Dagens frågor
1950
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Stockholm mars 1950.
Trotskism och I Dagens frågor Svensk Tidskrifts häfte l skildrades
rysk terrorism. under rubriken »Stalins efterträdare» striden mellan
medtävlarna i politbyrån med dess vanliga blandning av personliga
attacker och skolastiska diskussioner. Personligen betydde den Stalins
seger och de andras nederlag, som för Trotski slutade med landsflykt
och slutligen hans mördande den 20 augusti 1940. Principiellt medförde
den, som visades i den nyssnämnda artikeln, att dogmen om >>socialismen
i ett land» och därmed centraliseringen av makten, industrialiseringen
och planhushållningen i hastig takt vann i motsats till trotskismen
med dess på samarbete mellan olika kommunistpartier och nationaliteter samt på Lenins förhoppningar grundade »världsrevolution». Den
senaste utvecklingen av denna kamp skildras i en artikel »Tito och
Trotski» (marshäftet av The nineteenth Century) av Ruth Fischer. Som
generalsekreterare i tyska kommunistpartiet och ledamot av Kominterns presidium, utdriven ur partiet för opposition mot Moskvas kontroll 1926 och dömd under utrensningarna i Moskva 1936, bor hon f. n.
i USA och har publicerat åtskilligt av intresse rörande Stalin och
förhållandet till de »nationella» kommunistpartierna, särskilt det tyska.
Under tre år 1925-28 stred »blocket», d. v. s. Zinoviev, Kamenev och
Trotski, och sedermera Bukharin mot förvandlingen av det ryska
kommunistpartiet till en totalitär terroristregim under Stalin, utsträckt till Komintern, den kommunistiska Internationalen. Ä ven efter
Trotskis, Zinovievs och Bukharios till synes avgörande nederlag förekom opposition i Ryssland mot Stalins »monolitiska parti», som med
dess bas enbart i det egna landet måste hålla sig vid makten genom
ständig terror. Denna spred sig till sådana av Kominterns olika partier, där konspirationen mot politbyrån kunde fortsätta. Som Trotski
och Bukharin en gång gjort, sökte varje ny opposition inom den ryska
hierarkien stöd hos Kominternpartierna. Följden härav åter blev den
ryska kommunistledningens terror i länder, där Kominterns partier
wå ett eller annat sätt hade inflytande. Dagens trotskism har sålunda
blivit ett resultat av politbyråns expansiva utrikespolitik. Expansionen av Sovjet-rysslands dominerande välde har uppenbarat för
världen, att terrorismen och dess metoder för att upprätthålla Kremls
kontroll inom de nya kommuniststaterna äro desamma, med vilka
den ryska hierarkien uppehåller sitt välde hemma i eget land. Efter
skilsmässan med Tito i juni 1948 kunde alla få veta, hur Jugoslavien
genomsyrades av det ryska väldet och hur Moskva skickade en ständig
ström av G.P.U.-agenter till varje liten byavdelning av Jugoslavpartiet
för att kontrollera sina egna kontrollanter, spioner för att spionera
på sina »broderpartier» och andra spioner för att spionera på de förstnämnda. Parti, stat, arme, institutioner, skolor, den hemliga polisen
192
…
Dagens frågor
icke att förglömma, alla voro underkastade en ständig infiltration och
press från den sovjetryska partiledningen. Militärt, ekonomiskt och
personligt beroende av Moskva dominerade; den ryska expansionens
behov och möjligheter blevo avgörande, vare sig det gällde Ungern,
Bulgarien, Polen, Tjeckoslovakien eller Jugoslavien. Så har den gamla
striden mellan Stalin och trotskismen utvecklats till en liknande
mellan stalinistsamhällets terror-system med dess slavarbete samt
satellitstaternas försök att hävda sina egna ekonomiska, sociala och
nationella behov. De ryska satellitstaternas strid mot den sovjetryska
centraliserade likriktning, som i olika avseenden hotar dem från
terrorn i Kreml är dagens trotskism. »Oppositionens» litteratur på
tjugutalet blir slående när dess förslag och varningar få sitt återljud
i Jugoslaviens moderna framställning av den nya Djingis Khan i
Kreml – för att använda Bukharins gamla benämning på Stalins
asiatiska despotregim.
.Även sedan Komintern i Warszawa 1947 övergick till den formellt
oskadliga Kaminform har Stalins politbyrå fortsatt den storryska
chauvinismen i strid till och med inom de kommunistiska leden mot
hoppet från ryska revolutionens dagar om internationell samverkan
och snar världsrevolution.
Den kommunistiska internationalen blev sålunda ej likviderad 1947
och ej heller dess program. Kominterns verksamhet existerar alltjämt
och dess sovjetryska ledning. Kommunistpartierna i olika länder,
hemliga eller offentliga, underkasta sig med full lydnadsplikt den
sovjetryska ledningen. I mars 1949 avlade deras ledare sina beryktade
trohetseder till sovjetstaten. På så sätt fortsätter striden mellan trotskism och rysk terrorism ännu i våra dagar och får ett djupt aktuellt intresse, när det gäller de olika kommunistpartiernas faktiska underdånighet i såväl det »kalla» som det verkliga kriget mellan Moskva och
de länder vilka ge dem en ofta frikostig hemvist. Den nya regimen visar
expansionen och den kraftiga omdaningen av ett efterblivet Ryssland
på samma sätt som bl. a. regimen under Ivan den förskräcklige och
tsar Peter.
