades eller uteslötos – sålunda var partiledaren i det
underjordiska parlamentet, herr Puzak, en av de 16 polska motståndsmän som år 1945 arresterades och fördes till Moskva. Som
partiets generalsekreterare av Stalins nåde utsågs herr Cyrankiewicz, en före 1939 relativt okänd politiker, som nu skulle komma
att spela en framträdande roll vid partiets omdaning i kommunistisk anda.
Det första officiella steget i riktning mot »folkfronten» togs i
november 1946, då PPS ingick allians med kommunisterna i och
för det stundande valet till sejmen (jan. 1947), dock med det förbehållet att de bägge förbundsbröderna skulle respektera varandras oberoende och organisationer. I december 1947 togs nästa
steg, då partiet på en kongress i Breslau i princip accepterade en
sammanslagning med kommunistpartiet, ehuru tidpunkten för
verkställigheten, enligt herr Cyrankiewicz, ännu inte var inne.
12- 493442 Svensk Tidskrift 1949 161
..-l
f
Erik de Laval
I mars 1948, efter den nya »demokratins» genombrott i Tjeckoslovakien, var man färdig för nästa etapp. Då kunde herr Cyrankiewicz plötsligt meddela partistyrelsen att sammanslagningen var
beslutad, varpå dess verkställande utskott endast hade att ratificera beslutet.
Under tiden fortsatte partiets inre omvandling. Inom regeringen
innehade kommunisterna alla nyckelpositionerna, bl. a. inrikes- (polis-)ministeriet och industriministeriet. De kunde därigenom
genomföra denna omdaning med lämpliga medel, t. ex. genom att
arrestera antikommunistiska socialistledare, genom att utöva tryck
på arbetarna i fabrikerna och genom att uppmuntra kommunistiska proselyter med förmånliga anställningar. Utrensningarna ha
oavbrutet pågått ända till nu, med högkonjunkturer i november
1946, juni 1947 och mars 1948. Vid det sistnämnda tillfället utrensades bl. a. hela den socialistiska lokalkommitten i Polens största industristad, Lodz.
Som ett steg i samma riktning torde man få betrakta den socialistiska premiärministern herr Osubka-Morawskis avgång efter
1947 års val och hans ersättande med den ännu pålitligare »socialdemokraten» herr Cyrankiewicz. Även inom kommunistpartiet
självt pågingo utrensningar efter beprövat mönster. Som den kanske mest uppseendeväckande av dessa åtgärder må framhållas den
tidigare så mäktige förste premiärministerns och generalsekreterarens i kommunistpartiet, herr Gomulkas, plötsliga sorti från
arenan. Han lär, ehuru rättrogen kommunist, ha visat prov på
ett i viss mån nationellt och självständigt sinnelag, vilket givetvis inte kunde tilltala herrarna i Kreml.
Sintakten i utvecklingen ägde rum sistlidna december. Vid en
gemensam kongress av »utvalda» representanter för det polska
socialistiska partiet och kommunistpartiet genomfördes deras officiella sammanslagning till den polska folkfronten, »Det förenade
arbetarpartiet». Beslutet hälsades, som viktigare beslut inom Sovjetunionen för sed hava, med obeskrivlig entusiasm. I den gemensamma politbyrå som därpå bildades erhöllo kommunisterna elva
platser, socialisterna tre.
Den nationella enighet i vars tecken den i Jalta och Potsdam
beslutade »provisoriska regeringen» ursprungligen bildats, var
alltså till slut lyckligt genomförd.
162
MOTSTÅNDSRÖRELSEN
DESS UPPKOMST, UTVECKLING OCH UNDERGÅNG
Av överste ERIK DE LAVAL
I.
D;EN polska armens förkrossande nederlag emot tyskarna i september 1939 och den röda armens därpå följande inmarsch i östra
Polen inneburo en katastrof av stora mått för nationen i dess
helhet. Men den innebar dessutom en alldeles speciell katastrof
för den regim, som under åren närmast före krigsutbrottet lett
Polens öden.
Pilsudskis epigoner, de s. k. pilsudskisterna, hade aldrig i någon
högre grad åtnjutit landets förtroende; en stark statspolis och en
i huvudsak lojal arme hade i stort sett fått ersätta detta förtroende såsom grundval för regeringsutövandet. Men först det snabba
och fullständiga nederlaget mot Tyskland hade tillfullo blottat
regimens hela inre svaghet och inkompetens.
Regeringens och överbefälhavarens personliga uppträdande _bidrogo också till att utplåna de sista rester av anseende, som det
militära nederlaget eventuellt kunnat lämna kvar. Redan inom
en vecka efter krigsutbrottet hade både regeringen och högkvarteret lämnat huvudstaden på väg till, som man trodde, tryggare
nejder i sydöstra Polen, och c:a tre veckor efter fälttågets början,
medan polska trupper ännu utkämpade hårda strider både i W arszawa och vid Lemberg, flydde icke bara statspresidenten och regeringens medlemmar utan också överbefälhavaren, general RydzSmigly, över gränsen till Rumänien. För det polska folket voro
de därmed alla politiskt sett döda män. En handling av betydelse
för Polens fortsatta kamp hade dock president Moscicki hunnit
utföra före flykten: med stöd av 1935 års författning utfärdade
han från en liten by i landets sydöstra hörn ett dekret, genom
vilket han till sin efterträdare utnämnde Wladislaw Raczkiewicz,
147
Erik de Laval
förutvarande inrikesminister samt wojewod i Torun. Den nya
statsledningens säte blev t. v. Paris.
