Skolpropositionen
1950
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
=
SKOLPROPOSITIONEN
Av professor ERIK WELLANDER
PA NYARET 1941 började den av dåvarande ecklesiastikministern, Högerns ledare Gösta Bagge planlagda och ledda skolutredningen sitt arbete. Det var ett märkligt initiativ som därmed togs,
mitt under brinnande krig, då framtiden syntes så oviss och en
planläggning på längre sikt tedde sig nära nog meningslös. Märklig var denna utredning även så till vida, att uppdraget omfattade
alla viktigare skolformer. Tidigare hade varje särskild skolkommitte fått sin uppgift begränsad till läroverket eller folkskolan
eller de praktiska ungdomsskolorna eller flickskolan l. d., om den
icke rent av inskränkts till en sådan detaljfråga som studentexamen. skolutredningen skulle enligt de givna direktiven behandla
skolpliktstidens samtliga skolformer och därutöver gymnasiet, men
icke isolerade var för sig utan som delar av ett undervisningsvä-
sen, som borde bilda ett enhetligt helt. Det stora problemet var,
hur vårt skolväsen skulle organiseras för att kunna »utbilda och
fostra hela den växande generationen, sådan denna, med åldersbetingade likheter och individuella olikheter i begåvning och anlag, årskull för årskull är på väg fram mot arbetslivets rika mångfald av yrken och verksamhetsgrenar».
skolutredningen var också i ordets egentliga mening en utredning. Dess uppgift var, negativt uttryckt, att sörja för att vid
krigets slut, då såsom alltid efter revolutionerande händelser långtgående pedagogiska reformkrav voro att vänta, de vitala skolfrå-
gorna skulle föreligga så utredda, att de beslutande instanserna
åtminstone icke av okunnighet om problemläget skulle träffa avgöranden, som kunde lända vårt bildningsväsen till ogagn.
Vad skolutredningen närmast ville bana väg för, det var en utbyggd och förbättrad folkskola med utrymme för en åt yrkeslivet
syftande undervisning, en effektivare högre skola och en studiehjälp, möjliggörande även för obemedlade att utnyttja sina anlag.
Vad den ytterst syftade till, det var en enhetsskola i ordets vidaste
och djupaste bemärkelse: »ett alla undervisningsanstalter omfattande, organiskt sammangjutet skolsystem, där varje uppväxande
141
-…_
Erik W ellander
individ, oberoende av bostadsort och av föräldrarnas sociala och
ekonomiska ställning, i en på bästa sätt tillrättalagd studiegång
får den utbildning, för vilken hans begåvning, krafter och anlag
göra honom lämpad».
Att det rådande skolsystemet var behäftat med allvarliga brister
var allmänt känt och erkänt. Det låg icke något överraskande i
detta. Folkskolans undervisningsplan, för sin tid förebildlig, daterade sig från år 1919. Sedan dess hade mycket inträffat, inom den
psykologiska och pedagogiska vetenskapen liksom inom den svenska folkskolan. En sådan förändring som 1936 års riksdagsbeslut
om den obligatoriska sjunde klassen var ju ensam för sig nog att
föranleda en genomgripande omdaning av folkskolans hela undervisningsplan. Å ven läroverkens organisation och arbetssätt hade
alltsedan 1927 års skolreform varit föremål för mycken kritik.
Från olika utgångspunkter klagade man över den dubbla anknytningen mellan folkskola och realskola och mellan realskola och
gymnasium. Att realskolans undervisningsplan lämnade övrigt att
önska var lika bekant som att den vid 1927 års riksdag improviserade lösningen av gymnasiets differentiering misslyckats i tillämpningen. De praktiska linjerna inom läroverken behövde liksom yrkesutbildningen över huvud reorganiseras. Ett dominerande önskemål var att inom skolväsendet som helhet bättre jämvikt skulle
åstadkommas mellan teoretisk och praktisk ubildning.
Varför fick då icke 1940 års skolutredning fullfölja sitt arbete,
som år 1946 hade förts fram till bestämda förslag rörande de viktigaste skolformerna och som omedelbart kunde ha lagts till grund
för en proposition1 Orsaken var, såsom dåvarande ecklesiastikministern Erlander i direktiven för den nya skolkommissionen antydde, av politisk art. Det befanns vara »av största vikt, att lekmanna- och föråldraintressena därvid få komma till tals och att
allmänpolitiska synpunkter få göra sig gällande». Den socialdemokratiska regering, som efter krigets slut hade ersatt samlingsregeringen, kunde icke finna sig i att en så viktig och bemärkt fråga
som skolfrågan löstes efter linjer som dragits upp av en borgerlig
utredning under ledning av en högerman som ecklesiastikminister.
