Ett kvartssekel på Helgeandsholmen

ETT KVARTSSEKEL
PÅ HELGEANDsHOLMEN
Avfil. dr. IVAR ANDERSON
UNDER mina 24 riksdagsår (1925-1948) har den svenska folkrepresentationen genomgått en ganska radikal omvandling. 1920-
talets riksdag var i hög grad en »maktägande riksdag», som
genom sina partikonklaver och utskott bestämde kursen och avgjorde frågorna. Det var de svaga minoritetsregeringarnas tid;
deras existens berodde av mer eller mindre tillfälliga partikombinationer i »vågmästeriets» tecken. Voteringarna i riksdagen, som
före 1926 voro slutna och förrättades med sedlar, voro spännande;
man kunde aldrig vara riktigt säker på utgången, ty det fanns
alltid inom de olika partierna- även de mest väldisciplineradeen och annan, som i skydd av den hemliga omröstningen gav uttryck åt en egen uppfattning eller en maskerad protest. Marginalen mellan ja- och nejröster var ofta mycket knapp; regeringen
fick vara beredd på obehagliga överraskningar även i småfrågor.
Partierna bevakade noga varandra och sökte genom oväntade yrkanden och voteringar bringa oreda i motståndarleden. Debatterna
voro ofta hårda och långa, särskilt i andra kammaren, där helnattsplena voro vanliga varje onsdag och lördag i maj. Det var
onekligen en spännande miljö och en händelserik tillvaro, som då
mötte en ung nyvald riksdagsman inom de dystra murarna på
Helgeandsholmen.
När han 25 år senare lämnar riksdagen, har läget i många avseenden radikalt förändrats. Vågmästeriets tid är längesen förbi.
Det socialdemokratiska partiet sitter sedan ett årtionde med en,
låt vara, sakta sjunkande majoritet i båda kamrarna. I stället för
20-talets bräckliga och kortlivade ministärer ha vi fått en faktisk
och permanent regeringsdiktatur, som visserligen i allmänhet utövas under anständiga former men som i alla fall innebär, att
tyngdpunkten definitivt flyttats över till första statsmakten. De
som för några årtionden sedan suckade efter en stark regering ha
blivit bönhörda över hövan. Riksdagens maktställning har starkt
reducerats; den har praktiskt inga möjligheter att förkasta en
533
Ivar Anderson
omstridd regeringsproposition. Den öppna voteringen, som regi”
streras av den elektriska rösträkningsmaskinen, ger partierna
möjlighet att hålla ordning på de sina.
Under kristidens tryck har riksdagen dessutom lämnat regeringen vidsträckta fullmakter. Visserligen har den formellt kontrollen i sin hand, och statsrevisionen är förvisso inte något värdelöst kontrollredskap, lika litet som interpellationsinstitutet, som
blivit ett allt mer utnyttjat medel för oppositionen att göra sig
gällande. Men den faktiska maktförskjutningen kommer man inte
ifrån. Den har för övrigt gått ännu längre; de starka organisationer, som mer och mer kommit att behärska det svenska samhället, ha också inträtt som farliga konkurrenter till den andra
statsmakten, och riksdagen får allt oftare finna sig i att viktiga
frågor i realiteten avgöras genom direkta förhandlingar mellan
regeringen och de stora organisationerna; riksdagen har endast
att konstatera faktum och inpassa besluten i budget och författningssamling. Pris- och lönestoppet och uppgörelsen med statstjänstemannaorganisationerna äro talande exempel.
Oppositionens ställning har också förändrats. Förr arbetade den
med sikte på att åstadkomma regeringsskifte vid den tidpunkt,
som partitaktiken bedömde som lämplig. Det var en ofta återkommande taktisk fråga, om man skulle låta regeringen sitta över
nästa val eller söka störta den nu, och mycket ofta segrade, i varje
fall för mellanpartierna, ivern att gripa regeringsmakten över
den mera långsiktiga beräkningen. I våra dagar har oppositionen
inga möjligheter att störta regeringen genom voteringar; den får
inrikta sig på att söka påverka regeringspolitiken och, framför
allt, den allmänna opinionen, med tanke på nästa val. Riksdagsdebatten har därför mer och mer kommit att adresseras till valmännen, mindre till kamrarna.
