Litteratur
1950
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
VETENSKAP OCH KRIGFÖRING
Den som vill intressera sig för ett framtida krig, huruvida det måste
komma och dess sannolika karaktär, om det kommer, bör icke försumma att läsa »Modern arms and free men» av Dr Vannevar Bush
(Simon and Schuster, New York, 1949, 274 s). Författaren var professor
vid Massachusetts Institute of Technology, då han 1938 kallades till
ordförandeposten i Carnegieinstitutet i Washington. 1940 gjorde presidenten honom till chef för en ny institution, National Defence Research
Committee, sedermera kallad Office of Scientific Research and Development, alltså en motsvarighet till vår Försvarets forskningsanstalt,
ehuru med mycket vidsträcktare arbetsområde. Vid krigets slut arbetade 30 000 fysiker, kemister, ingenjörer och läkare under Bush på
att skapa underlaget för en effektivare krigföring. Han bör sålunda
behärska ämnet »vetenskap och krigföring».
Bush framhåller till en början att de tekniska framstegen under
andra världskriget blevo så avancerade till följd av att vetenskapen
så grundligt mobiliserats, att man inte bör vänta sig några nya, större
upptäckter inom 10 år framåt. Efter detta decennium däremot kan
man tänka sig nya inslag i krigföringen, som kunna förändra dennas
karaktär.
Bush anser, att det mest karaktäristiska i lantkriget blivit försvarets
ökade möjligheter. Till skillnad mot vad fallet var vid krigets början
kännetecknas läget vid krigets slut och nu av. svårigheten att genombryta ett väl förberett lands försvarssystem, dock under den uttryckliga förutsättningen att det är fråga om jämnstarka och kvalitativt
jämbördiga motståndare med lika modern teknisk utrustning. Minfält
försvarade med artilleri och granatkastare med radarrör, rekylfria
gevär och kanoner samt attackflyg med raketer och riktad sprängverkan ha blivit goda motmedel mot mekaniserade trupper.
Luftinvasionen är, säger Bush, ett taktiskt hjälpmedel för att åstadkomma ett hål i en försvarslinje. En luftinvasion med mera strategiskt
syfte, »på djupet», är sannolik endast om försvararen är omodernt utrustad och saknar rörliga krafter för motanfall. Luftinvasion över en
gräns, som har modern radarluftbevakning och ett intakt dag- och
nattjaktflyg, är liktydig med självmord.
Kustinvasionstekniken under det senaste kriget är ju välkänd. Nödvändigheten att forcera väl utbyggda strandförsvarslinjer framtvang
de speciella invasionsfarkosterna och en rad anfallsvapen jämte andra
hjälpmedel, inte milist sjö- och luftburna raketer, för att hålla ner
försvaret vid stranden. Det var kanske få andra områden,·som tog den
vetenskapliga och tekniska uppfinningsrikedomen så· mycket i an~
179
Litteratur
språk som detta. Kustinvasion är därför i framtiden en svår operation.
Till och med när det inte finns någon försvarslinje alls på stranden
kräver den herravälde både till sjöss och i luften som första villkor.
Om man verkligen lyckas tillkämpa sig dessa är det ändå ett vanskligt
och förlustkrävande företag. Periferiförsvaret har sålunda goda förutsättningar.
Över huvud taget kunna fronterna i ett modernt krig lätt stagnera,
såvida inte den ena sidan har eller vinner herravälde i luften, framhåller Bush.
I fråga om sjökriget tror Bush, att det nu är slut med de stora
flottornas sammandrabbningar. slagskeppens roll har övertagits av
hangarfartygen. Visserligen ge radar och luftvärn fartygen en betydande defensivkraft, men å andra sidan är ett angripande flyg berett
att ta förlusterna för att sänka ett dyrbart och kanske oersättligt
fartyg. Sjöfarten kan icke heller röra sig fritt inom ett anfallande
flygs räckvidd, särskilt när detta har radar att spana med. Radiostyrda bomber, fällda utom luftvärnets räckvidd, äro också värdefulla
anfallsmedel mot fartyg. De funnos redan under det senaste kriget
och komma säkert igen i förbättrad form. Västmaktsflottornas uppgift
måste främst av allt vara att trygga förbindelserna över det hav, som
delar den allierade världen i två hälfter. Det farligaste hotet mot dessa
kommer under vattnet.
Ubåtshotet, som slogs tillbaka 1943, var i krigets sista skede på väg
att bli farligt igen, till följd av den ökade verkningsförmåga som
luftmast, ökad fart och långdistanstorpeder medförde. Det finns ännu
mycket ogjort på motmedlens område. Lösningen ligger i »hunterkiller»-grupper av lätta hangarfartyg med spanings- och attackplan
och speciella ubåtsjaktfartyg, alla utrustade med radar och akustiska
hjälpmedel.
Ä ven i luftkriget har, säger Bush, försvaret vunnit i styrka. De
moderna reajaktplanen, vägledda av luftbevaknings- och stridsledningsradar, ha gjort bombanfall på måttliga flyghöjder till mycket
vanskliga företag, både under dager och mörker. Trots alla de hjälpmedel i fråga om störning av försvarets radar och radio, skenföretag,
jakteskort och annat, som framkommo under krigets senare del, anser
Bush, att försvaret har övertaget gentemot konventionella bombplan
– under förutsättning självfallet att försvaret är fullt modernt, att
det finns på platsen och är numeriskt tillräckligt.
När bombplanen, för att undvika försvaret, söka sig upp till stora
höjder, över 10 000 m, såsom fallet är med de senaste propellerplanen
och med de reabombplan som börja komma fram, blir det svårare för
försvaret. Till en början elimineras luftvärnet, därnäst får jakten
svårt att hinna upp i tid. A andra sidan tvingar den höga höjden i
regel till bombfällning med hjälp av radar, och radar kan störas på
elektrisk väg. Träffsannolikheten avtar med höjden, så mycket att det
kan bli avgörande mot små måL Mycket har vunnits blott genom att
bombplanen tvingats så högt upp. Måhända bli sådana anfall med
konventionella bomber mindre lönande. Om emellertid bombplanen
medföra atombomber kommer frågan delvis i ett annat läge.
180
Litteratur
I fråga om atombomben framhåller Bush till en början, att den
största skadegörelsen i Japan icke åstadkoms av de båda atombomberna utan av de vanliga brandbomber, varmed Japans storstäder i
tur och ordning brändes ner, låt vara med ett långt större kraftuppbåd
i bombflyget. En atombomb har samma sprängverkan som 30 000 ton
trotyl, ett atombombförande plan motsvarar 6 000 plan med vanliga
bomber. Framställningskostnaden för atombomben är enorm. Det är
inte utan vidare klart att den betalar sig. Förutsättningen härför är,
att den kan levereras vid målet relativt billigt. Räcker det med ett
plan i ställer för 6OOOT Förvisso icke, säger Bush. Det atombombbärande planet måste forcera försvararens luftförsvar, och det kommer
inte att lyckas, om man icke använder många flygplan mot samma
målområde, med och utan bomber, som använda alla taktiska och tekniska finter för att villa bort försvaret. Det säkraste medlet mot atombomber är därför ett starkt och modernt, stridsberett luftförsvar,
sammansatt så som nyss nämnts. Även atombombanfall bli då tidsödande och dyrbara operationer, och frågan om de löna sig kommer
att noga övervägas varje gång.
Atombomben kan kanske också skjutas från ubåtar utanför kusten.
Om ryssarna löst detta problem, skulle USA:s utomordentligt sårbara
industri- och livscentra längs Atlantkusten komma inom räckhåll.
Detta hot kan endast avvärjas av flotta och flyg i intensiv ubåtsjakt,
med de hjälpmedel som nyss antytts.
Sin kanske största och mest bestående verkan får en atombomb
genom radioaktivitet, när den exploderar under vattnet. Fartyg, som
sköljdes över av radioaktivt vatten vid Bikini, ha numera måst sänkas,
därför att de efter två år ännu icke kunde beträdas. Mot hamnstäder
som New York och Stockholm skulle det löna sig bäst att fälla bomben
i vattnet och låta vattnet i stället för elden göra verkan. En krigsöppning skulle väl kunna tänkas på så sätt att handelsfartyg, lastade
med en atombomb, utplacerades i några viktiga hamnar för att på ett
givet klockslag låta bomberna springa och sprida sin förödelse över
staden.
På tal om robotvapen framhåller Bush, att man måste noga beakta
kostnadsfrågan, innan man satsar för mycket på dem. Så t. ex. var den
tyska V 2 dålig ekonomi. Energi och pengar, som nedlades på detta
dyra vapen, kunde med större fördel ha använts på reajaktplan. Inte
heller för framtiden tror Bush mycket på vapen av denna typ, trots
att försvaret inte kan beskjuta dem i luften. Precisionen är och förblir alltför liten utom möjligen på mycket korta håll. Det är tekniskt
inte omöjligt att göra en dylik transatlantisk, högtflygande fjärrbomb,
men varje skott skulle kosta miljoner – utan säkerhet för verkan i
målet. Tyskarnas V l var bättre affär, men tack vare de allierades
bombning av baserna blev V l-offensiven både försenad och reducerad.
Mot sådana robotar hade också försvaret med jakt och luftvärn god
verkan. Värre blir det i framtiden, då roboten med hjälp av en bättre
reamotortyp kan drivas upp till ljudhastigheten eller högre. Det är
dock en öppen fråga om precisionen kan bli godtagbar utom på mycket
kort håll. Teoretiskt är det möjligt att göra en atombombförande robot,
181
Litteratur
men Bush tvivlar på, att man har råd att placera en så dyrbar laddning i en så opålitlig tingest. En viktig utveckling ehuru på lång sikt
är, tror Bush, luftvärnsroboten med målsökare. Den kan bli ett farligt
hot mot stora bombflottor.
I likhet med amerikanska högsta krigsledningen anser Bush, att
USA:s främsta medel för att upprätthålla freden skall vara det strategiska bombflyget och kräver högsta beredskap på detta. Han begär
också, att presidenten skall få beordra omedelbara motanfall utan att
höra kongressen, om någon angriper USA eller någon av dess förbundna, vem det vara må. Vid krigsutbrottet ligger stor fara i dröjsmål, om de förbundna skola kunna räddas. Han tror, att dessa motanfall väl kunna fördröja och försvaga den röda armen och avsevärt
minska dess möjligheter att föra ett långt krig. Däremot kunna de
nog icke helt hejda en offensiv och ej heller ensamma avgöra kriget.
