Rommel Redividus
1950
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ROMMEL REDIVIVUS
Av kapten ARNE STADE
»Det är långtifrån alltid en fördel att äga ett visst
militärt renomme. Själv vet man nog om sin begränsning, men andra vänta sig underverk – – -.»
Erwin Rommel (i sina efterlämnade papper).
OM DET var någon egenskap, som särskilt kännetecknade Rammel – så ungefär heter det på ett ställe i den brittiske brigadgeneralen Desmond Youngs rätt nyligen utkomna Romruel-biografi
(Rammel, London 1950) – så var det hans förunderliga förmåga
att »komma igen». Knappt var han slagen till marken, så stod han
åter på benen, »precis som en så’n där leksaksgubbe med nickeldank i botten».
Mycket betecknande för Rommel var redan det sätt, varpå han
ur sin dittillsvarande relativa obemärkthet plötsligt trädde ut i
världspublicitetens strålkastarljus. Scenen var den brittisk-italienska fronten i Nordafrika på gränsen mellan Cyrenaica och Tripolitanien. Tidpunkten medio av februari 1941.
Bland de italienska trupperna i Nordafrika- inbegripet högsta
ledningen- rådde vid sagda tid en deprimerad stämning. Endast
fem månader tidigare hade marskalk Grazianis under så lovande
auspicier igångsatta offensiv bokstavligen runnit ut i sanden. I
december hade så den brittiske generalen Wavell helt oväntat återtagit initiativet och drivit Grazianis arme framför sig tillbaka in
i Tripolitanien. Därefter hade visserligen ett stando inträtt. Men
snar fortsättning väntades, på brittiskt initiativ.
Då korn Rornrnel. Så sent som den 6 februari hade han erhållit
Hitlers order att hjälpa italienarna att stabilisera läget i Afrika.
Mindre än en vecka senare stod den då 49-årige generallöjtnanten
med de första delarna av sin sedermera så berömda Afrikakår på
Tripolitaniens jord.
Egentligen var Rommels mission mera politisk än militär: det
gällde att utåt manifestera det trofasta vapenbrödraskapet mellan
de båda axelmakterna och dessutom – vilket kanske var vikti- 227
Arne Stade
gast – att få en hållhake på den något oberäknelige Mussolini.
Rommels militära uppgift var i enlighet härmed rent defensiv:
att medverka vid försvaret av Tripolitanien. Något självständigt
befäl var det alltså inte meningen, att han skulle utöva. Högsta
ledningen av operationerna i Nordafrika skulle alltjämt ligga i
den därvarande italienske överbefälhavarens händer.
En dylik dekorativ statistroll var emellertid föga i Rommels
smak. Han begärde och lyckades även utverka principiellt tillstånd
till ett något mera aktivt uppträdande. Tyska överkommandot
sträckte sig till och med ända därhän, att det till den 20 april av
Rommel infordrade en preliminär plan för Cyrenaicas återerövring. Redan tre veckor innan planen skulle ha inkommit för vederbörlig granskning – och en hel månad tidigare än Wavell hade
bedömt ens teoretiskt tänkbart – gick Rommel till anfall. Jämnt
två månader efter det Afrikakårens »förtrupp» hade anlänt till
Afrika var redan hela Cyrenaica (med undantag av den starka
fästningen Tobruk) återtaget; Rommels trupper stodo vid gränsen
till Egypten.
Det var inte blott Hitler och tyska överkommandot som således
av Rommel ställdes inför ett fait accompli. Samma var förhållandet med den italienske överbefälhavaren i Tripolis. Så snart denne
blivit på det klara med att Rommels ursprungliga s. k. »spaningsanfall» höll på att »urarta» till en verklig offensiv, telegraferade
han till Rommel: »Detta är ju tvärt emot, vad jag har bestämt; jag
anhåller, att Ni inväntar mig, innan Ni fortsätter.» Men Rommel
stod icke längre att hejda, sedan det väl en gång börjat gå framåt.
Nästan bokstavligen i täten av sina pansarstyrkor jagade han utan
rast och ro vidare genom öknen. »Där Rommel är, där är fronten»,
hade det hetat redan under det första världskriget (i vilket han
dekorerades med den utomordentligt exklusiva Pour le Merite). Då
var Rommel endast en ung löjtnant, nu var han som sagt generallöjtnant (och inom kort general). Men eljest var han exakt densamme.
Denna gång skulle Rommel likväl icke komma längre än fram
till Egyptens gräns: Tobruk blev honom en alltför hård nöt att
knäcka. Det av Tobruks belägring föranledda avbrottet i offensiven blev också ödesdigert, ity att det gav den nye brittiske överbefälhavaren i »Mellersta östern», general Auchinleck, tillfälle att
i november 1941 i sin tur gå till motoffensiv. Hårda, skiftesrika
strider utkämpades under de sista novemberveckorna främst omkring Sidi Rezegh, nyckeln till Tobruk. Krigslyckan var dock icke
228
Rommel redivivus
Rommel bevågen, och omsider måste han ge slaget förlorat. Med
bister beslutsamhet gav han order om reträtt.
Men nu blev det liv i den italienske överbefälhavaren, vilken
hittills hade iakttagit en diskret och vältalig tystnad. I upprörd
ton fordrade han, att de redan utfärdade reträttorderna skulle återkallas. Rommel vägrade. Ån mera indignerad upprepade då general Bastico – »Bombastico», av Rommel respektlöst benämnd –
under yvigt gestikulerande sin befallning. »Med lätt förvåning»
betraktade Rommel sin höge chef. Så sporde han stillsamt, hur
överbefälhavaren själv hade tänkt sig, att det kritiska läget skulle
kunna bemästras. Synbart illa berörd av denna närgångna fråga
kunde Bastico blott stamma fram några svävande och undvikande
fraser. Då log Rommel, berättar ett tyskt ögonvittne. Men- heter
det vidare- »es war kein gutes Lächeln, das iiber den energischen
Mund zuckte».- Om återkallande av de utfärdade reträttorderna
blev därefter inte mera talat.
Nästan jämnt en månad senare var »Panzergruppe Rommel»
(som den officiella benämningen numera löd) återkommen till Tripolitanien. Läget tedde sig förvisso prekärt. Inemot två tredjedelar av gruppens totala numerär hade gått förlorade, av sina
ursprungliga 412 stridsvagnar hade Rommel med sig tillbaka endast 26, av hans flygstridskrafter återstod praktiskt taget intet.
Mänskligt att döma var Rommel och hans pansargrupp knappast
längre att räkna med. Men Rommel själv var av annan åsikt.
Han visste, att även britterna lidit kännbara förluster, som det
förmodligen skulle ta veckor att ersätta.
Det var den 11 januari 1942 som Rommel kom tillbaka till »utgångsläget». Tio dagar senare gick Rommel till anfall. »Det otroliga hade inträffat. Utan föregående varning började axelstyrkorna avancera.» En vecka in i februari hade Rommel kastat
britterna tillbaka till linjen Gazala – Bir Hacheim (strax väster
om Tobruk)- med förlust av blott några tiotal egna stridsvagnar.
Efter ytterligare några månader stod han som segerherre i Tobruk.
Sådan var Rommel – en man med eldsjäl och gosselynne.
