Förslaget till religionsfrihetslag
1949
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FÖRSLAGET
TILL RELIGIONSFRIHETSLAG
Av docenten RUBEN JOSEFSON
>>KoNUNGEN bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan
skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, såvitt han
därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse
åstadkommer,)) Så formuleras i regeringsformens § 16 religionsfrihetens grundsats. När regeringsformen tillkom, hade man sä-
kerligen icke en radikal omgestaltning av förhållandet mellan stat
och kyrka i tankarna. Enligt samma regeringsform skall konungen
alltid vara av den rena evangeliska läran, vilket givetvis betyder
att föreningen mellan stat och kyrka skall bestå i en eller annan
form. Principiellt ändrades emellertid denna förenings karaktär,
i det att tvångsanslutningen till kyrkan icke kan sägas vara i
överensstämmelse med den uttalade religionsfrihetens grundsats,
varför också det i äldre svenska regeringsformer förekommande
stadgandet rörande enighet i religionen konsekvent måste uppgivas. Med all rätt konstaterar dissenterlagskommitten i sitt betänkande, att man har anledning att betrakta tillkomsten av religionsfrihetsstadgandet i 1809 års regeringsform som en ny utgångspunkt för regleringen av förhållandet mellan kyrkan och
staten. Detta förhållande är ju inte en gång för alla fastlåst. Inom
ramen för det i grundlagen förutsatta förbundet kunna givetvis
relationerna mellan staten och kyrkan gestaltas på olika sätt. staten kan ge kyrkan medinflytande i betydelsefulla samhällsangelägenheter, som inte direkt falla inom sfären för kyrkans egentliga uppgifter, eller den kan begränsa detta inflytande. Utvecklingen efter 1809 är i detta avseende icke alldeles rätlinjig eller
entydig. Vissa samhällsuppgifter ha i allt större utsträckning på-
lagts kyrkan. Man behöver i detta sammanhang blott erinra om
alla de uppgifter, som höra samman med folkbokföringen. På
andra områden har kyrkans ansvar och arbete minskats. Folkundervisningen, som vuxit upp i kyrkans hägn, kan här nämnas
som ett exempel.
672
~-·———
Förslaget till religionsfrihetslag
När dissenterlagskommitten gått till sitt arbete har den givetvis
haft att utgå från det i grundlagen förutsatta allmänna förhållandet mellan kyrkan och staten. Staten har ett officiellt kristet
ansikte. Den ger åt den evangelisk-lutherska kyrkan en erkänd.
privilegierad ställning. även om denna ställning inte alltid av kyr~
kan kan uppfattas som ett privilegium. Staten förhåller sig så”
ledes inte neutral i religiöst avseende. Den har gjort ett val.
åtminstone i den meningen att den har accepterat en historisk utveckling. och den har dragit konsekvenserna av detta val i sin
lagstiftning. Nu vill emellertid staten inte att tvång utövas mot
den enskildes samvete. f. ö. i bästa överensstämmelse med den
evangelisk-lutherska .trosåskådning. till vilken staten officiellt bekänner sig. och söker uttrycka detta i sin lagstiftning utan att
därför uppge sitt en gång gjorda val eller att upphöra att taga
hänsyn till svenska kyrkans särställning. År kyrkan bunden vid
staten redan genom grundlagens bestämmelser. så måste det innebära. att också staten är bunden vid kyrkan.
I diskussionen om dissenterlagskommittens betänkande har man
inte alltid gjort klart för sig. att uppgiften inte varit en omprövning av den nuvarande regleringen av förhållandet mellan kyrka
och stat. Den har därför inte haft anledning att ingå på frågan
om svenska kyrlmns rättsliga ställning. även om dess förslag till
fritt utträde ur kyrkan naturligtvis förutsätter att svenska kyr~
kan icke är en statlig institution eller ett organ för statens verk”
samhet. tankar som då och då gjorts gällande men som ej ha stöd ~
i den faktiska rätten utan endast i vissa filosofiskt eller teologiskt
i
bestämda spekulationer om statens och kyrkans väsen. Det för- ’
tjänar att påpekas att kommitten i sina egna uttalanden ingenstädes använder uttrycket statskyrka om svenska kyrkan.
Kommittens uppgift har således varit mera begränsad än vad
man synes ha förutsatt i den allmänna debatten. Huvudfrågan har
varit: Var kan under nuvarande förhållanden verkligt religiöst
tvång med fog sägas föreligga. och på vilket sätt skall den i grundlagen fastställda rätten till fri religionsutövning närmare uttryckas i den svenska lagstiftningen1 Men även denna begränsade
uppgift ställer en mångfald problem och har tvingat kommitten
till ett mycket omfattande utredningsarbete.
Det kan rättvisligen inte sägas om den svenska kyrkan att den
numera utövar något otillbörligt tvång gentemot sina medlemmar.
