Litteratur

LITTERATUR
SVENSK PROSADIKTNING 1948
Av rektor ELOJi’ EHNMARK
I 1948 års bokproduktion möter man diktare från hela det halvsekel,
som snart har förgått. Stämmorna och röstläget skiftar, men grundtonen är i stort sett densamma. Allvaret dominerar. Huvudtemat är
ängslan och oro i en värld, vars sår inte vill läkas, och svårigheten
att leva som människa i en tillvaro utan fäste. Pessimismen från
sekelskiftets tid hade delvis andra grunder, men den var lika äkta
som nutidens, och läsaren av i dag känner det därför inte som en
dissonans, när han konfronteras med den grundfasta desillusionen hos
fin de siecle-diktaren Bo Bergman, som 1948 publicerat sin andra roman, E t t b o k s l u t. Den berättar om hur fru Julia Martell av en
oemotståndlig lust drivs att rekapitulera sitt öde, när hon har sitt
liv bakom sig. Hon har haft en skuld att försona, och det har hon
~;ökt göra genom att helt uppoffra sig för sin son. Det går som man
kan vänta. Alltför stor undfallenhet och alltför stora förväntningar
gör, att sonen snart går sina egna vägar. Han är van att få och van
att ta för sig, och det slutar illa för honom. Under sin ensamhets
långa år tvingas Julia Martell att lära sig resignationens konst, och
hon får även erfara, att andra människor lika litet som hon själv har
kunnat förverkliga, vad de velat. Det är Bo Bergmans gamla tema:
drömmen om livet i kontrast till livets obevekliga, grymma verklighet, som än en gång varieras. Han vet, att »livet bryr sig inte ett
skvatt om vår lycka, bara om sitt eget fortbestånd», men han vet
också, att man kan säga sitt trots allt till ödet och bevara sitt människovärde. Det gör Julia Martell. Sin gamla konst att komponera en
historia behärskar Bo Bergman med oförminskat mästerskap. Det är
spänst och friskhet över skildringen, en rad snabbt skisserade bipersoner är tagna på kornet, och händelserna ackompanjeras av lyriska
stämningar, först och främst stockholmsbilder, i novemberdis, i marsblåst, i junigrönska. Kompositionen är väl beräknad. Julia Martells
dagbok är tillbakablickande och ger henne själv på en gång som
gammal och ung, och i en efterskrift, där det berättas om hennes död,
kommer ytterligare nyanser till från andra synpunkter. Men därmed
är inte romanen slut. Dagboken ärvs av en modern ung flicka. Hon
finner den en smula larvig. Själv har hon fått en helt annan start i
livet och tänker inte låta det bedraga sig. Hon representerar ungdomens eviga oförmåga att ta lärdom av de gamlas erfarenhet. Också
det hör till livets tragik. Men ändå – i den unga damens övermodiga
i>äkerhet glimtar det fram något av det som Bo Bergman tycker om
hos de unga. De skall förmodligen inte komma till annat resultat än
170
..
Litteratur
hans egen generation, men det lyser kring dem av hopp och livslust.
Det kan han inte låta bli att glädja sig över.
Tiotalisterna är representerade av Elin Wägner. I novellsamlingen
S p i n n e r s k a n, som blev hennes sista bok, är visserligen alla berättelserna utom titelnovellen tidigare publicerade, men de ger en god
sammanfattning av författarinnans utveckling, berättarlynne och
målsättning. Den stora tendensen i hennes diktning var de båda frå-
gorna kvinnosaken och fredssaken, som för henne hade blivit ett.
Krigets onda kan inte botas annat än genom matriarkatets ide, genom
att de alstrande och spirande krafterna vinner seger över de förödande
och förstörande, som mannasamhället givit makt åt. Dit är vägen lång,
men för att nå fram, för att överhuvud vinna erkännande måste kvinnan akta sig för att underkasta sig mannens diktat, det får fröken
Melander lära sig i »Det hemlighetsfulla kuvertet». Tvärtom gäller det
att frejdigt hålla på sitt och på vanlig mänsklig rättvisa i en vrångsint mannavärld, så som den unga Bjutti gör gentemot den mäktige
generaldirektören i den friskt och muntert berättade >>De blå silkes- &trumporna>>. I novellen »Spinnerskan» låter Elin Wägner en rad av
de föregående berättelsernas kvinnor samlas, och där förvandlas inför deras ögon portvaktsfrun Aina Andersson till Spinnerskan, urmodern, som förkunnar den mognade Wägnerska livsvisdomen: striden skall inte bara stå mellan mans- och kvinnosamhälle, ty den uppgift, som kvinnan har och endast hon kan föra till målet, är att undan
mekanisering och maskincivilisation återförena människan med naturen själv, med dess rytm och växtkraft, med dess förbindelse med det
gudomliga ursprunget. Elin Wägners sista bok korn så att spänna
över hela hennes författarskap, från ungdomstidens friska revolthumör till den mystik och religiositet, som var grundtonen i »Vinden
vänder bladen».
Spinnerskan är tiotalistisk inte bara genom sin realism och sin
sociala tendens utan också genom att den spanar mot en lösning,
griper efter ett botemedel. Klarsynen finns där men också värmen och
tillförsikten. Det är, som om representanterna för de äldre diktargenerationerna, Bo Bergman och Elin Wägner, hade en trotsigare
stridsberedskap, en spänstigare viljekraft än de yngre. Den förra
efterkrigstidens ångest och hemlöshet, som främst Pär Lagerkvist blev
den ropande rösten för, återklingar på nytt hos en ny generation. Av
tjugotalets egna diktare har ingen framträtt med originalverk, men
man kan erinra om den samlade volym, som rymmer Sigfrid Lindströms suggestiva sagor och miniatyrer med deras genomskådande
skepsis och underfundiga ironi och om Gertrud Liljas novellurval
B u d b ä r a r e n, som ger exempel på hennes kloka människokunskap,
välberäknade intrigfäring och aforistiska formuleringskonst. Bland
dem som trädde fram under trettiotalet, har Ivar Lo-Johansson publicerat U n g d o m s n o v e 11 e r, som visar en författare på väg, och
Eyvind .Johnson har samlat K r i l o n s e r i e n i en tung volym. Av
de övriga äro många väl representerade i årets produktion.