Det var under dessa månader, som Rommels stjärna stod i zenith
och han själv nådde ärones tinnar-Tobruks betvingare hade av
Hitler belönats med fältmarskalksstaven, knappa tre år efter det
han först inträtt i generalitetet. Det var i början av detta år, som
Churchill inför underhuset presenterade Rommel som »vår djärve
och skicklige motståndare» och »en stor general». Det var på våren
229
Arne Stade
samma år som general Auchinleck såg sig föranlåten att i en märklig dagorder på det allvarligaste varna mot ett alltför entusiastiskt och ohämmat bruk av »vår vän Rommels» namn i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Den 50-årige fältmarskalken var
vorden en smått legendarisk gestalt, nästan något av övermänsklig heros. Inte blott hans egna utan också de brittiska soldaterna
avgudade honom, skrev en amerikansk krigskorrespondent. »De
beundrade honom, emedan han slog dem, och lyckades det dem att
slå honom, så förundrade de sig själva över att de verkligen varit i
stånd att besegra en så framstående generaL»
Så var det fram till »El Alamein». Då skedde ett tvärt omslag.
Det blev plötsligt tämligen tyst om Rommel. Och när ett kortfattat officiellt meddelande i oktober 1944 förmälde, att fältmarskalk Rommel avlidit i sviterna av en bilolycka- såsom vi numera
veta, hade han i verkligheten av Hitler tvingats att »tömma giftbägaren» – blev världsopinionens reaktion påfallande lam. Skulle
Rommels berömmelse alltså ha varit av lika efemärt slag som flertalet andra s. k. världsidolers? Förvisso icke. Rammel skulle ännu
en gång >>komma igen».
*
Det har helt nyligen inträffat något på sitt sätt ganska märkligt.
Det har plötsligt blivit »hausse i Rommel-litteratur». Inte mindre
än tre arbeten om Rommel ha inom loppet av blott några månader
utkommit i hans eget hemland och dessutom såsom redan omnämnts- och detta är kanske det allra märkligaste- i England
en utförlig biografi över den berömde tyske härföraren, författad
av en man, som själv på slagfältet kämpat mot Rommel och t. o. m.
varit hans fånge, brigadgeneralen Desmond Young. Som följd av
denna plötsligt påkomna postuma publicitet har Erwin Rommel
nu flera år efter sin död ännu en gång blivit »namnet för dagen»,
»mannen man talar om». Inte minst synes detta ha blivit fallet
här i Sverige. Med berömvärd påpasslighet ha nämligen två av
våra bokförlag gått i författning om att i svensk språkdräkt låta
presentera de båda märkligaste och tyngst vägande av de antydda
Rommel-monografierna. På Hökerbergs förlag har sålunda utkommit Desmond Youngs meromnämnda levnadsteckning över Rommel – en bok, som i England väckt betydande uppmärksamhet och
även framkallat en ganska livlig diskussion -, hos Bonniers ett
memoarbetonat arbete av Rommels stabschef i Frankrike 1944, ge- 230
Rommel redivivus
nerallöjtnanten och filosofie doktorn(!) Hans Speidel: Rorumel och
invasionen 1944. Det senare arbetet har i sin ursprungliga avfattning titeln Invasion 1944. Ein Beitrag zu Rommels und des Reiches
Schicksal. Båda titlarna äro, som nedan skall beröras, något missvisande, i det de icke helt täcka innehållet.
Av de båda övriga Romruel-arbetena har den av Dr Wilhelm von
Schramm författade lilla studien Rommel. Schicksal eines Deutschen närmast till syfte att historiskt utreda omständigheterna
kring Rommels förolyckande och död. Mera en passant lämnas
några mycket intressanta upplysningar rörande tillkomsten av
de »Rommel-papper», som här inledningsvis citerats, och som i
utdrag äro bifogade Youngs Rommel-biografi. von Schramm var
fältmarskalken behjälplig vid utarbetandet bl. a. av hans redogö-
relse för fälttåget i Afrika och tjänstgjorde därefter sommaren
1944 i speciellt uppdrag vid »Armegrupp B:s» stab i Frankrike.
Främst såsom källa till historien om ökenkriget i Afrika 1941-
1943 är Afrikanische Schicksalsjahre. Geschichte des Deutschen
Afrika-korps unter Rommel av betydande värde. Författaren, H.
G. von Esebeck- citerad vid några tillfällen i det föregående –
presenteras av Young, till vilkens tyska sagesmän han hör, såsom
krigshistoriker, krigskorrespondent och personlig vän till Rommel.
Till skillnad från von Schramm beklädde von Esebeck en ordinarie
befattning i Rommels stab- såväl i Afrika som senare i Frankrike- och synes praktiskt taget ständigt ha vistats i dennes personliga närhet.
Rent litterärt sett är nog von Esebecks Rommel-bok den elegantaste och mest lättlästa i hela kvartetten – naturligt nog för
övrigt med hänsyn till författarens professionella förutsättningar.
Stilen är livfull och medryckande, om än kanske här och var något
omständlig. Utmärkande för författaren är hans starkt kritiska inställning gentemot den italienske bundsförvanten, vars kompletta
militära oduglighet belyses genom ett stort antal exempel, många
drastiska intill gränsen för det rent otroliga. von Esebeck har en
viss förkärlek för det pittoreska och dramatiskt effektfulla, och
man tycker sig stundom hos honom skönja en benägenhet att liksom vilja romantisera och dramatisera de skildrade händelserna.
När von Esebeck emfatiskt betonar den säregna atmosfär av högsinthet och gammaldags ridderlighet- utan motstycke på andra
håll – som, åtminstone fram till »El Alamein», skall ha kännetecknat krigföringen i Nordafrika, torde han dock icke nämnvärt
romantisera verkligheten. Förhållandet bestyrkes i det stora hela
231
Arne Stade
bl. a. av Young, till vilkens skildring av ifrågavarande skede i
Rommels liv von Esebecks arbete f. ö. bildar ett utmärkt komplement.
Youngs bok intar, såsom framhållits, i viss mån en särställning,
icke blott därigenom att dess författare är engelsman och under
Afrikakriget själv stred på den motsatta sidan, utan även såtillvida, att den omspänner ett vida större tidsavsnitt än de övriga,
nämligen de 53 åren från den blivande fältmarskalkens födelse den
15 november 1891- han var son till en gymnasierektor och matematiklärare – fram till hans brutala död den 14 oktober 1944.
Tyngdpunkten i framställningen ligger dock avgjort på de båda
år av Rommels liv, då han fungerade, realiter om än icke formellt,
såsom högste chef för de tysk-italienska trupperna i Nordafrika.
Youngs Romruel-biografi är, även den, välskriven och framförallt väl dokumenterad: författaren har uppenbarligen icke skytt
några som helst mödor eller kostnader, då det gällt att leta fram
källmaterial – skriftligt eller muntligt – ägnat att belysa hans
»hjältes» liv och personlighet. Ehuru författaren endast i rätt ringa
utsträckning synes ha kunnat bygga på egna minnen och intryck,
bär skildringen en i hög grad personlig prägel, vilket nog i sin
mån bidrager till att ge boken dess speciella charm. Mycket karakteristisk för författarens stil är en passus sådan som denna: »Jag
ber om överseende med min sympati för tyska generaler. Jag borde
väl inte hysa sådana känslor, antar jag. Men det var i alla fall så,
att jag kom att tycka om general Bayerlein.» (B. var under en
längre tid Rommels stabschef i Afrika och har varit en av Youngs
mest givande »muntliga källor»).
