Nordisk försvarssamverkan

NORDISK
FÖRSVARsSAMVERKAN
Av professor GUNNAR HECKSCHER
DE NORDISKA försvarsförhandlingarnas misslyckande utlöste
såväl i Sverige som kanske ännu mera i Danmark stor besvikelse.
Åven om uppfattningen att samarbetet för vårt land skulle ha
inneburit risker i överkant var mera spridd än vad man i allmänhet ville låta komma till synes, råder det knappast någon tvekan
om, att flertalet svenskar med tillfredsställelse skulle ha mottagit ett nordiskt försvarsförbund och kände stor besvikelse över
att det icke kom till stånd. Att besvikelsen i Danmark var allmän,
var alltför tydligt för att behöva närmare förklaras.
Det tjänar icke mycket till att än en gång söka diskutera var
skulden till misslyckandet var att söka. Blott ett par punkter äro
förtjänta att bringas i erinran. Den norska ståndpunkten var av
allt att döma att varje tanke på ett nordiskt förbund utan anslutning till Atlantpakten var i förväg dömd, och att därför det nordiska försvarsförbundet var tänkbart endast såsom ett led i en
gemensam anslutning till västmakterna. Den svenska uppfattningen var den motsatta. Våra representanter voro eniga om att
någon anslutning till Atlantpakten icke borde komma ifråga, i
varje fall icke vid denna tidpunkt. Man ansåg att den skulle medföra alltför stora risker för de nordiska länderna, vilka komme
att stå i den främsta stridslinjen och i händelse av krig måste
räkna med en mer eller mindre långvarig rysk ockupation, som
skulle komma att slå sönder nordisk rättstradition och kulturtradition och över huvud skapa en förstörelse av vida större omfattning än den som följde med den tyska ockupationen av Danmark
och Norge 1940-1945. Man befarade även, att redan anslutning till
Atlantpakten i fredstid skulle kunna föranleda Ryssland att stänga
luckan i järnridån mellan Sverige och Finland, och att, bl. a. av
prestigeskäl, begagna sina möjligheter att omedelbart bolsjevisera
Finland. Slutligen ansåg man, att de förpliktelser Förenta Sta- 606
Nordisk försvarssamverkan
terna åtogo sig inom Atlantpakten voro alltför oklara, särskilt i
vad gällde omedelbart bistånd till nordiska försvarsförberedelser.
Det svenska förslaget gick i stället ut på en nordisk samverkan,
vilken skulle hålla de nordiska länderna borta från varje mera
vittgående allians men som däremot skulle få mycket ingripande
konsekvenser för deras inbördes ställning. Motiveringen för kravet
på »alliansfrihet» utanför Norden är väl främst att söka i disproportionen mellan de nordiska ländernas resurser och de förpliktelser deltagandet i Atlantpakten skulle ålägga dem. Det förtjänar
framhållas, att redan denna svenska ståndpunkt innebar en klar
avvikelse från traditionell svensk neutralitetspolitik, så mycket
mera anmärkningsvärd som i ett nordiskt försvarsförbund den
tyngsta bördan utan tvivel skulle komma att vila på Sverige.
De båda ståndpunkterna visade sig oförenliga. En bidragande
orsak härtill var utan tvivel att man i Norge befarade att Sveriges ställning inom det föreslagna förbundet skulle bli alltför
dominerande. Av lätt begripliga historiska orsaker har man i
Norge alltid kraftigt reagerat mot uttalanden som skulle kunna
tyda på att vårt land eftersträvade någon slags »ledareställning»
bland Nordens länder. Den berättigade självkänsla, som i vårt
västra grannland utvecklats som en följd av det heroiska motståndet under ockupationsåren, är måhända på sätt och vis lika
ömtålig som de misstämningar, vilka alltjämt kvarstå sedan
unionsårens strider. I själva verket voro dock dessa norska farhågor knappast grundade; åtskilligt tyder på att Norge snarare
än Sverige under föreliggande omständigheter skulle ha kommit
att dominera inom ett nordiskt förbund.