Vad man emellertid särskilt lägger märke till i denna är, som antytts, inte någon generationsmotsättning utan tvärtom en samstäm- 171
Litteratur
mighet, som visar entydigheten i tidens drag. Det lönar sig därför
inte stort att spåra upp litterära skikt och strömfåror. I stället skall
bär ges exempel på ett par av de grundteman, som på skilda sätt bar
varierats. Det man främst fäster sig vid är temat om ensamhetens
farlighet och om gemenskapens svårigheter. Ensamheten kan vara
något nödtvunget och invant och danas ut till en livsstil. Hur en sådan
livsstil tar sig ut och vad den döljer inom sig, är ämnet i Stina Aransons S å n g t i l l P o l s t j ä r n a n, där författarinnan fortsätter sina
skildringar av Tornedalens finskspråkiga svenskar. Det händer inte
mycket och sägs inte mycket i bokens åtta berättelser, men Stina
Aronson bar en intuitiv förmåga att ge liv åt dessa människor, som
fått sin livstakt av stillheten, vidderna och torftigheten och som i så
hög grad lever inom sig själva, i en nästan omedveten slutenhet. Med
små glimtar kan hon förklara mycket. När den unga Bertina råkar
säga åt läkaren, att hon sett på myrorna, att det skall bli regn, och
läkaren undrar, hur hon kan märka det av myrorna, vågar hon knappt
svara av fruktan »att skämma ut honom för hans okunnighet». Den
sortens blygsamhet liksom den stillsamma rofullbeten ger stilen åt
dessa människor, skänker dem ett slags fulländning. Hur betecknande
är inte historien om lappen Junkar, som en dag varje år vistas för
8ig själv på fjället Passålke för att samla tid åt sig till brådskans
dagar och för att samla tröst till den dag, då hans bjärta kan behöva
det. Några av bokens noveller äro sanatorieskildringar, och av dem
kan man särskilt nämna »Den andra flickan» och »Den röda gåvan»,
två berättelser om ensamhet, vilka med sin knappa, säkra psykologi
visar Stina Aronsons förmåga av inlevelse, medkänsla och gestaltning. Längre söderut men ändå i övre Norrland bar Björn-Erik Höijer
sina domäner: trakten kring Malmfälten. Också där bar naturförhållandena satt sin prägel på människorna. Med sin realistiska klarsyn
och sin varma medkänsla söker Höijer visa, hur det inbundna och
människofientliga kan förlösas av förståelse och gemenskap. Han dras
till de säregna och utanförstående, tränger in i deras problem och
leder skeendet fram till ett avgörande. När han berättar rakt på sak
lyckas han bättre än när bans temperament driver honom till symbolism och patos. Därför kommer han i sin novellsamling J o h a n
B l o m h å l l e r u t mindre till sin rätt i den långa inledningsnovellen »Korparna» med dess ödessymbolik, än när ban berättar om skogsströvande och fiskande män, och allra bäst har han lyckats i titelnovellen; den ger bilden av en människa, som man får se tvärs
igenom, och den ger själva doften av lapplandsälvarnas natur och
hela spänningen i ett fiskeäventyr. Här träder också den lyriska ton
i dagen, som ger stämning och rymd åt Höijers äkta och allvarliga
författarskap. Den norrländska skogsensamheten har fått sin skildring i Albert Vikstens E l d o c h b r ö d, en roman om arbetet vid
kolmilorna i Ångermanland, gjord med det upplevdas saklighet. Som
en färgrik, hemvävd matta av minnen verkar denna självbiografiskt
anlagda roman om hårt och spännande arbete, om tunga bekymmer
och fattiga glädjestunder, om kamratskap och ensamhet, om bundenhet och längtan. stommen i den är författarens egen väg från kropps- 172
Litteratur
arbete till diktning. Dess styrka ligger dock inte på det psykologiska
-planet. Huvudvikten är också lagd vid det verklighetsstoff, som den
unge huvudpersonen samlar och drömmer om att forma till dikt.
Den ensamhet, som vilar över Vikstens skildring, är en skapande
ensamhet, men det är inte den som ger tonen åt dagens litteratur,
utan den förkvävande och förödande isoleringen. stundom tar känslan
av värnlöshet och försvarslöshet form av revolt mot hela den tillvaro,
som endast ter sig som meningslöshet. Klangerna från Pär Lagerkvists förra efterkrigstid, från »Kaos» och »Onda sagor» ljuder på
nytt, fast med fränare tongångar. Vad har gemenskapen lett till annat
än krig, ett allas krig mot alla~ Vad är i grunden människan annat än ett vilddjur, stark endast i förmågan att förstöra och ödelägga~ Det är temat i Bengt Anderbergs K a i n. Tidigare har denne
författare sökt idyllens och de lyriska stämningarnas kompensation i
en tillvaro, som han velat se förhoppningsfullt på. I Kain, liksom i
en tidigare dikt med samma namn, avslöjar han brutalt och hänsynslöst homo vulgaris, människan som den blodbesudlade mördaren, obekymrad om allt utom sin egen njutning. Huvudpersonen är en desertör undan ett meningslöst krig. Han får några dagars frist i en undanskymd skog men blir där själv våldsman och mördare. I en parallellhandling är han diktaren, som förför sin väns hustru. Någon individuell personskildring är det inte fråga om i denna bok. Närmast kan
den betecknas som ett utbrott av skräck, ångest och vämjelse, som en
avstjälpningsplats för det äckel över tillvaron, som gripit förf. Kanske
vill han också chockera med sitt ohämmat grova språk, där de värsta
kasernglosorna inte föraktas. Men är det allvar i hans förklaring, att
meningen med en bok är att hjärtat skall stanna i kroppen på läsarna
och tvinga dem att börja om från början med hela världen, så torde
Kain inte få några viktigare påföljder. Till tendens och anläggning
visar den inte något egentligt nytt. Dagermans »De dömdas Ö» gjorde
t. ex. betydligt starkare verkan med sin drömsymbolik. Kanske har
Kain med sin förtvivlade galghumor varit ett nödvändigt utlopp för
Anderberg själv. Dess betydelse kommer i så fall att ligga i vad han
efter denna rensningsprocedur förmår åstadkomma. Ty även i Kain
finns det inspirerade sidor och suggestiva detaljer, som vittnar om
hans äkta diktartemperament.
Hemlöshetens tema varieras på ett annat sätt hos debutanten Bengt
Söderbergh. Hans D e n f ö r s t e n a d e är närmast en lyrisk meditation om frihet eller kanske rättare om befrielse från det förstelnande
mänskliga vanelivet. Bokens jagperson har sökt fly undan ansvar och
beroende, men friheten från tvånget ger ingen hel befrielse. På en
glidande, melodiös prosa grubblar han över sitt problem utan att
finna någon lösning, och boken slutar i ett mollackord. Desto mer
konturfast har livsångesten och främlingskänslan gestaltats i Bengt
E. W alls roman V ä n n e n P a t r i k. Redan i fjolårsdebuten kunde
man iakttaga W alls strävan att genomblicka ett skeende. I den nya
boken har han nått full behärskning av stoffet, och därtill visar han
€tt balanserat artisteri, en humor och en grace, som endast understryker allvaret och tragiken i vännen Patriks sällsamma äventyr.
173
…–.
Litteratur
Patrik är en nevrotisk, hunsad liten underordnad i ett statligt verk.
Han lever sitt dagliv i skräck och ängslan, en Chaplinfigur, som inte
kan gå över en gata eller göra en tågresa, utan att all världens olyckor
störtar sig över honom. Men på sin ensamma kammare tar han revansch i sällskap med de stora diktarna och tänkarna, »Jag älskar
den litteratur, som för mig bort ifrån mig själv». Detta ger honom en
idyllisk ro mitt i en tillvaro, som hotar att trampa sönder honom.
Härtill kommer minnet av hans kära gamla mamma och förvärvet
av kattungen Hiawata, som han omfattar med faderlig ömhet. En
äventyrlig upplevelse i verket, i vars källare han råkar bli instängd.
och Hiawatas grymma död, slår sönder idyllen för honom, gör honom
fullständigt värnlös och bringar hans latenta själssjukdom till utbrott. Patriks historia är berättad i dagboksform. Anteckningarna.
under sjukdomstiden, vilka får ett alltmer förvirrat uttryck, blottlägger den verklighet, som han velat undertrycka för att få skäl för sin
idylltillvaro. Minnet av modern visar sig t. ex. vara en romantiserad
omdiktning av en bister verklighet. Konfrontationen med denna inre
realitet gör, att Patrik finner rätt på sig själv, får fotfäste och lindring i sin verklighetsskräck. Nu kan han bekänna: »Jag älskar högst
den litteratur, som för mig in till mig själv: den nakna och kalla sanningens, den obevekliga klarsynens, den hårda barmhärtighetens litteratur. Döm därav, vilken människa jag blivit- men döm mig icke
för hårt.» Bengt E. W all har med denna roman sökt sig djupt ned i
ett hårt beträngt själsliv men han har också byggt upp skildringen
med ovanligt säker hand. Framför allt har han format en levande
gestalt, som står fram tydligare, ju fler skikt som blottas i dess inre.
Patrik är en människa, som man inte bara tveklöst tror på utan
också tvingas hålla av, som man stundom skrattar åt men än mer
ängslas för.