Alla tyska generaler komma dock icke i åtnjutande av författarens sympati. Mot dem, som på något sätt stått i motsatsställning
till Rommel, röjer Young tvärtom en påtaglig antipati. Särskilt
frappant är den nästan illvilliga bild författaren tecknar av den
tyske generalstabschefen fram till september 1942, generalöverste
Franz Halder.
Youngs avoghet gentemot Halder et consartes har en djupare
bakgrund än som förklaras blott av hans rent mänskliga sympati
för Rommel. Den sammanhänger intimt med den enligt Youngs
– och Rommels – uppfattning ur tysk synpunkt helt felaktiga
och ödesdigra underskattning av den Nordafrikanska krigsskådeplatsens allmänt strategiska betydelse, som det tyska högkvarteret
städse lade i dagen. Young kommer här in på ett problem av bety- 232
….
Rommel redivivus
dande räckvidd och stort historiskt intresse, vars innebörd emellertid i detta sammanhang blott kan antydas.
Halder har själv i sin skrift om Hitler som fältherre utvecklat
motiven för den s. a. s. officiella tyska inställningen i denna fråga.
»England in Nordafrika entscheidend zu schlagen war unmöglich»,
menade man. Det strategiska syftet med den tyska militära insatsen i Nordafrika kunde därför endast gå ut på att vinna tid,
d. v. s. att så länge som möjligt binda största möjliga fientliga
stridskrafter. Denna uppfattning delades, åtminstone från början,
av Hitler. Det var i enlighet med den som Rommels allmänna uppgift erhöll sin ovannämnda defensiva utformning.
Kärnpunkten i hela problemet är emellertid, om denna defensiva
och restriktiva strategi, som med obönhörlig konsekvens kom att
leda, först och direkt till nederlaget vid El Alamein hösten 1942,
därefter, indirekt, till axelstyrkornas utdrivande från Nordafrika
ett halvår senare- huruvida denna verkligen var sund och logiskt
riktig, sedd i ett vidare sammanhang. Rommel själv var av diametralt motsatt uppfattning, det framgår tydligt nog bl. a. av hans
skriftliga kvarlåtenskap. Men Rommel var ju på sätt och vis part i
målet – för en »Draufgänger» som han skulle hans ursprungliga
begränsade uppgift nog under alla förhållanden ha tett sig föga
tilltalande. Han har emellertid postumt fått medhåll, inte blott av
Young. Även Milton Shulman- för att ta ett exempel- betecknar det i sin bok Defeat in the West såsom ett av Hitlers mest
ödesdigra strategiska misstag, att han icke sommaren 1942 lät
Rommel få de obetydliga förstärkningar i trupper och materiel,
som skulle ha satt honom i stånd att tränga fram till Suez.
Problemet torde nog strängt taget höra till de olösliga. Alltför
många imponderabilia spela här in för att det gärna skulle vara
möjligt att nu efteråt avgöra, vad som i verkligheten var riktigt
eller felaktigt, möjligt eller icke möjligt.
I vilket fall som helst kom den kallsinniga behandling, som hans
upprepade framställningar om effektivare understöd ständigt rönte
på högsta ort, för Rommel att bli något av en personlig tragedi.
Det verkar nästan patetiskt, då han i ett brev till sin hustru med
anledning av sin befordran till generalfältmarskalk skriver: »Jag
hade hellre sett, att Hitler gett mig en division till.» Den favören
kunde emellertid icke beviljas. I stället följde några månader senare »El Alameim och därpå den långa reträtten tillbaka till Tunisien. Med utomordentlig skicklighet genomförde Rommel, ehuru
numera fysiskt och kanske även psykiskt bruten, denna högst
233
Arne Stade
märkliga återtågsoperation. Vid framkomsten till Tunisien möttes
han av en förfrågan från det italienska högkvarteret, huruvida
fältmarskalken icke med hänsyn till sitt vacklande hälsotillstånd
(han hade under återtåget t. o. m. drabbats av svimningsanfall)
önskade bli entledigad från posten som armechef. Rommel samtyckte; men – tillade han – icke med hänsyn till sitt hälsotillstånd utan därför, att han »zur Fi.ihrung der Armee keine Lust
mehr habe».
Det är nog ganska klart – och väl också mänskligt förståeligt –
att Rommel åtminstone delvis tillskrev »skrivbordsstrategerna» i
»OKW» och »OKH» personligt färgade motiv för deras ställningstagande i den nordafrikanska frågan. F. ö. hade Rommel helt
säkert rätt såtillvida, att han ingalunda överallt var så väl sedd i
de högsta militära kretsarna. Han var ju inte »f. d. generalstabsofficer», och att detta i vissa avseenden för honom innebar ett
handicap omvittnas även av SpeideL Det fanns nog på sina håll
en viss bornerad fördomsfullhet mot att tillmäta en »truppofficer»
– om än så framstående på truppföringens område – någon verklig förmåga till »strategiskt tänkande» eller insikt i de större strategiska sammanhangen. Dessutom förhöll det sig otvivelaktigt så,
att Hitler i enlighet med sin kända divide-et-impera-metod med
slug beräkning sökte spela ut »truppofficeren» Rommel mot de av
honom överlag hatade »generalstabarna». Detta kunde ju Rommel
icke personligen lastas för, men de förfördelades ovilja kom begripligt nog ändå att delvis rikta sig just mot denne. Han uppfattades
mer eller mindre som en »Hitlers handgångne man», och detta
gjorde honom odiös.
I själva verket fanns det mycket litet fog för en dylik uppfattning. Visserligen hade Rommel otvivelaktigt till stor del Hitlers
personliga välvilja att tacka för sin rekordsnabba karriär och var
medveten därom. (Det var närmast utgivandet 1937 av Rommels
bekanta bok Infanterie greifft an, som kommit Hitler att uppmärksamma och intressera sig för dåvarande överstelöjtnant Rommel.)
Han synes också länge ha hyst aktning och beundran för »Fiihrern»
personligen. Däremot intresserade han sig föga för Hitlers »världsåskådning», och han var aldrig – till skillnad mot vad som
stundom uppgivits- medlem av Nationalsocialistiska partiet.
:B-,rågan om Rommels förhållande till Hitler inrymmer emellertid ett flertal både dunkla punkter och intressanta aspekter. Dessa
kunna sägas koncentrerade i problemet, huru den forne Hitler- 234
—
Rommel redivivus
beundraren och Hitlerprotegen efter hand förvandlades till »motståndsman» och konspiratör. Frågan beröres av Young men blir
mera ingående analyserad blott av SpeideL – För många torde ·
det innebära en överraskning att här finna hur djupt och aktivt
engagerad i motståndsrörelsen mot Hitler, Rommel verkligen var.
