Rött och svart i Italien
1949
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
RÖTT OCH SVART
I ITALIEN
Av chefredaktör S. NEANDER-NILSSON
PA DEN protestantiska Valdenserkyrkans förlag i Rom har i
dagarna utkommit en bok av- Benito Mussolini. Boken handlar
om den store böhmiske reformatorn Johan Huss, som blev bränd
på bål vid kyrkomötet i Konstanz år 1415. Titeln är »Johan Huss,
Sanningssägaren». I företalet upplyser författaren, att samtidigt
som han överlämnar denna bok till tryckning, formulerar han en
önskan, att den »i läsarens sinne måtte uppväcka ett hat mot
varje form av förtryck av andlig eller profan art».
Benito Mussolini är för länge sedan död, och boken om Johan
Russ tillhör rimligtvis inte heller de produkter av hans penna, som
härstamma från hans sista levnadsår. »Johan Huss, Sanningssägarem utkom år 1913, då Benito Mussolini ännu var en stridbar
ung, antiklerikal socialist. Även han tvingades emellertid att böja
sig för klerikalerna och lyckades för övrigt som bekant under en
ganska lång tid på ett synnerligen skickligt sätt i sin person förena
så väl det »andliga» som det »profana» förtrycket. I god tid före
Mussolinis försoning med Vatikanen i februari månad 1929 lät han
följaktligen dra in den antiklerikala boken. Den skulle nu för
länge sedan ha varit bortglömd, om inte Valdenserkyrkan, som är
en mycket liten men mycket stridbar antiklerikal menighet hade
fiskat upp den ur några dolda gömmen. För författarnamnets skull
är det t. o. m. troligt, att boken blir läst – även utanför den lilla
krets på några tiotusental människor, som den italienska protestantismen omfattar.
Den italienske kommunistledaren Palmiro Togliatti skulle i detta
nu kunna hämta många argument ur Benito Mussolinis antiklerikala ungdomsskrifter. Men gör han det, så gör han det rimligtvis
i tysthet. Att Palmiro Togliatti av Mussolinis öde skulle ha lärt
sig, att det i våra dagars Italien faktiskt inte går att driva antiklerikal och antikatolsk politik, finns det däremot inga tecken på.
Den påvliga bannlysningen av kommunismen den 15 juli i år har
i Italien fått många kuriösa, absolut oanade effekter.
551
S. Neander-Nilsson
Ett typiskt exempel:
Uppe i Viterbo, den gamla medeltida påvestaden, några mil nordost om Rom, firar man i början på september varje år stadens
skyddshelgon, Santa Rosa, med stora fester och processioner. Ett
av de viktigaste inslagen i festen utgöres av en väldig modell av
domkyrkan- krönt av Santa Rosas bild- som på själva den stora
festdagen den 3 september bäres omkring i gatorna av brödraskapet i Santa Rosas »heliga korporation». Modellen är fabricerad av
trä och papier-mache, är 20 meter hög och väger cirka 3 1/2 ton.
Det behövs följaktligen många starka armar för att bära den.
Man räknar med cirka ett 60-tal vuxna, fullmyndiga män som
bärare.
Santa-Rosa-festen har aldrig tidigare vållat Viterbo-borna några
bekymmer. Men i år är det som sagt en särskild sak efter exkommuniseringen av kommunisterna. Viterbo är nämligen en ganska
röd stad, och även i Santa Rosas »heliga korporation» finns det
många kommunister.
I stadsfullmäktige- consiglio communale -i Viterbo har saken kommit under debatt. En democristian- d. v. s. en anhängare
av det katolska regeringspartiet – har sålunda väckt frågan, om
det verkligen kunde anses tillåtligt att även »exkommuniserade»
fick lov att vara med om att bära Santa Rosas »maskin» vid
skyddshelgonets fesU
Frågan kan anses vara mycket delikat.
Konstruktören av Santa Rosas »maskin» har emellertid med en
andlig auktoritet, som faktiskt verkar en smula förbluffande, kort
och gott svarat, att om medlemmarna i Santa Rosas brödraskap
är kommunister, så är det så mycket värre för dessas egen odödliga själ, men Santa Rosa själv intresserar sig inte för saken.
På denna punkt höll debatten i Viterbo på att knyta sig. Vad
skulle man nu ta sig tilU
Lyckligtvis har emellertid kyrkan av ålder en förunderlig förmåga inte bara att förlåta synder utan också att lösa andra tilltrasslade personliga och sociala problem. Den utväg, som kyrkan
finner ur dilemmat, får följande praktiska formulering:
Den stora »maskinen» kommer icke att bli »välsignad» och
skyddshelgonets reliker kommer att stanna i domkyrkan under
processionen. Präster och munkar kommer heller inte att delta i
Santa-Rosa-processionen. Följaktligen måste Santa-Rosa-festen anses vara en rent borgerlig och icke en religiös fest och under så-
dana förhållanden kan det anses vara tillåtligt även för exkom- 552
—
Rött och svart i Italien
muniserade personer att delta i processionen. Dessutom säges det
av biskopen och prästerskapet i Viterbo – och detta är faktiskt
en mycket viktig punkt i diskussionen! -att enligt Sant’ Uffizios,
det påvliga kättarinstitutets förklaringar, drabbar exkommuniseringen endast dem som scienter et volenter, predikar de marxistiska
doktrinerna och inte de vanliga enkla partimedlemmarna.
I mitten av augusti varje år firas palion i Siena, den gamla
traditionella kapplöpningen, med dräkter och flaggor och spel.
Palion i Siena är också en folkfest – men av mycket, mycket
större format än den lilla Santa-Rosa-festen i Viterbo. Vad de
flesta inte har klart för sig, är emellertid, att palion även är en
helgonfest. Den är helgad åt den största av alla katolska och
italienska helgon: den stora himlamodern, madonnan, Maria Guds
moder.
Detta är förvisso inte heller någon tom formalitet. Madonnan
är drottning i Siena och har alltid varit stadens och folkets beskyddarinna.
När det stora kriget våren 1945 närmade sig Sienas portar,
samlade sig folket och tågade med ärkebiskopen i spetsen till domkyrkan. Domkyrkan fylldes till sista plats och torg och gator utanför var packade av människor. Tyskarna hade ockuperat staden,
men luftrummet över Italien behärskades av engelsmän och amerikaner.
I denna yttersta nöd började prästerskapet och folket – förtvivlade, skrämda, utom sig av rädsla- anropa madonnan.
Och vad hände~
Himmelen är klar och ren. Men plötsligt – på ett ögonblick –
börjar molnen torna upp sig och en dimma lägger sig över Siena.
Det är en underlig dimma. Den ligger lågt på det ena stället, högt
på det andra. Den sänker sig ned över taken – men på andra håll
höjer den sig högt över torn och kampaniler. Siena ligger alldeles
insvept, alldeles dolt i dimmorna. Folket hör långt uppe dånet av
de amerikanska bombmaskinerna. Alla ligger på knä och ber, att
det tyska luftvärnsartilleriet inte skall börja skjuta. Men tyskarna
skjuter inte, och efter hand avlägsnar sig också motordånet i skyn.
Siena är räddat. På kvällen meddelar Londonradion, att bombardemanget av Siena har måst inställas på grund av dimman.
Varje år vid palion samlas folk och myndigheter i Siena och
tågar till domkyrkan. Det är en stor gåva, som madonnan får:
ett gigantiskt jätteljus, som placeras framför hennes bild i kyrkan. Ljuset tändes av Sienas borgmästare. Borgmästaren i Siena
553
S. Neander-Nilsson
är kommunist- men han har även i år fått tända ljuset, ett alldeles särskilt stort och praktfullt madonnaljus.