Den nye presidenten utsåg till premierminister generalen Wladislaw Sikorski, en man av hög resning, en framstående kämpe
för Polens frihet både under första världskriget och under 1920
års krig, som dock under de senaste femton åren stått i politiskt
motsatsförhållande till Pilsudski och hans efterföljare och därför
då icke utnyttjats i landets tjänst. I sin dubbla egenskap av premierminister och överbefälhavare skapade han både rikets nya
lagliga regering, som år 1940 flyttades till London, och de polska
stridskrafterna utomlands. Men hemma i Polen stod folket t. v.
utan ledare och utan försvar, tillsynes helt utlämnat åt erövrarnas förtryck.
Det skulle dock snart komma att visa sig, att den polska nationens under många tidigare förtrycksperioder dokumenterade frihetsbegär och kampvilja alltjämt levde kvar, och att folket självt
var berett att fortsätta striden även sedan dess officiella ledare
svikit. Detta folkets eget frihetskrig mot de tyska inkräktarna
kan sägas ha tagit sin början redan med W arszawas belägring, i
mitten av september. Försvaret av Warszawa, vilket fortsatte ännu
långt efter det att det militära läget i stort blivit fullständigt
hopplöst, hade nämligen i viss mån karaktären av en folkresning,
även om den militära ledningen låg i beprövade generalers händer. Den andlige ledaren var arbetarledaren M. Niedzalkowski.
Hans i hast organiserade »arbetarbataljoner» kämpade vid sidan
av reguljära trupper, och kvinnor och barn deltogo med liv och
lust i byggandet av barrikader och stridsvagnsfällor. Huvudstadens försvar kom därigenom, hur meningslöst det med tanke på
det militära läget än kunde synas, att spela en betydeslefull roll
för det fortsatta motståndet särskilt genom att knyta an till de
gångna århundradenas strider mot Polens förtryckare. Till de
gamla stridssignalerna från 1830 och 1863, »för Er frihet och vår»
och »frihet, jämlikhet, oberoende» sällade sig nu den nya tidens
mera klassbetonade men alltjämt starkt nationella, av Niedzalkowski utslungade paroll: »Arbetarna ge sig inte, arbetarna fortsätta striden.»
Så kom den polska motståndsrörelsen att direkt sluta an till
nationella historiska traditioner. Nya faktorer tillkommo, som
gåvo striderna mot förtryckarna en intensitet som vida överträffade de tidigare upprorens, särskilt i den västra av tyskarna besatta rikshalvan. Dessa faktorer äro främst att söka i den nazis- 148
Den polska motståndsrörelsen
tiska, av Hitler själv anbefallda politiken gentemot den polska
nationen. Dess ledande grundsatser kunna definieras sålunda:
l. Polen var den första nation som med väpnad hand motsatte
sig Hitlers krav. Där måste därför statueras ett exempel för att
avskräcka andra länder från att följa Polens exempel och även
för att undergräva moralen hos de kvarstående motståndarna,
England och Frankrike.
2. Polackerna voro – enligt nazismens teorier – en lägre stå-
ende ras, vars enda existensberättigande var att utföra slavarbete
för det tyska »herrefolket». De borde också behandlas därefter.
3. När det visade sig att det polska folket trots det förkrossande nederlaget och emot alla »spelets regler» – vilka väl följts
av österrikare och tjecker- vägrade att underkasta sig segraren,
så måste dess fortsatta motstånd krossas utan misskund och med
all den brutalitet som den nazistiska statsapparaten var mäktig.
Intet under att denna politik måste framkalla ett hat som enade
nationens alla element i ett allt intensivare motstånd mot den tyske
förtryckaren.
Ytterligare en faktor tillkom här.
Den tyska politiken mot polackerna gick redan från början ut
på att för all framtid omöjliggöra en polsk statlig existens. Dess
härpå inriktade åtgärder – utrotandet av godsågarklassen och
beslagtagandet av dess gods, förintelsekampanjen mot judarna,
den polska handelns främsta utövare, stängandet av alla universitet, flertalet skolor, statliga institutioner, teatrar o. s. v. – kom
att i grunden förändra det polska samhällets struktur. De högre
klasserna och alla bärarna av landets högre kultur berövades avsiktligt alla existensmedel. En naturlig ehuru icke avsedd följd
var, att de i största utsträckning förenade sig med »undergroundrörelsen», som sålunda fick ett starkt tillskott av naturliga ledare,
och kom att omfatta alla klasser. Ett annat resultat av den tyska
politiken var att inga »quislingar» stodo att uppbringa i Polen
– d. v. s. för samarbete med tyskarna – ett faktum som polackerna med stolthet framhålla.
Sålunda kom redan på hösten 1939 en spontan frihetsrörelse till
stånd i västra Polen. Den arbetade i början utan enhetlig organisation, på skilda grupper utan inbördes samarbete och väl som
regel utan kännedom om varandras existens. Men på dess grund
skulle så småningom det andra världskrigets bästa och mest effektiva underjordiska organisation komma att byggas upp.
I den av ryssarna besatta delen av Polen lågo förhållandena re- 149
.-1
r
Erik de Laval
dan från början något annorlunda till. Bolsjevikerna kommo ju,
enligt egen uppgift, icke som erövrare utan som »befriare» icke
blott av de »förtryckta ukrajnska och vitryska bröderna», utan
också av de polska bönderna och arbetarna. Deras erövring åtföljdes omedelbart av en intensiv, av tränade agitatorer framförd
propaganda avsedd att söndra icke blott de olika nationaliteterna
i östra Polen utan också de olika samhällsklasserna från varandra.