Den länge bebådade skördetiden var inne. Skolfrågan måste få
en socialdemokratisk lösning, som inför folket kunde framställas
som en stor present, jämförlig med den allmänna sjukvården eller
folkpensionen. Det utlovades en demokratisering av skolväsendet,
som tillika skulle vara en modernisering. De högre socialklassernas
bildningsmonopol skulle brytas, och på samma gång skulle i ett
142
Skolpropositionen
slag avlägsnas allt som gjorde särskilt den högre skolan impopulär i vida kretsar: läxplugg, kvarsittning, betygshets, examensjäkt m. m.
När skolkommissionens stora principbetänkande år 1948 lades
fram för allmänheten, kom det också för många bekymrade mödrar och plågade målsmän som ett verkligt evangelium, ett ljuvligt
och glatt budskap om den bebådade nya pedagogiska dagen. Det
torde vara svårt att i den pedagogiska litteraturen eller diskussionen uppdriva något önskemål, som icke skolkommissionen skyndar
att uppta och göra till sitt. Det var denna tveklösa öppenhet för
allt nytt och vackert i uppfostringsväg, som i början tillförsäkrade
skolkommissionen så allmänna sympatier.
Det utopiska draget präglar nästan genomgående skolkommissionens förslag. Det torde emellertid icke vara riktigt att helt tillskriva detta skalden-sekreteraren. Vill man medelst litterära blodprov söka upphovet till kommissionens skönmålning av framtidens
skola, så får man ganska bestämda utslag: det är fru Alva Myrdal,
som med sin livliga fantasi och sin medryckande framställningskonst har satt sin prägel på skolkommissionens principbetänkande.
Men naturligtvis också med sin världsfrämmande idealism- om
man nu vill kalla det idealism, att hänge sig åt ett hämningsfritt
och ansvarslöst önsketänkande.
skolkommissionens högflykt i de pedagogiska önskedrömmarnas
ljusa och fria rymd var ett briljant skådespel. Svårigheterna började först när man sökte närma sig verklighetens mark och möttes
av de närgångna detaljfrågorna: Hur skall undervisningen ordnas
i enhetsskolan~ I de praktiska linjer, som skola göras lika lockande
som de teoretiska~ I det horisontalt kluvna gymnasieU Hur skola
lärjungarna fostras till samarbetsmänniskor i en skola där allt går
ut på en ständig tävlan mellan individerna~ Hur skall betygshetsen
hållas utanför en skola, där väldiga studieunderstöd locka de elever, som höja sig en halv poäng över kamraterna~
På dessa och många andra frågor lämnade skolkommissionen
intet eller endast undvikande svar. På goda grunder! Många av
dess planer äro nämligen oförenliga, andra äro redan i sig själva
orealiserbara.
Sedan remissvaren kommit in, föll det på departementschefen
Weijnes lott att på grundvalen av skolkommissionens plan och under hänsynstagande till de inkomna yttrandena låta utarbeta en proposition till riksdagen. Detta högeligen krävande och ansvarsfulla
arbete anförtroddes emellertid ej, som ju hade varit det normala,
143
——————————~– ~——-
Erik W ellander
åt skolkommissionens sekreterare utan åt en beprövad kraft inom
skolöverstyrelsen, undervisningsrådet Lundblad.
Den uppgift, som därmed förtroendefullt lades på dr Lundblads
axlar, var för visso icke lätt. Det var ett högst grannlaga bärgningsarbete, det gällde ej blott att med en försiktig glidflykt nå
verklighetens mark utan även att därvid rädda så mycket som
möjligt av skolkommissionens havererade plan. Dels skulle regeringen framstå som en djärv och radikal nydanare på uppfostrans
och undervisningens område, dels skulle den försiktighet iakttagas
som kräves på detta ömtåliga område. Reformen måste framstå
som en väldig gåva till väljarfolket, en nyinhöstad socialdemokratisk skörd av största värde, men den måste också vara möjlig att
fatta beslut om utan några anslagskrav nu. Ett konststycke utan tvivel, men utförbart inför en troende menighet. skolreformen infogar
sig också stilenligt i den rad av samhälleliga nyheter, som käckt
och generöst beslutas och vilkas genomförande sedan lämnas åt kommande generationer att reda upp, organisatoriskt och ekonomiskt.
Det ligger i sakens natur, att propositionen så nära som möjligt
ansluter sig till skolkommissionens betänkande. Detta sker emellertid på ett försiktigt och måttfullt sätt, som vittnar om politisk
klokhet och realistisk syn på problemen. Åtgärder föreslås för genomförande av en på nioårig allmän skolplikt grundad enhetsskola,
avsedd att ersätta den nuvarande folkskolan, fortsättningsskolan,
den högre folkskolan, den kommunala mellanskolan och realskolan
samt till viss del flickskolan och den praktiska mellanskolan, men
detta skall genomföras först »inom tid som framdeles bestämmes».
skolreformen ställer stora krav på samhällsorganisationens ekonomiska bärkraft, och genomförandet förutsätter en normalare åldersfördelning och en bättre lärartillgång. De yttre konturerna för
enhetsskolan antydas, dess allmänna mål och stadieindelning
likaså, men inga enskildheter utföras så i detalj, att bestämda anslag behöva äskas. Den mycket omstridda frågan om gymnasiets
organisation ställes på framtiden, nu begäres endast en rättelse
av det mest besvärande missgreppet i den år 1927 beslutade gymnasieordningen. Frågan om lärarutbildningen hänvisas till en senare proposition.