I Assisi, den helige Franciskus’ stad, är borgmästaren också
kommunist. Den helige Franciskus är inte bara ett av Italiens allra
största helgon näst efter madonnan – för Assisi betyder den helige dessutom stora inkomster av pilgrimer och turister. Sankt
Franciskus-minnet i Assisi måste följaktligen vårdas av myndigheterna – i eget egoistiskt intresse! – med den allra största omsorg. Den kommunistiske, numera exkommuniserade borgmästaren
i Assisi, har notoriskt ett mycket stort intresse för den helige
Franciskus – ur de kommunala inkomsternas synpunkt.
På det sättet kunde man fortsätta att räkna upp ort efter ort
i hela Italien; städer och turistorter och fattiga bondorter. Det är
nämligen inte minst ute på landet – ja, det är kanhända t. o. m.
i alldeles särskild grad bland den stora miljonmassan av halvsvältande italienska jordproletärer, som kommunisterna ha sina
flesta anhängare. Men vad skall il sindaco – borgmästaren – ta
sig till, och vad skall de kommunistiska fullmäktigemedlemmarna
göra, när madonnafesten kommer’ Får inte borgmästaren gå näst
efter prästerna och korgossarna och bära madonna-standaret, och
få inte fullmäktige delta i processionen’ Frågan är mycket svår
att lösa. Den är brinnande aktuell i varje samhälle i Italien, där
det ännu finns kommunistisk majoritet. Dylika samhällen äro ganska många.
Det är alldeles klart, att den påvliga exkommuniseringen av
kommunismen har fått en helt annan innebörd i Italien än i de
flesta andra länder i Europa – innanför och utanför järnridån.
Det italienska prästerskapet för inget krig på kniven mot kommunisterna. Katolicismen i Italien är utom fara – och en kommunistisk diktatur är här i landet otänkbar i detta nu. Dessutom
är det italienska folkets majoritet förvisso ärkekatolskt, men det
är dock inte desto mindre välkänt, att italienarna av tradition tillhör de minst fanatiska katolikerna i hela Europa.
Det är alldeles naturligt, att det skall förhålla sig så. Det
italienska folket är praktiskt taget det enda i hela Västeuropa,
som aldrig engagerade sig i 1600-talets religionskrig. Ånnu i denna
dag betraktas en protestant av gemene man i Italien närmast som
en konstig kropp. Man beklagar honom, men man debatterar inte.
Det är en historisk sanning, att det militanta draget i den katolska
kyrkan är alldeles främmande för italienskt psyke. Italien är den
fromme Francislms men icke den nitiske ivraren Domenicus’ folk,
554
–
Rött och svart i Italien
och jesuitismen är fortfarande en spansk men icke en italiensk
uppfinning. Inte ens i nuvarande ögonblick existerar det i Italien
någon debatt för eller mot katolicismen. T. o. m. de stora, nykatolska författarna i Frankrike – Mauriac, Bernanas o. s. v. – äro
faktiskt långt mera lästa i Sverige än i Italien. Italiens ende katolske författare av format, Giovanni Papini, har aldrig bildat nå-
gon litterär skola, inte ens i sitt eget land.
Katolicismen har i Italien sin förankring i själva folkpsyken,
den bildar ett oupplösligt helt med folket, med dess dagliga vanor,
med hela dess liv i vardag och fest. Det är helgonfesterna, som är
de stora folkfesterna, och det finns inga andra fester. Det är helgonen, som svarar för processionerna och mässorna, som utgör festens
höjdpunkt – men det är också helgonen man har att tacka för
folkfestens härliga marknadsnöjen; pappershattar och musik, den
helstekta grisen och det goda vinet, alla dessa massor av barnslig
glädje, som några gånger varje år gör livet för den fattige italienske arbetsslaven — det ihärdigaste, anspråkslösaste, ödmjukaste
och envisaste av alla mänskliga arbetsdjur-möjligt att uthärda.
Från en liten ort i Val d’Ossola i allra nordligaste Lombardiet,
på väg upp mot Simplon-passet, kommer en rapport till dagskrönikan. Rapporten berättar, att det i den lilla orten finns tolv
kommunister. Dessa kommunister går till mässan på söndagen alldeles som andra människor i byn. För kyrkoherden i byn, som
tydligen är en snäll man, har dessa kyrkobesök av »de otrogna»
betytt ett visst huvudbry. Nu har han emellertid löst problemet.
Han vänder helt enkelt bort huvudet och låtsas, att han inte ser
dem. För övrigt har det ju bara stått i tidningarna, att kommunisterna ha blivit exkommuniserade. Själv har han inte blivit
underrättad, menar prästen. »Jag har väl ingen plikt att läsa tidningarh frågar kyrkoherden journalisten, som intervjuar honom.
Nåväl, säger journalisten, men om nu kommunisterna skulle be
om att få bikta sig och gå till nattvardenT
»Har ingen fara», säger kyrkoherden. »Här hos oss biktar sig
folk bara en gång om året, till påsk. Men påsken är ännu långt
borta – och innan påsk kan mycket hända både när det gäller
min egen samvetsfrid och frälsningen av kommunisternas själar.»
Saken är emellertid i verkligheten inte fullt så enkel. Det kyrkliga förbudet att meddela kommunisterna sakramenten begränsar
sig nämligen inte till bikt och nattvard och dylika heliga ting.
De katolska sakramenten äro som bekant inte tre utan sju. Utan
sakramenten kan man faktiskt varken födas eller dö i Italien, i
555
S. Neander-Nilsson
varje fall kan man inte komma hederligt i graven. Utan sakramenten kan man inte heller gifta sig respektabelt och anständigt
– d. v. s. i kyrkan – ja, man kan inte ens låta konfirmera sina
barn, vilket i en italiensk familj innebär, att man får avstå från
en av livets betydelsefullaste familjefester och blir utskämd inför
hela sin släkt.
Vid de senaste parlamentsvalen- den 18 april 1948 – röstade
7 milj. kommunistiskt i Italien. Inte minst förbudet mot att gifta
sig kyrkligt blir följaktligen, när det gäller dessa stora människomassor- av vilka med all säkerhet endast ett ytterligt ringa få-
tal är medvetna ateister- en ytterst prekär historia.
Men kyrkan har som sagt utvägar för allt. I en ny förklaring
från Sant’Uffizio säges det sålunda, att äktenskapet visserligen är
ett sakrament, men att den som administrerar detta sakrament icke
är prästen utan kontrahenterna själva. Prästen är endast det
officiella vittnet, som tillkallas för att bestyrka giltigheten av det
ingångna sakramentet.
Vid äktenskapsakramentet kräver emellertid kyrkan vissa garantier, när det t. ex. gäller en katolik, som gifter sig med en person som är inskriven medlem i en sekt eller i en icke katolsk religion. Kontrahenterna få i så fall lova att döpa och uppfostra
sina barn enligt katolsk bekännelse. Först när dessa löften blivit
givna och underskrivna, viger prästen paret- men i mycket enkla
och anspråkslösa former.
Ett annat fall inträffar t. ex. om en katolik gifter sig med en
person, som kan betraktas som en »avfälling» från den katolska
tron utan att direkt ha skrivit in sig i en antikatolsk organisation.
I detta fall kräver kyrkan inga uttryckliga och underskrivna löften. Vigseln kan emellertid icke äga rum, förrän prästen med
»moralisk säkerhet» har övertygat sig om att barnen bli döpta och
uppfostrade i den katolska läran. Är prästen klar över den saken,
förrättas vigseln i vanlig ordning.
Sant’Uffizio meddelar nu, att den första bestämmelsen kommer
att tillämpas på de kommunistiska ledarna, den andra- som är
mjukare och mera elastisk – på deras anhängare.