Med sikte särskilt på den s. k. intelligentsian bildades t. ex. Wanda
Wasilewskas grupp i Lwow (Lemberg), som genom sin tidskrift
»Nowe Widnokregi» (Nya Horisonter) propagerade för de kommunistiska ideerna, sannolikt icke helt utan framgång. (Bolsjevismen har ju i många länder visat sig ha en viss pervers dragningskraft på många s. k. intellektuella.)
Ä ven om hela denna propaganda icke vann många proselyter
– även ukrajnare och vitryssar betackade sig för det röda »beskyddet» – så kan den dock i någon mån ha bidragit till att försvåra uppkomsten av en enhetlig underjordisk motståndsfront.
Den viktigaste faktorn härvidlag torde dock ha varit NKVD:s
högtstående teknik för krossande av varje ansats till motstånd.
Icke utan berättigande sågo rysarna i det avseendet ned på nazisterna och deras Gestapo som fullständiga klåpare på detta område. Faktum är i varje fall att någon egentlig motståndsrörelse
aldrig kom till stånd under den ryska ockupationen. Det må
observeras att de polska kommunisterna även fördömde frihetsrörelsen mot tyskarna – ända tills dessa år 1941 anföllo Sovjetunionen, då striden mot Hitler plötsligt blev en helig plikt för
alla »demokratiska» folk.
I de av Tyskland besatta delarna av Polen, alltså såväl i det s. k.
Generalguvernementet under dr Franks hårda färla som i de med
Tyska riket olagligt inkorporerade provinserna Poznan och Pomerellen, fortsatte motståndsrörelsen med alltjämt växande styrka.
Redan tidigt fingo de spridda guerillaförbanden kontakt med de
fosterländskt sinnade politiska organisationerna. Under vintern
1939-1940 började också vissa tendenser till en sammanslutning
och ett enhetligt organiserande av de olika motståndselementen
att göra sig gällande. Men först efter Frankrikes nederlag på
sommaren 1940 tog denna utveckling full fart.
Den franska katastrofen fick en dubbelsidig verkan på den polska folkmeningen. Den kom att i viss mån verka som en upprättelse för den skamfilade polska krigaräran – när Frankrike, som
haft ett drygt halvår på sig för fortsatta krigsförberedelser efter
150
Den polska motståndsrörelsen
det polska nederlaget, som hade ett ofantligt mycket gynnsammare strategiskt läge än Polen och dessutom hjälp av England
och Belgien, trots detta hastigt föll för den tyska krigsmaskinens
anfall, så behövde polackerna knappast blygas över sin krigsinsats
1939. Å andra sidan visade Frankrikes katastrof tydligt att man
måste räkna med ett mycket långvarigt krig, innan den slutliga
segern kunde vinnas. Motståndsrörelsens ledare drogo också konsekvenserna därav. Arbetet på dess organisatoriska utbyggnad
började nu taga starkare fart.
II.
Resultatet av den organisatoriska verksamhet, som sålunda
igångsattes under samverkan mellan ledarna i hemlandet och Polens regering i London, var högst märkligt. Det var inte bara en
underjordisk motståndsrörelse som byggdes upp, det var en underjordisk stat. Polen regerades under åren 1940–1944 de facto av
två regeringar, dr Franks »regering» i Krakow över Generalguvernementet, vilken ingen enda polack erkände eller frivilligt åtlydde, samt den hemliga polska regeringen »någonstans» i Polen.
Den underjordiska staten omfattade, fullt utbyggd, fyra element:
hemmaregeringen, hemarmen, folkrepresentationen samt direktoriet för civilt motstånd.
Hemmaregeringen stod under ledning av Londonregeringens representant, med ställningen som vice premierminister i den senare
och som regeringschef i hemlandet, i vilken egenskap han också
var allmänt erkänd. Genom detta samband med landets lagliga
regering gavs hela motståndsrörelsen en fast konstitutionell grund,
vilket t. ex. motsvarande rörelser i Danmark eller Frankrike
aldrig hade. I hemmaregeringen ingick även tre från London utnämnda ministrar.
Hemarmen, i vilken alla tidigare fristående motståndsgrupper
ingingo, stod under befäl av en av Londonregeringen utnämnd
chef och hade ställningen av en legal arme, jämnställd med de
polska armeerna i Främre Orienten (sedermera i Italien) och i
Skottland (sedermera i Frankrike-Belgien-Holland). Den var organiserad på två grupper eller uppbåd, de s. k. ))operationsgrupperna)), d. v. s. den för guerillakriget avsedda styrkan, samt den
s. k. ))reguljära armem, avsedd för den slutliga befrielsekampanjen i samband med de allierades styrkor.
De förra voro i ständig tjänstgöring, förlagda i barackläger i
151
•’
Erik de Laval
de stora skogarna eller i städerna, alltid beredda att enligt armeledningens order ge sig ut på alla de företag som ingingo i »det
lilla krigets» strategi. De i skogarna förlagda grupperna buro
mestadels uniform, de i städerna förlagda givetvis icke. Guerillaarmens sammanlagda styrka uppges åren 1943-1944 ha uppgått
till c:a 250,000 man.
Den reguljära armen undergick konstant hemlig militär utbildning och träning och var underkastad militär disciplin, om också
dess soldater utåt verkade som vanliga »hyggliga civila» medborgare. Dess styrka uppges ha varit betydligt större än guerillaarmens.
