Anders Zorn i konsthistoriens spegel
1950
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ANDERS ZORN
I KONSTHISTORIENS SPEGEL
Av professor JOHNNY ROOSVAL
PROFESSOR Gerda Boethius, Zornmuseets organisator och chef i
Mora, har fullbordat sin länge väntade bok om Anders Zorn. Den
har en undertitel: »Tecknaren, målaren, etsaren, skulptören.» Det
är icke fullt rätt, ty faktiskt är människan det centrala ämnet.
Boken är biografiskt upplagd och det biografiska är lika betydande
som skildringen av verket. Det biografiska har också genom den
diskreta men dock övertygande berättaretonen en litterär förtjänst. Vi lära känna den fattige pojkens struggle for life fram
till den första succen med akvarellen »Sorg» på akademins utställning av elevarbeten. Det är den rena Dickensromanen. Förvånande
snabbt vaknade hans medvetande om konstnärskallelsen och hans
visshet om sitt eget värde. Hans yttre utveckling gick icke, som
hos mången konstnärsbroder, till bohemen, utan snarare till herremannens livsföring. Liksom Rubens kunde han tidigt förena konstnärskapet med finanserna. överhuvud är det många likhetstecken
mellan den store flamländaren och den store dalkarlen. Bl. a. den
att båda planmässigt utbildade sig till europeer, båda bemödade
sig att förlägga den egentliga debuten i ett europeiskt centrum,
långt bort från fäderneslandet. Båda söka att skapa och grundmura sin internationella position innan de bilda ett eget hem. Hos
Zorn åstadkom den tidiga förlovningen vissa bekymmer, det långa
uppskovet med bröllopet orsakade påfrestelser, som säkerligen
voro större på vissa håll än vad brevcitaten röja. Men Zorn genomdrev vad han ansåg lämpligt. Först efter fem års förlovning kom
bröllopet. Som en kompromiss mellan hemliv och internationell
konsolidering uppstod hemmet i Paris. Det är tydligt att den unga
fästmön, Emma Lamm redan under dessa fem år av korta möten
och långa brev utövat ett stort, rent uppfostrande inflytande på
Zorn. Sedan kom, som tecken på att livsberedningen i princip var
färdig och att balansen mellan världsmedborgarskapet och dalkarls- 278
Anders Zorn i konsthistoriens spegel
blodet var fixerad, hemmet i Mora, en blygsam stuga först, sedan
ett svenskt kulturcentrum. Vi läser om makarnas gemensamma
exotiska resor, vi gör bekantskap med deras franska och tyska
vänner, mest konstnärer, och deras vänner i England och Amerika,
mest affärsmän och affärsmäns änkor. Den amerikanska gruppen
är ganska utförligt omtalad. Det vore intressant, om Gerda
Boethius en annan gång gäve än mera upplysningar om amerikanarne, som hon uppenbarligen har i lappkatalog. Porträttmålandet betydde ofta hos Zorn stiftandet av vänskap och hans
amerikanska porträtt gör ofta också intryck av en nära bekantskaps intima karaktärskännedom. Detta galleri av en mäktig och
kulturellt förfinad amerikansk penningaristokrati från 1890-talet
är illustrationer till ett stycke världshistoria. Det är också inom
Zorns produktion ett rätt obekant kapitel för oss. Porträtten finns
ju i regel kvar hos familjerna i U. S. A.
Från varje resa dit, där Zorn dock trivdes så utmärkt, fick han
snart hemlängtan till Mora. Den mest planetariske bland svenska
konstnärer blev också den mest patriotiske. Han var genompyrd av
sitt svenska och Morakarlsmedvetande. Hans barndomsårs intryck
voro outplånliga och hans verkliga modersmål var denna förunderligt klingande Moradialekt, som mullrar lik samtal mellan Valhalls gudar.
Mycket i Zorns liv är utelämnat i boken, hur skulle eljest de
580 sidorna räckat Vad åt han, drack han champagne eller brännvin, rökte han cigarrett eller havannat Var sydde han sina sportkostymert Hur var han som seglareY Han hör till de mytiska
figurerna, som anekdoter, förtal och lovprisande hänger sig på.
