Vägvisare i Rom
1950
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
VÄGVISARE I ROM
Av professor AXEL BOETHIUS
POPULÅRA funderingar över det antika Rom gå ofta i två riktningar. Man gör sig en glansbild av marmorstaden, som är högeligen missvisande, eller man låter alldeles okritiskt skildringarna
av Rom under senrepublikansk tid och första århundradet e. Kr.
med allt vad de ha att förmäla om husras, eldfara, ruskiga begravningsplatser och allsköns ohygieniska missförhållanden gälla för
hela kejsartiden. I båda fallen förlorar man ur sikte – genom
överdrift eller underskattning- vad Tacitus så mästerligt klargör
i sin skildring av Neros Rom. Omkring 100 e. Kr. samlade romarna
all sin tekniska, arkitektoniska och stadsplanemässiga erfarenhet i
en stor lösning av miljonstadens problem. Vi se den framför oss i
Ostia och på flera punkter i Rom, i varuhusen vid Trajanus’ forum,
i 5-våningshuset vid Ara Caeli, i kyrkan S. Giovanni e Paolo. Så
ombyggdes både Rom och Ostia under århundradet efter de katastrofer för det gamla orediga och naturvuxna Rom, som eldsvå-
dorna under Nero och Fiavierna inneburo. Den stadsbild med talrika atriehus, som vi känna från Pompeji, Hereulaneuro och
-efter de sista årens djupgrävningar- från det republikanska
Ostia, försvann i ett fjärran. Men också den senrepublikanska och
augusteiska tidens vanryktade, skröpliga höghus, som varit så karakteristiska för storstaden Rom, fingo ge vika för en mycket förbättrad ny upplaga. De stora folkrika kvarteren fylldes av en tegelklädd arkitektur av murstensmassa; lagarna begränsade den till
omkr. 20meters höjd. Den bestämdes av en förvånande ensartad standardtyp- den typ med butiks- eller verkstadsrader längs gatorna
och direkta trappor från gatan till husets övre våningar, som
härskar i äldre italienska städer och stadskvarter än i dag. Trastevere och Marsfältet äro alltjämt den bästa, levande kommentaren
till Ostia. Se vi på kejsartidens höghus med moderna ögon och nordiska krav, träda givetvis onöjaktigheter i dagen. Trapporna äro
lika trånga och branta som i gamla italienska hus av i dag; för
uppvärmningen är det lika litet eller till och med sämre sörjt än i
168
— -!!&o.··
–
Vägvisare i Rom
hus från den gamla goda tiden i till exempel Rom och Neapel.
Romarna nådde ej förrän i senare kejsartid fram till det uppvärmda husets ide. De byggde till värn mot sommarhettan och
fröso om vintern, som man gör i Trastevere den dag som är. Men
även med kök och tvättrum var det rätt klent beställt, och våningarna voro trånga i denna husmassa, som bredde ut sig över hela
stadsområdets bostadskvarter med en mycket liten minoritet förnämare enfamiljshus i sina täta, jämnskurna led.
Den senaste observationen för direkt över till en annan sida av
denna urbanism, dess kollektivitet. Det har överflödat av gårkök
och utskänkningsställen, där man hämtade färdig mat för dagen,
så som man ser det till exempel i Syrakusas gamla, tätbyggda
stadsdelar än i dag. Bagerier fanns det överallt, och därtill de
stora statliga sädesmagasinen med sin monumentala nyttoarkitektur. Vattenproblemet var löst på ett storartat sätt genom de världsberömda akvedukterna. Badstugor funnos i stor mängd, och på ett
flertal ställen i staden öppnade de berömda romerska baden konstprydda parker, bibliotek, gymnastikplatser och högvälvda salar
med olika temperatur för hyreshusens tusenden. Det var en del av
stadens gemensamma vardagsrum. Kring staden anlades vidare
från första årh. f. Kr. och framåt en krets av stora parker, så som
det också var i nyare tidens Rom före vandaliseringen i slutet av
1800-talet. Därtill slöt sig det originellaste i denna kejsartidens
stadsbild, den allmänna, väldiga festvåning och dagligstue, som
skapades av ett monumentalt, brett, marmorklätt stråk från Tibern till Titus’ och Trajanus’ termer på Oppius (till Eskvilinen
alltså och den nuvarande Via Merulana). Forum Romanum var
den äldsta beståndsdelen däri. Därtill slöt sig på ena sidan Colosseum, på den andra kejsarfora, och från dem utvecklade sig sedan
hela den lysande prakten med teatrar, portiker, folkförsamlingsplats, rännarbanor, tempel- som Pantheon -,bad och parker och
konstverk i tusental över Marsfälet. Världen har aldrig sedan dess
sett ett sådant monumentalt centrum, så rikt, så växlande i färg
och form, så skiftande från högstämd festlokal till platser för det
dagliga livets nöjen, handel och dagdriveri. Man kan möjligen
trots den stora skillnaden i mått jämföra Venedigs centrum från
Dogepalatset till S. Marcusplatsen (fastän den venetianska stadsbilden i övrigt med dess många palats är mycket olik Roms och
Ostias likformiga husmassa). Alla de många kyrkorna i Rom äro
också äkta barn av denna antika urbanism, såväl arkitektoniskt
genom sitt arv av höjd och vidd från forntidens basilikor och
169
•. ·.
Axel Boethius
termer som genom sin uppgift i stadens liv, fastän syftet helt förbytts från materialistisk samhällskultur till samling kring andlig
gemenskap.
Henrik Schiick har i sitt stora verk »Rom, en vandring genom
seklerna» på ett fullkomligt lysande sätt fattat, älskat och agat
denna världshistoriskt viktiga stadsbild. Hans klara, osmyckade,
genom snabbögt intresse levandegörande stil blev både rik och
varm, då han med raska penseldrag lade in detaljer i den ypperligt
åskådliggjorda helheten. Forskarlyckan och förtjusningen från
Schiicks mångomtalade årliga Romresor leva som en inre värme
och en besjälad iver i skildringen. Hur älskade han ej att måla ut
för sig Caius’ och Titus’ vardagsliv i stadskvarteren, baden och
Roms monumentala delar. Oredan, stimmet och lukterna stå som
en dunst från en nyss förfluten storstadsdag kring gator och gränder. Den, som råkat läsa boken i en italiensk bondestad med regn
som enda renhållning och stadsmurarna som sopnedkast m. m., kan
lätt förnimma realismen i Schiicks hänvisning till Rocca di Papa
och upplevelse av de antika källornas klagovisor och skämt – ja
även av möjligheterna att härda det mänskliga luktsinnet. Rom
var dock givetvis, särskilt under den lyckliga kejsartiden, bättre
skött och dränerat än en sådan tjusande myrstack på de italienska
bergviddernas stup och kullar med dess myller av folk och fä.
Undersökningar på Aventinen visa oss redan från senrepublikansk
tid ett vittförgrenat kloaksystem. Emellertid fick kejsarstaden
efter omkring år 100 e. Kr., då man uppgav likbränningen, i alla
fall ett tillskott i luftförskäm.ning, som måste ha påmint om vad
Stendhal förtäljer om stanken i de romerska kyrkorna, då man
begravde i dem, nämligen de täta raderna av gravhus för obrända
lik längs alla infartsvägar. Med judarnas och de kristnas katakomber var det en annan sak. Komminister Gösta Hagelin har här
givit oss en värdefullledning genom sin bok »Roms katakomber».
De voro en underjordisk dödens storstad, medan de hedniska gravplatserna exponerade sin motsvarighet mot livets stad genom rikemansgravar, hyreshusfolkets små gravbyggnader och platser för
minnesmåltider, sådana vi bäst se dem på !sola sacra invid Ostia
och under St. Peterskyrkan (Schiick- Sjöqvist sid.192, fig.109). Hela
detta staffage gjorde Schiick sällsynt levande i sin skildring liksom även den enastående mängd konstverk i förgylld brons och
marmor och målningar i portikerna, basilikorna och templen, som
omgav romarnas helg och söcken. Ej minst i de sista kapitlens
beskrivning av förstörelsen och den begynnande medeltidens rov- 170
-~– ~-~- — –
–
Fig. l. Från republiken” Rom. – Det romerska riksarkivet (Tabularium) med nyligen
öppnade valvbågar i arkadfasaden mot Forum Romanum.