Traditionen från Rysslands historia, när det gäller maktpolitiska
och militära huvudkrav, gör sig mer gällande än den gemensamma
»socialismen» också under den senaste tidens omvälvningar och skymtar i den egendomliga fejden mellan dagarnas trotskism och Kremls
ryska terror samt dess expansiva maktsträvanden.
Borgerlig minoritets- För första gången på tretton år skall en rent
regering i Finland. borgerlig regering leda Finlands öden. Därtill
en minoritetsregering trots borgerlig majoritet i riksdagen. Det var
ju inte ett sådant kabinett man hade hoppats och väntat på. En koalitionsregering på bred bas var nog det allmänna önskemålet: framför
allt betonade man önskvärdheten av en folkdemokratisk medverkan,
främst med hänsyn till de av hemmakommunisterna inspirerade fräna
tongångarna i rysk press och radio, till de ryska demarcherna i krigsförbrytarrrågan och angreppen mot Paasikivilinjen i finländsk politik.
193
Dagens frågor
Efter två veckors kurragömmalek mellan partierna – strängt taget
kan man tala om fyra veckor, d. v. s. frän och med presidentvalet den
15 februari- gav socialdemokraterna ett avböjande svar på regeringsbildarens, jur. dr Urho Kekkonens, invit till samverkan. Men det är
uppenbart att socialdemokraterna inte väntade sig att dr Kekkonen
skulle handla lika raskt som Fagerholm tjugo månader tidigare, utan
tänkte sig att underhandlingarna skulle fortsätta. Det har senare
framgått att socialdemokratin eo ipso icke var emot folkdemokratisk
medverkan i regeringen – den springande punkten i detta skede av
förhandlingarna – utan närmast ryggade tillbaka inför kombinationen Kekkonen + folkdemokrater. Ett antingen-eller hade man
däremot kunnat acceptera.
Det blev alltså en borgerlig regering med ett dominerande inslag
av agrarer (10). Kompletteringen levererades av det liberala framstegspartiet (2) och Svenska folkpartiet (3), det största antalet svenska
ministrar som tills dato medverkat i något kabinett under självständighetstiden. Att en regering av denna typ kom till stånd, måste
betecknas som en seger för borgerligheten i Finland. Under det socialdemokratiska minoritetsstyret klandrades de borgerliga partierna ofta
för flathet, för sin obenägenhet att begagna sig av de många tillfällen
som erbjöds dem att själva ta regeringsansvaret. Det var ett utslag
av borgerlig flathet att t. o. m. det fria näringslivets män gav socialdemokratin sitt stöd med hänvisning till dennas möjligheter att freda
arbetsmarknaden. Det var en dyrt köpt arbetsfred, skrev bl. a. Kekkonens nyutnämnde biträdande finansminister Nils Meinander i Nya
Argus senaste sommar. Det ledde till att de borgerliga i gengäld fick
kompromissa på väsentliga punkter. Kekkonens experiment med en
borgerlig centerregering är därför intressant, men också ägnat att
stärka de borgerliga partiernas självförtroende. Kan den klara upp
den ekonomiska situationen, som i sanning är brydsam just nu, har
de borgerliga partierna en avgjord trumf på hand vid 1951 års riksdagsval.
På det inrikespolitiska planet stå de ekonomiska frågorna i förgrunden. Det visar sig redan i regeringens sammansättning. Den ekonomiska expertisen är sannerligen väl representerad. statsministern
själv är direktör i Finlands Bank, utrikesminister Gartz är sedan 1931
biträdande direktör i Ahlström-koncernen och har tidigare ofta deltagit i handelsförhandlingar mellan Sovjetunionen och Finland. Biträdande finansministern Nils Meinander väntas i en nära framtid
disputera i nationalekonomi. Han är bl. a. knuten till Finlands Banks
institut för ekonomisk forskning. Handels- och industriministern
Sakari Tuomioja är chef för Finlands Bank och har tidigare fungerat
som biträdande finansminister. Nya socialministern Ralf Törngren
var finansminister 1945—48 och är i sin dagliga gärning chef för statskontoret.
Denna ekonomiska sakkunskap kommer redan i den allra närmaste
framtiden att ställas på hårt prov. Regeringsprogrammet utlovar
bl. a. en finansplan på lång sikt, men förrän denna hunnit utarbetas
och framför allt förrän dess verkningar blir kännbara, anmäler sig
194
Dagens frågor
flera brännbara frågor. Den första är hyresproblemet. Enligt en lag
från senaste höst skall hyrorna under årets lopp höjas så att de motsvarar fastigheternas och lokalernas ränte- och underhållskostnader.
Detta innebär en genomsnittlig hyresförhöjning med 67 procent.
Hyrorna som hittills med konstlade medel hällits nere, har motsvarat
ca 5 procent av genomsnittsinkomsten. Den beslutade förhöjningen
kommer givetvis att medverka till att index stiger: de stigande tendenserna hos index, som varit märkbara under den sista tiden, beror
till stor del på devalveringen och den därpåföljande justeringen av
clearingkurserna, vars verkningar nu först börjat göra sig gällande.
