Torgny Lagmans strafftal på Uppsalatinget
1949
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TORGNYLAGMANssTRAFFTAL
PÅ UPPSALATINGET
Av docent ADOLF SCHUCK
FöR den schweiziska demokratien framstår Wilhelm Tells sägengestalt som en samlande symboL 1800-talets svenska liberaler frammanade den historiske Engelbrekt som en motsvarighet. Hans 1865
avtäckta staty i Örebro, kort förut de liberala reformsällskapens
högborg, påminner om den schweiziske frihetshjältens med undantag av att armborstet är utbytt mot bergsmansyxan. Som »liberalt helgon» hade emellertid Engelbrekt en konkurrent i Torgny
lagman, som enligt Snorre Sturlassons konungasagor hållit ett beryktat strafftal mot Olof Skötkonung på Uppsalatinget. Den genstörtige konungen skulle under avsättningshot tvingats att avstå
från de impopulära konflikterna med sin norske grannkonung,
Olof Haraldsson. Kanske Torgny lagman lämpade sig bättre som
symbol för liberalskandinavistiska strömningar vid 1800-talets
mitU Engelbrekt hade ju bragt Margaretas nordiska unionsrike
på fall, medan den myndige Tiundalagmannen som tolk för allmogens djupa led hade krävt vänskap med ett nordiskt frändefolk.
Torgny lagman har hittills icke fått någon staty men i stället
en freskomålning av Axel Törneman i Andra kammarens plenisal.
Den åldrige men rakryggade Tiundalagmannen – anfadern till
den »folkvalda» kammarens »talmän»·- ger där den impopuläre
konungen en regelrätt avhyvling. Framställningen påminner om
engelska historiemålningar, där den dolske Johan »utan land» av
sina baroner motvilligt tvingas att på Runnimedes äng underteckna Magna Charta, känd som den engelska frihetens hörnsten.
I nyare svensk historieforskning är Torgny lagman i regeln förklarad som en fantasiprodukt av Snorre Sturlasson. Att det av
honom refererade stafftalet mot Olof Skötkonung icke kan grunda
sig på någon uppteckning var ju tämligen självklart. Nathan
Beckman framhöll att Snorre genom sitt besök hos västgötalagmannen Eskil år 1219 kom att bilda sig en idealgestalt av den myn- 690
Torgny lagmans strafftal på Uppsalatinget
dige svenske lagmannen, vilken han sedan lät taga gestalt i
Torgny.
Beckman påpekar att situationen 1220 var synnerligen allvarlig
för Snorres fäderneö, ty den norske konungen hade då för avsikt
att med härsmakt krossa dess självständighet. Inför Islands politiskt söndrade folk ville dess forne lagsagoman nu »framställa en
idealiserad bild av det svenska samhället, som för Snorre tett sig
som ett demokratiskt samhälle, vilket lyckats förena folkfrihet
och sammanhållning. Som svensk patriot borde jag kanske beklaga
förlusten av Torgny som historisk person», fortsätter Beckman.
»Men jag bär förlusten med jämnmod, då jag i stället i hans historia fått ett samtida intyg om hur en mycket sakkunnig granskare
på 1200-talet funnit det svenska samhällets struktur.»
Torgny-gestalten var så gott som förvisad till fantasiens värld,
då Beckmans kollega Otto von Friesen – även han en lika samvetsgrann filolog som ståndaktig liberal – i sitt sista publicerade
arbete sökte uppvisa, att Torgny lagman verkligen skulle tagit del
i de av Snorre skildrade fredsförhandlingarna mellan Olof Skötkonung och konung Olav av Norge. Och varför inte1 En lagman
av Tiundaland, Svearikets kärna, bör ju ha varit en politisk förgrundsgestalt, vars minne säkerligen levde kvar ännu två sekler
efter hans död. A andra sidan är det egendomligt att namnet
Torgny helt saknas på de tusentals kända runinskrifterna från
1000-talets Sverige och att det endast en enda gång anträffats under medeltiden.