Fig. 2. Senantik på Forum Romanum. – Senatens Curia och Forums senaste monument,
Fokaskolonnen, ställa emot varandra 300-talets tidstypiska arkitektur och den begynnande
medeltidens bruk av klassiska kolonner.
Fig. 3. Romerska praktbyggnader och nyttoarkitektur.- I förgrunden Basilica Ulpia vid
Trajanus’ forum. Bakom synas varuhus från lOO.talet e. Kr. och överst ett medeltidstorn
från omkr. 1000 e. Kr. En av Roms nya utsikter!
—~-~—-·—-
Vägvisare i Rom
drift i de monumentala marmorkvarteren gav Schiick en gripande
bouppteckning över Roms rikedom och även över de enskildas lyx.
Samtidigt var emellertid Schiicks framställning en för sin tid
förträfflig ledning vid studiet av topografin och arkitekturen, av
hela den stora scenen, där historiens världsberömda gestalter
trädde fram. Hos Schiick spela dessa mindre roll än gemene man,
men deras skådebana skildrade han med en åskådlighet, klarhet
och insikt, som alltjämt imponerar, och därtill med självständighet
och egna uppslag. På detta forskningsområde har emellertid tiden
ridit fort, sedan Schiicks andra upplaga kom ut. De stora stadsplanearbetena under Mussolinis tid med deras energiska fornvård
ha gjort bilden av antikens Rom ofantligt mycket rikare. En fullständig omarbetning av det topografiska och arkitekturhistoriska
i framställningen var en tvingande nödvändighet, då Svenska Akademien, som innehar författarrätten till Schiicks samlade arbeten,
för några år sedan fattade det lyckliga beslutet att förbereda en
tredje upplaga. Det krävande och grannlaga uppdraget lämnades
åt förutvarande föreståndaren för Svenska institutet i Rom, docent Erik Sjöqvist, och det må genast sägas ut, att han genom den
nya upplagan – Rom, en vandring genom seklerna. Antiken och
den tidiga medeltiden (Stockholm 1949) – löst uppgiften på ett
mästerligt sätt. Här har verkligen fin pietet för Schiicks bevarade
och ofta återkommande »jag» på ett i mitt tycke beu~dransvärt
sätt förenats med en utmärkt sakkunskap och dess krav på genomgripande bearbetning. Den svårtillgängliga, redan åberopade fotografin från grävningarna under St. Peterskyrkan har redan antytt, att det nya även vid illustreringen kommit med ända till
pressläggningen. Modernt italienskt och internationellt forskningsarbete, i vilket Svenska institutet i Rom ända sedan 1920-talet och
ej minst Sjöqvist själv haft verksam andel och generöst öppnad
insyn, har sålunda fått förnya det stora svenska verk om Rom,
som jämte Vilhelm Lundströms forskning och Martin P:n Nilssons
livsverk för den klassiska fornkunskapen i vårt land främst bildat
den vetenskapliga bakgrunden till vår nuvarande starka vetenskapliga tradition i Rom.
Detta allmänna omdöme om Schiicks framställning i dess ursprungliga form och om Sjöqvists helt omarbetade tredje upplaga
därav gäller såväl framställningens stora, bärande mittparti
– kejsartiden – som de inledande och avslutande kapitlen. Därvid är att märka, att Schiicks senare, ståtligt uppbyggda kapitel
»Den första kristna tiden», »Den longobardiska tiden» och »Från
13- 503443 Svensk Tidskrift 1950 171
Axel Boethius
Karl den store till Gregorius VII» ej så mycket berörts av docent
Sjöqvists omarbetning. På dessa områden har forskningen i Rom
hållit saktare takt. Det är antikkapitlen »Det förhistoriska Rom»,
»Det arkaiska Rom» – vars byggnadshistoria Sjöqvist framför till
omkring 400 f. Kr. (jfr Krister Hanelis utmärkta arbete »Das altrömische eponyme Amt» i Svenska Rominstitutets skrifter, ser.
2, 2, och Einar Gjerstads »Rom grundläggning och dess kungar» i
Historisk tidskrift 1949) -och »Kejsartidens Rom», som han ägnat
sin mest genomgripande omdaning i fråga om allt vad topografi
och arkitektur angår.
Det Schiick-Sjöqvistska verket, sådant det nu föreligger, samlar
något av en svensk läromening i direktaste samband med forskningen i Roin. Den är förvisso ägnad att förbli en grund för fortsatt arbete och nya upplagor. Ej minst därför sälla sig önskemål
till den odelade tillfredsställelsen. Forskningen har för övrigt redan rört på sig under den korta tid, som förgått, sedan Sjöqvist
fick sin omarbetning färdig. Vi ha ställts inför frilagda hyddbottnar från järnåldern i Palatinbyn. Professor E. Gjerstad har under
hösten 1949 genom en djupgrävning mitt på Forum Romanum
vunnit bekräftelse på den metodiska säkerheten i Bonis undersökningar av de äldre kulturlagren under kejsartidens stenläggning
ända ned till hyddbottnarna på klippgrunden. Sjöqvist bibehåller
termen »villanova-kultur» för dessa äldsta järnåldersbyar på Forum och Palatinen och här och var i Latium. Där skulle man gärna
ha en annan terminologi, som klargör forskningens senaste rön om
det latinska fornfolkets invandring söderifrån och särställning i
förhållande till de andra indoeuropeerna i det egentliga villanovaområdet i Toskana, norra Latium, Umbrien och Bolognatrakten.
Här är en hänvisning till svensk forskning på sin plats, nämligen
till professor Gösta Säflunds och docent Ake Åkerströms undersökningar och den förträffliga sammanfattning, som vi äga i docent Arne Furumarks »Det äldsta Italien».1 Mot meningen, att
namnet Rom skulle vara etruskiskt, stå en rad skäl och en lång
diskussion, som professor Axel Lindqvist sammanfattat i ett elegant och viktigt inlägg (i: »Sverige Italien». Ny följd. H. 3. Sid.
103 ff.).
Efter fornhävden följer republikens Rom. Det var en vildvuxen,
föga ordnad husmassa med få monumentala centra, som omgav den
1 Uppsala 1947. En lättillgänglig redogörelse av docent Erik Holmberg återfinnes
i »Sverige Italien». Ny följd. H. 3. 1949, sid. 61 ff. Festskrift tillägnad Axel
Boethius 18/7 1949.
172
–
– Vägvisare i Rom
största, mest skapande periodens romare. Där spelade också tomtbrist, hämmande, nyhetsfientlig konservatism, en Catos misstro
mot grekerna och lyxförbud in. Skildringen hade dock kunnat utfyllas med en mer uttrycklig hänvisning till att denna tid likväl
var en arkitektonsik nydaningsperiod utan like. Det revolutionerande, nya romerska materialet, murstensmassan, kom i bruk (i
varje fall från omkring 200 f. Kr.). Programmet för kejsartidens
förstorade marmorklädda arkitektur skapades genom förening av
romersk tradition och hellenistisk dekor, måtten vidgades, och
stora, enhetliga planlösningar lades upp. över hela linjen går den
republikanska tidens hellenisering och materialbehandling före
kejsartiden. Bådadera utgöra dess direkta utgångspunkt. Men
– för att se detta i hela dess vidd måste man – det medgives –
gå utom Roms murar, till orter som Palestrina, Ferentino och
andra, som grandiost ombyggdes i ett stöp, då Sullas och andra
fältherrars veteraner fingojordatt odla kring dessa gamla centra
för jordbruk och hantverk. Där och i stormännens villor, i Ostias
senrepublikanska atrie- och peristylhus av stora mått, som just för
närvarande mödosamt studeras under kejsartidsstaden, ser man
bytet från erövringarna spela in. Där förstår man även Vitruvius’
ord, att vissa romerska arkitekter från republikansk tid skulle ha
räknats till samtidens yppersta i den hellenistiska världen, om de
fått arbeta i marmor, ej i tuff och travertin. Schiick-Sjöqvists beskrivningar av senrepublikanska storverk i Rom som Pompejusteatern och Tabularium ge oss direkta belägg för detta, men den
allmänna synpunkten hade måhända kunnat frigöras.