Det är emellertid mycket betecknande för Rommel, att han, samtidigt med att han i hemlighet konspirerade mot Hitler, lade ned
hela sin själ och all sin energi i det hopplösa företaget att söka
sätta den s. k. Atlantvallen i effektivt försvarstillstånd, och att han
sedermera, sedan själva invasionen ägt rum, med förtvivlans mod
kämpade för att kasta inkräktarna i sjön. »Det fanns aldrig en
tillstymmelse till obeslutsamhet i hans befälsföring», har det omvittnats.- Signifikativt är också, vad Speidel vid flera tillfällen
framhåller, att Rommel alltid ställde sig absolut avvisande mot
tanken att genom attentat röja Hitler ur vägen. Han ville inte
göra Hitler till martyr, anmärker SpeideL Rommels inställning
hade måhända en djupare motivering än så. »Rommel ist weder
ein Opportunist, noch gar ein Hoch- und Landesverräter gewesen»,
såsom von Schramm i likartat sammanhang betygar.
Själv var Speidel av allt att döma en särdeles aktiv motståndsman – något som han i förbigående sagt tyckes angelägen att ej
lämna läsaren i tvivelsmål om. Inte mindre än två gånger omtalar han sålunda, att »stabschefen vid armegrupp B» underlät
att vidarebefordra Hitlers bekanta »Zerstörungsbefehl» i anledning
av Paris’ förutsedda utrymning. Såvitt man kan förstå var emellertid denna uraktlåtenhet i realiteten tämligen betydelselös, eftersom armegruppen väl hade delgivits ordern närmast som orientering.
Av det anförda torde emellertid framgå, att vad som för Speidel
tett sig såsom det väsentliga och som följaktligen kommit att, om
icke kvantitativt så dock kvalitativt, dominera i hans framställning, det är icke så mycket de rent militära åtgärderna och händelseförloppen i samband med invasionen som fastmera den politiskt inspirerade aktivism, som samtidigt i lönndom utvecklades av
ett antal prominenta militära och civila personager, av vilka en
just var SpeideL Det var detta, som ovan åsyftades med reflexionen, att bokens titel i någon mån är missvisande.- Självfallet är
det åtskilligt även av stort krigshistoriskt och aktuellt militärt intresse, som ingår i Speidels redogörelse för invasionen och Rommels verksamhet som chef för »armegrupp B», dock, som sagt,
knappast så mycket som arbetets titel synes ställa i utsikt.
17-503444 Svensk Tidskrift 1950
235
Arne Stade
Rommels kanske främste motspelare i de afrikanska ökenstriderna numera fältmarskalken Sir Claude Auchinleck har försett
Youngs Rommel-biografi med ett nobelt och välskrivet förord.
Auchinleck gör här gällande med anspelning på sin ovannämnda,
högst originella dagorder, att ingen militär ledare kan tänkas vinna
en ryktbarhet sådan som den Rommel förvärvade, såframt han
icke är något vida utöver det ordinära. »Och Rommel var förvisso
något enastående.» – Churchill åter har, såsom också tidigare
nämnts, offentligen givit Rommel vitsordet »en stor general».
Var Rommel då verkligen en »stor» general, eller vad var det
eljest hos honom, som skapade denna enastående nimbus och auktoriteU
Det har redan berörts, att t. o. m. från tyskt håll Rommels strategiska kvalifikationer ha blivit åtminstone ifrågasatta. Åven en så
insiktsfull och fördomsfri bedömare som von Rundstedt – Rommels chef under invasionsskedet – har till Liddell Hart antytt,
att Rommels speciella begåvning nog bättre kom till sin rätt »in
small operations» än under utflykter i den operativa strategiens
högre rymder. – Må vi förutsätta, att det förhöll sig så. Kan
Rommel då likafullt sägas ha varit en i absolut mening »stor
general»~
Härom må de lärde tvista. För det historiska bedömandet av
Rommels storhet är frågan av relativt underordnad betydelse. Det
ur denna synpunkt väsentliga kommer däremot förträffligt fram i
följande uttalande av den ovannämnde general Bayerlein: »Romme! var kanske ingen stor strateg, men han var otvivelaktigt den
för ökenkrigföring mest kompetente mannen i hela tyska armen.»
Vad som i Nordafrikas öknar krävdes av en operativ chef var
inte i främsta rummet lysande strategisk begåvning och djupa
strategiska insikter, men däremot rent taktisk skicklighet och fantasi. Och det var egenskaper, som Rommel besatt i ovanligt hög
grad. Han var en mästare i överraskningens konst och visade en
enastående uppfinningsrikedom, så snart det gällde att bluffa och
vilseleda motståndaren. Han ägde dessutom ett slags sjätte sinne,
hans mångomtalade »Fingerspitzengefiihl», som satte honom i
stånd att intuitivt ana sig till vad fienden ärnade företaga sig
samt med ledning härav vidtaga sina egna mått och steg.
Otvivelaktigt hade Rommel dock sina svagheter även som »slagtaktiker». Han »upprepade ofta sig själv», har det sagts, kanske
inte helt utan fog. Han hade också en benägenhet att vilja fördjupa sig i detaljer- framförallt av teknisk art – samt att per- 236
–
Rammel redivivus
souligen befatta sig med relativt oväsentliga rutingöromål. Dessutom hade han en »egenhet», beträffande vilken det dock i förevarande sammanhang kan vara diskutabelt, om den rätteligen bör
betecknas som ett fel och icke snarare som en positiv förtjänst.
Den antydda »egenheten» låg i den av Rommel med förkärlek
praktiserade metoden för utövande av stridsledning. Liksom i forna
tider ville Rommel leda sina trupper s. a. s. direkt, i själva stridslinjen. På grundval av sina egna sinnens vittnesbörd ville han
fatta sina beslut och ge sina order. Nästan var som helst annorstädes skulle väl en dylik form av operativ stridsledning ha resulterat i fullständigt kaos. I Afrikas öknar, där de topografiska förhållandena bidrogo till att åt operationerna ge en extremt rörlig
karaktär, visade sig metoden däremot på det hela taget användbar.
Här gick det helt enkelt inte att leda ett slag, »som om man spelade schack», har Rommel själv framhållit i sina meromnämnda
·»papper». Ett beslut, fattat på en bakre stabsplats och därefter i
orderform befordrat den officiella tjänstevägen, skulle som regel ha
blivit ohjälpligt föråldrat och följaktligen ogenomförbart, redan
innan det kommit den verkställande instansen tillhanda.
Det var dock inte detta Rommels nästan bataljonschefsmässiga
sätt att leda sin arme på slagfältet, som i och för sig gjorde honom
till en »stor general». Han blev det emellertid som följd av det
djupa moraliska intryck, som hans ovanliga uppträdande gjorde
på hans soldater. Otvivelaktigt var Rommel en hård och fordrande
chef; han krävde ofantligt mycket av sina officerare och soldater.
Han måste kanske så göra, om de mål, han satt sig före, överhuvud taget skulle kunna nås med de obetydliga medel, han förfogade över. Och han kunde göra det, därför att varje man visste,
att fältherren personligen delade sina soldaters umbäranden och
faror och att – även då han begärde rent övermänskliga prestationer- han likväl aldrig av andra fordrade mera än av sig själv.
Det hade var och en med egna ögon kunnat konstatera.
I detta förhållande ligger förmodligen nyckeln till lösningen a v
problemet om Rommels »storhet». I varje fall är detta den psykologiska bakgrund, utan vilken »Rommel-legenden» – nu alltså på
nytt aktualiserad – omöjligen kan rätt förstås.
Rammel redivivus blir sålunda ett levande vittnesbörd om att
t. o. m. ännu i vår standardiserade och nivellerade tid »det personliga är det högsta», åtminstone i krigshistorien.
