Dagens frågor
1949
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Expropriationsförslaget Bland de framstötar i socialistisk riktning,
och äganderätten. som under senare år gjorts, torde det förslag
till nya expropriationsregler – vars behandling är föremål för artikeln »Politik eller juridik» i detta häfte – innebära en av de mest
långtgående. En klassisk definition av äganderätten har varit, att den
innebär en de enskildas i princip obegränsade förfoganderätt med inskränkningar, föranledda av det allmännas intresse. Nyligen har
sagts, att äganderätten måhända i en framtid kommer att innebära
inskränkningar, föranledda av den enskildes intressen, i det allmännas i princip obegränsade förfoganderätt. Det i våras framlagda förslaget tycks innebära ett steg på vägen dit.
Med hänsyn till förslagets vittgående principiella konsekvenser synes det befogat med ett par mera allmänna reflektioner om äganderättens funktion. Äganderätten är liksom alla andra rättigheter givetvis underkastad förändringar med hänsyn till det alltmer invecklade
och av teknikens landvinningar präglade moderna samhället, men
den grundläggande tanken måste från borgerlig synpunkt vara, att
den skall vara så konstruerad att den kan utgöra en sporre till, en
förutsättning för, fortsatt ekonomiskt framåtskridande. Förändrar
man dess karaktär på ett sådant ~ätt, att människor icke ha intresse
av att vidare utveckla och begagna den, då har man också borttagit
denna sporre. Det föreliggande förslaget innebär, att den konkreta
förfogandemöjligheten över jorden mycket starkt inskränkes. I realiteten synes det vara ett långt steg på vägen mot kollektivt och därför
även fiktivt ägande.
För att äganderätten skall kunna fylla sin ovan i korthet skisse·
rade funktion, måste den framför allt ha en viss fasthet. Därmed menas ingalunda, att den borde vara absolut. Det har den f. ö. aldrig
varit. Men vid de nödvändiga reformerna av äganderättens innehåll
måste man som huvudsynpunkt fasthålla vid, att äganderätten allt·
jämt skall konstrueras så att den kan fylla sitt ändamål som sporre
för det ekonomiska framåtskridandet. Det föreliggande förslaget innebär emellertid en stark uttunning av äganderätten, en uttunning som
i största utsträckning, om förslaget genomföres, skulle komma att
kringskära den enskildes rörelsefrihet och undergräva hans verksamhetslust.
Mot bakgrunden av ovanstående reflexioner må påpekas, att ett par
av förslagets allvarligaste konsekvenser blir en stark sänkning av
fastighetsvärdena och en utpräglad rättsosäkerhet.
Blotta antagandet av detta förslag skulle automatiskt medföra en
sänkning av alla fastighetsvärden i ett vidsträckt område kring stä-
der och tätbebyggda orter. I själva verket kan detta jämföras med en
583
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –~—~-~–~~—
Dagens frdgor
ren konfiskation. Äganderätt i vedertagen bemärkelse skulle knappast
längre existera i dessa områden, och det är sannolikt, att de enskilda
i stor utsträckning över huvud taget skulle betagas lusten att »äga»
mark inom dessa områden. Den private köparen kommer säkert att
tveka länge, innan han anmäler sig som spekulant till fastigheter,
över vilka ett dylikt expropriationshot vilar. Den härav automatiskt
följande prissänkningen är så mycket allvarligare som stegringen av
tomtvärdena under senare år knappast torde varit större än att den
motsvarar penningvärdets försämring, om ens det.
Icke minst betänkligt är förslaget ur rättssäkerhetssynpunkt. Senare års lagstiftning har på många områden präglats av en påfallande löslighet i uttryckssätten och detsamma är fallet med det nu
framlagda förslaget. Det har med all rätt påpekats, att denna tendens – tendensen att i stället för preciserade lagregler använda s. k.
generalklausuler – i längden kan bli undergrävande för rättssäkerheten, emedan de lösliga uttryckssätten lätt leda till skiljaktig rättstillämpning hos olika myndigheter och domstolar. Spåren från andra
länder förskräcka i detta avseende. Det behöver endast erinras om
att det nazistiska Tyskland med förkärlek i sin lagstiftning använde
sig av mycket lösliga uttryckssätt. För äganderättens innehåll skulle
ett genomförande av de föreslagna reglerna – såsom lagrådet framhållit – innebära att man utbytte »den lagstadgade tryggheten mot
ett osäkerhetstillstånd, där den administrativa makten efter fritt skön
samt på mer eller mindre svävande lämplighetsgrunder äger avgöra
om den enskildes äganderätt – det må röra sig om större eller mindre
jordbruk, större eller mindre bostads- eller andra fastigheter – skall
utan tvingande skäl uppoffras».
Ur den här anlagda synpunkten bör även ett ord nämnas om förslaget att utesluta bestämmelsen om »full» ersättning. Departementschefen har här själv förklarat, att därmed icke skulle åsyftas ändring
i den enligt gällande lag stadgade principen om ersättningen och dess
storlek. Man kan då fråga sig, varför över huvud taget någon ändring
skall behövas. Departementschefen synes vilja göra gällande, att
större enhetlighet i rättstillämpningen skulle bli en följd av de nya
bestämmelserna. Även beträffande denna fråga måste emellertid
tvärtom lösligheten i uttryckssätten betonas. Vad menas t. ex. beträffande en sådan vara som jord med uttrycket »ortens pris»~ Lagrådet har även framhållit, att den föreslagna bestämmelsen kunde
framkalla föreställningen, att full gottgörelse ej längre skulle utgå.
Otvivelaktigt är denna reflexion riktig och följaktligen skulle även
denna nya formulering redan genom lagens antagande bidraga till
sänkningen av fastighetsvärdena och därmed till jordäganderättens
uttunnande.
Hela lagförslaget är ett typiskt uttryck för de senaste årens tendens
att socialisera på smygande bakvägar. Under sken av att vilja föra en
bostadspolitik med socialreformatorisk prägel söker man på en omväg genomdriva den socialisering, som det just nu icke är opportunt
att tala högt om. Det föreligger endast reella grunder för en sak i
förslaget, nämligen att en kommun i undantagsfall bör ha möjlighet
584
Dagens frågor
att expropriera obebyggd eller glesbebyggd mark. Detta undantagsfall
föreligger, när de enskilda på ett oansvarigt sätt hindra en kommuns
naturliga utveckling, men någon utredning om att detta i större utsträckning skulle vara fallet har icke förebragts. Departementschefen
talar någonstädes om »faktiska prismonopol» utan att dock prestera
någon bevisning för att dylika i större utsträckning föreligga. Att på
grundval av så lösliga antaganden göra så djupa ingripanden i ett
av de för samhällsutvecklingen viktigaste rättsinstituten, äganderätten, kan icke bero på något annat än doktrinär socialiseringsönskan.
For- De senaste månadernas händelser i Kina ha inneburit en fortmosa. satt rad av militära framgångar för kommunisterna och dessutom en allt tydligare disintegration av vad som återstår av nationalistregeringen.
Efter övergången av Yangtsefloden och Nankings och Shanghais
ockupering i slutet av maj fortsatte kommunisterna omedelbart sin
marsch söderut, tydligen med Runan provinsen och dess huvudstad
Changsha som första mål. Den operationen lyckades utan större svå-
righet efter ett par månader, helt enkelt därför att de nationalistiska
generaler, som fått till uppgift att försvara provinsen, gåvo upp det
hela utan strid, följande det exempel som givits dem av kolleger på
många andra håll. Men den fortsatta framryckningen mot Kanton
försvårades oerhört av den samtidigt inträffade översvämningen av
Yangtse, vilken spolade bort hela risskörden i denna Kinas fruktbaraste provins. Man kan av denna anledning med säkerhet vänta sig
en hungersnöd av stora mått under den kommande vintern i hela
nedre Yangtsedalen, och den blir inte lätt att bekämpa för en regering, som tydligen gjort det fullständigt omöjligt för sig att kunna
få någon slags hjälp från andra länder än Sovjet-Ryssland – och
därifrån kan väl knappt något bistånd i större skala vara att vänta.
Det problemet – det vill säga att under ett år föda en hungrande befolkning på kanske ett hundratal millioner i mellersta Kina – kommer antagligen att orsaka Kinas nya herrar mer huvudbry än att
göra slut på vad som återstår av de nationalistiska armeerna.
Nu på hösten är väl den största översvämningen slut, och marschen
mot Kanton har kunnat återtagas. Det rapporteras, att kommunisterna
redan inträngt i Kuangtung-provinsen och där förenat sig med de
många självständigt opererande guerillaband, som sedan länge funnits där. Det är föga troligt, att kommunisterna komma att möta nå-
got effektivt motstånd framför Kanton. Det blir nog den gamla historien, som upprepats så många gånger vid Mukden, Peiping, Nanking, Shanghai och andra mindre städer: den nationalistiske kommendanten förklarar, att han tänker försvara staden till sista man;
så när det kommer till kritan, skjuts det litet, mest i luften, och sedan
ger han upp staden »för att skona civilbefolkningen». Ansiktet är
räddat, och då är allt som det skall vara. Att Kantons fall anses oundvikligt även av nationalistregeringen, bevisas kanske bäst av det fak- 585
Dagens frågor
tum, att huvudstaden återigen flyttats till Chungking, där den som
bekant var under kriget mot japanerna.
När nu Kanton en gång faller, komma kommunisterna i omedelbar
närhet av den brittiska kolonien Hongkong, och då är det tänkbart,
att storpolitiska komplikationer uppstå. Själva staden Hongkong ligger på en liten ö, Victoria Island, vilken är skild från fastlandet av
ett sund, som på det bmalaste stället icke är mer än kanske en kilometer brett. För att strategiskt beskydda staden ingå i kolonien också
en del andra öar och ett rätt stort område på fastlandet. Från att ha
varit en obetydlig fiskarby har Hongkong under de litet mer än
hundra år som det varit en brittisk koloni utvecklats till en av världshandelns mest betydande knutpunkter, och dess strategiska betydelse
för det brittiska imperiet kan väl jämställas med Gibraltars eller
Suezkanalens. Väl inseende den fara, som eventuellt skulle hota Hongkong genom en kommunistisk ockupation av Kanton, har den brittiska regeringen sedan flera månader, även med amerikansk hjälp och
välsignelse, betydligt förstärkt Hongkongs försvar. Man har säkerligen icke glömt läxan från det sista världskriget, då japanerna utan
svårighet intogo staden från landsidan utan att de stora kanonerna
på sjöfronten kunde lossa ett skott till försvar. De kinesiska kommunisterna ha säkerligen ej tillräckligt med flyg och långskjutande artilleri för att effektivt kunna bombardera Hongkong; och som nu
landfronten antagligen är mycket förstärkt, torde kolonien rent militärt sett vara väl skyddad. Vid ett eventuellt anfall kommer svårigheten att ligga i kontrollen av den kinesiska befolkningen, vilken under de senaste åren växt oerhört tack vare flyktingströmmen från de
av kommunisterna ockuperade områdena. Det är givet, att bland dessa
flyktingar förekomma ett stort antal kommunister, väl organiserade
för sabotage och sådant. De brittiska myndigheterna i Malajstaterna
tyckas på sista tiden ha med framgång undertryckt kommunistiska
upprorsrörelser där, och man kan förmoda, att erfarenheterna därifrån komma väl till pass i Hongkong.