Tusen människor kan berätta volymer om allt detta, men Gerda
Boethius har viktigare ting att mäla. Hon är med full rätt lågmält om det som icke omedelbart är behövligt till livshistoriens
huvudlinje, bildanalys och konstnärlig utvecklingsskildring. Kortfattade antydningar om mänskliga brister saknas visserligen icke,
t. ex. i beskrivningen av akvarellen »Neglected» eller citatet av
konstnärens egna ord om ett tyskt damporträtt, som Nationalgalleriet i Berlin fordom ägt.
Tecknaren och etsaren behandlas mindre utförligt än målaren.
Att grafiken är en gren i Zorns verk av samma betydelse som
måleriet är ju allmänt känt och det grafiska verket noggrant förtecknat i Karl Asplunds monumentala behandling. Skulpturen blir
däremot ganska starkt framhävd. Den har varit ett livsintresse
för Zorn, ehuru den spelat en mindre roll utåt och som konstnärlig
279
Jonny Roosval
prestation icke betyder mycket i jämförelse med hans övriga verk.
Men för honom själv var uppenbarligen det plastiska skapandet
ett behov. Ofta återvänder han, i hemmets lugn i Mora, till sin
lek med träblocket och kniven, skapande en småkonst av märkvärdig teknisk fulländning: träskedar omväxlande med porträtt
och naket. Hans delikata finkorniga realism i trä är visserligen en
motsats till hans breda penseldrag i oljefärgen, och skulptur är
skulptur, och målning är målning, men likväl måste hans skulpturala läggning och verksamhet haft sitt inflytande på hans målning och till en viss grad neutraliserat hans kolorism. Zorn var ju
sällan en kolorist i den totala mening, dit en eller annan samtida
och många av de yngre generationerna siktade. Plastikern inom
honom fordrade den skulpturala realiteten, kroppens volym, rummets existens och därmed denna verklighet, som på gammalt akademiskt språk kallas luftperspektiv. Detta var hans stil och hans
avsikt. Han balanserade synsinnets färg, taktilkänslans form,
rörelsemedvetandets spänning till en enhet, såsom på växlande
sätt skett genom hela den femhundraåriga renässansåldern, från
Masaccio till Courbet eller låt oss säga: till Zorn, omkr. 1400 till
omkr. 1900. Han höll orubbligt på sin renässans-estetik med anatomisk teckning och modellerande skuggor på figurerna och med
rumskvantiteten förverkligad i clair-obscur och perspektiv. Detta
bör ha åstadkommit en spänning mellan honom och kamraterna i
Konstnärsförbundet, vilka mer eller mindre medvetet tenderade
till att avliva de halvtusenåriga principerna. Likväl tycks detta
icke varit orsak till den schism, som uppstod mellan Zorn och
Konstnärsförbundet, varåt Gerda Boethius ägnar en intresserad
skildring, utan snarare »konstpolitiska» tvisteämnen.
Angående vad jag kallar Zorns renässans-estetik, observera, hur
han under sina första resor möter och tillägnar sig i gallerierna
dess lärosatser och erfarenheter, såsom t. ex. clair-obscuren hos
Vermeer van Delft, varom man påminnes i akvarellen »Ett brev»
av 1882 och i en genrebild från gobelängmanufakturen i Madrid
av 1884, också akvarell. Se hur han sedermera ofta i porträtten
gestaltar ett vertikalt skikt av tavlan som en trång, djup perspektivblick, gärna med figur, som har en betydelse för den porträtterade, »en genius» säger förf., som fäst sig vid detta. Detta perspektiv och ljusdunkel förefaller inig som en raffinerad utveckling av Velasquez i Las Hilanderas och Las meninas. Detta schema
för porträtt är släkt med schemat för landskap med figurer, där
en fast massa reser sig och formar en ungefär diagonalt begrän- 280
Självporträtt med modell, oljemålning 1896.
.~….
