En mångsysslares bekännelse
1950
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
EN MÅNGSYSSLARES
BEKÄNNELSE
Av professor GUNNAR HECKSCHER
»Video meliora proboque; deteriora sequor.»
TvA personer samtalade på sin tid om dåvarande riksantikvarier
Hans Hildebrand. Den ene sade, med beundran i rösten: »Begriper
Du hur han hinner med allt han skall görah Den andre svarade
ingenting, den gången. Men när de träffades härnäst kom svaret:
»Nu har jag tagit rätt på hur det är med Hans Hildebrand. Han
hinner inte med vad han skall göra.» Samma historia kunde berättas om många andra, icke minst i dagens Sverige. Vem vågar
säga att han inte alls känner sig träffad1 En annan historia, som
förekommer i många varianter, gäller mannen som på sin gravsten, utom namn och data, ville ha endast orden: »Han dog av
sammanträden.» Birger Sjöbergs ,»konferensman» har vissa drag
av samma art, ehuru han pressas av särskilt höga andliga krav.
Och så var det förgyllare Magnusson, kommunalman i Stockholm,
som inte efterlämnat minnet av några märkliga arbetsresultat,
men som ändock går till eftervärlden som mångsyssleriets prototyp. Flera än de som äro villiga att erkänna det torde likväl kunna
göra honom rekordet stridigt.
Mångsysslarens tillvaro är hårt bunden vid den lilla dagboksalmanacka som drar upp gränserna mellan de olika momenten i
hans liv. Klockan nio kommer han med andan i halsen från hemmet till sitt kontor. Där vänta två besökande med helt artskilda
ärenden, av vilka den ene fått löfte att träffa honom redan 8.45;
posten ligger framme på skrivbordet; en av hans närmaste medarbetare måste ha ett besked för att komma i gång med dagens
arbete. Klockan tio måste mångsysslaren personligen infinna sig
hos någon myndighet för att försöka övertala vederbörande att gå
med på den ena eller andra åtgärden. På vägen till förmiddagssammanträdet (klockan elva) hinner han åter titta in på kontoret
och konstatera, att fyra särskilda personer sökt honom i telefon
283
Gunnar Heckscher
och måste tala med honom senast på eftermiddagen. Före lunch
har han redan varit tvungen att ställa in sig på sex-åtta olika
slags frågor.
Lunchen är icke för mångsysslaren den luxuösa och vilsamma
måltid en avundsam allmänhet förmodar. Antingen äter han med
arbetskamraterna från kontoret, som passa på tillfället att fråga
om allt vad de inte kommit åt förut. Eller också användes denna
måltid för ett viktigt samtal, som inte kan pressas in på någon
annan tid. Lång blir den i varje fall inte; eftermiddagssammanträdet börjar klockan två. Vid fyratiden vänder mångsysslaren
(i bästa fall) tillbaka till sitt skrivbord, dikterar några brev, ringer
upp ett tiotal personer som sökt honom under dagen (de flesta vid
det här laget själva oanträffbara). Inemot klockan sex drar han
sig hemåt, bärande på en portfölj med papper att arbeta med – till
stor del desamma som åkt olästa fram och tillbaka mellan hemmet
och kontoret hela den senaste veckan. Halv åtta börjar kvällssammanträdet; frågan är ju alltid om man orkar läsa något mera när
denna dagens tredje parlamentariska övning nått sitt slut.
En karikatyrf Knappast. Ungefär så ser tillvaron faktiskt ut
för många människor, och det finns vissa drag som förvärra saken.