Vetenskapen har skapat många nya medel för gaskrig och biologisk
krigföring i skrämmande former. Bush tror emellertid trots allt, att
dessa inte komma att sätta sin prägel på framtidens krig. Trots att
båda parter voro beredda, användes inte stridsgaser under förra kriget.
Det ligger någon djupt rotad motvilja i den mänskliga naturen mot
att använda gifter mot människor och djur. Gifterna, inklusive radioaktiva ämnen, kanske bli ett inslag i krigföringen, men ingen revolution. Om trots allt biologisk krigföring kommer till stånd, behöver
den inte få katastrofala verkningar. Hygienens och läkemedlens allmänna framsteg ökar den medicinska försvarsberedskapen, och det
finns anledning att inte misströsta om motståndskraften, om man
systematiskt förbereder det medicinska civilförsvaret.
Bush behandlar också ingående den ideologiska motsättning som
skiljer öst från väst, å ena sidan det totalitära systemet grundat på
en rent materialistisk världsåskådning, å andra sidan det system, som
sätter friheten främst och har en humanistisk eller religiös livsinställning till grund.
Vetenskapen kan icke tagas till intäkt för en materialistisk åskådning. Vetenskapen kan icke förklara skapelsen, icke livets uppkomst
och mening, icke viljans frihet eller ofrihet. Allt detta och mycket
annat ligger bortom dess räckvidd. Det är tro, som nu behövs i det
ideologiska försvaret mot materialismen, vars yttersta konsekvens är
det system, som nu praktiseras i kommunismen. I tron på människovärdet kunna anhängare av alla de stora religionerna förenas, likväl
som personer utan någon religiös övertygelse, men ändå med samma
humana grundsyn. Endast om alla dessa – de som ha till mål att
bygga upp och inte att härska – i insikt om den fara som genom
materialismen hotar västerlandet inifrån, sluta sig samman, kan hotet
avvärjas.
Vetenskapen kan icke utvecklas på samma sätt i en diktatur som i
en demokrati. Vetenskapsmannen måste ha full frihet till tankeutbyte
med kolleger och att söka sanningen utan politiska sidoblickar eller
direktiv. En jämförelse med den tyska forskningens läge vid krigets
slut visade, att demokratiernas system hade varit överlägset och nått
längre på nästan alla områden. De tyska vetenskapsmännen hade varit
182
..
Litteratur
bundna i ett byråkratiskt system, och sarilarbetet med militärerna hade
varit alltför formellt. Nyckeln till de allierades överlägsna resultat
var friheten att kritisera uppåt och nedåt och förmågan att, allt efter
behovet, på frivillig grund dra till sig de allra bästa krafterna för
varje projekt. I Sovjetunionen råder, säger Bush, samma system som
i Tyskland, men upphöjt till en högre dignitet.
En stor fara i nuläget är att skatta de yttre riskerna så högt, att
man under upprustningen offrar vad man vunnit på den inre fronten.
Det gäller att hålla en medelväg. Den militära styrkan måste vara
tillräcklig för att avhålla motparten från aggression, men om den uppnås på bekostnad av levnadsstandard och jämvikt inom landet, förlorar man styrkan. Armen, som håller vapnet, orkar inte lyfta det.
Med vetenskapens hjälp skall det, tror Bush, vara möjligt att fortsätta
på den väg, som leder till ökat välstånd och bibehållna ideal, samtidigt
som den yttre friheten garanteras med väpnad makt, så länge detta är
nödvändigt.
Så länge västerlandet är invändigt och utvändigt starkt, behöver det
inte bli något krig, säger Bush. Om kriget ändå kommer, behöver det,
trots atombomber och annat, inte betyda kulturens undergång. Risken
att förlora ligger i risken att förlora friheten och förtröstan. »Förlora
vi friheten är det därför att vi överge den.» Om vi förfalla till egocentrisk övertro på vår egen kunskaps ständigt växande räckvidd,
bana vi väg för en materialism, som ofelbart leder till att sätta makten
att döda och härska främst. Emot detta måste vi sätta den anda, som
i tro på något bortom det rent materiella, främst strävar efter att
bygga upp i samarbete med andra människor.
Bush’s åsikter ha här fått tala för sig själva. Boken har tydlig adress
till det amerikanska folket och torde bl. a. syfta till att dämpa dess
farhågor för anfall mot hemlandet, men ha ändå mycket att säga en
skandinavisk läsare. Frågan om demokratiens inre försvar behandlar
han från mera ideella utgångspunkter än vi äro vana vid här i landet.
Den amerikanska idealiteten anses stundom vara naiv eller falsk. Hos
författaren till »Moderna vapen och fria människor» är den utan tvivel
en ståndpunkt grundad på både tro och vetande.
G. A. W estring.
SPANIEN OCH ANDRA VÄRLDSKRIGET
Man torde utan att göra sig skyldig till någon större överdrift kunna
påstå att det sällan i historien förekommit ett så slående fall av
kollektiv orättvisa och ett av bristande logik så präglat resonemang
som den behandling Förenta nationerna efter Andra världskriget utsatt Spanien för. När det gäller Spanien men icke när det gäller dess
anklagare, har man bortsett från Atlantdeklarationens princip att en
stats inre angelägenheter uteslutande äro dess ensak. Vissa statsmän,
bland dem Churchill, ha delvis tagit avstånd från denna behandling,
som främst inspirerats av Sovjetunionen, och under debatterna i F. N.
ha en del latinamerikanska stater även visat förståelse för Spanien.
183
Litteratur
Motiveringen för denna Spaniens diskriminering har väl främst varit
den hjälp Francoregeringen under inbördeskriget fick från Tyskland
och Italien, men säkerligen har även uppfattningen om den spanska
neutralitetspolitiken medverkat. På senaste tiden har emellertid, särskilt i de anglosaxiska länderna, en förändrad syn på denna börjat
göra sig gällande allteftersom nya dokument offentliggjorts. Under
sådana förhållanden kan det vara motiverat att söka ge en objektiv
bild av Spaniens yttre politik under andra världskriget, om vilken
många falska legender skapats. Uppgiften är av intresse även ur
svensk synpunkt, då den spanska neutralitetspolitiken företer åtskilliga likheter med den svenska.
Källmaterialet för ett studium av den spanska neutralitetspolitiken
utgöres främst av memoarskildringar. Den samling dokument rörande
tidigare tyska närmanden till Spanien, som under 1946 utgavs av ryska
utrikesministeriet och senare i engelsk översättning publicerats av det
amerikanska Department of State, ge endast en ofullständig bild av
händelseförloppet. Av memoarerna märkas främst de amerikanska och
engelska Madridambassadörernas. Carlton Hayes’ »Wartime Mission
in Spain 1942-1945» (New York 1945) framträder som ett verk av en
objektiv historiker, som ärligt söker bedöma den spanska neutralitetspolitiken. Betydligt mera subjektivt hållen är den engelske ambassadören sir Samuel Hoares, numera Lord Templewoods, »Ambassador
on special Mission» (London 1946). Hoare spelade i politiskt avseende
en betydligt större roll än Hayes men han har en tendens att överdriva sitt inflytande, vartill kommer att hans memoarer innehålla en
del rent oriktiga uppgifter. Från den amerikanska pressattachen John
Emmet Hughes’ hand föreligger »Report from Spaim (London 1947),
som emellertid mest sysslar med Spaniens inre problem, varvid man
fäster sig vid hans synnerligen kritiska inställning till Francoregimen. Värdefulla upplysningar om Spaniens politik kunna även
hämtas ur den amerikanska historikern William Langers »Our Vichy
gamble» (New York 1947), Anthony Martienssons »Hitler and His Admirals» (London 1948) och »Cianos Diplomatic Papers» (1948). I Churchills under fjolåret utkomna verk »Englands stoltaste stund» ingår
även en kortfattad synnerligen objektivt hållen skildring av Englands
förhållande till Spanien under det kritiska året 1940.
Tyngst vägande av de hittills publicerade bidragen till Spaniens
neutralitetspolitik får dock spanske f. utrikesministern Rarnon Ser-,
rano Suiiers bok »Entre les Pyrenees et Gibraltar» (Constant Bourquin Geneve 1947) anses vara. Suiier, som är svåger till general Franco,
blev januari 1938 inrikesminister i Burgosregeringen och samtidigt
generalsekreterare i falangistpartiet. Från 17 oktober 1940 till början
av september 1942 var han utrikesminister och spelade som sådan en
förgrundsroll i spansk utrikespolitik under de första krigsåren. Med
avseende på sin politiska inställning hyste han alltsedan sina universitetsår i Italien en stark sympati för fascismen, medan han särskilt i sin egenskap av varm katolik ställde sig åtskilligt kritisk till
nazismen; för tyska folket som sådant kände han dock en varm vänskap. »Entre les Pyrenees et Gibraltar» är ett arbete, som äger stort
184
Litteratur
dokumentariskt värde. Det ger en bild av Suii.er, som föga överensstämmer med den av propagandan utmålade. Det är svårt att frånkänna Suii.er intelligens, rättframhet och en stark patriotism. Han
har även i hög grad le courage de son opinion och gör intet försök
att dölja de misstag och felbedömningar han gjorde sig skyldig till.
Ursprungligen hade han tänkt vänta med att ta till orda tills han
blivit i tillfälle att framlägga en mera fullständig redogörelse för
sitt fögderi, men de enligt hans mening tendentiösa skildringar av
Spaniens politik som sett dagen, främst Hoares, ha förmått honom
att redan tidigare gripa till pennan. Suii.ers polemik mot Hoares »Ambassador on special Mission» har en påtagligt hetsig prägel, som eljest
lyser med sin frånvaro i hans bok.
En framställning av Spaniens utrikespolitik under andra världskriget kan lämpligen inledas med en teckning av landets läge vid
inbördeskrigets slut våren 1939. Suiier påvisar, att Spanien fräsett anslutningen till antikominternpakten ej var bundet av några politiska
förpliktelser till Tyskland och Italien. I det tillstånd av utmattning
vari landet befann sig hade det allt intresse av att freden bevarades.
Under den resa, som Suii.er juni 1939 företog till Italien samtidigt med
de sista hemvändande italienska legionärerna betonade han också
starkt Spaniens fredskärlek men underströk samtidigt att den fred
Spanien önskade var en fred som lämnade det starkt och oberoende.