De förpliktelser. som normalt höra samman med tillhörigheten till
ett trossamfund. har kyrkan ingen rättslig möjlighet att avkräva
673
Ruben Josefson
sina medlemmar. Man behöver blott erinra om, att svenska kyrkan
torde vara unik i kristenheten däri, att den icke kräver dop som
förutsättning för medlemskap. Dock kan givetvis under vissa förhållanden den faktiska tillhörigheten till ett religiöst samfund
kännas kränkande. På så sätt motiveras den föreslagna rätten till
fritt utträde. Genom en betydelsefull deklaration har också 1929
års kyrkomöte med anledning av den berömda s. k. biskopsmotionen fastslagit, att det även är ett centralt kyrkligt intresse att
ingen mot sin vilja kvarhålles i svenska kyrkan, och därför med
klara ord begärt en utvidgning av den nuvarande rätten till utträde. Enligt nu gällande förordning, 1873 års dissenterlag, kan
blott den utträda som omfattar en främmande kristen lära, och
vid anmälan om utträde skall han dessutom ange till vilket annat
kristet samfund han avser att övergå. Den nuvarande lagen känner i princip alltså intet annat utträde än det som är förbundet
med övergång till ett annat kristet samfund. Någon kontroll av
att en sådan övergång verkligen sker är emellertid aldrig förutsatt, varför i praktiken möjlighet har funnits att lämna kyrkan
och bli konfessionslös. Det är denna möjlighet, liksom möjligheten att ansluta sig till en icke-kristen religion, som dissenterlagskommitten i sitt förslag till religionsfrihetslag klart uttrycker.
Det betyder att svensk lag i fortsättningen också måste räkna med
svenska medborgare, som äro konfessionslösa eller bekänna sig till
icke-kristna religioner.
Skall religionsfrihetens princip konsekvent tillämpas, måste
emellertid förhållandena ordnas så, att den utträdande inte berövas några av sina medborgerliga ,rättigheter. En översyn av nu
gällande föreskrifter om behörigheten att inneha vissa allmänna
ämbeten och tjänster är därför nödvändig. Så länge statliga organ
ha avgörande inflytande på ärenden rörande kyrkan och religionsvården i vårt land är det dock icke möjligt att överlag stryka föreskriften om tillhörighet till svenska kyrkan. Så skola exempelvis
enligt kommittens förslag justitie- och ecklesiastikministrarna, liksom det konsultativa statsråd som kan ha att föredraga kyrkoärenden, vara medlemmar av svenska kyrkan.
Den i praktiken mest betydande förändringen i fråga om behörighetsföreskrifterna gäller läraretjänsterna vid de allmänna
skolorna. Nu är folkskollärarbanan öppen endast för medlemmar
av svenska kyrkan. Kommitten finner att undervisningen i kristendom numera har en så allmänt evangelisk prägel, att även medlemmar av andra samfund än svenska kyrkan, d. v. s. sådana sam- 674
Förslaget till religionsfrihetslatJ
fund som ha en från grunderna för skolornas kristendomsundervisning ej väsentligen avvikande trosåskådning, skola kunna bli
lärare. Dessutom föreslår komroitUm en anordning, enligt vilken
vid större skolor ett ämnesutbyte skulle kunna ske, så att vissa
folkskollärartjänster icke skulle vara förenade med skyldigheten
att undervisa i kristendom. Det skulle alltså finnas en möjlighet
även för dem som äro konfessionslösa eller ej äro medlemmar av
svenska kyrkan eller andra evangeliska samfund att bli folkskollärare. För elever, som ha denna konfessionella ställning, föreslår
kommitten i anknytning till nu gällande regler rätt till befrielse
från att deltaga i kristendomsundervisningen, naturligtvis under
förutsättning att tillfredsställande religionsundervisning erhålles
på annat sätt. Därvid skall särskilt tillses att elever, som befriats
från kristendomsundervisningen, erhålla vissa elementära kunskaper även om kristendomen och kyrkans historia med särskild
hänsyn till utvecklingen inom vårt eget folk. Det är således inte
någon egentlig nyhet, som kommitten här föreslår. Förfarandet
har praktiskt prövats med tillfredsställande resultat, och det torde
komma att gå bra också i fortsättningen, även om bestämmelserna
kunna förefalla tillkrånglade.
Ett studium av kommittens förslag ger överhuvudtaget ett
första intryck av en viss krånglighet. Denna härrör otvivelaktigt
därav att kommitten så långt som möjligt söker anpassa sig efter
de faktiska förhållandena, som onekligen i vårt land äro ganska
oklara. Den religiösa utvecklingen har inte löpt efter linjal. Enligt kommittens förslag kan det i framtiden finnas trossamfund
av icke kristen karaktär vid sidan av svenska kyrkan med en
rättsligt erkänd ställning. De skola kallas särskilda trossamfund.
Detta kommer säkerligen att bidraga till ökad klarhet, eftersom
den nuvarande kyrkobokföringens föreskrifter att här vistande
»muhammedaner och hedningar)) skola antecknas som medlemmar
av svenska kyrkan försvinner. Men samtidigt lämnar förslaget
möjligheten öppen för dissenters att kvarstanna inom kyrkan och
där bilda trossammanslutningar, som också få en erkänd ställning
och tillerkännas rättskapacitet, medan det är tvivelaktigt om
svenska kyrkan äger sådan kapacitet. Jämte förslaget till fritt utträde är detta försök att reglera de inomkyrkliga samfundens
ställning det mest betydelsefulla i kommittens betänkande. Medan
det fria utträdet synes vara en självklar följd av den proklamerade religionsfrihetens princip, är kommittens förslag rörande
de inomkyrkliga trossammanslutningarna mera diskutabelt. Då
675
Ruben Josefson
denna fråga är ytterst betydelsefull, inte minst för svenska kyr·
kan, bör den ägnas en mera ingående uppmärksamhet än vad som
kommit den till del i den allmänna diskussionen. En ny religionsfrihetslag bör givetvis även söka tillvarataga svenska kyrkans berättigade intressen och icke blott de inom- och utomkyrkliga samfundens.