Inflationshotet ökas, exportpriserna ha sjunkit med 20-25 procent,
i vissa fall med 50-60 procent, medan importpriserna stigit med
10-20 procent. Lönerörelserna komma igång, redan under den fagerholmska regeringens sista tid fattades beslut om en löneförhöjning
med 7,5 procent på arbetarnas tidslöner. statstjänstemännens löner
skola höjas. Avgörande för den kekkonenska regeringens existens blir
dess förmåga att bemästra dessa problem.
De tre regeringspartierna ha 75 mandat av 200 i riksdagen. I oppositionen stå som bekant samlingspartiet, högern, och arbetarpartierna.
På goda grunder kan man anta att högern inte hyser någon större
lust att störta regeringen och få den ersatt av ett vänsterkabinett.
Högerns mandat jämte regeringspartiernas ger Kekkonen riksdagsmajoritet. Socialdemokraterna skulle säkert föredra att stanna i opposition till nästa riksdagsval och det blir säkert en frän opposition
just med tanke på valen. Men socialdemokraterna behärska LO. I
samband med lönebeslutet i januari frångick man de indexbundna
lönerna. Arbetsmarknadsorganisationerna skola nu under den närmaste
framtiden träffa sina löneavtal, och här kan mycket lätt en allvarlig
kris segla upp. Socialdemokratin har en nyckelposition i LO, mycket
beror av dess eventuella vilja att framhärda i oppositionsställning,
och följaktligen av dess vilja att hjälpa regeringen att freda arbetsmarknaden.
Först när dessa svårigheter, som alla anmäla sig under vårens lopp,
övervunnits, kan man säga att dr Kekkonen sitter säkert i sadeln.
Först då kan han börja tänka på att förverkliga sina övriga intentioner på det ekonomiska planet. Agrarerna efterlysa bl. a. lagstadgade garantier för en skälig utkomst åt jordbrukarbefolkp.ingen
genom prisstöd efter mönster av det system, som tillämpats i Sverige.
Ett betydande arbete måste vidare nedläggas för att göra alla de nya
jordbrnkslägenheter, som skapats genom kolonisationen. Huru landets
finanser skall stå den rycken, är en fråga som osökt inställer sig.
Kekkonens andra dominerande problem ligger på det utrikespolitiska planet: förhällandet till Moskva. Både presidentvalet och regeringsbildningen ackompanjerades av ryskt missnöje i press och
radio. Man kan säga att kampanjen för presidentvalet inleddes med
den ryska demarehen i krigsförbrytarfrågan. Den andra demarehen
kom samma dag president Paasikivi installerades i sitt ämbete och
regeringsbildningen blev aktuell. Två påminnelser om Finlands dödlighet, om man så vill. För den händelse syftet med de ryska hän- 195
——————- —~—~~-~-
Dagens frågor
vändelserna var att få folkdemokraterna med i regeringen, nåddes
detta icke. Frågan är om Moskva kommer att låta sig nöja med den
kekkonenska lösningen. I skrivande stund ha inga kommentarer
gjorts; i Finland ha naturligtvis de folkdemokratiska organen uttryckt sitt missnöje om ock i rätt svävande ordalag. Utifrän sett borde
Kekkonens ministär ha större chanser att vinna Moskvas förtroende
än Fagerholms socialdemokratiska. Signifikativt är, att sex av de nya
ministrarna äro medlemmar av Samfundet Finland-Sovjetunionens
styrelse. Man får därför hoppas att regeringen lyckas i sitt uppsåt
att korrigera de missuppfattningar och missförstånd, som rätt. Och
föra handelsförhandlingarna i Moskva till ett lyckligt slut. Den kommunistiska agitationen har ju tidigare envist hävdat, att det var
det ryska missnöjet med regeringen Fagerholm, som Vflr orsaken till
att förhandlingarna strandade- trots att Finlands (folkdemokratiske)
minister i Schweiz, Svento, redan för en månad sedan dirigerades till
Moskva. Kan handelsfördraget föras lyckligt i hamn, kan väl detta
tagas som ett kriterium på att Sovjetunionen accepterar dr Kekkonens
regering och inte ens indirekt protesterar mot att folkdemokraterna
lämnats utanför. Varom icke, kommer det uteblivna handelsfördraget
ytterligare att öka trycket på Finlands ekonomi samtidigt som det
blir ett verkningsfullt propagandamedel i den yttersta vänsterns hand.
Vapen- Det har nu gått mer än nio månader sedan den minnesvärda
hjälpen. dag, då president Truman tillkännagav nyheten om den första
ryska atomexplosionen och samtidigt den amerikanska kongressen
voterade en miljard dollar som första insats i Atlantpaktens vapenhjälpsprogram. De båda händelserna hade som bekant ett nog så intressant inbördes sammanhang. Efter åtskillig utredning och meningsbrytning ha i dagarna de första materielsändningarna nått sina adressater.