Med monumentalanläggningar som de sistnämnda befinna vi oss
på tröskeln till kejsartiden och dess stora stadsskapelse. I början
står ännu Augustus’ medborgerligt enkla hus. Recensenten får för
sin del bekänna, att han ej är övertygad om att det s. k. »Livias
hus» på Palatinen är Augustushuset (sid. 63). På tal om kejsarpalatsen må även sägas, att man kunde ha önskat fullständigare
upplysning om den byggnad från Domitianus’ tid vid Palatinens
fot, i villren kyrkan Sta Maria Antiqua inreddes på 600-talet. Den
var kejsarens audiensrum och portal mot Forum. I Sjöqvists förträffliga skildring av huru de kristna efter segern på 300-talet
övertogo profana arkitekturformer skulle denna byggnad ha intagit en särställning. Den är en förelöpare till de kejserliga receptionssviter med atriegård, basilika och ett innersta kejserligt gemak, som Einar Dyggve tolkat och förstått som en av de viktigaste
profana förebilderna för den kyrkliga arkitekturen. I detta sär- 173
Axel BoiHhius
skilda fall har den profana byggnaden själv direkt tagits i bruk;
dess forna marmorståt och marmorimiterande väggdekor ha fått
vika för kristna målningar, vilka för närvarande överflyttats till
Istituto di ristaurioch konserveras där. Men- invändningar som
dessa äro oväsentligheter i den storslagna, åskådliga skildringen,
som till sist ställer den lysande skapelsen i marmor och tegelklädd
murstensmassa mot förfallet, mot århundradens plundring av den
i det längsta till synes outtömliga rikedomen. Den 28 maj 1084 kom
emellertid det avgörande dråpslaget, den normanniska erövringen.
Rom begravdes under sina egna sammanstörtande husmassor.
Mellan denna slutkatastrof för den antika stadens kontinuerliga
liv och dess storhetstid ligger en epok, som det hör till det SchlickSjöqvistska verkets stora förtjänster att framhäva: det kristna
Rom, 300-, 400- och 500-talens Rom med katakombernas minneskult
och de tätnande skarorna av kyrkor, som tävlade med den hedniska
stadens menighetslokaler. I sin allra sista skrift- en på italienska
utgiven skildring av det svenska i Rom- framhöll Schlick, att det
var till detta Rom som Birgittas nitälskan för den eviga staden
sökte sig. Till kejsarstaden nådde ej hennes tankar. Det var en
storhetstid av säreget slag med sin underbara mosaikkonst, sin
stora latinska litteratur, sina rika palats, som vi dessa sista år
sett återuppstå i Ostia, en mäktig romersk efterklang före den byzantinska stilens mognad och seger. Bäst nås denna tid genom en
rundfärd till Roms mosaiker, till dess titelkyrkor och diakonier
med början i Lateranens baptisterium, i den nu restaurerade S. Giovanni e Paolo på Caelius, i Sta Agnese och Sta Costanza, i Sta Maria
Maggiore (där det dock är långhusets mosaiker och triumfbågen,
Schii.ck-Sjöqvist fig. 125, icke absiden från slutet av 1200-talet, som
böra utgöra studiets utgångspunkt). En eller hellre flera sådana
dagar höra till det härligaste i Rom – och Schlick-Sjöqvist ger en
ypperlig ledning också därvid.
För den, som aldrig kan glömma intrycken av den första upplagan av Schlicks Rom, är det förvisso en särskilt stor tillfredsställelse att se detta verk rustat att åter fylla en stor uppgift och
förnya en stor tradition, så som det blivit genom Erik Sjöqvist.
Och man känner sig tacksam mot utgivaren icke blott för hans
eminenta sakkunskap utan även för att han med säker stilkänsla
mäktat bevara bokens ton och stämning. Någon gång har detta
fått ske även med risk att nytt och gammalt stöter samman. Så
läser man alltjämt i den nya upplagan Schlicks klagomål över den
gamla liberala tidens svaga kommunala myndigheter och deras
174
Vägvisare i 1lom
försyndelser mot monumenten i Rom. Det har redan något av historisk idyll över sig- ej minst då man betänker hur obesvärad kritikern är av alla illdåd, som gjorts och gjordes mot gamla värden i
hans egen hemstad Uppsala. Man skulle kanske önskat, att Sjöqvist
låtit mer rättvisa vederfaras den mycket betydande arkeologen
Boni. Den i Roms nyare hävder något förfarne ser nog eljest
enbart med intresse klagan från förgångna år oförmedlat ställas
emot Sjöqvists klara, sakliga kritik och värdering av fornvården
under Mussolinis tid och vad som då räddades trots en stor stadsplanereglering. Det är klart, att de myndigheter, som till exempel
förde Corso Vittorio Emanuele genom staden och uppkallade Gregorovius till hans lågande protest, högst betydligt stå tillbaka för
mellankrigstidens arkeologer och stadsplanerare i Rom. Men en
läsare, som ej helt är inne i tidens skiften vid Tibern, skall må-
hända känna sig något förvirrad, då han utan tydlig åtskillnad
finner klagan över den gamla goda tidens skröplighet och Sjöqvists
besinningsfulla ståndpunktstagande till Mussoliniepokens raska
tag, fel och förtjänster. Det är röster från två epoker, som tala så
att säga varannan gång men i en inre förbundenhet genom studier,
intresse och en stor upplevelse, som gör deras romerska bok till en
förnyad enhet och helhet.
I professor H. P. L’Oranges nyutgivna bok »Rom efter forvandlingem (Oslo 1949) finns det – för att använda ett gammalt uttryck – ingen näck i vattnet, ingen genklang från Bellis och de
gamla liberalernas Rom. Denne betydande norske lärde har med
hela sin intensitet som student och forskare upplevt Mussolinis och
Caesarernas Rom. Nu ha gudskelov spadarna hejdat sig, ·som
häromdagen en ledande romersk arkeolog sade. Tiden för överblick är inne. Den åsyftade Romspecialisten har tagit tillfället i
akt att tillsammans med den ypperlige kännaren av romersk arkitektur, arkitekt Italo Gismondi, utgiva en helt enkelt oumbärlig
karta över Roms antika ruiner inlagda i det moderna gatunätet:
Forma urbis Romae imperatorum aetate delineaverunt Josephus
Lugli et Italus Gismondi. Och professor L’Orange har givit oss en
livfullt och väl skriven, mycket nyttig översikt av allt det nya,
som kommit i dagen under mellankrigstiden, som han benämner
Mussolinis tidsskede i den eviga stadens växlingsrika liv. Boken
utmärkes av en vankfri saklig säkerhet och precision – utom mö:)~
ligen på en enda punkt. Sedan läsaren på första sidan vederbörligen upphetsats genom att se S. Lorenzo fuori le Mura i ruiner
efter bombningen 1944; får han veta, att »störste delen av hele byg- 175
Axel BoiHhius
ningens fresko- og mosaikkutsmykning (sank) i grus», för att senare i kapitlets avslutning få höra, att det verkligt omistliga i
kyrkan, den fornkristna kyrkan från 300-, 400- och 500-talen, som
utgör den nuvarande förstorade kyrkans östra halva, och dess 500-
talsmosaik på triumfbågens östra sida äro oskadda.