En annan kommunistarme har ryckt fram i kustlandet söder om
Shanghai och nu kommit långt in i Fukien-provinsen, där en front
tycks ha etablerats norr om staden Amoy. Den ligger mitt emot den
stora ön Formosa, vilken under det senaste året allt mer blivit ett
centrum för den nationalistiska regeringens motstånd, och det är tydligt, att kommunisternas operation mot Amoy är riktad dit. Chiang
Kai-sjeks sista åtgärder, innan han förra året abdikerade som president, gingo ut på att till Formosa, eller Taiwan som det heter på
kinesiska och japanska, koncentrera så mycket han kunde av lojala
och väl utbildade trupper, i första hand stora enheter av flyg och
vad som fanns att tillgå av sjöstridskrafter. Han var dessutom klok
nog att ta med sig den lilla återstoden av amerikanska pengar i statsbankerna, vilket naturligtvis betänkligt försvårade hans efterträdares
försök att stabilisera den kinesiska valutan. Enligt en uppgift, som
nyligen framkommit i den amerikanska senaten, lär han på detta sätt
ha »approprierat» 138 millioner gulddollar, och det är ju dock en
slant som räcker en stund. Under de senare åren var Taiwan vidare
586
Dagens frågor
en av de baser, där kinesiska trupper utbildades under amerikansk
ledning, och även sedan amerikanerna lämnat, fanns där säkerligen
en rätt stor kader av väl utbildade kinesiska officerare och trupper.
Det är nu antagligen dessa, som sänts att möta kommunisterna vid
Amoy, och det återstår att se, om deras moral kommer att hålla inför
den allmänna epidemi av defaitism, som tycks ha smittat nästan hela
den nationalistiska armeen. De flottenheter, som stått till Chiangs
förfogande, ha i alla händelser använts till att rätt effektivt blockera
Shanghais hamn, vilket lett till protester från utländska makter.
På tal om Taiwan och dess användning som bas för en motståndsrörelse emot en inkräktare på fastlandet är det av intresse att erinra
sig, att det därvidlag existerar ett historiskt precedensfall, som i
många avseenden är fullt parallellt med det nuvarande. När mandsjurerna på 1640-talet översvämmade Kina och bortdreva den härskande
Ming-dynastien, fanns det en kinesisk general vid namn Cheng Ch’eng
Kung (bättre känd under namnet »sjörövaren Koxinga»), som bortdriven av övermakten på fastlandet inskeppade sig med en arme på
20,000 man och landade på Taiwan för att därifrån i lugn och ro kunna
förbereda återinsättarrdet av den gamla dynastien. Där träffade han
emellertid på både holländare och spanjorer, som satt sig fast på ön
och börjat att »kolonisera» den. Dessa inkräktare lyckades han att
driva bort, och han upprättade ett självständigt rike, vilket han av
allt att döma regerade på ett utmärkt sätt ända till sin död. Men
någon expedition till fastlandet blev det aldrig av, och det blir det
väl näppeligen för Chiang Kai-sjek heller. Tack vare kommunisternas
saknad av flyg och flotta kan han nog hålla sig kvar på ön, så länge
de 138 miljonerna räcka. Sedan beror det på om USA trots harmen
över de i Kina bortkastade två miljarderna, vilket nyligen avslöjats
i en vit bok utgiven av State Department, anser det nödvändigt att
fortsätta hjälpen till det icke-kommunistiska Kina. Senatens sammansatta utrikes- och försvarsutskott har emellertid enats om att föreslå
att kongressen för militär hjälp till utlandet skall anslå en totalsumma på 1,314,010,000 dollar och av denna lära 75 millioner avses
för Kina och »angränsande områden». Hur dessa medel skola användas lämnas på vissa villkor åt presidenten att bestämma. Förslaget
väntas gå igenom inom den närmaste framtiden. Men det återstår att
se om beslutet icke kommer för sent. Den ursprunglige förslagsställaren, amiral Badger, har yttrat att han anser den jämförelsevis obetydliga summan tillräcklig för närvarande, och att de anti-kommunistiska elementen i Kina äro i behov icke så mycket av materiell
hjälp, som av moralisk. Han förefaller med sitt förslag i första hand
ha tänkt på Taiwans strategiska betydelse för den amerikanska flottans hegemoni i Stilla havet, och har tydligen velat hindra, att ön
kommer under kommunistiskt, d. v. s. ryskt välde. Det enklaste vore
ju att helt enkelt ockupera ön med amerikanska styrkor och helt
negligera Chiang Kai-sjeks närvaro. Man har påpekat, att detta skulle
kunna gå utan att officiellt på något sätt våldföra sig på Kinas suveränitet, därför att någon fred med Japan ännu icke har slutits. Taiwan tillhör alltså fortfarande detta land, ehuru Kina efter vapen- 587
Dagens frågor
stilleståndet temporärt tillåtits att ockupera ön. Den japanska regeringen, det vill säga numera Mae Arthur, kan därför med tillstånd
av USA åter tillåtas att ta hand om Taiwan. Detta är måhända diplomatiska hårklyverier utan all praktisk betydelse, men det är givet att
något slags officiell förklaring måste ges, om amerikanerna vilja
effektivt hindra kommunisterna från att ockupera ön. Man har tydligen – och det med full rätt – tappat allt förtroende till Chiang Kaisjek och hans anhang, både till hans militära kapacitet och i all synnerhet till hans förmåga att ärligt sköta pengar.
Det finns emellertid fortfarande en del av den nationalistiska kinesiska armen, som icke är demoraliserad och som kan väntas kämpa
för sitt oberoende, om den bara får tillräcklig hjälp med vapen och
annat. Det är de styrkor, som kommenderas av de muhammedanska
generalerna i nordvästra Kina, Ma Pu-fang i Chinghai och Ma Hungkuei i Ninghsia. Dessa två ha i många är synnerligen effektivt regerat
sina vidsträckta men glest befolkade provinser. Befolkningen är en
blandras mellan kineser och turkmener, samtliga muhammedaner, och
tydligen icke alls smittad av något slags kommunism. Under inbördeskriget ha generalerna hällit sig neutrala, trots mänga påtryckningar
från regeringen, men de ha samtidigt med en högst effektiv gränsbevakning hindrat all infiltration av kommunister i sina provinser.
Men när stora kommuniststyrkor ockuperade Shensi-provinsen och
dess huvudstad Sian, blev grannskapet litet för obehagligt, och Ma
Pu-fang lät sig av regeringen utnämnas till överbefälhavare för trupperna i Kansu, Chinghai, Ninghsia och Sinkiang med huvudkvarter
i Lanchow i södra Kansu. Men när han så skulle få hjälp av regeringen i Kanton med vapen och annat, fick han nog ingenting. Vad
som sedan hänt därborta, är höljt i dunkel. Det har rapporterats, att
kommunisterna intagit Lanchow och även fortsatt västerut mot
Szechuan-provinsen, men detta har icke än bekräftats. I alla händelser är säkerligen Ma Pu-fangs arme en fullt krigsduglig styrka, som
är betydligt bättre värd att fä militär hjälp från Amerika än återstoderna av Chiang Kai-sjeks helt demoraliserade trupper.
På allra sista tiden har än en händelse inträffat, som än mer försvårat dennes försök att åter etablera regeringen i Chungking. En
dag fick man läsa i tidningarna, att guvernören i Yunnan, general
Lu Han, förklarat sig oberoende av regeringen i Chungking, men
nästa dag stod detta dementerat och han uppgavs i stället konferera
med Chiang Kai-sjek där. Detta hindrade inte, att man tredje dagen
fick läsa, att det stora flygfältet i Kunming, Yunnans huvudstad, var
i kommunisternas händer. Vad som är sant av allt detta är obekant,
men man torde inte gissa så fel om man antar, att Lu Han gör vad
han kan för att vända kappan efter vinden, när tiden kommer, och
åstadkomma något slags förståelse med kommunisterna, mest för att
rädda sitt eget skinn. En eventuell förlust av det stora flygfältet vid
Kunming skulle i alla händelser nästan omöjliggöra all hjälp till de
muhammedanska generalerna i nordväst, om den nu någonsin kommer i gång.
Av allt detta torde ha framgått, att det endast är en tidsfråga för
588
Dagens frågor
kommunisterna att ockupera hela Kina, kanske med undantag av de
nordvästra provinserna och Taiwan. Om USA:s utrikesledning vill
försöka att stoppa denna flodvåg, återstår näppeligen något annat
än direkt militär intervention med amerikanska trupper, och en så-
dan skulle väl medföra alltför betänkliga komplikationer med SovjetRyssland.
1945 års försäk- Sedan omkring ett och ett halvt decennium har
ringsutredning. svenskt försäkringsväsende varit en av de grenar i
vårt näringsliv, som stått i den offentliga kritikens och debattens
brännpunkt. Redan 1937 tillsattes en försäkringsutredning, som emellertid liksom vissa andra kommitteutredningar avlystes när kriget
bröt ut. Sedan någon tid gått och de inrikespolitiska problemen åter
trädde mera i förgrunden, tillsattes år 1942 en ny utredning, som fick
till huvudsaklig uppgift att syssla med livförsäkring men också med
frågor av mera allmän natur, såsom frågan om koncessionstvång, försäkringstagareinflytandet i de ömsesidiga bolagen m. m. Som följd av
denna utrednings förslag, vilka behandlades av 1948 års riksdag, tillkom så den nu gällande 1948 års lag om försäkringsrörelse, vilken
alltså ersatte den tidigare lagen av 1917. Den nya, nu gällande lagen
innehåller vissa nyheter främst i fråga om livförsäkringsrörelsen.
På livförsäkringens område införes den s. k. skälighetsprincipen. Principen innebär, att premierna väl skola vara tilltagna med en betryggande marginal men å andra sidan icke få sättas högre än att de
innebära en skälig ersättning för de förmåner försäkringen medför.
Vidare skall överskottet på rörelsen fördelas mellan försäkringstagarna på skäligt sätt. skälighetsprincipens tillämpning skall kontrolleras av försäkringsinspektionen. Vidare vidgas inspektionens tillsyn därigenom att inspektionen regelmässigt skall utse en egen revisor i varje försäkringsbolag. För denna revisor skall försäkringsinspektionen utfärda en särskild instruktion och revisorn har å sin
sida skyldighet att avge rapport till tillsynsmyndigheten. Vidare införes genom den nya lagen koncessionstvång på försäkringsområdet.
Enligt lagen erfordras för koncession att den tillämnade rörelsen är
behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. De existerande försäkringsföretagen skola söka ny
koncession men inspektionens prövning skall här icke ske ur behovssynpunkt. Detta torde innebära, att de existerande företagen få fortsätta med sin verksamhet och behovssynpunkten komma att gälla
främst nya företag. Det är försäkringsinspektionens uppgift att hålla
en fortlöpande uppsikt över företagen och på så sätt tillse att de krav,
som uppställts vid koncessionsprövningen, alltjämt äro uppfyllda. Vidare skall inspektionen tillse, att försäkringstagarnas inflytande i
ömsesidiga bolag är genom lämpliga representativa anordningar tryggat. För att tillgodose kraven på insyn och publicitet bestämmes slutligen, att försäkringsföretagen skola framlägga offentlig koncernredovisning.
Den nya lagen innebär alltså en i vissa avseenden ökad kontroll
589
Dagens frågor
från det allmännas sida och vidgade möjligheter till insyn från försäkringstagarnas.
När kriget nalkades sitt slut och de utrikespolitiska riskerna för
Sveriges del syntes minskade, skärptes de inrikespolitiska motsättningarna alltmer. Från socialdemokratiens sida förelåg ett efterkrigsprogram, vari bland annat krävdes försäkringsväsendets överförande
i statlig regi. Redan innan samlingsregeringen sprängdes, framfördes
i riksdagen våren 1945 ett flertal motioner, som i högre eller mindre
grad syftade till en socialisering av skilda avsnitt av vårt ekonomiska liv. Å ven försäkringsväsendet blev föremål för sådana motioner från både socialdemokratisk och kommunistisk sida. Sintresultatet i riksdagen blev att densamma under borgerligt motstånd begärde
en ny utredning om försäkringsväsendet. Hösten 1945 tillsattes av
regeringen den nya utredningen. Utredningen fick en rent politisk
och parlamentarisk sammansättning. Den består av en kommunist,
tre socialdemokrater, en folkpartist, en bondeförbundare och en högerman. Såsom ordförande har fungerat en av de socialdemokratiska
ledamöterna, under större delen av utredningstiden direktör Valter
Aman, vilken för övrigt med stor saklighet lett arbetet. Till utredningens förfogande har vidare stått en sekreterare med en biträdande
sekreterare vid sin sida, och två experter från försäkringsinspektionen -en för livförsäkring och en för sakförsäkring.