Vid krigsutbrottet september 1939 proklamerade Spanien sin neutralitet. Men detta innebar enligt Suiier icke att det kunde stå som passiv
åskådare. Spaniens nationella intresse krävde att det intog en vänskaplig hållning till axeln Berlin-Rom. Orsaken härtill var ej i främsta
rummet hänsyn till den hjälp Tyskland och Italien lämnat under inbördeskriget. Det fanns också andra historiska skäl, som alltför litet
ha beaktats. England och Frankrike hade varit Spaniens traditionella
fiender; under sin maktperiod hade de visat föga förståelse för Spaniens nationella aspirationer. Det räcker med att hänvisa till Gibraltar
och Marocko. Med Tyskland hade Spanien däremot ej haft några allvarliga konflikter. Under kriget 1914-1918 sympatiserade en stor del
av spanska folket med Tyskland. Suii.er finner det naturligt att Spanien sökte anknytning till de makter som önskade åstadkomma en
förändrad maktbalans i Europa. Farhågorna för att en tysk-italiensk
hegemoni skulle innebära en fara för Spaniens nationella oberoende
betecknar han som överdrivna, då de tyska och italienska intressesfärerna ej kolliderade med den spanska. Men Suii.er var ingalunda
blind för de faror som hotade Europa genom en alltför stor tysk seger.
Korrektivet mot ett alltför övermäktigt Tyskland ansåg han borde
sökas i ett latinskt block bestående av Spanien, Portugal, Frankrike
och Italien.
Då de tyska trupperna 27 juni 1940 nådde fram till Pyreneerna stod
Spanien, liksom Sverige 9 april 1940, öga mot öga med den mäktiga
tyska krigsmaskinen. Suii.er medger oförbehållsamt att han nu trodde
på en tysk seger; andra än han ha som bekant gjort sig skyldiga till
samma misstag. Spaniens främsta intresse var nu att söka undvika
en tysk ockupation. Härför krävdes enligt Suiier att det trädde i en
185
Litteratur
vänskaplig kontakt med Tyskland och lärde känna dess verkliga avsikter, varom man i Madrid vid denna tid var mycket illa underrättad.
För att sondera terrängen sände Franco då Suiier till Berlin som
utomordentligt sändebud. 13 september lämnade Suiier Madrid. I Berlin
konfererade han med Hitler och Ribbentrop. Tyskland visade sig härvid ej berett att ge Spanien några bindande löften i Marockofrågan;
Suiier anser detta bero på att Tyskland ännu hoppades kunna vinna
Petain men att dess egna afrikanska ambitioner också spelade en roll.
Frågan om Spaniens inträde i kriget berördes även. Suiier gav ett
undvikande svar med hänvisning till Spaniens svåra försörjningsläge.
Ribbentrop gjorde en framstöt för erhållande av en tysk militär bas
på Kanarieöarna, ett krav som Suiier vägrade att ens diskutera. En
följd av dennes Berlinbesök blev det bekanta mötet mellan Hitler och
Franco vid Pyreneerna 23 oktober, som emellertid endast resulterade
i ett i allmänna ordalag hållet protokoll.
En avgörande tysk-spansk diskussion i Gibraltarfrågan ägde rum
i Berchtesgaden 19 november 1940. Kort förut hade Franco hållit en
överläggning med Suiier och de tre försvarsministrarna, varvid det
beslöts att Spanien under inga förhållanden kunde inträda i kriget.
Man var i Madrid beredd på en häftig reaktion från tysk sida. Om
sina samtal med Hitler och Ribbentrop i Berchtesgaden har Suiier
låtit göra stenografiska anteckningar, varför hans skildring har stort
dokumentariskt värde. Hitler började med att skarpt klandra Italiens
angrepp på Grekland och betonade att det nu gällde att stänga till
Medelhavet i väster vid Gibraltar och i öster vid Suez. Allt var förberett för en attack mot Gibraltar. Liksom förra gången framhöll
Suiier Spaniens svåra ekonomiska läge och beklagade sig även över
att det ej erhöll den materiella hjälp från Tyskland det räknat på.
Något beslut om ett eventuellt spanskt krigsinträde kom icke till stånd.
Inom mindre än en månad återkom dock Tyskland till saken. 8 december anlände amiral Canaris, den bekante chefen för Abwehr, till Madrid
med ett förslag från Hitler att han i spetsen för sina trupper skulle
intåga i Spanien 10 januari 1941. Franco förklarade emellertid att
Spanien ej var berett att vid denna tid inträda i kriget. Härmed var
frågan avgjord. Väl återkom man från tysk sida – detta gäller
särskilt Göring och storamiral Raeder – även senare till tanken på
Gibraltars erövring, men sedan Tyskland vänt sig österut mot Ryssland, förlorade tanken alltmer i aktualitet.
Den andra stora krisen för den spanska neutraliteten inträffade vid
den allierade landstigningen i Nordafrika 8 november 1942. Då hade
Suiier lämnat utrikesministerposten och efterträtts av generalen greve
Jordana, som stod de konservativa militärkretsarna nära och till sin
utrikespolitiska inställning närmast var engelskorienterad. Skiftet på
utrikesministerposten förestavades dock främst av inrikespolitiska
skäl. Under den månad som föregick invasionen utövade de allierade
en livlig diplomatisk aktivitet i Madrid. 8 november på morgonen överlämnade Carlton Hayes till Franco ett budskap från president Roosevelt av innehåll att de allierade ämnade respektera Spaniens neutralitet. Både Franco och J ordana mottogo med stort lugn meddelandet
186
——
..l
Litteratur
om den allierade landstigningen. I ministerrådet höjdes däremot tre
röster till förmån för en spansk intervention. Genom J ordanas fasta
hållning ajournerades dock avgörandet till påföljande dag, då spanska
regeringen under inflytande av de allierades stora begynnelseframgångar proklamerade Spaniens neutralitet. Detta beslut stod fast trots
tyska försök att få det ändrat. 7 december meddelade Carlton Hayes
Roosevelt att Spanien ämnade motsätta sig alla försök från varje
utländsk makt att invadera landet. Efter kriget har Göring betecknat det som ett av Tysklands största misstag att det ej begagnade
tillfället att marschera in i Spanien och erövra Gibraltar. Troligen
har Hitler ansett att riskerna vägde tyngre än fördelarna; Napoleons
experiment manade ej till efterföljd. Den stora betydelse Spaniens
beslut hade för de allierade framhölls av Churchill i hans underhustal
24 maj 1944, där han klart belyste de risker en spansk intervention skulle
medfört för Nordafrikainvasionen. Under den tid som följde närmast
efter denna gav Spanien de allierade ytterligare en värdefull hjälp
genom att det tillät tusentals allierade flyktingar att passera dess
territorium på väg till Nordafrika för att där ansluta sig till de
allierade armeerna. Värdet av denna hjälp underskattas påtagligt av
Hoare.
Spaniens utrikespolitik från Nordafrikainvasionen fram till Europakrigets slut 8 maj 1945 kan behandlas mera kortfattat. Efter Italiens
kapitulation i september 1943 proklamerade Spanien att det övergick
från att ha varit icke-krigförande till full neutralitet. Den blå divisionen, som varit Spaniens bidrag till kampen mot kommunismen,
återkallades från Ryssland. Genom avtalet 2 maj 1944 med de allierade
västmakterna begränsades den spanska volframexporten till Tyskland,
som vållat åtskilliga slitningar, samtidigt som Spanien förband sig
att utvisa ett stort antal tyska agenter från spanskt territorium. I
april1945 avbröt Spanien de diplomatiska förbindelserna med Japan.
Nazismens slutliga sammanbrott förorsakade ingen starkare känslomässig reaktion hos spanska folket. Man hade haft nog av sitt eget
inbördeskrig och kände närmast lättnad över att ej ha indragits i
världsbranden. En intressant ögonvittnesskildring av stämningen i
Madrid på fredsdagen ger den svenska journalisten Svante Löfgren
i »Soliga Spanien välkomnar» (Ljus förlag 1945).
Vid ett försök att fälla ett slutligt omdöme om den spanska neutralitetspolitiken är det naturligt att man jämför den med den politik
övriga europeiska neutrala stater – Sverige, Schweiz, Portugal, Turkiet ·- förde. Suiier låter dessas politik i ~orthet passera revy; hans
framställning av den svenska neutralitetspolitiken är i stort sett
korrekt. Den spanska neutralitetspolitiken undergick under krigets
lopp liksom den svenska stora förändringar. Det är emellertid svårt att
inse hur Spanien utan att indragas i kriget kunnat föra en väsentligt
annan politik än det gjorde. Ledmotivet för Franco var utan tvivel
Spaniens eget nationella intresse; han ville bespara sitt av inbördeskriget utmattade land att indragas i världskriget. Under axelmakternas
segerår betygade Franco dem i ord sin solidaritet, men i handling gav
han ingalunda prov på någon större tacksamhet mot Hitler och Musso- 14- 503443 Svensk Tidskrift 1950 187
Litteratur
lini. Vintern 1940-1941 var det tvärtom hans skickliga förhalningstaktik som förhindrade att Tyskland bemäktigade sig Gibraltar, vilket
var till stor fördel för England i dess dåvarande isolerade läge. Churchill
skriver i sina krigsminnen att Franco härvidlag visade prov på en
betydande statsmannabegåvning. Ostridigt är att Spaniens kallblodiga
och egoistiska politik var till stor fördel för de allierade. Detta betygas
ej minst från tyskt håll. General Jodl skriver i sin bekanta dagbok
att Suiiers motstånd omintetgjorde Tysklands försök att dra Spanien
in i kriget och erövra Gibraltar. En objektiv iakttagelse kan därför
ej komma till något annat resultat än att Spaniens neutralitetspolitik
på intet sätt lämpar sig som motivering för den behandling landet
efter kriget rönt från F. N., en behandling som även i övrigt i många
avseenden framstår som både orättvis och ologisk. Ett uttryck för
den förändrade stämning mot Spanien som på sistone börjat göra
sig gällande är Förenta staternas nyligen tillkännagivna beslut att
verka för återställande av normala diplomatiska förbindelser med
Madrid och den allt livligare diskussionen om Spaniens eventuella
anslutning till Atlantpakten.
Birger Swedenborg.
SYDAMERIKANSKA HÄGRINGAR
Sven Ola Swärd behandlar i sin nyligen utkomna avhandling
»Latinamerika i svensk politik under 1810- och 1820-talen» flerstädes
frågor, som ej sakna aktuellt intresse. Sveriges efterkrigstida exportproblem och politiska balansgång mellan det avslutade krigets båda
främsta, inbördes rivaliserande segermakter, av vilka Ryssland är
den ena parten, bilda i stor utsträckning grundtemat. På samma sätt
förete de både efterkrigsperiodernas snabbt uppflammande, entusiastiska sydamerikaintresse inom ganska vida kretsar i vårt land på-
tagliga beröringspunkter.