Efter detta skrämskott flyter skildringen fram med livfull och
behaglig saklighet. Det första kapitlet, »Roms regulering», skulle
jag vilja förlikna vid ett brev till hemmavarande Romfarare. De få
där besked om hur det gått med alla älskade platser, vad som
kommit i dagen, vad som finns kvar. Man skulle blott ha önskat,
att författaren förklarat för sina läsare och vänner, att bakgrunden till hela omdaningen är, att Rom vuxit från ett befolkningsantal på mindre än en miljon till över två miljoner, sedan han och
jag på 1920-talet blevo andligen bofasta i staden. Den stora omdaningen hade sin grund i nya livsbehov ej i steril strävan efter
ökad glans genom frilagda ruiner. Såden blev en på många håll
retoriskt utnyttjad bieffekt av ett praktiskt stadsplanearbete av
stora mått. Ur en annan synpunkt sett var omsorgen om ruinerna
ett utslag av förebildlig, målmedveten fornvård, vilken fördelaktigt skiljde sig· från den vanvård, över vilken Schiick jämrar sig.
Har man haft förbindelse med de män, som hade det direkta arbetet om hand, träder den senare synpunkten helt i förgrunden. Man
kan då även konstatera, att den gångna perioden, för allt vad den
inneburit av skeppsbrott, våld och väld, på detta särskilda område
lämnat ett arv av större sakkunskap och målmedvetenhet efter sig.
L’Oranges andra kapitel »Romersk kontrapunkt» ger besked om
hans egna studier av den sena, expressiva romerska konsten, om
dess nya värden, dess motsättning mot den klassiska konstens förälskelse i livet, dess besjälande – allt detta, som L’Orange för
nordisk publik redovisat i det geniala arbetet »Fra antikk til
middelalder. Fra legeme til symbol» och nu ytterligare utvecklat i
ny riktning genom »Keiseren på himmeltronem (1949. Båda på
Dreyers förlag. Oslo). Här – liksom också på andra ställen i
boken – bryter L’Oranges nyskapade forskning och dess mångfaldiga resultat igenom vägvisarens åskådliga, sakligt nogräknade
redogörelse med något av sällsynt medryckande forskarkraft. Så
rustad går skildringen till de republikanska templen på Piazza
Argentina, till Augustus’ Mausoleum och fredsaltare, kejsarfora
och varuhusen utanför Trajanus’ forum, till Diocletianus’ curia
och Venus’ och Roms tempel vid Forum Romanum.
Den storslagna vandringen genom allt detta, som fogats till
176
Vägvisare i Rom
Roms stadsbild från senare delen av 1920-talet och framåt, fortsättes i Vatikanska museet och Konservatorspalatset med ett kapitel om under krigsåren funna kejartidsreliefer. Viktigast äro en
rad glansfulla plattor, där bland klassicistiskt formade gestalter
och ansikten kejsare i realistisk romersk stil framträda som mittfigurer. Dessa plattor ha aldrig eller endast kort tid använts. De ha
hamnat på ett magasinsområde för skulptur på Marsfältet, och där
ha de återfunnits – en lysande illustration till att man i kejsarstaden kunde finna konst på lager. 1\;t:an behövde ej ovillkorligen
riva monumentalbyggnader för att sammanbringa en reliefsamling från olika tider, som till exempel på Konstantins triumfbåge.
Varför ha relieferna i fråga kasserats~ Det är uppenbart, att det
gått politik i den kalla, kräsna men ädelt formsäkra klassicistiska
hovkonst, som präglar dessa reliefer. Men vad gälla de~ Alla äro
ense om att Vespasianus är centralgestalten på den ena reliefen.
Förste utgivaren F. Magi och med honom L’Orange förstå den som
en skildring av Vespasianus’ triumfatoriska återkomst till Rom
och möte med sonen Domitianus år 69 e. Kr. Vid tolkningen av den
andra reliefen synes mig L’Orange missförstå motivet. Enligt Magi
och den senaste tolkaren K. Schefold i Atlantis 1949 se vi Roms
skyddsgudar och senatens genius nästan truga den motspänstige
kejsaren till handling. L’Oranges mening, att denna platta skulle
som motstycke till Vespasianus-reliefen skildra en Domitianus’
festliga återkomst till Rom, strider mot hela stämningen och rö-
relseschemat. Magi tror, att vad man genom relieferna velat visa
för folket är kejsar Domitianus’ nästan påtvingade avfärd till ett
impopulärt krig. Schefold däremot menar, att båda relieferna
återge fredliga statsakter, som skulle legitimera Nerva vid hans
tillträde efter Domitianus’ mord år 96 e. Kr. De skulle vara från
Nervas tid och ej ha något med Domitianus att göra. Medan Nerva
på den ena som ung konsul står vid Vespasianus’ sida, skulle vi
enligt Schefold på den andra se honom söka avböja den farofyllda
hedern att bli kejsare; detta var, som det nyligen visats, en stående
ceremoni vid kejsarvalen. Magi och L’Orange mena, att mittfiguren på denna senare platta efter Domitianus’ död och dom omarbetats och fått Nervas drag. Enligt Schefold har den från början
varit Nerva. Hans korta regeringstid (96-98 e. Kr.) förklarar,
varför relieferna aldrig kommo till användning.
Politiska monument kunna ha sina öden både i antik och modern
tid! Nu ha vissa av de här omtalade stora reliefplattorna blivit
funna i påvestaten, under la Cancelleria vid Corso Vittorio Em- 177
Axel Boethius
manuele, men en av dem under trottoaren utanför. De förra kommo
till Vatikanen, den senare till Konservatorspalatset. Numera väntar man dock som bäst på att denna sistnämnda genom ett byte
skall få förenas med den vackra uppställningen på en gård i Vatikanska museet. Det blir ett lyckligt slut på en typiskt romersk,
traditionsmättad återföreningskomedi i gammal god stil. Tragiskt,
fullt av vår tids höjda, retoriska bombasmer och vådeldar är däremot Nemiskeppens öde. Först den stora reklamen kring Nemisjöns sänkning och skeppens utomordentligt skickliga bärgning,
så, till sist, en tysk officer, som i meningslöst raseri bränner upp
alltsamman! Lyckligtvis ligger mellan denna början och detta slut
exakt och förtjänstfull italiensk forskning. Dess resultat ha fått
bli epilog i professor L’Oranges bok. Den kunde ha haft ännu större
kulturhistoriska utsikter, om författaren erinrat sig professor Axel
W. Perssons sammanställning med hellenistiska praktskepp (i
Svenska Rominstitutets skrifter 4), men även så som kapitlet nu
står, är det utmärkt och en väl funnen avslutning på en sakrik och
väl skriven bok.
För L’Orange fram Roms nyheter, så ger i stället Romprofessorn
Giuseppe Lugli en skildring av det gamla, kända monumentbeståndet i sin bok »Det antika Rom» (Lund 1949). Boken, som översatts till svenska av en av våra trognaste romarinnor, Frida Billberg, är en sammanfattning av mycket anlitade och kända framställningar från omkring 1930. De senare decenniernas fynd, som
så rikhaltigt behandlas både av Schiick-Sjöqvist och L’Orange, äro
i Luglis bok ofullständigt och knapphändigt skildrade. Författarens egen stora framryckning som arkitekturhistoriker har även
ägt rum under senare år, och sitt historiska sinne har han ej heller
mobiliserat i denna bok. Men den har andra betydande förtjänster.
Den är en fullständig, ytterst kunnig, klart och livligt skriven
skildring av Roms antika ruiner. En romare talar om sin egen
stad med både lärdom och den förtrogenhet, som endast bofasthet
ända från barna- och skolår kan skänka. Värdfull är också den
direkta kontakt med italiensk forskning och dess synpunkter, som
boken förmedlar. I dessa avseenden är Luglis Romskildring ett
mycket glädjande tillskott till vår litteratur- vare sig man sedan
tager Lugli, Schiick och L’Orange till hjälp vid hemmastudier eller
på den eviga stadens gator och torg eller som samlande läsning
efter en Romresa med allt vad de då kunna skänka av klarnad
överblick och önskan att återvända till vad man sett eller förbigått.