Otto von Friesen gick dock aldrig så långt, att han påstod, att
Torgnys strafftal på Uppsalatinget var autentiskt. Här har Snorre
tydligen behandlat ett historiskt motiv med samma frihet som
August Strindberg! Olof Skötkonung är, såsom Beckman påpekar,
just icke mäktig något annat än en vanmäktig vrede och hans
rådgivare förete en egendomlighet: att de alla äro bekajade med
något kroppsligt lyte (Arnvid blinde, Torvid stammare och Frövid
döve). »Åtminstone till en del hade detta sin motsvarighet i det
Sverige, som Snorre såg», fortsätter Beckman. Dess jarl hette då
Karl »döve» och hans son Ulf bar tillnamnet »fasi»,. vilket har uttolkats som den föga seende eller skumögde.
Beckman kunde ha fullföljt sitt viktiga uppslag vida längre. Låt
oss därför här avtrycka Snorres relation av Torgnys manhaftiga
strafftal i Emil Olssons översättning:
»Annat är sveakonungarnas skaplynne nu, än det har varit förut.
Min farfader Torgny kom i håg Uppsalakonungen Erik Emundsson
691
Adolf Schilck
och berättade om honom, att så länge han var i sin bästa ålder, hade
han ledung ute varje sommar och drog till olika länder och lade under sig Finland, Karelen, Estland, Kurland och österländerna vida
omkring – man kan ännu se de jordborgar och andra stora byggnader som han lät resa-; och likväl var han icke så högmodig, att han
icke lyssnade till sina män, om de hade något att tala med honom om.
Min fader Torgny var lång tid hos konung Björn och kände hans
seder; i Björns tid stod hans rike i stor kraft och förminskades icke
– och likväl var han blid emot sina vänner. Jag själv kan minnas
konung Erik den segersälle och var med honom på många härfärder;
han ökade svearnas rike och värjde det med kraft – och likväl var
det lätt för oss att giva honom råd. Men denne konung, som nu är,
låter ingen drista att tala vid sig utom det som han själv vill, och
härom beflitar han sig med all iver; men han låter sina skattländer
gå ifrån sig av kraftlöshet och svaghet. Han envisas att hålla Norges
rike under sig, vilket ingen sveakonung förut har åtrått, och det vållar mången man oro. Nu är det vår, böndernas, vilja, att du gör fred
med Norges konung, Olav digre, och giver honom din dotter Ingegerd till äkta. Om du vill åter lägga under dig de riken i österväg
som dina fränder och förfäder ha ägt där, då vilja vi alla följa dig.
Men om du icke vill gå in på det som vi kräva, då skola vi falla
över dig och dräpa dig och icke tåla av dig ofred eller olag. Så ha
våra förfäder gjort; de störtade fem konungar i en källa på Mulatinget, då de hade blivit uppblåsta av övermod, liksom nu du emot
oss. Säg nu strax, vilketdera du väljer!»
När man läser detta tal får man intrycket av en mot konungen
oppositionell storman med starka norska sympatier, vilken energiskt gör sig till förespråkare för en aktivistisk politik i österled,
särskilt i Baltikum. Man förstår att Torgny lagmans gestalt var
kär för 1800-talets nationalliberaler av August Blanches typ: han
var en övertygad skandinavist, som hävdade att Sverige skulle
återvinna de förlorade östliga riksdelarna. Likt Molins folkkära
Karl XII:s-staty pekade han mot öster! För 1900-talets mera fredsvänliga liberaler borde Torgny knappast ha lämpat sig som ett
folkfrihetens helgon, trots att den i strafftalet framförda kritiken
mot konungens egensinniga utrikespolitik och dåliga rådgivare
kan ha fallit en och annan »monarkomak» i smaken.
Låt oss nu återvända till Snorres Sverigebesök sommaren 1219!