I Gobelängverkstäderna .Madrid, akvarell 1884.
……
·————–·-
Anders Zorn i konsthistoriens spegel
sad del av scenen. Förf. ser häri med rätta en inverkan från japanska träsnitt, vilka ju på annat sätt haft sin betydelse för franska
impressionister och, bland svenska målare, på Zorns vän Bruno
Liljefors.
Bland avbildningar i boken gläds man åt färgplanschen efter
mästerverket bland mästerverk: »Margit som fäster det röda bandet i håret», och åt ljustryck efter porträtt av intellektuella, som
skådespelaren Sir Herbert Beerbohm Tree, skalden Paul Verlaine,
skådespelaren Coquelin Cadet, religionshistorikern Renan, diktaren och konstsamlaren Proust.
Se också etsningen Carl Larssons porträtt! Endast en vän kan
så locka fram, se och tolka det bästa i en väns själsuttryck. Vi
känna Carl Larssons ansikte mest genom den pajastyp, som han i
många självkarikatyrer (och tillgjorda poser inför kameran)
älskade att ge sig själv. Genom att välja ut och visa denna etsning
har förf. givit – utom ett briljant exempel på etsarens och
porträttörens mästerskap – ett bidrag till kunskapen om Zorns
egen karaktär som människa: hans styrka och värme i vänskap.
Boken är enorm till det yttre. Siclantalet 580 är icke så omöjligt
för ett ensamt band, men genom papperets soliditet och planschernas mångfald uppstår en nästan kubisk form och motsvarande vikt. Men man kan ju lägga den på ett bord när man läser.
Det är naturligt att den blivit stor, ty vilken konsthistoriker har
eljest upplevat detta, att ha ett specialmuseum med hjältens verk
till sitt förfogande, att kunna rådfråga konstnären själv efter hans
död hans maka, hans vänner, hans brevväxling, memoarer och
räkenskaper i ett ordnat arkiv. Med sådant material är det snarare förvånansvärt, att förf. stannat vid ett 580-sidigt band. Jämför denna volym med de konstnärsmonografier över oftast långt
mindre betydande konstnärer, som Sveriges allmänna konstförening år för år publicerar! Man märker då hur boken i jämförelse
med ämnets rikedom är koncentrerad. Man förstår hur mycket
mera av intressant stoff, som förf. skulle kunnat bjuda, om hon
öst ymnigare ur källorna, om hon t. ex. lämnat en reuvrekatalog
med någon bildbeskrivning för varje verk och om vi fått utförliga
personaluppgifter om märkliga män, som Zorn porträtterat. Men
varje ökning skulle betytt en ytterligare försening av boken. Man
måste vara tacksam för att hon lyckats samla sitt vetande i så
pass hanterligt omfång. Jag föreställer mig, att förf:s inre strid
om bokens omfång styrts av parollen: icke mer än ett band- sedan har ovillkorligen både ett och annat tvungit sig in bland re- 281
J onny Roosval
dan renskrivna ark och manuskripthögen har svällt och svällt men
dock stannat inom ett band.- Nej, enormiteten är icke att undra
på. Den är för övrigt symbolisk. Zorn var en gigant och låter sig
ej tvingas in i konfektionsmått. Man tackar förf. för denna utomordentligt värdefulla prestation, som ingen annan än hon skulle
kunnat åvägabringa. Det är ett kapitalt verk i svensk konsthistoria, och så bra, att förf. genom vis begränsning kunnat få
fram boken nu. Alltför länge har man saknat en vederhäftig
historisk framställning av Zorns verk. Nu är grunden lagd för en
saklig diskussion. Om Gerda Boethius nu fullbordade sin gärning
genom en bearbetning på engelska och då helst med särskilt
planschband, kunde man säga att grunden vore lagd för en internationell diskussion om den svenske mästaren, som verkligen utgör ett intressant historiskt ämne. Mondial och fosterländsk på en
gång; dalkarl och likt många andra dalkarlar en amerikaemigrant; impressionistiskt tidsbetonad och samtidigt lärjunge av
museernas klassiker; livsnjutare och arbetsmyra.