178
–
Av professor AXEL BOETHIUS
POPULÅRA funderingar över det antika Rom gå ofta i två riktningar. Man gör sig en glansbild av marmorstaden, som är högeligen missvisande, eller man låter alldeles okritiskt skildringarna
av Rom under senrepublikansk tid och första århundradet e. Kr.
med allt vad de ha att förmäla om husras, eldfara, ruskiga begravningsplatser och allsköns ohygieniska missförhållanden gälla för
hela kejsartiden. I båda fallen förlorar man ur sikte – genom
överdrift eller underskattning- vad Tacitus så mästerligt klargör
i sin skildring av Neros Rom. Omkring 100 e. Kr. samlade romarna
all sin tekniska, arkitektoniska och stadsplanemässiga erfarenhet i
en stor lösning av miljonstadens problem. Vi se den framför oss i
Ostia och på flera punkter i Rom, i varuhusen vid Trajanus’ forum,
i 5-våningshuset vid Ara Caeli, i kyrkan S. Giovanni e Paolo. Så
ombyggdes både Rom och Ostia under århundradet efter de katastrofer för det gamla orediga och naturvuxna Rom, som eldsvå-
dorna under Nero och Fiavierna inneburo. Den stadsbild med talrika atriehus, som vi känna från Pompeji, Hereulaneuro och
-efter de sista årens djupgrävningar- från det republikanska
Ostia, försvann i ett fjärran. Men också den senrepublikanska och
augusteiska tidens vanryktade, skröpliga höghus, som varit så karakteristiska för storstaden Rom, fingo ge vika för en mycket förbättrad ny upplaga. De stora folkrika kvarteren fylldes av en tegelklädd arkitektur av murstensmassa; lagarna begränsade den till
omkr. 20meters höjd. Den bestämdes av en förvånande ensartad standardtyp- den typ med butiks- eller verkstadsrader längs gatorna
och direkta trappor från gatan till husets övre våningar, som
härskar i äldre italienska städer och stadskvarter än i dag. Trastevere och Marsfältet äro alltjämt den bästa, levande kommentaren
till Ostia. Se vi på kejsartidens höghus med moderna ögon och nordiska krav, träda givetvis onöjaktigheter i dagen. Trapporna äro
lika trånga och branta som i gamla italienska hus av i dag; för
uppvärmningen är det lika litet eller till och med sämre sörjt än i
168
— -!!&o.··
–
Vägvisare i Rom
hus från den gamla goda tiden i till exempel Rom och Neapel.
Romarna nådde ej förrän i senare kejsartid fram till det uppvärmda husets ide. De byggde till värn mot sommarhettan och
fröso om vintern, som man gör i Trastevere den dag som är. Men
även med kök och tvättrum var det rätt klent beställt, och våningarna voro trånga i denna husmassa, som bredde ut sig över hela
stadsområdets bostadskvarter med en mycket liten minoritet förnämare enfamiljshus i sina täta, jämnskurna led.
Den senaste observationen för direkt över till en annan sida av
denna urbanism, dess kollektivitet. Det har överflödat av gårkök
och utskänkningsställen, där man hämtade färdig mat för dagen,
så som man ser det till exempel i Syrakusas gamla, tätbyggda
stadsdelar än i dag. Bagerier fanns det överallt, och därtill de
stora statliga sädesmagasinen med sin monumentala nyttoarkitektur. Vattenproblemet var löst på ett storartat sätt genom de världsberömda akvedukterna. Badstugor funnos i stor mängd, och på ett
flertal ställen i staden öppnade de berömda romerska baden konstprydda parker, bibliotek, gymnastikplatser och högvälvda salar
med olika temperatur för hyreshusens tusenden. Det var en del av
stadens gemensamma vardagsrum. Kring staden anlades vidare
från första årh. f. Kr. och framåt en krets av stora parker, så som
det också var i nyare tidens Rom före vandaliseringen i slutet av
1800-talet. Därtill slöt sig det originellaste i denna kejsartidens
stadsbild, den allmänna, väldiga festvåning och dagligstue, som
skapades av ett monumentalt, brett, marmorklätt stråk från Tibern till Titus’ och Trajanus’ termer på Oppius (till Eskvilinen
alltså och den nuvarande Via Merulana). Forum Romanum var
den äldsta beståndsdelen däri. Därtill slöt sig på ena sidan Colosseum, på den andra kejsarfora, och från dem utvecklade sig sedan
hela den lysande prakten med teatrar, portiker, folkförsamlingsplats, rännarbanor, tempel- som Pantheon -,bad och parker och
konstverk i tusental över Marsfälet. Världen har aldrig sedan dess
sett ett sådant monumentalt centrum, så rikt, så växlande i färg
och form, så skiftande från högstämd festlokal till platser för det
dagliga livets nöjen, handel och dagdriveri. Man kan möjligen
trots den stora skillnaden i mått jämföra Venedigs centrum från
Dogepalatset till S. Marcusplatsen (fastän den venetianska stadsbilden i övrigt med dess många palats är mycket olik Roms och
Ostias likformiga husmassa). Alla de många kyrkorna i Rom äro
också äkta barn av denna antika urbanism, såväl arkitektoniskt
genom sitt arv av höjd och vidd från forntidens basilikor och
169
•. ·.
Axel Boethius
termer som genom sin uppgift i stadens liv, fastän syftet helt förbytts från materialistisk samhällskultur till samling kring andlig
gemenskap.
Henrik Schiick har i sitt stora verk »Rom, en vandring genom
seklerna» på ett fullkomligt lysande sätt fattat, älskat och agat
denna världshistoriskt viktiga stadsbild. Hans klara, osmyckade,
genom snabbögt intresse levandegörande stil blev både rik och
varm, då han med raska penseldrag lade in detaljer i den ypperligt
åskådliggjorda helheten. Forskarlyckan och förtjusningen från
Schiicks mångomtalade årliga Romresor leva som en inre värme
och en besjälad iver i skildringen. Hur älskade han ej att måla ut
för sig Caius’ och Titus’ vardagsliv i stadskvarteren, baden och
Roms monumentala delar. Oredan, stimmet och lukterna stå som
en dunst från en nyss förfluten storstadsdag kring gator och gränder. Den, som råkat läsa boken i en italiensk bondestad med regn
som enda renhållning och stadsmurarna som sopnedkast m. m., kan
lätt förnimma realismen i Schiicks hänvisning till Rocca di Papa
och upplevelse av de antika källornas klagovisor och skämt – ja
även av möjligheterna att härda det mänskliga luktsinnet. Rom
var dock givetvis, särskilt under den lyckliga kejsartiden, bättre
skött och dränerat än en sådan tjusande myrstack på de italienska
bergviddernas stup och kullar med dess myller av folk och fä.
Undersökningar på Aventinen visa oss redan från senrepublikansk
tid ett vittförgrenat kloaksystem. Emellertid fick kejsarstaden
efter omkring år 100 e. Kr., då man uppgav likbränningen, i alla
fall ett tillskott i luftförskäm.ning, som måste ha påmint om vad
Stendhal förtäljer om stanken i de romerska kyrkorna, då man
begravde i dem, nämligen de täta raderna av gravhus för obrända
lik längs alla infartsvägar. Med judarnas och de kristnas katakomber var det en annan sak. Komminister Gösta Hagelin har här
givit oss en värdefullledning genom sin bok »Roms katakomber».
De voro en underjordisk dödens storstad, medan de hedniska gravplatserna exponerade sin motsvarighet mot livets stad genom rikemansgravar, hyreshusfolkets små gravbyggnader och platser för
minnesmåltider, sådana vi bäst se dem på !sola sacra invid Ostia
och under St. Peterskyrkan (Schiick- Sjöqvist sid.192, fig.109). Hela
detta staffage gjorde Schiick sällsynt levande i sin skildring liksom även den enastående mängd konstverk i förgylld brons och
marmor och målningar i portikerna, basilikorna och templen, som
omgav romarnas helg och söcken. Ej minst i de sista kapitlens
beskrivning av förstörelsen och den begynnande medeltidens rov- 170
-~– ~-~- — –
–
Fig. l. Från republiken” Rom. – Det romerska riksarkivet (Tabularium) med nyligen
öppnade valvbågar i arkadfasaden mot Forum Romanum.
