Försvarsfrågan i riksdagen
1949
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
-··. ·-·- –~-~~—
FÖRSVARSFRÅGAN
I RIKSDAGEN
FJÅRDE huvudtiteln har fått en rekordtidig behandling vid
årets riksdag. Efter dagslånga debatter i båda kamrarna bifölls
den 16 mars i allt väsentligt statsutskottets förslag. Det innebär
att statsverkspropositionen godtagits utom på ett par punkter. Så-
lunda har beställningsbemyndigandet för tygmateriel till armen
höjts från 100 till 125 milj. kronor och anslagen till Försvarets
forskningsanstalt har likaledes höjts med 1,2 milj. kronor. Däremot ha såväl högerns som folkpartiets reservationer om väsentligt ökade anslag till repetitions- och efterutbildningsövningar icke
vunnit gehör i riksdagen. I fråga om anslaget till det frivilliga
skyttet stannade kamrarna vid olika beslut. Frågan går därför
till gemensam votering.
Riksdagens ställningstagande innebär en fullständig uppslutning kring regeringens linje i försvarsfrågan. Och dock har en
hel del hänt ute i världen under de två månaderna sedan statsverkspropositionen lades fram.
Förberedelserna för Atlantpakten ha nu fortskridit så långt, att
12 stater väntas underteckna pakten under första hälften av april
månad – USA och Canada, Storbritannien och Frankrike, Belgien, Nederländerna och Luxemburg, Norge, Danmark och Island,
Portugal och Italien. Genom en planerad Medelhavspakt indrages
även Grekland och Turkiet i det västra försvarssystemet. Spanien
hör genom sitt läge de facto redan dit men kan av inrikespolitiska
skäl ännu icke godtagas. Utanför de båda världsblocken stå av
europeiska stater därefter endast Bizonien, Österrike, Schweiz och
Sverige. Bizonien och Österrike äro i praktiken redan inlemmade
i försvaret genom västmakternas ockupationsstyrkor och Schweiz
saknar på grund av sitt speciella läge med dess exceptionellt förmånliga försvarsmöjligheter varje anledning att uppge sin traditionella neutralitet. Kvar står utanför blocken endast Sverige. Det
är detta som hänt och det måste sannerligen vara skäl nog att
ompröva vår försvarsfråga. Riksdagen fann, som sagt, inte anledning att så göra.
207
.•-5
Försvarsfrågan i riksdagen
I deklarationer från alla de politiska partierna – utom kommunisterna – i samband med sammanbrottet för de nordiska försvarsförhandlingarna framhölls såsom det i nuläget mest angelägna att se om försvaret, att bevara och öka dess effektivitet.
Dess styrka är och blir utslagsgivande för vår utrikespolitik och
avgörande för vår möjlighet att bevara den ev. vinsten av vår
»alliansfrihet» – fred vid konflikt mellan öst och väst. Man märkte
inte mycket av dessa deklarationer och denna insikt i riksdagsdebatterna.
Regeringspartiets talesmän hänvisade i olika sammanhang till
vårt allmänna ekonomiska läge såsom motiv för återhållsamhet
med försvarsanslagen. Den gamla avvägningsfrågan mellan »försvar och reformer» är med andra ord aktuell på nytt. I ett allvarligt utrikespolitiskt läge som det nuvarande måste det vara
inte bara försvarligt utan naturligt, om försvaret bereddes försteg. Härtill kommer ju, att vi sannerligen inte ha varit särskilt
återhållsamma i fråga om penningslukande sociala reformer. På
den punkten är det väl ingen, som anklagar regeringen för bristande nit. Det finns tyvärr fog för anklagelser i fråga om försvaret. Dessa anklagelser få ökad tyngd genom det allvarliga förhållandet, att försummade ingripanden på detta område få återverkningar under lång tid. I vår högtekniska tid kan improvisationer
mindre än någonsin ge godtagbar effekt, än mindre reparera åratals försummelser.
Vad innebär då riksdagsbesluten den 16 mars, omsatta i korta
satser och utan att träda sekretessbestämmelserna för nära. Dessa
i och för sig självklara och nödvändiga sekretesshänsyn innebär
ju ett nära nog oöverstigligt hinder, när det gäller att offentligt
klarlägga försvarets brister och behov.
För det första konserveras den av fjolårets riksdag beslutade
nedsättningen av de värnpliktigas utbildningstid till nio månader.