Såsom Islands forne lagsagoman var han en motsvarighet till en
nutida expresident. Hans svenske värd, lagman Eskil, var en av
rikets högsta dignitärer och medlem av dess mäktigaste stormansätt (oriktigt kallad »folkungaätten»). Eskil var gift med den norska jarlsänkan Kristina och hade tydligen mycket intima och
goda förbindelser med grannriket i väster. Med sin djupa lager- 692
Torgny lagmans strafftal på Uppsalatinget
farenhet hade han samlat och i skrift redigerat västgötarnas gamla
rättssedvänjor. Kontakten mellan de bägge stormännen blev därför synnerligen hjärtlig. Ett bevis härpå är att Snorre som hedersgåva fick mottaga lagmanshemmets kostbaraste relik: det fälttecken, som konung Erik Knutsson hade fört i slaget vid Gestilren
1210, då han fällde konung Sverker. Å sin sida hade Snorre besjungit lagmansgemålen Kristina i sitt kväde »Andvaka». Som
Lönnroth påpekat, förefaller det som om Eskil varit en aktiv anhängare av den »erikska» ätten i yngre år. Kanske levde en viss
kritisk inställning gentemot den konkurrerande »sverkerska» dynastien kvar hos honomt 1219 satt dess siste medlem, Johan Sverkersson, på Sveriges tron.
Man frågar sig nu: Vilket politiskt problem kastade sin slagskugga över Sverige år 1219T Granska vi hävderna komma vi till
den slutsatsen, att det var den »baltiska frågan». År 1200 hade en
tysk prelat, Albert, med en korsfaradlotta bemäktigat sig livernas land vid Rigabukten. Som biskop över den nygrundade staden
Riga hade Albert sedan organiserat »svärdbrödernas» stående
korsfararhär och utvidgat sitt rike. 1218 hade emellertid hans situation blivit alltmera beträngd, varför han sökte danskarnas stöd.
Hjälpropen förklingade icke ohörda hos konung Valdemar II och
Lundaärkebiskopen Andreas Sunesson. Följande sommar avseglade den stora danska ledungsflottan till Estland. Man landsteg
vid Lindanäs, som då var det nordiska namnet på nuvarande Reval, och intog dess borg. Esterna samlade sig snart till ett motangrepp men ledo härvid ett förintande nederlag. En sentida sägen
berättar att den danska korstågshären i ett kritiskt ögonblick
kunde hemföra segern på grund av att »danebrogen», det senare
danska riksbaneret, föll ned från himlen som ett järtecken.
Underrättelsen om den danska ockupationen av Lindal!-äs och
angränsande bygder i Nordestland har tydligen satt sinnena i
svallning i Sverige. Den danske grannkonungen hade ju utsträckt
sitt välde till Sveaväldets urgamla intressesfär i österled. Ånnu
vid 1100-talets början hade svenskarna pretenderat, att Estland
skulle räknas till den svenska kyrkans missionsområden. Och där
borta fanns redan då (såsom den dansk-baltiske historikern Paul
Johansen uppvisat i en avhandling, som inom kort inkommer i
Vitterhetsakademiens handlingar) en svensk och kristen befolkningsminoritet. Visserligen var den kanske icke så stor, men den
hade dock sitt centrum och sin kyrka vid Lindanäs, där den danska landstigningen hade ägt rum.
693
Adolf Schiick
Diskussionens vågor ha sannolikt gått höga i stormansgårdarna.
Man har vid ölkåsorna manhaftigt talat om de framfarna tider,
då Estland, Karelen, Livland och Kurland voro Uppsalakonungens
skatteländer. Med stigande bitterhet har man konstaterat att Sveriges gamla stormaktsställning i österled gått förlorad och fordrat
en omedelbar motaktion, innan det var för sent. Vilken åsikt den
nykrönte konung Johan Sverkersson intog härtill, veta vi ej. Han
var då blott 18 år gammal. Kanske han länge ställde sig tveksam
inför en mera aktivistisk politik i öster, som skulle föra Sverige
i konflikt med det mäktiga danska grannrikeU Säkerligen har
Snorre lyssnat på stormännens rådslag med spänt intresse.