Telefon och post äro mångsysslarens värsta fiender. De tvinga på
honom en opåräknad kontakt med omvärlden, och all sannolikhet
talar för att de avbryta hans försök till koncentration på en för ögonblicket aktuell arbetsuppgift med påminnelse om några av de femtioelva andra järn han har i elden. För den som arbetar med koncentration på en huvuduppgift innebär avbrottet antingen en ofta
stimulerande avspänning eller – lika ofta – en erforderlig komplettering till arbetet, en puzzlebit som förut saknats. Mångsysslaren har intet behov av den sortens avspänning; och sannolikheten
för att den bit som levereras per brev eller telefon skall passa in
just i det puzzle, som han håller på att lägga när den kommer,
är tämligen ringa. Vidare: mångsysslaren hör till dem som framför alla andra »jäkta», inte minst i trafiken. Det beror på att tiden
bokstavligen inte räcker till: han håller alltid på att komma för
sent. Han kommer till sammanträdet några minuter sedan det
börjat, han går därifrån innan det är slut för att hinna vara med
en stund vid nästa sammanträde. Hans insatser bli under sådana
förhållanden något sporadiska, och medvetandet härom driver
honom att »jäkta», så att det åtminstone skall bli någon möjlighet
för honom att få något gjort. En ytterligare försening på fem
minuter kan betyda att han inte får följa ett viktigt ärende från
284
– ~——–
En mångsysslares bekännelse
början; den kan också innebära att en annan person, som han
skulle träffa, dels blir arg och ledsen, dels i sin tur får sitt dagsprogram förstört.
överhuvudtaget kan det nog inte förnekas, att sammanträdesvanan är mångsyssleriets livsnerv. Där mötas mångsysslarna och
blinka som augurer mot varandra; halvt stolta, halvt generade utbyta de förtroenden: »Nu har jag suttit fem timmar i sammanträden idag …» »Det här var mitt åttonde sammanträde denna
vecka …» Sammanträdena driva också till mångsyssleri. Den som
råkar säga något som faller flertalet på läppen får omedelbart
straffarbete: han måste utarbeta sitt förslag, eventuellt delta i ett
nytt sammanträde för att ta ställning till detaljerna. Men också
den som stannar i minoritet riskerar en fortsättning. De som delat
hans mening kräva att saken skall »fullföljas»; också detta kan
leda till nya överläggningar, om inte annat så för att utforma
reservationen. Endast den kan känna sig någorlunda lugn som
sitter tyst, suger på sin pipa och ser vis ut samt går före omröstningen.
En ovanligt handlingskraftig och självkritisk mångsysslare sammanfattade en gång sin tillvaro så, att han varje morgon tog ställning till frågan: »Vilka av mina plikter skall jag i dag försumma h
Det är inte alla som se situationen så klart som han, inte heller
alla som verkligen medvetet ta ställning till frågan. Det kan vara
enklare att låta försummelserna så att säga ge sig själva. Så mycket kan emellertid sammanfattningsvis sägas, att den hederlige
mångsysslaren kännetecknas av att han varje kväll efter att ha
arbetat intill överansträngningens gräns går till sängs med dåligt
samvete. Endast cynikern kan med oberört sinne tänka på allt vad
han underlåtit att göra, fastän man haft rätt att vänta det av
honom.
Ty man måste se sanningen i ögonen: det är onekligen plikter
av betydelse, som bli försummade. Den största risken är för övrigt
att allt blir försummat, att arbetsförmågan plottras bort på oavslutade bitar av olika saker, så att ingen av alla uppgifterna röner
tillräcklig uppmärksamhet. Den som har ambitionen att sköta åtminstone någonting ordentligt möter oförstående blickar från sina
medmångsysslare, som inte förstå varför just han skall försöka
vara bättre än andra, och ärlig indignation från företrädarna för
de intresseområden han då måste försumma mera än vad som är
brukligt. Framför allt är det frestande att försumma att tänka.
Den som läser en bok eller sitter ensam och försöker bena upp ett
20- 503445 Svensk Tidskrift 1950 285
Gunnar Heckscher
sammanhang är ju inte »upptagen» i vanlig mening – varför går
han då inte på sammanträdet klockan elva1 Mångsysslaren ger
sig inte tid till sådant som skall göras på lång sikt; han bindes vid
det löpande arbetet, som är svårare att försumma, eller, kanske
rättare sagt, som det kräver större hänsynslöshet och målmedvetenhet att försumma. Inte minst riksdagsarbetets inverkan på redan
förut upptagna personer är i det hänseendet betecknande.