Det är inte riktigt, som det så troskyldigt sades i riksdagen, om
den nu just utryckta åldersklassen, att »ingen rekrytklass varit
så bra som den senaste». Hur kan man bara komma med ett så-
dant löst påstående, innan ännu rapporterna från de ansvariga
och sakkunniga myndigheterna bearbetats och sedan armechefen
funnit sig tvingad att för nästa utbildningsår ytterligare sänka
de redan hårt pressade utbildningsmålen.
För det andra lämnas frågan om repetitions- och efterutbildningsövningar åt regeringens godtyckliga avgörande, trots att
man vet att regeringen räknar med sådana övningar endast i den
208
Försvarsfrågan i riksdagen
ynkligt obetydliga omfattning, som under pågående budgetår.
Detta strider helt mot värnpliktslagens både anda och bokstav –
försvarsministerns försök till omtolkning på denna betydelsefulla
punkt visar endast hur långt vi hunnit i fråga om brist på respekt för lag och förordning. Dessa övningar äro ett nödvändigt
och avgörande led i försvarets ordinarie fredsverksamhet och inte
alls avsedda att tillgripas endast för beredskap eller då anslagen
så skulle medge. 170,000 män ha efter krigsslutet redan blivit utan
denna fältmässiga repetition och vidareutbildning. Vår krigsorganisation urholkas och försvagas på detta sätt alltmer för varje
år som går efter beredskapens slut.
För det tredje uteblir alltjämt den av alla ansvariga instanser
-även försvarsministern! -krävda grundliga översynen av armens materielfrågor. På grund av alla reservationer och allt bollande med anslag hit och dit är det nästan ogörligt att få en klar
bild av det aktuella läget. Försvarsministerns uppgift i riksdagen,
att 290 milj. kronor disponeras för tygmateriel åt arm€m under
tiden 1/12 1947-30/6 1950 visar endast, att en stor del av redan tidigare beslutad materielanskaffning ännu icke kunnat effektueras.
Men varför~ Valutabekymmer och hänsyn till civil produktion
kan ju åberopas som »den obotfärdiges förhinder» fullkomligt godtyckligt och hur länge som helst. Beträffande armens tygmateriel
är det ju annars allmänt känt, att det behövs krafttag för att
komma till rätta med allvarliga brister i fråga om bl. a. viss:t
ammunitionsslag, minor, pansarvärn, fältluftvärn, infanteriets vapenutrustning, radio- och radarutrustning m. m. Hur är det för
övrigt med de redan av 1945 års försvarskommitte påvisade behoven i fråga om vårt pansarvapen och luftvärnsartilleri~ Alla
dessa ting äro högst nödvändiga för att armen skall kunna, med
rimlig utsikt att lyckas, genomföra sina krigsuppgifter. Och här
går det inte att improvisera; det visar inte minst våra egna erfarenheter från beredskapsåren.
För det fjärde kvarstår frågan om befästningsanläggningar,
bergskyddsrum och flygfältsanläggningar alltjämt i det väsentliga olöst. Försvarsministerns påpekande att arbeten nu pågå på
24 platser är en sådan där uppgift som mer förvillar än upplyser.
För det femte är vår beredskap, såväl mot kupp som på längre
sikt, ingalunda god. Den är i själva verket klart och på avgö-
rande punkter sämre än 1939.
Under återstoden av riksdagen vänta flera försvarsfrågor av
största betydelse på avgörandet. Där är flygets utbyggnad enligt
209
•’
Försvarsfrågan i riksdagen
flygvapenchefens i november ingivna förslag, där är den dagsfärska framställningen om 68 milj. kronor för gynnsam anskaffning av radar- och radiomaterieL Båda dessa frågor ventilerades
under debatterna den 16 mars, men regeringen lyckades undgå
att ge klart besked. Frågan om gruppchefernas utbildning behandlades inte alls.
över sitt referat av riksdagsdebatten satte Morgontidningen den
stolta rubriken »Sveriges försvars standard högst bland småstater». Stryk över och gå vidare, menar man tydligen, den bästa
av regeringar vakar över vår välfärd och även över- försvarets.
Det är ingalunda av klandersjuka eller av partipolitiska skäl,
som dessa synpunkter förs fram. Regeringens allmänt positiva inställning till försvarsfrågan ifrågasättes icke. Det är i stället en
djupt känd oro över allvarliga – och onödiga – brister, som motiverat dessa rader, i förhoppning att de skola i sin mån bidraga
till den vidgade uplysning om försvarets problem, som nu mer än
kanske någonsin är av nöden.