Någon kritik i strängare mening av Swärds intresseväckande arbete i dess helhet kan det på denna plats ej vara frågan om. Avhandlingen torde i ett snart utkommande häfte av Historisk Tidskrift göras till föremål för en detaljerad granskning av fakultetsopponenten, docenten K. G. Hildebrand. Här skola blott några huvudpunkter i framställningen anföras, och vissa kommentarer och kompletteringar göras.
Swärd inleder sitt arbete med en ganska vidlyftig expose över
konjunkturläget i Sverige och Europa i övrigt, huvudsakligen från
tiden för fredsslutet 1815 fram till den ej minst av spekulationer på
Syrlamerika förorsakade krisen i England 1825. Han ger därefter en
ganska rikt dokumenterad redogörelse för den svenska handelspolitikens allmänna inriktning under samma skede, vilken som bekant
främst bestämdes av exportsvårigheterna för svenskt stångjärn. England, dittills huvudavnämaren, uppträdde nu själv som en stundom
mindre nogräknad konkurrent på denna marknad med sitt stenkolsjärn. Enligt Swärd har forskningen hittills ej nog uppmärksammat,
188
…
Litteratur
att från svenskt håll i detta läge ej blott ansträngningar till produktionsprocessernas förbättrande utan att även ett febrilt sökande efter
nya marknader för exporten gjordes.
I dispositionshänseende något besvärande följer så en utredning
om Sveriges första påtagliga kommersiella förbindelser med Sydamerika, närmare bestämt Brasilien, efter det att detta land genom
den franska invasionen i Portugal 1807 i realiteten blivit dynastien
Braganzas huvudland. Bakgrunden är här nämligen kontinentalsystemets tid med dess speciella förutsättningar. Det var alltså för
Sveriges del främst möjligheterna till import av kolonialvaror, som
bestämde intresset för Brasilien. Handeln med detta land, alltjämt
särskilt importen, kom verkligen att få en viss omfattning och ur
svensk synpunkt relativt stor betydelse, vilket var påtagligt vid den
tidpunkt, då Swärd avslutar sin framställning. Detta fortsatta handelsutbyte med det brasilianska kejsardömet var för övrigt snart sagt
det enda positiva resultatet, som alla de av honom skildrade svenska
framstötarna på Syrlamerika kunde inhösta.
Swärd, som för sin framställning av det svensk-brasilianska handelsutbytet främst stött sig på svenska Rio-konsulatets skeppslistor,
har vid sidan därav ej redovisat några brasilianska källor. Det kan
då möjligen nämnas att i R. de Mendonoas »Historia da Politica
Exterior do Brasil», Mexico 1945, en tablå förekommer över utrikes
sjöfarten på Rio och Baia år 1816. Antalet där uppgivna svenska fartyg i Rio sammanfaller naturligt nog nästan med de svenska skeppslistornas – men det är icke utan intresse att konstatera, att enligt
Mendonoas uppgifter exempelvis antalet danska skepp i de båda
hamnarna var avsevärt större än antalet svenska. – Då det gäller
att besvara frågan, varför den brasilianska regeringen hade föga
intresse till övers för svenska förslag om handelstraktat, torde man
ha att ta hänsyn också till handelsutbytets relativa betydelse för Brasilien. Av uppgifter i Oliveira Limas stora monografi över skedet
1807-21 och R. Simonsens »Historia economica do Brasil 1500-1820»
får man då närmast det intrycket, att exporten på Sverige och sannolikt i än högre grad importen därifrån spelat en synnerligen underordnad roll. I brasiliansk litteratur har undertecknad för övrigt ej
stött på något fylligare omnämnande av svensk-brasilianska relationer från denna tid annat än i ett sammanhang, nämligen i fråga
om den svenska »gruvexpertis», som under ledning av K. G. Hedberg
på ett mycket oskickligt sätt åren 1810-14 omhänderhade driften i
Ipanemas järnverk. Denna föga uppbyggliga historia har särskilt
skildrats av J. Pandia Calogeras i dennes stora verk om brasilianskt
bergsbruk men endast vagt antytts av Swärd.
I avhandlingens följande avsnitt behandlas de svenska spekulationerna under åren närmast efter det europeiska fredsslutet på Laplataprovinserna, vilkas självständighet nu säkrats, och som intill anarkien
1820 åtnjöto relativt ordnade inre förhållanden. De svenska projekten
böra givetvis ses mot bakgrund av det i avhandlingens inledande
partier tecknade allmänna ekonomiska läget, men samtidigt göra sig
förhållanden av oåtkomligare, personlig natur starkt gällande. Före
14*- 503443 189
Litteratur
Swärd har minister Axel Panlin uppdragit det yttre händelseförloppet kring majoren J. A. Graaners bägge sydamerikanska resor.
Det vill synas som om Swärd varit böjd att något underskatta såväl
Graaners efter allt att döma ganska rikt utrustade personlighet som
hans förbindelser med högsta ort. – Det länder avhandlingsförfattarens vetenskapliga försiktighet till heder, att han till notapparaten
förvisat något så sensationsmättat som uppgifterna om Karl Johans
föregivna argentinska tronkandidatur. Graaners realistiskt inriktade
verksamhet i Chile hade kanske i och för sig förtjänat större plats
– såsom Panlin påpekat har ju ämnet även varit föremål för behandling av en chilensk historiker vid namn Cruchaga.
Swärd övergår därefter naturligt nog till att behandla de förhandlingar, som vid samma tid, när det svenska intresset för södra Sydamerika med Graaners död 1819 i stort sett upphörde, började inledas
mellan Sverige och den av Bolivar nyligen grundade republiken Gran
Colombia i kontinentens norra del. Dessa förhandlingar under 1820-
talets tidigare år ha av undertecknad 1947 i Forum Navale ägnats en
kortare uppsats. Ett jämförande studium torde ge vid handen, att
Swärd för dessa tidigare diplomatiska relationer ej haft något vä-
sentligt nytt att påvisa – helt naturligt, då det svenska materialet
för ett så begränsat ämne knappast har mera att ge. Han har emellertid lika litet som tidigare undertecknad observerat, att nämnda förhandlingar delvis beaktats i ett på Kungliga Biblioteket tillgängligt
colombianskt arbete, P. A. Zubieta: »Apuntaciones sobre las primeras
misiones diplomåticas de Colombia», Bogotå 1924. Där ges också en
för helhetsbilden värdefull översikt av de med Sverige främst genom dess London-beskickning förhandlande agenternas hela verksamhet. Zubieta behandlar det colombianska medlingsanbudet till
Sverige men karakteristiskt nog utan att nämna det därtill ursprungligen fogade, litet genanta erbjudandet om ett temporärt monopol för
viss svensk export på republiken. Hos Zubieta framgår vidare, huru
ännu 1823 den svenska beskickningen förutom Förenta staternas och
Perus var den enda i London, med vilken de colombianska agenterna
lyckats etablera vänskapliga relationer.
I fråga om det svenska projektmakeriet på Colombia, liksom fallet
var beträffande de södra republikerna, intages en viktig plats av en
företagsam och initiativrik svensk resenär med stundom något obestämda funktioner, nämligen i förstnämnda fall C. U. v. Hauswolff.
Det har emellertid lyckats Swärd att särskilt med hjälp av material
från Ericsbergs-arkivet i stort sett klarlägga Hauswolffs insats.
I avhandlingen utredes detaljerat hur hos Karl Johan och några
av hans rådgivare ett starkt och överdrivet optimistiskt sydamerikaintresse framväxer under inverkan av de brittiska spekulationerna
och tidens allmänt romantiska syn på Nya Världen. Det är intressant
att iakttaga, hur denna inriktning under hotet från de konservativa
krafternas främsta stöd, Ryssland, genom skrupelfria mellanhänders
försorg ledde de svenska makthavande till den så illa beryktade
skeppshandeln. Så benämnes som bekant den hemliga försäljning av
svenska krigsfartyg till Colombia och Mexico, vilken transaktions
190
Litteratur
uppdagande 1825 omedelbart åstadkom en svår kris i vårt förhållande till Ryssland och självfallet även Spanien. Till följd av regeringens genom den nu nödtvungna reträtten förorsakade prestigeförlust och, främst, de genom affärernas avbrytande uppkomna finansiella förlusterna fick skeppshandeln också ganska viktiga inrikespolitiska konsekvenser. I och för sig är det beklagligt, att författaren
ej ansett sig böra fullfölja framställningen av skeppshandeln till att
omfatta även dess finansiella avveckling och inrikespolitiska verkningar – förutom det som särskild exkurs framlagda avsnittet om
generalamiralen Cederströms roll. Värt att särskilt observera i avhandlingen är, hur Karl J ohans försök, efter det att skeppshandeln
misslyckats, till förnyad aktivitet i Sydamerika-politiken, nämligen i
frågan om de unga statsbildningarnas politiska erkännande, dämpades just av föregångslandet Englands regering.
Under det senare 1820-talet började Spanskamerika alltmer försvinna ur de europeiska fastlandsstaternas synrand, i och med att
republikernas inre utveckling ingalunda uppfyllde de först så högt
spända förväntningarna. Den från och med 1820-talets slut i Argen·
tina härskande diktatorn Rosas tillät lika litet som sin sentida kollega Per6n någon europeisk exploatering av landet. Gran Colombia
sönderföll innan Sverige ens trots några sista, även av Zubieta omnämnda förhandlingar givit det sitt politiska erkännande.
För den, som tagit del av Swärds arbete om Sveriges sydamerikanska politik, ligger den reflexionen nära, att den akademiska av·
handlingens form knappast varit den mest lämpade, ehuru den självfallet av praktiska skäl kunnat vara synnerligen väl motiverad. Är
det möjligen kravet på att uppnå en avhandlings normala omfattning,
som åstadkommit till synes ej alltid nödvändiga upprepningar och i
och för sig mycket intressanta men kanske ej alltid för ämnet oundgängliga utredningar av vissa allmänna förhållanden~ Är det å andra
sidan avhandlingsformens krav på fakta utan onödig utsmyckning,
som gjort, att alla livfulla detaljer lämnats åsido, och att den sydamerikanska verkligheten ej fått komma till sin fulla rätt vid sidan
av de svenska projekten~ Självfallet är i sistnämnda sammanhang
vidare, att om författaren haft den stora fördelen att kunna tillgå
särskilt otryckt sydamerikanskt källmaterial, åtskilligt av värde hade
kunnat utvinnas.
Även i den form, som arbetet nu föreligger, förtjänar det emellertid genom författarens ihärdiga studier, särskilt beaktansvärda på
den samtida publicistikens område, otvivelaktigt intresse även utanför kretsen av historiska fackmän.
Magnus Mörner.