282
I KONSTHISTORIENS SPEGEL
Av professor JOHNNY ROOSVAL
PROFESSOR Gerda Boethius, Zornmuseets organisator och chef i
Mora, har fullbordat sin länge väntade bok om Anders Zorn. Den
har en undertitel: »Tecknaren, målaren, etsaren, skulptören.» Det
är icke fullt rätt, ty faktiskt är människan det centrala ämnet.
Boken är biografiskt upplagd och det biografiska är lika betydande
som skildringen av verket. Det biografiska har också genom den
diskreta men dock övertygande berättaretonen en litterär förtjänst. Vi lära känna den fattige pojkens struggle for life fram
till den första succen med akvarellen »Sorg» på akademins utställning av elevarbeten. Det är den rena Dickensromanen. Förvånande
snabbt vaknade hans medvetande om konstnärskallelsen och hans
visshet om sitt eget värde. Hans yttre utveckling gick icke, som
hos mången konstnärsbroder, till bohemen, utan snarare till herremannens livsföring. Liksom Rubens kunde han tidigt förena konstnärskapet med finanserna. överhuvud är det många likhetstecken
mellan den store flamländaren och den store dalkarlen. Bl. a. den
att båda planmässigt utbildade sig till europeer, båda bemödade
sig att förlägga den egentliga debuten i ett europeiskt centrum,
långt bort från fäderneslandet. Båda söka att skapa och grundmura sin internationella position innan de bilda ett eget hem. Hos
Zorn åstadkom den tidiga förlovningen vissa bekymmer, det långa
uppskovet med bröllopet orsakade påfrestelser, som säkerligen
voro större på vissa håll än vad brevcitaten röja. Men Zorn genomdrev vad han ansåg lämpligt. Först efter fem års förlovning kom
bröllopet. Som en kompromiss mellan hemliv och internationell
konsolidering uppstod hemmet i Paris. Det är tydligt att den unga
fästmön, Emma Lamm redan under dessa fem år av korta möten
och långa brev utövat ett stort, rent uppfostrande inflytande på
Zorn. Sedan kom, som tecken på att livsberedningen i princip var
färdig och att balansen mellan världsmedborgarskapet och dalkarls- 278
Anders Zorn i konsthistoriens spegel
blodet var fixerad, hemmet i Mora, en blygsam stuga först, sedan
ett svenskt kulturcentrum. Vi läser om makarnas gemensamma
exotiska resor, vi gör bekantskap med deras franska och tyska
vänner, mest konstnärer, och deras vänner i England och Amerika,
mest affärsmän och affärsmäns änkor. Den amerikanska gruppen
är ganska utförligt omtalad. Det vore intressant, om Gerda
Boethius en annan gång gäve än mera upplysningar om amerikanarne, som hon uppenbarligen har i lappkatalog. Porträttmålandet betydde ofta hos Zorn stiftandet av vänskap och hans
amerikanska porträtt gör ofta också intryck av en nära bekantskaps intima karaktärskännedom. Detta galleri av en mäktig och
kulturellt förfinad amerikansk penningaristokrati från 1890-talet
är illustrationer till ett stycke världshistoria. Det är också inom
Zorns produktion ett rätt obekant kapitel för oss. Porträtten finns
ju i regel kvar hos familjerna i U. S. A.
Från varje resa dit, där Zorn dock trivdes så utmärkt, fick han
snart hemlängtan till Mora. Den mest planetariske bland svenska
konstnärer blev också den mest patriotiske. Han var genompyrd av
sitt svenska och Morakarlsmedvetande. Hans barndomsårs intryck
voro outplånliga och hans verkliga modersmål var denna förunderligt klingande Moradialekt, som mullrar lik samtal mellan Valhalls gudar.
Mycket i Zorns liv är utelämnat i boken, hur skulle eljest de
580 sidorna räckat Vad åt han, drack han champagne eller brännvin, rökte han cigarrett eller havannat Var sydde han sina sportkostymert Hur var han som seglareY Han hör till de mytiska
figurerna, som anekdoter, förtal och lovprisande hänger sig på.