Atlantpaktens största betydelse ligger självfallet i dess rent politiska
bestämmelser, i USA:s löfte om hjälp till de europeiska paktmedlemmarna vid ett ryskt anfall. För att denna hjälp skall få något så när
godtaglig möjlighet att i tid komma till effektiv verkan måste emellertid det militärt ytterligt svaga Västeuropa upprustas. Den ursprungliga planläggningen för vapenhjälpen tog också sikte på att
åstadkomma 15 modernt utrustade divisioner och en relativt betydande
luftstyrka. Samtidigt angavs, att minst 45 divisioner erfordrades för att
ett försvar i anslutning till Rhenlinjen skulle ha några utsikter att
lyckas. Man förstår väl tveksamheten, om man erinrar sig att Sovjetunionen i dag anses disponera minst 200 krigsrustade divisioner. Ä ven
detta blygsamma program kräver emellertid avsevärd tid och förutsätter fortsatt vapenhjälp från USA under en följd av år. Att Väst
har råkat i ett så besvärligt och riskfyllt underläge gentemot öst beror
på den brådstörtade ätergången till fredsfot i USA och England,
medan utvecklingen i Sovjetunionen har gått i rakt motsatt riktning.
Av de utom USA 11 medlemmarna i Atlantpakten ha England,
Frankrike, Italien, Belgien, Holland, Luxemburg, Danmark och Norge
196
..
Dagens frågor
anhållit att få del av årets vapenhjälp, medan Canada, Portugal och
Island t. v. avstått. Den första hjälpen till Frankrike, ett 50-tal flygplan, överfördes på det franska hangarfartyget Dixmude, också det
f. ö. byggt i USA. Som bekant ha såväl de politiska förhandlingarna
som de rent praktiska anordningarna med lossning och transport av
materielen på flera håll vållat stor oro, demonstrationer och strejker,
allt på anstiftan av Sovjetsympatisörer. Ett säreget inslag här i vårt
hörn av världen var det säkerligen välmenta anslag, som mötte statsminister Gerhardsen när han i den svenska regeringschefens sällskap
steg av tåget i Kiruna.
Av största intresse för oss är den aktuella vapenhjälpen till Norge.
Den ser ut att snarast bli större än man tidigare räknat med. Enligt
den av stortinget nyligen godkända överenskommelsen får Norge omkring 35,000 ton krigsmateriel till ett uppskattat aktuellt värde av
300–500 miljoner norska kronor. För transporten av hälften av denna
materiel svarar USA, medan Norge för återstående transporter, lossning och förrådsuppläggning får vidkännas kostnader på inemot 30
milj. kronor. Man erinrar sig, att det nya norska försvarsförslaget
förutsåg en engångsanskaffning av materiel, fördelad på sex år, för
700 milj. kronor. Vapenhjälpen skulle alltså högst väsentligt underlätta
en positiv lösning av den delen av det norska försvarsproblemet.
Detaljuppgifterna bestyrka det intryck av det norska försvarets
framtida utformning som försvarskommittens betänkande gav. Huvuddelen av den nya materielen går tilllantförsvaret och flyget får jämförelsevis mycket obetydliga förstärkningar. Armens beväpning blir
nu likriktad med USA:s och Englands. Handeldvapen av 7,9 mm
kaliber byts mot amerikanska 7,62 mm. Vidare får man stridsvagnar,
pansarbilar, terrängbilar, pansarvärn, ammunition och minor. Artilleri
har man redan god tillgång till genom övertagna moderna tyska pjäser.
Marinen, som tidigare börjat förnyas med engelsk materiel, får två
eskortjagare att senare utbyta mot engelska och vidare en del smärre
fartyg samt materiel för ubåtsjakt, mineringar och hamnavspärrning.
Kustartilleriet får nya 40 mm luftvärnspjäser och handelsflottan kanoner för beväring under krigstid.
Åven luftförsvaret har tidigare anskaffat engelsk materiel, bl. a.
flygplan av typerna Vampire och Mosquito. Man avser tydligen att
fortsätta anskaffning från samma håll, varför flyghjälpen nu begränsas till en division transportflygplan av typ Dakota. Däremot får
man värdefull hjälp för luftbevakning och stridsledning i form av
radar-, radio- och trådmaterieL
Slutligen får den svaga norska rustningsindustrien såväl maskinell
utrustning som vissa råvaror. Den norska industrien måste utbyggas
för att motsvara den nya försvarsorganisationens krav; även därefter
kommer dock Norge att för huvuddelen av sina behov vara hänvisat
till import.
En jämförelsevis begränsad amerikansk militärkommission är redan
installerad i Norge för att biträda med montering, såsom instruktörer
o. s. v. I propositionen har emellertid försvarsminister Hauge påpekat,
197
Dagens frågor
att det alltjämt inte är tal om att öppna baser för främmande stridskrafter på norskt område, så länge Norge icke är hotat eller anfallet.
Genom denna hjälp underlättas den norska återupprustningen i
väsentlig grad. Man vinner såväl tid som pengar. Anknytningen till
de stora västmakterna i fråga om modeller och standardmateriel kan
i en kritisk situation möjliggöra en snabb ytterligare förstärkning.
Det är vidare tydligt, att direkt samverkan i krig med stridskrafter
från de andra Atlantunionstatarna nu blir i hög grad underlättad.
Samtidigt som vi i Sverige ha grundad anledning att glädjas över
de norska förstärkningarna, kan man inte underlåta att konstatera
att en direkt militär samverkan mellan Sverige och Norge i händelse
av krig nu blir ytterligare försvårad. Läget skulle ha blivit ett annat,
om de tre nordiska länderna inom ramen för ett försvarsförbund ha
standardiserat materiel och stridsmetoder.