I åtskilliga frågor har propositionen dock måst lämna skolkommissionen åt sitt öde. De mest utopiska inslagen äro utrensade,
synpunkter och förslag som kommit fram i remissyttrandena ha
beaktats. Som departementschef är herr Weijne mera både saklig
och kringsynt än som ordförande i skolkommissionen, vilket väl
144
4
Skolpropos-itionen
sammanhänger med att denna kommission fick sin avgörande inriktning redan under den föregående ecklesiastikministerns mera
allmänpolitiska ledning.
Om skolpropositionen kan man sålunda säga ungefär som man
merendels kan säga om skörden: den är icke så bra som man
hoppats, men icke heller så dålig som man fruktat. Tar man en
överblick över de viktigare punkterna, så kan man konstatera, att
de farligaste av skolkommissionens programpunkter äro antingen
avskrivna eller hänvisade till långvarig och grundlig prövning
eller undanskjutna till en så avlägsen tidpunkt, att faran förefaller
ringa.
Vad skall man då säga om de särskilda förslag, som läggas fram
i skolpropositionen1
Den Baggeska skolutredningen föreslog på sin tid åttaårig skolplikt, men med rätt för skoldistrikten att besluta ytterligare förlängning. Herr Weijne föreslår nu åtgärder för genomförande av
nioårig skolplikt, men med så många försiktighetsmått, att skillnaden helt utplånas. Tiden för genomförandet skall som redan
nämnts bestämmas senare, och den till nionde skolåret förlagda
yrkespraktiken skall kunna förläggas bl. a. till näringslivet, till
hemmen eller till andra lämpliga platser. Därmed torde de allvarligaste invändningarna på denna punkt vara avtrubbade.
I själva verket innebär det nu framlagda förslaget om nioårig
skolplikt endast att man går vidare på en redan beträdd väg i ett
redan vedertaget tempo. När riksdagen år 1936 beslöt att den obligatoriska folkskolan skulle bli sjuårig, förutsattes en tolvårig övergångstid. När skolutredningen år 1945 föreslog åttaårig skolplikt,
tänktes en övergångstid av liknande längd. Om nu, efter den försening i skolväsendets utveckling som förorsakats av skolkommissionens parentetiska inskott, herr Weijne i sin proposition år 1950
föreslår obligatorisk nioårig skola, så innebär det intet påskyndande av den utveckling som sedan länge pågått. År reformen som
ofta antydes genomförd år 1970, så har endast tidtabellen hållits.
Men det talas redan om år 1975, och i så fall får man räkna med
en försening.
Oklarare är frågan om enhetsskolan, som propositionen insveper
i ett skyddande dunkel. Man får ingen definition, intet besked om
vilken innebörd som skall inläggas i ordet. Försök skola göras angående de för enhetsskolan ändamålsenliga arbetsformerna, angående lärokursens differentiering med hänsyn till lärjungarnas
anlagsdifferentiering och angående lärjungars intagning i enhets- 145
Erik W ellander
skolan på grundval av skolmognadsprov, men man får ingenting
veta om exempelvis hur långt ned i klasserna differentieringen
tänkes kunna sträcka sig med enhetsskolekaraktären bibehållen.
Propositionen begär alltså att riksdagen skall besluta genomförande,
låt vara vid obestämd tidpunkt, av en skolorganisation som icke
ens i sina väsentliga drag är fastställd.