Folkrepresentationen omfattade fyra politiska partier: Kristligt
Demokratiska Arbetarpartiet, Nationella Partiet (f. d. Nationaldemokraterna), Bondepartiet och Polska Socialistiska Partiet.
Varje parti skötte från början självständigt om sin egen underjordiska verksamhet, propaganda m. m. Men redan tidigt under år 1940 bildade representanter för dessa fyra partier ett hemligt parlament, vilket snabbt vann allmänt erkännande som det
polska folkets lagliga politiska representation. Den 15 augusti
1943 publicerade de fyra partierna en förklaring om samarbete
sinsemellan och med Londonregeringen under hela kriget samt
ett nationellt program för efterkrigstiden, innebärande bl. a. revision av republikens västra gränser, säkerhet för östra gränsens
okränkbarhet samt omfattande sociala och ekonomiska reformer.
Detta »skuggparlament» kom alltså att utöva en folkrepresentations alla politiska funktioner, bl. a. kontroll över den hemliga
administrationen och budgeten. Det stod i ständig kontakt med
samlingsregeringen i London och hade där sina representanter.
Genom detsamma kunde denna före viktiga avgöranden inhämta
det polska folkets mening, såsom t. ex. vid Mikolaczyks underhandlingar med Stalin i Moskva i oktober 1944. Londonregeringens
siste chef, Tomasz Arciszewski, kom direkt från motståndsrörelsen
i hemlandet som representant för socialistpartiet.
»Direktoratet för civilt motstånd» var närmast att betrakta som
ett folktribunal, en högsta domstol som hade att vaka över den
nationella moralen under kriget och avkunna domar över rikets
fiender, både yttre och inre sådana. Det tillkom under år 1941.
Det torde i hög grad ha bidragit till att intet som helst samarbete med tyskarna, »inga quislingar», förekom under hela kriget.
Vetskapen om en oundviklig dödsdom för dylika brott var säkerligen ett gott stöd för svaga karaktärer!
152
Den polska motståndsrörelsen
Dess dömande verksamhet riktade sig åt två håll, mot de tyska
förtryckarna och mot egna förrädare eller »samarbetsmän». (Dylika förekommo så gott som enbart bland de s. k. »Volksdeutsche».)
Gentemot tyskarna tog den sig uttryck i hundratals dödsdomar
mot speciellt brutala ämbetsmän, officerare och soldater, Gestapomän och S. S.-män. Dödsdomarna publicerades som regeln- de
tyska förtryckarna till varnagel -vilket inte hindrade att de så
gott som undantagslöst kunde verkställas av frihetsrörelsens exekutionsgrupper.
Gentemot de egna landsmännen förekommo två straff, dödsdom
och »ostracism». Det senare innebar vederbörandes fullständiga
isolering från gemenskapen med det polska samhället, i väntan
på rannsakning och dom genom ordinarie domstol efter landets
befriande. Det förtjänar att observeras att folktribunalets förhandlingar skedde i laga former, och att försvarsadvokat alltid
var utsedd för den anklagade även om denne ej kunde vara personligen närvarande.
Tack vare tribunalets verksamhet hölls folkets disciplin uppe
under hela kriget. Den förhindrade också att motståndsrörelsen
övergick till privata hämndeakter.
Ytterligare en verksamhetsgren må här omnämnas – den underjordiska pressen. Redan på hösten 1939 startades den första
hemliga tidningen (Biuletyn Informacyjny) och den följdes snart
av en massa gelikar. Regeringen representerades av sin egen, officiella tidning Rzeczpospolita Polska (Republiken Polen), och alla
partierna hade sina egna organ. Alla tidningar gingo på hemliga
vägar hand ur hand och nådde därigenom en väldig läsekrets.
Antalet hemliga tidningar och tidskrifter i Polen steg så små-
ningom till 180, i och för sig ett gott vittnesbörd om polackernas
stora, under 150 års förtryck förvärvade skicklighet i underjordisk verksamhet. Polska böcker trycktes på hemliga tryckerier,
ofta i många upplagor. Också en hemlig radiostation, SWIT, var
i verksamhet under så gott som hela den tyska ockupationen. Den
tyska övervakningen synes ha varit mera brutal än effektiv.
När den tyska offensiven mot Sovjetunionen under sommaren
1941 drev ut ryssarna ur östra Polen följde den polska »undergroundrörelsen» i tyska armeernas spår. Från och med sensommaren 1941 var alltså det underjordiska Polen etablerat över republikens hela område.
153
Erik de Laval
III.
Den underjordiska polska staten förde med alla medel och på
alla fronter ett oförsonligt och oavbrutet krig mot tyskarna. De
till krigsindustrin kommenderade arbetarna gjorde allt för att genom sabotage, sittstrejker och »oskicklighet» fördärva arbetsresultaten, bönderna gömde undan den spannmål de beordrades leverera
till den tyska krigsmakten, stadsbefolkningen »missförstod» eller
kringgick alla de tyska myndigheternas förordningar. Den för
krigets vinnande viktigaste grenen av motståndsrörelsen var dock
hemarmen.