Även utskottsarbetet har naturligtvis påverkats av den förändrade maktbalansen mellan riksdag och regering. Under minoritetsregeringarnas tid var det vanligt, att propositionerna stöptes om i
utskotten; särskilt stats- och bevillningsutskotten voro mäktiga
konkurrenter till Kungl. Maj:ts regering. Nu ske i regel inga
större ändringar i propositionerna, såvida inte nya omständigheter
tillkommit och föranlett överläggningar mellan regeringen och
oppositionsledarna, varigenom ett utskottsärende kan få en annan
lösning än den ursprungligen avsedda. Som en mycket viktig, ofta
avgörande instans har det socialdemokratiska partisammanträdet
inträtt. Vid detta, som i regel hålles varje tisdagskväll, diskuteras
534
Ett kvartssekel på Helgeandsholmen
ingående alla viktiga riksdagsfrågor; där avgöres vilken ställning majoriteten skall inta och om några koncessioner till oppositionspartierna böra komma i fråga. Mycket ofta torde regeringen
också höra partiets mening, innan den slutliga utformningen av
regeringsförslagen sker.
Trots detta kan man nog säga, att utskotten alltjämt fylla en
viktig uppgift i värt parlamentariska liv; de representera en värdefull tillgäng av politisk tradition och respekt för sakligheten. Inom
utskotten föres debatten alltjämt fritt. Man vinnlägger sig om att
ge frågorna en så allsidig och saklig belysning som möjligt;
praxis att tillkalla utomstående föredragande tillämpas i en utsträckning, som ibland kan bli rätt besvärande för ämbetsverk och
myndigheter. I sak kan oppositionen, om dess kritik är väl
grundad, vinna vissa framgångar i utskottsdebatten, men så snart
det gäller en fråga, där de partipolitiska intressena dominera,
stannar det i regel härvid; när det kommer till voteringen, slutas
leden, och majoriteten marscherar kompakt upp bakom regeringsförslagen. Det har hänt – jag har själv som ordförande upplevt
det- att sedan bevillningsutskottet på sakliga grunder enhälligt
beslutat att gå emot en kunglig proposition, ett socialdemokratiskt
statsråd ingrep och förständigade sina partikamrater och de samverkande bondeförhundarna inom utskottet att »följa kungen»,
varpå helomvändningen verkställdes på kommando. Vederbörande
statsråd svarade på utskottsordförandens fråga, om han fann detta
förenligt med god demokratisk ordning: »Vad skall man med en
majoritet, om man inte vågar bruka den!» Där har man regeringsdiktaturen i ett nötskal! Låt oss inte glömma, att det var en socialdemokrat som en gång präglade slagordet »K. M:ts transportkompani»!
Obruten har denna utveckling dock ingalunda varit. Krigsårens
samlingsregering innebar ett mellanspel, som för mig står som ett
tecken på den svenska parlamentarismens förmåga att i en kritisk
tid se över partimurarna och enas i sakligt samarbete. Den självdisciplin, som partierna då ålade sig, vittnar sannerligen inte om
någon parlamentarisk självstympning utan om mognad och ansvarskänsla. Sedan trycket lättat, återgick man dock till de gamla
positionerna och metoderna. Partiintressenas ohejdade spel i för”
beredelserna till1948 års val var ett avskräckande exempel på hur
långt vi hunnit på utförsvägen. Men å andra sidan har man kunnat konstatera, att frågan om fastare former för samverkan mel~
lan de politiska meningsriktningarna i syfte att åstadkomma en
535
Ivar Anderson
arbetsduglig parlamentarism och en stabil regeringsmakt med skä-
ligt inflytande även åt minoriteten, sysselsätter tankarna både
inom och utom riksdagen. Man har på känn, att det nuvarande
systemet icke kan hålla i längden.
Kanske borde jag redan här freda mig mot misstanken, att jag
skulle med längtan se tillbaka till 20-talets »frihetstid» som en
parlamentarisk blomstringsperiod i jämförelse med den nuvarande.
I vissa avseenden var det en bättre tid för den svenska riksdagen;
det fanns mera utrymme för personligt initiativ och självständig
uppfattning, det fanns större möjligheter att genom argument och
debatt påverka en frågas utgång, det fanns bättre balans mellan
olika åsiktsriktningar. Men avigsidorna voro också påfallande:
svaga regeringar, vilkas öde berodde av slumpen eller en skicklig
partimanöver, småfifflandet i korridorer och sammanbindningsbana, partitaktikens dominerande betydelse och självöverskattningen hos de parlamentariska koryfeerna, som bröstade sig i medvetandet att »all makt är samlad i denna sal». Vågmästeriet, som
gav ett litet mellanparti utslagsrösten, var ingen sund form för
demokratiskt styrelseskick. De kompromisser, som detta system
åstadkom, voro ofta sakligt klent motiverade och höllo inte länge.