Först 1220 kunde den svenska ledungsflottan kallas ut. Konung
Johan, hans jarl Karl »döve» och Linköpingsbiskopen Karl förde
högsta befälet. Biskopen var bror till Eskil, jarlen var hans farbror, varför härtåget bör ha följts med alldeles särskilt intresse
i den västgötska lagmansgården. Detsamma riktades mot den del
av det nordvästra Estland, som bar det gamla nordiska namnet
»Vik». Genom att sätta sig fast just här kunde svenskarna förhindra att danskarna i Lindanäs kunde få förbindelse med biskop
Alberts och hans svärdsriddares nyupprättade korsfararrike i Livland.
Till en början gick allt väl i lås enligt den samtida krönikören
Henrik Lettens berättelse. Den svenska hären landsteg i bygden
Rotalia och bemäktigade sig den estniska bygdeborgen Leal, som
blev deras militära stödjepunkt. En missionsverksamhet, präglad
av tvångsdop och kyrkobyggande, igångsattes i bygden. Snart
återvände konung Johan till hemlandet. Måhända hade differenser uppstått med jarlen och biskopen om härtågets fortsatta gångY
Men den 8 augusti kom katastrofen. De krigiska Ösel-esterna, som
lärt sig sjökrigets konst av de nordiska vikingarna, kommo seglande med stor flotta. Leals borg kringrändes och stacks i brand.
Svenskarnas försök att bryta sig ut misslyckades. Hela den svenska hären, 500 man, blev till största delen nedgjord. Såväl jarlen
som biskopen hörde till de stupade.
När sorgebudet nådde Sverige, hade Snorre lämnat landet. De
intryck, som lagman Eskil och den hetsiga Estlandspropagandan
1219 kvarlämnat i hans minne, omsatte den store isländske hävdatecknaren emellertid i sin litterärt mästerliga skildring av Torgny
lagman och hans strafftal på Uppsalatinget.
694
PÅ UPPSALATINGET
Av docent ADOLF SCHUCK
FöR den schweiziska demokratien framstår Wilhelm Tells sägengestalt som en samlande symboL 1800-talets svenska liberaler frammanade den historiske Engelbrekt som en motsvarighet. Hans 1865
avtäckta staty i Örebro, kort förut de liberala reformsällskapens
högborg, påminner om den schweiziske frihetshjältens med undantag av att armborstet är utbytt mot bergsmansyxan. Som »liberalt helgon» hade emellertid Engelbrekt en konkurrent i Torgny
lagman, som enligt Snorre Sturlassons konungasagor hållit ett beryktat strafftal mot Olof Skötkonung på Uppsalatinget. Den genstörtige konungen skulle under avsättningshot tvingats att avstå
från de impopulära konflikterna med sin norske grannkonung,
Olof Haraldsson. Kanske Torgny lagman lämpade sig bättre som
symbol för liberalskandinavistiska strömningar vid 1800-talets
mitU Engelbrekt hade ju bragt Margaretas nordiska unionsrike
på fall, medan den myndige Tiundalagmannen som tolk för allmogens djupa led hade krävt vänskap med ett nordiskt frändefolk.
Torgny lagman har hittills icke fått någon staty men i stället
en freskomålning av Axel Törneman i Andra kammarens plenisal.
Den åldrige men rakryggade Tiundalagmannen – anfadern till
den »folkvalda» kammarens »talmän»·- ger där den impopuläre
konungen en regelrätt avhyvling. Framställningen påminner om
engelska historiemålningar, där den dolske Johan »utan land» av
sina baroner motvilligt tvingas att på Runnimedes äng underteckna Magna Charta, känd som den engelska frihetens hörnsten.