Här borde oppositionen ha rätt att begära full klarhet. Om sådan
icke ges, så beror det givetvis helt enkelt på att i denna punkt
ingen klarhet finnes. Man vill avbida utfallet av de pedagogiska
försöken, och det kunna ju alla vara med om. Men varför då principbeslut nu om något som ännu icke tagit fasta konturerT Varför
skall riksdagen besluta att den nuvarande folkskolan, fortsättningsskolan, den högre folkskolan, den kommunala mellanskolan
och realskolan samt till viss del flickskolan och den praktiska mellanskolan skola ersättas av en nioårig enhetsskola, innan man vet
om denna ännu blott anade skola kan bli en fullgod ersättning för
de nämnda skolformernaT
I en annan punkt är propositionen dess klarare. Enhetsskolan
skall uppdelas i tre stadier, vartdera omfattande tre år. Undervisningen på lågstadiet skall i regel bestridas av småskollärare, som
utbildats för tjänstgöring i klasserna 1-4, på mellanstadiet av
mellanskollärare med utbildning för klasserna 3-6 och på högstadiet, klasserna 7-9, av ämneslärare. För de tre gyronasieåren
avses lärare med i regellägre kompetens än den nuvarande lektorskompetensen. Härtill är endast att anmärka, att den svårare undervisningen i det nya skolsystemet genomgående anförtros åt lärare
med svagare kompetens än som hittills ansetts erforderligt. Den
jämna tretakten, som icke motiveras med någon lärjungarnas utvecklingsrytm utan tydligen beror på andra överväganden, bryter
också den naturliga fyrtakt som anges av engelskans inträde efter
fjärde årsklassen med därav följande differentiering och av den avgörande linjedelningen efter åttonde årsklassen. Varför skola lä-
rarna i fjärde klassen, som icke har engelska, vara utbildade i
engelskaT Varför få icke klasserna 5-6 åtminstone i någon mån
komma i åtnjutande av det ämneslärarsystem, som på detta stadium så väl behöves för att skänka omväxling och effektivitet åt
undervisningenTVarför får icke gymnasiet där så ske kan byggas
direkt på den odifferentierade åttonde klassenTÄro treårsstadierna
betingade av enhetsskolans nioårighetT Framgå de ur en mekanisk
fördelning av skolåren på förefintliga lärarkategorierT
Den största besvikelsen bereder dock propositionens behandling
146
– Skolpropositionen
av den praktiska utbildningen. Den nya enhetsskolan med sin nioåriga skolplikt innebär ju att skolan övertar ansvaret för ungdomens utbildning och fostran även under ett åttonde och ett
nionde skolår. För den tredjedel av varje årsklass, som söker högre
teoretisk utbildning, är ju sörjt åtminstone så länge den nuvarande
realskolan får fortsätta sin verksamhet, men för de övriga två
tredjedelarna är ännu ingenting gjort utöver vad som redan finnes
i form av praktiska realskolor, centrala verkstadsskolor och liknande utbildningsanstalter, som alla tillsammans kunna ta hand
om endast en ringa del av ifrågavarande ungdom. Enligt propositionen böra de närmaste årtiondena bli en verklig uppsvingsperiod i yrkesskolväsendets historia, men även om man sålunda
förutser en rask utveckling av yrkesskolorna, vore det enligt herr
Weijne »knappast realistiskt att förutsätta, att organisationen
skulle kunna utbyggas parallellt med den blivande enhetsskoleorganisationen, så att vid genomförandeperiodens slut yrkesskolorna skulle ha resurser att ta om hand hela den kontingent om
kanske 70,000 femtonåringar, som icke övergår till teoretiska utbildningslinjer». I stället finner man nu ecklesiastikministerns förväntningar ställda på näringslivet, på hemföretagen och på hemmen ävensom på försök med de av skolkommissionen föreslagna
arbetsformerna för nionde klassen. Först framemot försökstidens
slut bör organisationsarbetet mera bestämt kunna inriktas på de
praktikformer, som ha visat sig ändamålsenligast. Alltså återigen
allmänna hänvisningar till framtiden i stället för de konkreta förslag, som man väntar i en proposition med anspråk på att »lösa
skolfrågam. Här ligger den stora svagheten i en enhetsskola, som
har till uppgift att skapa jämvikt mellan teoretiska och praktiska
utbildningslinjer.
Det karakteristiska för skolpropositionens sätt att lösa de föreliggande svåra frågorna är just att den icke löser dem utan endast
skjuter dem på framtiden. Enhetsskolans utformning skall bli beroende av försök i stor skala, den praktiska utbildningen ställes
helt på framtiden i förhoppning att linjerna småningom skola
klarna, gymnasiets särskilda problem- avgränsningen nedåt och
uppåt, avvägningen mellan fasthet och differentiering i linjebyggnaden och dylikt- avses bli upptagna till slutlig prövning »någon
gång på 1960-talet». I frågan om stadieindelningen har ett avgö-
rande träffats men ingen lösning av de därmed förknippade problemen, som komma att framkalla långvariga strider. Det blir
alltså icke lugnt i skolfrågan efter riksdagens beslut, utan diskus- 147
Erik W ellander
sionen kommer omedelbart att fortsätta, särskilt i anslutning till
den begynnande försöksverksamheten.
Om skolpropositionen kommer att passera igenom skolutskottets
granskning tämligen oskadd, så beror det just på att de tvistiga
frågorna i så stor utsträckning lämnas olösta i avvaktan på resultaten av en vidsträckt försöksverksamhet. Om en sådan kunna
ju de flesta ena sig, envar i den fasta förvissningen att försöksresultaten skola utfalla i den riktning han önskar.