Med särskilt trossamfund avses i förslaget till religionsfrihetslag en för religiös gemenskap och verksamhet tillkommen sammanslutning av personer, som ej tillhöra svenska kyrkan, såvitt
sammanslutningen antagit en trosåskådning samt har offentlig religionsövning och en samfundsordning. Enligt kommittens uppfattning bör nu också skillnaden mellan religiösa sammanslutningar av personer, som tillhöra svenska kyrkan, och de särskilda
trossamfunden i görligaste mån utjämnas. Sådana sammanslutningar skola alltså ha en rättsställning, som närmast motsvarar
de särskilda trossamfundens. En trossammanslutning är därför en
för religiös gemenskap och verksamhet inrättad sammanslutning
av personer, som tillhöra svenska kyrkan, såvitt sammanslutningen har offentlig religionsövning och stadgar. Även i detta fall
fordras alltså, att dessa sammanslutningar skola, för att det allmänna skall ta hänsyn till dem, ha en viss organisatorisk fasthet
öch offentlig religionsövning på sitt program.
Skillnaden mellan trossammanslutning och särskilt trossamfund
är således den, att den förra omfattar personer, som tillhöra svenska kyrkan, det senare personer, som ej äro kyrkomedlemmar. Därför ha också de frikyrkliga samfunden inom kyrkan i den föreslagna lagen fått beteckningen sammanslutning. Termen trossamfund är reserverad för svenska kyrkan och andra vid sidan av
denna stående samfund. De frikyrkliga samfunden komma säkerligen inte att helt acceptera denna terminologi, som otvivelaktigt
icke blott är av formell betydelse utan också har en saklig innebörd. Svenska kyrkan är ett trossamfund, de frikyrkliga »samfund», vilkas medlemmar tillhöra svenska kyrkan, äro trossammanslutningar inom detta samfunds ram. Detta framgår kanske
än tydligare av att en utomkyrklig sammanslutning för religiös
verksamhet och gemenskap måste ha en viss trosåskådning, varigenom den skiljes från andra samfund, för att vara kvalificerad
som särskilt trossamfund, medan detta icke angives beträffande
trossammanslutningarna. Tydligen är förutsatt att trossammanslutningarna åskådningsmässigt icke avvika från svenska kyrkan
och att deras speciella kännetecken icke ligger i åskådningen utan
676
Förslaget till religionsfrihetslan
i verksamheten. Denna förutsättning, som givetvis är mycket betydelsefull, är dock ej uttalad i lagförslaget eller i dess motivering,
varför frågan lämnas i oklarhet. Den är dock ur svenska kyrkans
synpunkt ingalunda betydelselös. Det synes icke vara ett orimligt
önskemål att dess medlemmar, när de bilda sammanslutningar för
religiös verksamhet inom dess ram, verkligen bedriva ett arbete,
som är i linje med dess åskådning, sedan rätten till fritt utträde
och fri församlingsbildning utanför svenska kyrkan en gång blivit fastslagen.
Oklarheten i vissa av bestämningarna rubbar emellertid ej den
principiellt betydelsefulla utgångspunkten i kommittens förslag.
Nu skola emellertid dessa trossammanslutningar liksom de särskilda trossamfunden erhålla vissa uppgifter av offentligrättslig
natur, t. ex. i fråga om förrättande av vigsel, och komma i åtnjuc
tande av vissa förmåner i beskattningsavseende. Det är nämligen
kommittens mening att den skattefrihet, som de utträdda samfunden f. n. åtnjuta, bör utvidgas till att omfatta även de inomkyrkliga trossammanslutningar, som utöva kyrklig verksamhet.
Motiveringen till detta förslag synes närmast vara att samman·
slutningarna ej skola vara sämre ställda än samfunden. Utträdet
ur kyrkan bör ej premieras med en särskild förmån. Men då de
särskilda samfunden åtnjuta skattefrihet på grund av sin likställdhet med svenska kyrkan, måste detta logiskt innebära att också de
inomkyrkliga trossammanslutningarna betraktas som likställda
med kyrkan. Kommitten framhåller också i detta sammanhang att
den »utformat sitt förslag i syfte att erhålla större likställighet
mellan de frikyrkliga sammanslutningarna och svenska kyrkan».
På denna punkt har man otvivelaktigt anledning att fråga sig
om inte kommitten gör sig skyldig till en uppenbar motsägelse.