L’Unita, det kommunistiska huvudorganet, betecknar Vatikanens
deklaration i äktenskapsfrågan som en moralisk reträtt från kyrkans sida. Det förhåller sig med all säkerhet inte så. Vatikanens
alla ansträngningar koncentrerar sig nämligen på en enda punkt:
att försöka spränga bandet mellan kommunistledarna och deras
556
Rött och svart i Italien
väljare. När det gäller de kommunistiska ledarna finns det ingen
återvändo. Där är fördömelsen slutgiltig och absolut. När det gäller de kommunistiska massorna, håller däremot Vatikanen alla
möjligheter öppna.
Vad gör nu Palmiro Togliatti i denna situation, som onekligen
verkar ganska komplicerad7 Det kommunistiska svaret på den påvliga exkommuniseringen lät vänta på sig nästan en månad. Det
publicerades först den 12 augusti. Den kommunistiska kommuniken
bär i hög grad Togliattis eget personligt-intellektuella märke. Den
italienske kommunistledaren vill nämligen gärna betraktas som
en kulturpersonlighet. Detta snobberi har förlett honom. Den kommunistiska kommuniken har mycket litet att säga de stora italienska massor som den vänder sig till. Proklamationens huvudsakliga innehåll utgöres nämligen av en massa gammal typisk antiklerikalism av 1800-talets mest utnötta märken. Den verkligt
reella kulturpolitiska situationen av i dag beröres av Togliatti
endast i bisatserna.
Enligt Togliatti skall kommunismen nu gå till storms mot »den
klerikala obskurantismen» som bekämpar »varje form av modernt
vetenskapligt tänkande och varje form av kritisk tanke, i vars
ställe man sätter propagandan för under och mirakler, för det
irrationella och suprarationella, för alla de ideer, som strävar att
beröva människan hennes egen förmåga att känna, tänka och tillkämpa sig en mänskligare situation på denna jord».
Detta låter filosofiskt sett mycket bra. Det verkar t. o. m. sant
och riktigt. Men det säger i alla fall fortfarande ingenting alls
till alla de människor, som besynnerligt nog föredra att tro på
madonnan mera än de tro på Palmiro Togliatti själv.
Hur skall Togliatti kunna beröva dessa anhängare deras madonna-tro~
Den kommunistiska kommuniken skisserar ett väldigt kulturprogram. Den utlovar föredrag, kurser, skådespel och musik i
massor. Den riktar en appell till den nationella frihetsiden, till
tanken på Italiens pånyttfödelse, i Risorgimentos tecken, till folkets enhet, till den stora, stolta, liberala frihetstraditionen från
1848 och 1870. Kommuniken appellerar till alla nationella patriotiska, frihetsälskande människor i hela Italien. Palmiro Togliatti
vill bekämpa hela den klerikala italienska reaktionen och skapa
en ny italiensk frihetskultur. I slutet av kommuniken sammanfattas dess huvudsyfte. I frihetens namn appellerar Togliatti till
sina anhängare att intensifiera propagandan för L’Unita, det kom- 557
S. Neander-Nilsson
munistiska huvudorganet, för Rinascita, Togliattis egen månadstidskrift, och för de marxistiskt-leninistiska skrifterna.
Den italienska kommunismen har på ett storartat sätt lyckats
kamouflera alla sina verkliga syften ända från den dag hösten
1943 då Palmiro Togliatti kom hem från Moskva och började uppträda som politiker på italiensk mark. I Mussolinis fascistmarscher
på 1920-talet brukade det alltid i slutet av tåget stappla fram några
gamla garibaldist-veteraner i sina röda skjortor. Numera är det
Togliattis aktivistavdelningar, som har övertagit de röda garibaldistskjortorna, och några politiska skjortor av annan färg existerar över huvud taget i detta nu icke i Italien.
Garibaldism, mazzinism, liberalism, radikalism, antiklerikalism
– det finns över huvud taget inget område av den stora frihetstraditionen från 1800-talet, som kommunisterna icke ha usurperat.
A andra sidan är det naturligtvis fullständigt sant, att republiken Italien av i dag – efter det katolska partiets överväldigande
valseger den 18 april1948 – med mycket snabba steg är på väg mot
präststaten.
I Roms utkanter kan man ibland på sommarkvällarna få se en
egenartad syn. Det kommer en scoutavdelning utifrån campagnan,
marscherande i alldeles vanliga scoutuniformer och med ryggsäcken på ryggen. I spetsen för scoutavdelningen – som ledare! –
tågar det emellertid en ung präst. Den långa prästkjorteln slubbar kring fötterna på den unge mannen, men på ryggen bär han
naturligtvis en ryggsäck som alla de andra.
Mussolini och Vatikanen slogs på sin tid om den italienska ungdomen. Mussolini skapade sina egna svartskjortescouter- Balilla
och A vanguardisti – och sökte med alla medel hindra prästerna
att konkurrera. Efter långa strider enades man emellertid om en
kompromiss: svartskjortescouterna fick bestå, men den andliga
vården inom avdelningarna övertogs av katolska kaplaner.
Nu ha kaplanerna blivit ledare, och den katolska scoutrörelsen
är den enda, som existerar i Italien.
Det förhåller sig på samma sätt på de flesta sociala områden.
Det katolska democristianska partiet, som behärskar parlamentet
med 306 mandat av 573, besitter ingalunda de omätliga resurser,
som de stora röstsiffrorna tycks tyda på. Partiets organisation är
dessutom ganska lös och sammansättningen heterogen.
Den katolska aktionen, A.zione cattolica, den kyrkliga lekmannaorganisationen, är däremot ett gigantiskt företag. Den katolska aktionen är icke officiellt politisk och identifierar sig naturligtvis
558
Rött och svart i Italien
ingalunda med det democristianska partiet. I verkligt praktisk
politisk mening finns det däremot ingen skillnad – lika lite som
åsikterna hos Aleide de Gasperi, Italiens katolske konseljpresident,
i princip skilja sig från den åskådning som propageras av Osservatore Romano, påvens tidning och Il Quotidiano, den katolska aktionens organ.
Inrikesminister Mario Scelba, polisministern – kommunisternas
speciella hackkyckling – deklarerade i början på sommaren i ett
offentligt tal, att »Vi katoliker har vår egen kultur och intresserar
oss inte för den skräpkultur, som de andra företräder». För att
beteckna skräpkulturen använde Scelba uttrycket culturame, som
för att rätt kunna förstås bör sammanställas t. ex. med ordet
rottame, som betyder lump eller skrot.
Scelbas culturame var ett glåpord, som passade kommunisterna
utmärkt. Den kommunistiska tidskriften Vie nuove mobiliserade i
nummer efter nummer Italiens hela skönlitterära författarvärld
för att fördöma herr Scelbas reaktionära förlöpningar. T. o. m. den
gamle kloke liberale privatfilosofen Benedetto Croce råkade – av
ett rent misstag! — komma med på ett hörn bland protestanterna.
Scelba svarade inte, och i verkligheten torde den italienska skönlitteraturen ha tagit sig själv alldeles för allvarligt i sammanhanget. Den italienska katolicismens kulturella aktivitet begränsar
sig nämligen ingalunda till skönlitteraturen. Den italienska katolicismen är m. a. o. icke speciellt skönlitterär. Däremot börjar den
få ett mycket starkt vetenskapligt fundament.
Det nya katolska universitetet, Sacro Cuore, i Milano, grundades
någon gång på 1920-talet av den originelle Padre Gemelli, som för
övrigt skulle förtjäna sin egen biografi. Ursprunget var en handfull studenter och ett par professorer. Numera har Sacro Cuore
8,000 studenter – prästkandidater och lekmän – tre fakulteter
och ett särskilt lärarutbildningsinstitut. Den humanistiska och den
juridiska fakulteten vid Sacro Cuore anses vara absolut förebildliga i hela Italien. Hela det unga ledargarnityret i det katolska
majoritetspartiet har doktorerat där.