Tusen människor kan berätta volymer om allt detta, men Gerda
Boethius har viktigare ting att mäla. Hon är med full rätt lågmält om det som icke omedelbart är behövligt till livshistoriens
huvudlinje, bildanalys och konstnärlig utvecklingsskildring. Kortfattade antydningar om mänskliga brister saknas visserligen icke,
t. ex. i beskrivningen av akvarellen »Neglected» eller citatet av
konstnärens egna ord om ett tyskt damporträtt, som Nationalgalleriet i Berlin fordom ägt.
Tecknaren och etsaren behandlas mindre utförligt än målaren.
Att grafiken är en gren i Zorns verk av samma betydelse som
måleriet är ju allmänt känt och det grafiska verket noggrant förtecknat i Karl Asplunds monumentala behandling. Skulpturen blir
däremot ganska starkt framhävd. Den har varit ett livsintresse
för Zorn, ehuru den spelat en mindre roll utåt och som konstnärlig
279
Jonny Roosval
prestation icke betyder mycket i jämförelse med hans övriga verk.
Men för honom själv var uppenbarligen det plastiska skapandet
ett behov. Ofta återvänder han, i hemmets lugn i Mora, till sin
lek med träblocket och kniven, skapande en småkonst av märkvärdig teknisk fulländning: träskedar omväxlande med porträtt
och naket. Hans delikata finkorniga realism i trä är visserligen en
motsats till hans breda penseldrag i oljefärgen, och skulptur är
skulptur, och målning är målning, men likväl måste hans skulpturala läggning och verksamhet haft sitt inflytande på hans målning och till en viss grad neutraliserat hans kolorism. Zorn var ju
sällan en kolorist i den totala mening, dit en eller annan samtida
och många av de yngre generationerna siktade. Plastikern inom
honom fordrade den skulpturala realiteten, kroppens volym, rummets existens och därmed denna verklighet, som på gammalt akademiskt språk kallas luftperspektiv. Detta var hans stil och hans
avsikt. Han balanserade synsinnets färg, taktilkänslans form,
rörelsemedvetandets spänning till en enhet, såsom på växlande
sätt skett genom hela den femhundraåriga renässansåldern, från
Masaccio till Courbet eller låt oss säga: till Zorn, omkr. 1400 till
omkr. 1900. Han höll orubbligt på sin renässans-estetik med anatomisk teckning och modellerande skuggor på figurerna och med
rumskvantiteten förverkligad i clair-obscur och perspektiv. Detta
bör ha åstadkommit en spänning mellan honom och kamraterna i
Konstnärsförbundet, vilka mer eller mindre medvetet tenderade
till att avliva de halvtusenåriga principerna. Likväl tycks detta
icke varit orsak till den schism, som uppstod mellan Zorn och
Konstnärsförbundet, varåt Gerda Boethius ägnar en intresserad
skildring, utan snarare »konstpolitiska» tvisteämnen.
Angående vad jag kallar Zorns renässans-estetik, observera, hur
han under sina första resor möter och tillägnar sig i gallerierna
dess lärosatser och erfarenheter, såsom t. ex. clair-obscuren hos
Vermeer van Delft, varom man påminnes i akvarellen »Ett brev»
av 1882 och i en genrebild från gobelängmanufakturen i Madrid
av 1884, också akvarell. Se hur han sedermera ofta i porträtten
gestaltar ett vertikalt skikt av tavlan som en trång, djup perspektivblick, gärna med figur, som har en betydelse för den porträtterade, »en genius» säger förf., som fäst sig vid detta. Detta perspektiv och ljusdunkel förefaller inig som en raffinerad utveckling av Velasquez i Las Hilanderas och Las meninas. Detta schema
för porträtt är släkt med schemat för landskap med figurer, där
en fast massa reser sig och formar en ungefär diagonalt begrän- 280
Självporträtt med modell, oljemålning 1896.
.~….
I Gobelängverkstäderna .Madrid, akvarell 1884.