Bland äldre riksdagsmän hör man ofta yttrandet, att debatten
var bättre förr än nu. Till en viss grad är det sant. Förr hade en
riksdagsdebatt större möjlighet att påverka utgången i en fråga
än nu, då saken ofta är avgjord på förhand och debatten därför kommer att sakna den omedelbara friskhet och den personliga
verv, som fångar intresset och påverkar sinnena. Man lyssnar
slött och förstrött på välkända synpunkter och stereotypa formuleringar och gläder sig åt att någon gång få höra ett inlägg, som
inte helt går efter det fastställda schemat – och som inte läses
från papperet. Ty detta är en av den svenska riksdagsdebattens
stora svagheter att så få talare kunna frigöra sig från manuskriptet och våga tala fritt. Systemet med inledande långa deklarationer av partiledarna har också ogynnsamt påverkat vår parlamentariska debattkonst. Sedan inledarna, ofta gruppordförandena i
vardera kammaren, föredragit sina på förhand iordningställda anföranden, är fältet avbetat, och det är inte särskilt lockande att
komma efter och snagga några grässtrån här och var. Det finns
ändå alltför många, som oförfärat gå på med att läsa upp sina
tal för att få dem till protokollet eller några raders referat i ortstidningen, även om de endast upprepa vad som förut sagts. En
bättre förberedelse av debatten med uppdelning på förhand av
536
Ett kvartssekel på Helgeandsholmen
ämnet är ett gammalt önskemål, liksom också att partiledarna
borde lämna mera över åt sina experter och i stället inrikta sig på
att följa debattens utveckling för att i slutskedet sätta in replikerna
och göra en effektfull »summing up». Men å andra sidan ha »experterna» inte alltid den rätta förmågan att lägga upp de politiska
synpunkterna på debatten, och partiledaren är naturligtvis angelägen att från början hålla frågan i sin hand och inte låta dissonanser och privata hugskott störa debatten. Obenägenheten att tolerera avvikande meningar och oväntade inlägg i en debatt, där
partipolitiken är engagerad, tycks mig dock nu vara större än förr.
Det oftast rätt slätstrukna intryck, som en svensk riksdagsdebatt
ger, beror naturligtvis också på att den parlamentariska talekonsten inte står särskilt högt i vårt land. Vår riksdag har mycket få verkligt goda talare, och det ser ut som om den nuvarande
politiska atmosfären inte gynnade deras gåvor. Den verklige parlamentarikern måste tro på sin sak och sin förmåga och övervinna
de hämningar, som minoritetsställning, den tekniska arbetsordningens svårigheter och åtskilligt annat framkalla. Han måste
också vara road av debatten. Så var utan tvivel Ernst Trygger,
den siste verkligt lysande debattören i Sveriges riksdag. Så var
också Per Albin Hansson, som visserligen inte var någon stor vältalare men en skicklig replikör, en överlägsen taktiker och en envis
fäktare för sista ordet. Bristen på intresse för idepolitiska och
utrikespolitiska frågor ger också ett intryck av armod åt den
svenska riksdagsdebatten. Men om denna saknar spänning och
glans, så bjuder den i stället ofta på inlägg av sakligt värde och
klargörande innebörd. Den som gör sig möda att läsa riksdagsprotokollen finner där mycken värdefull upplysning och många
vittnesbörd om kunnighet.
När det gäller insikt i sakfrågorna, står nämligen våra dagars
svenska riksdag inte tillbaka för sina föregångare. Alltjämt arbetas det grundligt och samvetsgrant av den minoritet inom alla
partier, som har intresse, sakkunskap och förmåga att tränga in i
frågorna. J ag säger minoritet, ty det stora flertalet förmår inte
följa med riksdagsarbetets mångfald av invecklade och svårbemästrade spörsmål utan nöjer sig med att bevaka sina speciella
intressen och röstar för resten med partiet. Så har det varit i alla
tider och i alla parlament; på den punkten kan demokratien inte
åstadkomma någon ändring, vare sig genom valreform eller genom
en för övrigt mycket välbehövlig rationalisering av riksdagsarbetet.
537
Ivar Anderson
Ser man till sist på riksdagens sammansättning, på de personliga tillgångarna och kvalifikationerna, så är skillnaden mellan
20-talet och våra dagar påfallande- åtminstone i yttre hänseende.