I Rom spelar jesuituniversitetet Gregoriana en ledande roll. Detsamma kan sägas om dominikanernas Angelicum. Den tredje katolska högskolan i Rom är det påvliga Lateranuniversitetet.
Gregoriana och Augelicum utbilda endast klerker. Men ingenting i världen hindrar naturligtvis en jesuitpater eller en dominikanermunk att söka en professur – i filologi, i historia, i filosofi
559
S. Neander-Nilsson
etc.- vid ett italienskt statsuniversitet. De kyrkliga universiteten
innebär m. a. o. en kyrklig offensiv på bred front mot hela den s. k.
profana bildningen.
Professorslönerna i Italien är svältlöner, lärarlönerna likaså.
Världsliga professorer och lärare har i allmänhet familjer att försörja. Men celibatårerna – munkar och nunnor – har av naturliga skäl små ekonomiska anspråk och har dessutom sina ordnar
bakom sig. Själva dyrtiden har sålunda blivit en medverkande faktor i den stora katolska offensiven bland annat mot de statliga
skolorna i Italien.
Det finns stora kretsar i Italien, som betraktar denna utveckling
med obehag, men dessa kretsar har faktiskt ingen chans- framförallt beroende på kommunisterna. Rent politiskt sett har det
katolska majoritetspartiet tagit alla moderata element -liberaler,
republikaner och socialdemokrater – i släptåg. Mellanpartierna
ha tillsammans 75 mandat i parlamentet. Denna styrka utövar
emellertid ingen självständig politisk funktion. Den bildar endast
ett utökat underlag för den katolska majoritetsregeringen.
Hela sommaren har det inom mellanpartierna pågått en ihållande diskussion om möjligheten av att utträda ur regeringen och
övergå till oppositionen. Företaget verkar emellertid att vara
orealiserbart. Kommunisterna ha ju redan lagt beslag på alla
tänkbara oppositionella argument.
Den politiska uppdelningen i rent svart eller rent rött, som förefaller vara Europas öde i nuvarande tid, får därmed sin klaraste
utgestaltning i Italien. Samtidigt som Östeuropa bolsjeviseras,
rycka katolikerna fram i alla västeuropeiska länder. De katolska
regeringssystemen i Västeuropa variera mellan olika former av
diktatur och demokrati. Detta är ur politisk synpunkt intressant,
men ur kyrkans synpunkt betydelselöst. Vatikanens ideal- detta
kan icke tillräckligt understrykas! – kommer naturligtvis under
alla förhållanden att förbli den totalitära präststaten.
Den kommunistiska tidningen Il Paese meddelar, att Giordano
Brunos staty på Campo dei Fiori nu skall smältas ner. Uppgiften
kan mycket väl vara sann. Giordano Brunos staty – äreminnet
över munken som påstod, att jorden rörde sig och som därför blev
bränd av kyrkan – är en antiklerikal manifestation från den
italienska enhetsstatens första stora antiklerikala tid.
Vatikanen har redan lyckats utverka, att den 20 september, det
enade Italiens stora nationaldag- minnet av de italiensk-piemontesiska truppernas ockupation av påvestaden Rom- fr. o. m. i höst
560
Rött och svart i Italien
inte längre skall firas. Att Giordano Bruno går samma väg, är
m. a. o. ingalunda otänkbart.
I källarvåningen på Viktor Emanuelsmonumentet finns det ett
litet museum, där det hela våren och försommaren i år har pågått
en märklig utställning. Denna utställning vill hugfästa minnet av
den romerska republiken – icke den gamla antika utan den
romerska republik, som utropades år 1849 i hela den romerska
påvestaten av Mazzini och Garibaldi. Påven Pius IX flydde för
revolutionärerna till Gaeta i konungariket Neapel- men återfördes senare i början på juli till Rom av franska trupper. Därmed
kom turen till Garibaldi och Mazzini att fly. Garibaldi har själv
berättat om sin dramatiska odysse i sin självbiografi. Han jagades
över hela Norditalien av österrikarna, hans friskaror skingrades,
Anita, hans älskade hustru- »mitt hjärtas kvinna» skriver Garibaldi – dog av överansträngningarna, men själv lyckades Garibaldi i yttersta nöd undgå att bli fångad. Mazzini har i juni i år
-vid hundraårsminnet- fått ett monument på Aventinen. Mazzini-monumentet säges i Rom vara en bytesaffär. I stället kräver
Vatikanen som sagt, att Giordano Bruno skall smältas ner.
År 1849- den romerska republikens år- tändes den italienska
enhetens och frihetens stora fanal. År 1870 genomfördes den slutgiltigt- i ständig kamp mot kyrkan och det klerikala, reaktionära
Österrike, som ömsesidigt stödde varandra. Som protest mot den
italienska ockupationen av påvestaden Rom inneslöt sig påven som
»frivillig fånge» i Vatikanen. »Den romerska frågan» löstes först
år 1929 genom den s. k. Lateranöverenskommelsen mellan påven
Pius XI och Mussolini. Men då var det gamla Österrike sedan mer
än tio år ett minne blott. Det fanns ingen som helst anledning
längre till öppen kamp mellan stat och kyrka i Italien. Motsättningarna dem emellan skulle säkert ha utjämnats lika snabbt även
under en demokratisk regim.
Numera är Italien Europas största katolska stat. Rent politiskt
sett spelar m. a. o. Italien numera samma roll för påvemakten som
Österrike tidigare gjorde. Det intima förbundet mellan stat och
kyrka i Italien medför mycket stora fördelar för båda parter –
inte minst för den italienska staten. Italiens återerövrade goodwill i världen är mycket stor. När det gäller krigsskadornas läkning och rekonstruktionsarbetet efter kriget ligger det utfattiga,
besegrade Italien långt före segrarmakterna Frankrike och England. Beträffande Marshallhjälpen och dylika ting har m. a. o. på-
vens auktoritet betytt långt mera än utrikesminister Sforzas. Det
561
S. Neander-Nilsson
ligger ingen överdrift i påståendet, att den verklige härskaren
över republiken Italien – icke öppet och officiellt men däremot i
verkligt praktisk och reell mening – heter påven Pius XII. Italien
håller sakta men säkert på att förvandlas till en ny romersk påvestat.
Denna utveckling bör beklagas, men den verkar tyvärr att vara
oundgänglig. Man talar i Italien mycket om »den tredje kraften»
– la terza forza. Denna tredje kraft existerar icke. En liberalt
borgerlig falang, som skulle vara tillräckligt stark för att utgöra
tunga på vågen mellan det röda och det svarta blocket, kan icke
bildas. Italiens gamla, goda liberala parti – det stora statsbildande
partiet under Risorgimento- har endast15mandat i deputeradekammaren. För övrigt är det liberala partiet, som bl. a. har sin
politiska förankring i den norditalienska storindustrien, minst lika
antikommunistiskt som katolikerna.
Det viktigaste i sammanhanget är emellertid, att det icke är
katolikerna längre utan kommunisterna, som medvetet företräda
antinationella ideer och en främmande, fientlig stormakt. Den
klerikala orienteringen innebär Italiens enda chans att kunna upprätthålla friheten, självständigheten och den sociala balansen. Den
katolska präststaten innefattar icke minst ur protestantisk synpunkt en mycket svårsmält ide. Men det har faktiskt visat sig,
att denna präststat utgör det enda möjliga praktiska alternativet
till den kommunistiska revolutionen. Ännu så länge – detta skall
villigt erkännas! -verkar också den nya präststaten i Italien att
vara långt att föredraga även framför Benito Mussolinis fascistiska diktatur.