210
FÖRSVARSFRÅGAN
I RIKSDAGEN
FJÅRDE huvudtiteln har fått en rekordtidig behandling vid
årets riksdag. Efter dagslånga debatter i båda kamrarna bifölls
den 16 mars i allt väsentligt statsutskottets förslag. Det innebär
att statsverkspropositionen godtagits utom på ett par punkter. Så-
lunda har beställningsbemyndigandet för tygmateriel till armen
höjts från 100 till 125 milj. kronor och anslagen till Försvarets
forskningsanstalt har likaledes höjts med 1,2 milj. kronor. Däremot ha såväl högerns som folkpartiets reservationer om väsentligt ökade anslag till repetitions- och efterutbildningsövningar icke
vunnit gehör i riksdagen. I fråga om anslaget till det frivilliga
skyttet stannade kamrarna vid olika beslut. Frågan går därför
till gemensam votering.
Riksdagens ställningstagande innebär en fullständig uppslutning kring regeringens linje i försvarsfrågan. Och dock har en
hel del hänt ute i världen under de två månaderna sedan statsverkspropositionen lades fram.
Förberedelserna för Atlantpakten ha nu fortskridit så långt, att
12 stater väntas underteckna pakten under första hälften av april
månad – USA och Canada, Storbritannien och Frankrike, Belgien, Nederländerna och Luxemburg, Norge, Danmark och Island,
Portugal och Italien. Genom en planerad Medelhavspakt indrages
även Grekland och Turkiet i det västra försvarssystemet. Spanien
hör genom sitt läge de facto redan dit men kan av inrikespolitiska
skäl ännu icke godtagas. Utanför de båda världsblocken stå av
europeiska stater därefter endast Bizonien, Österrike, Schweiz och
Sverige. Bizonien och Österrike äro i praktiken redan inlemmade
i försvaret genom västmakternas ockupationsstyrkor och Schweiz
saknar på grund av sitt speciella läge med dess exceptionellt förmånliga försvarsmöjligheter varje anledning att uppge sin traditionella neutralitet. Kvar står utanför blocken endast Sverige. Det
är detta som hänt och det måste sannerligen vara skäl nog att
ompröva vår försvarsfråga. Riksdagen fann, som sagt, inte anledning att så göra.
207
.•-5
Försvarsfrågan i riksdagen
I deklarationer från alla de politiska partierna – utom kommunisterna – i samband med sammanbrottet för de nordiska försvarsförhandlingarna framhölls såsom det i nuläget mest angelägna att se om försvaret, att bevara och öka dess effektivitet.
Dess styrka är och blir utslagsgivande för vår utrikespolitik och
avgörande för vår möjlighet att bevara den ev. vinsten av vår
»alliansfrihet» – fred vid konflikt mellan öst och väst. Man märkte
inte mycket av dessa deklarationer och denna insikt i riksdagsdebatterna.
Regeringspartiets talesmän hänvisade i olika sammanhang till
vårt allmänna ekonomiska läge såsom motiv för återhållsamhet
med försvarsanslagen. Den gamla avvägningsfrågan mellan »försvar och reformer» är med andra ord aktuell på nytt. I ett allvarligt utrikespolitiskt läge som det nuvarande måste det vara
inte bara försvarligt utan naturligt, om försvaret bereddes försteg. Härtill kommer ju, att vi sannerligen inte ha varit särskilt
återhållsamma i fråga om penningslukande sociala reformer. På
den punkten är det väl ingen, som anklagar regeringen för bristande nit. Det finns tyvärr fog för anklagelser i fråga om försvaret. Dessa anklagelser få ökad tyngd genom det allvarliga förhållandet, att försummade ingripanden på detta område få återverkningar under lång tid. I vår högtekniska tid kan improvisationer
mindre än någonsin ge godtagbar effekt, än mindre reparera åratals försummelser.
Vad innebär då riksdagsbesluten den 16 mars, omsatta i korta
satser och utan att träda sekretessbestämmelserna för nära. Dessa
i och för sig självklara och nödvändiga sekretesshänsyn innebär
ju ett nära nog oöverstigligt hinder, när det gäller att offentligt
klarlägga försvarets brister och behov.
För det första konserveras den av fjolårets riksdag beslutade
nedsättningen av de värnpliktigas utbildningstid till nio månader.