En särling, men av viljekraftigare slag, är också Konrad Johnsson
i Folke Fridells mycket underhållande roman Syn d f u l l s k aP e l s e. Fridelis tema är människans möjlighet att vara människa
i maskinsamhället. Sociala reformer har enligt hans mening föga
värde, så länge arbetshanden vid maskinen är en död mans hand, så
länge arbetet inte kan hjälpa människan till den inre växt, som förmår skänka harmoni. Industriarbetaren Konrad Johnson uppfattar
fabriken som en ny sorts skapelse, vilken till skillnad från den gamla
bibliska inte delar dygnet i dag och natt. »Fabriken säger inte varde
ljus. Den struntar i soluppgång och aftonrodnad och säger varde skift
i stället. Det blir mer profit på det viset.» Konrad beslutar att ta
hand om sitt värde som människa, att skaffa sig den frihet som är
hans, när alla andra har fått sitt. Psykotekniska standardrecept för
trivsel i arbetet tror han inte på och inte heller på sedvanliga välfärdsanordningar: »Det är ju inte tre veckors semester i stället för
två det gäller utan en ny moral och en ny barmhärtighet. Lite rätt
för människan att vara människa under den tid hon kan njuta av
det.» Han beslutar att helt enkelt strunta i arbetet och vara borta från
fabriken under en vecka, och den vill han ägna åt att i lugn begrunda
sina frågor och i handling bevisa sin rätt att vara människa. Den
174
•’
Litteratur
veckan skall bli hans skapelsevecka, men den blir en syndfull skapelse.
Hans inre och yttre upplevelser under den självtagna ledigheten
gestaltar sig till en enda nervpåfrestande prövning. Alla ser misstänktsamt på honom och alla trakasserar honom, arbetsgivaren och
fackföreningspamparna, kamraterna och grannfamiljerna. Själv kan
han inte sova om nätterna och har ingenstans att ta vägen om
dagarna. Yttre omständigheter och hustruns trofasthet förmår honom
att verkligen genomföra sin avsikt utan alltför stora påfrestningar.
Allt har dock inte blivit nederlag för honom. Han har ändå visat sig
vara något mer än bara ett nummer i avlöningslistan. Själv har han
fått nya perspektiv och åt andra har han givit en tankställare om
problemet, hur människan skall mäkta förbli människa i maskinsamhället. Fridell har berättat om detta på sitt flärdlösa men samtidigt
underfundiga sätt. Miljö och atmosfär har fångats i snabba, säkra
drag, och Konrad Johnsson har blivit en människa, som trots sin
originalitet är alldeles som vi andra, i sin naturliga ängslan och
rädsla, i sin benägenhet att camouflera sitt inre, i sitt behov av gemenskap och sympati.
Om möjligheten att vinna själens frid i världens kaos handlar även
Sven 8tolpes S a k r a m e n t. Också här är huvudpersonen en ensam
man, skådespelaren Erik Leopold. Trots alla sceniska triumfer står
det en kyla kring honom, och han känner sig invärtes tom. Till sin
åskådning är han romersk katolik, och romanen om honom har fått
formen av en pilgrimsfärd, vars etapper symboliseras av den gotiska
katedralen i Chartres, som betecknar den estetiska elevationen, av
den romanska klosterkyrkan i Morienval, som betecknar det på en
gång stränga och frigörande lärosystemet, och den gotisk-romanska
kyrkan i vezelay, vars blandstil betecknar föreningen av lärans fasthet och elevationens under. Som så ofta i Stolpes skildringar av detta
slag är det högmodet och självtillräckligheten som är den mest svårbemästrade synden. Leopold tvingas inse, att högmodet gör hans
hjärta kallt, hans goda gärningar värdelösa och hans konstnärskap
till tomma visors buller. Räddningen är för Stolpe den fulla underkastelsen under den katolska kyrkan med dess övermänskliga krav
och dess översvinneliga nåd. Särskilt vill han demonstrera helgondyrkans betydelse för den religiösa känslans fördjupning, och man
kan läsa hans bok som ett försvar för helgonlärans mening om den
kristet hängivna, från det jordiska befriade, helt förandligade människans möjlighet att bli redskap till medmänniskors frälsning. stolpe
har inte sin styrka i persongestaltningen. Hans människor blir inte
riktigt gripbara och påtagligt levande. Han är alltför mycket resonör
och debattör. Men han har omsorgsfullt läst sig in i katolsk litteratur,
framför allt i psykologisk katolsk förkunnelse av franskt märke, och
i demonstrationen av detta förfinade och skarpsynta människastudium ger han sitt bästa. Han har lärt sig att i dess anda teckna den
inre kampen, striden mellan människans begär och Guds orimliga,
oavvisliga krav, och han förmår avslöja den naturliga människans
alla finurligt uttänkta försvarsmedel och självhävdelsedriftens hela
argan list. Som studie i religiös psykologi har hans roman sitt in- 175
-·
Litteratur
tresse, sin spänning och sitt patos. Sakrament handlar om det heliga.
Den har underrubriken »En roman om kärlek». Den kärlek det är
fråga om, är inte amor utan caritas, inte eros utan agape, den paulinska kärleken som inte söker sitt. Mot splittringen, isoleringen, ensamheten finns enligt stolpe bara ett botemedel, den fullständiga
religiösa underkastelsen, trons lydnad.
Gemenskapens problemkomplex har annars en naturlig centralpunkt
i den vanliga jordiska kärlekens konflikt- och försoningsmöjligheter.
Den saken är Harald Beijer inne på i S å g å r e n d a g, en roman
av 24-timmarstyp. Tekniskt sett ligger denna typ bra till för Beijer,
som har sin styrka i förmågan att kombinera ihop stoffet, mata på
förvecklingarna och ladda upp konflikten, tills en explosion inträffar,
vars resultat gör det möjligt att dra de moraliska slutsatserna. För
att tillfredsställa sin ömhetshunger och sitt ägandebegär och för att
rädda sig ur åldrandets isolering klamrar sig änkefru Arell fast vid
sonen Holger, som ingenting är och ingenting gör, viljeförlamad som
han blivit i sitt stränga beroende. Han utvecklas till en dagdrivare
och önskedrömmare, och i skildringen av hans fantiserande om stordåd och rikedomar har Beijer visat en intuition, som inte är vanlig i
hans psykologiskt nyansfattiga diktning. Likaså har han i den unga
flickan Merit, som Holger är förälskad i, gjort ett porträtt, som är
tecknat med en hos honom sällsynt ömhänthet. Händelseförvecklingen
bringas till en dramatisk eruption, som ger nya aspekter på förhållandet mellan modern, sonen och flickan Merit. Men någon tillfredsställande lösning blir inte uppnådd. I grunden kvarstår konflikterna,
och det för tillfället uppnådda försonliga slutet har möjliggjorts, inte
minst därför att karaktärsteckning och händelseförlopp tillrättalagts
så, att den avsedda kombinationen har kunnat komma till stånd.
Bokens tes kan uttryckas med orden, att bara den uppoffrande kärleken men inte den egocentriska kan skapa gemenskap och rädda
undan ensamhet.