562
–
I ITALIEN
Av chefredaktör S. NEANDER-NILSSON
PA DEN protestantiska Valdenserkyrkans förlag i Rom har i
dagarna utkommit en bok av- Benito Mussolini. Boken handlar
om den store böhmiske reformatorn Johan Huss, som blev bränd
på bål vid kyrkomötet i Konstanz år 1415. Titeln är »Johan Huss,
Sanningssägaren». I företalet upplyser författaren, att samtidigt
som han överlämnar denna bok till tryckning, formulerar han en
önskan, att den »i läsarens sinne måtte uppväcka ett hat mot
varje form av förtryck av andlig eller profan art».
Benito Mussolini är för länge sedan död, och boken om Johan
Russ tillhör rimligtvis inte heller de produkter av hans penna, som
härstamma från hans sista levnadsår. »Johan Huss, Sanningssägarem utkom år 1913, då Benito Mussolini ännu var en stridbar
ung, antiklerikal socialist. Även han tvingades emellertid att böja
sig för klerikalerna och lyckades för övrigt som bekant under en
ganska lång tid på ett synnerligen skickligt sätt i sin person förena
så väl det »andliga» som det »profana» förtrycket. I god tid före
Mussolinis försoning med Vatikanen i februari månad 1929 lät han
följaktligen dra in den antiklerikala boken. Den skulle nu för
länge sedan ha varit bortglömd, om inte Valdenserkyrkan, som är
en mycket liten men mycket stridbar antiklerikal menighet hade
fiskat upp den ur några dolda gömmen. För författarnamnets skull
är det t. o. m. troligt, att boken blir läst – även utanför den lilla
krets på några tiotusental människor, som den italienska protestantismen omfattar.
Den italienske kommunistledaren Palmiro Togliatti skulle i detta
nu kunna hämta många argument ur Benito Mussolinis antiklerikala ungdomsskrifter. Men gör han det, så gör han det rimligtvis
i tysthet. Att Palmiro Togliatti av Mussolinis öde skulle ha lärt
sig, att det i våra dagars Italien faktiskt inte går att driva antiklerikal och antikatolsk politik, finns det däremot inga tecken på.
Den påvliga bannlysningen av kommunismen den 15 juli i år har
i Italien fått många kuriösa, absolut oanade effekter.
551
S. Neander-Nilsson
Ett typiskt exempel:
Uppe i Viterbo, den gamla medeltida påvestaden, några mil nordost om Rom, firar man i början på september varje år stadens
skyddshelgon, Santa Rosa, med stora fester och processioner. Ett
av de viktigaste inslagen i festen utgöres av en väldig modell av
domkyrkan- krönt av Santa Rosas bild- som på själva den stora
festdagen den 3 september bäres omkring i gatorna av brödraskapet i Santa Rosas »heliga korporation». Modellen är fabricerad av
trä och papier-mache, är 20 meter hög och väger cirka 3 1/2 ton.
Det behövs följaktligen många starka armar för att bära den.
Man räknar med cirka ett 60-tal vuxna, fullmyndiga män som
bärare.
Santa-Rosa-festen har aldrig tidigare vållat Viterbo-borna några
bekymmer. Men i år är det som sagt en särskild sak efter exkommuniseringen av kommunisterna. Viterbo är nämligen en ganska
röd stad, och även i Santa Rosas »heliga korporation» finns det
många kommunister.
I stadsfullmäktige- consiglio communale -i Viterbo har saken kommit under debatt. En democristian- d. v. s. en anhängare
av det katolska regeringspartiet – har sålunda väckt frågan, om
det verkligen kunde anses tillåtligt att även »exkommuniserade»
fick lov att vara med om att bära Santa Rosas »maskin» vid
skyddshelgonets fesU
Frågan kan anses vara mycket delikat.
Konstruktören av Santa Rosas »maskin» har emellertid med en
andlig auktoritet, som faktiskt verkar en smula förbluffande, kort
och gott svarat, att om medlemmarna i Santa Rosas brödraskap
är kommunister, så är det så mycket värre för dessas egen odödliga själ, men Santa Rosa själv intresserar sig inte för saken.
På denna punkt höll debatten i Viterbo på att knyta sig. Vad
skulle man nu ta sig tilU
Lyckligtvis har emellertid kyrkan av ålder en förunderlig förmåga inte bara att förlåta synder utan också att lösa andra tilltrasslade personliga och sociala problem. Den utväg, som kyrkan
finner ur dilemmat, får följande praktiska formulering:
Den stora »maskinen» kommer icke att bli »välsignad» och
skyddshelgonets reliker kommer att stanna i domkyrkan under
processionen. Präster och munkar kommer heller inte att delta i
Santa-Rosa-processionen. Följaktligen måste Santa-Rosa-festen anses vara en rent borgerlig och icke en religiös fest och under så-
dana förhållanden kan det anses vara tillåtligt även för exkom- 552
—
Rött och svart i Italien
muniserade personer att delta i processionen. Dessutom säges det
av biskopen och prästerskapet i Viterbo – och detta är faktiskt
en mycket viktig punkt i diskussionen! -att enligt Sant’ Uffizios,
det påvliga kättarinstitutets förklaringar, drabbar exkommuniseringen endast dem som scienter et volenter, predikar de marxistiska
doktrinerna och inte de vanliga enkla partimedlemmarna.
I mitten av augusti varje år firas palion i Siena, den gamla
traditionella kapplöpningen, med dräkter och flaggor och spel.
Palion i Siena är också en folkfest – men av mycket, mycket
större format än den lilla Santa-Rosa-festen i Viterbo. Vad de
flesta inte har klart för sig, är emellertid, att palion även är en
helgonfest. Den är helgad åt den största av alla katolska och
italienska helgon: den stora himlamodern, madonnan, Maria Guds
moder.
Detta är förvisso inte heller någon tom formalitet. Madonnan
är drottning i Siena och har alltid varit stadens och folkets beskyddarinna.
När det stora kriget våren 1945 närmade sig Sienas portar,
samlade sig folket och tågade med ärkebiskopen i spetsen till domkyrkan. Domkyrkan fylldes till sista plats och torg och gator utanför var packade av människor. Tyskarna hade ockuperat staden,
men luftrummet över Italien behärskades av engelsmän och amerikaner.
I denna yttersta nöd började prästerskapet och folket – förtvivlade, skrämda, utom sig av rädsla- anropa madonnan.
Och vad hände~
Himmelen är klar och ren. Men plötsligt – på ett ögonblick –
börjar molnen torna upp sig och en dimma lägger sig över Siena.
Det är en underlig dimma. Den ligger lågt på det ena stället, högt
på det andra. Den sänker sig ned över taken – men på andra håll
höjer den sig högt över torn och kampaniler. Siena ligger alldeles
insvept, alldeles dolt i dimmorna. Folket hör långt uppe dånet av
de amerikanska bombmaskinerna. Alla ligger på knä och ber, att
det tyska luftvärnsartilleriet inte skall börja skjuta. Men tyskarna
skjuter inte, och efter hand avlägsnar sig också motordånet i skyn.
Siena är räddat. På kvällen meddelar Londonradion, att bombardemanget av Siena har måst inställas på grund av dimman.
Varje år vid palion samlas folk och myndigheter i Siena och
tågar till domkyrkan. Det är en stor gåva, som madonnan får:
ett gigantiskt jätteljus, som placeras framför hennes bild i kyrkan. Ljuset tändes av Sienas borgmästare. Borgmästaren i Siena
553
S. Neander-Nilsson
är kommunist- men han har även i år fått tända ljuset, ett alldeles särskilt stort och praktfullt madonnaljus.
