Förtjänst och förtroende
1949
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FÖRTJÄNST OCH FÖRTROENDE
EN NöDVÅNDIG förutsättning för rättssamhällets bestånd är
självfallet, att lagen och rätten respekteras av framför allt dem,
vilka främst bära ansvaret för den offentliga och kommunala
förvaltningen i vårt land. Väl hava Kungl. Maj:t och riksdag vid
mer än ett tillfälle genom samfällda beslut ansett sig kunna kränka
den svenska regeringsformen, men dylika lagbrott kunna dock
lika litet som kontrollorganens bristande effektivitet tjäna till ursäkt för ett åsidosättande inom förvaltningen av vare sig lagligen
gällande bestämmelser eller god sed. Visserligen kan det allra
minst ursäktas, när en statsrådets ledamot handlar emot rikets
grundlag eller allmän lag eller tillstyrker någon överträdelse
därav, men rättssäkerheten fordrar, att även i övrigt lag och
laga stadgar bliva av vederbörande iakttagna.
Redan i 1719 års regeringsform föreskrevs, att vid alla ämbetens besättande hänsyn skulle tagas endast till skicklighet och ej
till härkomst, och i vår nuvarande regeringsform säges också,
att vid alla befordringar avseende skall fästas endast å de sökandes förtjänst och skicklighet, men icke å deras börd. stadgandet
är klart och otvetydigt, och det bereder ingen möjlighet att giva
en sökande företräde med hänsyn till andra omständigheter än
dem, som inrymmas i nyssnämnda bestämning. Hänsyn till börd
får alltså icke tagas, och lika litet får släktskap eller andra liknande omständigheter giva en sökande företräde framför andra
vid tillsättandet av vare sig högre eller lägre befattningar.
Åven om denna bestämmelse i första hand riktar sig till dem,
vilka hava att tillsätta statens ämbets- och tjänstemän, måste
dock den däri uttalade principen gälla även de kommunala tjänstebefattningarna. En kommun är dock en integrerande del av
statsförvaltningens organism, som samtidigt med handhavandet
av sina egna angelägenheter ombesörjer statliga förvaltningsuppgifter och faktiskt utgör ett lokalt statligt förvaltningsorgan. Kommunens självstyrelseuppgifter äro därför av offentligrättslig natur och de kommunala organen utgöra motsvarigheten till de statliga ämbetsverken och förvaltningsmyndigheterna.
Åven för kommunens tjänstemän, som i likhet med statens äro
underkastade ämbetsansvar, måste därför den enda befordringsgrunden vara vederbörandes förtjänst och skicklighet, och lika
335
Förtjänst och förtroende
litet inom den kommunala som inom den statliga förvaltningen
få bördshänsyn eller nepotism förekomma.
I motsats till ledamöterna av statsförvaltningens centrala ämbetsverk och lokala förvaltningsmyndigheter erfordras i allmänhet inga särskilda kvalifikationer för erhållande av ett kommunalt ämbete eller, såsom kommunallagarna uttrycker det, »befattning», som ensam eller tillsammans med andra ämbeten bildar
ett kommunalt organ. Under det att kommunens tjänstemän regelmässigt tillsättas av dessa kommunala organ, utses ledamö-
terna av organen direkt eller indirekt genom val av kommunens
röstberättigade medlemmar, och de erhålla sålunda sina ämbeten
genom dessa kommunmedlemmars »förtroende».
Denna omständighet ställer dem emellertid ingalunda utanför
skyldigheten att iakttaga gällande bestämmelser och god sed. Jämväl innehavarna av dessa kommunala befattningar äro underkastade strafflagens ämbetsansvar, och just förtroendekaraktären
förpliktar dem att till det yttersta värna ävenledes om det, som
plägar betecknas såsom god sed. Det förtroende hos kommunmedlemmarna, som utgör grunden för deras tillsättning, får icke svikas, men så sker, därest de låta partipolitiska eller andra ovidkommande hänsyn vara avgörande vid tjänsters tillsättande.
Exempel härpå hava tyvärr icke saknats och intet parti kan
helt fritaga sig från skuld i sådant hänseende. De mest markanta
fallen hava dock, karakteristiskt nog, inträffat genom åtgärder
av socialistiska innehavare av förtroendeämbeten. Man må därvidlag i vissa fall ej värja sig med den förklaringen, att fråga
icke varit om kommunala tjänstemän utan allenast om anställda
i enskilda sammanslutningars tjänst. Tillsättningen har dock skett
på grundval av den kommunala förtroendeställningen, och en så-
dan avvikelse från god sed som nepotism och camaraderie innebär
alltid ett missbruk av visat förtroende. Objektiviteten och sakligheten äro eliminerade, och därmed har vederbörande också svikit
sin plikt såsom både förtroendeman och befattningshavare.
Få ting äro mera ägnade att undergräva tilliten och förtroendet till de allmänna organen och till deras tjänstemän än medvetandet därom, att tillsättning och befordran icke städse ske med
principen om duglighet och kvalifikation såsom rättesnöre. Nepotism, godtycke och partipolitiska hänsyn vid utseendet av tjänstemän rubba själva grundvalarna för rättssamhället, och det system, som hemfaller däråt, gräver i själva verket demokratiens
grav.