Det är en helt annan intensitet i Stig Dagermans grepp om sitt ämne
i B r ä n t b a r n. Huvudperson är ynglingen Bengt, fil. stud. och son
till en möbelsnickare. Inledningen, som berättar om moderns begravning, är en styvt gjord situations- och stämningsstudie, där de inre
konflikterna med psykologisk konsekvens analyseras fram. Bengt har
inte varit särskilt bunden vid modern, men nu, efter hennes död, blir
minnet av henne heligt för honom, och härtill bidrager inte minst
hans vetskap om att fadern redan tidigare skaffat sig en älskarinna,
en medelålders biografkassörska vid namn Gun. Fortsättningen visar,
hur Bengt i sin patetiska avsikt att bli moderns hämnare gentemot
fadern och älskarinnan själv blir en bedragare. Han förälskar sig i
Gun och vinner i förbindelsen med henne ökad självkänsla men
tvingas samtidigt in i livslögnen. Man skall, säger han, »i varje ögonblick av sitt liv vara klart medveten om vad ens handlingar innebär
och kan få för konsekvenser». Han ägnar sig därför åt analysen av
sina reaktioner »med nästan vetenskaplig lidelse». Kärleken till
faderns älskarinna tolkar han som ett tillstånd av renhet med den
motiveringen, att renhet betyder »att så gå upp i en känsla, att den
176
Litteratur
bränner sönder alla tvivel, all feghet och alla hänsynstaganden inom
en» och »att kunna offra allting utom det enda man lever för». I dessa
teser ligger hans självbedrägeri inneslutet. De tangerar existensialismens lära om de räddningsmöjligheter, som den självanalyserade
medvetenheten i sig skulle innebära. Dagerman driver fram sin psykologiska tankegång med stor energi och stundom förvånande skarpsynthet, vilket avslöjar, hur allvarligt han låtit engagera sig i konfliktläget. Hans symbolism har här fått en underordnad roll, miljön
är endast lätt, men i och för sig säkert antydd, de skilda personerna
blir hela tiden sedda från Bengts synpunkt. Det är enbart hans konflikt som Dagerman velat studera och finna lösning på. Den lösning,
som uppnås, nämligen att Gun, den gemensamma älskarinnan, förvandlas till en ny moder för Bengt, är emellertid inte övertygande
motiverad och innebär ingen lösning i längden, eftersom den förefaller grundad på samma feltolkning av medvetenhetsanalysen som
tidigare fört Bengt in i bedrägligheten. Dagermans talangfullhet förnekar sig emellertid inte, och inte heller hans mångsidighet. Den nya
romanen är lättillgängligare än hans tidigare, men den har inte den
psykologiska bärkraft som det harmoniska slutet vill låta göra gällande.
Psykalogien borrar djupare och desillusionen är bistrare i Sivar
Arners E g i L Boken är en enda inre monolog om en dag i läroverksadjunkten Egils liv. Han är frånskild från sin fru Sisela och
synes på väg att nöja sig med den resignationens livsföring, som
Arner tidigare formulerat i satsen: att vara nöjd med att inte vara
nöjd. Ett bud från Sisela om att möta henne vid tåget rör upp honom
inifrån, tvingar fram allt det återhållna, släpper lös scener, repliker,
situationer ur det förflutna och lockar honom att konstruera fram
.det blivande mötets innebörd. Ingen Sisela kommer emellertid med
tåget, och det återstår för honom blott att dämpa ner känslorna igen,
om det nu kan gå, sedan dagens besvikelser blottat hela vidden av
hans ensamhet. För Egil hägrar till slut drömmen om uppgåendet i
alltet, den längtan efter metafysisk helhet, som var filosofin också i
Arners förra roman. Egil har under dagen undervisat om den rationalistiskt utrustade romantikern Almquist, som spekulerat om »det hela»
och om »ett liv över frågornas liv». Det finns inte så litet av törnraseri också hos Arner i hans diktnings förening av analytiskt skarpsinne och mystisk längtan till en slutgiltig syntes. En människa, heter
det på ett ställe, är »ett kaos av anlag, ett virrvarr av föresatser, en
komisk spänning mellan inbillningar och verklighet; ingenting enhetligt, ingenting överskådligt och formuleringsbart, bara ansatser och
styckeverk. Och ändå en aning om att allt detta virrvarriga beror på
att det leder gångar från henne ut i hela tillvaron, så att hon företräder allting som finns, ojämnt och fragmentariskt men dock överflödande rikt». Den inre monologens stil har varit ett naturligt uttryckssätt i denna bok, därför att den är den introspektiva analysens
stil, som vill följa associationsbanorna utåt och inåt, uppåt och nedåt,
från nuet blixtsnabbt till barndomen och därifrån in i framtiden med
.dess överflöd av möjligheter. Denna stilart speglar också det splitt- 13- 493442 Svensk Tidskrift 1949 177
Litteratur
rade och sönderslitna, som Arners diktning i så hög grad representerar. Form och innehåll täcker på detta sätt varandra, och därför
har denna skildring av det mänskligt söndergångna fått en prägel av
artistisk helgjutenhet.
Man kunde tala om ett Almquistskt drag också i Fritz Thorens
Å k t e n s k a p, eftersom den är att beteckna som en modern »Det går
an». Vad som denna gång skall visa sig gå an, är triangeldramats
levnadsform. Thoren är naturalisten bland våra författare, därför att
han med eller utan avsikt utför sina romaner som psykologiska
laboratorieexperiment. Han tar upp ett psykologiskt fall, konstruerar
konflikten så, att han kan läsa ut de mänskliga reaktionerna, fogar
in nya obekanta och får nya kombinationer och resultat, tills förloppet anses färdigt och slutsummeringen kan ske. Åktenskap handlar
om en musiker, som lever i ett lyckligt äktenskap med en öm och förstående hustru men som inte blir förlöst i sin konstnärliga gärning,
förrän han vinner nya, befriande erfarenheter med en älskarinna. Då
han alltjämt är bunden vid hem och familj på ett livsavgörande sätt,
känner han sig uppsliten av sitt dubbelliv och är nära att förkvävas.
situationen förändras, när hustrun erkänner, att hon i sin tur har en
förbindelse. Det har nämligen främst varit det moderliga i henne,
som tagits i anspråk av maken, under det att älskaren ger henne
passionens upplevelse: »Med honom blir jag en individ och inte bara
en legering.» Teoretiskt klaras den erotiska omplaceringen av, helt
enkelt genom att man behåller det gamla goda, hem, barn och vänskap, och utfyller sitt liv med det stimulerande nya. Visserligen måste
en av bokens personer offras, älskarinnans make, men för de övriga
räcker det med en psykisk anpassningsprocedur efter en klargörande
generalbikt. Man kan stanna vid status quo utan att befara nevrotiska
komplikationer. När det vidare ordnas så, att barnen inte lider
men eller det legala hemlivet förändras, behöver man inte ta sedvanliga moraliska betänkligheter med i räkningen. Problemet är löst.
Men betecknande nog har Thorens roman inte givit upphov till någon
ny Det går an-debatt. Det beror inte på att frågan skulle sakna
aktuellt intresse utan på att Åktenskap i alltför hög grad är ett
räknestycke med särfall. Trots den människokunskap Thoren besitter,
har det blivit för mycket av laboratorium i hans diktade värld. Han
gör läsaren intresserad av sitt konstruktionsbygge men inte av sina
figurer. Dem håller han så fast i sin hand och dirigerar så omsorgsfullt, att man inte blir övertygad om att det är vanliga, levande människor man läser om. Men det måste det vara, framför allt i en tendensroman.
Konstruktiv beräkning men också kunnig människoskildring finner
man i Hans Botwids äktenskapsroman M o r o c h ä l s k a r i n n a.
Handlingen rör sig om den frånskilda och omgifta fru Weras dragning till barnet i det första äktenskapet, sedan den passion, som drivit
henne till ett nytt äktenskap med fotohandlaren Elvin, ebbat undan.
Händelsegången kan te sig som en demonstration av pliktuppvaknande
i den moderliga ansvarskänslans tecken, men avsikten är den rakt
motsatta. Porträttet av Wera är en studie i kvinnligt maktbegär och
178
Litteratur
hänsynslös själviskhet, besläktad med Arners hätska kvinnoskildringar. När Wera som flicka måste lämna tillbaka en lånad docka,
förstörde hon först ansiktet på den för att inte längre behöva sörja
över att den inte var hennes. När kärleken till Elvin dämpats, känner
hon, att hon inte vill förlora sin son och inte heller undvara den trygghet, som hennes första man kan bestå henne, men för att kunna lämna
Elvin måste hon se honom sjunka socialt och mänskligt, så att han
blir lika värdelös som en gång den lånade dockan. Botwid har med
sin detaljerade, omsorgsfullt beräknade psykologiska konst studerat
denna kvinna och hennes halvt omedvetna, intuitiva, i grunden raffinerade tillvägagångssätt med viskningskampanjer, lömska stötar,
slingrande omvägar, sluga reträtter och direkta offensiver. Det har
blivit en mycket obarmhärtig skildring, vars skilda faser man följer
med spänning, men trots detaljrealismen är det någonting som fattas,
en psykologisk bakgrund, som ger förklaring till hur typen Wera har
kunnat uppstå och därmed kan skänka något försonande åt denna
kvinna, som nu framträder enbart som den förkroppsligade egocentriciteten.