148
SKOLPROPOSITIONEN
Av professor ERIK WELLANDER
PA NYARET 1941 började den av dåvarande ecklesiastikministern, Högerns ledare Gösta Bagge planlagda och ledda skolutredningen sitt arbete. Det var ett märkligt initiativ som därmed togs,
mitt under brinnande krig, då framtiden syntes så oviss och en
planläggning på längre sikt tedde sig nära nog meningslös. Märklig var denna utredning även så till vida, att uppdraget omfattade
alla viktigare skolformer. Tidigare hade varje särskild skolkommitte fått sin uppgift begränsad till läroverket eller folkskolan
eller de praktiska ungdomsskolorna eller flickskolan l. d., om den
icke rent av inskränkts till en sådan detaljfråga som studentexamen. skolutredningen skulle enligt de givna direktiven behandla
skolpliktstidens samtliga skolformer och därutöver gymnasiet, men
icke isolerade var för sig utan som delar av ett undervisningsvä-
sen, som borde bilda ett enhetligt helt. Det stora problemet var,
hur vårt skolväsen skulle organiseras för att kunna »utbilda och
fostra hela den växande generationen, sådan denna, med åldersbetingade likheter och individuella olikheter i begåvning och anlag, årskull för årskull är på väg fram mot arbetslivets rika mångfald av yrken och verksamhetsgrenar».
skolutredningen var också i ordets egentliga mening en utredning. Dess uppgift var, negativt uttryckt, att sörja för att vid
krigets slut, då såsom alltid efter revolutionerande händelser långtgående pedagogiska reformkrav voro att vänta, de vitala skolfrå-
gorna skulle föreligga så utredda, att de beslutande instanserna
åtminstone icke av okunnighet om problemläget skulle träffa avgöranden, som kunde lända vårt bildningsväsen till ogagn.
Vad skolutredningen närmast ville bana väg för, det var en utbyggd och förbättrad folkskola med utrymme för en åt yrkeslivet
syftande undervisning, en effektivare högre skola och en studiehjälp, möjliggörande även för obemedlade att utnyttja sina anlag.
Vad den ytterst syftade till, det var en enhetsskola i ordets vidaste
och djupaste bemärkelse: »ett alla undervisningsanstalter omfattande, organiskt sammangjutet skolsystem, där varje uppväxande
141
-…_
Erik W ellander
individ, oberoende av bostadsort och av föräldrarnas sociala och
ekonomiska ställning, i en på bästa sätt tillrättalagd studiegång
får den utbildning, för vilken hans begåvning, krafter och anlag
göra honom lämpad».
Att det rådande skolsystemet var behäftat med allvarliga brister
var allmänt känt och erkänt. Det låg icke något överraskande i
detta. Folkskolans undervisningsplan, för sin tid förebildlig, daterade sig från år 1919. Sedan dess hade mycket inträffat, inom den
psykologiska och pedagogiska vetenskapen liksom inom den svenska folkskolan. En sådan förändring som 1936 års riksdagsbeslut
om den obligatoriska sjunde klassen var ju ensam för sig nog att
föranleda en genomgripande omdaning av folkskolans hela undervisningsplan. Å ven läroverkens organisation och arbetssätt hade
alltsedan 1927 års skolreform varit föremål för mycken kritik.
Från olika utgångspunkter klagade man över den dubbla anknytningen mellan folkskola och realskola och mellan realskola och
gymnasium. Att realskolans undervisningsplan lämnade övrigt att
önska var lika bekant som att den vid 1927 års riksdag improviserade lösningen av gymnasiets differentiering misslyckats i tillämpningen. De praktiska linjerna inom läroverken behövde liksom yrkesutbildningen över huvud reorganiseras. Ett dominerande önskemål var att inom skolväsendet som helhet bättre jämvikt skulle
åstadkommas mellan teoretisk och praktisk ubildning.
Varför fick då icke 1940 års skolutredning fullfölja sitt arbete,
som år 1946 hade förts fram till bestämda förslag rörande de viktigaste skolformerna och som omedelbart kunde ha lagts till grund
för en proposition1 Orsaken var, såsom dåvarande ecklesiastikministern Erlander i direktiven för den nya skolkommissionen antydde, av politisk art. Det befanns vara »av största vikt, att lekmanna- och föråldraintressena därvid få komma till tals och att
allmänpolitiska synpunkter få göra sig gällande». Den socialdemokratiska regering, som efter krigets slut hade ersatt samlingsregeringen, kunde icke finna sig i att en så viktig och bemärkt fråga
som skolfrågan löstes efter linjer som dragits upp av en borgerlig
utredning under ledning av en högerman som ecklesiastikminister.