198
–
Stockholm mars 1950.
Trotskism och I Dagens frågor Svensk Tidskrifts häfte l skildrades
rysk terrorism. under rubriken »Stalins efterträdare» striden mellan
medtävlarna i politbyrån med dess vanliga blandning av personliga
attacker och skolastiska diskussioner. Personligen betydde den Stalins
seger och de andras nederlag, som för Trotski slutade med landsflykt
och slutligen hans mördande den 20 augusti 1940. Principiellt medförde
den, som visades i den nyssnämnda artikeln, att dogmen om >>socialismen
i ett land» och därmed centraliseringen av makten, industrialiseringen
och planhushållningen i hastig takt vann i motsats till trotskismen
med dess på samarbete mellan olika kommunistpartier och nationaliteter samt på Lenins förhoppningar grundade »världsrevolution». Den
senaste utvecklingen av denna kamp skildras i en artikel »Tito och
Trotski» (marshäftet av The nineteenth Century) av Ruth Fischer. Som
generalsekreterare i tyska kommunistpartiet och ledamot av Kominterns presidium, utdriven ur partiet för opposition mot Moskvas kontroll 1926 och dömd under utrensningarna i Moskva 1936, bor hon f. n.
i USA och har publicerat åtskilligt av intresse rörande Stalin och
förhållandet till de »nationella» kommunistpartierna, särskilt det tyska.
Under tre år 1925-28 stred »blocket», d. v. s. Zinoviev, Kamenev och
Trotski, och sedermera Bukharin mot förvandlingen av det ryska
kommunistpartiet till en totalitär terroristregim under Stalin, utsträckt till Komintern, den kommunistiska Internationalen. Ä ven efter
Trotskis, Zinovievs och Bukharios till synes avgörande nederlag förekom opposition i Ryssland mot Stalins »monolitiska parti», som med
dess bas enbart i det egna landet måste hålla sig vid makten genom
ständig terror. Denna spred sig till sådana av Kominterns olika partier, där konspirationen mot politbyrån kunde fortsätta. Som Trotski
och Bukharin en gång gjort, sökte varje ny opposition inom den ryska
hierarkien stöd hos Kominternpartierna. Följden härav åter blev den
ryska kommunistledningens terror i länder, där Kominterns partier
wå ett eller annat sätt hade inflytande. Dagens trotskism har sålunda
blivit ett resultat av politbyråns expansiva utrikespolitik. Expansionen av Sovjet-rysslands dominerande välde har uppenbarat för
världen, att terrorismen och dess metoder för att upprätthålla Kremls
kontroll inom de nya kommuniststaterna äro desamma, med vilka
den ryska hierarkien uppehåller sitt välde hemma i eget land. Efter
skilsmässan med Tito i juni 1948 kunde alla få veta, hur Jugoslavien
genomsyrades av det ryska väldet och hur Moskva skickade en ständig
ström av G.P.U.-agenter till varje liten byavdelning av Jugoslavpartiet
för att kontrollera sina egna kontrollanter, spioner för att spionera
på sina »broderpartier» och andra spioner för att spionera på de förstnämnda. Parti, stat, arme, institutioner, skolor, den hemliga polisen
192
…
Dagens frågor
icke att förglömma, alla voro underkastade en ständig infiltration och
press från den sovjetryska partiledningen. Militärt, ekonomiskt och
personligt beroende av Moskva dominerade; den ryska expansionens
behov och möjligheter blevo avgörande, vare sig det gällde Ungern,
Bulgarien, Polen, Tjeckoslovakien eller Jugoslavien. Så har den gamla
striden mellan Stalin och trotskismen utvecklats till en liknande
mellan stalinistsamhällets terror-system med dess slavarbete samt
satellitstaternas försök att hävda sina egna ekonomiska, sociala och
nationella behov. De ryska satellitstaternas strid mot den sovjetryska
centraliserade likriktning, som i olika avseenden hotar dem från
terrorn i Kreml är dagens trotskism. »Oppositionens» litteratur på
tjugutalet blir slående när dess förslag och varningar få sitt återljud
i Jugoslaviens moderna framställning av den nya Djingis Khan i
Kreml – för att använda Bukharins gamla benämning på Stalins
asiatiska despotregim.
.Även sedan Komintern i Warszawa 1947 övergick till den formellt
oskadliga Kaminform har Stalins politbyrå fortsatt den storryska
chauvinismen i strid till och med inom de kommunistiska leden mot
hoppet från ryska revolutionens dagar om internationell samverkan
och snar världsrevolution.
Den kommunistiska internationalen blev sålunda ej likviderad 1947
och ej heller dess program. Kominterns verksamhet existerar alltjämt
och dess sovjetryska ledning. Kommunistpartierna i olika länder,
hemliga eller offentliga, underkasta sig med full lydnadsplikt den
sovjetryska ledningen. I mars 1949 avlade deras ledare sina beryktade
trohetseder till sovjetstaten. På så sätt fortsätter striden mellan trotskism och rysk terrorism ännu i våra dagar och får ett djupt aktuellt intresse, när det gäller de olika kommunistpartiernas faktiska underdånighet i såväl det »kalla» som det verkliga kriget mellan Moskva och
de länder vilka ge dem en ofta frikostig hemvist. Den nya regimen visar
expansionen och den kraftiga omdaningen av ett efterblivet Ryssland
på samma sätt som bl. a. regimen under Ivan den förskräcklige och
tsar Peter.