Sammanslutningarna äro i den principiella uppläggningen bestämda som inomkyrkliga organisationer, verksamma inom den
svenska kyrkans ram, vilket terminologiskt anges genom att de ej
betecknas som samfund eller kyrkor utan som trossammanslutningar. I motiveringen för skattefrihet betraktas de trots detta
som likställda med svenska kyrkan, alltså som samfund eller kyrkor, även om den sistnämnda beteckningen inte användes. Man
kan ifrågasätta om en sådan likställighet kan anses eftersträvansvärd ut från en konsekvent frikyrklig ståndpunkt. I alla händelser
synes det självfallet att svenska kyrkan på grund av sin åskådning och sin i lag givna ställning icke kan acceptera en sådan
uppfattning. skattefriheten och vigselrätten, om nu medgivandet
677
Ruben Josefson
av denna rätt kan anses vara ett religionsfrihetsintresse, kan förvisso ordnas utan att svenska kyrkans karaktär av kyrka utplå-
nas. Det är en egendomlig kyrkorättslig konstruktion, som lämnar
möjligheten öppen för och t. o. m. ger offentligt erkännande åt
dissentersamfund inom ett annat samfund, en konstruktion som
icke vore tänkbar för de särskilda trossamfunden. Det förefaller
inte vara en riktigt honnett behandling av en kyrka, som dock
enligt kommittens förslag är ett samfund. Frågan skulle ju se ut
på ett helt annat sätt om möjlighet till utträde icke funnes. Men
när nu denna rätt är föreslagen utan inskränkningar, kommer
svenska kyrkans karaktär av bekännelsekyrka, av ett samfund
med en egen särpräglad åskådning, att starkare framträda än hittills. Rätten till fritt utträde är ur många synpunkter också en
gåva till svenska kyrkan, men vad kommitten ger med den ena
handen synes den taga tillbaka med den andra.
Den enda motiveringen till att lagen skulle tillåta och erkänna
kyrkobildningar inom kyrkan är uppenbarligen en önskan att icke
onödigt uppmuntra utträdet och att bevara enigheten i religionen.
En sådan önskan är givetvis i högsta grad lovvärd. Men en fiktiv
enighet synes ej vara av något större värde vare sig för kyrkan
eller för staten. Det kan hända att ett medgivande av rätten till
fritt utträde inleder en utveckling, varigenom svenska kyrkan förvandlas till ett minoritetssamfund. Då är väl underlaget för den
nuvarande regleringen av förhållandet mellan staten och kyrkan
borta. Men en sådan utveckling hejdas icke av att verkl,iga dissenters kvarstå som av lagen erkända inomkyrkliga trossammanslutningar i stället för att utträda och bilda särskilda trossamfund.
Kring de två huvudfrågorna, rätten till fritt utträde ur svenska
kyrkan och sammanslutningarna eller samfundens rättsliga ställning, grupperar sig många andra frågor som måste beaktas vid
en mera konsekvent tillämpning av religionsfrihetens princip.
Självfallet är att de samfund, som existera vid sidan av svenska
kyrkan, icke få ha strängare villkor för utträde än den sistnämnda
och att här tvångsanslutning icke bör förekomma. Denna allmänna regel, som är klart uttryckt i förslaget till religionsfrihetslag, kommer säkerligen att få ganska kännbara följder för de
mosaiska församlingarna. Medlemskapet i dessa är grundat på
tvångstillhörighet. Några stadganden om rätt till utträde ur en
mosaisk församling finnas ej. Den enda vägen till utträde har varit övergång till svenska kyrkan eller annat kristet samfund.
Dessa församlingar ha även tillerkänts beskattningsrätt med rätt
678
— ——~— – – – –
Förslaget till religionsfrihetslag
till indrivning genom de exekutiva myndigheternas försorg. Kommitten stryker ett streck över alla dessa särbestämmelser och låter
de mosaiska församlingarna intaga samma ställning som övriga
särskilda trossamfund.
De mosaiska församlingarnas ställning kommer därför säkerligen att bli försvagad, därest förslaget blir antaget som lag. Nå-
gon annan lösning synes emellertid ej vara möjlig. Kommitten har
av allt att döma mycket samvetsgrant prövat de önskemål, som
framställts, och visat ett mycket stort tillmötesgående. De romerska katolikerna få ett ofta upprepat krav tillfredsställt, när kommitten föreslår att det nuvarande förbudet mot ordnar och kloster
i dess ovillkorliga form upphäves. Klosterväsendet är ett så vä-
sentligt uttryck för den romerska kyrkans liv, att det nuvarande
förbudet nog måste anses strida mot religionsfrihetens grundsats.
Kommittens betänkande skulle naturligtvis kunna ge anledning
till en del principiella betraktelser om religionsfrihetens innebörd
och räckvidd. Kommitten har själv avstått därifrån. Men den räknar uppenbarligen med att det svenska samhället alltjämt är ett
kristet samhälle, och den har otvivelaktigt besjälats av intresset
att slå vakt om de kristna livsvärdena. Något abstrakt religionsfrihetsideal har den inte formulerat, förmodligen i den riktiga.
insikten att ingen stat kan iakttaga likgiltig neutralitet i förhållandet till de avgörande livsåskådnings- och moralfrågorna. Tendensen i kommittens betänkande är utifrån en realistisk demokratisk samhällssyn ytterst sympatisk. Justeras den egendomliga konstruktionen av de inomkyrkliga trossammanslutningarna synes
kommittens förslag kunna läggas till grund för en lagstiftning,
som för varje dag blir alltmer angelägen. Om därvid kommittens
förslag att orden »Guds lag» skola strykas i domareedens eller
domareförsäkrans förbindelse att döma efter »Guds och Sveriges
lag och laga stadgar» fölle till marken, skulle det säkerligen glädja
dem som ha sinne för historiska sammanhang och uppskatta på-
minnelser om vårt rättssamhälles förbindelser med det förflutna.
Någon religionsfrihetsfråga är detta inte. Ingen vettig domare
eller nämndeman tror att han därigenom förbinder sig att döma
efter den mosaiska strafflagen eller fattar denna formulering som
en personlig trosbekännelse.