Fig. 2. Senantik på Forum Romanum. – Senatens Curia och Forums senaste monument,
Fokaskolonnen, ställa emot varandra 300-talets tidstypiska arkitektur och den begynnande
medeltidens bruk av klassiska kolonner.
Fig. 3. Romerska praktbyggnader och nyttoarkitektur.- I förgrunden Basilica Ulpia vid
Trajanus’ forum. Bakom synas varuhus från lOO.talet e. Kr. och överst ett medeltidstorn
från omkr. 1000 e. Kr. En av Roms nya utsikter!
—~-~—-·—-
Vägvisare i Rom
drift i de monumentala marmorkvarteren gav Schiick en gripande
bouppteckning över Roms rikedom och även över de enskildas lyx.
Samtidigt var emellertid Schiicks framställning en för sin tid
förträfflig ledning vid studiet av topografin och arkitekturen, av
hela den stora scenen, där historiens världsberömda gestalter
trädde fram. Hos Schiick spela dessa mindre roll än gemene man,
men deras skådebana skildrade han med en åskådlighet, klarhet
och insikt, som alltjämt imponerar, och därtill med självständighet
och egna uppslag. På detta forskningsområde har emellertid tiden
ridit fort, sedan Schiicks andra upplaga kom ut. De stora stadsplanearbetena under Mussolinis tid med deras energiska fornvård
ha gjort bilden av antikens Rom ofantligt mycket rikare. En fullständig omarbetning av det topografiska och arkitekturhistoriska
i framställningen var en tvingande nödvändighet, då Svenska Akademien, som innehar författarrätten till Schiicks samlade arbeten,
för några år sedan fattade det lyckliga beslutet att förbereda en
tredje upplaga. Det krävande och grannlaga uppdraget lämnades
åt förutvarande föreståndaren för Svenska institutet i Rom, docent Erik Sjöqvist, och det må genast sägas ut, att han genom den
nya upplagan – Rom, en vandring genom seklerna. Antiken och
den tidiga medeltiden (Stockholm 1949) – löst uppgiften på ett
mästerligt sätt. Här har verkligen fin pietet för Schiicks bevarade
och ofta återkommande »jag» på ett i mitt tycke beu~dransvärt
sätt förenats med en utmärkt sakkunskap och dess krav på genomgripande bearbetning. Den svårtillgängliga, redan åberopade fotografin från grävningarna under St. Peterskyrkan har redan antytt, att det nya även vid illustreringen kommit med ända till
pressläggningen. Modernt italienskt och internationellt forskningsarbete, i vilket Svenska institutet i Rom ända sedan 1920-talet och
ej minst Sjöqvist själv haft verksam andel och generöst öppnad
insyn, har sålunda fått förnya det stora svenska verk om Rom,
som jämte Vilhelm Lundströms forskning och Martin P:n Nilssons
livsverk för den klassiska fornkunskapen i vårt land främst bildat
den vetenskapliga bakgrunden till vår nuvarande starka vetenskapliga tradition i Rom.
Detta allmänna omdöme om Schiicks framställning i dess ursprungliga form och om Sjöqvists helt omarbetade tredje upplaga
därav gäller såväl framställningens stora, bärande mittparti
– kejsartiden – som de inledande och avslutande kapitlen. Därvid är att märka, att Schiicks senare, ståtligt uppbyggda kapitel
»Den första kristna tiden», »Den longobardiska tiden» och »Från
13- 503443 Svensk Tidskrift 1950 171
Axel Boethius
Karl den store till Gregorius VII» ej så mycket berörts av docent
Sjöqvists omarbetning. På dessa områden har forskningen i Rom
hållit saktare takt. Det är antikkapitlen »Det förhistoriska Rom»,
»Det arkaiska Rom» – vars byggnadshistoria Sjöqvist framför till
omkring 400 f. Kr. (jfr Krister Hanelis utmärkta arbete »Das altrömische eponyme Amt» i Svenska Rominstitutets skrifter, ser.
2, 2, och Einar Gjerstads »Rom grundläggning och dess kungar» i
Historisk tidskrift 1949) -och »Kejsartidens Rom», som han ägnat
sin mest genomgripande omdaning i fråga om allt vad topografi
och arkitektur angår.
Det Schiick-Sjöqvistska verket, sådant det nu föreligger, samlar
något av en svensk läromening i direktaste samband med forskningen i Roin. Den är förvisso ägnad att förbli en grund för fortsatt arbete och nya upplagor. Ej minst därför sälla sig önskemål
till den odelade tillfredsställelsen. Forskningen har för övrigt redan rört på sig under den korta tid, som förgått, sedan Sjöqvist
fick sin omarbetning färdig. Vi ha ställts inför frilagda hyddbottnar från järnåldern i Palatinbyn. Professor E. Gjerstad har under
hösten 1949 genom en djupgrävning mitt på Forum Romanum
vunnit bekräftelse på den metodiska säkerheten i Bonis undersökningar av de äldre kulturlagren under kejsartidens stenläggning
ända ned till hyddbottnarna på klippgrunden. Sjöqvist bibehåller
termen »villanova-kultur» för dessa äldsta järnåldersbyar på Forum och Palatinen och här och var i Latium. Där skulle man gärna
ha en annan terminologi, som klargör forskningens senaste rön om
det latinska fornfolkets invandring söderifrån och särställning i
förhållande till de andra indoeuropeerna i det egentliga villanovaområdet i Toskana, norra Latium, Umbrien och Bolognatrakten.
Här är en hänvisning till svensk forskning på sin plats, nämligen
till professor Gösta Säflunds och docent Ake Åkerströms undersökningar och den förträffliga sammanfattning, som vi äga i docent Arne Furumarks »Det äldsta Italien».1 Mot meningen, att
namnet Rom skulle vara etruskiskt, stå en rad skäl och en lång
diskussion, som professor Axel Lindqvist sammanfattat i ett elegant och viktigt inlägg (i: »Sverige Italien». Ny följd. H. 3. Sid.
103 ff.).
Efter fornhävden följer republikens Rom. Det var en vildvuxen,
föga ordnad husmassa med få monumentala centra, som omgav den
1 Uppsala 1947. En lättillgänglig redogörelse av docent Erik Holmberg återfinnes
i »Sverige Italien». Ny följd. H. 3. 1949, sid. 61 ff. Festskrift tillägnad Axel
Boethius 18/7 1949.
172
–
– Vägvisare i Rom
största, mest skapande periodens romare. Där spelade också tomtbrist, hämmande, nyhetsfientlig konservatism, en Catos misstro
mot grekerna och lyxförbud in. Skildringen hade dock kunnat utfyllas med en mer uttrycklig hänvisning till att denna tid likväl
var en arkitektonsik nydaningsperiod utan like. Det revolutionerande, nya romerska materialet, murstensmassan, kom i bruk (i
varje fall från omkring 200 f. Kr.). Programmet för kejsartidens
förstorade marmorklädda arkitektur skapades genom förening av
romersk tradition och hellenistisk dekor, måtten vidgades, och
stora, enhetliga planlösningar lades upp. över hela linjen går den
republikanska tidens hellenisering och materialbehandling före
kejsartiden. Bådadera utgöra dess direkta utgångspunkt. Men
– för att se detta i hela dess vidd måste man – det medgives –
gå utom Roms murar, till orter som Palestrina, Ferentino och
andra, som grandiost ombyggdes i ett stöp, då Sullas och andra
fältherrars veteraner fingojordatt odla kring dessa gamla centra
för jordbruk och hantverk. Där och i stormännens villor, i Ostias
senrepublikanska atrie- och peristylhus av stora mått, som just för
närvarande mödosamt studeras under kejsartidsstaden, ser man
bytet från erövringarna spela in. Där förstår man även Vitruvius’
ord, att vissa romerska arkitekter från republikansk tid skulle ha
räknats till samtidens yppersta i den hellenistiska världen, om de
fått arbeta i marmor, ej i tuff och travertin. Schiick-Sjöqvists beskrivningar av senrepublikanska storverk i Rom som Pompejusteatern och Tabularium ge oss direkta belägg för detta, men den
allmänna synpunkten hade måhända kunnat frigöras.