I Assisi, den helige Franciskus’ stad, är borgmästaren också
kommunist. Den helige Franciskus är inte bara ett av Italiens allra
största helgon näst efter madonnan – för Assisi betyder den helige dessutom stora inkomster av pilgrimer och turister. Sankt
Franciskus-minnet i Assisi måste följaktligen vårdas av myndigheterna – i eget egoistiskt intresse! – med den allra största omsorg. Den kommunistiske, numera exkommuniserade borgmästaren
i Assisi, har notoriskt ett mycket stort intresse för den helige
Franciskus – ur de kommunala inkomsternas synpunkt.
På det sättet kunde man fortsätta att räkna upp ort efter ort
i hela Italien; städer och turistorter och fattiga bondorter. Det är
nämligen inte minst ute på landet – ja, det är kanhända t. o. m.
i alldeles särskild grad bland den stora miljonmassan av halvsvältande italienska jordproletärer, som kommunisterna ha sina
flesta anhängare. Men vad skall il sindaco – borgmästaren – ta
sig till, och vad skall de kommunistiska fullmäktigemedlemmarna
göra, när madonnafesten kommer’ Får inte borgmästaren gå näst
efter prästerna och korgossarna och bära madonna-standaret, och
få inte fullmäktige delta i processionen’ Frågan är mycket svår
att lösa. Den är brinnande aktuell i varje samhälle i Italien, där
det ännu finns kommunistisk majoritet. Dylika samhällen äro ganska många.
Det är alldeles klart, att den påvliga exkommuniseringen av
kommunismen har fått en helt annan innebörd i Italien än i de
flesta andra länder i Europa – innanför och utanför järnridån.
Det italienska prästerskapet för inget krig på kniven mot kommunisterna. Katolicismen i Italien är utom fara – och en kommunistisk diktatur är här i landet otänkbar i detta nu. Dessutom
är det italienska folkets majoritet förvisso ärkekatolskt, men det
är dock inte desto mindre välkänt, att italienarna av tradition tillhör de minst fanatiska katolikerna i hela Europa.
Det är alldeles naturligt, att det skall förhålla sig så. Det
italienska folket är praktiskt taget det enda i hela Västeuropa,
som aldrig engagerade sig i 1600-talets religionskrig. Ånnu i denna
dag betraktas en protestant av gemene man i Italien närmast som
en konstig kropp. Man beklagar honom, men man debatterar inte.
Det är en historisk sanning, att det militanta draget i den katolska
kyrkan är alldeles främmande för italienskt psyke. Italien är den
fromme Francislms men icke den nitiske ivraren Domenicus’ folk,
554
–
Rött och svart i Italien
och jesuitismen är fortfarande en spansk men icke en italiensk
uppfinning. Inte ens i nuvarande ögonblick existerar det i Italien
någon debatt för eller mot katolicismen. T. o. m. de stora, nykatolska författarna i Frankrike – Mauriac, Bernanas o. s. v. – äro
faktiskt långt mera lästa i Sverige än i Italien. Italiens ende katolske författare av format, Giovanni Papini, har aldrig bildat nå-
gon litterär skola, inte ens i sitt eget land.
Katolicismen har i Italien sin förankring i själva folkpsyken,
den bildar ett oupplösligt helt med folket, med dess dagliga vanor,
med hela dess liv i vardag och fest. Det är helgonfesterna, som är
de stora folkfesterna, och det finns inga andra fester. Det är helgonen, som svarar för processionerna och mässorna, som utgör festens
höjdpunkt – men det är också helgonen man har att tacka för
folkfestens härliga marknadsnöjen; pappershattar och musik, den
helstekta grisen och det goda vinet, alla dessa massor av barnslig
glädje, som några gånger varje år gör livet för den fattige italienske arbetsslaven — det ihärdigaste, anspråkslösaste, ödmjukaste
och envisaste av alla mänskliga arbetsdjur-möjligt att uthärda.
Från en liten ort i Val d’Ossola i allra nordligaste Lombardiet,
på väg upp mot Simplon-passet, kommer en rapport till dagskrönikan. Rapporten berättar, att det i den lilla orten finns tolv
kommunister. Dessa kommunister går till mässan på söndagen alldeles som andra människor i byn. För kyrkoherden i byn, som
tydligen är en snäll man, har dessa kyrkobesök av »de otrogna»
betytt ett visst huvudbry. Nu har han emellertid löst problemet.
Han vänder helt enkelt bort huvudet och låtsas, att han inte ser
dem. För övrigt har det ju bara stått i tidningarna, att kommunisterna ha blivit exkommuniserade. Själv har han inte blivit
underrättad, menar prästen. »Jag har väl ingen plikt att läsa tidningarh frågar kyrkoherden journalisten, som intervjuar honom.
Nåväl, säger journalisten, men om nu kommunisterna skulle be
om att få bikta sig och gå till nattvardenT
»Har ingen fara», säger kyrkoherden. »Här hos oss biktar sig
folk bara en gång om året, till påsk. Men påsken är ännu långt
borta – och innan påsk kan mycket hända både när det gäller
min egen samvetsfrid och frälsningen av kommunisternas själar.»
Saken är emellertid i verkligheten inte fullt så enkel. Det kyrkliga förbudet att meddela kommunisterna sakramenten begränsar
sig nämligen inte till bikt och nattvard och dylika heliga ting.
De katolska sakramenten äro som bekant inte tre utan sju. Utan
sakramenten kan man faktiskt varken födas eller dö i Italien, i
555
S. Neander-Nilsson
varje fall kan man inte komma hederligt i graven. Utan sakramenten kan man inte heller gifta sig respektabelt och anständigt
– d. v. s. i kyrkan – ja, man kan inte ens låta konfirmera sina
barn, vilket i en italiensk familj innebär, att man får avstå från
en av livets betydelsefullaste familjefester och blir utskämd inför
hela sin släkt.
Vid de senaste parlamentsvalen- den 18 april 1948 – röstade
7 milj. kommunistiskt i Italien. Inte minst förbudet mot att gifta
sig kyrkligt blir följaktligen, när det gäller dessa stora människomassor- av vilka med all säkerhet endast ett ytterligt ringa få-
tal är medvetna ateister- en ytterst prekär historia.
Men kyrkan har som sagt utvägar för allt. I en ny förklaring
från Sant’Uffizio säges det sålunda, att äktenskapet visserligen är
ett sakrament, men att den som administrerar detta sakrament icke
är prästen utan kontrahenterna själva. Prästen är endast det
officiella vittnet, som tillkallas för att bestyrka giltigheten av det
ingångna sakramentet.
Vid äktenskapsakramentet kräver emellertid kyrkan vissa garantier, när det t. ex. gäller en katolik, som gifter sig med en person som är inskriven medlem i en sekt eller i en icke katolsk religion. Kontrahenterna få i så fall lova att döpa och uppfostra
sina barn enligt katolsk bekännelse. Först när dessa löften blivit
givna och underskrivna, viger prästen paret- men i mycket enkla
och anspråkslösa former.
Ett annat fall inträffar t. ex. om en katolik gifter sig med en
person, som kan betraktas som en »avfälling» från den katolska
tron utan att direkt ha skrivit in sig i en antikatolsk organisation.
I detta fall kräver kyrkan inga uttryckliga och underskrivna löften. Vigseln kan emellertid icke äga rum, förrän prästen med
»moralisk säkerhet» har övertygat sig om att barnen bli döpta och
uppfostrade i den katolska läran. Är prästen klar över den saken,
förrättas vigseln i vanlig ordning.
Sant’Uffizio meddelar nu, att den första bestämmelsen kommer
att tillämpas på de kommunistiska ledarna, den andra- som är
mjukare och mera elastisk – på deras anhängare.