Enligt de direktiv, som av dåvarande handelsministern Myrdal utfärdades för utredningen, uppdrogs åt denna att undersöka alla tänkbara alternativ för det svenska försäkringsväsendets framtida gestaltning, från det rena förstatligandet till bibehållande av den nuvarande ordningen. Med stor tillfredsställelse kunde man alltså konstatera att utredningens arbete skulle vara förutsättningslöst.
Efter nära fyra års arbete har utredningen nu fullgjort de mest
omfattande av de uppgifter, som enligt direktiven ålades den. Det
utredningsresultat, som för kort tid sedan publicerats, föreligger i två
delar. Den första delen innehåller ett principbetänkande om försäkringsväsendet. De ståndpunkter, som i denna del återfinnas, omfattas
enhälligt av utredningens samtliga ledamöter från kommunist till
högerman. Den andra delen innehåller utredningens förslag rörande
organisationen av svensk trafik- och motorfordonsförsäkring. Bakom
detta förslag står en majoritet, bestående av den kommunistiske ledamoten och de tre socialdemokraterna, medan de borgerliga representanterna i utredningen reserverat sig.
I den principiella delen av betänkandet framhåller utredningen, att
den enligt direktiven övervägt, huruvida obligatorisk försäkring bör
införas även på andra områden än där så hittills skett. Utredningen
har emellertid stannat för att icke föreslå sådana åtgärder. Särskilt
har utredningen i detta sammanhang uppehållit sig vid ansvarighetsförsäkringen. Man påpekar det otillfredsställande i att en skadelidandes möjlighet att erhålla ersättning är beroende av om den skadevållande har råd att betala eller icke eller om han har försäkring eller
icke. Förvisso sätter här utredningen fingret på en öm punkt. Utredningen är väl medveten om att starka motiv tala för en obligatorisk
590
Dagens frdgor
ansvarighetsförsäkring. Praktiska svårigheter ställa sig emellertid i
vägen och utredningen framför här det projektet, att staten skulle
svara för skador överstigande en viss gräns, diskussionsvis angiven
till l 000 kronor. Utredningens avsikt är här givetvis att motverka
följderna av svårare skadefall. Då det här icke är fråga om en försäkring i verklig mening utan om en anordning, som skulle bekostas
av skattemedel, har försäkringsutredningen icke ansett sig ha kompetens att framföra konkreta förslag utan endast angiva vissa riktlinjer,
som den tänkt sig. Utredningen anser med hänsyn härtill, att denna
fråga fortsättningsvis bör undersökas av särskilda sakkunniga.
Försäkringsutredningen framhäller såsom något mycket väsentligt,
att ett demokratiskt inflytande tryggas inom försäkringsväsendet.
Därmed avses dels att försäkringstagarna fä garantier för att deras
berättigade krav på medinflytande bli tillgodosedda, dels att samhället får ökade möjligheter till insyn och kontroll över verksamheten. Vid sina överväganden av de olika alternativ som härvid stå
till buds – exempelvis ett överförande av försäkringsverksamheten i
samhällets regi- har utredningen kommit till den slutsatsen, att detta
demokratiska mål kan nås i stort sett inom den nuvarande företagsstrukturens ram. Därmed har alltså utredningen tagit sin ståndpunkt
i fråga om de olika alternativ som antytts i direktiven. Undantag
utgör trafikförsäkringen, varom mera i fortsättningen.
Utredningen anser att den ömsesidiga typen bör givas företräde
vid nybildningar av företag utom i de fall då det är uppenbart att
aktiebolagstypen är den lämpligaste. Detta senare gäller främst mera
riskbetonad verksamhet såsom sjö-, flyg- och industribrandförsäkring, där tillskott av riskvilligt kapital utifrån kan anses särskilt på-
kallat. Likaså synes det utredningen att företräde bör givas åt aktiebolagstypen när det gäller äterförsäkringsverksamhet. Däremot, säger
utredningen, är särskilt livförsäkringsverksamheten bäst förenlig med
ömsesidighetens ide.
Utredningen anser det vara en angelägen sak att försäkringstagarna
även inom aktiebolagen beredas möjlighet att göra sitt inflytande
gällande. Försäkringstagarna, säger utredningen, böra få tillfälle att
genom representation i styrelsen deltaga i skötseln av även dessa
bolags verksamhet. En lämplig anordning bör här vidtagas för försäkringstagarnas representation. Där så ej av praktiska eller andra
skäl (exempelvis ekonomiska) låter sig göra, bör Kungl. Maj :t äga
rätt att utse en styrelseledamot, som då skall företräda försäkringstagarnas intressen. Detsamma bör gälla om ett ömsesidigt bolag ej
lyckas åstadkomma en ur tillsynsmyndighetens synpunkt tillfredsställande representation för försäkringstagarna.
Under den allmänna debatten har ofta gjorts gällande, att antalet
företagsenheter på den svenska försäkringsmarknaden varit för stort.
Man har på sina håll ansett, att här föreligger en s. k. »överdimensionering». I linje med 1942 års utredning framhåller även 1945 års utredning att en minskning av antalet företagsenheter bör eftersträvas.
Det tillägges dock att så bör ske »i den utsträckning detta är önskvärt
med hänsyn till en sund utveckling och marknadens behov.» Emeller- 591
Dagens frågor
tid föreslår man inga tvångsåtgärder i detta avseende. I stället överlämnar man åt det enskilda försäkringsväsendet att på frivillighetens
väg fortsätta den utveckling, som inletts. Man tillägger, att detta bör
ske i samråd med försäkringsinspektionen.
Det kan otvivelaktigt ifrågasättas om icke fusionerings- och centraliseringssträvandena inom svenskt försäkringsväsende snarare
fortskridit för snabbt än för långsamt. Det synes som om här förekommit en underskattning av de små företagens betydelse. Att så att
säga på konstlad väg, under statsmakternas tryck, åstadkomma fusioneringar, har sina risker. Utvecklingen har icke sagt sitt sista ord
på detta område lika litet som på andra och försåvitt man överhuvud
tror på ett framåtskridande och icke tänker sig ett stagnerande tillstånd, måste man erkänna de små företagens betydelse. Man får hoppas att ))samrådet» mellan tillsynsmyndigheten och bolagen kommer
att ta vederbörlig hänsyn till dessa synpunkter.
1945 års försäkringsutredning föreslår, att den s. k. skälighetsprincipen införes även på sakförsäkringens område. Inom livförsäkringen är det möjligt att tillämpa denna princip genom vinsttilldelning eller s. k. premieåterbäring. Samma möjlighet föreligger icke
inom brand- och annan sakförsäkring. Detta skulle medföra alltför
stora kostnader. Alltså blir det nödvändigt att tillgodose den s. k.
skälighetsprincipen redan vid bestämmandet av premierna. De olika
företagen lämnas en vidsträckt frihet vid premiesättningen. Men det
tillkommer försäkringsinspektionen att tillse att dessa premier verkligen äro llSkäligall. Hur skall nu detta ske~ Jo, genom en efterkontroll
från försäkringsinspektionens sida. För att möjliggöra denna kontroll skola försäkringsföretagen vara skyldiga tillhandahålla det statistiska material, som är erforderligt för en bedömning av premiens
llskälighetll. Man ålägger därvid icke bolagen att lämna detaljerat
statistiskt material. Vad man i första hand syftar till är ett material
efter grova och enkla schemata, som ger tillsynsmyndigheten ledning
vid bedömandet av skäligheten av ett bolags premiepolitik Så små-
ningom räknar man emellertid med att nå dithän, att man med någotsånär säkerhet kan bedöma den s. k. riskpremien, d. v. s. kostnaden för
uppkommande skador, medan konkurrensen främst kommer att avse
storleken av förvaltningskostnader och vinstmarginaler.
I samband med skälighetsprincipen säges det klart ifrån att hinder
icke skall möta för ett väl konsoliderat bolag att frivilligt utnyttja
sin samlade förmögenhet för att hålla låga premier, ja, även för att
tillhandahålla försäkringar till underpris, under förutsättning, nämligen att man i längden kan räkna med att hålla detta pris. Här håller
man alltså – så som sig bör – vägen öppen för väl konsoliderade
bolag att bereda sina försäkringstagare de förmåner, som bolagets
ekonomiska ställning möjliggör.
Försäkringsbolagen förvalta en ganska väsentlig del av landets
sparkapital. Det är därför naturligt att frågan om bolagens kapitalplacering intagit en viktig plats i försäkringsutredningens diskussioner. Utredningen fastslår, att bolagen böra placera sitt kapital med
det målet för ögonen att största möjliga fördel utvinnes för försäk- 592
Dagens frågor
ringstagarna. Utredningen fastslår, kan man säga, den tesen, att det
är lika förkastligt att här på försäkringstagarnas bekostnad gynna
enskilda intressen som att gynna statliga. Försäkringskapitalet får
varken tjäna som medel för enskilda att tillgodose sina syftemål eller
som medel för staten att nå sina syftemål. Skall staten skaffa sig
merinkomster, säger utredningen, så får detta icke ske genom att
ålägga dem ökade bördor, som varit ansvarskännande nog att skaffa
sig ett visst mått av försäkringsskydd; samhällets utgifter skola bestridas via de allmänna skatteskalorna och icke genom merbeskattning av dem som tecknat försäkringar.
När det gäller kapitalplaceringsfrågan har utredningen gjort ett
uttalande som här ordagrant bör återges, därför att i ett referat nyanserna lätt gå förlorade. Utredningen säger:
»Vid en genomgång av förteckningar över försäkringsföretagens
styrelseledamöter har det icke kunnat undgå utredningen att enstaka
företag i övervägande grad rekryterat sina styrelseledamöter ur
kretsar, vilka äro engagerade inom stora delar av vår finansvärld
i övrigt och samtidigt inbördes i hög grad samarbeta i styrelser
utanför försäkringsföretagen. Härigenom har otvivelaktigt en ytterligare koncentration av enskildas ekonomiska inflytande inom nä-
ringslivet ägt rum. Vad här sagts, gäller främst vissa företag, där
försäkringstagarna hittills icke tillförsäkrats något inflytande i ledningen. Det må här erinras om att, särskilt vad livförsäkringsaktiebolagen angår, försäkringstagarna tillhöriga fonder och övriga medel äro mångfaldigt större än aktiekapitalet. Utredningen vill emellertid i detta sammanhang vitsorda, att det är ett legitimt intresse
för försäkringsföretagen att med sina styrelser införliva personer,
vilka äga värdefull sakkunskap från de områden, inom vilka försäkringsverksamheten utövas, exempelvis industrien, liksom också personer, vilka på grund av sin ställning kunna göra företagen värdefulla tjänster i fråga om råd i finansfrågor och även i fråga om
fördelaktiga kapitalplaceringar. Såsom i annat sammanhang närmare
angivits anser utredningen dock önskvärt, att styrelserna framdeles
även där så hittills icke i tillräcklig grad varit fallet komma att representera ett relativt brett underlag av försäkringstagare.»
