Europarådets första assemblé

EUROPARÅDETs
FÖRSTA ASSEMBLE
Av direktör KARL WISTRAND
EuROPARADETS första möte är nu avslutat och världspressen
summerar redan ihop resultaten. De kunna bedömas olika allt efter de förväntningar som ställts på rådet och dess tillkomst; de
som i kiliastisk yra trott att nya himlar och ny jord skulle uppstå
i och med sammanträdet med en europeisk församling ha givetvis
blivit besvikna. Detta kunde dock envar ojävig betraktare säga på
förhand; det är ej genom resolutioner, som politiken föres in på
nya linjer, det är genom det långsamma men målmedvetna arbetet.
Har Europarådets första sammanträde varit av sådan art, att
det kunnat bilda utgångspunkten för ett sådant arbete’ Många
skeptiker, särskilt talrika bland dem, som tidigare gjort sig föga
underrättade om det arbete, som föregått Europarådets tillkomst,
och om den djupgående opinionsbildning till förmån för ett europeiskt samarbete, som förefinnes på kontinenten, hade i den rådgivande assembleens förhandlingar väntat sig huvudsakligen utflöden av latinsk eloquens med diffus syftning, välment idealism,
okunnighet om svårigheterna och föga begrepp om praktiska ting.
Dessa hava sett sina cirklar ännu mera rubbade. Den negativa
tvärsäkerhet, som gjort sig bredast i periferien, har minskat ju
mera man närmat sig centrum. Vid Strassburgsmötets slut var det
en allmän uppfattning, att viljan att giva efter på nationella synpunkter till förmån för ett samarbete visat sig långt säkrare och
långt fastare rotad än vad till och med Europatankens varmaste
förkämpar väntat att den skulle vara. Strassburgassembleens
första ordinarie session präglades av målmedveten vilja att nå resultat.
Det ligger i öppen dag att dessa resultat denna gång måst
komma till uttryck i uppdragandet av riktlinjer för den fortsatta
verksamheten. Den uppgiften har församlingen löst på ett målmedvetet sätt.
599
Karl Wistrand
I första hand gällde det att för denna form av parlament, utan
föregångare och därför utan traditioner, finna fasta former och
regler för själva arbetsordningen. Presidenten Spaaks fasta, på en
gång både konsekventa och autoritära ledning var utan någon
fråga utslagsgivande. Man tänker icke utan oro på hur utvecklingen på denna väsentliga punkt skulle ha tett sig, om presidentskapet kommit att vila i händerna på en person utan hans mått,
hans internationella prestige och hans vana vid kontinental parlamentarisk praxis. In i det sista var det oklart om han skulle kunna
väljas; han var dagen före assembleens början ännu ministerkommittens ordförande och sålunda icke medlem av assembleen; ministerskiftet i Belgien förde i stället på hans plats van Zeeland,
och Spaak övertog dennes plats i församlingen. Härmed var han
den självskrivne presidentkandidaten.
Han kom som ledare till en församling, som ifråga om auktoritet och internationellt anseende aldrig torde ha sett sin like. I den
återfunnas många av de personer, vilka under avgörande svåra
år burit Europas öden på sina skuldror, främst naturligtvis och
facile princeps Winston Churchill, men även andra som Paul
Reynaud, Bidault, Macmillan, Maxwell Fife, Dalton, Lord Layton,
Morrison, Whiteley m. fl. Inom särskilt den franska delegationen
var inslaget av unga krafter starkt. Jämsides med de gamla parlamentariska veteranerna återfunnos där representanter för det
Frankrike, som kommer, män, som ännu icke blivit internationellt
kända, men av hög intelligens och redan med internationell erfarenhet som Bonnefous, Guy Mollet och Gaillard. Ett speciellt,
man vore frestad att säga pittoreskt inslag, utgjordes av den irländska delegationen, mycket talför och ledd av de Valera. Den
gamle revolutionären hade dock i sin apparition ingenting av
upprorsmannen, stillsam i tal och gester som en svensk pastorsadjunkt eller pensionerad folkskollärare.