Problemet om gemenskap personifieras i Paul Lindbloms L å n g
h ä m n d av romanens jagperson, som under sin skoltid orättvist
gått miste om ett stipendium, varigenom hans studier avbrutits, och
som sedan inriktar hela sin begåvning och energi på att hämnas den
kamrat, som då gick honom i vägen. Båda blir kolleger i samma statliga verk. Där ser det ut, som om den forne antagonisten ånyo skulle
slå ut honom vid ett befordringstillfälle. Romanen handlar om hur
hämnaren når fram till hämndens ögonblick men avstår från att
använda det. Hans rivals hustru har blivit hans älskade, och det är
föreningen med henne som leder honom ut ur förkapsling och tvångsföreställningar. Hon lär honom leva i nuet och får honom att inse~
vad beräkningsfri gemenskap betyder. Skildringen av den självupptagne, i sitt tvångstänkande fångne ämbetsmannen är mycket bra
gjord. Mindre övertygande är däremot analysen av hans utveckling
till frigörelse, fast Lindblom med metodisk beräkning lagt argument
till argument. Den gemenskap, som bokens jagperson vinner, är inte
heller någon verklig gemenskap, därför att han själv inte har något
väsentligt att ge utan alltjämt omsorgsfullt pysslar om sin mödosamt
vunna själsro. I och för sig är detta dock konsekvent, och i varje fall
har problemet blivit klart ställt i denna väl berättade roman.
Bland 40-talsdiktarna har novellen varit särskilt omhuldad, den
sorts novell som mer är skiss och brottstycke ur ett livsöde än metodiskt uppbyggd förveckling och avrundad helhet. En överblick av
denna litteratur får man i samlingen Moderna svenska noveller, utgivna av Stig Carlson, där visserligen även äldre författare tagits
med, men där huvudparten utgörs av de unga, som trädde fram under
krigsåren och i sin diktning visar sig ha märkts av dem. Ofta har
deras alster fått sin prägel av amerikanska förebilder, och vad de
särskilt har förmått uttrycka, är stämningar, främst av ensamhet och
livsångest. Bland dem som även utgivit 11ärskilda samlingar, skall
här endast nämnas Gustaf Rune Eriks, vars D i n ö m h e t ä r
179
Litteratur
h n n g e r ytterligare bekräftar denne kräsne stilists förmåga att ge
atmosfär åt sina stockholmsbilder. I »Det främmande rummet» har
han intensivt återgivit storstadsmänniskans ensamhet och i den självbiografiskt lagda »Blått är det förlorades färg» gör han en originell
kavalkad genom sina ungdomsår till ackompanjemang av växlande
schlagermelodier. Ger hans bok inte belägg på nya utvecklingslinjer,
så vittnar den i varje fall om ett artisteri av stor färdighet.
Med orden färdighet och mognad kan man också karakterisera årets
främsta debutverk, Vilgot Sjömans roman L e k t o r n. Den handlar
om elva personer, som var och en får sina kapitel, där de är huvudagerande och betraktar det gemensamma skeendet från sina särskilda
förutsättningar. Sjöman försätter sig i de olika personernas psykologiska situationer för att se med deras ögon och formulera med
deras uttryckssätt. Bokens tema är den själsliga ensamheten, den inkapsling i jaget som omöjliggör verklig gemenskap med andra. Lektor Uno Thörner lever ensam med sin son Rolf. Far och son har ingen
kontakt med varandra och båda lider av det. Rolf känner sig stå
utan mark under fötterna i en värld av hopplöst kaos. Fadern har
blivit en hård pliktmänniska, fylld av förblindat självförsvar mot det
oförstående som möter honom. Konflikten tillspetsas, då en tillfällig
förbindelse, som Rolf i desperation inlett, får följder. Han kommer
nämligen härigenom i samma situation som en gång hans far, då
Rolf kom till världen. Kvinnan från faderns ungdom finns också med
i romanen, som ett otillfredsställt modersbehov hos Rolf, som en ständigt tillbakavisad anklagelse hos lektorn och som verklighet i skepnad
av en resignerad blomsterhandlerska, gift med en renhållningskarL
Under romanens gång flyttas positionerna allt närmare. Som drivkraft fungerar den katolske patern Alain, för vilken lektorn i ett avgörande ögonblick öppnar en springa i sitt inre. Genom den strömmar ett nytt ljus fram, omöjligt att skyla undan. Steg för steg tvingas
lektorn till en omvärdering och botgöring, som leder honom mot den
befrielse, som vinns, när han får grepp om sitt väsens kärna, den
spontana kärleken till sonen, och när han tvingas att inse och erkänna sitt livs nederlag: han får lära sig, vem hans ungdoms älskade
verkligen var och vad hon kunde ha blivit som kvinnan i hans liv.
När far och son kan se varandra utan bepansring och i all sin svaghet, har det väsentliga skett. Lektorn vet, att han står allena i livet,
men han är ändå inte ensam: »någon har sett honom». Det finns en
religiös ton i denna berättelse, mer skymtande än direkt gripbar,
tydligast i de kapitel, där pater Alain är med. »Gud. Mina ögon kan
icke se dig. Mitt medvetande upplever dig icke. – Men mitt hjärta
behöver dig», heter det på ett ställe. I människans värld av ängslig
slutenhet finns ett behov över allt förnuft, en längtan efter en Gud
med ett ansikte. Detta religiösa drag ger fördubblad intensitet åt
själens ensamhet i denna roman, som med rätta erhållit underrubriken
En individualroman. Sjöman har kanske mot berättelsens slut lagt
händelseförloppet en smula tillrätta, men han har annars fört fram
skildringen med obeveklig konsekvens och med en realism, som är
ovanligt säker, inte minst i dialogerna. Han har lyckats med det som
180
Litteratur
så många i hans generation försökt men inte förmått, att verkligen
gestalta de problem, som man brottas med, och dessutom har han
vågat se fram mot en lösning och låta romanen tona ut i hoppfullhet.
Ensamhet och gemenskap finns som ledmotiv också i Olle Hedbergs
D a n f ö r e d a n, inledningsvolymen till en ny svit, där förf. för
omväxlings skull har en ung flicka till huvudperson. Blenda Heurman är född utom äktenskapet men får ett hem hos sin faster, maka
till rådman Thimlin i en mellansvensk stiftsstad. Hon sätts i läroverk
och tar studenten. De åren handlar romanen om. Vad Hedberg koncentrerar sig på, är hur Blenda utvecklas från flicka till kvinna, hur
hennes känsloliv blommar upp, hur hennes förhållande till det andra
könet tar sig ut. Dan före dan, det är den tid av väntan, av förberedelse och även av övning, som förflyter, tills leken blir allvar
och kvinnan har att binda sig vid en man. Det har väckt något av
sensation, att Hedberg inte låter Blenda invecklas i något sexuellt
förhållande. Men fördenskull kan han inte beskyllas för psykologiskt
lättsinne och inte heller för moralistisk nitälskan. Han är helt enkelt
realist och berättar om Blenda, så som hon var. Hon är naiv i många
stycken, påpekar han, hon är en söt och blyg svensk flicka, läsbegåvad,
med naturlig takt och helt tilldragande i sin omedelbarhet. Men hon
har en mycket säker intuition, och den får hon användning för, helst
som fasterns stående uppfostringsmaxim uttrycks i orden: gör som
du vill. Biendas utveckling markeras av en rad pojkar och unga män,
som hon repelleras eller attraheras av. Hedberg har med glad inlevelse
studerat, vad dessa maskuliner betytt för henne, hur hon reagerar
och varför hon reagerar olika. Han har åtskilligt att berätta om unga
mäns anfallsteknik och om de olika graderna av motståndsvilja eller
mottaglighetslust hos Blenda. När hon till slut träffar magister Hasseldahl, blir det allvar i känslorna, men trots allt håller hon på sig
alltjämt. Det finns andra ting, som måste komma före. På ett ställe
heter det: »Det är inte lätt att vara en annan människas mening i
livet. Det är kärlekens uppgift.» Blenda har mycket att klargöra för
sig, mycket som hon måste veta om sig själv och den älskade, innan
hon kan överlämna sig. Men hon står vid slutet av dan före dan. Och
därmed sätter Olle Hedberg punkt. Hans nya bok har de egenskaper,
som man väntar sig: kvickhet, intelligens och stilistisk spänst, men
dessutom äger den en ganska betagande grace. Det är Biendas förtjänst. Han har format hennes flickgestalt med mycken varsamhet,
och skimret över henne har han också lyckats fånga. Som kontrast
till henne har han satt in paret Thimlin, de utbrunna och förtorkade,
som bara har döden att vänta på. Ändå kan han inte låta bli att se
med humor på fru Thimlin, helst sedan hon blivit änka, och ge henne
en liten del av sin livsvisdom. Det blir hennes räddning.