L’Unita, det kommunistiska huvudorganet, betecknar Vatikanens
deklaration i äktenskapsfrågan som en moralisk reträtt från kyrkans sida. Det förhåller sig med all säkerhet inte så. Vatikanens
alla ansträngningar koncentrerar sig nämligen på en enda punkt:
att försöka spränga bandet mellan kommunistledarna och deras
556
Rött och svart i Italien
väljare. När det gäller de kommunistiska ledarna finns det ingen
återvändo. Där är fördömelsen slutgiltig och absolut. När det gäller de kommunistiska massorna, håller däremot Vatikanen alla
möjligheter öppna.
Vad gör nu Palmiro Togliatti i denna situation, som onekligen
verkar ganska komplicerad7 Det kommunistiska svaret på den påvliga exkommuniseringen lät vänta på sig nästan en månad. Det
publicerades först den 12 augusti. Den kommunistiska kommuniken
bär i hög grad Togliattis eget personligt-intellektuella märke. Den
italienske kommunistledaren vill nämligen gärna betraktas som
en kulturpersonlighet. Detta snobberi har förlett honom. Den kommunistiska kommuniken har mycket litet att säga de stora italienska massor som den vänder sig till. Proklamationens huvudsakliga innehåll utgöres nämligen av en massa gammal typisk antiklerikalism av 1800-talets mest utnötta märken. Den verkligt
reella kulturpolitiska situationen av i dag beröres av Togliatti
endast i bisatserna.
Enligt Togliatti skall kommunismen nu gå till storms mot »den
klerikala obskurantismen» som bekämpar »varje form av modernt
vetenskapligt tänkande och varje form av kritisk tanke, i vars
ställe man sätter propagandan för under och mirakler, för det
irrationella och suprarationella, för alla de ideer, som strävar att
beröva människan hennes egen förmåga att känna, tänka och tillkämpa sig en mänskligare situation på denna jord».
Detta låter filosofiskt sett mycket bra. Det verkar t. o. m. sant
och riktigt. Men det säger i alla fall fortfarande ingenting alls
till alla de människor, som besynnerligt nog föredra att tro på
madonnan mera än de tro på Palmiro Togliatti själv.
Hur skall Togliatti kunna beröva dessa anhängare deras madonna-tro~
Den kommunistiska kommuniken skisserar ett väldigt kulturprogram. Den utlovar föredrag, kurser, skådespel och musik i
massor. Den riktar en appell till den nationella frihetsiden, till
tanken på Italiens pånyttfödelse, i Risorgimentos tecken, till folkets enhet, till den stora, stolta, liberala frihetstraditionen från
1848 och 1870. Kommuniken appellerar till alla nationella patriotiska, frihetsälskande människor i hela Italien. Palmiro Togliatti
vill bekämpa hela den klerikala italienska reaktionen och skapa
en ny italiensk frihetskultur. I slutet av kommuniken sammanfattas dess huvudsyfte. I frihetens namn appellerar Togliatti till
sina anhängare att intensifiera propagandan för L’Unita, det kom- 557
S. Neander-Nilsson
munistiska huvudorganet, för Rinascita, Togliattis egen månadstidskrift, och för de marxistiskt-leninistiska skrifterna.
Den italienska kommunismen har på ett storartat sätt lyckats
kamouflera alla sina verkliga syften ända från den dag hösten
1943 då Palmiro Togliatti kom hem från Moskva och började uppträda som politiker på italiensk mark. I Mussolinis fascistmarscher
på 1920-talet brukade det alltid i slutet av tåget stappla fram några
gamla garibaldist-veteraner i sina röda skjortor. Numera är det
Togliattis aktivistavdelningar, som har övertagit de röda garibaldistskjortorna, och några politiska skjortor av annan färg existerar över huvud taget i detta nu icke i Italien.
Garibaldism, mazzinism, liberalism, radikalism, antiklerikalism
– det finns över huvud taget inget område av den stora frihetstraditionen från 1800-talet, som kommunisterna icke ha usurperat.
A andra sidan är det naturligtvis fullständigt sant, att republiken Italien av i dag – efter det katolska partiets överväldigande
valseger den 18 april1948 – med mycket snabba steg är på väg mot
präststaten.
I Roms utkanter kan man ibland på sommarkvällarna få se en
egenartad syn. Det kommer en scoutavdelning utifrån campagnan,
marscherande i alldeles vanliga scoutuniformer och med ryggsäcken på ryggen. I spetsen för scoutavdelningen – som ledare! –
tågar det emellertid en ung präst. Den långa prästkjorteln slubbar kring fötterna på den unge mannen, men på ryggen bär han
naturligtvis en ryggsäck som alla de andra.
Mussolini och Vatikanen slogs på sin tid om den italienska ungdomen. Mussolini skapade sina egna svartskjortescouter- Balilla
och A vanguardisti – och sökte med alla medel hindra prästerna
att konkurrera. Efter långa strider enades man emellertid om en
kompromiss: svartskjortescouterna fick bestå, men den andliga
vården inom avdelningarna övertogs av katolska kaplaner.
Nu ha kaplanerna blivit ledare, och den katolska scoutrörelsen
är den enda, som existerar i Italien.
Det förhåller sig på samma sätt på de flesta sociala områden.
Det katolska democristianska partiet, som behärskar parlamentet
med 306 mandat av 573, besitter ingalunda de omätliga resurser,
som de stora röstsiffrorna tycks tyda på. Partiets organisation är
dessutom ganska lös och sammansättningen heterogen.
Den katolska aktionen, A.zione cattolica, den kyrkliga lekmannaorganisationen, är däremot ett gigantiskt företag. Den katolska aktionen är icke officiellt politisk och identifierar sig naturligtvis
558
Rött och svart i Italien
ingalunda med det democristianska partiet. I verkligt praktisk
politisk mening finns det däremot ingen skillnad – lika lite som
åsikterna hos Aleide de Gasperi, Italiens katolske konseljpresident,
i princip skilja sig från den åskådning som propageras av Osservatore Romano, påvens tidning och Il Quotidiano, den katolska aktionens organ.
Inrikesminister Mario Scelba, polisministern – kommunisternas
speciella hackkyckling – deklarerade i början på sommaren i ett
offentligt tal, att »Vi katoliker har vår egen kultur och intresserar
oss inte för den skräpkultur, som de andra företräder». För att
beteckna skräpkulturen använde Scelba uttrycket culturame, som
för att rätt kunna förstås bör sammanställas t. ex. med ordet
rottame, som betyder lump eller skrot.
Scelbas culturame var ett glåpord, som passade kommunisterna
utmärkt. Den kommunistiska tidskriften Vie nuove mobiliserade i
nummer efter nummer Italiens hela skönlitterära författarvärld
för att fördöma herr Scelbas reaktionära förlöpningar. T. o. m. den
gamle kloke liberale privatfilosofen Benedetto Croce råkade – av
ett rent misstag! — komma med på ett hörn bland protestanterna.
Scelba svarade inte, och i verkligheten torde den italienska skönlitteraturen ha tagit sig själv alldeles för allvarligt i sammanhanget. Den italienska katolicismens kulturella aktivitet begränsar
sig nämligen ingalunda till skönlitteraturen. Den italienska katolicismen är m. a. o. icke speciellt skönlitterär. Däremot börjar den
få ett mycket starkt vetenskapligt fundament.
Det nya katolska universitetet, Sacro Cuore, i Milano, grundades
någon gång på 1920-talet av den originelle Padre Gemelli, som för
övrigt skulle förtjäna sin egen biografi. Ursprunget var en handfull studenter och ett par professorer. Numera har Sacro Cuore
8,000 studenter – prästkandidater och lekmän – tre fakulteter
och ett särskilt lärarutbildningsinstitut. Den humanistiska och den
juridiska fakulteten vid Sacro Cuore anses vara absolut förebildliga i hela Italien. Hela det unga ledargarnityret i det katolska
majoritetspartiet har doktorerat där.