Svårigheterna att förutsäga hur Strassburgförhandlingarna
skulle lyckas stodo i hög grad i samband med omständigheterna
vid dess tillkomst. Den möttes icke av några förarbeten från den
institution, som sammankallat assembleen-ministerkommitten. Delegaterna infunno sig till mötet utan att i sin hand ha emottagit
ett tryckt papper angående innebörden av de frågor, vilka skulle
behandlas. I detta konstaterande ligger ingei;J. anmärkning; även
ministerkommitten är en ny institution, som ännu salmade fasta
former för sin verksamhet och ett fast sekretariat för frågornas
behandling.
600
Europarådets första assemble
situationen skulle lätt ha kunnat leda hela maskineriet i baklås
därest icke Europarörelsen gjort ett betydande förberedande arbete, som kom assembleen till godo. Den beredning av ärendena,
som i ett vanligt parlament äger rum inom regeringen, innan de
föreläggas parlamentet, har denna gång ägt rum inom Europarå-
dets instanser, dess ekonomiska Westminsterkonferens och dess juridiska sektion. Utan detta förberedande arbete hade förvisso
assembleen aldrig kommit till så mognade resultat. I motsats till
vad man kunde äga rätt att vänta, mottogs emellertid dessa förarbeten icke på alla håll med erkänsla; de föranledde i församlingen ett koleriskt utbrott av Dalton och en motion, som emellertid till ingenting föranledde. Man har, både formellt och reellt,
svårt att förstå denna reaktion mot ett både nödvändigt och nyttigt arbete; egendomligt nog har emellertid, åtminstone på ett håll
i svensk tidningspress givits uttryck åt liknande tankegångar.
I förhandlingarnas början trodde man, att de i hög grad skulle
komma att domineras av frågan om Tysklands upptagande i Europarådet, och en ganska allmän uppfattning var rådande, att förslag härom skulle väckas så fort de omedelbart förestående valen
i Tyskland givit vid handen, att förutsättningarna för ett samarbete med denna stat förelåge. Churchill bragte i ett tidigt anfö-
rande under allmän spänning denna fråga på tal. De tyska valen
ägde rum under församlingens första dagar, Churchill lämnade
samtidigt assembleen för att efter uppgift återkomma efter en
vecka, som han skulle tillbringa på Rivieran. När tiden för
Churchills återkomst närmade sig, meddelades att han insjuknat
i en lätt förkylning, som förhindrade honom att på utsatt tid
komma åter; ännu ett par dagar senare kom meddelandet att han
återvänt direkt hem. Så hördes intet vidare om frågan om Tysklands upptagande i Europarådet.
Svårigheter hade uppkommit, som icke voro alldeles oförutsedda. Redan den gamle Herriot, som av ministerkommitten utsetts att inleda förhandlingarna vid öppningssammanträdet men
som icke tillhörde församlingen, hade i sitt inledningsanförande
gjort uttalanden i den riktning, att Tyskland måste positivt visa
samarbetsvilja innan det kunde emotse upptagande i Europarå-
dets krets och redan i anslutning till Churchills debattinlägg angavs från fransk sida som en förutsättning för Tysklands tillträde,
att Saarfrågan bleve reglerad. Synbarligen tänkte man sig här
Saarområdet intaget som en särskild stat vid sidan av Tyskland.
De motsättningar, som i denna fråga i realiteten föreligga,
601
Karl Wistrand
kommo som sagt föga till uttryck vid assembleens fortsatta förhandlingar; de undvekos försiktigt som ett farligt undervattensskär, om vars tillvaro alla voro medvetna. A andra sidan torde
man även från fransk sida vara lika övertygad som något annat
håll om nödvändigheten av att i det europeiska samarbetet medtaga Tyskland. I längden vore ett samarbete utan denna stats medverkan otänkbart, men den franska uppfattningen har svårt att frigöra sig från sin gamla fruktan för den potentiellt starkare grannen. Skulle det nuvarande tillståndet fortfara en längre tid, måste
det dock giva anledning till oro. Uppstå i Tyskland stämningar,
som göra det likgiltigt till eller avogt mot samarbete med Västeuropa, har uppskovet visat sig ödesdigert. I själva verket sitter
Tyskland inne med en nyckelposition; vilken utveckling händelserna där taga, är dess inlemmande i det västeuropeiska samarbetet en nödvändighet för dettas bestånd. De, som med ängslan
notera tecknen på en ny tysk nationalism, som skulle göra Tyskland benäget att segla i egen sjö som ett evigt internationellt
oroselement, borde vara mest angelägna att utan dröjsmål binda
det vid Västeuropa i nära samarbete.