679
TILL RELIGIONSFRIHETSLAG
Av docenten RUBEN JOSEFSON
>>KoNUNGEN bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan
skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, såvitt han
därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse
åstadkommer,)) Så formuleras i regeringsformens § 16 religionsfrihetens grundsats. När regeringsformen tillkom, hade man sä-
kerligen icke en radikal omgestaltning av förhållandet mellan stat
och kyrka i tankarna. Enligt samma regeringsform skall konungen
alltid vara av den rena evangeliska läran, vilket givetvis betyder
att föreningen mellan stat och kyrka skall bestå i en eller annan
form. Principiellt ändrades emellertid denna förenings karaktär,
i det att tvångsanslutningen till kyrkan icke kan sägas vara i
överensstämmelse med den uttalade religionsfrihetens grundsats,
varför också det i äldre svenska regeringsformer förekommande
stadgandet rörande enighet i religionen konsekvent måste uppgivas. Med all rätt konstaterar dissenterlagskommitten i sitt betänkande, att man har anledning att betrakta tillkomsten av religionsfrihetsstadgandet i 1809 års regeringsform som en ny utgångspunkt för regleringen av förhållandet mellan kyrkan och
staten. Detta förhållande är ju inte en gång för alla fastlåst. Inom
ramen för det i grundlagen förutsatta förbundet kunna givetvis
relationerna mellan staten och kyrkan gestaltas på olika sätt. staten kan ge kyrkan medinflytande i betydelsefulla samhällsangelägenheter, som inte direkt falla inom sfären för kyrkans egentliga uppgifter, eller den kan begränsa detta inflytande. Utvecklingen efter 1809 är i detta avseende icke alldeles rätlinjig eller
entydig. Vissa samhällsuppgifter ha i allt större utsträckning på-
lagts kyrkan. Man behöver i detta sammanhang blott erinra om
alla de uppgifter, som höra samman med folkbokföringen. På
andra områden har kyrkans ansvar och arbete minskats. Folkundervisningen, som vuxit upp i kyrkans hägn, kan här nämnas
som ett exempel.
672
~-·———
Förslaget till religionsfrihetslag
När dissenterlagskommitten gått till sitt arbete har den givetvis
haft att utgå från det i grundlagen förutsatta allmänna förhållandet mellan kyrkan och staten. Staten har ett officiellt kristet
ansikte. Den ger åt den evangelisk-lutherska kyrkan en erkänd.
privilegierad ställning. även om denna ställning inte alltid av kyr~
kan kan uppfattas som ett privilegium. Staten förhåller sig så”
ledes inte neutral i religiöst avseende. Den har gjort ett val.
åtminstone i den meningen att den har accepterat en historisk utveckling. och den har dragit konsekvenserna av detta val i sin
lagstiftning. Nu vill emellertid staten inte att tvång utövas mot
den enskildes samvete. f. ö. i bästa överensstämmelse med den
evangelisk-lutherska .trosåskådning. till vilken staten officiellt bekänner sig. och söker uttrycka detta i sin lagstiftning utan att
därför uppge sitt en gång gjorda val eller att upphöra att taga
hänsyn till svenska kyrkans särställning. År kyrkan bunden vid
staten redan genom grundlagens bestämmelser. så måste det innebära. att också staten är bunden vid kyrkan.
I diskussionen om dissenterlagskommittens betänkande har man
inte alltid gjort klart för sig. att uppgiften inte varit en omprövning av den nuvarande regleringen av förhållandet mellan kyrka
och stat. Den har därför inte haft anledning att ingå på frågan
om svenska kyrlmns rättsliga ställning. även om dess förslag till
fritt utträde ur kyrkan naturligtvis förutsätter att svenska kyr~
kan icke är en statlig institution eller ett organ för statens verk”
samhet. tankar som då och då gjorts gällande men som ej ha stöd ~
i den faktiska rätten utan endast i vissa filosofiskt eller teologiskt
i
bestämda spekulationer om statens och kyrkans väsen. Det för- ’
tjänar att påpekas att kommitten i sina egna uttalanden ingenstädes använder uttrycket statskyrka om svenska kyrkan.
Kommittens uppgift har således varit mera begränsad än vad
man synes ha förutsatt i den allmänna debatten. Huvudfrågan har
varit: Var kan under nuvarande förhållanden verkligt religiöst
tvång med fog sägas föreligga. och på vilket sätt skall den i grundlagen fastställda rätten till fri religionsutövning närmare uttryckas i den svenska lagstiftningen1 Men även denna begränsade
uppgift ställer en mångfald problem och har tvingat kommitten
till ett mycket omfattande utredningsarbete.
Det kan rättvisligen inte sägas om den svenska kyrkan att den
numera utövar något otillbörligt tvång gentemot sina medlemmar.