Traditionen från Rysslands historia, när det gäller maktpolitiska
och militära huvudkrav, gör sig mer gällande än den gemensamma
»socialismen» också under den senaste tidens omvälvningar och skymtar i den egendomliga fejden mellan dagarnas trotskism och Kremls
ryska terror samt dess expansiva maktsträvanden.
Borgerlig minoritets- För första gången på tretton år skall en rent
regering i Finland. borgerlig regering leda Finlands öden. Därtill
en minoritetsregering trots borgerlig majoritet i riksdagen. Det var
ju inte ett sådant kabinett man hade hoppats och väntat på. En koalitionsregering på bred bas var nog det allmänna önskemålet: framför
allt betonade man önskvärdheten av en folkdemokratisk medverkan,
främst med hänsyn till de av hemmakommunisterna inspirerade fräna
tongångarna i rysk press och radio, till de ryska demarcherna i krigsförbrytarrrågan och angreppen mot Paasikivilinjen i finländsk politik.
193
Dagens frågor
Efter två veckors kurragömmalek mellan partierna – strängt taget
kan man tala om fyra veckor, d. v. s. frän och med presidentvalet den
15 februari- gav socialdemokraterna ett avböjande svar på regeringsbildarens, jur. dr Urho Kekkonens, invit till samverkan. Men det är
uppenbart att socialdemokraterna inte väntade sig att dr Kekkonen
skulle handla lika raskt som Fagerholm tjugo månader tidigare, utan
tänkte sig att underhandlingarna skulle fortsätta. Det har senare
framgått att socialdemokratin eo ipso icke var emot folkdemokratisk
medverkan i regeringen – den springande punkten i detta skede av
förhandlingarna – utan närmast ryggade tillbaka inför kombinationen Kekkonen + folkdemokrater. Ett antingen-eller hade man
däremot kunnat acceptera.
Det blev alltså en borgerlig regering med ett dominerande inslag
av agrarer (10). Kompletteringen levererades av det liberala framstegspartiet (2) och Svenska folkpartiet (3), det största antalet svenska
ministrar som tills dato medverkat i något kabinett under självständighetstiden. Att en regering av denna typ kom till stånd, måste
betecknas som en seger för borgerligheten i Finland. Under det socialdemokratiska minoritetsstyret klandrades de borgerliga partierna ofta
för flathet, för sin obenägenhet att begagna sig av de många tillfällen
som erbjöds dem att själva ta regeringsansvaret. Det var ett utslag
av borgerlig flathet att t. o. m. det fria näringslivets män gav socialdemokratin sitt stöd med hänvisning till dennas möjligheter att freda
arbetsmarknaden. Det var en dyrt köpt arbetsfred, skrev bl. a. Kekkonens nyutnämnde biträdande finansminister Nils Meinander i Nya
Argus senaste sommar. Det ledde till att de borgerliga i gengäld fick
kompromissa på väsentliga punkter. Kekkonens experiment med en
borgerlig centerregering är därför intressant, men också ägnat att
stärka de borgerliga partiernas självförtroende. Kan den klara upp
den ekonomiska situationen, som i sanning är brydsam just nu, har
de borgerliga partierna en avgjord trumf på hand vid 1951 års riksdagsval.
På det inrikespolitiska planet stå de ekonomiska frågorna i förgrunden. Det visar sig redan i regeringens sammansättning. Den ekonomiska expertisen är sannerligen väl representerad. statsministern
själv är direktör i Finlands Bank, utrikesminister Gartz är sedan 1931
biträdande direktör i Ahlström-koncernen och har tidigare ofta deltagit i handelsförhandlingar mellan Sovjetunionen och Finland. Biträdande finansministern Nils Meinander väntas i en nära framtid
disputera i nationalekonomi. Han är bl. a. knuten till Finlands Banks
institut för ekonomisk forskning. Handels- och industriministern
Sakari Tuomioja är chef för Finlands Bank och har tidigare fungerat
som biträdande finansminister. Nya socialministern Ralf Törngren
var finansminister 1945—48 och är i sin dagliga gärning chef för statskontoret.
Denna ekonomiska sakkunskap kommer redan i den allra närmaste
framtiden att ställas på hårt prov. Regeringsprogrammet utlovar
bl. a. en finansplan på lång sikt, men förrän denna hunnit utarbetas
och framför allt förrän dess verkningar blir kännbara, anmäler sig
194
Dagens frågor
flera brännbara frågor. Den första är hyresproblemet. Enligt en lag
från senaste höst skall hyrorna under årets lopp höjas så att de motsvarar fastigheternas och lokalernas ränte- och underhållskostnader.
Detta innebär en genomsnittlig hyresförhöjning med 67 procent.
Hyrorna som hittills med konstlade medel hällits nere, har motsvarat
ca 5 procent av genomsnittsinkomsten. Den beslutade förhöjningen
kommer givetvis att medverka till att index stiger: de stigande tendenserna hos index, som varit märkbara under den sista tiden, beror
till stor del på devalveringen och den därpåföljande justeringen av
clearingkurserna, vars verkningar nu först börjat göra sig gällande.