I fråga om utformningen av trafik- och automobilförsäkringen har
utredningen, som tidigare antytts, icke kunnat enas. Majoriteten föreslår ett trafikförsäkringsmonopoL Det föreslagna monopolföretaget
vill man giva det ömsesidiga bolagets form. Motorfordonsägarna
skola – genom sina organisationer – kunna utse ett visst antal ledamöter av bolagsstämman, dock understigande 50 Ofo. Något över hälften
av bolagsstämmans ledamöter skola utses av regeringen. Vidare skall
Kungl. Maj :t utse ordförande och vice ordförande i monopolbolagets
styrelse. Det föreslagna bolaget skall, som sagt, ha ensamrätt att
driva trafikförsäkring; det skall emellertid även ha möjlighet att
driva frivillig motorfordonsförsäkring, men utan att på detta område
ha monopolställning.
Med stort intresse motser man nu vad Sveriges motormän ha att
593
Dagens frågor
säga om detta monopolförslag. Utredningens förslag har nämligen
blivit remitterat till ett flertal motororganisationer.
Utredningen har dryftat den obligatoriska olycksfallsförsäkringen,
som nu bedrives av Riksförsäkringsanstalten och ett antal särskilt
för denna verksamhet inrättade ömsesidiga bolag. Utredningen har
emellertid icke på detta stadium velat uttala sig om den lämpligaste
organisationsformen, när det gäller detta för svenskt arbetsliv så betydelsefulla försäkringsområde. Ett fortsatt utredningsarbete bör här
äga rum. Försäkringsutredningen vill icke undandraga sig denna uppgift, men hemställer om att representanter för arbetsmarknadens
partsorganisationer liksom expertis beträffande arbetarskyddsfrågor
skola beredas tillfälle att deltaga i det fortsatta utredningsarbetet.
De betänkanden, som framlagts av 1945 års försäkringsutredning,
äro nu utsända på remiss till olika enskilda och officiella instanser.
Det är att förmoda, att Kungl. Maj :t för nästkommande riksdag framlägger förslag i ärendet. Man må uttala den förhoppningen, att riksdagen skall avgöra denna fråga i samma objektiva anda, som präglat
den utredande instansens arbete.
Med undantag för trafikförsäkringen är alltså 1945 års försäkringsutredning enhällig i sitt ståndpunktstagande. Detta måste hälsas som
ett glädjande tecken i vårt politiska liv. Hur starka de partipolitiska
motsättningarna än äro, finnas dock möjligheter att med god vilja
överbrygga dem. Försäkringsutredningens arbetsresultat visar detta.
Från alla håll inom utredningen har man ärligt strävat att nå fram
till ett samhällsgagnande resultat. Man har sökt finna en samförståndslösning, för vilken om möjligt alla kunna ta ansvaret. Detta är
ju ock det mål, vartill all politisk verksamhet bör syfta.
Läget i När efter riksdagsvalen sommaren 1948 en ny finländsk
Finland. regering skulle bildas, utgick man i allmänhet från att
riket vore bäst betjänt av en koalitionsregering bestående av representanter för samma grupper som den föregående regeringen, d. v. s.
de båda arbetarpartierna samt agrarer och svenskar. Folkdemokraternas nederlag i valen betingade emellertid en betydlig minskning
av deras andel i regeringsmakten. Däremot var man även på borgerligt håll beredd att fortfarande giva vänsterpartierna majoritet i
regeringen, trots att den borgerliga övervikten i riksdagen genom
valen avsevärt ökats. Det var dessa linjer herr Fagerholm följde vid
sina försök att bilda en koalitionsregering. Men då kommunisterna
trots valnederlaget envist fasthöll vid sin oproportionerligt stora andel i regeringsansvaret, kastade herr Fagerholm helt om och bildade
snabbt en socialdemokratisk enpartiregering. För att understryka
regeringens avsikt att fortsätta sin föregångares utrikespolitik, speciellt gentemot Sovjetunionen, kvarstod herr Enckell på utrikesministerposten.
strikta parlamentariska regler följde denna regeringsbildning icke.
Riksdagen har en klart borgerlig majoritet med agrarpartiet som
det största. Ensamma bildar socialdemokraterna endast något över
594
–
Dagens frågor
en fjärdedel av hela riksdagen. Men i sak startade herr Fagerholm
icke utan goda chanser. För socialdemokraterna var för ögonblicket
kampen mot kommunisterna det väsentliga, och på denna front kunde
regeringen påräkna oreserverat borgerligt stöd. Om nödvändigheten
av att radikalt göra slut på det folkdemokratiska polisväldet och om
utrikespolitiken förefanns ingen oenighet mellan borgare och socialdemokrater. Vad åter ekonomiska och sociala frågor vidkommer
måste herr Fagerholm skrinlägga alla planer på socialdemokratiskt
partibetonade åtgärder och nöja sig med en sådan politik, som kunde
påräkna borgerligt stöd. Det är också efter dessa linjer regeringspolitiken skötts under de fjorton månader som förflutit sedan regeringen
Fagerholms tillkomst.
De medborgerliga rättigheterna enligt regeringsformen har återställts och statspolisen upplösts samt ersatts med en politiskt neutral
»skyddspolis». Landets befolkning har återfått känslan av trygghet
till liv och egendom. Vad regeringen Fagerholm i detta avseende utfört hade emellertid varje regering oberoende av partifärg varit
tvungen till, därtill var riksdag och folk alltför trötta på herr Leinos
polisstat. Men erkänsla förtjänar den socialdemokratiska regeringen
för sitt resoluta sätt att lösa dessa problem.
Kommunisternas uteslutande från regeringsdeltagandet, upprensningen hos polisen och återställandet av den västerländska rättsordningen utlöste våldsamma protester från den yttersta vänsterns sida.
I dessa förenade sig snart Sovjetunionens radio och tidningspress.
Under hela hösten 1948 var herr Fagerholm och hans regering utsatta för en stark propagandakampanj från öster. Intressant är emellertid att notera att de officiella relationerna mellan Sovjet och Finland icke syntes påverkas av detta förhållande. Politiska, diplomatiska och ekonomiska förhandlingar fördes fortfarande i den bästa
atmosfär och uppkomna problem löstes på saklig grund. En viss uppmärksamhet väckte det att general Savonjenkov, Sovjetunionens sändebud i Helsingfors, lämnade landet och blev borta under flera månader. Man frågade sig huruvida den sjukdom, som härvid åberopades,
var verklig eller diplomatisk. Men herr Savonjenkov återvände under
vintern och intet tvivel råder om att han verkligen varit allvarligt
sjuk.
Kommunisternas och den ryska radions och pressens propagandakampanj mot herr Fagerholms regering utgjorde ett hinder för förverkligande av planer, vilka redan från tidpunkten för regeringens
bildande rätt allmänt omfattats och även favoriserats av herr Fagerholm, nämligen att regeringsbasen borde utvidgas till att omfatta
utom socialdemokraterna även den borgerliga centern, närmast agrarer och svenskar. Inom socialdemokraternas yngre falang, som små-
ningom tagit ledning, var man emellertid icke intresserad av en sådan
utveckling, och man kunde åberopa sovjetpropagandan som skäl för
sitt motstånd, en regeringsomställning skulle, sade man, få sken av att
företagas på order från utländsk makt.
På det ekonomiska området har herr Fagerholm under sitt första
regeringsår seglat i medvind. En överraskande snabb förbättring har
595
Dagens frågor
satt sin prägel på livet i Finland. Orsakerna härtill är uppenbara,
främst de goda prisen på skogsindustrins produkter, som bildar över
90 °/o av Finlands export, därnäst minskningen av krigsskadeståndet,
slutförarrdet av Lapplands återuppbyggande och den förflyttade befolkningens småningom skeende inpassande i samhällsmaskineriet.
När minskningen av dollarinkomsterna genom cellulosaexportens svå-
righeter på den amerikanska marknaden hotade försörjningen med
dollarvaror, och lån i denna valuta icke mera kunde påräknas, var
det möjligt att till Sovjetunionen förlägga inköpen av en betydande
del av de varor, som tidigare betalats med dollar.
Regeringen och främst folkförsörjningsminister Toivonen har i
snabb takt och i vissa fall icke utan djärvhet avskaffat reglementeringen på det ena området efter det andra, genomgående med positivt
resultat. Härigenom och genom att regeringen tagit realistiskt på de
ekonomiska problemen samt avhållit sig från doktrinär socialdemokratisk politik har den tillvunnit sig erkännande från näringslivets
sida.
Svårare har den däremot haft det med jordbrukets problem. I sin
centerställning har agrarerna under hela Finlands självständighetstid varit vana att sitta i regeringen. Deras uteslutande från regeringsansvaret har synbarligen känts mycket tungt och agrarerna har ställt
sig i intensiv opposition till regeringen. Då dennas prispolitik i fråga
om lantbruksprodukter självfallet icke kunnat helt tillgodose producenternas fordringar har en hård kamp uppstått. Det har också varit
lantbrukets synpunkter som i första hand bestämt de tvenne parlamentariska offensiverna mot regeringen i februari och juni, vilka
vardera gången resulterat i ytterst knapp seger för herr Fagerholm.
Vid sidan av företrädare för lantbruksintresset, agrarerna, en del
svenskar och några medlemmar av samlingspartiet, har folkdemokraterna röstat mot regeringen. I juni kom härtill en betydande
opinion för att tiden borde anses vara inne för den borgerliga majoriteten i riksdagen att övertaga regeringsansvaret, vilket hade betytt
en helt borgerlig regering. I sista stund tvekade emellertid de borgerliga icke-lantbrukarna för att lämna socialdemokraterna utanför regeringsansvaret.
Efter det kommunistiska nederlaget i riksdagsvalen har man tydligen på yttersta vänsterkanten haft svårt att samla sig till någon
mera betydande aktion för återerövrande av makten. Under hösten
1948 kände kommunisterna regeringen på pulsen med en politisk
strejk vid Arabia porslinsfabrik, men regeringen visade sig starkare
än dess vedersakare. Det har upprepade gånger ryktats om en ny
kommunistisk storoffensiv, men man fick vänta ända till augusti,
innan denna sattes i gång. Under påstående att levnadskostnaderna
stigit, främst som en följd av sänkningen av den finska markens
utländska värde i början på juli, startades på kommunistiskt initiativ
en aktion för allmän löneförhöjning. Då levnadskostnaderna i verkligheten icke stigit och då en dylik löneförhöjning medfört en allvarlig rubbning i penningvärdet, ställde sig icke endast regeringen
utan också fackföreningarnas centralförbunds socialdemokratiska ma- 596
Dagens frågor
joritet beslutsamt mot denna aktion. Kommunisterna gick emellertid
till angrepp med strejker på de fackområden och i de lokala fackföreningar, där de hade majoritet. I Kemi uppstod ett mindre handgemäng mellan de strejkande och polis. Mycket snart visade det sig
att aktionen skulle misslyckas, och slutresultatet blev att regeringen,
den socialdemokratiska fackföreningsledningen och hela samhället
vann en avgörande seger över kommunisterna.
Det hade talats om att regeringen Fagerholm skulle ombildas när
riksdagen samlades i september. Kampen mot kommunisterna har
emellertid i så hög grad stärkt regeringens ställning gentemot riksdagens borgerliga majoritet, att man knappast mera från dess sida kan
vänta sig någon allvarligare aktion mot regeringen. Då ett åtminstone
formellt regeringsskifte bör ske som en följd av det presidentval, vilket
hålles i februari 1950, förefaller det nu som om regeringen Fagerholm
skulle bliva i tillfälle att regera ända tills den nya presidenten tillträ-
der sin post. Någon ändring kan knappa’st väntas i den allmänna politik som detta är följts och bakom vilken med undantag av yttersta.
vänstern står hela folket. Presidentvalet kommer väl icke heller att
visa upp någon större oenighet. Det är ingen hemlighet att president
Paasikivi kan räkna på en överväldigande majoritet, och knappast
kan det heller tänkas att han skulle vägra att efterkomma folkets
önskan att fortfarande fä se honom i sin spets.