De förpliktelser. som normalt höra samman med tillhörigheten till
ett trossamfund. har kyrkan ingen rättslig möjlighet att avkräva
673
Ruben Josefson
sina medlemmar. Man behöver blott erinra om, att svenska kyrkan
torde vara unik i kristenheten däri, att den icke kräver dop som
förutsättning för medlemskap. Dock kan givetvis under vissa förhållanden den faktiska tillhörigheten till ett religiöst samfund
kännas kränkande. På så sätt motiveras den föreslagna rätten till
fritt utträde. Genom en betydelsefull deklaration har också 1929
års kyrkomöte med anledning av den berömda s. k. biskopsmotionen fastslagit, att det även är ett centralt kyrkligt intresse att
ingen mot sin vilja kvarhålles i svenska kyrkan, och därför med
klara ord begärt en utvidgning av den nuvarande rätten till utträde. Enligt nu gällande förordning, 1873 års dissenterlag, kan
blott den utträda som omfattar en främmande kristen lära, och
vid anmälan om utträde skall han dessutom ange till vilket annat
kristet samfund han avser att övergå. Den nuvarande lagen känner i princip alltså intet annat utträde än det som är förbundet
med övergång till ett annat kristet samfund. Någon kontroll av
att en sådan övergång verkligen sker är emellertid aldrig förutsatt, varför i praktiken möjlighet har funnits att lämna kyrkan
och bli konfessionslös. Det är denna möjlighet, liksom möjligheten att ansluta sig till en icke-kristen religion, som dissenterlagskommitten i sitt förslag till religionsfrihetslag klart uttrycker.
Det betyder att svensk lag i fortsättningen också måste räkna med
svenska medborgare, som äro konfessionslösa eller bekänna sig till
icke-kristna religioner.
Skall religionsfrihetens princip konsekvent tillämpas, måste
emellertid förhållandena ordnas så, att den utträdande inte berövas några av sina medborgerliga ,rättigheter. En översyn av nu
gällande föreskrifter om behörigheten att inneha vissa allmänna
ämbeten och tjänster är därför nödvändig. Så länge statliga organ
ha avgörande inflytande på ärenden rörande kyrkan och religionsvården i vårt land är det dock icke möjligt att överlag stryka föreskriften om tillhörighet till svenska kyrkan. Så skola exempelvis
enligt kommittens förslag justitie- och ecklesiastikministrarna, liksom det konsultativa statsråd som kan ha att föredraga kyrkoärenden, vara medlemmar av svenska kyrkan.
Den i praktiken mest betydande förändringen i fråga om behörighetsföreskrifterna gäller läraretjänsterna vid de allmänna
skolorna. Nu är folkskollärarbanan öppen endast för medlemmar
av svenska kyrkan. Kommitten finner att undervisningen i kristendom numera har en så allmänt evangelisk prägel, att även medlemmar av andra samfund än svenska kyrkan, d. v. s. sådana sam- 674
Förslaget till religionsfrihetslatJ
fund som ha en från grunderna för skolornas kristendomsundervisning ej väsentligen avvikande trosåskådning, skola kunna bli
lärare. Dessutom föreslår komroitUm en anordning, enligt vilken
vid större skolor ett ämnesutbyte skulle kunna ske, så att vissa
folkskollärartjänster icke skulle vara förenade med skyldigheten
att undervisa i kristendom. Det skulle alltså finnas en möjlighet
även för dem som äro konfessionslösa eller ej äro medlemmar av
svenska kyrkan eller andra evangeliska samfund att bli folkskollärare. För elever, som ha denna konfessionella ställning, föreslår
kommitten i anknytning till nu gällande regler rätt till befrielse
från att deltaga i kristendomsundervisningen, naturligtvis under
förutsättning att tillfredsställande religionsundervisning erhålles
på annat sätt. Därvid skall särskilt tillses att elever, som befriats
från kristendomsundervisningen, erhålla vissa elementära kunskaper även om kristendomen och kyrkans historia med särskild
hänsyn till utvecklingen inom vårt eget folk. Det är således inte
någon egentlig nyhet, som kommitten här föreslår. Förfarandet
har praktiskt prövats med tillfredsställande resultat, och det torde
komma att gå bra också i fortsättningen, även om bestämmelserna
kunna förefalla tillkrånglade.
Ett studium av kommittens förslag ger överhuvudtaget ett
första intryck av en viss krånglighet. Denna härrör otvivelaktigt
därav att kommitten så långt som möjligt söker anpassa sig efter
de faktiska förhållandena, som onekligen i vårt land äro ganska
oklara. Den religiösa utvecklingen har inte löpt efter linjal. Enligt kommittens förslag kan det i framtiden finnas trossamfund
av icke kristen karaktär vid sidan av svenska kyrkan med en
rättsligt erkänd ställning. De skola kallas särskilda trossamfund.
Detta kommer säkerligen att bidraga till ökad klarhet, eftersom
den nuvarande kyrkobokföringens föreskrifter att här vistande
»muhammedaner och hedningar)) skola antecknas som medlemmar
av svenska kyrkan försvinner. Men samtidigt lämnar förslaget
möjligheten öppen för dissenters att kvarstanna inom kyrkan och
där bilda trossammanslutningar, som också få en erkänd ställning
och tillerkännas rättskapacitet, medan det är tvivelaktigt om
svenska kyrkan äger sådan kapacitet. Jämte förslaget till fritt utträde är detta försök att reglera de inomkyrkliga samfundens
ställning det mest betydelsefulla i kommittens betänkande. Medan
det fria utträdet synes vara en självklar följd av den proklamerade religionsfrihetens princip, är kommittens förslag rörande
de inomkyrkliga trossammanslutningarna mera diskutabelt. Då
675
Ruben Josefson
denna fråga är ytterst betydelsefull, inte minst för svenska kyr·
kan, bör den ägnas en mera ingående uppmärksamhet än vad som
kommit den till del i den allmänna diskussionen. En ny religionsfrihetslag bör givetvis även söka tillvarataga svenska kyrkans berättigade intressen och icke blott de inom- och utomkyrkliga samfundens.