Härmed skall ingalunda vara sagt att misslyckandets orsaker
äro att söka enbart i Norge. Åven den svenska politiken skulle ha
kunnat föras smidigare och med ett mindre ängsligt sneglande åt
riksdagspartiernas opinion. Uppenbart är i varje fall, att man från
svensk sida underskattade de psykologiska problem som voro förknippade med en norsk anslutning till den svenska planen, under
det att man i Norge hängav sig åt en onödig misstänksamhet gentemot Sveriges avsikter.
Det är kanske icke överraskande att misslyckandet ledde till utbrott av dåligt humör på ömse sidor. De vackra ord som efter förhandlingarnas sammanbrott uttalades – att man nu skulle intensifiera samarbetet på andra områden och att de ömsesidiga sympatierna kvarstodo orubbade- ha icke besannats i fortsättningen.
Tvärtom är det lätt att konstatera, att den känsla för det nordiska,
607
,,
L
Gunnar Heckscher
vilken var så utomordentligt stark i vårt land vid det andra
världskrigets slut, numera på sina håll börjat förflyktigas. Uttalanden av ledande politiska personligheter, särskilt inom regeringspartiet men även av annan partifärg, äro därvidlag lika betecknande som sorgliga. A andra sidan kan man av norska och i
någon mån danska uttalanden sluta sig till att Sveriges goodwill
i de andra nordiska länderna icke oväsentligt minskats. I själva
verket torde oviljan där vara betydligt starkare än vare sig i
Förenta staterna eller inom Europas västmakter, där man är
mindre känslomässigt engagerad och därför också lättare kan
tänka sig in i den svenska ståndpunktens rationella grunder.
Men misslyckandets konsekvenser ligga icke uteslutande på det
psykologiska planet. Det har från dansk och norsk sida visserligen
aldrig klart uttalats, men torde dock vara ett faktum, att de på
Atlantpakten grundade samarbetsförberedelserna icke fortgått
helt efter önskan. Det ligger i sakens natur att de båda nordiska
atlantpaktsländerna ha betydligt svårare att hävda sin ställning
nu än vad de skulle ha haft, om de kunnat framträda i närmare
samarbete med Sverige. Den svenska försvarsmakten är visserligen i och för sig blygsam och långt ifrån tillräcklig för att ensam sörja för Nordens försvar. Men den är alls icke betydelselös.
I efterkrigstidens Europa äro de militära resurserna i själva verket så små, att Sverige sannolikt intar den tredje platsen bland
Västeuropas militärmakter, därvidlag överträffat endast av England och det ur politisk synpunkt suspekta Franco-Spanien. Danmark och Norge äro icke i det läget att de själva kunna lämna
några alltför betydande bidrag till Västeuropas försvar, och det
fullständiga beroende av stöd utifrån, som sålunda kännetecknar
dem, måste även försvaga deras förhandlingsposition.
För Sveriges del är det ingen tillfällighet att arbetet på en ny
försvarsordning upptogs med särskild intensitet efter de nordiska
försvarsförhandlingarnas misslyckande. Om innebörden av det arbete som ägt rum inom den Nothinska kommitten ha naturligt nog
inga uppgifter ännu nått offentligheten. Men man vågar dock hoppas, att det intima sambandet mellan utrikespolitik och försvarspolitik skall vinna tillbörligt beaktande under kommittens förhandlingar. Av allt att döma måste det därvid visa sig, att det
svenska försvaret i dagens värld icke kan utbyggas så att det ger
tillräckliga resurser för oberoende strid mot någon angripare under en längre tid. En allsidig utbyggnad av försvaret, så att det
bleve i stånd att ge säkerhet utan hänsyn till det bistånd som kan
608
Nordisk försvarssamverkan
vara att förvänta, måste draga kostnader, som sannolikt skulle
närma sig eller överstiga vad som under beredskapstiden offrades
på fjärde huvudtiteln. Skall försvarsplaneringen vara realistisk,
måste den utgå från tämligen bestämda förutsättningar i avseende på vad som skall presteras av Sverige självt och vad man
skall räkna med i hjälp utifrån. Det politiska läge, i vilket vi för
närvarande befinna oss, gör en sådan planläggning utomordentligt vansklig.