I nyare svensk historieforskning är Torgny lagman i regeln förklarad som en fantasiprodukt av Snorre Sturlasson. Att det av
honom refererade stafftalet mot Olof Skötkonung icke kan grunda
sig på någon uppteckning var ju tämligen självklart. Nathan
Beckman framhöll att Snorre genom sitt besök hos västgötalagmannen Eskil år 1219 kom att bilda sig en idealgestalt av den myn- 690
Torgny lagmans strafftal på Uppsalatinget
dige svenske lagmannen, vilken han sedan lät taga gestalt i
Torgny.
Beckman påpekar att situationen 1220 var synnerligen allvarlig
för Snorres fäderneö, ty den norske konungen hade då för avsikt
att med härsmakt krossa dess självständighet. Inför Islands politiskt söndrade folk ville dess forne lagsagoman nu »framställa en
idealiserad bild av det svenska samhället, som för Snorre tett sig
som ett demokratiskt samhälle, vilket lyckats förena folkfrihet
och sammanhållning. Som svensk patriot borde jag kanske beklaga
förlusten av Torgny som historisk person», fortsätter Beckman.
»Men jag bär förlusten med jämnmod, då jag i stället i hans historia fått ett samtida intyg om hur en mycket sakkunnig granskare
på 1200-talet funnit det svenska samhällets struktur.»
Torgny-gestalten var så gott som förvisad till fantasiens värld,
då Beckmans kollega Otto von Friesen – även han en lika samvetsgrann filolog som ståndaktig liberal – i sitt sista publicerade
arbete sökte uppvisa, att Torgny lagman verkligen skulle tagit del
i de av Snorre skildrade fredsförhandlingarna mellan Olof Skötkonung och konung Olav av Norge. Och varför inte1 En lagman
av Tiundaland, Svearikets kärna, bör ju ha varit en politisk förgrundsgestalt, vars minne säkerligen levde kvar ännu två sekler
efter hans död. A andra sidan är det egendomligt att namnet
Torgny helt saknas på de tusentals kända runinskrifterna från
1000-talets Sverige och att det endast en enda gång anträffats under medeltiden.
Otto von Friesen gick dock aldrig så långt, att han påstod, att
Torgnys strafftal på Uppsalatinget var autentiskt. Här har Snorre
tydligen behandlat ett historiskt motiv med samma frihet som
August Strindberg! Olof Skötkonung är, såsom Beckman påpekar,
just icke mäktig något annat än en vanmäktig vrede och hans
rådgivare förete en egendomlighet: att de alla äro bekajade med
något kroppsligt lyte (Arnvid blinde, Torvid stammare och Frövid
döve). »Åtminstone till en del hade detta sin motsvarighet i det
Sverige, som Snorre såg», fortsätter Beckman. Dess jarl hette då
Karl »döve» och hans son Ulf bar tillnamnet »fasi»,. vilket har uttolkats som den föga seende eller skumögde.
Beckman kunde ha fullföljt sitt viktiga uppslag vida längre. Låt
oss därför här avtrycka Snorres relation av Torgnys manhaftiga
strafftal i Emil Olssons översättning:
»Annat är sveakonungarnas skaplynne nu, än det har varit förut.
Min farfader Torgny kom i håg Uppsalakonungen Erik Emundsson
691
Adolf Schilck
och berättade om honom, att så länge han var i sin bästa ålder, hade
han ledung ute varje sommar och drog till olika länder och lade under sig Finland, Karelen, Estland, Kurland och österländerna vida
omkring – man kan ännu se de jordborgar och andra stora byggnader som han lät resa-; och likväl var han icke så högmodig, att han
icke lyssnade till sina män, om de hade något att tala med honom om.