Med särskilt trossamfund avses i förslaget till religionsfrihetslag en för religiös gemenskap och verksamhet tillkommen sammanslutning av personer, som ej tillhöra svenska kyrkan, såvitt
sammanslutningen antagit en trosåskådning samt har offentlig religionsövning och en samfundsordning. Enligt kommittens uppfattning bör nu också skillnaden mellan religiösa sammanslutningar av personer, som tillhöra svenska kyrkan, och de särskilda
trossamfunden i görligaste mån utjämnas. Sådana sammanslutningar skola alltså ha en rättsställning, som närmast motsvarar
de särskilda trossamfundens. En trossammanslutning är därför en
för religiös gemenskap och verksamhet inrättad sammanslutning
av personer, som tillhöra svenska kyrkan, såvitt sammanslutningen har offentlig religionsövning och stadgar. Även i detta fall
fordras alltså, att dessa sammanslutningar skola, för att det allmänna skall ta hänsyn till dem, ha en viss organisatorisk fasthet
öch offentlig religionsövning på sitt program.
Skillnaden mellan trossammanslutning och särskilt trossamfund
är således den, att den förra omfattar personer, som tillhöra svenska kyrkan, det senare personer, som ej äro kyrkomedlemmar. Därför ha också de frikyrkliga samfunden inom kyrkan i den föreslagna lagen fått beteckningen sammanslutning. Termen trossamfund är reserverad för svenska kyrkan och andra vid sidan av
denna stående samfund. De frikyrkliga samfunden komma säkerligen inte att helt acceptera denna terminologi, som otvivelaktigt
icke blott är av formell betydelse utan också har en saklig innebörd. Svenska kyrkan är ett trossamfund, de frikyrkliga »samfund», vilkas medlemmar tillhöra svenska kyrkan, äro trossammanslutningar inom detta samfunds ram. Detta framgår kanske
än tydligare av att en utomkyrklig sammanslutning för religiös
verksamhet och gemenskap måste ha en viss trosåskådning, varigenom den skiljes från andra samfund, för att vara kvalificerad
som särskilt trossamfund, medan detta icke angives beträffande
trossammanslutningarna. Tydligen är förutsatt att trossammanslutningarna åskådningsmässigt icke avvika från svenska kyrkan
och att deras speciella kännetecken icke ligger i åskådningen utan
676
Förslaget till religionsfrihetslan
i verksamheten. Denna förutsättning, som givetvis är mycket betydelsefull, är dock ej uttalad i lagförslaget eller i dess motivering,
varför frågan lämnas i oklarhet. Den är dock ur svenska kyrkans
synpunkt ingalunda betydelselös. Det synes icke vara ett orimligt
önskemål att dess medlemmar, när de bilda sammanslutningar för
religiös verksamhet inom dess ram, verkligen bedriva ett arbete,
som är i linje med dess åskådning, sedan rätten till fritt utträde
och fri församlingsbildning utanför svenska kyrkan en gång blivit fastslagen.
Oklarheten i vissa av bestämningarna rubbar emellertid ej den
principiellt betydelsefulla utgångspunkten i kommittens förslag.
Nu skola emellertid dessa trossammanslutningar liksom de särskilda trossamfunden erhålla vissa uppgifter av offentligrättslig
natur, t. ex. i fråga om förrättande av vigsel, och komma i åtnjuc
tande av vissa förmåner i beskattningsavseende. Det är nämligen
kommittens mening att den skattefrihet, som de utträdda samfunden f. n. åtnjuta, bör utvidgas till att omfatta även de inomkyrkliga trossammanslutningar, som utöva kyrklig verksamhet.
Motiveringen till detta förslag synes närmast vara att samman·
slutningarna ej skola vara sämre ställda än samfunden. Utträdet
ur kyrkan bör ej premieras med en särskild förmån. Men då de
särskilda samfunden åtnjuta skattefrihet på grund av sin likställdhet med svenska kyrkan, måste detta logiskt innebära att också de
inomkyrkliga trossammanslutningarna betraktas som likställda
med kyrkan. Kommitten framhåller också i detta sammanhang att
den »utformat sitt förslag i syfte att erhålla större likställighet
mellan de frikyrkliga sammanslutningarna och svenska kyrkan».
På denna punkt har man otvivelaktigt anledning att fråga sig
om inte kommitten gör sig skyldig till en uppenbar motsägelse.