……
·————–·-
Anders Zorn i konsthistoriens spegel
sad del av scenen. Förf. ser häri med rätta en inverkan från japanska träsnitt, vilka ju på annat sätt haft sin betydelse för franska
impressionister och, bland svenska målare, på Zorns vän Bruno
Liljefors.
Bland avbildningar i boken gläds man åt färgplanschen efter
mästerverket bland mästerverk: »Margit som fäster det röda bandet i håret», och åt ljustryck efter porträtt av intellektuella, som
skådespelaren Sir Herbert Beerbohm Tree, skalden Paul Verlaine,
skådespelaren Coquelin Cadet, religionshistorikern Renan, diktaren och konstsamlaren Proust.
Se också etsningen Carl Larssons porträtt! Endast en vän kan
så locka fram, se och tolka det bästa i en väns själsuttryck. Vi
känna Carl Larssons ansikte mest genom den pajastyp, som han i
många självkarikatyrer (och tillgjorda poser inför kameran)
älskade att ge sig själv. Genom att välja ut och visa denna etsning
har förf. givit – utom ett briljant exempel på etsarens och
porträttörens mästerskap – ett bidrag till kunskapen om Zorns
egen karaktär som människa: hans styrka och värme i vänskap.
Boken är enorm till det yttre. Siclantalet 580 är icke så omöjligt
för ett ensamt band, men genom papperets soliditet och planschernas mångfald uppstår en nästan kubisk form och motsvarande vikt. Men man kan ju lägga den på ett bord när man läser.
Det är naturligt att den blivit stor, ty vilken konsthistoriker har
eljest upplevat detta, att ha ett specialmuseum med hjältens verk
till sitt förfogande, att kunna rådfråga konstnären själv efter hans
död hans maka, hans vänner, hans brevväxling, memoarer och
räkenskaper i ett ordnat arkiv. Med sådant material är det snarare förvånansvärt, att förf. stannat vid ett 580-sidigt band. Jämför denna volym med de konstnärsmonografier över oftast långt
mindre betydande konstnärer, som Sveriges allmänna konstförening år för år publicerar! Man märker då hur boken i jämförelse
med ämnets rikedom är koncentrerad. Man förstår hur mycket
mera av intressant stoff, som förf. skulle kunnat bjuda, om hon
öst ymnigare ur källorna, om hon t. ex. lämnat en reuvrekatalog
med någon bildbeskrivning för varje verk och om vi fått utförliga
personaluppgifter om märkliga män, som Zorn porträtterat. Men
varje ökning skulle betytt en ytterligare försening av boken. Man
måste vara tacksam för att hon lyckats samla sitt vetande i så
pass hanterligt omfång. Jag föreställer mig, att förf:s inre strid
om bokens omfång styrts av parollen: icke mer än ett band- sedan har ovillkorligen både ett och annat tvungit sig in bland re- 281
J onny Roosval
dan renskrivna ark och manuskripthögen har svällt och svällt men
dock stannat inom ett band.- Nej, enormiteten är icke att undra
på. Den är för övrigt symbolisk. Zorn var en gigant och låter sig
ej tvingas in i konfektionsmått. Man tackar förf. för denna utomordentligt värdefulla prestation, som ingen annan än hon skulle
kunnat åvägabringa. Det är ett kapitalt verk i svensk konsthistoria, och så bra, att förf. genom vis begränsning kunnat få
fram boken nu. Alltför länge har man saknat en vederhäftig
historisk framställning av Zorns verk. Nu är grunden lagd för en
saklig diskussion. Om Gerda Boethius nu fullbordade sin gärning
genom en bearbetning på engelska och då helst med särskilt
planschband, kunde man säga att grunden vore lagd för en internationell diskussion om den svenske mästaren, som verkligen utgör ett intressant historiskt ämne. Mondial och fosterländsk på en
gång; dalkarl och likt många andra dalkarlar en amerikaemigrant; impressionistiskt tidsbetonad och samtidigt lärjunge av
museernas klassiker; livsnjutare och arbetsmyra.
282