237
Av kapten ARNE STADE
»Det är långtifrån alltid en fördel att äga ett visst
militärt renomme. Själv vet man nog om sin begränsning, men andra vänta sig underverk – – -.»
Erwin Rommel (i sina efterlämnade papper).
OM DET var någon egenskap, som särskilt kännetecknade Rammel – så ungefär heter det på ett ställe i den brittiske brigadgeneralen Desmond Youngs rätt nyligen utkomna Romruel-biografi
(Rammel, London 1950) – så var det hans förunderliga förmåga
att »komma igen». Knappt var han slagen till marken, så stod han
åter på benen, »precis som en så’n där leksaksgubbe med nickeldank i botten».
Mycket betecknande för Rommel var redan det sätt, varpå han
ur sin dittillsvarande relativa obemärkthet plötsligt trädde ut i
världspublicitetens strålkastarljus. Scenen var den brittisk-italienska fronten i Nordafrika på gränsen mellan Cyrenaica och Tripolitanien. Tidpunkten medio av februari 1941.
Bland de italienska trupperna i Nordafrika- inbegripet högsta
ledningen- rådde vid sagda tid en deprimerad stämning. Endast
fem månader tidigare hade marskalk Grazianis under så lovande
auspicier igångsatta offensiv bokstavligen runnit ut i sanden. I
december hade så den brittiske generalen Wavell helt oväntat återtagit initiativet och drivit Grazianis arme framför sig tillbaka in
i Tripolitanien. Därefter hade visserligen ett stando inträtt. Men
snar fortsättning väntades, på brittiskt initiativ.
Då korn Rornrnel. Så sent som den 6 februari hade han erhållit
Hitlers order att hjälpa italienarna att stabilisera läget i Afrika.
Mindre än en vecka senare stod den då 49-årige generallöjtnanten
med de första delarna av sin sedermera så berömda Afrikakår på
Tripolitaniens jord.
Egentligen var Rommels mission mera politisk än militär: det
gällde att utåt manifestera det trofasta vapenbrödraskapet mellan
de båda axelmakterna och dessutom – vilket kanske var vikti- 227
Arne Stade
gast – att få en hållhake på den något oberäknelige Mussolini.
Rommels militära uppgift var i enlighet härmed rent defensiv:
att medverka vid försvaret av Tripolitanien. Något självständigt
befäl var det alltså inte meningen, att han skulle utöva. Högsta
ledningen av operationerna i Nordafrika skulle alltjämt ligga i
den därvarande italienske överbefälhavarens händer.
En dylik dekorativ statistroll var emellertid föga i Rommels
smak. Han begärde och lyckades även utverka principiellt tillstånd
till ett något mera aktivt uppträdande. Tyska överkommandot
sträckte sig till och med ända därhän, att det till den 20 april av
Rommel infordrade en preliminär plan för Cyrenaicas återerövring. Redan tre veckor innan planen skulle ha inkommit för vederbörlig granskning – och en hel månad tidigare än Wavell hade
bedömt ens teoretiskt tänkbart – gick Rommel till anfall. Jämnt
två månader efter det Afrikakårens »förtrupp» hade anlänt till
Afrika var redan hela Cyrenaica (med undantag av den starka
fästningen Tobruk) återtaget; Rommels trupper stodo vid gränsen
till Egypten.
Det var inte blott Hitler och tyska överkommandot som således
av Rommel ställdes inför ett fait accompli. Samma var förhållandet med den italienske överbefälhavaren i Tripolis. Så snart denne
blivit på det klara med att Rommels ursprungliga s. k. »spaningsanfall» höll på att »urarta» till en verklig offensiv, telegraferade
han till Rommel: »Detta är ju tvärt emot, vad jag har bestämt; jag
anhåller, att Ni inväntar mig, innan Ni fortsätter.» Men Rommel
stod icke längre att hejda, sedan det väl en gång börjat gå framåt.
Nästan bokstavligen i täten av sina pansarstyrkor jagade han utan
rast och ro vidare genom öknen. »Där Rommel är, där är fronten»,
hade det hetat redan under det första världskriget (i vilket han
dekorerades med den utomordentligt exklusiva Pour le Merite). Då
var Rommel endast en ung löjtnant, nu var han som sagt generallöjtnant (och inom kort general). Men eljest var han exakt densamme.
Denna gång skulle Rommel likväl icke komma längre än fram
till Egyptens gräns: Tobruk blev honom en alltför hård nöt att
knäcka. Det av Tobruks belägring föranledda avbrottet i offensiven blev också ödesdigert, ity att det gav den nye brittiske överbefälhavaren i »Mellersta östern», general Auchinleck, tillfälle att
i november 1941 i sin tur gå till motoffensiv. Hårda, skiftesrika
strider utkämpades under de sista novemberveckorna främst omkring Sidi Rezegh, nyckeln till Tobruk. Krigslyckan var dock icke
228
Rommel redivivus
Rommel bevågen, och omsider måste han ge slaget förlorat. Med
bister beslutsamhet gav han order om reträtt.
Men nu blev det liv i den italienske överbefälhavaren, vilken
hittills hade iakttagit en diskret och vältalig tystnad. I upprörd
ton fordrade han, att de redan utfärdade reträttorderna skulle återkallas. Rommel vägrade. Ån mera indignerad upprepade då general Bastico – »Bombastico», av Rommel respektlöst benämnd –
under yvigt gestikulerande sin befallning. »Med lätt förvåning»
betraktade Rommel sin höge chef. Så sporde han stillsamt, hur
överbefälhavaren själv hade tänkt sig, att det kritiska läget skulle
kunna bemästras. Synbart illa berörd av denna närgångna fråga
kunde Bastico blott stamma fram några svävande och undvikande
fraser. Då log Rommel, berättar ett tyskt ögonvittne. Men- heter
det vidare- »es war kein gutes Lächeln, das iiber den energischen
Mund zuckte».- Om återkallande av de utfärdade reträttorderna
blev därefter inte mera talat.
Nästan jämnt en månad senare var »Panzergruppe Rommel»
(som den officiella benämningen numera löd) återkommen till Tripolitanien. Läget tedde sig förvisso prekärt. Inemot två tredjedelar av gruppens totala numerär hade gått förlorade, av sina
ursprungliga 412 stridsvagnar hade Rommel med sig tillbaka endast 26, av hans flygstridskrafter återstod praktiskt taget intet.
Mänskligt att döma var Rommel och hans pansargrupp knappast
längre att räkna med. Men Rommel själv var av annan åsikt.
Han visste, att även britterna lidit kännbara förluster, som det
förmodligen skulle ta veckor att ersätta.
Det var den 11 januari 1942 som Rommel kom tillbaka till »utgångsläget». Tio dagar senare gick Rommel till anfall. »Det otroliga hade inträffat. Utan föregående varning började axelstyrkorna avancera.» En vecka in i februari hade Rommel kastat
britterna tillbaka till linjen Gazala – Bir Hacheim (strax väster
om Tobruk)- med förlust av blott några tiotal egna stridsvagnar.
Efter ytterligare några månader stod han som segerherre i Tobruk.
Sådan var Rommel – en man med eldsjäl och gosselynne.