191
VETENSKAP OCH KRIGFÖRING
Den som vill intressera sig för ett framtida krig, huruvida det måste
komma och dess sannolika karaktär, om det kommer, bör icke försumma att läsa »Modern arms and free men» av Dr Vannevar Bush
(Simon and Schuster, New York, 1949, 274 s). Författaren var professor
vid Massachusetts Institute of Technology, då han 1938 kallades till
ordförandeposten i Carnegieinstitutet i Washington. 1940 gjorde presidenten honom till chef för en ny institution, National Defence Research
Committee, sedermera kallad Office of Scientific Research and Development, alltså en motsvarighet till vår Försvarets forskningsanstalt,
ehuru med mycket vidsträcktare arbetsområde. Vid krigets slut arbetade 30 000 fysiker, kemister, ingenjörer och läkare under Bush på
att skapa underlaget för en effektivare krigföring. Han bör sålunda
behärska ämnet »vetenskap och krigföring».
Bush framhåller till en början att de tekniska framstegen under
andra världskriget blevo så avancerade till följd av att vetenskapen
så grundligt mobiliserats, att man inte bör vänta sig några nya, större
upptäckter inom 10 år framåt. Efter detta decennium däremot kan
man tänka sig nya inslag i krigföringen, som kunna förändra dennas
karaktär.
Bush anser, att det mest karaktäristiska i lantkriget blivit försvarets
ökade möjligheter. Till skillnad mot vad fallet var vid krigets början
kännetecknas läget vid krigets slut och nu av. svårigheten att genombryta ett väl förberett lands försvarssystem, dock under den uttryckliga förutsättningen att det är fråga om jämnstarka och kvalitativt
jämbördiga motståndare med lika modern teknisk utrustning. Minfält
försvarade med artilleri och granatkastare med radarrör, rekylfria
gevär och kanoner samt attackflyg med raketer och riktad sprängverkan ha blivit goda motmedel mot mekaniserade trupper.
Luftinvasionen är, säger Bush, ett taktiskt hjälpmedel för att åstadkomma ett hål i en försvarslinje. En luftinvasion med mera strategiskt
syfte, »på djupet», är sannolik endast om försvararen är omodernt utrustad och saknar rörliga krafter för motanfall. Luftinvasion över en
gräns, som har modern radarluftbevakning och ett intakt dag- och
nattjaktflyg, är liktydig med självmord.
Kustinvasionstekniken under det senaste kriget är ju välkänd. Nödvändigheten att forcera väl utbyggda strandförsvarslinjer framtvang
de speciella invasionsfarkosterna och en rad anfallsvapen jämte andra
hjälpmedel, inte milist sjö- och luftburna raketer, för att hålla ner
försvaret vid stranden. Det var kanske få andra områden,·som tog den
vetenskapliga och tekniska uppfinningsrikedomen så· mycket i an~
179
Litteratur
språk som detta. Kustinvasion är därför i framtiden en svår operation.
Till och med när det inte finns någon försvarslinje alls på stranden
kräver den herravälde både till sjöss och i luften som första villkor.
Om man verkligen lyckas tillkämpa sig dessa är det ändå ett vanskligt
och förlustkrävande företag. Periferiförsvaret har sålunda goda förutsättningar.
Över huvud taget kunna fronterna i ett modernt krig lätt stagnera,
såvida inte den ena sidan har eller vinner herravälde i luften, framhåller Bush.
I fråga om sjökriget tror Bush, att det nu är slut med de stora
flottornas sammandrabbningar. slagskeppens roll har övertagits av
hangarfartygen. Visserligen ge radar och luftvärn fartygen en betydande defensivkraft, men å andra sidan är ett angripande flyg berett
att ta förlusterna för att sänka ett dyrbart och kanske oersättligt
fartyg. Sjöfarten kan icke heller röra sig fritt inom ett anfallande
flygs räckvidd, särskilt när detta har radar att spana med. Radiostyrda bomber, fällda utom luftvärnets räckvidd, äro också värdefulla
anfallsmedel mot fartyg. De funnos redan under det senaste kriget
och komma säkert igen i förbättrad form. Västmaktsflottornas uppgift
måste främst av allt vara att trygga förbindelserna över det hav, som
delar den allierade världen i två hälfter. Det farligaste hotet mot dessa
kommer under vattnet.
Ubåtshotet, som slogs tillbaka 1943, var i krigets sista skede på väg
att bli farligt igen, till följd av den ökade verkningsförmåga som
luftmast, ökad fart och långdistanstorpeder medförde. Det finns ännu
mycket ogjort på motmedlens område. Lösningen ligger i »hunterkiller»-grupper av lätta hangarfartyg med spanings- och attackplan
och speciella ubåtsjaktfartyg, alla utrustade med radar och akustiska
hjälpmedel.
Ä ven i luftkriget har, säger Bush, försvaret vunnit i styrka. De
moderna reajaktplanen, vägledda av luftbevaknings- och stridsledningsradar, ha gjort bombanfall på måttliga flyghöjder till mycket
vanskliga företag, både under dager och mörker. Trots alla de hjälpmedel i fråga om störning av försvarets radar och radio, skenföretag,
jakteskort och annat, som framkommo under krigets senare del, anser
Bush, att försvaret har övertaget gentemot konventionella bombplan
– under förutsättning självfallet att försvaret är fullt modernt, att
det finns på platsen och är numeriskt tillräckligt.
När bombplanen, för att undvika försvaret, söka sig upp till stora
höjder, över 10 000 m, såsom fallet är med de senaste propellerplanen
och med de reabombplan som börja komma fram, blir det svårare för
försvaret. Till en början elimineras luftvärnet, därnäst får jakten
svårt att hinna upp i tid. A andra sidan tvingar den höga höjden i
regel till bombfällning med hjälp av radar, och radar kan störas på
elektrisk väg. Träffsannolikheten avtar med höjden, så mycket att det
kan bli avgörande mot små måL Mycket har vunnits blott genom att
bombplanen tvingats så högt upp. Måhända bli sådana anfall med
konventionella bomber mindre lönande. Om emellertid bombplanen
medföra atombomber kommer frågan delvis i ett annat läge.
180
Litteratur
I fråga om atombomben framhåller Bush till en början, att den
största skadegörelsen i Japan icke åstadkoms av de båda atombomberna utan av de vanliga brandbomber, varmed Japans storstäder i
tur och ordning brändes ner, låt vara med ett långt större kraftuppbåd
i bombflyget. En atombomb har samma sprängverkan som 30 000 ton
trotyl, ett atombombförande plan motsvarar 6 000 plan med vanliga
bomber. Framställningskostnaden för atombomben är enorm. Det är
inte utan vidare klart att den betalar sig. Förutsättningen härför är,
att den kan levereras vid målet relativt billigt. Räcker det med ett
plan i ställer för 6OOOT Förvisso icke, säger Bush. Det atombombbärande planet måste forcera försvararens luftförsvar, och det kommer
inte att lyckas, om man icke använder många flygplan mot samma
målområde, med och utan bomber, som använda alla taktiska och tekniska finter för att villa bort försvaret. Det säkraste medlet mot atombomber är därför ett starkt och modernt, stridsberett luftförsvar,
sammansatt så som nyss nämnts. Även atombombanfall bli då tidsödande och dyrbara operationer, och frågan om de löna sig kommer
att noga övervägas varje gång.
Atombomben kan kanske också skjutas från ubåtar utanför kusten.
Om ryssarna löst detta problem, skulle USA:s utomordentligt sårbara
industri- och livscentra längs Atlantkusten komma inom räckhåll.
Detta hot kan endast avvärjas av flotta och flyg i intensiv ubåtsjakt,
med de hjälpmedel som nyss antytts.
Sin kanske största och mest bestående verkan får en atombomb
genom radioaktivitet, när den exploderar under vattnet. Fartyg, som
sköljdes över av radioaktivt vatten vid Bikini, ha numera måst sänkas,
därför att de efter två år ännu icke kunde beträdas. Mot hamnstäder
som New York och Stockholm skulle det löna sig bäst att fälla bomben
i vattnet och låta vattnet i stället för elden göra verkan. En krigsöppning skulle väl kunna tänkas på så sätt att handelsfartyg, lastade
med en atombomb, utplacerades i några viktiga hamnar för att på ett
givet klockslag låta bomberna springa och sprida sin förödelse över
staden.
På tal om robotvapen framhåller Bush, att man måste noga beakta
kostnadsfrågan, innan man satsar för mycket på dem. Så t. ex. var den
tyska V 2 dålig ekonomi. Energi och pengar, som nedlades på detta
dyra vapen, kunde med större fördel ha använts på reajaktplan. Inte
heller för framtiden tror Bush mycket på vapen av denna typ, trots
att försvaret inte kan beskjuta dem i luften. Precisionen är och förblir alltför liten utom möjligen på mycket korta håll. Det är tekniskt
inte omöjligt att göra en dylik transatlantisk, högtflygande fjärrbomb,
men varje skott skulle kosta miljoner – utan säkerhet för verkan i
målet. Tyskarnas V l var bättre affär, men tack vare de allierades
bombning av baserna blev V l-offensiven både försenad och reducerad.
Mot sådana robotar hade också försvaret med jakt och luftvärn god
verkan. Värre blir det i framtiden, då roboten med hjälp av en bättre
reamotortyp kan drivas upp till ljudhastigheten eller högre. Det är
dock en öppen fråga om precisionen kan bli godtagbar utom på mycket
kort håll. Teoretiskt är det möjligt att göra en atombombförande robot,
181
Litteratur
men Bush tvivlar på, att man har råd att placera en så dyrbar laddning i en så opålitlig tingest. En viktig utveckling ehuru på lång sikt
är, tror Bush, luftvärnsroboten med målsökare. Den kan bli ett farligt
hot mot stora bombflottor.
I likhet med amerikanska högsta krigsledningen anser Bush, att
USA:s främsta medel för att upprätthålla freden skall vara det strategiska bombflyget och kräver högsta beredskap på detta. Han begär
också, att presidenten skall få beordra omedelbara motanfall utan att
höra kongressen, om någon angriper USA eller någon av dess förbundna, vem det vara må. Vid krigsutbrottet ligger stor fara i dröjsmål, om de förbundna skola kunna räddas. Han tror, att dessa motanfall väl kunna fördröja och försvaga den röda armen och avsevärt
minska dess möjligheter att föra ett långt krig. Däremot kunna de
nog icke helt hejda en offensiv och ej heller ensamma avgöra kriget.