För ett kvarts sekel sedan gjorde första kammaren alltjämt intryck av överhus i ordets egentliga mening, där mognad, erfarenhet, teoretisk och praktisk sakkunskap på skilda områden och en
högre parlamentarisk kultur hade säte. Vid närmare bekantskap
fann man kanske, att den verkliga kvaliteten i detta överhus var
rätt sparsam och mängden av nummerkarlar påfallande stor. Men
det yttre intrycket var imponerande. Den nuvarande första kammaren skiljer sig föga från medkammaren. Hur skulle den för
övrigt kunna göra det med nuvarande rekryteringsmetoder~ En
ganska stor del av senatorerna utgöres av 60- 70-åringar, som efter
långvarig och trogen tjänst överflyttats från andra kammaren, en
form av pensionering, som inte är ägnad att höja kammarens
kvalitet. Bygdeintressena dominera också mer och mer vid kandidatvalet – de s. k. riksrepresentanterna, som väljas utanför valkretsen, bli allt mer tunnsådda.
I andra kammaren var på 20-talet böndernas inflytande stort,
inte bara över jordbruksfrågorna utan framför allt när det gällde
den politiska taktiken. Inom den borgerliga vänstern var C. G.
Ekman centralfiguren, en ledarpersonlighet på gott och ont, som
förvirrade och förargade partierna till höger och vänster. Vågmästeriets epok är knuten till hans namn. I debatten var alltjämt
Arvid Lindman en av de mest aktiva, stimulerande som ledare och
oförfärad i kampen för att hävda högerns ideer. Hans replikväxlingar med socialdemokrater och frisinnade följdes med vaket
intresse inom och utom riksdagen. Inom arbetarpartiet höll det
gamla ledaregardet med Branting och Thorsson i spetsen på att
avlösas av den nya ledaruppsättning, som alltsedan dess spelat en
huvudroll i vårt politiska liv. Till utskottsarbetet kunde socialdemokraterna skicka en hel rad dugande krafter, bland dem arbetare med god kommunal erfarenhet, som alltjämt utgöra partiets
kärna.
Man kan näppeligen säga, att detta parti i fortsättningen lyckats
att hålla 20-talets parlamentariska standard; nyrekryteringen har,
på några. få undantag när, varit svag och ensidig, partifunktionärerna ha trängt ut arbetarna. Även om den nya uppsättningen
representerar en mera mångsidig sakkunskap och i varje fall
större teoretisk kunnighet än den äldre, kan man nog säga, att
bristen på nya ledarämnen är påfallande. Kanske beror det på
538
—
Ett kvartssekel på Helgeandsholmen
att de äldre vägrat att i tid släppa fram nykomlingarna. Många
av dessa tyckas dock ha utan svårighet accepterat sina andra- och
tredjeplansroller och låtit infoga sig som kuggar i det socialdemokratiska partimaskineriet. I övrigt är skillnaden mellan våra
dagars andra kammare och dess föregångare på 20- och 30-talen
inte påfallande. Bönderna äro alltjämt en betydelsefull grupp,
och det finns åtminstone ett par bonderepresentanter av samma
format som de kloka gubbarna på 20-talet. Tjänstemannainslaget
är påfallande starkt. Industri och handel äro lika fåtaligt representerade som för 20 år sedan. Medelåldern är väl ungefär densamma, men kammaren verkar kanske en aning mera frigjord i
uppförande och ton. Nåja, tonen var inte alltid så fin på 20-talet
heller, och disciplinen under de långa nattplena lämnade mycket
övrigt att önska.
Livet bakom riksdagsmurarna är ett kapitel, som får skrivas av
någon mera initierad än författaren av dessa rader. J ag har aldrig
riktigt kommit i kontakt med den speciella umgängesform, som
där idkas; jag är säker på att detta beror på mig själv och att jag
därmed har gått miste om en del nyttiga och kanske angenäma
erfarenheter. Men jag har haft svårt att finna mig tillrätta med
den speciella form av camaraderie, som idkas inom riksdagen, och
för övrigt har jag haft för mycket att göra utanför för att kunna
helt gå upp i riksdagslivet. Men jag satte ett stort värde på
kamratskapet och skattar mig lycklig att under min riksdagstid
inom alla partier ha vunnit goda vänner, som givit mig mycket
mer än jag har kunnat skänka dem. Jag har lärt mig beundra
begåvningar, som genom hårt arbete bemästrat svårigheterna i
den parlamentariska karriären. För dem som verkligen vill komma
framåt och uträtta någonting är riksdagsmannaskapet naturligtvis en god plattform men kan också vara en farlig fälla. I sin
utmärkta bok »The Public Life» säger den engelske journalisten
J. A. Spender, att den som ger sig in i det politiska livet måste
finna sig i mycket artificiell metod att leva och att han får vara
beredd till stora offer i fråga om sitt privatliv och sina egna intressen; inget annat yrke kräver någonting motsvarande. Den
politiske förgrundspersonen lever skådespelarens liv och är underkastad prästerskapets disciplin, säger han. J a, det gäller kanske