Den rådgivande församlingen hade vid sin tillkomst bundits av
regler, som hindrade den handlingsfrihet och därför måste tynga
dess arbetsmöjligheter. Det blev naturligt, att assembleen skulle
se som en av sina första uppgifter att skaka av sig de hinder, som
den kände mest besvärande. Ett av de viktigaste besluten blev att
tillsätta fasta, under mellantiderna mellan de årliga sammanträ-
dena arbetande kommissioner för behandling av de frågor, som
kräva sådan behandling. Härtill kom ett beslut att tillsätta en permanent koordinationskommitte för att under ledning av assembleens president bearbeta kommissionernas beslut och sålunda förbereda programmet för kommande assembleer. Tillkomsten av en
sådan kommitte har av många betraktats som ett betydelsefullt
steg på utvecklingen mot något, som assembleen i en senare vidtagen resolution angav som målet för sin strävan: en överstatlig
institution med klara befogenheter men begränsad verksamhetssfär, d. v. s. ett europeiskt regeringsorgan. Skapandet av ett sådant
organ torde emellertid knappast av assembleens majoritet hava
betraktats som en av de närmast liggande uppgifterna, och i den
mån utvecklingen närmar sig förverkligandet av denna tanke ligger frågan öppen, huruvida detta organ skall sökas inom den krets,
som representeras av ministerkommitten, eller inom assembleen.
De närmaste uppgifterna ligga på det ekonomiska och sociala
602
Europarådets första assemble
området. Tanken på ett europeiskt samarbete är ju nära förbundet med 1\farshallplanen. När den år 1952 upphör, måste de länder,
som tillgodogjort sig denna hjälp, på något sätt vara rustade att
hjälpa sig själva. Det är i medvetandet om att detta ej kan ske,
om allt skulle fortgå i gamla hjulspår, vilka blivit allt djupare
och äventyrliga, som samarbetstanken fått sin omedelbara groddmån. Europarådets kommission för ekonomiska frågor föreslog
tillsättande av fyra särskilda utskott för behandling av de olika
ekonomiska problem, som anmäla sig till lösning, och som främst
syfta till skapandet av en gemensam europeisk marknad med
successivt avlyftande av hinder för den intareuropeiska handeln
och reglering av de europeiska valutorna. Uppenbart är även syftet att ett gemensamt europeiskt uppträdande utåt på det ekonomiska området skapa den styrka åt medlemsstaterna, som icke nu
finnes, även om man kan ställa sig tvekande till tanken att en
representation för assembleen skulle direkt taga upp denna fråga
till förhandlingar med främmande makter.
En tredje viktig fråga, som behandlades, var tanken på en internationell konvention om de mänskliga rättigheterna och upprättandet av en domstol för dömande i brott mot dem. Assembleen
antog ett detalfarat förslag, som emellertid avsetts bliva föremål
för vidare bearbetning innan det kan ratificeras. Förslaget innebär, att medlemsstaterna inbördes skulle förbinda sig att icke
minska de medborgerliga friheter, som för närvarande funnos i
varje stat, och att låta en internationell domstol döma, när fråga
uppkommer om angrepp mot dessa rättigheter ägt rum. Härigenom skulle varje ansats till införande av totalitärt statsskick
hos en medlemsstat kunna kvävas i sin linda. Förslaget om en
konvention till de mänskliga rättigheternas skydd är av stor principiell betydelse för Europasamarbetet, då det representerar den
ideella sidan av en tanke, som i hög grad byggt på materiellt underlag. Det skapar den etiska grund som höjer och skänker mening åt vad som eljest vore endast en vanlig blockbildning. Som
bevarare av den västerländska frihetskulturens grundprinciper
träder genom den Europasammanslutningen på ett påtagligt sätt
fram för mänskligheten.