597
Expropriationsförslaget Bland de framstötar i socialistisk riktning,
och äganderätten. som under senare år gjorts, torde det förslag
till nya expropriationsregler – vars behandling är föremål för artikeln »Politik eller juridik» i detta häfte – innebära en av de mest
långtgående. En klassisk definition av äganderätten har varit, att den
innebär en de enskildas i princip obegränsade förfoganderätt med inskränkningar, föranledda av det allmännas intresse. Nyligen har
sagts, att äganderätten måhända i en framtid kommer att innebära
inskränkningar, föranledda av den enskildes intressen, i det allmännas i princip obegränsade förfoganderätt. Det i våras framlagda förslaget tycks innebära ett steg på vägen dit.
Med hänsyn till förslagets vittgående principiella konsekvenser synes det befogat med ett par mera allmänna reflektioner om äganderättens funktion. Äganderätten är liksom alla andra rättigheter givetvis underkastad förändringar med hänsyn till det alltmer invecklade
och av teknikens landvinningar präglade moderna samhället, men
den grundläggande tanken måste från borgerlig synpunkt vara, att
den skall vara så konstruerad att den kan utgöra en sporre till, en
förutsättning för, fortsatt ekonomiskt framåtskridande. Förändrar
man dess karaktär på ett sådant ~ätt, att människor icke ha intresse
av att vidare utveckla och begagna den, då har man också borttagit
denna sporre. Det föreliggande förslaget innebär, att den konkreta
förfogandemöjligheten över jorden mycket starkt inskränkes. I realiteten synes det vara ett långt steg på vägen mot kollektivt och därför
även fiktivt ägande.
För att äganderätten skall kunna fylla sin ovan i korthet skisse·
rade funktion, måste den framför allt ha en viss fasthet. Därmed menas ingalunda, att den borde vara absolut. Det har den f. ö. aldrig
varit. Men vid de nödvändiga reformerna av äganderättens innehåll
måste man som huvudsynpunkt fasthålla vid, att äganderätten allt·
jämt skall konstrueras så att den kan fylla sitt ändamål som sporre
för det ekonomiska framåtskridandet. Det föreliggande förslaget innebär emellertid en stark uttunning av äganderätten, en uttunning som
i största utsträckning, om förslaget genomföres, skulle komma att
kringskära den enskildes rörelsefrihet och undergräva hans verksamhetslust.
Mot bakgrunden av ovanstående reflexioner må påpekas, att ett par
av förslagets allvarligaste konsekvenser blir en stark sänkning av
fastighetsvärdena och en utpräglad rättsosäkerhet.
Blotta antagandet av detta förslag skulle automatiskt medföra en
sänkning av alla fastighetsvärden i ett vidsträckt område kring stä-
der och tätbebyggda orter. I själva verket kan detta jämföras med en
583
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –~—~-~–~~—
Dagens frdgor
ren konfiskation. Äganderätt i vedertagen bemärkelse skulle knappast
längre existera i dessa områden, och det är sannolikt, att de enskilda
i stor utsträckning över huvud taget skulle betagas lusten att »äga»
mark inom dessa områden. Den private köparen kommer säkert att
tveka länge, innan han anmäler sig som spekulant till fastigheter,
över vilka ett dylikt expropriationshot vilar. Den härav automatiskt
följande prissänkningen är så mycket allvarligare som stegringen av
tomtvärdena under senare år knappast torde varit större än att den
motsvarar penningvärdets försämring, om ens det.
Icke minst betänkligt är förslaget ur rättssäkerhetssynpunkt. Senare års lagstiftning har på många områden präglats av en påfallande löslighet i uttryckssätten och detsamma är fallet med det nu
framlagda förslaget. Det har med all rätt påpekats, att denna tendens – tendensen att i stället för preciserade lagregler använda s. k.
generalklausuler – i längden kan bli undergrävande för rättssäkerheten, emedan de lösliga uttryckssätten lätt leda till skiljaktig rättstillämpning hos olika myndigheter och domstolar. Spåren från andra
länder förskräcka i detta avseende. Det behöver endast erinras om
att det nazistiska Tyskland med förkärlek i sin lagstiftning använde
sig av mycket lösliga uttryckssätt. För äganderättens innehåll skulle
ett genomförande av de föreslagna reglerna – såsom lagrådet framhållit – innebära att man utbytte »den lagstadgade tryggheten mot
ett osäkerhetstillstånd, där den administrativa makten efter fritt skön
samt på mer eller mindre svävande lämplighetsgrunder äger avgöra
om den enskildes äganderätt – det må röra sig om större eller mindre
jordbruk, större eller mindre bostads- eller andra fastigheter – skall
utan tvingande skäl uppoffras».
Ur den här anlagda synpunkten bör även ett ord nämnas om förslaget att utesluta bestämmelsen om »full» ersättning. Departementschefen har här själv förklarat, att därmed icke skulle åsyftas ändring
i den enligt gällande lag stadgade principen om ersättningen och dess
storlek. Man kan då fråga sig, varför över huvud taget någon ändring
skall behövas. Departementschefen synes vilja göra gällande, att
större enhetlighet i rättstillämpningen skulle bli en följd av de nya
bestämmelserna. Även beträffande denna fråga måste emellertid
tvärtom lösligheten i uttryckssätten betonas. Vad menas t. ex. beträffande en sådan vara som jord med uttrycket »ortens pris»~ Lagrådet har även framhållit, att den föreslagna bestämmelsen kunde
framkalla föreställningen, att full gottgörelse ej längre skulle utgå.
Otvivelaktigt är denna reflexion riktig och följaktligen skulle även
denna nya formulering redan genom lagens antagande bidraga till
sänkningen av fastighetsvärdena och därmed till jordäganderättens
uttunnande.
Hela lagförslaget är ett typiskt uttryck för de senaste årens tendens
att socialisera på smygande bakvägar. Under sken av att vilja föra en
bostadspolitik med socialreformatorisk prägel söker man på en omväg genomdriva den socialisering, som det just nu icke är opportunt
att tala högt om. Det föreligger endast reella grunder för en sak i
förslaget, nämligen att en kommun i undantagsfall bör ha möjlighet
584
Dagens frågor
att expropriera obebyggd eller glesbebyggd mark. Detta undantagsfall
föreligger, när de enskilda på ett oansvarigt sätt hindra en kommuns
naturliga utveckling, men någon utredning om att detta i större utsträckning skulle vara fallet har icke förebragts. Departementschefen
talar någonstädes om »faktiska prismonopol» utan att dock prestera
någon bevisning för att dylika i större utsträckning föreligga. Att på
grundval av så lösliga antaganden göra så djupa ingripanden i ett
av de för samhällsutvecklingen viktigaste rättsinstituten, äganderätten, kan icke bero på något annat än doktrinär socialiseringsönskan.
For- De senaste månadernas händelser i Kina ha inneburit en fortmosa. satt rad av militära framgångar för kommunisterna och dessutom en allt tydligare disintegration av vad som återstår av nationalistregeringen.
Efter övergången av Yangtsefloden och Nankings och Shanghais
ockupering i slutet av maj fortsatte kommunisterna omedelbart sin
marsch söderut, tydligen med Runan provinsen och dess huvudstad
Changsha som första mål. Den operationen lyckades utan större svå-
righet efter ett par månader, helt enkelt därför att de nationalistiska
generaler, som fått till uppgift att försvara provinsen, gåvo upp det
hela utan strid, följande det exempel som givits dem av kolleger på
många andra håll. Men den fortsatta framryckningen mot Kanton
försvårades oerhört av den samtidigt inträffade översvämningen av
Yangtse, vilken spolade bort hela risskörden i denna Kinas fruktbaraste provins. Man kan av denna anledning med säkerhet vänta sig
en hungersnöd av stora mått under den kommande vintern i hela
nedre Yangtsedalen, och den blir inte lätt att bekämpa för en regering, som tydligen gjort det fullständigt omöjligt för sig att kunna
få någon slags hjälp från andra länder än Sovjet-Ryssland – och
därifrån kan väl knappt något bistånd i större skala vara att vänta.
Det problemet – det vill säga att under ett år föda en hungrande befolkning på kanske ett hundratal millioner i mellersta Kina – kommer antagligen att orsaka Kinas nya herrar mer huvudbry än att
göra slut på vad som återstår av de nationalistiska armeerna.
Nu på hösten är väl den största översvämningen slut, och marschen
mot Kanton har kunnat återtagas. Det rapporteras, att kommunisterna
redan inträngt i Kuangtung-provinsen och där förenat sig med de
många självständigt opererande guerillaband, som sedan länge funnits där. Det är föga troligt, att kommunisterna komma att möta nå-
got effektivt motstånd framför Kanton. Det blir nog den gamla historien, som upprepats så många gånger vid Mukden, Peiping, Nanking, Shanghai och andra mindre städer: den nationalistiske kommendanten förklarar, att han tänker försvara staden till sista man;
så när det kommer till kritan, skjuts det litet, mest i luften, och sedan
ger han upp staden »för att skona civilbefolkningen». Ansiktet är
räddat, och då är allt som det skall vara. Att Kantons fall anses oundvikligt även av nationalistregeringen, bevisas kanske bäst av det fak- 585
Dagens frågor
tum, att huvudstaden återigen flyttats till Chungking, där den som
bekant var under kriget mot japanerna.
När nu Kanton en gång faller, komma kommunisterna i omedelbar
närhet av den brittiska kolonien Hongkong, och då är det tänkbart,
att storpolitiska komplikationer uppstå. Själva staden Hongkong ligger på en liten ö, Victoria Island, vilken är skild från fastlandet av
ett sund, som på det bmalaste stället icke är mer än kanske en kilometer brett. För att strategiskt beskydda staden ingå i kolonien också
en del andra öar och ett rätt stort område på fastlandet. Från att ha
varit en obetydlig fiskarby har Hongkong under de litet mer än
hundra år som det varit en brittisk koloni utvecklats till en av världshandelns mest betydande knutpunkter, och dess strategiska betydelse
för det brittiska imperiet kan väl jämställas med Gibraltars eller
Suezkanalens. Väl inseende den fara, som eventuellt skulle hota Hongkong genom en kommunistisk ockupation av Kanton, har den brittiska regeringen sedan flera månader, även med amerikansk hjälp och
välsignelse, betydligt förstärkt Hongkongs försvar. Man har säkerligen icke glömt läxan från det sista världskriget, då japanerna utan
svårighet intogo staden från landsidan utan att de stora kanonerna
på sjöfronten kunde lossa ett skott till försvar. De kinesiska kommunisterna ha säkerligen ej tillräckligt med flyg och långskjutande artilleri för att effektivt kunna bombardera Hongkong; och som nu
landfronten antagligen är mycket förstärkt, torde kolonien rent militärt sett vara väl skyddad. Vid ett eventuellt anfall kommer svårigheten att ligga i kontrollen av den kinesiska befolkningen, vilken under de senaste åren växt oerhört tack vare flyktingströmmen från de
av kommunisterna ockuperade områdena. Det är givet, att bland dessa
flyktingar förekomma ett stort antal kommunister, väl organiserade
för sabotage och sådant. De brittiska myndigheterna i Malajstaterna
tyckas på sista tiden ha med framgång undertryckt kommunistiska
upprorsrörelser där, och man kan förmoda, att erfarenheterna därifrån komma väl till pass i Hongkong.