Och på det sättet blir mångsysslaren så småningom utsliten. Inte
så att han dör; det händer också, men tillhör undantagen, att
jäktandet i det hänseendet leder till något avsteg från det normala.
I regel synes mångsysslaren emellertid, såvitt man nu kan se, ha
skäl att hoppas på en betydande livslängd. Men han börjar mala
tomt. De egenskaper som en gång gjorde honom användbar och
eftersökt nötas bort i springet från sammanträde till sammanträde.
Han kan inte längre göra någon insats av betydelse, men han sitter
kvar i styrelser, kommitteer och utskott, segare, ihärdigare och
mera orubblig ju mindre han i verkligheten kan uträtta.
Mångsysslaren är en plåga för sin omgivning. Han frestas att
mäta sitt eget värde i antalet uppdrag och sammanträden: den som
är så upptagen måste vara en märklig person. Alla måste rätta
sig efter honom. Varför skall sammanträdet hållas just lördag
eftermiddag, då folk i allmänhet vill ägna sig åt sin familjt »Jo,
X (som inte har några barn hemma) kunde inte någon annan
tid.» Sex hustrur och tolv barn till sammanträdets övriga deltagare klaga bittert över sina familjefäders frånvaro; men det är
ingenting att göra åt saken. X är omöjlig att få tag i; var gång
man ringer är han upptagen; får man mot förmodan tag i honom,
är han ofta mindre hövlig än han bort vara. Också för sina närmaste medarbetare kan han vara besvärlig: otålig, ryckig, glömsk
och fordrande.
Sina enskilda angelägenheter försummar han: dem kan man inte
heller anföra som förhinder för sammanträden. En framstående
kvinnlig mångsysslare (det finns också sådana) satte en ära i att
ägna halvtimmen från sju till halv åtta varje morgon åt sina barn.
Det gav henne gott samvete. Historien förmäler inte hur barnen
sågo på saken, men lyckligtvis fanns det morföräldrar. Det finns
emellertid andra enskilda angelägenheter, som den äldre generationen inte kan ta hand om. Det vore intressant att veta, hur många
förskingrande kommunalmän som ursprungligen kommit på obestånd därför att mångsyssleriet bringat deras privataffärer i olag.
En framstående politiker begick för några år sedan självmord,
286
—–..—–~–~·- –’=’=”-=—-…;._—=;;;:;;..——=======–
~——
En mångsysslares bekännelse
sedan man kommit på honom med att sko sig på felaktiga reseräkningar. Hans ansvar var ofrånkomligt, ty han hade skrivit sitt
namn på de felaktiga räkningarna. Däremot hade han inte upprättat dem själv, inte heller haft tid att läsa igenom dem.
Att mångsyssleriet är en samhällsfara låter sig knappast bestridas. För moralisten är det nog att konstatera detta. Ingen skall
åtaga sig mera än han har tid till. Vad som över huvud är värt
att göra, är också värt att göras bra; till återstoden skall man helt
enkelt säga nej.
Men är saken verkligen så enkelT Kanske måste man se den
från flera sidor, innan man fäller den slutliga domen. Och till en
början: hur ha vi kommit in i det här lägeU
I själva verket är nämligen situationen i Sverige värre än på
de flesta andra håll. De stora västeuropeiska folken ha icke tillnärmelsevis kommit så långt på jäktets och mångsyssleriets väg
som svenskarna. Vad det amerikanska samhället beträffar gäller
ungefär detsamma. Jäktet var på sin tid ett ideal i Förenta staterna, men det blev aldrig verklighet så som hos oss. Om »amerikanisering» kan man således inte tala. Inte heller rör det sig om
ett specifikt nordiskt drag: våra bröder i Danmark, Finland och
Norge se ömsom med småsyskonens beundran och avund, ömsom
-och allt oftare – med det sunda förnuftets avsmak på de svenska
levnadsvanorna.