För en del år sedan var den gemenskap, som kallas kollektivet,
ganska mycket på modet. I årets litteratur möter man inte den egentliga kollektivromanen, men dess typ tangeras i ett fall, Tora Dahls
A v d e l n i n g II, s a l 3. Ämnet, gemensamheten i en sjukhussal, är
redan det ett fynd, och Tora Dahl har behandlat temat på ett sätt,
som för hennes del betecknar ett genombrott. Hon berättar mycket
181
Litteratur
detaljerat men friskt och aldrig tråkigt om den nyss frånskilda, disharmoniska men i grunden kloka och tappra Karin Strömberg, som
råkar ut för en livmodersjukdom och läggs in på ett stort stockholmslasarett, just då hon tycker sitt liv vara som mest meningslöst. Man
får hela tiden se sjukhusvärlden med hennes ögon, som nog i hög
grad är Tora Dahls egna, och man lär också i grunden känna Karin
Strömberg själv. Det finns både kvickhet och medkänsla, både allvar
och ironi, framför allt en intellektuell påpasslighet och en mycket
vaken och klar iakttagelse i denna skildring av sjukhusets vardag,
av sjukdomens realitet, av läkare och sköterskor och alldeles särskilt
av patienterna, vilkas egenheter på gott och ont träder fram så små-
ningom, liksom i verklighetens egen takt, tills karaktärerna blir på-
tagliga och levande. Tora Dahls bok har en rikedom i själva stoffet,
som blir mycket väl förvaltad, främst tack vare den förening av
realism och reflexion, som utmärker den. Den förmedlar en levnadsklokhet, som i allt ’— utom ett oresonligt prästhat – är väl värd att
anamma.
Människorna i Tora Dahls bok förenas i en kortare eller längre
samvaro och sedan skils de åt, utskrivna eller utburna från sal nummer 3. I vanliga romaner brukar slutet innebära ett uppnått resultat,
som författaren grundar på de skildrade händelsernas innebörd. Men
är det att lita på~ Walter Ljungquist har i A z a l e a ställt frågan
och samtidigt tagit upp ett tema, känt bl. a. från Pirandello: han låter
romanförfattaren Jörgen Bast uppleva, att figurerna i hans bok
Terra incognita protesterar mot hans behandling av dem. De samlas
jämte Bast på en isolerad ö, där de alltså fritt kan utveckla sin individualitet och bestämma sina reaktioner, beslutna att rätta till hela
romanen och föra den till ett lyckligt slut. Det synes möjligt, bl. a.
därför att Bast undanhållit en viktig person, föreningslänken mellan
dem alla, den mystiska kvinna, vars namn Ljungquist satt som titel
på sin bok. Men liksom i Lagerkvists drama om mannen som fick
leva om sitt liv går det inte alls som man har tänkt. Människan kan
inte länka sitt öde inför livets alla obekanta. Det finns något av diktens trolleri i allt vad Ljungquist skriver. Han är realist och romantiker på en gång, han kan verkligen fabulera och han förmår omsluta
sin värld med de skiftande halvdagrarnas posei. Azalea har också
blivit en roman full av grace. Där finns kvickhet och drömstämning,
skarp iakttagelse och dunkel symbolik, där finns sagan själv i släkt
med den shakespearska Ardennerskogen. Och mitt i allt detta vandrar
hans stående favoritfigurer, de förälskade ungdomarna, skildrade med
gäckeri och ömhet och med ett mollackord tonande i bakgrunden.
I allt sitt leklynne är Azalea präglad av Ljungquists artistiska raffinemang, och det är inte lätt att finna hans innersta mening med
denna dubbelbottnade roman, men kanske vill han demonstrera, att
man aldrig kan förstå ett människoöde genom att renodla det. Först
helheten ger lösningen. Men vem kan nå fram till helheten~
I ensamheten förtvinar människan. Men inte heller gemenskapen i
och för sig skänker henne förlösning. Först när gemenskapen blir till
broderskap, kan den mänskliga samvarons fredsrike förverkligas.
182
Litteratur
Så menade nomadfilsofen Harry Martinson. Han håller inte längre
på sin gamla nomadism, fast han inte kunnat finna, att någon annan
lära synes vara bättre ägnad att förverkliga hans franciskanska broderskapsideaL Han har skaffat sig tillfälle att ånyo grubbla över
människornas underliga samvaro, när han tagit itu med att berätta
om de svenska vägarnas luffare, som i asfaltens och motorismens tid
kan vara värda att få sin rapsod. Boktiteln V ä g e n t i 11 K l o c kr i k e är hämtad från en riktig vägskylt, som Martinson en juninatt passerat utan att dock slå in på den led, som förde till byn.
Klockrike har förblivit en klang i hans inre, ett drömställe att fantisera om, symbolen för vandringarnas ouppnådda mål. Hans skildring av luffarna har också vävts samman med dröm och tanke och
poesi. Den är fylld av Martinsonsk charm. Som en sorts huvudperson
uppträder f. d. cigarrmakaren Bolle, vilken till följd av tobakshanteringens industrialiserande drivits bort från sitt hedervärda hantverk
och blivit landsvägsvandrare, när han inte kan emigrera till staterna.
Martinson har ett mycket underhållande inledningsavsnitt om cigarrmakeriet, beskrivet närmast som skön konst. Där prisar han bl. a. den
goda cigarren på bekostnad av cigarrettrökandets jäktiga, otillfredsställande, »fortflydda» konst. Här är man framme vid ett huvudmotiv
i boken. Luffaren betecknas nämligen som den levande protesten mot
den nervösa iverns tillvaro, mot resultatjagandet och gärningssjukan
och den människotyp, som får beteckningen »prestationernas farise».