Vetenskapen har skapat många nya medel för gaskrig och biologisk
krigföring i skrämmande former. Bush tror emellertid trots allt, att
dessa inte komma att sätta sin prägel på framtidens krig. Trots att
båda parter voro beredda, användes inte stridsgaser under förra kriget.
Det ligger någon djupt rotad motvilja i den mänskliga naturen mot
att använda gifter mot människor och djur. Gifterna, inklusive radioaktiva ämnen, kanske bli ett inslag i krigföringen, men ingen revolution. Om trots allt biologisk krigföring kommer till stånd, behöver
den inte få katastrofala verkningar. Hygienens och läkemedlens allmänna framsteg ökar den medicinska försvarsberedskapen, och det
finns anledning att inte misströsta om motståndskraften, om man
systematiskt förbereder det medicinska civilförsvaret.
Bush behandlar också ingående den ideologiska motsättning som
skiljer öst från väst, å ena sidan det totalitära systemet grundat på
en rent materialistisk världsåskådning, å andra sidan det system, som
sätter friheten främst och har en humanistisk eller religiös livsinställning till grund.
Vetenskapen kan icke tagas till intäkt för en materialistisk åskådning. Vetenskapen kan icke förklara skapelsen, icke livets uppkomst
och mening, icke viljans frihet eller ofrihet. Allt detta och mycket
annat ligger bortom dess räckvidd. Det är tro, som nu behövs i det
ideologiska försvaret mot materialismen, vars yttersta konsekvens är
det system, som nu praktiseras i kommunismen. I tron på människovärdet kunna anhängare av alla de stora religionerna förenas, likväl
som personer utan någon religiös övertygelse, men ändå med samma
humana grundsyn. Endast om alla dessa – de som ha till mål att
bygga upp och inte att härska – i insikt om den fara som genom
materialismen hotar västerlandet inifrån, sluta sig samman, kan hotet
avvärjas.
Vetenskapen kan icke utvecklas på samma sätt i en diktatur som i
en demokrati. Vetenskapsmannen måste ha full frihet till tankeutbyte
med kolleger och att söka sanningen utan politiska sidoblickar eller
direktiv. En jämförelse med den tyska forskningens läge vid krigets
slut visade, att demokratiernas system hade varit överlägset och nått
längre på nästan alla områden. De tyska vetenskapsmännen hade varit
182
..
Litteratur
bundna i ett byråkratiskt system, och sarilarbetet med militärerna hade
varit alltför formellt. Nyckeln till de allierades överlägsna resultat
var friheten att kritisera uppåt och nedåt och förmågan att, allt efter
behovet, på frivillig grund dra till sig de allra bästa krafterna för
varje projekt. I Sovjetunionen råder, säger Bush, samma system som
i Tyskland, men upphöjt till en högre dignitet.
En stor fara i nuläget är att skatta de yttre riskerna så högt, att
man under upprustningen offrar vad man vunnit på den inre fronten.
Det gäller att hålla en medelväg. Den militära styrkan måste vara
tillräcklig för att avhålla motparten från aggression, men om den uppnås på bekostnad av levnadsstandard och jämvikt inom landet, förlorar man styrkan. Armen, som håller vapnet, orkar inte lyfta det.
Med vetenskapens hjälp skall det, tror Bush, vara möjligt att fortsätta
på den väg, som leder till ökat välstånd och bibehållna ideal, samtidigt
som den yttre friheten garanteras med väpnad makt, så länge detta är
nödvändigt.
Så länge västerlandet är invändigt och utvändigt starkt, behöver det
inte bli något krig, säger Bush. Om kriget ändå kommer, behöver det,
trots atombomber och annat, inte betyda kulturens undergång. Risken
att förlora ligger i risken att förlora friheten och förtröstan. »Förlora
vi friheten är det därför att vi överge den.» Om vi förfalla till egocentrisk övertro på vår egen kunskaps ständigt växande räckvidd,
bana vi väg för en materialism, som ofelbart leder till att sätta makten
att döda och härska främst. Emot detta måste vi sätta den anda, som
i tro på något bortom det rent materiella, främst strävar efter att
bygga upp i samarbete med andra människor.
Bush’s åsikter ha här fått tala för sig själva. Boken har tydlig adress
till det amerikanska folket och torde bl. a. syfta till att dämpa dess
farhågor för anfall mot hemlandet, men ha ändå mycket att säga en
skandinavisk läsare. Frågan om demokratiens inre försvar behandlar
han från mera ideella utgångspunkter än vi äro vana vid här i landet.
Den amerikanska idealiteten anses stundom vara naiv eller falsk. Hos
författaren till »Moderna vapen och fria människor» är den utan tvivel
en ståndpunkt grundad på både tro och vetande.
G. A. W estring.
SPANIEN OCH ANDRA VÄRLDSKRIGET
Man torde utan att göra sig skyldig till någon större överdrift kunna
påstå att det sällan i historien förekommit ett så slående fall av
kollektiv orättvisa och ett av bristande logik så präglat resonemang
som den behandling Förenta nationerna efter Andra världskriget utsatt Spanien för. När det gäller Spanien men icke när det gäller dess
anklagare, har man bortsett från Atlantdeklarationens princip att en
stats inre angelägenheter uteslutande äro dess ensak. Vissa statsmän,
bland dem Churchill, ha delvis tagit avstånd från denna behandling,
som främst inspirerats av Sovjetunionen, och under debatterna i F. N.
ha en del latinamerikanska stater även visat förståelse för Spanien.
183
Litteratur
Motiveringen för denna Spaniens diskriminering har väl främst varit
den hjälp Francoregeringen under inbördeskriget fick från Tyskland
och Italien, men säkerligen har även uppfattningen om den spanska
neutralitetspolitiken medverkat. På senaste tiden har emellertid, särskilt i de anglosaxiska länderna, en förändrad syn på denna börjat
göra sig gällande allteftersom nya dokument offentliggjorts. Under
sådana förhållanden kan det vara motiverat att söka ge en objektiv
bild av Spaniens yttre politik under andra världskriget, om vilken
många falska legender skapats. Uppgiften är av intresse även ur
svensk synpunkt, då den spanska neutralitetspolitiken företer åtskilliga likheter med den svenska.
Källmaterialet för ett studium av den spanska neutralitetspolitiken
utgöres främst av memoarskildringar. Den samling dokument rörande
tidigare tyska närmanden till Spanien, som under 1946 utgavs av ryska
utrikesministeriet och senare i engelsk översättning publicerats av det
amerikanska Department of State, ge endast en ofullständig bild av
händelseförloppet. Av memoarerna märkas främst de amerikanska och
engelska Madridambassadörernas. Carlton Hayes’ »Wartime Mission
in Spain 1942-1945» (New York 1945) framträder som ett verk av en
objektiv historiker, som ärligt söker bedöma den spanska neutralitetspolitiken. Betydligt mera subjektivt hållen är den engelske ambassadören sir Samuel Hoares, numera Lord Templewoods, »Ambassador
on special Mission» (London 1946). Hoare spelade i politiskt avseende
en betydligt större roll än Hayes men han har en tendens att överdriva sitt inflytande, vartill kommer att hans memoarer innehålla en
del rent oriktiga uppgifter. Från den amerikanska pressattachen John
Emmet Hughes’ hand föreligger »Report from Spaim (London 1947),
som emellertid mest sysslar med Spaniens inre problem, varvid man
fäster sig vid hans synnerligen kritiska inställning till Francoregimen. Värdefulla upplysningar om Spaniens politik kunna även
hämtas ur den amerikanska historikern William Langers »Our Vichy
gamble» (New York 1947), Anthony Martienssons »Hitler and His Admirals» (London 1948) och »Cianos Diplomatic Papers» (1948). I Churchills under fjolåret utkomna verk »Englands stoltaste stund» ingår
även en kortfattad synnerligen objektivt hållen skildring av Englands
förhållande till Spanien under det kritiska året 1940.
Tyngst vägande av de hittills publicerade bidragen till Spaniens
neutralitetspolitik får dock spanske f. utrikesministern Rarnon Ser-,
rano Suiiers bok »Entre les Pyrenees et Gibraltar» (Constant Bourquin Geneve 1947) anses vara. Suiier, som är svåger till general Franco,
blev januari 1938 inrikesminister i Burgosregeringen och samtidigt
generalsekreterare i falangistpartiet. Från 17 oktober 1940 till början
av september 1942 var han utrikesminister och spelade som sådan en
förgrundsroll i spansk utrikespolitik under de första krigsåren. Med
avseende på sin politiska inställning hyste han alltsedan sina universitetsår i Italien en stark sympati för fascismen, medan han särskilt i sin egenskap av varm katolik ställde sig åtskilligt kritisk till
nazismen; för tyska folket som sådant kände han dock en varm vänskap. »Entre les Pyrenees et Gibraltar» är ett arbete, som äger stort
184
Litteratur
dokumentariskt värde. Det ger en bild av Suii.er, som föga överensstämmer med den av propagandan utmålade. Det är svårt att frånkänna Suii.er intelligens, rättframhet och en stark patriotism. Han
har även i hög grad le courage de son opinion och gör intet försök
att dölja de misstag och felbedömningar han gjorde sig skyldig till.
Ursprungligen hade han tänkt vänta med att ta till orda tills han
blivit i tillfälle att framlägga en mera fullständig redogörelse för
sitt fögderi, men de enligt hans mening tendentiösa skildringar av
Spaniens politik som sett dagen, främst Hoares, ha förmått honom
att redan tidigare gripa till pennan. Suii.ers polemik mot Hoares »Ambassador on special Mission» har en påtagligt hetsig prägel, som eljest
lyser med sin frånvaro i hans bok.
En framställning av Spaniens utrikespolitik under andra världskriget kan lämpligen inledas med en teckning av landets läge vid
inbördeskrigets slut våren 1939. Suiier påvisar, att Spanien fräsett anslutningen till antikominternpakten ej var bundet av några politiska
förpliktelser till Tyskland och Italien. I det tillstånd av utmattning
vari landet befann sig hade det allt intresse av att freden bevarades.
Under den resa, som Suii.er juni 1939 företog till Italien samtidigt med
de sista hemvändande italienska legionärerna betonade han också
starkt Spaniens fredskärlek men underströk samtidigt att den fred
Spanien önskade var en fred som lämnade det starkt och oberoende.