slutsatsen måste alltså bli, att de nordiska försvarsförhandlingarnas misslyckande för såväl Danmark som Norge och Sverige
fört till ett otillfredsställande läge, som det är skäl att så snart
som möjligt försöka komma ur. Det vore minst sagt barnsligt om
det kvarstående dåliga humöret skulle få lägga hinder i vägen
för försök i denna riktning.
Trots detta är det svårt att ur framstående regeringsmedlemmars uttalanden under de senaste månaderna draga någon annan
slutsats än att vi äro på väg tillbaka till den s. k. neutralitetspolitiken, för vilken i själva verket ordet isoleringspolitik skulle
vara ett mera riktigt uttryck. Det finns därför skäl att något närmare skärskåda den motivering för en sådan politik, vilken i olika
sammanhang brukar anföras.
Redan under krigsåren gjordes det ibland gällande, att vårt land
var utsatt för samma hot från båda de krigförande parterna, och
i dagens diskussion skymtar motsvarande tankegång. Stormakternas inbördes motsättningar antas vara någonting som inte intresserar Sverige, och vår uppgift skulle i så fall vara att med samma
kraft avvisa dem alla.
Med någon eftertanke kan man fastslå, att detta resonemang i
varje fall nu är fullkomligt orealistiskt. Dels måste man räkna
med att de västerländska demokratierna ytterst ogärna skulle tillgripa direkta tvångsåtgärder mot en annan demokratisk stat,
detta särskilt i betraktande av hur deras egen inre opinion skulle
reagera mot sådana företag. Några dylika hämningar har man
icke skäl att räkna med beträffande Ryssland, där ingen självständig opinion existerar. Redan av detta skäl måste det ryska
hotet anses betydligt allvarligare än det som kan komma från
motsatt sida. Och vidare: ett angrepp, varifrån det än kommer,
måste alltid medföra att vårt land drages in i krig, med alla de
konsekvenser i avseende på personliga lidanden och materiell förstörelse, som äro förbundna härmed. Men däremot är det grundläggande syftet i de båda fallen helt olikartat. Ett angrepp eller
609
Gunnar Heckscher
en ockupation från västmakternas sida, i den mån något dylikt
över huvud taget skulle kunna komma ifråga, kunde icke syfta
längre än till att förvärva vissa militära baser. När det gäller
Hyssland har man däremot med de s. k. folkdemokratiernas öden
för ögonen all anledning förmoda, att det skulle bli fråga om ett
fullkomligt upprivande av hela det svenska samhällslivet. Såväl
av ideologiska skäl som med hänsyn till svenska folkets allmänna
inställning till den ryska diktaturen är det knappast tänkbart, att
ett ryskt angrepp skulle utmynna i något annat än en fullständig
ockupation, för vars genomförande måste krävas ytterst våldsamma ingripanden; bland annat måste man nog räkna med att
många hundratusental svenska medborgare kunde utrotas eller
flyttas bort från Sverige. Under sådana omständigheter är det
orimligt att säga, att Sverige vid en eventuell sammandrabbning
har att räkna med hot av samma sannolikhetsgrad och styrka från
båda sidor.
En annan linje i argumentationen anknyter till erfarenheterna
under det andra världskriget. Man pekar på att Sverige då lyckades föra en »igelkottspolitik», som höll vårt land utanför kriget,
och menar att detsamma sannolikt skulle kunna upprepas ännu
en gång, även om Danmark och Norge bleve ockuperade.