Under Hitlers ryska fälttåg utgjorde Polen ett ytterst viktigt
etappområde, vars betydelse framgår bl. a. därav att tre av de
fyra järnvägslinjer som förenade armen i USSR med Tyskland
gingo genom republikens område. Guerillaförbanden hade alltså
ett givande verksamhetsfält, och de läto inga tillfällen att skada
fienden gå sig ur händerna. Ett kort utdrag ur den polska statistiken ger en uppfattning om både arten och omfattningen av deras verksamhet:
Under år 1943 verkställde de 18 dödsdomar på högre tyska ämbetsmän och 1,163 på Gestapomän, utförde 81 attacker mot Gestapoavdelningar, etapptrupper m. fl. och 19 dylika mot fångtransporter, varvid sammanlagt 652 arrestanter befriades. De utförde 474
anfall på järnvägstransporter, och åstadkommo 81 urspårningar;
2,013 lokomotiv, 9,980 godsvagnar och 212 tankvagnar förstördes
eller skadades.
Under en enda månad, juni 1944, åstadkoms bl. a. 54 urspårningar; 177 lokomotiv och 956 järnvägsvagnar skadades genom
sabotage och 379 dödsdomar mot Gestapomän verkställdes under
samma tid.
Man kan väl förstå att de polska guerillaförbanden utgjorde en
ständig källa till oro för de tyska besättningstrupperna. De tyska
anslagen vid ingångarna till större skogspartier, »Achtung! Bandengefahr Einzelverkehr verboten», synas ha varit väl motiverade.
Förutom genom denna direkta stridsverksamhet gjorde hemarmen den allierade krigföringen också stora tjänster genom sin
välorganiserade underrättelsetjänst. Genom sitt utomordentliga,
hemliga förbindelseväsen stod hemarmen i ständig kontakt med
överbefälhavaren och regeringen i London, och kunde på så sätt
hålla både dem och de allierade väl orienterade om vad som försiggick bakom den östra tyska fronten.
154
Den polska motståndsrörelsen
Ett litet exempel på hur väl denna förbindelsetjänst fungerade
må här anföras.
Några högre polska tjänstemän berättade vid ett tillfälle för
några engelska kolleger (i maj 1944) hur snabbt och säkert de
kunde få kontakt med hemarm{m. Engelsmännen voro något skeptiska och uppmanade polackerna att lämna praktiska bevis. Man
nämnde några broar nära Lwow, som av militära skäl borde förstöras, och föreslog att den polska regeringen skulle visa sitt inflytande i det ockuperade Polen genom att låta spränga dem i
luften.
Order sändes, och två dagar före den överenskomna tidsfristens
utgång inkom rapport om att ordern var verkställd. Rapporten om
sprängningen hade inkommit från brittisk, icke från polsk källa.
Så allvarligt var hotet från hemarmens sida mot de tyska förbindelserna genom Polen att tyskarna för att trygga dessa tvungos
att avdela inte mindre än nitton divisioner, förutom de till c:a
350,000 man uppgående ss-, gendarmeri- och järnvägstrupperna.
Bara genom att binda denna betydande styrka i etappområdet
har den polska hemarmen gjort den allierade krigföringen en betydande tjänst.
IV.
Då de röda armeerna i de vikande tyskarnas spår vid årsskiftet
1943-1944 närmade sig den polska republikens östra gräns, stod
Polen alltså fullt berett att övertaga förvaltningen inom hela sitt
gamla område. Både civila och militära myndigheter voro redo
att träda fram i dagen och offentligt övertaga de funktioner som
de under c:a fyra års tid utövat >>Under jorden». Huruvida så
också skulle kunna ske berodde helt och hållet på Moskvas planer,
d. v. s. på om ryssarna kommo som bundsförvanter och befriare
eller som nya erövrare och förtryckare.
Det skulle snart visa sig att det senare var fallet. Den ryska
politikens mål, som dittills i viss mån dolts bakom vackra fraser,
började vid denna tid allt klarare framträda. Det innebar återtagandet av rovet från år 1939, östra hälften av Polen, och återstodens omvandling till en rysk lydstat.
Två hinder stodo inom Polen självt i vägen för den stalinska
politiken, de nationella polska partierna samt hemarmen. Ur
Moskvas synpunkt gällde det att förinta dem bägge.
Arbetet med uppluckrandet av den enade politiska fronten hade
155
Erik de Laval
tagit sin början redan år 1942, då man började luftvägen smuggla
in kommunistiska agitatorer i Polen. Dessa djärva, i Moskva trä-
nade agenter, som nattetid medelst fallskärm släpptes ner långt
bakom de tyska linjerna, arbetade på två linjer, den rent politiska
och den militära. Deras uppgift var sålunda dels att bilda ett
nytt Moskva-troget parti i Polen (det gamla kommunistpartiet
hade upplösts år 1936), dels att skapa kommunistiska partisangrupper, vilka skulle i viss mån bekämpa tyskarna, men framför
allt inifrån angripa den polska hemarmen. Arbetet var svårt och
farligt, men bedrevs under den nuvarande polske presidentens,
herr Bieruts, ledning skickligt och energiskt, och åtminstone på
det politiska området med en viss framgång. Ett nytt kommunistparti bildades under det välklingande namnet Polska Arbetarpartiet, och andra nybildade kommunistiska grupper stulo helt
enkelt de redan existerande partiernas namn och etablerade sig
som sektioner av Polska Socialistiska Partiet, Bondepartiet o. s. v.
När sedan tiden var inne för Moskva att i Polen skapa sin
egen polska nationalförsamling, det s. k. »nationalrådet» (febr.