I Rom spelar jesuituniversitetet Gregoriana en ledande roll. Detsamma kan sägas om dominikanernas Angelicum. Den tredje katolska högskolan i Rom är det påvliga Lateranuniversitetet.
Gregoriana och Augelicum utbilda endast klerker. Men ingenting i världen hindrar naturligtvis en jesuitpater eller en dominikanermunk att söka en professur – i filologi, i historia, i filosofi
559
S. Neander-Nilsson
etc.- vid ett italienskt statsuniversitet. De kyrkliga universiteten
innebär m. a. o. en kyrklig offensiv på bred front mot hela den s. k.
profana bildningen.
Professorslönerna i Italien är svältlöner, lärarlönerna likaså.
Världsliga professorer och lärare har i allmänhet familjer att försörja. Men celibatårerna – munkar och nunnor – har av naturliga skäl små ekonomiska anspråk och har dessutom sina ordnar
bakom sig. Själva dyrtiden har sålunda blivit en medverkande faktor i den stora katolska offensiven bland annat mot de statliga
skolorna i Italien.
Det finns stora kretsar i Italien, som betraktar denna utveckling
med obehag, men dessa kretsar har faktiskt ingen chans- framförallt beroende på kommunisterna. Rent politiskt sett har det
katolska majoritetspartiet tagit alla moderata element -liberaler,
republikaner och socialdemokrater – i släptåg. Mellanpartierna
ha tillsammans 75 mandat i parlamentet. Denna styrka utövar
emellertid ingen självständig politisk funktion. Den bildar endast
ett utökat underlag för den katolska majoritetsregeringen.
Hela sommaren har det inom mellanpartierna pågått en ihållande diskussion om möjligheten av att utträda ur regeringen och
övergå till oppositionen. Företaget verkar emellertid att vara
orealiserbart. Kommunisterna ha ju redan lagt beslag på alla
tänkbara oppositionella argument.
Den politiska uppdelningen i rent svart eller rent rött, som förefaller vara Europas öde i nuvarande tid, får därmed sin klaraste
utgestaltning i Italien. Samtidigt som Östeuropa bolsjeviseras,
rycka katolikerna fram i alla västeuropeiska länder. De katolska
regeringssystemen i Västeuropa variera mellan olika former av
diktatur och demokrati. Detta är ur politisk synpunkt intressant,
men ur kyrkans synpunkt betydelselöst. Vatikanens ideal- detta
kan icke tillräckligt understrykas! – kommer naturligtvis under
alla förhållanden att förbli den totalitära präststaten.
Den kommunistiska tidningen Il Paese meddelar, att Giordano
Brunos staty på Campo dei Fiori nu skall smältas ner. Uppgiften
kan mycket väl vara sann. Giordano Brunos staty – äreminnet
över munken som påstod, att jorden rörde sig och som därför blev
bränd av kyrkan – är en antiklerikal manifestation från den
italienska enhetsstatens första stora antiklerikala tid.
Vatikanen har redan lyckats utverka, att den 20 september, det
enade Italiens stora nationaldag- minnet av de italiensk-piemontesiska truppernas ockupation av påvestaden Rom- fr. o. m. i höst
560
Rött och svart i Italien
inte längre skall firas. Att Giordano Bruno går samma väg, är
m. a. o. ingalunda otänkbart.
I källarvåningen på Viktor Emanuelsmonumentet finns det ett
litet museum, där det hela våren och försommaren i år har pågått
en märklig utställning. Denna utställning vill hugfästa minnet av
den romerska republiken – icke den gamla antika utan den
romerska republik, som utropades år 1849 i hela den romerska
påvestaten av Mazzini och Garibaldi. Påven Pius IX flydde för
revolutionärerna till Gaeta i konungariket Neapel- men återfördes senare i början på juli till Rom av franska trupper. Därmed
kom turen till Garibaldi och Mazzini att fly. Garibaldi har själv
berättat om sin dramatiska odysse i sin självbiografi. Han jagades
över hela Norditalien av österrikarna, hans friskaror skingrades,
Anita, hans älskade hustru- »mitt hjärtas kvinna» skriver Garibaldi – dog av överansträngningarna, men själv lyckades Garibaldi i yttersta nöd undgå att bli fångad. Mazzini har i juni i år
-vid hundraårsminnet- fått ett monument på Aventinen. Mazzini-monumentet säges i Rom vara en bytesaffär. I stället kräver
Vatikanen som sagt, att Giordano Bruno skall smältas ner.
År 1849- den romerska republikens år- tändes den italienska
enhetens och frihetens stora fanal. År 1870 genomfördes den slutgiltigt- i ständig kamp mot kyrkan och det klerikala, reaktionära
Österrike, som ömsesidigt stödde varandra. Som protest mot den
italienska ockupationen av påvestaden Rom inneslöt sig påven som
»frivillig fånge» i Vatikanen. »Den romerska frågan» löstes först
år 1929 genom den s. k. Lateranöverenskommelsen mellan påven
Pius XI och Mussolini. Men då var det gamla Österrike sedan mer
än tio år ett minne blott. Det fanns ingen som helst anledning
längre till öppen kamp mellan stat och kyrka i Italien. Motsättningarna dem emellan skulle säkert ha utjämnats lika snabbt även
under en demokratisk regim.
Numera är Italien Europas största katolska stat. Rent politiskt
sett spelar m. a. o. Italien numera samma roll för påvemakten som
Österrike tidigare gjorde. Det intima förbundet mellan stat och
kyrka i Italien medför mycket stora fördelar för båda parter –
inte minst för den italienska staten. Italiens återerövrade goodwill i världen är mycket stor. När det gäller krigsskadornas läkning och rekonstruktionsarbetet efter kriget ligger det utfattiga,
besegrade Italien långt före segrarmakterna Frankrike och England. Beträffande Marshallhjälpen och dylika ting har m. a. o. på-
vens auktoritet betytt långt mera än utrikesminister Sforzas. Det
561
S. Neander-Nilsson
ligger ingen överdrift i påståendet, att den verklige härskaren
över republiken Italien – icke öppet och officiellt men däremot i
verkligt praktisk och reell mening – heter påven Pius XII. Italien
håller sakta men säkert på att förvandlas till en ny romersk påvestat.
Denna utveckling bör beklagas, men den verkar tyvärr att vara
oundgänglig. Man talar i Italien mycket om »den tredje kraften»
– la terza forza. Denna tredje kraft existerar icke. En liberalt
borgerlig falang, som skulle vara tillräckligt stark för att utgöra
tunga på vågen mellan det röda och det svarta blocket, kan icke
bildas. Italiens gamla, goda liberala parti – det stora statsbildande
partiet under Risorgimento- har endast15mandat i deputeradekammaren. För övrigt är det liberala partiet, som bl. a. har sin
politiska förankring i den norditalienska storindustrien, minst lika
antikommunistiskt som katolikerna.
Det viktigaste i sammanhanget är emellertid, att det icke är
katolikerna längre utan kommunisterna, som medvetet företräda
antinationella ideer och en främmande, fientlig stormakt. Den
klerikala orienteringen innebär Italiens enda chans att kunna upprätthålla friheten, självständigheten och den sociala balansen. Den
katolska präststaten innefattar icke minst ur protestantisk synpunkt en mycket svårsmält ide. Men det har faktiskt visat sig,
att denna präststat utgör det enda möjliga praktiska alternativet
till den kommunistiska revolutionen. Ännu så länge – detta skall
villigt erkännas! -verkar också den nya präststaten i Italien att
vara långt att föredraga även framför Benito Mussolinis fascistiska diktatur.
562
–