Den länge bebådade skördetiden var inne. Skolfrågan måste få
en socialdemokratisk lösning, som inför folket kunde framställas
som en stor present, jämförlig med den allmänna sjukvården eller
folkpensionen. Det utlovades en demokratisering av skolväsendet,
som tillika skulle vara en modernisering. De högre socialklassernas
bildningsmonopol skulle brytas, och på samma gång skulle i ett
142
Skolpropositionen
slag avlägsnas allt som gjorde särskilt den högre skolan impopulär i vida kretsar: läxplugg, kvarsittning, betygshets, examensjäkt m. m.
När skolkommissionens stora principbetänkande år 1948 lades
fram för allmänheten, kom det också för många bekymrade mödrar och plågade målsmän som ett verkligt evangelium, ett ljuvligt
och glatt budskap om den bebådade nya pedagogiska dagen. Det
torde vara svårt att i den pedagogiska litteraturen eller diskussionen uppdriva något önskemål, som icke skolkommissionen skyndar
att uppta och göra till sitt. Det var denna tveklösa öppenhet för
allt nytt och vackert i uppfostringsväg, som i början tillförsäkrade
skolkommissionen så allmänna sympatier.
Det utopiska draget präglar nästan genomgående skolkommissionens förslag. Det torde emellertid icke vara riktigt att helt tillskriva detta skalden-sekreteraren. Vill man medelst litterära blodprov söka upphovet till kommissionens skönmålning av framtidens
skola, så får man ganska bestämda utslag: det är fru Alva Myrdal,
som med sin livliga fantasi och sin medryckande framställningskonst har satt sin prägel på skolkommissionens principbetänkande.
Men naturligtvis också med sin världsfrämmande idealism- om
man nu vill kalla det idealism, att hänge sig åt ett hämningsfritt
och ansvarslöst önsketänkande.
skolkommissionens högflykt i de pedagogiska önskedrömmarnas
ljusa och fria rymd var ett briljant skådespel. Svårigheterna började först när man sökte närma sig verklighetens mark och möttes
av de närgångna detaljfrågorna: Hur skall undervisningen ordnas
i enhetsskolan~ I de praktiska linjer, som skola göras lika lockande
som de teoretiska~ I det horisontalt kluvna gymnasieU Hur skola
lärjungarna fostras till samarbetsmänniskor i en skola där allt går
ut på en ständig tävlan mellan individerna~ Hur skall betygshetsen
hållas utanför en skola, där väldiga studieunderstöd locka de elever, som höja sig en halv poäng över kamraterna~
På dessa och många andra frågor lämnade skolkommissionen
intet eller endast undvikande svar. På goda grunder! Många av
dess planer äro nämligen oförenliga, andra äro redan i sig själva
orealiserbara.
Sedan remissvaren kommit in, föll det på departementschefen
Weijnes lott att på grundvalen av skolkommissionens plan och under hänsynstagande till de inkomna yttrandena låta utarbeta en proposition till riksdagen. Detta högeligen krävande och ansvarsfulla
arbete anförtroddes emellertid ej, som ju hade varit det normala,
143
——————————~– ~——-
Erik W ellander
åt skolkommissionens sekreterare utan åt en beprövad kraft inom
skolöverstyrelsen, undervisningsrådet Lundblad.
Den uppgift, som därmed förtroendefullt lades på dr Lundblads
axlar, var för visso icke lätt. Det var ett högst grannlaga bärgningsarbete, det gällde ej blott att med en försiktig glidflykt nå
verklighetens mark utan även att därvid rädda så mycket som
möjligt av skolkommissionens havererade plan. Dels skulle regeringen framstå som en djärv och radikal nydanare på uppfostrans
och undervisningens område, dels skulle den försiktighet iakttagas
som kräves på detta ömtåliga område. Reformen måste framstå
som en väldig gåva till väljarfolket, en nyinhöstad socialdemokratisk skörd av största värde, men den måste också vara möjlig att
fatta beslut om utan några anslagskrav nu. Ett konststycke utan tvivel, men utförbart inför en troende menighet. skolreformen infogar
sig också stilenligt i den rad av samhälleliga nyheter, som käckt
och generöst beslutas och vilkas genomförande sedan lämnas åt kommande generationer att reda upp, organisatoriskt och ekonomiskt.
Det ligger i sakens natur, att propositionen så nära som möjligt
ansluter sig till skolkommissionens betänkande. Detta sker emellertid på ett försiktigt och måttfullt sätt, som vittnar om politisk
klokhet och realistisk syn på problemen. Åtgärder föreslås för genomförande av en på nioårig allmän skolplikt grundad enhetsskola,
avsedd att ersätta den nuvarande folkskolan, fortsättningsskolan,
den högre folkskolan, den kommunala mellanskolan och realskolan
samt till viss del flickskolan och den praktiska mellanskolan, men
detta skall genomföras först »inom tid som framdeles bestämmes».
skolreformen ställer stora krav på samhällsorganisationens ekonomiska bärkraft, och genomförandet förutsätter en normalare åldersfördelning och en bättre lärartillgång. De yttre konturerna för
enhetsskolan antydas, dess allmänna mål och stadieindelning
likaså, men inga enskildheter utföras så i detalj, att bestämda anslag behöva äskas. Den mycket omstridda frågan om gymnasiets
organisation ställes på framtiden, nu begäres endast en rättelse
av det mest besvärande missgreppet i den år 1927 beslutade gymnasieordningen. Frågan om lärarutbildningen hänvisas till en senare proposition.