Om möjligheten eller omöjligheten härav kan naturligtvis ingen
uttala sig med absolut säkerhet. Dock bör man erinra om, att vårt
läge under åren 1940-45 hela tiden var utomordentligt osäkert,
och att det endast var tack vare en god portion tur som vi undgingo angrepp. Därtill kommer, att situationen då var en helt annan än den man nu har anledning räkna med. På Europas fastland opererade två stormakter med en militär styrka av sådan betydenhet att envar av dem måste mycket allvarligt överväga
allting som kunde innebära ens den mest obetydliga ökning av
motpartens styrka. Under sådana omständigheter hade de mycket
större anledning att respektera Sveriges oberoende – för att icke
vårt land skulle kastas i den andra partens armar – än vad som
nu skulle vara fallet. I ett nutida krig torde det för Hyssland gälla
att snabbt bygga ut en position på Europas fastland, som kan
hålla stånd mot angrepp från Förenta staterna och det brittiska
samväldet. Det svenska motståndet på kort sikt måste då betyda
mindre än det långsiktiga värdet av svenskt territorium. Från
tysk sida räknade man 1940-1944 med att en slutlig seger i Europa
skulle innebära att Sverige automatiskt fölle Tyskland till; Ryssland måste å andra sidan förutsätta att varje dröjsmål med
610
Nordisk försvarssamverkan
ockupationen av något land på Europas kontinent skulle kunna
medföra mycket allvarliga konsekvenser i fortsättningen. slutligen var även i Sverige opinionsläget under det andra världskrigets huvuddel i viss mån särpräglat. Man kunde visserligen knappast tala om delade sympatier, men desto mera om delade antipatier: just nu bör man utan risk för missförstånd kunna säga
ifrån, att många svenskar tvekade inför frågan huruvida det tyska
eller det ryska hotet var mest skrämmande.
Det må upprepas, att frågan om Sveriges möjligheter att stanna
>>Under kulbanan» i ett kommande världskrig aldrig kan besvaras
med någon absolut visshet. Det förefaller av olika skäl ytterst
osannolikt att så skulle kunna ske, men några direkta omöjligheter har man ingen rätt att tala om. Så mycket är i varje fall
uppenbart, att vad som kräver förberedelse icke är en eventuell
upprepning av neutralitetspolitiken, men däremot försvaret inför
den långt sannolikare eventualiteten av ett ryskt angrepp. Av
detta skäl ter sig isoleringspolitiken orealistisk. Med det läge i
vilket Sverige befinner sig är det heller icke sannolikt att svensk
avhållsamhet från samordnade förberedelser för ett nordiskt försvar skulle kunna innebära någon som helst garanti för att Sovjetunionen skulle låta oss vara i fred, om och när dess intressen syntes kräva motsatsen.
Om man sålunda avvisar isoleringspolitiken, finns det skäl att
ställa frågan: är det enda alternativet att Sverige går till Canossa
och reservationslöst anhåller att bli antaget som deltagare i Atlantpakten~ Den svenska ståndpunkten för ett år sedan var att det
fanns ett tredje alternativ. Har något inträffat, som ger anledning till en ändrad ståndpunkt härvidlag; eller finns det kanske
snarare skäl att tänka sig in i vad detta skulle innebära i det ändrade läge som nu är för handen~
Av Atlantpaktens förespråkare, icke minst i Förenta Staterna,
framhålles ofta, att varje land som riskerar angrepp från Ryssland är moraliskt förpliktat att åtaga sig de risker, som äro
förenade med anslutningen till garantier mot ett sådant angrepp
någon annanstans i världen. Det är en tankegång som verkar bestickande och som i själva verket nära överensstämmer med den
solidaritetsmoral, som gjort sig alltmer gällande på inrikespolitiska områden, exempelvis inom vårt fria organisationsväsen. Likväl torde man ha rätt att säga att den icke är helt övertygande.