336
EN NöDVÅNDIG förutsättning för rättssamhällets bestånd är
självfallet, att lagen och rätten respekteras av framför allt dem,
vilka främst bära ansvaret för den offentliga och kommunala
förvaltningen i vårt land. Väl hava Kungl. Maj:t och riksdag vid
mer än ett tillfälle genom samfällda beslut ansett sig kunna kränka
den svenska regeringsformen, men dylika lagbrott kunna dock
lika litet som kontrollorganens bristande effektivitet tjäna till ursäkt för ett åsidosättande inom förvaltningen av vare sig lagligen
gällande bestämmelser eller god sed. Visserligen kan det allra
minst ursäktas, när en statsrådets ledamot handlar emot rikets
grundlag eller allmän lag eller tillstyrker någon överträdelse
därav, men rättssäkerheten fordrar, att även i övrigt lag och
laga stadgar bliva av vederbörande iakttagna.
Redan i 1719 års regeringsform föreskrevs, att vid alla ämbetens besättande hänsyn skulle tagas endast till skicklighet och ej
till härkomst, och i vår nuvarande regeringsform säges också,
att vid alla befordringar avseende skall fästas endast å de sökandes förtjänst och skicklighet, men icke å deras börd. stadgandet
är klart och otvetydigt, och det bereder ingen möjlighet att giva
en sökande företräde med hänsyn till andra omständigheter än
dem, som inrymmas i nyssnämnda bestämning. Hänsyn till börd
får alltså icke tagas, och lika litet får släktskap eller andra liknande omständigheter giva en sökande företräde framför andra
vid tillsättandet av vare sig högre eller lägre befattningar.
Åven om denna bestämmelse i första hand riktar sig till dem,
vilka hava att tillsätta statens ämbets- och tjänstemän, måste
dock den däri uttalade principen gälla även de kommunala tjänstebefattningarna. En kommun är dock en integrerande del av
statsförvaltningens organism, som samtidigt med handhavandet
av sina egna angelägenheter ombesörjer statliga förvaltningsuppgifter och faktiskt utgör ett lokalt statligt förvaltningsorgan. Kommunens självstyrelseuppgifter äro därför av offentligrättslig natur och de kommunala organen utgöra motsvarigheten till de statliga ämbetsverken och förvaltningsmyndigheterna.
Åven för kommunens tjänstemän, som i likhet med statens äro
underkastade ämbetsansvar, måste därför den enda befordringsgrunden vara vederbörandes förtjänst och skicklighet, och lika
335
Förtjänst och förtroende
litet inom den kommunala som inom den statliga förvaltningen
få bördshänsyn eller nepotism förekomma.
I motsats till ledamöterna av statsförvaltningens centrala ämbetsverk och lokala förvaltningsmyndigheter erfordras i allmänhet inga särskilda kvalifikationer för erhållande av ett kommunalt ämbete eller, såsom kommunallagarna uttrycker det, »befattning», som ensam eller tillsammans med andra ämbeten bildar
ett kommunalt organ. Under det att kommunens tjänstemän regelmässigt tillsättas av dessa kommunala organ, utses ledamö-
terna av organen direkt eller indirekt genom val av kommunens
röstberättigade medlemmar, och de erhålla sålunda sina ämbeten
genom dessa kommunmedlemmars »förtroende».
Denna omständighet ställer dem emellertid ingalunda utanför
skyldigheten att iakttaga gällande bestämmelser och god sed. Jämväl innehavarna av dessa kommunala befattningar äro underkastade strafflagens ämbetsansvar, och just förtroendekaraktären
förpliktar dem att till det yttersta värna ävenledes om det, som
plägar betecknas såsom god sed. Det förtroende hos kommunmedlemmarna, som utgör grunden för deras tillsättning, får icke svikas, men så sker, därest de låta partipolitiska eller andra ovidkommande hänsyn vara avgörande vid tjänsters tillsättande.
Exempel härpå hava tyvärr icke saknats och intet parti kan
helt fritaga sig från skuld i sådant hänseende. De mest markanta
fallen hava dock, karakteristiskt nog, inträffat genom åtgärder
av socialistiska innehavare av förtroendeämbeten. Man må därvidlag i vissa fall ej värja sig med den förklaringen, att fråga
icke varit om kommunala tjänstemän utan allenast om anställda
i enskilda sammanslutningars tjänst. Tillsättningen har dock skett
på grundval av den kommunala förtroendeställningen, och en så-
dan avvikelse från god sed som nepotism och camaraderie innebär
alltid ett missbruk av visat förtroende. Objektiviteten och sakligheten äro eliminerade, och därmed har vederbörande också svikit
sin plikt såsom både förtroendeman och befattningshavare.
Få ting äro mera ägnade att undergräva tilliten och förtroendet till de allmänna organen och till deras tjänstemän än medvetandet därom, att tillsättning och befordran icke städse ske med
principen om duglighet och kvalifikation såsom rättesnöre. Nepotism, godtycke och partipolitiska hänsyn vid utseendet av tjänstemän rubba själva grundvalarna för rättssamhället, och det system, som hemfaller däråt, gräver i själva verket demokratiens
grav.
336