I åtskilliga frågor har propositionen dock måst lämna skolkommissionen åt sitt öde. De mest utopiska inslagen äro utrensade,
synpunkter och förslag som kommit fram i remissyttrandena ha
beaktats. Som departementschef är herr Weijne mera både saklig
och kringsynt än som ordförande i skolkommissionen, vilket väl
144
4
Skolpropos-itionen
sammanhänger med att denna kommission fick sin avgörande inriktning redan under den föregående ecklesiastikministerns mera
allmänpolitiska ledning.
Om skolpropositionen kan man sålunda säga ungefär som man
merendels kan säga om skörden: den är icke så bra som man
hoppats, men icke heller så dålig som man fruktat. Tar man en
överblick över de viktigare punkterna, så kan man konstatera, att
de farligaste av skolkommissionens programpunkter äro antingen
avskrivna eller hänvisade till långvarig och grundlig prövning
eller undanskjutna till en så avlägsen tidpunkt, att faran förefaller
ringa.
Vad skall man då säga om de särskilda förslag, som läggas fram
i skolpropositionen1
Den Baggeska skolutredningen föreslog på sin tid åttaårig skolplikt, men med rätt för skoldistrikten att besluta ytterligare förlängning. Herr Weijne föreslår nu åtgärder för genomförande av
nioårig skolplikt, men med så många försiktighetsmått, att skillnaden helt utplånas. Tiden för genomförandet skall som redan
nämnts bestämmas senare, och den till nionde skolåret förlagda
yrkespraktiken skall kunna förläggas bl. a. till näringslivet, till
hemmen eller till andra lämpliga platser. Därmed torde de allvarligaste invändningarna på denna punkt vara avtrubbade.
I själva verket innebär det nu framlagda förslaget om nioårig
skolplikt endast att man går vidare på en redan beträdd väg i ett
redan vedertaget tempo. När riksdagen år 1936 beslöt att den obligatoriska folkskolan skulle bli sjuårig, förutsattes en tolvårig övergångstid. När skolutredningen år 1945 föreslog åttaårig skolplikt,
tänktes en övergångstid av liknande längd. Om nu, efter den försening i skolväsendets utveckling som förorsakats av skolkommissionens parentetiska inskott, herr Weijne i sin proposition år 1950
föreslår obligatorisk nioårig skola, så innebär det intet påskyndande av den utveckling som sedan länge pågått. År reformen som
ofta antydes genomförd år 1970, så har endast tidtabellen hållits.
Men det talas redan om år 1975, och i så fall får man räkna med
en försening.
Oklarare är frågan om enhetsskolan, som propositionen insveper
i ett skyddande dunkel. Man får ingen definition, intet besked om
vilken innebörd som skall inläggas i ordet. Försök skola göras angående de för enhetsskolan ändamålsenliga arbetsformerna, angående lärokursens differentiering med hänsyn till lärjungarnas
anlagsdifferentiering och angående lärjungars intagning i enhets- 145
Erik W ellander
skolan på grundval av skolmognadsprov, men man får ingenting
veta om exempelvis hur långt ned i klasserna differentieringen
tänkes kunna sträcka sig med enhetsskolekaraktären bibehållen.
Propositionen begär alltså att riksdagen skall besluta genomförande,
låt vara vid obestämd tidpunkt, av en skolorganisation som icke
ens i sina väsentliga drag är fastställd.