En annan kommunistarme har ryckt fram i kustlandet söder om
Shanghai och nu kommit långt in i Fukien-provinsen, där en front
tycks ha etablerats norr om staden Amoy. Den ligger mitt emot den
stora ön Formosa, vilken under det senaste året allt mer blivit ett
centrum för den nationalistiska regeringens motstånd, och det är tydligt, att kommunisternas operation mot Amoy är riktad dit. Chiang
Kai-sjeks sista åtgärder, innan han förra året abdikerade som president, gingo ut på att till Formosa, eller Taiwan som det heter på
kinesiska och japanska, koncentrera så mycket han kunde av lojala
och väl utbildade trupper, i första hand stora enheter av flyg och
vad som fanns att tillgå av sjöstridskrafter. Han var dessutom klok
nog att ta med sig den lilla återstoden av amerikanska pengar i statsbankerna, vilket naturligtvis betänkligt försvårade hans efterträdares
försök att stabilisera den kinesiska valutan. Enligt en uppgift, som
nyligen framkommit i den amerikanska senaten, lär han på detta sätt
ha »approprierat» 138 millioner gulddollar, och det är ju dock en
slant som räcker en stund. Under de senare åren var Taiwan vidare
586
Dagens frågor
en av de baser, där kinesiska trupper utbildades under amerikansk
ledning, och även sedan amerikanerna lämnat, fanns där säkerligen
en rätt stor kader av väl utbildade kinesiska officerare och trupper.
Det är nu antagligen dessa, som sänts att möta kommunisterna vid
Amoy, och det återstår att se, om deras moral kommer att hålla inför
den allmänna epidemi av defaitism, som tycks ha smittat nästan hela
den nationalistiska armeen. De flottenheter, som stått till Chiangs
förfogande, ha i alla händelser använts till att rätt effektivt blockera
Shanghais hamn, vilket lett till protester från utländska makter.
På tal om Taiwan och dess användning som bas för en motståndsrörelse emot en inkräktare på fastlandet är det av intresse att erinra
sig, att det därvidlag existerar ett historiskt precedensfall, som i
många avseenden är fullt parallellt med det nuvarande. När mandsjurerna på 1640-talet översvämmade Kina och bortdreva den härskande
Ming-dynastien, fanns det en kinesisk general vid namn Cheng Ch’eng
Kung (bättre känd under namnet »sjörövaren Koxinga»), som bortdriven av övermakten på fastlandet inskeppade sig med en arme på
20,000 man och landade på Taiwan för att därifrån i lugn och ro kunna
förbereda återinsättarrdet av den gamla dynastien. Där träffade han
emellertid på både holländare och spanjorer, som satt sig fast på ön
och börjat att »kolonisera» den. Dessa inkräktare lyckades han att
driva bort, och han upprättade ett självständigt rike, vilket han av
allt att döma regerade på ett utmärkt sätt ända till sin död. Men
någon expedition till fastlandet blev det aldrig av, och det blir det
väl näppeligen för Chiang Kai-sjek heller. Tack vare kommunisternas
saknad av flyg och flotta kan han nog hålla sig kvar på ön, så länge
de 138 miljonerna räcka. Sedan beror det på om USA trots harmen
över de i Kina bortkastade två miljarderna, vilket nyligen avslöjats
i en vit bok utgiven av State Department, anser det nödvändigt att
fortsätta hjälpen till det icke-kommunistiska Kina. Senatens sammansatta utrikes- och försvarsutskott har emellertid enats om att föreslå
att kongressen för militär hjälp till utlandet skall anslå en totalsumma på 1,314,010,000 dollar och av denna lära 75 millioner avses
för Kina och »angränsande områden». Hur dessa medel skola användas lämnas på vissa villkor åt presidenten att bestämma. Förslaget
väntas gå igenom inom den närmaste framtiden. Men det återstår att
se om beslutet icke kommer för sent. Den ursprunglige förslagsställaren, amiral Badger, har yttrat att han anser den jämförelsevis obetydliga summan tillräcklig för närvarande, och att de anti-kommunistiska elementen i Kina äro i behov icke så mycket av materiell
hjälp, som av moralisk. Han förefaller med sitt förslag i första hand
ha tänkt på Taiwans strategiska betydelse för den amerikanska flottans hegemoni i Stilla havet, och har tydligen velat hindra, att ön
kommer under kommunistiskt, d. v. s. ryskt välde. Det enklaste vore
ju att helt enkelt ockupera ön med amerikanska styrkor och helt
negligera Chiang Kai-sjeks närvaro. Man har påpekat, att detta skulle
kunna gå utan att officiellt på något sätt våldföra sig på Kinas suveränitet, därför att någon fred med Japan ännu icke har slutits. Taiwan tillhör alltså fortfarande detta land, ehuru Kina efter vapen- 587
Dagens frågor
stilleståndet temporärt tillåtits att ockupera ön. Den japanska regeringen, det vill säga numera Mae Arthur, kan därför med tillstånd
av USA åter tillåtas att ta hand om Taiwan. Detta är måhända diplomatiska hårklyverier utan all praktisk betydelse, men det är givet att
något slags officiell förklaring måste ges, om amerikanerna vilja
effektivt hindra kommunisterna från att ockupera ön. Man har tydligen – och det med full rätt – tappat allt förtroende till Chiang Kaisjek och hans anhang, både till hans militära kapacitet och i all synnerhet till hans förmåga att ärligt sköta pengar.
Det finns emellertid fortfarande en del av den nationalistiska kinesiska armen, som icke är demoraliserad och som kan väntas kämpa
för sitt oberoende, om den bara får tillräcklig hjälp med vapen och
annat. Det är de styrkor, som kommenderas av de muhammedanska
generalerna i nordvästra Kina, Ma Pu-fang i Chinghai och Ma Hungkuei i Ninghsia. Dessa två ha i många är synnerligen effektivt regerat
sina vidsträckta men glest befolkade provinser. Befolkningen är en
blandras mellan kineser och turkmener, samtliga muhammedaner, och
tydligen icke alls smittad av något slags kommunism. Under inbördeskriget ha generalerna hällit sig neutrala, trots mänga påtryckningar
från regeringen, men de ha samtidigt med en högst effektiv gränsbevakning hindrat all infiltration av kommunister i sina provinser.
Men när stora kommuniststyrkor ockuperade Shensi-provinsen och
dess huvudstad Sian, blev grannskapet litet för obehagligt, och Ma
Pu-fang lät sig av regeringen utnämnas till överbefälhavare för trupperna i Kansu, Chinghai, Ninghsia och Sinkiang med huvudkvarter
i Lanchow i södra Kansu. Men när han så skulle få hjälp av regeringen i Kanton med vapen och annat, fick han nog ingenting. Vad
som sedan hänt därborta, är höljt i dunkel. Det har rapporterats, att
kommunisterna intagit Lanchow och även fortsatt västerut mot
Szechuan-provinsen, men detta har icke än bekräftats. I alla händelser är säkerligen Ma Pu-fangs arme en fullt krigsduglig styrka, som
är betydligt bättre värd att fä militär hjälp från Amerika än återstoderna av Chiang Kai-sjeks helt demoraliserade trupper.
På allra sista tiden har än en händelse inträffat, som än mer försvårat dennes försök att åter etablera regeringen i Chungking. En
dag fick man läsa i tidningarna, att guvernören i Yunnan, general
Lu Han, förklarat sig oberoende av regeringen i Chungking, men
nästa dag stod detta dementerat och han uppgavs i stället konferera
med Chiang Kai-sjek där. Detta hindrade inte, att man tredje dagen
fick läsa, att det stora flygfältet i Kunming, Yunnans huvudstad, var
i kommunisternas händer. Vad som är sant av allt detta är obekant,
men man torde inte gissa så fel om man antar, att Lu Han gör vad
han kan för att vända kappan efter vinden, när tiden kommer, och
åstadkomma något slags förståelse med kommunisterna, mest för att
rädda sitt eget skinn. En eventuell förlust av det stora flygfältet vid
Kunming skulle i alla händelser nästan omöjliggöra all hjälp till de
muhammedanska generalerna i nordväst, om den nu någonsin kommer i gång.
Av allt detta torde ha framgått, att det endast är en tidsfråga för
588
Dagens frågor
kommunisterna att ockupera hela Kina, kanske med undantag av de
nordvästra provinserna och Taiwan. Om USA:s utrikesledning vill
försöka att stoppa denna flodvåg, återstår näppeligen något annat
än direkt militär intervention med amerikanska trupper, och en så-
dan skulle väl medföra alltför betänkliga komplikationer med SovjetRyssland.
1945 års försäk- Sedan omkring ett och ett halvt decennium har
ringsutredning. svenskt försäkringsväsende varit en av de grenar i
vårt näringsliv, som stått i den offentliga kritikens och debattens
brännpunkt. Redan 1937 tillsattes en försäkringsutredning, som emellertid liksom vissa andra kommitteutredningar avlystes när kriget
bröt ut. Sedan någon tid gått och de inrikespolitiska problemen åter
trädde mera i förgrunden, tillsattes år 1942 en ny utredning, som fick
till huvudsaklig uppgift att syssla med livförsäkring men också med
frågor av mera allmän natur, såsom frågan om koncessionstvång, försäkringstagareinflytandet i de ömsesidiga bolagen m. m. Som följd av
denna utrednings förslag, vilka behandlades av 1948 års riksdag, tillkom så den nu gällande 1948 års lag om försäkringsrörelse, vilken
alltså ersatte den tidigare lagen av 1917. Den nya, nu gällande lagen
innehåller vissa nyheter främst i fråga om livförsäkringsrörelsen.
På livförsäkringens område införes den s. k. skälighetsprincipen. Principen innebär, att premierna väl skola vara tilltagna med en betryggande marginal men å andra sidan icke få sättas högre än att de
innebära en skälig ersättning för de förmåner försäkringen medför.
Vidare skall överskottet på rörelsen fördelas mellan försäkringstagarna på skäligt sätt. skälighetsprincipens tillämpning skall kontrolleras av försäkringsinspektionen. Vidare vidgas inspektionens tillsyn därigenom att inspektionen regelmässigt skall utse en egen revisor i varje försäkringsbolag. För denna revisor skall försäkringsinspektionen utfärda en särskild instruktion och revisorn har å sin
sida skyldighet att avge rapport till tillsynsmyndigheten. Vidare införes genom den nya lagen koncessionstvång på försäkringsområdet.
Enligt lagen erfordras för koncession att den tillämnade rörelsen är
behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. De existerande försäkringsföretagen skola söka ny
koncession men inspektionens prövning skall här icke ske ur behovssynpunkt. Detta torde innebära, att de existerande företagen få fortsätta med sin verksamhet och behovssynpunkten komma att gälla
främst nya företag. Det är försäkringsinspektionens uppgift att hålla
en fortlöpande uppsikt över företagen och på så sätt tillse att de krav,
som uppställts vid koncessionsprövningen, alltjämt äro uppfyllda. Vidare skall inspektionen tillse, att försäkringstagarnas inflytande i
ömsesidiga bolag är genom lämpliga representativa anordningar tryggat. För att tillgodose kraven på insyn och publicitet bestämmes slutligen, att försäkringsföretagen skola framlägga offentlig koncernredovisning.
Den nya lagen innebär alltså en i vissa avseenden ökad kontroll
589
Dagens frågor
från det allmännas sida och vidgade möjligheter till insyn från försäkringstagarnas.
När kriget nalkades sitt slut och de utrikespolitiska riskerna för
Sveriges del syntes minskade, skärptes de inrikespolitiska motsättningarna alltmer. Från socialdemokratiens sida förelåg ett efterkrigsprogram, vari bland annat krävdes försäkringsväsendets överförande
i statlig regi. Redan innan samlingsregeringen sprängdes, framfördes
i riksdagen våren 1945 ett flertal motioner, som i högre eller mindre
grad syftade till en socialisering av skilda avsnitt av vårt ekonomiska liv. Å ven försäkringsväsendet blev föremål för sådana motioner från både socialdemokratisk och kommunistisk sida. Sintresultatet i riksdagen blev att densamma under borgerligt motstånd begärde
en ny utredning om försäkringsväsendet. Hösten 1945 tillsattes av
regeringen den nya utredningen. Utredningen fick en rent politisk
och parlamentarisk sammansättning. Den består av en kommunist,
tre socialdemokrater, en folkpartist, en bondeförbundare och en högerman. Såsom ordförande har fungerat en av de socialdemokratiska
ledamöterna, under större delen av utredningstiden direktör Valter
Aman, vilken för övrigt med stor saklighet lett arbetet. Till utredningens förfogande har vidare stått en sekreterare med en biträdande
sekreterare vid sin sida, och två experter från försäkringsinspektionen -en för livförsäkring och en för sakförsäkring.