Det var under dessa månader, som Rommels stjärna stod i zenith
och han själv nådde ärones tinnar-Tobruks betvingare hade av
Hitler belönats med fältmarskalksstaven, knappa tre år efter det
han först inträtt i generalitetet. Det var i början av detta år, som
Churchill inför underhuset presenterade Rommel som »vår djärve
och skicklige motståndare» och »en stor general». Det var på våren
229
Arne Stade
samma år som general Auchinleck såg sig föranlåten att i en märklig dagorder på det allvarligaste varna mot ett alltför entusiastiskt och ohämmat bruk av »vår vän Rommels» namn i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Den 50-årige fältmarskalken var
vorden en smått legendarisk gestalt, nästan något av övermänsklig heros. Inte blott hans egna utan också de brittiska soldaterna
avgudade honom, skrev en amerikansk krigskorrespondent. »De
beundrade honom, emedan han slog dem, och lyckades det dem att
slå honom, så förundrade de sig själva över att de verkligen varit i
stånd att besegra en så framstående generaL»
Så var det fram till »El Alamein». Då skedde ett tvärt omslag.
Det blev plötsligt tämligen tyst om Rommel. Och när ett kortfattat officiellt meddelande i oktober 1944 förmälde, att fältmarskalk Rommel avlidit i sviterna av en bilolycka- såsom vi numera
veta, hade han i verkligheten av Hitler tvingats att »tömma giftbägaren» – blev världsopinionens reaktion påfallande lam. Skulle
Rommels berömmelse alltså ha varit av lika efemärt slag som flertalet andra s. k. världsidolers? Förvisso icke. Rammel skulle ännu
en gång >>komma igen».
*
Det har helt nyligen inträffat något på sitt sätt ganska märkligt.
Det har plötsligt blivit »hausse i Rommel-litteratur». Inte mindre
än tre arbeten om Rommel ha inom loppet av blott några månader
utkommit i hans eget hemland och dessutom såsom redan omnämnts- och detta är kanske det allra märkligaste- i England
en utförlig biografi över den berömde tyske härföraren, författad
av en man, som själv på slagfältet kämpat mot Rommel och t. o. m.
varit hans fånge, brigadgeneralen Desmond Young. Som följd av
denna plötsligt påkomna postuma publicitet har Erwin Rommel
nu flera år efter sin död ännu en gång blivit »namnet för dagen»,
»mannen man talar om». Inte minst synes detta ha blivit fallet
här i Sverige. Med berömvärd påpasslighet ha nämligen två av
våra bokförlag gått i författning om att i svensk språkdräkt låta
presentera de båda märkligaste och tyngst vägande av de antydda
Rommel-monografierna. På Hökerbergs förlag har sålunda utkommit Desmond Youngs meromnämnda levnadsteckning över Rommel – en bok, som i England väckt betydande uppmärksamhet och
även framkallat en ganska livlig diskussion -, hos Bonniers ett
memoarbetonat arbete av Rommels stabschef i Frankrike 1944, ge- 230
Rommel redivivus
nerallöjtnanten och filosofie doktorn(!) Hans Speidel: Rorumel och
invasionen 1944. Det senare arbetet har i sin ursprungliga avfattning titeln Invasion 1944. Ein Beitrag zu Rommels und des Reiches
Schicksal. Båda titlarna äro, som nedan skall beröras, något missvisande, i det de icke helt täcka innehållet.
Av de båda övriga Romruel-arbetena har den av Dr Wilhelm von
Schramm författade lilla studien Rommel. Schicksal eines Deutschen närmast till syfte att historiskt utreda omständigheterna
kring Rommels förolyckande och död. Mera en passant lämnas
några mycket intressanta upplysningar rörande tillkomsten av
de »Rommel-papper», som här inledningsvis citerats, och som i
utdrag äro bifogade Youngs Rommel-biografi. von Schramm var
fältmarskalken behjälplig vid utarbetandet bl. a. av hans redogö-
relse för fälttåget i Afrika och tjänstgjorde därefter sommaren
1944 i speciellt uppdrag vid »Armegrupp B:s» stab i Frankrike.
Främst såsom källa till historien om ökenkriget i Afrika 1941-
1943 är Afrikanische Schicksalsjahre. Geschichte des Deutschen
Afrika-korps unter Rommel av betydande värde. Författaren, H.
G. von Esebeck- citerad vid några tillfällen i det föregående –
presenteras av Young, till vilkens tyska sagesmän han hör, såsom
krigshistoriker, krigskorrespondent och personlig vän till Rommel.
Till skillnad från von Schramm beklädde von Esebeck en ordinarie
befattning i Rommels stab- såväl i Afrika som senare i Frankrike- och synes praktiskt taget ständigt ha vistats i dennes personliga närhet.
Rent litterärt sett är nog von Esebecks Rommel-bok den elegantaste och mest lättlästa i hela kvartetten – naturligt nog för
övrigt med hänsyn till författarens professionella förutsättningar.
Stilen är livfull och medryckande, om än kanske här och var något
omständlig. Utmärkande för författaren är hans starkt kritiska inställning gentemot den italienske bundsförvanten, vars kompletta
militära oduglighet belyses genom ett stort antal exempel, många
drastiska intill gränsen för det rent otroliga. von Esebeck har en
viss förkärlek för det pittoreska och dramatiskt effektfulla, och
man tycker sig stundom hos honom skönja en benägenhet att liksom vilja romantisera och dramatisera de skildrade händelserna.
När von Esebeck emfatiskt betonar den säregna atmosfär av högsinthet och gammaldags ridderlighet- utan motstycke på andra
håll – som, åtminstone fram till »El Alamein», skall ha kännetecknat krigföringen i Nordafrika, torde han dock icke nämnvärt
romantisera verkligheten. Förhållandet bestyrkes i det stora hela
231
Arne Stade
bl. a. av Young, till vilkens skildring av ifrågavarande skede i
Rommels liv von Esebecks arbete f. ö. bildar ett utmärkt komplement.
Youngs bok intar, såsom framhållits, i viss mån en särställning,
icke blott därigenom att dess författare är engelsman och under
Afrikakriget själv stred på den motsatta sidan, utan även såtillvida, att den omspänner ett vida större tidsavsnitt än de övriga,
nämligen de 53 åren från den blivande fältmarskalkens födelse den
15 november 1891- han var son till en gymnasierektor och matematiklärare – fram till hans brutala död den 14 oktober 1944.
Tyngdpunkten i framställningen ligger dock avgjort på de båda
år av Rommels liv, då han fungerade, realiter om än icke formellt,
såsom högste chef för de tysk-italienska trupperna i Nordafrika.
Youngs Romruel-biografi är, även den, välskriven och framförallt väl dokumenterad: författaren har uppenbarligen icke skytt
några som helst mödor eller kostnader, då det gällt att leta fram
källmaterial – skriftligt eller muntligt – ägnat att belysa hans
»hjältes» liv och personlighet. Ehuru författaren endast i rätt ringa
utsträckning synes ha kunnat bygga på egna minnen och intryck,
bär skildringen en i hög grad personlig prägel, vilket nog i sin
mån bidrager till att ge boken dess speciella charm. Mycket karakteristisk för författarens stil är en passus sådan som denna: »Jag
ber om överseende med min sympati för tyska generaler. Jag borde
väl inte hysa sådana känslor, antar jag. Men det var i alla fall så,
att jag kom att tycka om general Bayerlein.» (B. var under en
längre tid Rommels stabschef i Afrika och har varit en av Youngs
mest givande »muntliga källor»).