Här borde oppositionen ha rätt att begära full klarhet. Om sådan
icke ges, så beror det givetvis helt enkelt på att i denna punkt
ingen klarhet finnes. Man vill avbida utfallet av de pedagogiska
försöken, och det kunna ju alla vara med om. Men varför då principbeslut nu om något som ännu icke tagit fasta konturerT Varför
skall riksdagen besluta att den nuvarande folkskolan, fortsättningsskolan, den högre folkskolan, den kommunala mellanskolan
och realskolan samt till viss del flickskolan och den praktiska mellanskolan skola ersättas av en nioårig enhetsskola, innan man vet
om denna ännu blott anade skola kan bli en fullgod ersättning för
de nämnda skolformernaT
I en annan punkt är propositionen dess klarare. Enhetsskolan
skall uppdelas i tre stadier, vartdera omfattande tre år. Undervisningen på lågstadiet skall i regel bestridas av småskollärare, som
utbildats för tjänstgöring i klasserna 1-4, på mellanstadiet av
mellanskollärare med utbildning för klasserna 3-6 och på högstadiet, klasserna 7-9, av ämneslärare. För de tre gyronasieåren
avses lärare med i regellägre kompetens än den nuvarande lektorskompetensen. Härtill är endast att anmärka, att den svårare undervisningen i det nya skolsystemet genomgående anförtros åt lärare
med svagare kompetens än som hittills ansetts erforderligt. Den
jämna tretakten, som icke motiveras med någon lärjungarnas utvecklingsrytm utan tydligen beror på andra överväganden, bryter
också den naturliga fyrtakt som anges av engelskans inträde efter
fjärde årsklassen med därav följande differentiering och av den avgörande linjedelningen efter åttonde årsklassen. Varför skola lä-
rarna i fjärde klassen, som icke har engelska, vara utbildade i
engelskaT Varför få icke klasserna 5-6 åtminstone i någon mån
komma i åtnjutande av det ämneslärarsystem, som på detta stadium så väl behöves för att skänka omväxling och effektivitet åt
undervisningenTVarför får icke gymnasiet där så ske kan byggas
direkt på den odifferentierade åttonde klassenTÄro treårsstadierna
betingade av enhetsskolans nioårighetT Framgå de ur en mekanisk
fördelning av skolåren på förefintliga lärarkategorierT
Den största besvikelsen bereder dock propositionens behandling
146
– Skolpropositionen
av den praktiska utbildningen. Den nya enhetsskolan med sin nioåriga skolplikt innebär ju att skolan övertar ansvaret för ungdomens utbildning och fostran även under ett åttonde och ett
nionde skolår. För den tredjedel av varje årsklass, som söker högre
teoretisk utbildning, är ju sörjt åtminstone så länge den nuvarande
realskolan får fortsätta sin verksamhet, men för de övriga två
tredjedelarna är ännu ingenting gjort utöver vad som redan finnes
i form av praktiska realskolor, centrala verkstadsskolor och liknande utbildningsanstalter, som alla tillsammans kunna ta hand
om endast en ringa del av ifrågavarande ungdom. Enligt propositionen böra de närmaste årtiondena bli en verklig uppsvingsperiod i yrkesskolväsendets historia, men även om man sålunda
förutser en rask utveckling av yrkesskolorna, vore det enligt herr
Weijne »knappast realistiskt att förutsätta, att organisationen
skulle kunna utbyggas parallellt med den blivande enhetsskoleorganisationen, så att vid genomförandeperiodens slut yrkesskolorna skulle ha resurser att ta om hand hela den kontingent om
kanske 70,000 femtonåringar, som icke övergår till teoretiska utbildningslinjer». I stället finner man nu ecklesiastikministerns förväntningar ställda på näringslivet, på hemföretagen och på hemmen ävensom på försök med de av skolkommissionen föreslagna
arbetsformerna för nionde klassen. Först framemot försökstidens
slut bör organisationsarbetet mera bestämt kunna inriktas på de
praktikformer, som ha visat sig ändamålsenligast. Alltså återigen
allmänna hänvisningar till framtiden i stället för de konkreta förslag, som man väntar i en proposition med anspråk på att »lösa
skolfrågam. Här ligger den stora svagheten i en enhetsskola, som
har till uppgift att skapa jämvikt mellan teoretiska och praktiska
utbildningslinjer.
Det karakteristiska för skolpropositionens sätt att lösa de föreliggande svåra frågorna är just att den icke löser dem utan endast
skjuter dem på framtiden. Enhetsskolans utformning skall bli beroende av försök i stor skala, den praktiska utbildningen ställes
helt på framtiden i förhoppning att linjerna småningom skola
klarna, gymnasiets särskilda problem- avgränsningen nedåt och
uppåt, avvägningen mellan fasthet och differentiering i linjebyggnaden och dylikt- avses bli upptagna till slutlig prövning »någon
gång på 1960-talet». I frågan om stadieindelningen har ett avgö-
rande träffats men ingen lösning av de därmed förknippade problemen, som komma att framkalla långvariga strider. Det blir
alltså icke lugnt i skolfrågan efter riksdagens beslut, utan diskus- 147
Erik W ellander
sionen kommer omedelbart att fortsätta, särskilt i anslutning till
den begynnande försöksverksamheten.
Om skolpropositionen kommer att passera igenom skolutskottets
granskning tämligen oskadd, så beror det just på att de tvistiga
frågorna i så stor utsträckning lämnas olösta i avvaktan på resultaten av en vidsträckt försöksverksamhet. Om en sådan kunna
ju de flesta ena sig, envar i den fasta förvissningen att försöksresultaten skola utfalla i den riktning han önskar.
148