Vid krigsutbrottet september 1939 proklamerade Spanien sin neutralitet. Men detta innebar enligt Suiier icke att det kunde stå som passiv
åskådare. Spaniens nationella intresse krävde att det intog en vänskaplig hållning till axeln Berlin-Rom. Orsaken härtill var ej i främsta
rummet hänsyn till den hjälp Tyskland och Italien lämnat under inbördeskriget. Det fanns också andra historiska skäl, som alltför litet
ha beaktats. England och Frankrike hade varit Spaniens traditionella
fiender; under sin maktperiod hade de visat föga förståelse för Spaniens nationella aspirationer. Det räcker med att hänvisa till Gibraltar
och Marocko. Med Tyskland hade Spanien däremot ej haft några allvarliga konflikter. Under kriget 1914-1918 sympatiserade en stor del
av spanska folket med Tyskland. Suii.er finner det naturligt att Spanien sökte anknytning till de makter som önskade åstadkomma en
förändrad maktbalans i Europa. Farhågorna för att en tysk-italiensk
hegemoni skulle innebära en fara för Spaniens nationella oberoende
betecknar han som överdrivna, då de tyska och italienska intressesfärerna ej kolliderade med den spanska. Men Suii.er var ingalunda
blind för de faror som hotade Europa genom en alltför stor tysk seger.
Korrektivet mot ett alltför övermäktigt Tyskland ansåg han borde
sökas i ett latinskt block bestående av Spanien, Portugal, Frankrike
och Italien.
Då de tyska trupperna 27 juni 1940 nådde fram till Pyreneerna stod
Spanien, liksom Sverige 9 april 1940, öga mot öga med den mäktiga
tyska krigsmaskinen. Suii.er medger oförbehållsamt att han nu trodde
på en tysk seger; andra än han ha som bekant gjort sig skyldiga till
samma misstag. Spaniens främsta intresse var nu att söka undvika
en tysk ockupation. Härför krävdes enligt Suiier att det trädde i en
185
Litteratur
vänskaplig kontakt med Tyskland och lärde känna dess verkliga avsikter, varom man i Madrid vid denna tid var mycket illa underrättad.
För att sondera terrängen sände Franco då Suiier till Berlin som
utomordentligt sändebud. 13 september lämnade Suiier Madrid. I Berlin
konfererade han med Hitler och Ribbentrop. Tyskland visade sig härvid ej berett att ge Spanien några bindande löften i Marockofrågan;
Suiier anser detta bero på att Tyskland ännu hoppades kunna vinna
Petain men att dess egna afrikanska ambitioner också spelade en roll.
Frågan om Spaniens inträde i kriget berördes även. Suiier gav ett
undvikande svar med hänvisning till Spaniens svåra försörjningsläge.
Ribbentrop gjorde en framstöt för erhållande av en tysk militär bas
på Kanarieöarna, ett krav som Suiier vägrade att ens diskutera. En
följd av dennes Berlinbesök blev det bekanta mötet mellan Hitler och
Franco vid Pyreneerna 23 oktober, som emellertid endast resulterade
i ett i allmänna ordalag hållet protokoll.
En avgörande tysk-spansk diskussion i Gibraltarfrågan ägde rum
i Berchtesgaden 19 november 1940. Kort förut hade Franco hållit en
överläggning med Suiier och de tre försvarsministrarna, varvid det
beslöts att Spanien under inga förhållanden kunde inträda i kriget.
Man var i Madrid beredd på en häftig reaktion från tysk sida. Om
sina samtal med Hitler och Ribbentrop i Berchtesgaden har Suiier
låtit göra stenografiska anteckningar, varför hans skildring har stort
dokumentariskt värde. Hitler började med att skarpt klandra Italiens
angrepp på Grekland och betonade att det nu gällde att stänga till
Medelhavet i väster vid Gibraltar och i öster vid Suez. Allt var förberett för en attack mot Gibraltar. Liksom förra gången framhöll
Suiier Spaniens svåra ekonomiska läge och beklagade sig även över
att det ej erhöll den materiella hjälp från Tyskland det räknat på.
Något beslut om ett eventuellt spanskt krigsinträde kom icke till stånd.
Inom mindre än en månad återkom dock Tyskland till saken. 8 december anlände amiral Canaris, den bekante chefen för Abwehr, till Madrid
med ett förslag från Hitler att han i spetsen för sina trupper skulle
intåga i Spanien 10 januari 1941. Franco förklarade emellertid att
Spanien ej var berett att vid denna tid inträda i kriget. Härmed var
frågan avgjord. Väl återkom man från tysk sida – detta gäller
särskilt Göring och storamiral Raeder – även senare till tanken på
Gibraltars erövring, men sedan Tyskland vänt sig österut mot Ryssland, förlorade tanken alltmer i aktualitet.
Den andra stora krisen för den spanska neutraliteten inträffade vid
den allierade landstigningen i Nordafrika 8 november 1942. Då hade
Suiier lämnat utrikesministerposten och efterträtts av generalen greve
Jordana, som stod de konservativa militärkretsarna nära och till sin
utrikespolitiska inställning närmast var engelskorienterad. Skiftet på
utrikesministerposten förestavades dock främst av inrikespolitiska
skäl. Under den månad som föregick invasionen utövade de allierade
en livlig diplomatisk aktivitet i Madrid. 8 november på morgonen överlämnade Carlton Hayes till Franco ett budskap från president Roosevelt av innehåll att de allierade ämnade respektera Spaniens neutralitet. Både Franco och J ordana mottogo med stort lugn meddelandet
186
——
..l
Litteratur
om den allierade landstigningen. I ministerrådet höjdes däremot tre
röster till förmån för en spansk intervention. Genom J ordanas fasta
hållning ajournerades dock avgörandet till påföljande dag, då spanska
regeringen under inflytande av de allierades stora begynnelseframgångar proklamerade Spaniens neutralitet. Detta beslut stod fast trots
tyska försök att få det ändrat. 7 december meddelade Carlton Hayes
Roosevelt att Spanien ämnade motsätta sig alla försök från varje
utländsk makt att invadera landet. Efter kriget har Göring betecknat det som ett av Tysklands största misstag att det ej begagnade
tillfället att marschera in i Spanien och erövra Gibraltar. Troligen
har Hitler ansett att riskerna vägde tyngre än fördelarna; Napoleons
experiment manade ej till efterföljd. Den stora betydelse Spaniens
beslut hade för de allierade framhölls av Churchill i hans underhustal
24 maj 1944, där han klart belyste de risker en spansk intervention skulle
medfört för Nordafrikainvasionen. Under den tid som följde närmast
efter denna gav Spanien de allierade ytterligare en värdefull hjälp
genom att det tillät tusentals allierade flyktingar att passera dess
territorium på väg till Nordafrika för att där ansluta sig till de
allierade armeerna. Värdet av denna hjälp underskattas påtagligt av
Hoare.
Spaniens utrikespolitik från Nordafrikainvasionen fram till Europakrigets slut 8 maj 1945 kan behandlas mera kortfattat. Efter Italiens
kapitulation i september 1943 proklamerade Spanien att det övergick
från att ha varit icke-krigförande till full neutralitet. Den blå divisionen, som varit Spaniens bidrag till kampen mot kommunismen,
återkallades från Ryssland. Genom avtalet 2 maj 1944 med de allierade
västmakterna begränsades den spanska volframexporten till Tyskland,
som vållat åtskilliga slitningar, samtidigt som Spanien förband sig
att utvisa ett stort antal tyska agenter från spanskt territorium. I
april1945 avbröt Spanien de diplomatiska förbindelserna med Japan.
Nazismens slutliga sammanbrott förorsakade ingen starkare känslomässig reaktion hos spanska folket. Man hade haft nog av sitt eget
inbördeskrig och kände närmast lättnad över att ej ha indragits i
världsbranden. En intressant ögonvittnesskildring av stämningen i
Madrid på fredsdagen ger den svenska journalisten Svante Löfgren
i »Soliga Spanien välkomnar» (Ljus förlag 1945).
Vid ett försök att fälla ett slutligt omdöme om den spanska neutralitetspolitiken är det naturligt att man jämför den med den politik
övriga europeiska neutrala stater – Sverige, Schweiz, Portugal, Turkiet ·- förde. Suiier låter dessas politik i ~orthet passera revy; hans
framställning av den svenska neutralitetspolitiken är i stort sett
korrekt. Den spanska neutralitetspolitiken undergick under krigets
lopp liksom den svenska stora förändringar. Det är emellertid svårt att
inse hur Spanien utan att indragas i kriget kunnat föra en väsentligt
annan politik än det gjorde. Ledmotivet för Franco var utan tvivel
Spaniens eget nationella intresse; han ville bespara sitt av inbördeskriget utmattade land att indragas i världskriget. Under axelmakternas
segerår betygade Franco dem i ord sin solidaritet, men i handling gav
han ingalunda prov på någon större tacksamhet mot Hitler och Musso- 14- 503443 Svensk Tidskrift 1950 187
Litteratur
lini. Vintern 1940-1941 var det tvärtom hans skickliga förhalningstaktik som förhindrade att Tyskland bemäktigade sig Gibraltar, vilket
var till stor fördel för England i dess dåvarande isolerade läge. Churchill
skriver i sina krigsminnen att Franco härvidlag visade prov på en
betydande statsmannabegåvning. Ostridigt är att Spaniens kallblodiga
och egoistiska politik var till stor fördel för de allierade. Detta betygas
ej minst från tyskt håll. General Jodl skriver i sin bekanta dagbok
att Suiiers motstånd omintetgjorde Tysklands försök att dra Spanien
in i kriget och erövra Gibraltar. En objektiv iakttagelse kan därför
ej komma till något annat resultat än att Spaniens neutralitetspolitik
på intet sätt lämpar sig som motivering för den behandling landet
efter kriget rönt från F. N., en behandling som även i övrigt i många
avseenden framstår som både orättvis och ologisk. Ett uttryck för
den förändrade stämning mot Spanien som på sistone börjat göra
sig gällande är Förenta staternas nyligen tillkännagivna beslut att
verka för återställande av normala diplomatiska förbindelser med
Madrid och den allt livligare diskussionen om Spaniens eventuella
anslutning till Atlantpakten.
Birger Swedenborg.
SYDAMERIKANSKA HÄGRINGAR
Sven Ola Swärd behandlar i sin nyligen utkomna avhandling
»Latinamerika i svensk politik under 1810- och 1820-talen» flerstädes
frågor, som ej sakna aktuellt intresse. Sveriges efterkrigstida exportproblem och politiska balansgång mellan det avslutade krigets båda
främsta, inbördes rivaliserande segermakter, av vilka Ryssland är
den ena parten, bilda i stor utsträckning grundtemat. På samma sätt
förete de både efterkrigsperiodernas snabbt uppflammande, entusiastiska sydamerikaintresse inom ganska vida kretsar i vårt land på-
tagliga beröringspunkter.