Naturligtvis är det delvis fråga om en suggestion, som drivit oss
längre och längre på den väg vi en gång valt. Det har blivit »modernt» och »fint» att ha bråttom. Men det finns nog också vissa
mera påtagliga orsaker, som kunna identifieras.
Sverige är den representativa demokratiens och den kollegiala
arbetsformens land par preference. Folket väljer sina riksdagsmän; riksdagen väljer sina utskott, och där, kring långa förhandlingsbord, skola frågorna diskuteras igenom. Departementscheferna få inte heta ministrar, inte fatta beslut på eget ansvar: det
är i princip »regeringen» som handlar, och så snart frågan exempelvis är av verklig politisk betydelse skall regeringen in corpore
också faktiskt ta ställning. över huvud anses det otillfredsställande
och odemokratiskt att låta något betydelsefullt avgöras av en person. Man skall alltid ha en styrelse eller en kommitte. .Även om
medlemmarna äro självvalda antas denna ordning ge större garantier för kloka avgöranden – och antagandet är förmodligen i stort
sett riktigt. Helst skall styrelsen emellertid »innefatta representan- 287
Gunnar Heckscher
upptagne generaldirektören skall ägna en kväll i veckan åt att
diska, att professorn varje morgon skall elda i värmepannan, att
den kvinnliga byråchefen skall stoppa strumpor, att redaktören
skall tvätta blöjor när hans hustru är sjuk. Men: vem skulle annars
göra deU Det går knappast att för goda ord och penningar få tag i
någon. Också den arbetskraften är sysselsatt. Man behöver sannerligen inte ge sig in på sådana kvasifilosofiska funderingar som
Ulrich Herz för att konstatera, att en rad enkla och ledsamma
arbetsuppgifter faktiskt måste delas på personer med mycket högre
kvalifikationer än de nödvändiga.
Sintsatsen kan i själva verket inte bli mera än en. I grunden är
mångsyssleriet en konsekvens av vår strävan att uppehålla en
standard, som åtminstone skenbart ligger över vad som berättigas
av våra personella resurser. Alternativet är att sänka denna standard. Kanske har moralisten rätt i att man måste ta den konsekvensen, men han får inte inbilla oss att saken är enkel. Det är
nämligen inte bara fråga om att så där i allmänhet besluta sig för
en sänkning, utan man måste också tala om var den skall ligga.
.Är det förvaltningens effektivitet, det mellanfolkliga samarbetet,
den sociala omvårdnaden, folkbildningen eller den vetenskapliga
forskningen som skall reduceras1 Därom torde var och en ha sin
egen mening, och den som intresserar sig för någon eller några
av de uppgifter som komma i farozonen torde ha vissa anspråk på
förståelse, om han inte vill ge med sig – utan hellre blir mångsysslare. Något mera kanske samhället ändå får på den vägen.
Naturligtvis finns det många människor som dra på sig uppdrag
i onödan, av fåfänga, därför att de överskatta sin egen förträfflighet eller – kanske oftast – därför att de underskatta sina medmänniskors förmåga. Sådant kan förklaras, men icke försvaras.
Men två andra typer av orsaker torde vara vanligare. Den ena är,
att det nya uppdraget står i nära sammanhang med en uppgift
som vederbörande redan åtagit sig. Varför gick X in i den styrelsen – har han tid med deU I verkligheten har han inte tid att
låta bli. Det skulle kräva mera arbete att söka kontakt med styrelsemedlemmarna var gång de ha att avgöra ett ärende av vital
betydelse för de saker X redan förut är ansvarig för. Hur har
riksdagsman Y tid att sitta i den kommitten1 Ja, säger han nej
till det uppdraget kan han så gärna lämna riksdagen också. Kommitten skall nämligen syssla med just den typ av frågor där partiet räknar med Y som sin expert. År han icke med från början
blir det trassel i fortsättningen.