Deltagande i garantier av denna typ måste innebära risker, vilka
kunna synas måttliga och även rimliga för en världsmakt med in- 611
Gunnar Heckscher
tressen att bevaka över hela jordklotet, men som däremot icke äro
lika rimliga för en liten stat. Det måste utan omsvep sägas ifrån,
att det svenska samhällets bestånd är intimt förknippat med den
västerländska kulturens möjligheter att hävda sig även i andra
delar av världen. Trots detta råder en bestämd disproportion mellan riskerna för Sveriges vidkommande och värdet av en eventuell svensk insats. Därtill kommer, att Atlantpaktens betydelse
måhända icke minst på det moraliska planet minskas, allteftersom den s. k. freden fortbestår under längre tid. Om det icke är
fråga om en alldeles omedelbar risk för angrepp, om man kan
räkna med ett förhållandevis lugnt tillstånd under låt oss säga
fyra eller fem år framåt, finns det all anledning att förmoda att
nya problemställningar efter hand göra sig gällande. Å ven på
denna punkt finns det därför mindre anledning att fördjupa sig
i vad som varit än att se framåt och söka de vägar, på vilka Sverige i samarbete med andra fredsälskande demokratiska länder
kan förbereda sitt försvar. Ur atlantpaktstaternas synpunkt måste
detta vara nästan lika betydelsefullt som det är för Sverige självt.
De ha ingen anledning att intaga en sådan ståndpunkt, att möjligheterna för svenskt försvar onödigtvis minskas; tvärtom är det
av allra största vikt för dem att den svenska bastionen skall
kunna hålla sig så många veckor eller månader som möjligt.
Det är icke lätt att mera i detalj diskutera formerna för ett
sådant samarbete, så mycket mera som det måste röra sig på områden vilka enligt själva sin natur äro undandragna offentlighetens insyn. Om samarbetet skall inskränka sig till Danmark och
Norge eller eventuellt också anslutas till något eller några av de
övriga till Atlantpakten anslutna länderna är sålunda ett spörsmål, på vilket endast den Nothinska kommittens fortsatta arbete
kan lämna ens en antydan till ett svar. Klart är under alla förhållanden, att det finns skäl att anknyta till de förberedelser som
gjorts under utarbetandet av planerna för ett nordiskt försvarsförbund. Samarbetet kan gälla rent tekniska åtgärder: vapnens,
ammunitionens, transportmedlens och kanske framför allt flygfältens beskaffenhet. Det måste inverka på själva strukturen av
den svenska försvarsorganisationen: denna måste inriktas främst
på sådana försvarsmedel, vilka komma till användning under de
första försöken att avvisa ett angrepp eller vilka i fortsättningen
icke bekvämligen kunna ersättas utifrån. Men det måste – och
det är kanske här som meningarna äro mest delade – också avse
den militära planläggningen: den svenska strategin måste bygga
612
Nordisk försvarssamverkan
på sannolika förutsättningar i avseende på läget i de andra nordiska länderna och på den hjälp som kan påräknas utifrån. I alla
dessa fall krävas noggranna förberedelser. Varken den tekniska
utbyggnaden eller den strategiska planläggningen kan improviseras.
Uttryckt utan alla omsvep betyder detta, att den svenska politikens huvudsyfte icke kan vara att förbereda vår neutralitet i
ett eventuellt krig. Vad det gäller att förbereda är tvärtom det
samarbete, varförutan framgångsrikt svenskt försvar mot ett
möjligt angrepp österifrån icke skulle kunna genomföras. Att dylika förberedelser i första hand måste avse Skandinavien, och att
de kunna taga andra former än anslutning till ett paktsystem,
som ålägger Sverige förpliktelser vid en konflikt i andra delar av
världen, förringar icke sakens betydelse.