Det är inte riktigt, som det så troskyldigt sades i riksdagen, om
den nu just utryckta åldersklassen, att »ingen rekrytklass varit
så bra som den senaste». Hur kan man bara komma med ett så-
dant löst påstående, innan ännu rapporterna från de ansvariga
och sakkunniga myndigheterna bearbetats och sedan armechefen
funnit sig tvingad att för nästa utbildningsår ytterligare sänka
de redan hårt pressade utbildningsmålen.
För det andra lämnas frågan om repetitions- och efterutbildningsövningar åt regeringens godtyckliga avgörande, trots att
man vet att regeringen räknar med sådana övningar endast i den
208
Försvarsfrågan i riksdagen
ynkligt obetydliga omfattning, som under pågående budgetår.
Detta strider helt mot värnpliktslagens både anda och bokstav –
försvarsministerns försök till omtolkning på denna betydelsefulla
punkt visar endast hur långt vi hunnit i fråga om brist på respekt för lag och förordning. Dessa övningar äro ett nödvändigt
och avgörande led i försvarets ordinarie fredsverksamhet och inte
alls avsedda att tillgripas endast för beredskap eller då anslagen
så skulle medge. 170,000 män ha efter krigsslutet redan blivit utan
denna fältmässiga repetition och vidareutbildning. Vår krigsorganisation urholkas och försvagas på detta sätt alltmer för varje
år som går efter beredskapens slut.
För det tredje uteblir alltjämt den av alla ansvariga instanser
-även försvarsministern! -krävda grundliga översynen av armens materielfrågor. På grund av alla reservationer och allt bollande med anslag hit och dit är det nästan ogörligt att få en klar
bild av det aktuella läget. Försvarsministerns uppgift i riksdagen,
att 290 milj. kronor disponeras för tygmateriel åt arm€m under
tiden 1/12 1947-30/6 1950 visar endast, att en stor del av redan tidigare beslutad materielanskaffning ännu icke kunnat effektueras.
Men varför~ Valutabekymmer och hänsyn till civil produktion
kan ju åberopas som »den obotfärdiges förhinder» fullkomligt godtyckligt och hur länge som helst. Beträffande armens tygmateriel
är det ju annars allmänt känt, att det behövs krafttag för att
komma till rätta med allvarliga brister i fråga om bl. a. viss:t
ammunitionsslag, minor, pansarvärn, fältluftvärn, infanteriets vapenutrustning, radio- och radarutrustning m. m. Hur är det för
övrigt med de redan av 1945 års försvarskommitte påvisade behoven i fråga om vårt pansarvapen och luftvärnsartilleri~ Alla
dessa ting äro högst nödvändiga för att armen skall kunna, med
rimlig utsikt att lyckas, genomföra sina krigsuppgifter. Och här
går det inte att improvisera; det visar inte minst våra egna erfarenheter från beredskapsåren.
För det fjärde kvarstår frågan om befästningsanläggningar,
bergskyddsrum och flygfältsanläggningar alltjämt i det väsentliga olöst. Försvarsministerns påpekande att arbeten nu pågå på
24 platser är en sådan där uppgift som mer förvillar än upplyser.
För det femte är vår beredskap, såväl mot kupp som på längre
sikt, ingalunda god. Den är i själva verket klart och på avgö-
rande punkter sämre än 1939.
Under återstoden av riksdagen vänta flera försvarsfrågor av
största betydelse på avgörandet. Där är flygets utbyggnad enligt
209
•’
Försvarsfrågan i riksdagen
flygvapenchefens i november ingivna förslag, där är den dagsfärska framställningen om 68 milj. kronor för gynnsam anskaffning av radar- och radiomaterieL Båda dessa frågor ventilerades
under debatterna den 16 mars, men regeringen lyckades undgå
att ge klart besked. Frågan om gruppchefernas utbildning behandlades inte alls.
över sitt referat av riksdagsdebatten satte Morgontidningen den
stolta rubriken »Sveriges försvars standard högst bland småstater». Stryk över och gå vidare, menar man tydligen, den bästa
av regeringar vakar över vår välfärd och även över- försvarets.
Det är ingalunda av klandersjuka eller av partipolitiska skäl,
som dessa synpunkter förs fram. Regeringens allmänt positiva inställning till försvarsfrågan ifrågasättes icke. Det är i stället en
djupt känd oro över allvarliga – och onödiga – brister, som motiverat dessa rader, i förhoppning att de skola i sin mån bidraga
till den vidgade uplysning om försvarets problem, som nu mer än
kanske någonsin är av nöden.
210