290
–
– -~-~·~-· – – – –
En mångsysslares bekännelse
Den andra typen av orsaker ligger i vad man skulle kunna kalla
»relativ oumbärlighet». Låt oss börja med riksdagsman Y igen.
Han passar för kommitteuppdraget – därför bjuds det honom.
Säger han nej, går budet till en medlem av ett annat parti, och
det betyder att hans meningsfränder gå miste om ett tillfälle att
påverka frågans lösning (eller att ta sin del av äran av ett gott
resultat). Ur moralistens högre synpunkt kan det vara likgiltigt
vilket parti som blir representerat, men för politikern är det icke
likgiltigt. Ett annat exempel! Z har vissa bestämda åsikter, och
det bekymrar honom att man i allmänhet saknar förståelse för
dessa, även inom det parti han tillhör. Så bjuder man honom en
inflytelserik post. Säger han ja, kan han göra en insats för sin
mening; säger han nej (vilket han borde göra för att undvika
mångsyssleri) går posten till en som har motsatt uppfattning. Det
är inte lätt för Z att träffa sitt val. Nästa fall: Q anser det vara
av verkligt stor betydelse att en viss utredning eller annan åtgärd
kommer till stånd. Men någon måste göra arbetet. Q är inte den
ende som har erforderlig kompetens, men det visar sig att ingen
annan kompetent person är tillräckligt intresserad för att vilja
åta sig uppgiften. Tar Q uppdraget, blir det utfört, och kanske
blir resultatet sådant att även andra med tiden bli intresserade
för att göra en insats. Säger han nej, blir det ingenting av med
hans initiativ. Skall han besluta sig för att låta saken förfalla för
att inte bli mångsysslare~ Igen måste det sägas att avgörandet är
utomordentligt svårt att träffa.
Faktiskt belysa dessa exempel, vilkas verklighetstrohet ingen
torde våga bestrida, endast den nyss uttalade satsen om disproportionen mellan våra standardkrav och våra personella resurser.
Man kommer icke ifrån det dilemma som där påvisats. Och här
liksom på andra områden gäller att sänkning av en redan uppnådd standard hör till de ting som äro svårast att genomföra. Den
enskilde måste träffa sitt val under eget ansvar, men som samhällsföreteelse lär nog mångsyssleriet bli bestående, såvida icke
hela samhällsskicket genomgår en fullständig omvälvning. Man
bör då till slut fråga sig, om något kan göras för att begränsa
dess omfattning eller minska dess skadliga verkningar.
Först och främst måste vi söka motarbeta tendensen att bedöma
förslag och undersökningar mindre efter innebörden än efter vem
som står bakom. Däri ligga flera olika svårigheter. Den »korporativa» karaktären av svenskt samhällsliv, med kravet på »återförsäkring» i alla berörda grupper, utgör en av mångsyssleriets
291
Gunnar Heckscher
huvudorsaker. Alltför många dugliga krafter bindas vid uppgiften
att »representera» sina organisationer i styrelser och utredningar
-därför att ingen vågar lägga fram ett arbetsresultat utan att ha
förvissat sig om sådan medverkan. Felet är till stor del organisationernas eget. De ha nästan alla ett slags mindervärdeskomplex,
grundat på att man tidigare varit benägen att förbise deras meningar, och därför är deras grundinställning ej sällan negativ mot
sådant till vilket de icke fått formligen medverka. Sak samma
gäller om förhållandet mellan generationerna. Ett medelmåttigt
föredrag eller en medelmåttig utredning som tillverkats av en
professor väcker t. ex. ofta större aktning än ett mycket bättre
arbetsresultat härrörande från en licentiat eller magister. Uppgifter som kräva initiativförmåga, arbetskraft och ansvarsglädje
överlämnas ofta hellre åt den som är utarbetad men »erfaren» än
åt den som anses vara »för ung». Vi ha haft statsråd och statssekreterare som nått sin ställning omkring trettioårsåldern, och
ett av våra världsföretag har sedan ett par år en chef som ännu
har en bra bit kvar till de fyrtio. Men det hindrar inte att en partiledare i fyrtiofemårsåldern fortfarande anses vara »i yngsta laget»- »han kunde väl ha fått vänta några år …». Sådant är orimligt, både därför att åldersbegränsningar av detta slag minsk&
antalet av dem som stå till förfogande och därigenom öka mångsyssleriet, och därför att just mångsyssleriet kräver unga friska
krafter.