Inflationshotet ökas, exportpriserna ha sjunkit med 20-25 procent,
i vissa fall med 50-60 procent, medan importpriserna stigit med
10-20 procent. Lönerörelserna komma igång, redan under den fagerholmska regeringens sista tid fattades beslut om en löneförhöjning
med 7,5 procent på arbetarnas tidslöner. statstjänstemännens löner
skola höjas. Avgörande för den kekkonenska regeringens existens blir
dess förmåga att bemästra dessa problem.
De tre regeringspartierna ha 75 mandat av 200 i riksdagen. I oppositionen stå som bekant samlingspartiet, högern, och arbetarpartierna.
På goda grunder kan man anta att högern inte hyser någon större
lust att störta regeringen och få den ersatt av ett vänsterkabinett.
Högerns mandat jämte regeringspartiernas ger Kekkonen riksdagsmajoritet. Socialdemokraterna skulle säkert föredra att stanna i opposition till nästa riksdagsval och det blir säkert en frän opposition
just med tanke på valen. Men socialdemokraterna behärska LO. I
samband med lönebeslutet i januari frångick man de indexbundna
lönerna. Arbetsmarknadsorganisationerna skola nu under den närmaste
framtiden träffa sina löneavtal, och här kan mycket lätt en allvarlig
kris segla upp. Socialdemokratin har en nyckelposition i LO, mycket
beror av dess eventuella vilja att framhärda i oppositionsställning,
och följaktligen av dess vilja att hjälpa regeringen att freda arbetsmarknaden.
Först när dessa svårigheter, som alla anmäla sig under vårens lopp,
övervunnits, kan man säga att dr Kekkonen sitter säkert i sadeln.
Först då kan han börja tänka på att förverkliga sina övriga intentioner på det ekonomiska planet. Agrarerna efterlysa bl. a. lagstadgade garantier för en skälig utkomst åt jordbrukarbefolkp.ingen
genom prisstöd efter mönster av det system, som tillämpats i Sverige.
Ett betydande arbete måste vidare nedläggas för att göra alla de nya
jordbrnkslägenheter, som skapats genom kolonisationen. Huru landets
finanser skall stå den rycken, är en fråga som osökt inställer sig.
Kekkonens andra dominerande problem ligger på det utrikespolitiska planet: förhällandet till Moskva. Både presidentvalet och regeringsbildningen ackompanjerades av ryskt missnöje i press och
radio. Man kan säga att kampanjen för presidentvalet inleddes med
den ryska demarehen i krigsförbrytarfrågan. Den andra demarehen
kom samma dag president Paasikivi installerades i sitt ämbete och
regeringsbildningen blev aktuell. Två påminnelser om Finlands dödlighet, om man så vill. För den händelse syftet med de ryska hän- 195
——————- —~—~~-~-
Dagens frågor
vändelserna var att få folkdemokraterna med i regeringen, nåddes
detta icke. Frågan är om Moskva kommer att låta sig nöja med den
kekkonenska lösningen. I skrivande stund ha inga kommentarer
gjorts; i Finland ha naturligtvis de folkdemokratiska organen uttryckt sitt missnöje om ock i rätt svävande ordalag. Utifrän sett borde
Kekkonens ministär ha större chanser att vinna Moskvas förtroende
än Fagerholms socialdemokratiska. Signifikativt är, att sex av de nya
ministrarna äro medlemmar av Samfundet Finland-Sovjetunionens
styrelse. Man får därför hoppas att regeringen lyckas i sitt uppsåt
att korrigera de missuppfattningar och missförstånd, som rätt. Och
föra handelsförhandlingarna i Moskva till ett lyckligt slut. Den kommunistiska agitationen har ju tidigare envist hävdat, att det var
det ryska missnöjet med regeringen Fagerholm, som Vflr orsaken till
att förhandlingarna strandade- trots att Finlands (folkdemokratiske)
minister i Schweiz, Svento, redan för en månad sedan dirigerades till
Moskva. Kan handelsfördraget föras lyckligt i hamn, kan väl detta
tagas som ett kriterium på att Sovjetunionen accepterar dr Kekkonens
regering och inte ens indirekt protesterar mot att folkdemokraterna
lämnats utanför. Varom icke, kommer det uteblivna handelsfördraget
ytterligare att öka trycket på Finlands ekonomi samtidigt som det
blir ett verkningsfullt propagandamedel i den yttersta vänsterns hand.
Vapen- Det har nu gått mer än nio månader sedan den minnesvärda
hjälpen. dag, då president Truman tillkännagav nyheten om den första
ryska atomexplosionen och samtidigt den amerikanska kongressen
voterade en miljard dollar som första insats i Atlantpaktens vapenhjälpsprogram. De båda händelserna hade som bekant ett nog så intressant inbördes sammanhang. Efter åtskillig utredning och meningsbrytning ha i dagarna de första materielsändningarna nått sina adressater.