Alla tyska generaler komma dock icke i åtnjutande av författarens sympati. Mot dem, som på något sätt stått i motsatsställning
till Rommel, röjer Young tvärtom en påtaglig antipati. Särskilt
frappant är den nästan illvilliga bild författaren tecknar av den
tyske generalstabschefen fram till september 1942, generalöverste
Franz Halder.
Youngs avoghet gentemot Halder et consartes har en djupare
bakgrund än som förklaras blott av hans rent mänskliga sympati
för Rommel. Den sammanhänger intimt med den enligt Youngs
– och Rommels – uppfattning ur tysk synpunkt helt felaktiga
och ödesdigra underskattning av den Nordafrikanska krigsskådeplatsens allmänt strategiska betydelse, som det tyska högkvarteret
städse lade i dagen. Young kommer här in på ett problem av bety- 232
….
Rommel redivivus
dande räckvidd och stort historiskt intresse, vars innebörd emellertid i detta sammanhang blott kan antydas.
Halder har själv i sin skrift om Hitler som fältherre utvecklat
motiven för den s. a. s. officiella tyska inställningen i denna fråga.
»England in Nordafrika entscheidend zu schlagen war unmöglich»,
menade man. Det strategiska syftet med den tyska militära insatsen i Nordafrika kunde därför endast gå ut på att vinna tid,
d. v. s. att så länge som möjligt binda största möjliga fientliga
stridskrafter. Denna uppfattning delades, åtminstone från början,
av Hitler. Det var i enlighet med den som Rommels allmänna uppgift erhöll sin ovannämnda defensiva utformning.
Kärnpunkten i hela problemet är emellertid, om denna defensiva
och restriktiva strategi, som med obönhörlig konsekvens kom att
leda, först och direkt till nederlaget vid El Alamein hösten 1942,
därefter, indirekt, till axelstyrkornas utdrivande från Nordafrika
ett halvår senare- huruvida denna verkligen var sund och logiskt
riktig, sedd i ett vidare sammanhang. Rommel själv var av diametralt motsatt uppfattning, det framgår tydligt nog bl. a. av hans
skriftliga kvarlåtenskap. Men Rommel var ju på sätt och vis part i
målet – för en »Draufgänger» som han skulle hans ursprungliga
begränsade uppgift nog under alla förhållanden ha tett sig föga
tilltalande. Han har emellertid postumt fått medhåll, inte blott av
Young. Även Milton Shulman- för att ta ett exempel- betecknar det i sin bok Defeat in the West såsom ett av Hitlers mest
ödesdigra strategiska misstag, att han icke sommaren 1942 lät
Rommel få de obetydliga förstärkningar i trupper och materiel,
som skulle ha satt honom i stånd att tränga fram till Suez.
Problemet torde nog strängt taget höra till de olösliga. Alltför
många imponderabilia spela här in för att det gärna skulle vara
möjligt att nu efteråt avgöra, vad som i verkligheten var riktigt
eller felaktigt, möjligt eller icke möjligt.
I vilket fall som helst kom den kallsinniga behandling, som hans
upprepade framställningar om effektivare understöd ständigt rönte
på högsta ort, för Rommel att bli något av en personlig tragedi.
Det verkar nästan patetiskt, då han i ett brev till sin hustru med
anledning av sin befordran till generalfältmarskalk skriver: »Jag
hade hellre sett, att Hitler gett mig en division till.» Den favören
kunde emellertid icke beviljas. I stället följde några månader senare »El Alameim och därpå den långa reträtten tillbaka till Tunisien. Med utomordentlig skicklighet genomförde Rommel, ehuru
numera fysiskt och kanske även psykiskt bruten, denna högst
233
Arne Stade
märkliga återtågsoperation. Vid framkomsten till Tunisien möttes
han av en förfrågan från det italienska högkvarteret, huruvida
fältmarskalken icke med hänsyn till sitt vacklande hälsotillstånd
(han hade under återtåget t. o. m. drabbats av svimningsanfall)
önskade bli entledigad från posten som armechef. Rommel samtyckte; men – tillade han – icke med hänsyn till sitt hälsotillstånd utan därför, att han »zur Fi.ihrung der Armee keine Lust
mehr habe».
Det är nog ganska klart – och väl också mänskligt förståeligt –
att Rommel åtminstone delvis tillskrev »skrivbordsstrategerna» i
»OKW» och »OKH» personligt färgade motiv för deras ställningstagande i den nordafrikanska frågan. F. ö. hade Rommel helt
säkert rätt såtillvida, att han ingalunda överallt var så väl sedd i
de högsta militära kretsarna. Han var ju inte »f. d. generalstabsofficer», och att detta i vissa avseenden för honom innebar ett
handicap omvittnas även av SpeideL Det fanns nog på sina håll
en viss bornerad fördomsfullhet mot att tillmäta en »truppofficer»
– om än så framstående på truppföringens område – någon verklig förmåga till »strategiskt tänkande» eller insikt i de större strategiska sammanhangen. Dessutom förhöll det sig otvivelaktigt så,
att Hitler i enlighet med sin kända divide-et-impera-metod med
slug beräkning sökte spela ut »truppofficeren» Rommel mot de av
honom överlag hatade »generalstabarna». Detta kunde ju Rommel
icke personligen lastas för, men de förfördelades ovilja kom begripligt nog ändå att delvis rikta sig just mot denne. Han uppfattades
mer eller mindre som en »Hitlers handgångne man», och detta
gjorde honom odiös.
I själva verket fanns det mycket litet fog för en dylik uppfattning. Visserligen hade Rommel otvivelaktigt till stor del Hitlers
personliga välvilja att tacka för sin rekordsnabba karriär och var
medveten därom. (Det var närmast utgivandet 1937 av Rommels
bekanta bok Infanterie greifft an, som kommit Hitler att uppmärksamma och intressera sig för dåvarande överstelöjtnant Rommel.)
Han synes också länge ha hyst aktning och beundran för »Fiihrern»
personligen. Däremot intresserade han sig föga för Hitlers »världsåskådning», och han var aldrig – till skillnad mot vad som
stundom uppgivits- medlem av Nationalsocialistiska partiet.
:B-,rågan om Rommels förhållande till Hitler inrymmer emellertid ett flertal både dunkla punkter och intressanta aspekter. Dessa
kunna sägas koncentrerade i problemet, huru den forne Hitler- 234
—
Rommel redivivus
beundraren och Hitlerprotegen efter hand förvandlades till »motståndsman» och konspiratör. Frågan beröres av Young men blir
mera ingående analyserad blott av SpeideL – För många torde ·
det innebära en överraskning att här finna hur djupt och aktivt
engagerad i motståndsrörelsen mot Hitler, Rommel verkligen var.