Min fader Torgny var lång tid hos konung Björn och kände hans
seder; i Björns tid stod hans rike i stor kraft och förminskades icke
– och likväl var han blid emot sina vänner. Jag själv kan minnas
konung Erik den segersälle och var med honom på många härfärder;
han ökade svearnas rike och värjde det med kraft – och likväl var
det lätt för oss att giva honom råd. Men denne konung, som nu är,
låter ingen drista att tala vid sig utom det som han själv vill, och
härom beflitar han sig med all iver; men han låter sina skattländer
gå ifrån sig av kraftlöshet och svaghet. Han envisas att hålla Norges
rike under sig, vilket ingen sveakonung förut har åtrått, och det vållar mången man oro. Nu är det vår, böndernas, vilja, att du gör fred
med Norges konung, Olav digre, och giver honom din dotter Ingegerd till äkta. Om du vill åter lägga under dig de riken i österväg
som dina fränder och förfäder ha ägt där, då vilja vi alla följa dig.
Men om du icke vill gå in på det som vi kräva, då skola vi falla
över dig och dräpa dig och icke tåla av dig ofred eller olag. Så ha
våra förfäder gjort; de störtade fem konungar i en källa på Mulatinget, då de hade blivit uppblåsta av övermod, liksom nu du emot
oss. Säg nu strax, vilketdera du väljer!»
När man läser detta tal får man intrycket av en mot konungen
oppositionell storman med starka norska sympatier, vilken energiskt gör sig till förespråkare för en aktivistisk politik i österled,
särskilt i Baltikum. Man förstår att Torgny lagmans gestalt var
kär för 1800-talets nationalliberaler av August Blanches typ: han
var en övertygad skandinavist, som hävdade att Sverige skulle
återvinna de förlorade östliga riksdelarna. Likt Molins folkkära
Karl XII:s-staty pekade han mot öster! För 1900-talets mera fredsvänliga liberaler borde Torgny knappast ha lämpat sig som ett
folkfrihetens helgon, trots att den i strafftalet framförda kritiken
mot konungens egensinniga utrikespolitik och dåliga rådgivare
kan ha fallit en och annan »monarkomak» i smaken.
Låt oss nu återvända till Snorres Sverigebesök sommaren 1219!
Såsom Islands forne lagsagoman var han en motsvarighet till en
nutida expresident. Hans svenske värd, lagman Eskil, var en av
rikets högsta dignitärer och medlem av dess mäktigaste stormansätt (oriktigt kallad »folkungaätten»). Eskil var gift med den norska jarlsänkan Kristina och hade tydligen mycket intima och
goda förbindelser med grannriket i väster. Med sin djupa lager- 692
Torgny lagmans strafftal på Uppsalatinget
farenhet hade han samlat och i skrift redigerat västgötarnas gamla
rättssedvänjor. Kontakten mellan de bägge stormännen blev därför synnerligen hjärtlig. Ett bevis härpå är att Snorre som hedersgåva fick mottaga lagmanshemmets kostbaraste relik: det fälttecken, som konung Erik Knutsson hade fört i slaget vid Gestilren
1210, då han fällde konung Sverker. Å sin sida hade Snorre besjungit lagmansgemålen Kristina i sitt kväde »Andvaka». Som
Lönnroth påpekat, förefaller det som om Eskil varit en aktiv anhängare av den »erikska» ätten i yngre år. Kanske levde en viss
kritisk inställning gentemot den konkurrerande »sverkerska» dynastien kvar hos honomt 1219 satt dess siste medlem, Johan Sverkersson, på Sveriges tron.
Man frågar sig nu: Vilket politiskt problem kastade sin slagskugga över Sverige år 1219T Granska vi hävderna komma vi till
den slutsatsen, att det var den »baltiska frågan». År 1200 hade en
tysk prelat, Albert, med en korsfaradlotta bemäktigat sig livernas land vid Rigabukten. Som biskop över den nygrundade staden
Riga hade Albert sedan organiserat »svärdbrödernas» stående
korsfararhär och utvidgat sitt rike. 1218 hade emellertid hans situation blivit alltmera beträngd, varför han sökte danskarnas stöd.