Atlantpaktens största betydelse ligger självfallet i dess rent politiska
bestämmelser, i USA:s löfte om hjälp till de europeiska paktmedlemmarna vid ett ryskt anfall. För att denna hjälp skall få något så när
godtaglig möjlighet att i tid komma till effektiv verkan måste emellertid det militärt ytterligt svaga Västeuropa upprustas. Den ursprungliga planläggningen för vapenhjälpen tog också sikte på att
åstadkomma 15 modernt utrustade divisioner och en relativt betydande
luftstyrka. Samtidigt angavs, att minst 45 divisioner erfordrades för att
ett försvar i anslutning till Rhenlinjen skulle ha några utsikter att
lyckas. Man förstår väl tveksamheten, om man erinrar sig att Sovjetunionen i dag anses disponera minst 200 krigsrustade divisioner. Ä ven
detta blygsamma program kräver emellertid avsevärd tid och förutsätter fortsatt vapenhjälp från USA under en följd av år. Att Väst
har råkat i ett så besvärligt och riskfyllt underläge gentemot öst beror
på den brådstörtade ätergången till fredsfot i USA och England,
medan utvecklingen i Sovjetunionen har gått i rakt motsatt riktning.
Av de utom USA 11 medlemmarna i Atlantpakten ha England,
Frankrike, Italien, Belgien, Holland, Luxemburg, Danmark och Norge
196
..
Dagens frågor
anhållit att få del av årets vapenhjälp, medan Canada, Portugal och
Island t. v. avstått. Den första hjälpen till Frankrike, ett 50-tal flygplan, överfördes på det franska hangarfartyget Dixmude, också det
f. ö. byggt i USA. Som bekant ha såväl de politiska förhandlingarna
som de rent praktiska anordningarna med lossning och transport av
materielen på flera håll vållat stor oro, demonstrationer och strejker,
allt på anstiftan av Sovjetsympatisörer. Ett säreget inslag här i vårt
hörn av världen var det säkerligen välmenta anslag, som mötte statsminister Gerhardsen när han i den svenska regeringschefens sällskap
steg av tåget i Kiruna.
Av största intresse för oss är den aktuella vapenhjälpen till Norge.
Den ser ut att snarast bli större än man tidigare räknat med. Enligt
den av stortinget nyligen godkända överenskommelsen får Norge omkring 35,000 ton krigsmateriel till ett uppskattat aktuellt värde av
300–500 miljoner norska kronor. För transporten av hälften av denna
materiel svarar USA, medan Norge för återstående transporter, lossning och förrådsuppläggning får vidkännas kostnader på inemot 30
milj. kronor. Man erinrar sig, att det nya norska försvarsförslaget
förutsåg en engångsanskaffning av materiel, fördelad på sex år, för
700 milj. kronor. Vapenhjälpen skulle alltså högst väsentligt underlätta
en positiv lösning av den delen av det norska försvarsproblemet.
Detaljuppgifterna bestyrka det intryck av det norska försvarets
framtida utformning som försvarskommittens betänkande gav. Huvuddelen av den nya materielen går tilllantförsvaret och flyget får jämförelsevis mycket obetydliga förstärkningar. Armens beväpning blir
nu likriktad med USA:s och Englands. Handeldvapen av 7,9 mm
kaliber byts mot amerikanska 7,62 mm. Vidare får man stridsvagnar,
pansarbilar, terrängbilar, pansarvärn, ammunition och minor. Artilleri
har man redan god tillgång till genom övertagna moderna tyska pjäser.
Marinen, som tidigare börjat förnyas med engelsk materiel, får två
eskortjagare att senare utbyta mot engelska och vidare en del smärre
fartyg samt materiel för ubåtsjakt, mineringar och hamnavspärrning.
Kustartilleriet får nya 40 mm luftvärnspjäser och handelsflottan kanoner för beväring under krigstid.
Åven luftförsvaret har tidigare anskaffat engelsk materiel, bl. a.
flygplan av typerna Vampire och Mosquito. Man avser tydligen att
fortsätta anskaffning från samma håll, varför flyghjälpen nu begränsas till en division transportflygplan av typ Dakota. Däremot får
man värdefull hjälp för luftbevakning och stridsledning i form av
radar-, radio- och trådmaterieL
Slutligen får den svaga norska rustningsindustrien såväl maskinell
utrustning som vissa råvaror. Den norska industrien måste utbyggas
för att motsvara den nya försvarsorganisationens krav; även därefter
kommer dock Norge att för huvuddelen av sina behov vara hänvisat
till import.
En jämförelsevis begränsad amerikansk militärkommission är redan
installerad i Norge för att biträda med montering, såsom instruktörer
o. s. v. I propositionen har emellertid försvarsminister Hauge påpekat,
197
Dagens frågor
att det alltjämt inte är tal om att öppna baser för främmande stridskrafter på norskt område, så länge Norge icke är hotat eller anfallet.
Genom denna hjälp underlättas den norska återupprustningen i
väsentlig grad. Man vinner såväl tid som pengar. Anknytningen till
de stora västmakterna i fråga om modeller och standardmateriel kan
i en kritisk situation möjliggöra en snabb ytterligare förstärkning.
Det är vidare tydligt, att direkt samverkan i krig med stridskrafter
från de andra Atlantunionstatarna nu blir i hög grad underlättad.
Samtidigt som vi i Sverige ha grundad anledning att glädjas över
de norska förstärkningarna, kan man inte underlåta att konstatera
att en direkt militär samverkan mellan Sverige och Norge i händelse
av krig nu blir ytterligare försvårad. Läget skulle ha blivit ett annat,
om de tre nordiska länderna inom ramen för ett försvarsförbund ha
standardiserat materiel och stridsmetoder.
198
–