Luffarna var de konsekvent strejkande, och vad de protesterade mot,
var den plågarlusta, som har förbundits med kravet, att människan
skall arbeta. Boken ger i rapsodiska avsnitt scener och situationer ur
luffarnas liv, och man får se deras tillvaro på ett sätt, som kastar
om perspektivet. Luffarna skildras som ett mycket fredligt släkte, som
råkat få vandringslusten i blodet. De blir hunsade och föraktade, det
är priset för deras tillvaro. Huvudvikten lägger Martinson vid den
fruktan, som behärskar både luffarna själva och de bofasta gentemot
luffarna. De bofasta är grundlöst misstänksamma, luffarna oförskyllt
misstänkta. Så blir förhållandet mellan gårdarnas folk och vägarnas
ett exempel på människornas onödiga och huvudlösa främlingsskap
mot varandra. Luffarnas egen värld företer dock inte heller bilden
av något enhetligt broderskap. Martinson beskriver, vad han kallar
olika »luffarskolor», från matluffarna, som bara tänker på födan, till
de filosofiska luffarna, som håller sina populärföreläsningar vid tegelbrukens sovplatser. Enligt en annan inledningsgrund skiljer han på
häradsskolan, landsvägsskolan o. s. v. ända till den djupt föraktade
järnvägsskolan, bestående av tågresande och penningtiggande stationssamhällsluffare. Med arbetslöshetstiden började marknaden förstöras för luffarna, vilkas tillvaro förfuskades till enbart bettleri, och
när det nya välfärdssamhället tog vid, fanns det inte längre rum för
dem. Martinson har ingen större veneration för samtidens fina ålderdomshem och skyddsinrättningar: »Det står ingenting om hopföst
fattigvård i Bibeln. Där står bara om kärleken till nästan. Allt det
som kallas Det Allmänna har uppstått därför att nästan har vänt
ryggen åt nästan. Alla smet in i massan för att de skulle slippa per- 183
,-·.:-
Litteratur
sonligt besvär med nästan.» Poeten och individualisten Martinson ger
i stället, i slutkapitlet »Karon i luren tutar», en vision av den märklige luffaren och skolgrundaren Sandemans färd på dödsfärjan ut i
den oändliga rymden, tills han får återvända till jorden och reinkarneras som son till en brasiliansk botokudukvinna en dag vid regntiden, när carayaaporna slåss i de höga kronorna och en skara ararapapegojor glatt skriar i moraträden. Det är ett Martinsonskt slut på
en mycket Martinsonsk bok. Vägen till Klackrike är fylld av hans
lyriska innerlighet, hans människointresse, hans filosofiska lust och
hans vänliga humor. Också den är en bok om ensamma människor
och om gemenskapens svårigheter. Men den är tänkt och skriven på
ett sätt, som gläder sinnet och värmer hjärtat.
LANDSORGANISATIONEN 50 AR
Av professor GUNNAR HECKSCHER
Fackföreningsrörelsen kan utan överdrift betecknas som den mest
betydelsefulla maktfaktorn i Sveriges ekonomiska liv just nu. Intet
enskilt företag och ingen sammanslutning av sådana kan mäta sig i
inflytande och betydelse med den organisation, som behärskar större
delen av produktionsfaktorn arbete i svenskt näringsliv. Vid en jämförelse med utlandet framstår den svenska fackföreningsrörelsen om
icke såsom enastående så dock såsom osedvanligt betydelsefull. Dess
medvetande om sin makt och betydelse är också stort, och det kompletteras av en alltmera markerad känsla av ansvar vid maktens utövning. Hur rörelsen under sin ännu ej hundraåriga livstid uppnått
denna ställning är ett av de viktigaste och intressantaste problemen i
modern svensk socialhistoria.
Ragnar Oasparssons bok »LO under fem årtionden» är en minnesskrift. Som sådan är den osedvanligt innehållsrik och grundar sig på
ett forskningsarbete, som ur många synpunkter ter sig imponerande.
Att själva karaktären av minnesskrift medför vissa olägenheter är
knappast författarens fel; den har för övrigt också vissa fördelar
Det har sitt intresse att göra en jämförelse mellan detta arbete och
Jörgen Westerståhis gradualavhandling »Svensk fackföreningsrö-
relse», vilken för övrigt alltför sällan citeras av Oasparsson. Westerståhls framställning är objektiv, försiktig och analytisk; den undviker alla subjektiva värderingar av vad som skett och sker men går
å andra sidan in på de grundläggande samhällsproblem, varav fackföreningsrörelsens tillväxt endast utgör en del. Oasparsson är icke
rädd för att uttala personliga åsikter eller fälla ganska kraftiga omdömen om både den ena och den andra företeelsen. Han utnyttjar i
avseende på senare år framgångsrikt ehuru anspråkslöst egna intryck
och erfarenheter. A andra sidan är hans synfält mera begränsat. Man
skulle kunna säga att han ser fackföreningsrörelsen mindre som en
184
Litteratur
samhällsfaktor än som ett samhälle, och alla andra samhällsföreteelser bedömas uteslutande efter den positiva eller negativa roll de spelat
för rörelsen. Materialsamlingen är värdefull för framtida forskning
även i den mån författaren själv icke helt och hållet dragit slutsatserna ur sitt material, medan det skickliga skrivsättet och den personliga kraften i framställningen hindrar denna att bli tröttande trots
den stora mängden av insprängt källmaterial.
Bokens uppdelning i två band, ett per kvartssekel, är i stort sett
naturlig. Ä ven om gränsen icke går precis vid den första tjugofemårsperiodens slut ·- något som författaren inte heller vill göra gällande – kan man likväl säga, att arbetets första del behandlar fackföreningsrörelsen och landsorganisationen som en ecclesia militans,
medan den senare handlar om ecclesia triumphans. Vad som i början
av arbetet främst slår en nutida läsare, kanske därför att det så
starkt betonas i denna och andra minnesskrifter, är det oresonliga
motstånd som fackföreningsrörelsen till att börja med mötte från arbetsgivarnas och samhällets sida. Det var fråga om en ovilja mot organisationsväsen i allmänhet, mot arbetarnas föreningar i synnnerhet,
mot organiserade arbetsnedläggelser och mot alla slags försök till
lönerörelser från de anställdas sida. I belysning av nutida erfarenheter har man svårt att förstå arbetsgivarnas och de borgerliga politikernas inställning. Men samtidigt framgår också tydligt, att detta
orimliga motstånd övervanns förhållandevis snart. Redan vid tiden
för storstrejken hade arbetsgivarna så pass fullständigt vant sig vid
arbetsmarknadens organisation att de icke gjorde några försök att
slå sönder den fackföreningsrörelse, som så grundligt fått uppleva
»nederlagets nesa och bitterhet». Delvis berodde detta sannolikt på
allmänpolitiska omständigheter, som Oasparsson icke berör. Men det
vill nog också förefalla som om man på arbetarhåll efter storstrejkens
slut var benägen att underskatta de landvinningar som rörelsen tidigare gjort och trots allt hade möjlighet att bevara.
Intressant är också att konstatera, att åtskilliga personer, vilka senare gjort sig kända för utpräglad borgerlig inställning, under detta
skede reagerat mot arbetarfientliga åtgärder och uttalanden. Oasparsson redovisar detta med stor ärlighet, vilket är så mycket värdefullare
som säkerligen icke många inom arbetarrörelsen ha reda på exempelvis att Ernst ’rrygger uppträdde mot Akarpslagen vid dess tillkomst,
att Gösta Bagge tog arbetarnas parti i Mackmyrakonflikten och att
Gustaf Cassel uttalade sig om fackföreningsrörelsens insatser i så
starkt positiva ordalag, att ett citat av honom rent av satts som motto
på första bandet av Oasparssons skrift. Detta visar tydligt vad som
eljest alltför ofta fördöljes, nämligen att gångna tiders borgerlighet
i själva verket har föga gemensamt med våra dagars konservativa
politik.
Ett annat faktum som icke nog ofta kan understrykas är den starka
ansvarskänsla som fackföreningsrörelsens ledande män visade redan
under detta tidiga skede. Av Oasparssons liksom av Westerståhis
framställning blir det tydligt, att ledningen nästan från första början
var både försiktigare och mera realistisk i sitt betraktelsesätt än
185
Litteratur
arbetarrörelsens breda lager. Det var sannerligen icke fråga om att
fackföreningsledarna »agiterade fram» någon revolutionär stämning
som var främmande för arbetarnas egentliga natur. Tvärtom hade de
den utomordentligt svåra och otacksamma uppgiften att tygla den
revolutionsstämning som fanns och åstadkomma ett rejält vardagsarbete utan att göra slut på entusiasmen. Den våldsamma kritik de
därvid icke sällan fingo röna försvårade i hög grad deras arbete, och
det visar sig hos Oasparsson tydligt, hur bristen på auktoritet över de
egna redan mycket tidigt minskade landssekretariatets möjligheter att
vinna resultat i sina förhandlingar med arbetsgivarna. Bakgrunden
till våra dagars centralisering kan spåras redan under 1900-talets
första årtionden.