Otvivelaktigt medför ett samarbete av detta slag också vissa risker. Det är betecknande, att den ryska pressen och radion knappast var mindre våldsam i sina angrepp mot planerna på ett nordiskt försvarsförbund enligt det svenska förslaget än när det
gällde en eventuell anslutning till Atlantpakten. Skulle den svenska riktpunkten vara att väcka tillfredsställelse i Moskva, är den
rena isoleringen det högsta man kan sträcka sig till. Men i själva
verket är detta ingalunda huvudsaken, knappast ens en faktor att
räkna med. Att ett självständigt demokratiskt Sverige över huvud
skulle kunna åtnjuta någon popularitet i Moskva är av allt att
döma en verklighetsfrämmande tanke. Problemet Finland har
också aktualitet i sammanhanget, men man torde kunna räkna
med att riskerna för ett ryskt ingripande där främst betingades
av prestigehänsyn under Atlantpaktens tillkomsttid och därför
icke längre ha samma aktualitet. Även i avseende på läget i början av år 1949 råda för övrigt i såväl Sverige som Finland delade
meningar om risken verkligen var så stor som man just då var
benägen att föreställa sig.
Det finns sålunda all anledning att just i samband med det på-
gående utredningsarbetet om försvaret ånyo upptaga frågan om
möjligheterna för nordisk samverkan. Denna måste i nuvarande
läge vara begränsad så till vida, att en obetingad förpliktelse att
ingripa till de andra parternas hjälp knappast kan komma i fråga,
när två av dem men icke den tredje anslutits till ett obetingat försvarsförbund på annat håll. Men i avseende på förberedelserna för
gemensamt försvar, om detta skulle erfordras, äro några särskilda
inskränkningar icke erforderliga. Man behöver knappast räkna
43- 493449 Svensk Tidskrift 1949 613
Gunnar Heckscher
med att den svenska opinionen skulle reagera mot dylika åtgärder. Det dåliga humöret är sannolikt mera utbrett inom den politiska ledningen än hos de breda lagren. Å andra sidan skall man
icke blunda för att denna opinion utan tvivel rönt ett ogynnsamt
intryck av vissa uttalanden från amerikansk sida, både sådana
som framkommo från State Department under själva de nordiska
försvarsförhandlingarna och som tidigare och senare avhörts från
Förenta staternas diplomatiska representation i Stockholm. Om
något skulle vara ägnat att låsa den svenska opinionen vid en förlegad isolationism så är det löst prat som kan tagas till intäkt för
misstankar om försök till förmynderskap. Därvidlag är man i
Sverige mycket känslig; fullt ut lika känslig som t. ex. Norge i
förhållande till oss och som Förenta staterna var i förhållande till
Storbritannien under det andra världskrigets första år.
Ansvaret för den utrikespolitik som skall föras ligger helt och
hållet på regeringen. Så länge vi icke ha en samlingsregering utan
socialdemokratien ensam sitter vid makten ha de borgerliga partierna varken rättighet eller skyldighet att göra mera än att fritt
uttala sin mening – enskilt och offentligen. Om denna mening
står i strid mot regeringens uppfattning, bryter detta icke lojalitetsplikten. Skulle det värsta inträffa är också den svensk som
ogillat regeringens politik skyldig att offra liv och blod för att
konung och fädernesland försvara. Vi äro icke några kommunister,
som tillämpa något slags betingad fosterlandskärlek. Beslut som
tillkommit på laglig väg kräva i utrikespolitiken liksom eljest reservationslös lojalitet.
Men å andra sidan få kraven icke ställas högre. Lojaliteten får
icke innebära att man stillatigande finner sig i vare sig uttalanden, åtgärder eller frånvaro av åtgärder, om man anser att vad
som sker utgör en allvarlig fara för det svenska samhällets bestånd. Inte heller kan man resa anspråk på att oppositionen för
att icke stöta mot de mera måttfulla elementen inom regeringspartiet skall avhålla sig från att utöva sin fria kritikrätt. Det var
en socialdemokratisk minister, ja till och med en socialdemokratisk utrikesminister, som en gång yttrade, att det land är bra, där
man har lov att säga att regeringen är dålig. Utrikespolitiken utgör icke något undantag från denna grundläggande regel.
614