Det har redan förut betonats, att några konkreta resultat, syftande till omedelbart realiserande, icke framgått av Strassburgförhandlingarna, och att det vore orimligt att kräva sådana av en
institution, som ännu ej hunnit skapa någon utredningsapparat.
En av församlingsorganens första uppgifter blir att skapa en så-
603
Karl Wistrand
dan. Först vid kommande sessioner kunna, i den mån utredningsarbetet säkrats genom tillkomsten av en arbetsduglig stab av tjänstemän, de påtagliga resultaten att visa sig och det i större och
större antal ju längre tid Europarådet fått att verka och finna
sina arbetsformer.
Parlamentariskt sett stodo assembleens förhandlingar på en
nivå, som antagligen aldrig uppnåtts av något nationellt parlament. Det torde icke ha varit möjligt att någonstädes eljest lyssna
till en så koncentrerad rad av lysande politiska anföranden. Det
är banalt att konstatera hurusom anföranden av personer, vilka
äro hindrade att tala sitt modersmål, icke nå upp mot även ordinära engelska och franska. Å ven för dem, som någorlunda flytande kunna prestera ett anförande på ett främmande språk, måste
det brista i nyansering och ordval. Detta är en brist, som är oöverkomlig och som ej kan avhjälpas och den accentueras av den höga
kvaliteten hos församlingens främste talare. Det vore emellertid
knappast riktigt, att därav draga den slutsatsen att t. ex. de skandinaviska staternas inflytande skulle vara förminskat. Vad som
från skandinaviskt håll anfördes i praktiska frågor föranledde
i allmänhet beaktande. Särskilt Sverige gjordes vid ett par tillfällen till föremål för hyllningar, som, om de till fullo varit sakligt och ej partipolitiskt inspirerade, skulle fyllt samtliga svenskar med berättigad stolthet.
Partipolitiken fick i Strassburg ej det spelrum, som man kunde
frukta. I början av assembleen samlades de socialdemokratiska
ledamöterna till en sammankomst men någon blockbildning kom
ej till stånd. Något liknande ägde även rum på liberalt håll. Från
högerhåll var man mer återhållsam i känslan av att förhandlingarna skulle vinna mest på att icke följa snäva partilinjer. Man
kan icke heller säga att partipolitiken behärskade förhandlingarna,
även om den vid mer än ett tillfälle kom till tydligt uttryck, lika
litet som att de dominerades av nationstillhörigheten. Motsättningarna gällde främst uppfattningar om takten för samarbetets
utveckling, och här kunde utan svårighet tvenne riktningar klart
urskiljas; skandinaverna och Englands Labour hörde till de mera
återhållsamma, medan åter de franska socialisterna visade sig
mest pådrivande. En säregen iakttagelse kunde göras, att i några
frågor en fruktbärande samverkan etablerades mellan engelsk
konservatism och fransk socialism å ena sidan mot fransk borgerlighet och engelsk labour å den andra.
Europarådets första sammanträde har varit en framgång för
604
Europarådets första assemble
Europatanken. De intresserade nationerna ha kommit varandra
närmare i förståelsen för varandras synpunkter och önskemål och
framför allt i känslan av samarbetets nödvändighet. Andan har
varit god. Det är till ett kommande år som man kan vänta frukterna, ett år, som förvisso kommer att präglas av intensivt arbete
för att frambringa praktiska resultat. Att de skola nås kräver
medverkan av alla intresserade: regeringar, parlament och folkopinioner. Åven Europarörelsen har här sin fortsatta uppgift som
ett organ, vilket förbereder folkopinionen och väcker uppmärksamheten på de frågor, som kunna realiseras.
På folken själva beror om år 1949 kommer att stå som ett historiskt märkesår, inledande en ny och betydelsefull tidsperiod, eller
om det skall framstå som symbol för ett fåfängt försök att i sista
stund rädda vad som återstår av västerländskt område åt västerländsk odling.
605