Enligt de direktiv, som av dåvarande handelsministern Myrdal utfärdades för utredningen, uppdrogs åt denna att undersöka alla tänkbara alternativ för det svenska försäkringsväsendets framtida gestaltning, från det rena förstatligandet till bibehållande av den nuvarande ordningen. Med stor tillfredsställelse kunde man alltså konstatera att utredningens arbete skulle vara förutsättningslöst.
Efter nära fyra års arbete har utredningen nu fullgjort de mest
omfattande av de uppgifter, som enligt direktiven ålades den. Det
utredningsresultat, som för kort tid sedan publicerats, föreligger i två
delar. Den första delen innehåller ett principbetänkande om försäkringsväsendet. De ståndpunkter, som i denna del återfinnas, omfattas
enhälligt av utredningens samtliga ledamöter från kommunist till
högerman. Den andra delen innehåller utredningens förslag rörande
organisationen av svensk trafik- och motorfordonsförsäkring. Bakom
detta förslag står en majoritet, bestående av den kommunistiske ledamoten och de tre socialdemokraterna, medan de borgerliga representanterna i utredningen reserverat sig.
I den principiella delen av betänkandet framhåller utredningen, att
den enligt direktiven övervägt, huruvida obligatorisk försäkring bör
införas även på andra områden än där så hittills skett. Utredningen
har emellertid stannat för att icke föreslå sådana åtgärder. Särskilt
har utredningen i detta sammanhang uppehållit sig vid ansvarighetsförsäkringen. Man påpekar det otillfredsställande i att en skadelidandes möjlighet att erhålla ersättning är beroende av om den skadevållande har råd att betala eller icke eller om han har försäkring eller
icke. Förvisso sätter här utredningen fingret på en öm punkt. Utredningen är väl medveten om att starka motiv tala för en obligatorisk
590
Dagens frdgor
ansvarighetsförsäkring. Praktiska svårigheter ställa sig emellertid i
vägen och utredningen framför här det projektet, att staten skulle
svara för skador överstigande en viss gräns, diskussionsvis angiven
till l 000 kronor. Utredningens avsikt är här givetvis att motverka
följderna av svårare skadefall. Då det här icke är fråga om en försäkring i verklig mening utan om en anordning, som skulle bekostas
av skattemedel, har försäkringsutredningen icke ansett sig ha kompetens att framföra konkreta förslag utan endast angiva vissa riktlinjer,
som den tänkt sig. Utredningen anser med hänsyn härtill, att denna
fråga fortsättningsvis bör undersökas av särskilda sakkunniga.
Försäkringsutredningen framhäller såsom något mycket väsentligt,
att ett demokratiskt inflytande tryggas inom försäkringsväsendet.
Därmed avses dels att försäkringstagarna fä garantier för att deras
berättigade krav på medinflytande bli tillgodosedda, dels att samhället får ökade möjligheter till insyn och kontroll över verksamheten. Vid sina överväganden av de olika alternativ som härvid stå
till buds – exempelvis ett överförande av försäkringsverksamheten i
samhällets regi- har utredningen kommit till den slutsatsen, att detta
demokratiska mål kan nås i stort sett inom den nuvarande företagsstrukturens ram. Därmed har alltså utredningen tagit sin ståndpunkt
i fråga om de olika alternativ som antytts i direktiven. Undantag
utgör trafikförsäkringen, varom mera i fortsättningen.
Utredningen anser att den ömsesidiga typen bör givas företräde
vid nybildningar av företag utom i de fall då det är uppenbart att
aktiebolagstypen är den lämpligaste. Detta senare gäller främst mera
riskbetonad verksamhet såsom sjö-, flyg- och industribrandförsäkring, där tillskott av riskvilligt kapital utifrån kan anses särskilt på-
kallat. Likaså synes det utredningen att företräde bör givas åt aktiebolagstypen när det gäller äterförsäkringsverksamhet. Däremot, säger
utredningen, är särskilt livförsäkringsverksamheten bäst förenlig med
ömsesidighetens ide.
Utredningen anser det vara en angelägen sak att försäkringstagarna
även inom aktiebolagen beredas möjlighet att göra sitt inflytande
gällande. Försäkringstagarna, säger utredningen, böra få tillfälle att
genom representation i styrelsen deltaga i skötseln av även dessa
bolags verksamhet. En lämplig anordning bör här vidtagas för försäkringstagarnas representation. Där så ej av praktiska eller andra
skäl (exempelvis ekonomiska) låter sig göra, bör Kungl. Maj :t äga
rätt att utse en styrelseledamot, som då skall företräda försäkringstagarnas intressen. Detsamma bör gälla om ett ömsesidigt bolag ej
lyckas åstadkomma en ur tillsynsmyndighetens synpunkt tillfredsställande representation för försäkringstagarna.
Under den allmänna debatten har ofta gjorts gällande, att antalet
företagsenheter på den svenska försäkringsmarknaden varit för stort.
Man har på sina håll ansett, att här föreligger en s. k. »överdimensionering». I linje med 1942 års utredning framhåller även 1945 års utredning att en minskning av antalet företagsenheter bör eftersträvas.
Det tillägges dock att så bör ske »i den utsträckning detta är önskvärt
med hänsyn till en sund utveckling och marknadens behov.» Emeller- 591
Dagens frågor
tid föreslår man inga tvångsåtgärder i detta avseende. I stället överlämnar man åt det enskilda försäkringsväsendet att på frivillighetens
väg fortsätta den utveckling, som inletts. Man tillägger, att detta bör
ske i samråd med försäkringsinspektionen.
Det kan otvivelaktigt ifrågasättas om icke fusionerings- och centraliseringssträvandena inom svenskt försäkringsväsende snarare
fortskridit för snabbt än för långsamt. Det synes som om här förekommit en underskattning av de små företagens betydelse. Att så att
säga på konstlad väg, under statsmakternas tryck, åstadkomma fusioneringar, har sina risker. Utvecklingen har icke sagt sitt sista ord
på detta område lika litet som på andra och försåvitt man överhuvud
tror på ett framåtskridande och icke tänker sig ett stagnerande tillstånd, måste man erkänna de små företagens betydelse. Man får hoppas att ))samrådet» mellan tillsynsmyndigheten och bolagen kommer
att ta vederbörlig hänsyn till dessa synpunkter.
1945 års försäkringsutredning föreslår, att den s. k. skälighetsprincipen införes även på sakförsäkringens område. Inom livförsäkringen är det möjligt att tillämpa denna princip genom vinsttilldelning eller s. k. premieåterbäring. Samma möjlighet föreligger icke
inom brand- och annan sakförsäkring. Detta skulle medföra alltför
stora kostnader. Alltså blir det nödvändigt att tillgodose den s. k.
skälighetsprincipen redan vid bestämmandet av premierna. De olika
företagen lämnas en vidsträckt frihet vid premiesättningen. Men det
tillkommer försäkringsinspektionen att tillse att dessa premier verkligen äro llSkäligall. Hur skall nu detta ske~ Jo, genom en efterkontroll
från försäkringsinspektionens sida. För att möjliggöra denna kontroll skola försäkringsföretagen vara skyldiga tillhandahålla det statistiska material, som är erforderligt för en bedömning av premiens
llskälighetll. Man ålägger därvid icke bolagen att lämna detaljerat
statistiskt material. Vad man i första hand syftar till är ett material
efter grova och enkla schemata, som ger tillsynsmyndigheten ledning
vid bedömandet av skäligheten av ett bolags premiepolitik Så små-
ningom räknar man emellertid med att nå dithän, att man med någotsånär säkerhet kan bedöma den s. k. riskpremien, d. v. s. kostnaden för
uppkommande skador, medan konkurrensen främst kommer att avse
storleken av förvaltningskostnader och vinstmarginaler.
I samband med skälighetsprincipen säges det klart ifrån att hinder
icke skall möta för ett väl konsoliderat bolag att frivilligt utnyttja
sin samlade förmögenhet för att hålla låga premier, ja, även för att
tillhandahålla försäkringar till underpris, under förutsättning, nämligen att man i längden kan räkna med att hålla detta pris. Här håller
man alltså – så som sig bör – vägen öppen för väl konsoliderade
bolag att bereda sina försäkringstagare de förmåner, som bolagets
ekonomiska ställning möjliggör.
Försäkringsbolagen förvalta en ganska väsentlig del av landets
sparkapital. Det är därför naturligt att frågan om bolagens kapitalplacering intagit en viktig plats i försäkringsutredningens diskussioner. Utredningen fastslår, att bolagen böra placera sitt kapital med
det målet för ögonen att största möjliga fördel utvinnes för försäk- 592
Dagens frågor
ringstagarna. Utredningen fastslår, kan man säga, den tesen, att det
är lika förkastligt att här på försäkringstagarnas bekostnad gynna
enskilda intressen som att gynna statliga. Försäkringskapitalet får
varken tjäna som medel för enskilda att tillgodose sina syftemål eller
som medel för staten att nå sina syftemål. Skall staten skaffa sig
merinkomster, säger utredningen, så får detta icke ske genom att
ålägga dem ökade bördor, som varit ansvarskännande nog att skaffa
sig ett visst mått av försäkringsskydd; samhällets utgifter skola bestridas via de allmänna skatteskalorna och icke genom merbeskattning av dem som tecknat försäkringar.
När det gäller kapitalplaceringsfrågan har utredningen gjort ett
uttalande som här ordagrant bör återges, därför att i ett referat nyanserna lätt gå förlorade. Utredningen säger:
»Vid en genomgång av förteckningar över försäkringsföretagens
styrelseledamöter har det icke kunnat undgå utredningen att enstaka
företag i övervägande grad rekryterat sina styrelseledamöter ur
kretsar, vilka äro engagerade inom stora delar av vår finansvärld
i övrigt och samtidigt inbördes i hög grad samarbeta i styrelser
utanför försäkringsföretagen. Härigenom har otvivelaktigt en ytterligare koncentration av enskildas ekonomiska inflytande inom nä-
ringslivet ägt rum. Vad här sagts, gäller främst vissa företag, där
försäkringstagarna hittills icke tillförsäkrats något inflytande i ledningen. Det må här erinras om att, särskilt vad livförsäkringsaktiebolagen angår, försäkringstagarna tillhöriga fonder och övriga medel äro mångfaldigt större än aktiekapitalet. Utredningen vill emellertid i detta sammanhang vitsorda, att det är ett legitimt intresse
för försäkringsföretagen att med sina styrelser införliva personer,
vilka äga värdefull sakkunskap från de områden, inom vilka försäkringsverksamheten utövas, exempelvis industrien, liksom också personer, vilka på grund av sin ställning kunna göra företagen värdefulla tjänster i fråga om råd i finansfrågor och även i fråga om
fördelaktiga kapitalplaceringar. Såsom i annat sammanhang närmare
angivits anser utredningen dock önskvärt, att styrelserna framdeles
även där så hittills icke i tillräcklig grad varit fallet komma att representera ett relativt brett underlag av försäkringstagare.»