Med monumentalanläggningar som de sistnämnda befinna vi oss
på tröskeln till kejsartiden och dess stora stadsskapelse. I början
står ännu Augustus’ medborgerligt enkla hus. Recensenten får för
sin del bekänna, att han ej är övertygad om att det s. k. »Livias
hus» på Palatinen är Augustushuset (sid. 63). På tal om kejsarpalatsen må även sägas, att man kunde ha önskat fullständigare
upplysning om den byggnad från Domitianus’ tid vid Palatinens
fot, i villren kyrkan Sta Maria Antiqua inreddes på 600-talet. Den
var kejsarens audiensrum och portal mot Forum. I Sjöqvists förträffliga skildring av huru de kristna efter segern på 300-talet
övertogo profana arkitekturformer skulle denna byggnad ha intagit en särställning. Den är en förelöpare till de kejserliga receptionssviter med atriegård, basilika och ett innersta kejserligt gemak, som Einar Dyggve tolkat och förstått som en av de viktigaste
profana förebilderna för den kyrkliga arkitekturen. I detta sär- 173
Axel BoiHhius
skilda fall har den profana byggnaden själv direkt tagits i bruk;
dess forna marmorståt och marmorimiterande väggdekor ha fått
vika för kristna målningar, vilka för närvarande överflyttats till
Istituto di ristaurioch konserveras där. Men- invändningar som
dessa äro oväsentligheter i den storslagna, åskådliga skildringen,
som till sist ställer den lysande skapelsen i marmor och tegelklädd
murstensmassa mot förfallet, mot århundradens plundring av den
i det längsta till synes outtömliga rikedomen. Den 28 maj 1084 kom
emellertid det avgörande dråpslaget, den normanniska erövringen.
Rom begravdes under sina egna sammanstörtande husmassor.
Mellan denna slutkatastrof för den antika stadens kontinuerliga
liv och dess storhetstid ligger en epok, som det hör till det SchlickSjöqvistska verkets stora förtjänster att framhäva: det kristna
Rom, 300-, 400- och 500-talens Rom med katakombernas minneskult
och de tätnande skarorna av kyrkor, som tävlade med den hedniska
stadens menighetslokaler. I sin allra sista skrift- en på italienska
utgiven skildring av det svenska i Rom- framhöll Schlick, att det
var till detta Rom som Birgittas nitälskan för den eviga staden
sökte sig. Till kejsarstaden nådde ej hennes tankar. Det var en
storhetstid av säreget slag med sin underbara mosaikkonst, sin
stora latinska litteratur, sina rika palats, som vi dessa sista år
sett återuppstå i Ostia, en mäktig romersk efterklang före den byzantinska stilens mognad och seger. Bäst nås denna tid genom en
rundfärd till Roms mosaiker, till dess titelkyrkor och diakonier
med början i Lateranens baptisterium, i den nu restaurerade S. Giovanni e Paolo på Caelius, i Sta Agnese och Sta Costanza, i Sta Maria
Maggiore (där det dock är långhusets mosaiker och triumfbågen,
Schii.ck-Sjöqvist fig. 125, icke absiden från slutet av 1200-talet, som
böra utgöra studiets utgångspunkt). En eller hellre flera sådana
dagar höra till det härligaste i Rom – och Schlick-Sjöqvist ger en
ypperlig ledning också därvid.
För den, som aldrig kan glömma intrycken av den första upplagan av Schlicks Rom, är det förvisso en särskilt stor tillfredsställelse att se detta verk rustat att åter fylla en stor uppgift och
förnya en stor tradition, så som det blivit genom Erik Sjöqvist.
Och man känner sig tacksam mot utgivaren icke blott för hans
eminenta sakkunskap utan även för att han med säker stilkänsla
mäktat bevara bokens ton och stämning. Någon gång har detta
fått ske även med risk att nytt och gammalt stöter samman. Så
läser man alltjämt i den nya upplagan Schlicks klagomål över den
gamla liberala tidens svaga kommunala myndigheter och deras
174
Vägvisare i 1lom
försyndelser mot monumenten i Rom. Det har redan något av historisk idyll över sig- ej minst då man betänker hur obesvärad kritikern är av alla illdåd, som gjorts och gjordes mot gamla värden i
hans egen hemstad Uppsala. Man skulle kanske önskat, att Sjöqvist
låtit mer rättvisa vederfaras den mycket betydande arkeologen
Boni. Den i Roms nyare hävder något förfarne ser nog eljest
enbart med intresse klagan från förgångna år oförmedlat ställas
emot Sjöqvists klara, sakliga kritik och värdering av fornvården
under Mussolinis tid och vad som då räddades trots en stor stadsplanereglering. Det är klart, att de myndigheter, som till exempel
förde Corso Vittorio Emanuele genom staden och uppkallade Gregorovius till hans lågande protest, högst betydligt stå tillbaka för
mellankrigstidens arkeologer och stadsplanerare i Rom. Men en
läsare, som ej helt är inne i tidens skiften vid Tibern, skall må-
hända känna sig något förvirrad, då han utan tydlig åtskillnad
finner klagan över den gamla goda tidens skröplighet och Sjöqvists
besinningsfulla ståndpunktstagande till Mussoliniepokens raska
tag, fel och förtjänster. Det är röster från två epoker, som tala så
att säga varannan gång men i en inre förbundenhet genom studier,
intresse och en stor upplevelse, som gör deras romerska bok till en
förnyad enhet och helhet.
I professor H. P. L’Oranges nyutgivna bok »Rom efter forvandlingem (Oslo 1949) finns det – för att använda ett gammalt uttryck – ingen näck i vattnet, ingen genklang från Bellis och de
gamla liberalernas Rom. Denne betydande norske lärde har med
hela sin intensitet som student och forskare upplevt Mussolinis och
Caesarernas Rom. Nu ha gudskelov spadarna hejdat sig, ·som
häromdagen en ledande romersk arkeolog sade. Tiden för överblick är inne. Den åsyftade Romspecialisten har tagit tillfället i
akt att tillsammans med den ypperlige kännaren av romersk arkitektur, arkitekt Italo Gismondi, utgiva en helt enkelt oumbärlig
karta över Roms antika ruiner inlagda i det moderna gatunätet:
Forma urbis Romae imperatorum aetate delineaverunt Josephus
Lugli et Italus Gismondi. Och professor L’Orange har givit oss en
livfullt och väl skriven, mycket nyttig översikt av allt det nya,
som kommit i dagen under mellankrigstiden, som han benämner
Mussolinis tidsskede i den eviga stadens växlingsrika liv. Boken
utmärkes av en vankfri saklig säkerhet och precision – utom mö:)~
ligen på en enda punkt. Sedan läsaren på första sidan vederbörligen upphetsats genom att se S. Lorenzo fuori le Mura i ruiner
efter bombningen 1944; får han veta, att »störste delen av hele byg- 175
Axel BoiHhius
ningens fresko- og mosaikkutsmykning (sank) i grus», för att senare i kapitlets avslutning få höra, att det verkligt omistliga i
kyrkan, den fornkristna kyrkan från 300-, 400- och 500-talen, som
utgör den nuvarande förstorade kyrkans östra halva, och dess 500-
talsmosaik på triumfbågens östra sida äro oskadda.