Det är emellertid mycket betecknande för Rommel, att han, samtidigt med att han i hemlighet konspirerade mot Hitler, lade ned
hela sin själ och all sin energi i det hopplösa företaget att söka
sätta den s. k. Atlantvallen i effektivt försvarstillstånd, och att han
sedermera, sedan själva invasionen ägt rum, med förtvivlans mod
kämpade för att kasta inkräktarna i sjön. »Det fanns aldrig en
tillstymmelse till obeslutsamhet i hans befälsföring», har det omvittnats.- Signifikativt är också, vad Speidel vid flera tillfällen
framhåller, att Rommel alltid ställde sig absolut avvisande mot
tanken att genom attentat röja Hitler ur vägen. Han ville inte
göra Hitler till martyr, anmärker SpeideL Rommels inställning
hade måhända en djupare motivering än så. »Rommel ist weder
ein Opportunist, noch gar ein Hoch- und Landesverräter gewesen»,
såsom von Schramm i likartat sammanhang betygar.
Själv var Speidel av allt att döma en särdeles aktiv motståndsman – något som han i förbigående sagt tyckes angelägen att ej
lämna läsaren i tvivelsmål om. Inte mindre än två gånger omtalar han sålunda, att »stabschefen vid armegrupp B» underlät
att vidarebefordra Hitlers bekanta »Zerstörungsbefehl» i anledning
av Paris’ förutsedda utrymning. Såvitt man kan förstå var emellertid denna uraktlåtenhet i realiteten tämligen betydelselös, eftersom armegruppen väl hade delgivits ordern närmast som orientering.
Av det anförda torde emellertid framgå, att vad som för Speidel
tett sig såsom det väsentliga och som följaktligen kommit att, om
icke kvantitativt så dock kvalitativt, dominera i hans framställning, det är icke så mycket de rent militära åtgärderna och händelseförloppen i samband med invasionen som fastmera den politiskt inspirerade aktivism, som samtidigt i lönndom utvecklades av
ett antal prominenta militära och civila personager, av vilka en
just var SpeideL Det var detta, som ovan åsyftades med reflexionen, att bokens titel i någon mån är missvisande.- Självfallet är
det åtskilligt även av stort krigshistoriskt och aktuellt militärt intresse, som ingår i Speidels redogörelse för invasionen och Rommels verksamhet som chef för »armegrupp B», dock, som sagt,
knappast så mycket som arbetets titel synes ställa i utsikt.
17-503444 Svensk Tidskrift 1950
235
Arne Stade
Rommels kanske främste motspelare i de afrikanska ökenstriderna numera fältmarskalken Sir Claude Auchinleck har försett
Youngs Rommel-biografi med ett nobelt och välskrivet förord.
Auchinleck gör här gällande med anspelning på sin ovannämnda,
högst originella dagorder, att ingen militär ledare kan tänkas vinna
en ryktbarhet sådan som den Rommel förvärvade, såframt han
icke är något vida utöver det ordinära. »Och Rommel var förvisso
något enastående.» – Churchill åter har, såsom också tidigare
nämnts, offentligen givit Rommel vitsordet »en stor general».
Var Rommel då verkligen en »stor» general, eller vad var det
eljest hos honom, som skapade denna enastående nimbus och auktoriteU
Det har redan berörts, att t. o. m. från tyskt håll Rommels strategiska kvalifikationer ha blivit åtminstone ifrågasatta. Åven en så
insiktsfull och fördomsfri bedömare som von Rundstedt – Rommels chef under invasionsskedet – har till Liddell Hart antytt,
att Rommels speciella begåvning nog bättre kom till sin rätt »in
small operations» än under utflykter i den operativa strategiens
högre rymder. – Må vi förutsätta, att det förhöll sig så. Kan
Rommel då likafullt sägas ha varit en i absolut mening »stor
general»~
Härom må de lärde tvista. För det historiska bedömandet av
Rommels storhet är frågan av relativt underordnad betydelse. Det
ur denna synpunkt väsentliga kommer däremot förträffligt fram i
följande uttalande av den ovannämnde general Bayerlein: »Romme! var kanske ingen stor strateg, men han var otvivelaktigt den
för ökenkrigföring mest kompetente mannen i hela tyska armen.»
Vad som i Nordafrikas öknar krävdes av en operativ chef var
inte i främsta rummet lysande strategisk begåvning och djupa
strategiska insikter, men däremot rent taktisk skicklighet och fantasi. Och det var egenskaper, som Rommel besatt i ovanligt hög
grad. Han var en mästare i överraskningens konst och visade en
enastående uppfinningsrikedom, så snart det gällde att bluffa och
vilseleda motståndaren. Han ägde dessutom ett slags sjätte sinne,
hans mångomtalade »Fingerspitzengefiihl», som satte honom i
stånd att intuitivt ana sig till vad fienden ärnade företaga sig
samt med ledning härav vidtaga sina egna mått och steg.
Otvivelaktigt hade Rommel dock sina svagheter även som »slagtaktiker». Han »upprepade ofta sig själv», har det sagts, kanske
inte helt utan fog. Han hade också en benägenhet att vilja fördjupa sig i detaljer- framförallt av teknisk art – samt att per- 236
–
Rammel redivivus
souligen befatta sig med relativt oväsentliga rutingöromål. Dessutom hade han en »egenhet», beträffande vilken det dock i förevarande sammanhang kan vara diskutabelt, om den rätteligen bör
betecknas som ett fel och icke snarare som en positiv förtjänst.
Den antydda »egenheten» låg i den av Rommel med förkärlek
praktiserade metoden för utövande av stridsledning. Liksom i forna
tider ville Rommel leda sina trupper s. a. s. direkt, i själva stridslinjen. På grundval av sina egna sinnens vittnesbörd ville han
fatta sina beslut och ge sina order. Nästan var som helst annorstädes skulle väl en dylik form av operativ stridsledning ha resulterat i fullständigt kaos. I Afrikas öknar, där de topografiska förhållandena bidrogo till att åt operationerna ge en extremt rörlig
karaktär, visade sig metoden däremot på det hela taget användbar.
Här gick det helt enkelt inte att leda ett slag, »som om man spelade schack», har Rommel själv framhållit i sina meromnämnda
·»papper». Ett beslut, fattat på en bakre stabsplats och därefter i
orderform befordrat den officiella tjänstevägen, skulle som regel ha
blivit ohjälpligt föråldrat och följaktligen ogenomförbart, redan
innan det kommit den verkställande instansen tillhanda.
Det var dock inte detta Rommels nästan bataljonschefsmässiga
sätt att leda sin arme på slagfältet, som i och för sig gjorde honom
till en »stor general». Han blev det emellertid som följd av det
djupa moraliska intryck, som hans ovanliga uppträdande gjorde
på hans soldater. Otvivelaktigt var Rommel en hård och fordrande
chef; han krävde ofantligt mycket av sina officerare och soldater.
Han måste kanske så göra, om de mål, han satt sig före, överhuvud taget skulle kunna nås med de obetydliga medel, han förfogade över. Och han kunde göra det, därför att varje man visste,
att fältherren personligen delade sina soldaters umbäranden och
faror och att – även då han begärde rent övermänskliga prestationer- han likväl aldrig av andra fordrade mera än av sig själv.
Det hade var och en med egna ögon kunnat konstatera.
I detta förhållande ligger förmodligen nyckeln till lösningen a v
problemet om Rommels »storhet». I varje fall är detta den psykologiska bakgrund, utan vilken »Rommel-legenden» – nu alltså på
nytt aktualiserad – omöjligen kan rätt förstås.
Rammel redivivus blir sålunda ett levande vittnesbörd om att
t. o. m. ännu i vår standardiserade och nivellerade tid »det personliga är det högsta», åtminstone i krigshistorien.
237