I fråga om utformningen av trafik- och automobilförsäkringen har
utredningen, som tidigare antytts, icke kunnat enas. Majoriteten föreslår ett trafikförsäkringsmonopoL Det föreslagna monopolföretaget
vill man giva det ömsesidiga bolagets form. Motorfordonsägarna
skola – genom sina organisationer – kunna utse ett visst antal ledamöter av bolagsstämman, dock understigande 50 Ofo. Något över hälften
av bolagsstämmans ledamöter skola utses av regeringen. Vidare skall
Kungl. Maj :t utse ordförande och vice ordförande i monopolbolagets
styrelse. Det föreslagna bolaget skall, som sagt, ha ensamrätt att
driva trafikförsäkring; det skall emellertid även ha möjlighet att
driva frivillig motorfordonsförsäkring, men utan att på detta område
ha monopolställning.
Med stort intresse motser man nu vad Sveriges motormän ha att
593
Dagens frågor
säga om detta monopolförslag. Utredningens förslag har nämligen
blivit remitterat till ett flertal motororganisationer.
Utredningen har dryftat den obligatoriska olycksfallsförsäkringen,
som nu bedrives av Riksförsäkringsanstalten och ett antal särskilt
för denna verksamhet inrättade ömsesidiga bolag. Utredningen har
emellertid icke på detta stadium velat uttala sig om den lämpligaste
organisationsformen, när det gäller detta för svenskt arbetsliv så betydelsefulla försäkringsområde. Ett fortsatt utredningsarbete bör här
äga rum. Försäkringsutredningen vill icke undandraga sig denna uppgift, men hemställer om att representanter för arbetsmarknadens
partsorganisationer liksom expertis beträffande arbetarskyddsfrågor
skola beredas tillfälle att deltaga i det fortsatta utredningsarbetet.
De betänkanden, som framlagts av 1945 års försäkringsutredning,
äro nu utsända på remiss till olika enskilda och officiella instanser.
Det är att förmoda, att Kungl. Maj :t för nästkommande riksdag framlägger förslag i ärendet. Man må uttala den förhoppningen, att riksdagen skall avgöra denna fråga i samma objektiva anda, som präglat
den utredande instansens arbete.
Med undantag för trafikförsäkringen är alltså 1945 års försäkringsutredning enhällig i sitt ståndpunktstagande. Detta måste hälsas som
ett glädjande tecken i vårt politiska liv. Hur starka de partipolitiska
motsättningarna än äro, finnas dock möjligheter att med god vilja
överbrygga dem. Försäkringsutredningens arbetsresultat visar detta.
Från alla håll inom utredningen har man ärligt strävat att nå fram
till ett samhällsgagnande resultat. Man har sökt finna en samförståndslösning, för vilken om möjligt alla kunna ta ansvaret. Detta är
ju ock det mål, vartill all politisk verksamhet bör syfta.
Läget i När efter riksdagsvalen sommaren 1948 en ny finländsk
Finland. regering skulle bildas, utgick man i allmänhet från att
riket vore bäst betjänt av en koalitionsregering bestående av representanter för samma grupper som den föregående regeringen, d. v. s.
de båda arbetarpartierna samt agrarer och svenskar. Folkdemokraternas nederlag i valen betingade emellertid en betydlig minskning
av deras andel i regeringsmakten. Däremot var man även på borgerligt håll beredd att fortfarande giva vänsterpartierna majoritet i
regeringen, trots att den borgerliga övervikten i riksdagen genom
valen avsevärt ökats. Det var dessa linjer herr Fagerholm följde vid
sina försök att bilda en koalitionsregering. Men då kommunisterna
trots valnederlaget envist fasthöll vid sin oproportionerligt stora andel i regeringsansvaret, kastade herr Fagerholm helt om och bildade
snabbt en socialdemokratisk enpartiregering. För att understryka
regeringens avsikt att fortsätta sin föregångares utrikespolitik, speciellt gentemot Sovjetunionen, kvarstod herr Enckell på utrikesministerposten.
strikta parlamentariska regler följde denna regeringsbildning icke.
Riksdagen har en klart borgerlig majoritet med agrarpartiet som
det största. Ensamma bildar socialdemokraterna endast något över
594
–
Dagens frågor
en fjärdedel av hela riksdagen. Men i sak startade herr Fagerholm
icke utan goda chanser. För socialdemokraterna var för ögonblicket
kampen mot kommunisterna det väsentliga, och på denna front kunde
regeringen påräkna oreserverat borgerligt stöd. Om nödvändigheten
av att radikalt göra slut på det folkdemokratiska polisväldet och om
utrikespolitiken förefanns ingen oenighet mellan borgare och socialdemokrater. Vad åter ekonomiska och sociala frågor vidkommer
måste herr Fagerholm skrinlägga alla planer på socialdemokratiskt
partibetonade åtgärder och nöja sig med en sådan politik, som kunde
påräkna borgerligt stöd. Det är också efter dessa linjer regeringspolitiken skötts under de fjorton månader som förflutit sedan regeringen
Fagerholms tillkomst.
De medborgerliga rättigheterna enligt regeringsformen har återställts och statspolisen upplösts samt ersatts med en politiskt neutral
»skyddspolis». Landets befolkning har återfått känslan av trygghet
till liv och egendom. Vad regeringen Fagerholm i detta avseende utfört hade emellertid varje regering oberoende av partifärg varit
tvungen till, därtill var riksdag och folk alltför trötta på herr Leinos
polisstat. Men erkänsla förtjänar den socialdemokratiska regeringen
för sitt resoluta sätt att lösa dessa problem.
Kommunisternas uteslutande från regeringsdeltagandet, upprensningen hos polisen och återställandet av den västerländska rättsordningen utlöste våldsamma protester från den yttersta vänsterns sida.
I dessa förenade sig snart Sovjetunionens radio och tidningspress.
Under hela hösten 1948 var herr Fagerholm och hans regering utsatta för en stark propagandakampanj från öster. Intressant är emellertid att notera att de officiella relationerna mellan Sovjet och Finland icke syntes påverkas av detta förhållande. Politiska, diplomatiska och ekonomiska förhandlingar fördes fortfarande i den bästa
atmosfär och uppkomna problem löstes på saklig grund. En viss uppmärksamhet väckte det att general Savonjenkov, Sovjetunionens sändebud i Helsingfors, lämnade landet och blev borta under flera månader. Man frågade sig huruvida den sjukdom, som härvid åberopades,
var verklig eller diplomatisk. Men herr Savonjenkov återvände under
vintern och intet tvivel råder om att han verkligen varit allvarligt
sjuk.
Kommunisternas och den ryska radions och pressens propagandakampanj mot herr Fagerholms regering utgjorde ett hinder för förverkligande av planer, vilka redan från tidpunkten för regeringens
bildande rätt allmänt omfattats och även favoriserats av herr Fagerholm, nämligen att regeringsbasen borde utvidgas till att omfatta
utom socialdemokraterna även den borgerliga centern, närmast agrarer och svenskar. Inom socialdemokraternas yngre falang, som små-
ningom tagit ledning, var man emellertid icke intresserad av en sådan
utveckling, och man kunde åberopa sovjetpropagandan som skäl för
sitt motstånd, en regeringsomställning skulle, sade man, få sken av att
företagas på order från utländsk makt.
På det ekonomiska området har herr Fagerholm under sitt första
regeringsår seglat i medvind. En överraskande snabb förbättring har
595
Dagens frågor
satt sin prägel på livet i Finland. Orsakerna härtill är uppenbara,
främst de goda prisen på skogsindustrins produkter, som bildar över
90 °/o av Finlands export, därnäst minskningen av krigsskadeståndet,
slutförarrdet av Lapplands återuppbyggande och den förflyttade befolkningens småningom skeende inpassande i samhällsmaskineriet.
När minskningen av dollarinkomsterna genom cellulosaexportens svå-
righeter på den amerikanska marknaden hotade försörjningen med
dollarvaror, och lån i denna valuta icke mera kunde påräknas, var
det möjligt att till Sovjetunionen förlägga inköpen av en betydande
del av de varor, som tidigare betalats med dollar.
Regeringen och främst folkförsörjningsminister Toivonen har i
snabb takt och i vissa fall icke utan djärvhet avskaffat reglementeringen på det ena området efter det andra, genomgående med positivt
resultat. Härigenom och genom att regeringen tagit realistiskt på de
ekonomiska problemen samt avhållit sig från doktrinär socialdemokratisk politik har den tillvunnit sig erkännande från näringslivets
sida.
Svårare har den däremot haft det med jordbrukets problem. I sin
centerställning har agrarerna under hela Finlands självständighetstid varit vana att sitta i regeringen. Deras uteslutande från regeringsansvaret har synbarligen känts mycket tungt och agrarerna har ställt
sig i intensiv opposition till regeringen. Då dennas prispolitik i fråga
om lantbruksprodukter självfallet icke kunnat helt tillgodose producenternas fordringar har en hård kamp uppstått. Det har också varit
lantbrukets synpunkter som i första hand bestämt de tvenne parlamentariska offensiverna mot regeringen i februari och juni, vilka
vardera gången resulterat i ytterst knapp seger för herr Fagerholm.
Vid sidan av företrädare för lantbruksintresset, agrarerna, en del
svenskar och några medlemmar av samlingspartiet, har folkdemokraterna röstat mot regeringen. I juni kom härtill en betydande
opinion för att tiden borde anses vara inne för den borgerliga majoriteten i riksdagen att övertaga regeringsansvaret, vilket hade betytt
en helt borgerlig regering. I sista stund tvekade emellertid de borgerliga icke-lantbrukarna för att lämna socialdemokraterna utanför regeringsansvaret.
Efter det kommunistiska nederlaget i riksdagsvalen har man tydligen på yttersta vänsterkanten haft svårt att samla sig till någon
mera betydande aktion för återerövrande av makten. Under hösten
1948 kände kommunisterna regeringen på pulsen med en politisk
strejk vid Arabia porslinsfabrik, men regeringen visade sig starkare
än dess vedersakare. Det har upprepade gånger ryktats om en ny
kommunistisk storoffensiv, men man fick vänta ända till augusti,
innan denna sattes i gång. Under påstående att levnadskostnaderna
stigit, främst som en följd av sänkningen av den finska markens
utländska värde i början på juli, startades på kommunistiskt initiativ
en aktion för allmän löneförhöjning. Då levnadskostnaderna i verkligheten icke stigit och då en dylik löneförhöjning medfört en allvarlig rubbning i penningvärdet, ställde sig icke endast regeringen
utan också fackföreningarnas centralförbunds socialdemokratiska ma- 596
Dagens frågor
joritet beslutsamt mot denna aktion. Kommunisterna gick emellertid
till angrepp med strejker på de fackområden och i de lokala fackföreningar, där de hade majoritet. I Kemi uppstod ett mindre handgemäng mellan de strejkande och polis. Mycket snart visade det sig
att aktionen skulle misslyckas, och slutresultatet blev att regeringen,
den socialdemokratiska fackföreningsledningen och hela samhället
vann en avgörande seger över kommunisterna.
Det hade talats om att regeringen Fagerholm skulle ombildas när
riksdagen samlades i september. Kampen mot kommunisterna har
emellertid i så hög grad stärkt regeringens ställning gentemot riksdagens borgerliga majoritet, att man knappast mera från dess sida kan
vänta sig någon allvarligare aktion mot regeringen. Då ett åtminstone
formellt regeringsskifte bör ske som en följd av det presidentval, vilket
hålles i februari 1950, förefaller det nu som om regeringen Fagerholm
skulle bliva i tillfälle att regera ända tills den nya presidenten tillträ-
der sin post. Någon ändring kan knappa’st väntas i den allmänna politik som detta är följts och bakom vilken med undantag av yttersta.
vänstern står hela folket. Presidentvalet kommer väl icke heller att
visa upp någon större oenighet. Det är ingen hemlighet att president
Paasikivi kan räkna på en överväldigande majoritet, och knappast
kan det heller tänkas att han skulle vägra att efterkomma folkets
önskan att fortfarande fä se honom i sin spets.
597