Någon kritik i strängare mening av Swärds intresseväckande arbete i dess helhet kan det på denna plats ej vara frågan om. Avhandlingen torde i ett snart utkommande häfte av Historisk Tidskrift göras till föremål för en detaljerad granskning av fakultetsopponenten, docenten K. G. Hildebrand. Här skola blott några huvudpunkter i framställningen anföras, och vissa kommentarer och kompletteringar göras.
Swärd inleder sitt arbete med en ganska vidlyftig expose över
konjunkturläget i Sverige och Europa i övrigt, huvudsakligen från
tiden för fredsslutet 1815 fram till den ej minst av spekulationer på
Syrlamerika förorsakade krisen i England 1825. Han ger därefter en
ganska rikt dokumenterad redogörelse för den svenska handelspolitikens allmänna inriktning under samma skede, vilken som bekant
främst bestämdes av exportsvårigheterna för svenskt stångjärn. England, dittills huvudavnämaren, uppträdde nu själv som en stundom
mindre nogräknad konkurrent på denna marknad med sitt stenkolsjärn. Enligt Swärd har forskningen hittills ej nog uppmärksammat,
188
…
Litteratur
att från svenskt håll i detta läge ej blott ansträngningar till produktionsprocessernas förbättrande utan att även ett febrilt sökande efter
nya marknader för exporten gjordes.
I dispositionshänseende något besvärande följer så en utredning
om Sveriges första påtagliga kommersiella förbindelser med Sydamerika, närmare bestämt Brasilien, efter det att detta land genom
den franska invasionen i Portugal 1807 i realiteten blivit dynastien
Braganzas huvudland. Bakgrunden är här nämligen kontinentalsystemets tid med dess speciella förutsättningar. Det var alltså för
Sveriges del främst möjligheterna till import av kolonialvaror, som
bestämde intresset för Brasilien. Handeln med detta land, alltjämt
särskilt importen, kom verkligen att få en viss omfattning och ur
svensk synpunkt relativt stor betydelse, vilket var påtagligt vid den
tidpunkt, då Swärd avslutar sin framställning. Detta fortsatta handelsutbyte med det brasilianska kejsardömet var för övrigt snart sagt
det enda positiva resultatet, som alla de av honom skildrade svenska
framstötarna på Syrlamerika kunde inhösta.
Swärd, som för sin framställning av det svensk-brasilianska handelsutbytet främst stött sig på svenska Rio-konsulatets skeppslistor,
har vid sidan därav ej redovisat några brasilianska källor. Det kan
då möjligen nämnas att i R. de Mendonoas »Historia da Politica
Exterior do Brasil», Mexico 1945, en tablå förekommer över utrikes
sjöfarten på Rio och Baia år 1816. Antalet där uppgivna svenska fartyg i Rio sammanfaller naturligt nog nästan med de svenska skeppslistornas – men det är icke utan intresse att konstatera, att enligt
Mendonoas uppgifter exempelvis antalet danska skepp i de båda
hamnarna var avsevärt större än antalet svenska. – Då det gäller
att besvara frågan, varför den brasilianska regeringen hade föga
intresse till övers för svenska förslag om handelstraktat, torde man
ha att ta hänsyn också till handelsutbytets relativa betydelse för Brasilien. Av uppgifter i Oliveira Limas stora monografi över skedet
1807-21 och R. Simonsens »Historia economica do Brasil 1500-1820»
får man då närmast det intrycket, att exporten på Sverige och sannolikt i än högre grad importen därifrån spelat en synnerligen underordnad roll. I brasiliansk litteratur har undertecknad för övrigt ej
stött på något fylligare omnämnande av svensk-brasilianska relationer från denna tid annat än i ett sammanhang, nämligen i fråga
om den svenska »gruvexpertis», som under ledning av K. G. Hedberg
på ett mycket oskickligt sätt åren 1810-14 omhänderhade driften i
Ipanemas järnverk. Denna föga uppbyggliga historia har särskilt
skildrats av J. Pandia Calogeras i dennes stora verk om brasilianskt
bergsbruk men endast vagt antytts av Swärd.
I avhandlingens följande avsnitt behandlas de svenska spekulationerna under åren närmast efter det europeiska fredsslutet på Laplataprovinserna, vilkas självständighet nu säkrats, och som intill anarkien
1820 åtnjöto relativt ordnade inre förhållanden. De svenska projekten
böra givetvis ses mot bakgrund av det i avhandlingens inledande
partier tecknade allmänna ekonomiska läget, men samtidigt göra sig
förhållanden av oåtkomligare, personlig natur starkt gällande. Före
14*- 503443 189
Litteratur
Swärd har minister Axel Panlin uppdragit det yttre händelseförloppet kring majoren J. A. Graaners bägge sydamerikanska resor.
Det vill synas som om Swärd varit böjd att något underskatta såväl
Graaners efter allt att döma ganska rikt utrustade personlighet som
hans förbindelser med högsta ort. – Det länder avhandlingsförfattarens vetenskapliga försiktighet till heder, att han till notapparaten
förvisat något så sensationsmättat som uppgifterna om Karl Johans
föregivna argentinska tronkandidatur. Graaners realistiskt inriktade
verksamhet i Chile hade kanske i och för sig förtjänat större plats
– såsom Panlin påpekat har ju ämnet även varit föremål för behandling av en chilensk historiker vid namn Cruchaga.
Swärd övergår därefter naturligt nog till att behandla de förhandlingar, som vid samma tid, när det svenska intresset för södra Sydamerika med Graaners död 1819 i stort sett upphörde, började inledas
mellan Sverige och den av Bolivar nyligen grundade republiken Gran
Colombia i kontinentens norra del. Dessa förhandlingar under 1820-
talets tidigare år ha av undertecknad 1947 i Forum Navale ägnats en
kortare uppsats. Ett jämförande studium torde ge vid handen, att
Swärd för dessa tidigare diplomatiska relationer ej haft något vä-
sentligt nytt att påvisa – helt naturligt, då det svenska materialet
för ett så begränsat ämne knappast har mera att ge. Han har emellertid lika litet som tidigare undertecknad observerat, att nämnda förhandlingar delvis beaktats i ett på Kungliga Biblioteket tillgängligt
colombianskt arbete, P. A. Zubieta: »Apuntaciones sobre las primeras
misiones diplomåticas de Colombia», Bogotå 1924. Där ges också en
för helhetsbilden värdefull översikt av de med Sverige främst genom dess London-beskickning förhandlande agenternas hela verksamhet. Zubieta behandlar det colombianska medlingsanbudet till
Sverige men karakteristiskt nog utan att nämna det därtill ursprungligen fogade, litet genanta erbjudandet om ett temporärt monopol för
viss svensk export på republiken. Hos Zubieta framgår vidare, huru
ännu 1823 den svenska beskickningen förutom Förenta staternas och
Perus var den enda i London, med vilken de colombianska agenterna
lyckats etablera vänskapliga relationer.
I fråga om det svenska projektmakeriet på Colombia, liksom fallet
var beträffande de södra republikerna, intages en viktig plats av en
företagsam och initiativrik svensk resenär med stundom något obestämda funktioner, nämligen i förstnämnda fall C. U. v. Hauswolff.
Det har emellertid lyckats Swärd att särskilt med hjälp av material
från Ericsbergs-arkivet i stort sett klarlägga Hauswolffs insats.
I avhandlingen utredes detaljerat hur hos Karl Johan och några
av hans rådgivare ett starkt och överdrivet optimistiskt sydamerikaintresse framväxer under inverkan av de brittiska spekulationerna
och tidens allmänt romantiska syn på Nya Världen. Det är intressant
att iakttaga, hur denna inriktning under hotet från de konservativa
krafternas främsta stöd, Ryssland, genom skrupelfria mellanhänders
försorg ledde de svenska makthavande till den så illa beryktade
skeppshandeln. Så benämnes som bekant den hemliga försäljning av
svenska krigsfartyg till Colombia och Mexico, vilken transaktions
190
Litteratur
uppdagande 1825 omedelbart åstadkom en svår kris i vårt förhållande till Ryssland och självfallet även Spanien. Till följd av regeringens genom den nu nödtvungna reträtten förorsakade prestigeförlust och, främst, de genom affärernas avbrytande uppkomna finansiella förlusterna fick skeppshandeln också ganska viktiga inrikespolitiska konsekvenser. I och för sig är det beklagligt, att författaren
ej ansett sig böra fullfölja framställningen av skeppshandeln till att
omfatta även dess finansiella avveckling och inrikespolitiska verkningar – förutom det som särskild exkurs framlagda avsnittet om
generalamiralen Cederströms roll. Värt att särskilt observera i avhandlingen är, hur Karl J ohans försök, efter det att skeppshandeln
misslyckats, till förnyad aktivitet i Sydamerika-politiken, nämligen i
frågan om de unga statsbildningarnas politiska erkännande, dämpades just av föregångslandet Englands regering.
Under det senare 1820-talet började Spanskamerika alltmer försvinna ur de europeiska fastlandsstaternas synrand, i och med att
republikernas inre utveckling ingalunda uppfyllde de först så högt
spända förväntningarna. Den från och med 1820-talets slut i Argen·
tina härskande diktatorn Rosas tillät lika litet som sin sentida kollega Per6n någon europeisk exploatering av landet. Gran Colombia
sönderföll innan Sverige ens trots några sista, även av Zubieta omnämnda förhandlingar givit det sitt politiska erkännande.
För den, som tagit del av Swärds arbete om Sveriges sydamerikanska politik, ligger den reflexionen nära, att den akademiska av·
handlingens form knappast varit den mest lämpade, ehuru den självfallet av praktiska skäl kunnat vara synnerligen väl motiverad. Är
det möjligen kravet på att uppnå en avhandlings normala omfattning,
som åstadkommit till synes ej alltid nödvändiga upprepningar och i
och för sig mycket intressanta men kanske ej alltid för ämnet oundgängliga utredningar av vissa allmänna förhållanden~ Är det å andra
sidan avhandlingsformens krav på fakta utan onödig utsmyckning,
som gjort, att alla livfulla detaljer lämnats åsido, och att den sydamerikanska verkligheten ej fått komma till sin fulla rätt vid sidan
av de svenska projekten~ Självfallet är i sistnämnda sammanhang
vidare, att om författaren haft den stora fördelen att kunna tillgå
särskilt otryckt sydamerikanskt källmaterial, åtskilligt av värde hade
kunnat utvinnas.
Även i den form, som arbetet nu föreligger, förtjänar det emellertid genom författarens ihärdiga studier, särskilt beaktansvärda på
den samtida publicistikens område, otvivelaktigt intresse även utanför kretsen av historiska fackmän.
Magnus Mörner.
191