om den engelske parlamentsledamoten eller gällde i varje fall före
1914. Det har knappast tillämpning på våra svenska riksdagsmän.
Men att livet bakom riksdagsmurarna har ett drag av sken och
förkonstling kan inte bestridas. Det partitaktiska spelet rör sig
539
Ivar Anderson
med väldiga insatser av reella och ideella värden, men det verkar
inte som om medvetandet härom särskilt tyngde riksdagsmännen;
kanske fordras det ett visst mått av cynism för att kunna uthärda
ansvaret och stå emot opinionens tryck.
På en punkt är man i regel ense: i att avvisa kritiken mot riksdagen och talet om parlamentsleda. En av talmännen förklarade
härom året, intervjuad av en tidning, att han aldrig kunnat förmärka någon parlamentsleda bland riksdagens medlemmar. Han
hade alldeles rätt. Riksdagsmännen trivas i regel mycket gott
med arbetet och med varandra, och det är få som frivilligt lämnar
riksdagsmannaskapet. Man enas också i en hjärtlig avsky för
pressens referenter och kåsörer, som anses behandla riksdagen
nonchalant och översittaraktigt. Men riksdagen har också sig själv
att skylla; den har länge illa vårdat sin prestige och i onödan
givit hugg på sig, och den är för lättstucken mot en berättigad kritik. Detta sammanhänger med den benägenhet till isolering, som
finns inom vår riksdag, och med den tendens till förstelnande och
slentrian, som följer av ett långvarigt majoritetsvälde.
För de maktägande är det alltid mera angeläget att trygga sina
positioner än att vaket följa utvecklingen och akta på vad som
kräves för att hålla parlamentarismen sund och livsduglig. Desto
större blir oppositionens uppgift och ansvar. Den har också, inte
minst under de senaste riksdagarna, på ett berömvärt sätt strävat
att hålla den parlamentariska kritiken levande. Men det fordras
en allmännare ambition inom riksdagen för att motverka åderförkalkningen. Den nuvarande statsministern synes ha blicken öppen för de risker, som ett långvarigt majoritetsvälde för med sig,
för den förstelning, slentrian och mekanisering, som hotar vårt
politiska liv. Hos honom kan man säkerligen påräkna ett intresse
för att hålla den parlamentariska elden vid liv. Men detsamma
kan nog inte sägas om åtskilliga av hans kolleger, som med demonstrativ likgiltighet följa kammardebatten, om de överhuvud
taget gitta hedra riksdagen med sin närvaro. Till sitt försvar
kunna de naturligtvis anföra, att de ha viktigare ärenden att
bestyra än att följa debatten i ovidkommande frågor. Men de borde
tänka mera på det goda exempel, som regeringsbänken bör sätta,
och på det parlamentariska dekorum, som ingen majoritet och
ingen regering ostraffat kränker.
Yrkespolitiken är ett ganska nytt inslag i svensk parlamentarism, och den är nog ofrånkomlig. Det måste alltid finnas personer,
som helt eller nästan helt ägna sig åt politiskt arbete. Man får
540
Ett kvartssekel på Helgeandsholmen
inte utan vidare stämpla dessa som suspekta individer; även för
dem kan drivkraften vara idealitet, även om den så småningom
blir rätt förtunnad. Men utan män, som äro beredda att åsidosätta
sina personliga intressen och eventuellt bättre utsikter i enskild
företagsamhet o. s. v., kan inte ett sunt folkstyre fungera. Man kan
därför inte nog högt värdesätta de personliga insatser, som göras
av företagare, ämbetsmän och andra, som söka förena ett riksdagsuppdrag med en borgerlig uppgift. Dessa äro saltet i det politiska
livet, och om dem gäller den gamla engelska gentlemannaregeln,
att det verkligt fina i en mans tillvaro är ett offentligt arbete,
gärna drivet av personlig ambition men aldrig enbart för utkomstens skull.
541