1944), kunde man via Moskva-radion tillkännagiva, att detta inneslöt representanter för »Bondepartiet, Polska Socialistpartiet, Polska Arbetarpartiet och andra demokratiska grupper». Samma taktik tillämpades när mationalrådet» ett halvår senare fick order
att välja den s. k. »Nationella Befrielsekommitten», vilken i december 1944 omvandlades till »Polens provisoriska regering» eller
den s. k. Lublinregeringen. Denna uppgavs i Tass’ polska avläggare omfatta llfem representanter för Polska Socialistiska Partiet,
fem för Bondepartiet, fyra för Polska Arbetarpartiet, en för Demokratiska partiet, varjämte två medlemmar voro partilösa)),
Några kommunister förekommo enligt denna version överhuvudtaget inte i den ))provisoriska regeringen)),
Detta meddelande föranledde omedelbart energiska protester
från de äkta polska partier, vilkas namn usurperats av Moskva.
Polska Socialistiska Partiet (PPS) meddelade däri att ingen av
de män i Befrielsekommitten, som av Tass presenterats som ledare av partiet, hade rätt till en dylik benämning. Det framhöll
sålunda att ))Dr Drobner tillhörde PPS sedan 1928 men blev utesluten 1936. Edward Osubka-Morawski (premiärministern i Lublinregeringen) lämnade PPS under kriget och var medlem av den
nyskapade lilla grupp som kallades ’Polska Socialisters Arbetarparti, vars rester efter flera kriser gick upp i Polska Arbetarpartiet, ett nytt namn för Polska Kommunistpartiet. Den f. d.
156
Den polska motståndsrörelsen
prästen Stefan Matuszewski (minister för information och propaganda) har så vitt vi veta, aldrig varit medlem av PPS …»
I Bondepartiets av Mikolaczyk underskrivna protest mot Loblinregeringen framhölls, efter en kort överblick över den underjordiska polska statens organisation och verksamhet bl. a. följande:
»Helt enkelt ignorerande dessa fakta (undergroundsrörelsens resultat) bildade vissa personer det s. k. nationalrådet i januari 1944.
Detta råd frambragte sedan den s. k. Lublin-kommitUm … Ehuru
denna kommitte var verksam inom vissa delar av Polen, så ingick inte en enda representant för de där verksamma, legitima
partierna i densamma. För att representera dem införde man personer, som aldrig tillhört dem och som ingen hade hört talas om
förut.
Kommunisterna – vilka bytte färg som kameleonter – började
tala i alla polska partiers namn. Detta är en väl förberedd maskerad, som dock inte kommer att föra någon bakom ljuset – lika
litet som någon låter lura sig av mötena inom ’nationalrådet’,
vilket usurperar ett parlaments rättigheter och presenterar Lublin-kommitten som den polska regeringen …»
Inom ett år – efter Jalta och Potsdam – var dock kommitten,
förstärkt med några represetnanter för de verkliga polska partierna, både av Washington, London och Moskva erkänd som Polens regering – och dess kommunistiska medlemmar kunde åter
få bli kommunister.
v.
Förintandet av hemarmen kunde följa enklare linjer än striden
mot partierna, särskilt sedan Londonregeringen i överdriven lojalitet mot de allierades sak beordrat den att träda i dagen vid
röda armens frammarsch över Polens östgräns och att samarbeta
med ryssarna i kampen mot tyskarna. De röda armecheferna accepterade de polska truppernas vapenbrödraskap och värdefulla
hjälp- varpå NKVD trädde in på scenen och övertog deras likvidering.
Av de talrika exempel på proceduren som framlagts av Londonregeringen må några här anföras:
I provinsen Luck i Volhynien trädde 27. divisionen av hemarmen i öppen aktion vid ryssarnas ankomst, stred tillsammans med
dem mot tyskarna och fick oreserverat erkännande av den ryska
157
Erik de Laval
kårchefen. Efter segern blevo alla polska officerare arresterade,
och soldaterna pressades in i röda armens »polska kår». Kommendanten i staden Luck och åtskilliga soldater hängdes av NKVD,
andra officerare som senare trädde »ovan jord» blevo skjutna
(mars 1944).
I Wilno blev efter stadens erövring med hemarmens hjälp ett
flertal officerare och soldater deporterade österut till obekant ort
(juli 1944).
I Lublin-provinsen blevo tre divisioner ur hemarmen, efter att
tillsammans med röda armen ha fördrivit tyskarna, avväpnade
och internerade. Trettioåtta officerare blevo senare utan vidare
arkebuserade, soldaterna deporterades till Sovjetunionen.
Det vore möjligt, men onödigt att mångfaldiga exemplen. Taktiken var överallt densamma – utom vid förintandet av hemarmens kärntrupp, den underjordiska garnisonen i Warszawa. Den
lät man gå sin undergång till mötes under nio veckors kamp mot
överlägsna tyska styrkor, medan den ryska armen Rokossovsky
stod med för fot gevär på andra sidan Weichsel och väntade på
dramats fullbordan.
Ett förintande slag både mot den politiska organisationen och
mot hemarmen i Polen riktade Moskva slutligen genom den ryktbara arresteringen av de 16 polska ledarna för motståndsrörelsen
den 27 och 28 maj 1945. Chefen för den 1:a armen, general Ivanow,
hade – givetvis på sovjetregeringens order – inbjudit de främsta
ledarna för det underjordiska Polen, bland dem regeringens delegat, vice premiärminister Jan Janowski, och hans tre ministrar,
ledarna för de fyra nationella partierna samt chefen för hemarmen, general Okulicki, till en konferens i den lilla staden Pruszkow nära Warszawa. Fri lejd samt general I vanows garanti
»på hedersord» för deras personliga trygghet hade givits. Man
var t. o. m. nog tillmötesgående att ställa ett flygplan till förfogande för resa till England i och för konferens med Londonregeringen. Men när polackerna väl voro ombord »råkade» planet taga fel kurs och i stället landa vid Moskva, varpå de polska ledarna hamnade i det beryktade Lubiankafängelset. Efter
process i Moskva och vederbörliga »bekännelser» dömdes de till
fängelsestraff av varierande längd. Den underjordiska polska statens politiska och militära ledning hade sålunda genom ett gement
svek med ett slag satts ur funktion – en glänsande framgång för
bolsjevikisk statskonst.