Det finns också ett och annat att göra för att lätta arbetsbördan
för de många skiftande uppgifternas män (och kvinnor). Först
och främst sekreterare! Det är dock en egenartad anakronism att
exempelvis statsråd och verkschefer först på allra sista tiden börjat få ordentliga sekreterarbiträden till sitt förfogande. I själva
verket innebär personal för dylika uppgifter (vilka äro betydligt
mera lockande än vanligt kontorsarbete) en lättnad av verklig betydelse ej blott för den mycket upptagne själv utan kanske än
mera för alla dem som ha att söka kontakt med honom: man behöver inte telefonera om och om igen utan kan lämna ett besked
och vid tillfälle få ett svar. Hjälpmedel av mera teknisk natur
kunna också nämnas. De måste brukas med måtta, så att inte
vården av leksakerna tar all den tid som kan inbesparas genom
deras medverkan, men nog står en hel del att vinna här också.
Bland annat skulle det vara väl om våra anslagsbeviljande myndigheter lärde sig inse att den uppfinning som går under namnet
automobil inte är en tjänare hos kapitalistlyxen utan har praktisk
292
—-=~–.:.~—— -~-=””””’——-’—-=~……—====-=·-=-=··-=·–·-·-’. …
En mångsysslares bekännelse
betydelse. Det låter mycket demokratiskt och rörande att berätta
för utlänningar att statsminister Per Albin Hansson träffades av
slaganfall när han höll på att åka hem i spårvagnen, men i grund
och botten betecknar händelsen en upprörande misshushållning. I
tjänsten kan herr Zetterberg kanske få låna en bil från Långholmen, herr Vougt en från försvarsstaben och herr Mossberg ett av
statspolisens fordon. Övriga kolleger (med undantag för utrikesministern) lära få åka taxi; och för färden till och från hemmet
kan ingen regeringsmedlem eller hög statsämbetsman begagna
tjänstebil. För dylika företeelser finns det bara två ord: löjligt och
dumt.
över huvud har den offentliga förvaltningens gränsdragning
mellan tjänst och privatliv åtskilliga antediluvianska drag. skattedirektören i Stockholm anmäldes på sin tid för justitieombudsmannen därför att han anlitat skattekontorets personal för att
renskriva manuskriptet till en bok om – skattelagstiftning. Han
undgick åtal, men inte snubbor. Att arbetet i fråga skulle kunna
ha betydelse för skatteverkets verksamhet förnekades inte, men
ansågs tydligen irrelevant. Det vore god ekonomi med mänsklig
arbetskraft att se frågor av det slaget litet mera i stort.
Naturligtvis träffar kritik av anfört slag icke sakens kärna. Det
är en gammal iakttagelse, att de verkligt svårlösta problemen äro
de mänskliga; praktiska svårigheter kunna alltid övervinnas. Men
förutsättningen är då att man verkligen försöker övervinna dem.
Underlåter man detta, blir följden att även de mänskliga svagheterna framträda med större tydlighet och få allvarligare konsekvenser.