Sammanslutningarna äro i den principiella uppläggningen bestämda som inomkyrkliga organisationer, verksamma inom den
svenska kyrkans ram, vilket terminologiskt anges genom att de ej
betecknas som samfund eller kyrkor utan som trossammanslutningar. I motiveringen för skattefrihet betraktas de trots detta
som likställda med svenska kyrkan, alltså som samfund eller kyrkor, även om den sistnämnda beteckningen inte användes. Man
kan ifrågasätta om en sådan likställighet kan anses eftersträvansvärd ut från en konsekvent frikyrklig ståndpunkt. I alla händelser
synes det självfallet att svenska kyrkan på grund av sin åskådning och sin i lag givna ställning icke kan acceptera en sådan
uppfattning. skattefriheten och vigselrätten, om nu medgivandet
677
Ruben Josefson
av denna rätt kan anses vara ett religionsfrihetsintresse, kan förvisso ordnas utan att svenska kyrkans karaktär av kyrka utplå-
nas. Det är en egendomlig kyrkorättslig konstruktion, som lämnar
möjligheten öppen för och t. o. m. ger offentligt erkännande åt
dissentersamfund inom ett annat samfund, en konstruktion som
icke vore tänkbar för de särskilda trossamfunden. Det förefaller
inte vara en riktigt honnett behandling av en kyrka, som dock
enligt kommittens förslag är ett samfund. Frågan skulle ju se ut
på ett helt annat sätt om möjlighet till utträde icke funnes. Men
när nu denna rätt är föreslagen utan inskränkningar, kommer
svenska kyrkans karaktär av bekännelsekyrka, av ett samfund
med en egen särpräglad åskådning, att starkare framträda än hittills. Rätten till fritt utträde är ur många synpunkter också en
gåva till svenska kyrkan, men vad kommitten ger med den ena
handen synes den taga tillbaka med den andra.
Den enda motiveringen till att lagen skulle tillåta och erkänna
kyrkobildningar inom kyrkan är uppenbarligen en önskan att icke
onödigt uppmuntra utträdet och att bevara enigheten i religionen.
En sådan önskan är givetvis i högsta grad lovvärd. Men en fiktiv
enighet synes ej vara av något större värde vare sig för kyrkan
eller för staten. Det kan hända att ett medgivande av rätten till
fritt utträde inleder en utveckling, varigenom svenska kyrkan förvandlas till ett minoritetssamfund. Då är väl underlaget för den
nuvarande regleringen av förhållandet mellan staten och kyrkan
borta. Men en sådan utveckling hejdas icke av att verkl,iga dissenters kvarstå som av lagen erkända inomkyrkliga trossammanslutningar i stället för att utträda och bilda särskilda trossamfund.
Kring de två huvudfrågorna, rätten till fritt utträde ur svenska
kyrkan och sammanslutningarna eller samfundens rättsliga ställning, grupperar sig många andra frågor som måste beaktas vid
en mera konsekvent tillämpning av religionsfrihetens princip.
Självfallet är att de samfund, som existera vid sidan av svenska
kyrkan, icke få ha strängare villkor för utträde än den sistnämnda
och att här tvångsanslutning icke bör förekomma. Denna allmänna regel, som är klart uttryckt i förslaget till religionsfrihetslag, kommer säkerligen att få ganska kännbara följder för de
mosaiska församlingarna. Medlemskapet i dessa är grundat på
tvångstillhörighet. Några stadganden om rätt till utträde ur en
mosaisk församling finnas ej. Den enda vägen till utträde har varit övergång till svenska kyrkan eller annat kristet samfund.
Dessa församlingar ha även tillerkänts beskattningsrätt med rätt
678
— ——~— – – – –
Förslaget till religionsfrihetslag
till indrivning genom de exekutiva myndigheternas försorg. Kommitten stryker ett streck över alla dessa särbestämmelser och låter
de mosaiska församlingarna intaga samma ställning som övriga
särskilda trossamfund.
De mosaiska församlingarnas ställning kommer därför säkerligen att bli försvagad, därest förslaget blir antaget som lag. Nå-
gon annan lösning synes emellertid ej vara möjlig. Kommitten har
av allt att döma mycket samvetsgrant prövat de önskemål, som
framställts, och visat ett mycket stort tillmötesgående. De romerska katolikerna få ett ofta upprepat krav tillfredsställt, när kommitten föreslår att det nuvarande förbudet mot ordnar och kloster
i dess ovillkorliga form upphäves. Klosterväsendet är ett så vä-
sentligt uttryck för den romerska kyrkans liv, att det nuvarande
förbudet nog måste anses strida mot religionsfrihetens grundsats.
Kommittens betänkande skulle naturligtvis kunna ge anledning
till en del principiella betraktelser om religionsfrihetens innebörd
och räckvidd. Kommitten har själv avstått därifrån. Men den räknar uppenbarligen med att det svenska samhället alltjämt är ett
kristet samhälle, och den har otvivelaktigt besjälats av intresset
att slå vakt om de kristna livsvärdena. Något abstrakt religionsfrihetsideal har den inte formulerat, förmodligen i den riktiga.
insikten att ingen stat kan iakttaga likgiltig neutralitet i förhållandet till de avgörande livsåskådnings- och moralfrågorna. Tendensen i kommittens betänkande är utifrån en realistisk demokratisk samhällssyn ytterst sympatisk. Justeras den egendomliga konstruktionen av de inomkyrkliga trossammanslutningarna synes
kommittens förslag kunna läggas till grund för en lagstiftning,
som för varje dag blir alltmer angelägen. Om därvid kommittens
förslag att orden »Guds lag» skola strykas i domareedens eller
domareförsäkrans förbindelse att döma efter »Guds och Sveriges
lag och laga stadgar» fölle till marken, skulle det säkerligen glädja
dem som ha sinne för historiska sammanhang och uppskatta på-
minnelser om vårt rättssamhälles förbindelser med det förflutna.
Någon religionsfrihetsfråga är detta inte. Ingen vettig domare
eller nämndeman tror att han därigenom förbinder sig att döma
efter den mosaiska strafflagen eller fattar denna formulering som
en personlig trosbekännelse.
679