Efter detta skrämskott flyter skildringen fram med livfull och
behaglig saklighet. Det första kapitlet, »Roms regulering», skulle
jag vilja förlikna vid ett brev till hemmavarande Romfarare. De få
där besked om hur det gått med alla älskade platser, vad som
kommit i dagen, vad som finns kvar. Man skulle blott ha önskat,
att författaren förklarat för sina läsare och vänner, att bakgrunden till hela omdaningen är, att Rom vuxit från ett befolkningsantal på mindre än en miljon till över två miljoner, sedan han och
jag på 1920-talet blevo andligen bofasta i staden. Den stora omdaningen hade sin grund i nya livsbehov ej i steril strävan efter
ökad glans genom frilagda ruiner. Såden blev en på många håll
retoriskt utnyttjad bieffekt av ett praktiskt stadsplanearbete av
stora mått. Ur en annan synpunkt sett var omsorgen om ruinerna
ett utslag av förebildlig, målmedveten fornvård, vilken fördelaktigt skiljde sig· från den vanvård, över vilken Schiick jämrar sig.
Har man haft förbindelse med de män, som hade det direkta arbetet om hand, träder den senare synpunkten helt i förgrunden. Man
kan då även konstatera, att den gångna perioden, för allt vad den
inneburit av skeppsbrott, våld och väld, på detta särskilda område
lämnat ett arv av större sakkunskap och målmedvetenhet efter sig.
L’Oranges andra kapitel »Romersk kontrapunkt» ger besked om
hans egna studier av den sena, expressiva romerska konsten, om
dess nya värden, dess motsättning mot den klassiska konstens förälskelse i livet, dess besjälande – allt detta, som L’Orange för
nordisk publik redovisat i det geniala arbetet »Fra antikk til
middelalder. Fra legeme til symbol» och nu ytterligare utvecklat i
ny riktning genom »Keiseren på himmeltronem (1949. Båda på
Dreyers förlag. Oslo). Här – liksom också på andra ställen i
boken – bryter L’Oranges nyskapade forskning och dess mångfaldiga resultat igenom vägvisarens åskådliga, sakligt nogräknade
redogörelse med något av sällsynt medryckande forskarkraft. Så
rustad går skildringen till de republikanska templen på Piazza
Argentina, till Augustus’ Mausoleum och fredsaltare, kejsarfora
och varuhusen utanför Trajanus’ forum, till Diocletianus’ curia
och Venus’ och Roms tempel vid Forum Romanum.
Den storslagna vandringen genom allt detta, som fogats till
176
Vägvisare i Rom
Roms stadsbild från senare delen av 1920-talet och framåt, fortsättes i Vatikanska museet och Konservatorspalatset med ett kapitel om under krigsåren funna kejartidsreliefer. Viktigast äro en
rad glansfulla plattor, där bland klassicistiskt formade gestalter
och ansikten kejsare i realistisk romersk stil framträda som mittfigurer. Dessa plattor ha aldrig eller endast kort tid använts. De ha
hamnat på ett magasinsområde för skulptur på Marsfältet, och där
ha de återfunnits – en lysande illustration till att man i kejsarstaden kunde finna konst på lager. 1\;t:an behövde ej ovillkorligen
riva monumentalbyggnader för att sammanbringa en reliefsamling från olika tider, som till exempel på Konstantins triumfbåge.
Varför ha relieferna i fråga kasserats~ Det är uppenbart, att det
gått politik i den kalla, kräsna men ädelt formsäkra klassicistiska
hovkonst, som präglar dessa reliefer. Men vad gälla de~ Alla äro
ense om att Vespasianus är centralgestalten på den ena reliefen.
Förste utgivaren F. Magi och med honom L’Orange förstå den som
en skildring av Vespasianus’ triumfatoriska återkomst till Rom
och möte med sonen Domitianus år 69 e. Kr. Vid tolkningen av den
andra reliefen synes mig L’Orange missförstå motivet. Enligt Magi
och den senaste tolkaren K. Schefold i Atlantis 1949 se vi Roms
skyddsgudar och senatens genius nästan truga den motspänstige
kejsaren till handling. L’Oranges mening, att denna platta skulle
som motstycke till Vespasianus-reliefen skildra en Domitianus’
festliga återkomst till Rom, strider mot hela stämningen och rö-
relseschemat. Magi tror, att vad man genom relieferna velat visa
för folket är kejsar Domitianus’ nästan påtvingade avfärd till ett
impopulärt krig. Schefold däremot menar, att båda relieferna
återge fredliga statsakter, som skulle legitimera Nerva vid hans
tillträde efter Domitianus’ mord år 96 e. Kr. De skulle vara från
Nervas tid och ej ha något med Domitianus att göra. Medan Nerva
på den ena som ung konsul står vid Vespasianus’ sida, skulle vi
enligt Schefold på den andra se honom söka avböja den farofyllda
hedern att bli kejsare; detta var, som det nyligen visats, en stående
ceremoni vid kejsarvalen. Magi och L’Orange mena, att mittfiguren på denna senare platta efter Domitianus’ död och dom omarbetats och fått Nervas drag. Enligt Schefold har den från början
varit Nerva. Hans korta regeringstid (96-98 e. Kr.) förklarar,
varför relieferna aldrig kommo till användning.
Politiska monument kunna ha sina öden både i antik och modern
tid! Nu ha vissa av de här omtalade stora reliefplattorna blivit
funna i påvestaten, under la Cancelleria vid Corso Vittorio Em- 177
Axel Boethius
manuele, men en av dem under trottoaren utanför. De förra kommo
till Vatikanen, den senare till Konservatorspalatset. Numera väntar man dock som bäst på att denna sistnämnda genom ett byte
skall få förenas med den vackra uppställningen på en gård i Vatikanska museet. Det blir ett lyckligt slut på en typiskt romersk,
traditionsmättad återföreningskomedi i gammal god stil. Tragiskt,
fullt av vår tids höjda, retoriska bombasmer och vådeldar är däremot Nemiskeppens öde. Först den stora reklamen kring Nemisjöns sänkning och skeppens utomordentligt skickliga bärgning,
så, till sist, en tysk officer, som i meningslöst raseri bränner upp
alltsamman! Lyckligtvis ligger mellan denna början och detta slut
exakt och förtjänstfull italiensk forskning. Dess resultat ha fått
bli epilog i professor L’Oranges bok. Den kunde ha haft ännu större
kulturhistoriska utsikter, om författaren erinrat sig professor Axel
W. Perssons sammanställning med hellenistiska praktskepp (i
Svenska Rominstitutets skrifter 4), men även så som kapitlet nu
står, är det utmärkt och en väl funnen avslutning på en sakrik och
väl skriven bok.
För L’Orange fram Roms nyheter, så ger i stället Romprofessorn
Giuseppe Lugli en skildring av det gamla, kända monumentbeståndet i sin bok »Det antika Rom» (Lund 1949). Boken, som översatts till svenska av en av våra trognaste romarinnor, Frida Billberg, är en sammanfattning av mycket anlitade och kända framställningar från omkring 1930. De senare decenniernas fynd, som
så rikhaltigt behandlas både av Schiick-Sjöqvist och L’Orange, äro
i Luglis bok ofullständigt och knapphändigt skildrade. Författarens egen stora framryckning som arkitekturhistoriker har även
ägt rum under senare år, och sitt historiska sinne har han ej heller
mobiliserat i denna bok. Men den har andra betydande förtjänster.
Den är en fullständig, ytterst kunnig, klart och livligt skriven
skildring av Roms antika ruiner. En romare talar om sin egen
stad med både lärdom och den förtrogenhet, som endast bofasthet
ända från barna- och skolår kan skänka. Värdfull är också den
direkta kontakt med italiensk forskning och dess synpunkter, som
boken förmedlar. I dessa avseenden är Luglis Romskildring ett
mycket glädjande tillskott till vår litteratur- vare sig man sedan
tager Lugli, Schiick och L’Orange till hjälp vid hemmastudier eller
på den eviga stadens gator och torg eller som samlande läsning
efter en Romresa med allt vad de då kunna skänka av klarnad
överblick och önskan att återvända till vad man sett eller förbigått.
178
–