Om fackföreningsrörelsen under det andra skedet kan betecknas som
en ecclesia triumphans, betyder detta ingalunda att dess strider äro
slut och alla segrar definitivt vunna. Däremot blir det under denna
period mer och mer uppenbart att striden måste föras på två fronter:
dels mot arbetsgivarna, dels i lika hög grad mot den ansvarslösa kommunistiska oppositionen inom rörelsen själv. Ä ven det senare momentet skildrar Oasparsson con amore, och han avslöjar obarmhärtigt det
meningslösa och farliga i kommunisternas politik. Hans sammanfattning av 1928 års gruvarbetarkonflikt är belysande: »Genom konflikten
förlorade gruvhanteringen i det närmaste 800,000 arbetsdagar. Gruv- .arbetarna ruinerade sitt förbund och satte sig i skuld till Landsorganisationen, som utom stadgeenligt understöd på närmare 500,000 kronor bidrog med 118,000 kronor, vilka hopbragts genom en frivillig insamling. Den kommunistiska enhetskommitten bidrog enligt Fackföreningsrörelsen med 357 kronor. I konfliktunderstöd betalades sammanlagt 2,16 miljoner kronor. stridens långvarighet och bitterhet berodde icke i första hand på ekonomiska motsättningar. Politiska och
psykologiska synpunkter trädde i förgrunden.»
En annan intressant upplysning på samma område men av något
annat slag lämnas i framställningen av det andra världskrigets utveckling. Här offentliggöres utdrag ur ett brev, som Sven Linderot
på kommunistiska partiets uppdrag riktade till landssekretariatet
sommaren 1943: »Så länge kriget fortsätter är det nödvändigt för
arbetarklassen att samordna sina strävanden med alla övriga grupper
och skikt bland folket, även de borgerliga, som vill försvara den
nationella oavhängigheten och bevara freden. I den situation krigsförhållandena skapat kan i olika hänseenden en viss återhållsamhet
i fråga om kampen för egna intressen vara nödvändig även för
arbetarklassen, för att inte åstadkomma splittring av de krafter, som
måste hålla samman mot yttre fiender.» Oasparsson konstaterar ej
utan bitterhet, att det var överväganden av just detta slag som föranledde den av kommunisterna blott något är senare så bittert bekämpade »lönestoppspolitiken».
Intressanta upplysningar lämnas också rörande den episod, då i
september 1941 August Lindbergs uttalande om de norska övergreppen
i Norge stympades på regeringens initiativ. Det blev framförallt utrikesministern, Christian Giinther, som gjordes ansvarig härför. Cas- 186
Litteratur
parsson, som själv tog del i diskussionerna med anledning av denna
händelse, avslöjar emellertid att det icke var utrikesministern utan
statsministern som i själva verket förde blåpennan (också om de båda
utan tvekan samrått i ärendet) och styrker även utrikesministerns
påstående att Lindberg själv lämnat sitt medgivande till förändringen,
låt vara att han i dåvarande läge måhända icke hade något annat
att göra.
Trots bokens omfattning skulle man likväl på vissa punkter i framställningen av den senaste tidens utveckling önska litet mer än författaren ger sina läsare. När han hastigt konstaterar fackföreningsrörelsens ändrade inställning till kollektivavtalslagen skulle man ha
önskat antingen ett erkännande att den ursprungliga ståndpunkten
grundade sig på missuppfattning eller också en mindre lakonisk förklaring till att läget förändrats. Likaså är det med en viss förvåning
man konstaterar, att 1945 års metallkonflikt omnämnes endast i förbigående; man kan väl utgå ifrån att Oasparsson på den punkten
skulle ha kunnat lämna lika intressanta upplysningar som i fråga
om många tidigare och mindre betydelsefulla sammandrabbningar.
Sannolikt är det väl taktiska och personliga hänsyn som avhållit
honom.
Det stora bildgalleri som åtföljer framställningen har säkerligen
ett ej obetydligt värde. Mera tveksam ställer man sig till de personskildringar, vilka ges i ett löst infogat kapitel i slutet. Icke så som
skulle dylika skildringar i och för sig vara onödiga; men vad man
får är knappast mera än en rad tämligen konventionella omdömen,
närmast av den typ som brukar inflyta i nekrologer. Det hade må-
hända varit bättre om färre personer tagits med och dessa i stället
behandlats grundligare och på ett färgrikare sätt. Något skymtar
igenom när Oasparsson talar om sådana arbetarledare som Edvard
.Johansson och Per Bergman, men på det hela taget får man alltför
litet veta om egenskaperna hos de utpräglade personligheter som stått
i spetsen för svensk fackföreningsrörelse.
SVERIGES UTRIKESPOLITIK UNDER FÖRSTA
VÄRLDSKRIGET
Fil dr Karl Hildebrand har hemställt om plats för efterföljande
diskussionsinlägg:
Bland recensionerna av andra delen av mitt arbete om ))Gustav V
som människa och regent» sätter jag helt naturligt särskilt värde på
dem, i vilka ett erkännande gives åt min strävan att vidga vår kännedom om framför allt tiden från hösten 1911 till ungefär mitten av 1920-
talet och lägga delvis nya synpunkter på händelseförloppet. Jag är
därför synnerligen tacksam för professor Håstads uttalanden i nionde
häftet av Svensk Tidskrift för år 1948; och vad jag här nedan anför
utgör allenast ett diskussionsinlägg i en betydelsefull fråga – frågan
om den svenska utrikespolitiken under första världskriget.
187
Litteratur
Professor Håstad anser sig i min bok finna bekräftelse på att den
svenska regeringen såväl till Storbritannien som vid Italiens inträde
1915 i kriget på ententesidan »uttalat vissa hotelser om svenskt samgående mot Ryssland resp. med Tyskland. – – – Utrikesminister
W allenberg har tidigare låtit förstå att denna svenska attityd intogs
av månhet om det neutrala ’blockets’ styrka, och kanske trodde sig
den svenska regeringen kunna nå vissa utfästelser från de krigförandes sida genom detta hotspråk.» Håstad tillägger: »Likafullt har en
senare tid svårt att förstå dessa åtbörder och deras yttersta syften.»
Till stöd för sin uppfattning om »hotspråk» kan han hänvisa till utrikesminister K. A. Wallenbergs uttalande till engelske ministern
strax före Englands fullständiga brytning med Tyskland, att han
högeligen befarade, att »om Storbritannien förenade sig med Ryssland, Sverige skulle nödgas sluta upp på den andra sidan» (se sid. 160
i min bok). Då utrikesministern under hela kriget framträdde såsom
en övertygad ententevän och vid ett tillfälle drev denna sin inställning alldeles för långt (sid. 215), är hans anförda yttrande ganska
överraskande. Man får emellertid uppmärksamma, att han ej sällan
kom med koncentrerade uttalanden av överraskande slag utan att ha
övertänkt dem tillräckligt noga. J ag har emellertid i boken antytt en
möjlig förklaring. Churchill kom med förslag att låta en engelsk flotta
tränga in i Östersjön för att möjliggöra en rysk landstigning i Tyskland (sid. 178). Planen kom aldrig till utförande, men rykten om östersjöområdet som primärt krigsområde hade måhända kommit till den
svenske utrikesministerns kännedom och påverkat hans omdöme.
England bröt med Centralmakterna utan att detta minskade konung
Gustafs eller den svenska regeringens bestämda önskan att upprätthålla neutraliteten. Professor Håstad anför också flera exempel på
att Sverige kategoriskt avvisade tyska försök att draga det in i kriget
på centralmaktssidan. Några hotande ord framfördes aldrig till Italien, ehuru man där gjorde sitt bästa att tolka svenska brev och noter
på sådant sätt. Hur svårt det var att komma ifrån ententekabinettens
misstro belyses av, att konungens fosterländska tal vid pansarbåten
Sveriges sjösättning genast uttyddes som bevis på att vårt land var
berett att gå in i kriget (sid. 189). Konungens och regeringens uppfattning gick helt enkelt ut på att ju flera stater som kastade sig in
i kriget, dess längre komme det att vara och dess svårare bleve det
att ernå en säker fred. Denna syn på läget var säkerligen fullt riktig.
188