158
Den polska motståndsrörelsen
VI.
Tillkomsten av den i Jalta beslutade s. k. »provisoriska regeringen för nationell enighet» inledde sista kapitlet i Moskvas kamp
mot Polens frihet. Den forna Lublin-regeringens förstärkning med
bondeledaren Mikolajczyk och hans två medhjälpare ur Londonpolackernas krets kunde inte ändra dess karaktär av rysk vasallregering. Såväl statschefen, sedermera statspresidenten Bierut
(sovjetrysk medborgare sedan 1922) som regeringens ledande män,
vice premiärministern Gomulka och polisministern Radkiewicz,
voro i Moskva utbildade kommunister, och premiärministern
Osubka-Morawskis officiella partibeteckning som socialdemokrat
var endast en vacker skylt. Regeringens hela politik dirigerades
från Kreml, som dessutom bakom kulisserna hade sina speciella
kontrollanter i densamma.
Dess första politiska mål var, naturligt nog, att likvidera de två
element som ännu kunde bjuda motstånd mot sovjetiseringen, nämligen hemarmen och de gamla polska partierna.
Den polska hemarmen hade officiellt blivit upplöst redan i januari 1945 genom ett dekret av Londonregeringen på general Okulickis förslag, detta för att skydda dess medlemmar mot den ryska
terrorn. I själva verket fortlevde dock armen även därefter, om
också inte längre under enhetlig ledning. Den var dock alltjämt
organiserad på militära förband, vilka fortsatte guerillakriget mot
ryssarna. De olika guerillagrupperna företogo straffexpeditioner,
anföllo smärre avdelningar ur röda armen eller den kommunistiska statspolisen, och utförde dödsdomar mot särskilt brutala och
hatade bolsjevikiska tjänstemän. De voro baserade på de större
skogspartierna, särskilt i östra Polen, och för sitt underhåll hänvisade till bondebefolkningen, som allmänt och innerligt hatade
ryssarna och deras polska medlöpare. Ännu under valkampanjen
1947 klagade den polska regeringen över den terror, som den underjordiska rörelsen utövade mot de »lagliga myndigheterna».
En underjordisk motståndsrörelse kan dock inte hålla på hur
länge som helst, särskilt inte när hoppet om hjälp utifrån börjar
försvinna. Allt flera börja längta tillbaka till ett ordnat liv i
samhällets sköte, de svagare karaktärerna tröttna och bli beredda
att ge upp kampen, sammanhållningen och disciplinen försvagas.
Kvar blir till slut endast de utpräglade idealisterna eller fana- 159
….-· …:·
Erik de Laval
tikerna och de element, som överhuvudtaget icke längre kunna
finna sig tillrätta i samhälleligt liv.
Den polska underjordiska frihetsrörelsen hade vid slutet av år
1945 pågått i över sex år, och utsikterna till aktiv hjälp inom
överskådlig tid från västmakterna voro efter Potsdam-överenskommelsen försvinnande små. Det var därför helt naturligt att
den allmänna amnesti för motståndsrörelsens medlemmar, som
regeringen omkring årsskiftet 1945-46 offentligen utlovade, skulle
verka uppluckrande på hemarmens moral. Trots den allmänna och
naturliga misstron mot marionettregeringens löften anmälde sig
en del partisaner för myndigheterna. Intet ont vederfors dem.
Tidsfristen för amnestin förlängdes vid olika tillfällen, och allt
flera motståndsmän gåvo upp kampen, sammanlagt omkring hälften av hemarmens styrka. Först när inga vidare resultat voro att
vinna på denna väg ändrade myndigheterna sin taktik. Det gällde
nu att förinta de alltjämt kämpande delarna av hemarmen och
framförallt att infånga dess ledare. Med utgångspunkt från de
upplysningar, som UB (NKVD:s polska avläggare) med tjänliga
medel kunde pressa fram ur dem som redan lockats fram av löftena om amnnesti, torde det ha varit möjligt att uppspåra en del
av dessa ledare och krossa eller åtminstone starkt försvaga hela
motståndsrörelsen. Som ett steg i denna kampanj får man väl betrakta statspolisens »upptäckt» av en utbredd sammansvärjning
mot regeringen, varom tidningarna nyligen (5.2) haft att förtälja.
Huruvida denna »upptäckt» innebär det definitiva slutet på
hela den polska frihetsrörelsen, återstår att se. Men även om landets pacificering skenbart nu är genomförd så lever tvivelsutan
frihetslängtan och hatet mot förtryckarna alltjämt kvar under
ytan, liksom en dämpad skogseld som fortfarande pyr under mossan, färdig att åter slå ut i full låga om en stark vind utifrån
åter skulle väcka den till liv.
Kampen mot de polska politiska partierna har fortgått jämsides
med motståndsrörelsens bekämpande. Den har i stort sett haft följande förlopp.
Det nationella partiet synes aldrig ha återupprättats i Polen
efter den »provisoriska regeringens» skapande efter J alta och Potsdam och var inte representerat i denna. I och med Londonregeringens undergång försvann det ur Polens politiska liv.