Hjälpropen förklingade icke ohörda hos konung Valdemar II och
Lundaärkebiskopen Andreas Sunesson. Följande sommar avseglade den stora danska ledungsflottan till Estland. Man landsteg
vid Lindanäs, som då var det nordiska namnet på nuvarande Reval, och intog dess borg. Esterna samlade sig snart till ett motangrepp men ledo härvid ett förintande nederlag. En sentida sägen
berättar att den danska korstågshären i ett kritiskt ögonblick
kunde hemföra segern på grund av att »danebrogen», det senare
danska riksbaneret, föll ned från himlen som ett järtecken.
Underrättelsen om den danska ockupationen av Lindal!-äs och
angränsande bygder i Nordestland har tydligen satt sinnena i
svallning i Sverige. Den danske grannkonungen hade ju utsträckt
sitt välde till Sveaväldets urgamla intressesfär i österled. Ånnu
vid 1100-talets början hade svenskarna pretenderat, att Estland
skulle räknas till den svenska kyrkans missionsområden. Och där
borta fanns redan då (såsom den dansk-baltiske historikern Paul
Johansen uppvisat i en avhandling, som inom kort inkommer i
Vitterhetsakademiens handlingar) en svensk och kristen befolkningsminoritet. Visserligen var den kanske icke så stor, men den
hade dock sitt centrum och sin kyrka vid Lindanäs, där den danska landstigningen hade ägt rum.
693
Adolf Schiick
Diskussionens vågor ha sannolikt gått höga i stormansgårdarna.
Man har vid ölkåsorna manhaftigt talat om de framfarna tider,
då Estland, Karelen, Livland och Kurland voro Uppsalakonungens
skatteländer. Med stigande bitterhet har man konstaterat att Sveriges gamla stormaktsställning i österled gått förlorad och fordrat
en omedelbar motaktion, innan det var för sent. Vilken åsikt den
nykrönte konung Johan Sverkersson intog härtill, veta vi ej. Han
var då blott 18 år gammal. Kanske han länge ställde sig tveksam
inför en mera aktivistisk politik i öster, som skulle föra Sverige
i konflikt med det mäktiga danska grannrikeU Säkerligen har
Snorre lyssnat på stormännens rådslag med spänt intresse.
Först 1220 kunde den svenska ledungsflottan kallas ut. Konung
Johan, hans jarl Karl »döve» och Linköpingsbiskopen Karl förde
högsta befälet. Biskopen var bror till Eskil, jarlen var hans farbror, varför härtåget bör ha följts med alldeles särskilt intresse
i den västgötska lagmansgården. Detsamma riktades mot den del
av det nordvästra Estland, som bar det gamla nordiska namnet
»Vik». Genom att sätta sig fast just här kunde svenskarna förhindra att danskarna i Lindanäs kunde få förbindelse med biskop
Alberts och hans svärdsriddares nyupprättade korsfararrike i Livland.
Till en början gick allt väl i lås enligt den samtida krönikören
Henrik Lettens berättelse. Den svenska hären landsteg i bygden
Rotalia och bemäktigade sig den estniska bygdeborgen Leal, som
blev deras militära stödjepunkt. En missionsverksamhet, präglad
av tvångsdop och kyrkobyggande, igångsattes i bygden. Snart
återvände konung Johan till hemlandet. Måhända hade differenser uppstått med jarlen och biskopen om härtågets fortsatta gångY
Men den 8 augusti kom katastrofen. De krigiska Ösel-esterna, som
lärt sig sjökrigets konst av de nordiska vikingarna, kommo seglande med stor flotta. Leals borg kringrändes och stacks i brand.
Svenskarnas försök att bryta sig ut misslyckades. Hela den svenska hären, 500 man, blev till största delen nedgjord. Såväl jarlen
som biskopen hörde till de stupade.
När sorgebudet nådde Sverige, hade Snorre lämnat landet. De
intryck, som lagman Eskil och den hetsiga Estlandspropagandan
1219 kvarlämnat i hans minne, omsatte den store isländske hävdatecknaren emellertid i sin litterärt mästerliga skildring av Torgny
lagman och hans strafftal på Uppsalatinget.
694