Det kristligt sociala arbetarpartiet försvagades hastigt genom
kommunistisk infiltration och genom regeringens förföljelse. Par- 160
—-~~ ..~~—–
Den polska motståndsrörelsen
tiet gick dock ännu vid folkomröstningen den 30 juni 1946 tillsammans med Mikolajczyks bondeparti i opposition mot regeringen.
Snart därefter inställde dess president, herr Popiel, dess vidare
verksamhet, närmast med anledning av regeringens vägran att
tillåta ett till den 19 juli utlyst partimöte.
Efter det kristligt sociala partiets upplösning representerade
bondepartiet den enda politiska oppositionen mot den från Moskva
dirigerade regeringspolitiken. Under dess fana och herr Mikolajczyks ledning samlades därför alla de polacker, som ännu vågade
träda i opposition mot Moskva. Ehuru partiet vid valet den 19
januari 1947 till den konstituerande församlingen torde ha omfattat 75 a 80 °/o av valmanskåren, led det dock därvid – tack vare
bolsjevikernas beprövade förmåga att leda »fria demokratiska» val
– ett förkrossande nederlag. I den nya sejmen utgjorde det en
obetydlig minoritet. Efter herr Mikolajczyks flykt den 20 oktober
1947 har den kommunistiska infiltrationen även där gjort stora
framsteg. Bondepartiets roll som oppositionsparti är numera utspelad.
Det polska socialistiska partiet (PPS) hade redan under de sista
krigsåren börjat luckras upp genom kommunistisk infiltration.
Dess gamla ledning, företrädd främst av Mikolajczyks efterträ-
dare som premiärminister i London-regeringen, herr Arciszewski,
var dock alltjiimt en oförsonlig motståndare mot sovjetpolitiken.
Sedan röda armen i slutet av år 1944 drivit ut tyskarna ur hela
Polen kunde arbetet på partiets omvandling till ett lydigt redskap för Kreml på allvar taga sin början. Partiets nationella
ledare häktades eller uteslötos – sålunda var partiledaren i det
underjordiska parlamentet, herr Puzak, en av de 16 polska motståndsmän som år 1945 arresterades och fördes till Moskva. Som
partiets generalsekreterare av Stalins nåde utsågs herr Cyrankiewicz, en före 1939 relativt okänd politiker, som nu skulle komma
att spela en framträdande roll vid partiets omdaning i kommunistisk anda.
Det första officiella steget i riktning mot »folkfronten» togs i
november 1946, då PPS ingick allians med kommunisterna i och
för det stundande valet till sejmen (jan. 1947), dock med det förbehållet att de bägge förbundsbröderna skulle respektera varandras oberoende och organisationer. I december 1947 togs nästa
steg, då partiet på en kongress i Breslau i princip accepterade en
sammanslagning med kommunistpartiet, ehuru tidpunkten för
verkställigheten, enligt herr Cyrankiewicz, ännu inte var inne.
12- 493442 Svensk Tidskrift 1949 161
..-l
f
Erik de Laval
I mars 1948, efter den nya »demokratins» genombrott i Tjeckoslovakien, var man färdig för nästa etapp. Då kunde herr Cyrankiewicz plötsligt meddela partistyrelsen att sammanslagningen var
beslutad, varpå dess verkställande utskott endast hade att ratificera beslutet.
Under tiden fortsatte partiets inre omvandling. Inom regeringen
innehade kommunisterna alla nyckelpositionerna, bl. a. inrikes- (polis-)ministeriet och industriministeriet. De kunde därigenom
genomföra denna omdaning med lämpliga medel, t. ex. genom att
arrestera antikommunistiska socialistledare, genom att utöva tryck
på arbetarna i fabrikerna och genom att uppmuntra kommunistiska proselyter med förmånliga anställningar. Utrensningarna ha
oavbrutet pågått ända till nu, med högkonjunkturer i november
1946, juni 1947 och mars 1948. Vid det sistnämnda tillfället utrensades bl. a. hela den socialistiska lokalkommitten i Polens största industristad, Lodz.
Som ett steg i samma riktning torde man få betrakta den socialistiska premiärministern herr Osubka-Morawskis avgång efter
1947 års val och hans ersättande med den ännu pålitligare »socialdemokraten» herr Cyrankiewicz. Även inom kommunistpartiet
självt pågingo utrensningar efter beprövat mönster. Som den kanske mest uppseendeväckande av dessa åtgärder må framhållas den
tidigare så mäktige förste premiärministerns och generalsekreterarens i kommunistpartiet, herr Gomulkas, plötsliga sorti från
arenan. Han lär, ehuru rättrogen kommunist, ha visat prov på
ett i viss mån nationellt och självständigt sinnelag, vilket givetvis inte kunde tilltala herrarna i Kreml.
Sintakten i utvecklingen ägde rum sistlidna december. Vid en
gemensam kongress av »utvalda» representanter för det polska
socialistiska partiet och kommunistpartiet genomfördes deras officiella sammanslagning till den polska folkfronten, »Det förenade
arbetarpartiet». Beslutet hälsades, som viktigare beslut inom Sovjetunionen för sed hava, med obeskrivlig entusiasm. I den gemensamma politbyrå som därpå bildades erhöllo kommunisterna elva
platser, socialisterna tre.
Den nationella enighet i vars tecken den i Jalta och Potsdam
beslutade »provisoriska regeringen» ursprungligen bildats, var
alltså till slut lyckligt genomförd.
162