Att mångsyssleriet över huvud kan fortsätta utan att samhällsmaskineriet går varmt beror till stor del på den precision med
vilken man är van att arbeta i vårt land. Vi röra oss, för att tala
ingenjörsspråk, med mycket små toleranser. Det går inte att ge
efter på krav av detta slag. Även i arbetskraftsbristens tid måste
man ha rätt att kräva god »service», vilket betyder att man skall
kunna lita på folk. Kan mångsysslaren inte räkna med att tåg och
spårvagnar hålla tidtabellen, går hans dagsschema sönder. Får han
inte exakta uppgifter av sina underordnade, blir han oduglig; ger
han inte själv exakta uppgifter åt sina kolleger, blir han farlig. I
sista hand måste kraven ställas på honom själv. Det kan inte
hjälpas att han försummar en hel del av vad han åtar sig, men
han skall hålla reda på vad han gör – han skall åtminstone ha
dåligt samvete. Och kärnpunkten är att det måste finnas en klar
293
—————–~–·-··~~~.–~ •..-
Gunnar Heckscher
rangordning mellan hans olika plikter. Vissa saker kunna utan
större skada lämnas åsido vid behov, andra endast i undantagsfall;
men det finns också ting som han aldrig får försumma. Av hövlighetsskäl bör han kanske underlåta att ge någon annan del av
denna rangskala, men den måste finnas, han måste komma ihåg
den, och framför allt får han icke av fåfänga, vinningslystnad
eller lättja låta locka sig att förfalska den.
294
–
BEKÄNNELSE
Av professor GUNNAR HECKSCHER
»Video meliora proboque; deteriora sequor.»
TvA personer samtalade på sin tid om dåvarande riksantikvarier
Hans Hildebrand. Den ene sade, med beundran i rösten: »Begriper
Du hur han hinner med allt han skall görah Den andre svarade
ingenting, den gången. Men när de träffades härnäst kom svaret:
»Nu har jag tagit rätt på hur det är med Hans Hildebrand. Han
hinner inte med vad han skall göra.» Samma historia kunde berättas om många andra, icke minst i dagens Sverige. Vem vågar
säga att han inte alls känner sig träffad1 En annan historia, som
förekommer i många varianter, gäller mannen som på sin gravsten, utom namn och data, ville ha endast orden: »Han dog av
sammanträden.» Birger Sjöbergs ,»konferensman» har vissa drag
av samma art, ehuru han pressas av särskilt höga andliga krav.
Och så var det förgyllare Magnusson, kommunalman i Stockholm,
som inte efterlämnat minnet av några märkliga arbetsresultat,
men som ändock går till eftervärlden som mångsyssleriets prototyp. Flera än de som äro villiga att erkänna det torde likväl kunna
göra honom rekordet stridigt.
Mångsysslarens tillvaro är hårt bunden vid den lilla dagboksalmanacka som drar upp gränserna mellan de olika momenten i
hans liv. Klockan nio kommer han med andan i halsen från hemmet till sitt kontor. Där vänta två besökande med helt artskilda
ärenden, av vilka den ene fått löfte att träffa honom redan 8.45;
posten ligger framme på skrivbordet; en av hans närmaste medarbetare måste ha ett besked för att komma i gång med dagens
arbete. Klockan tio måste mångsysslaren personligen infinna sig
hos någon myndighet för att försöka övertala vederbörande att gå
med på den ena eller andra åtgärden. På vägen till förmiddagssammanträdet (klockan elva) hinner han åter titta in på kontoret
och konstatera, att fyra särskilda personer sökt honom i telefon
283
Gunnar Heckscher
och måste tala med honom senast på eftermiddagen. Före lunch
har han redan varit tvungen att ställa in sig på sex-åtta olika
slags frågor.
Lunchen är icke för mångsysslaren den luxuösa och vilsamma
måltid en avundsam allmänhet förmodar. Antingen äter han med
arbetskamraterna från kontoret, som passa på tillfället att fråga
om allt vad de inte kommit åt förut. Eller också användes denna
måltid för ett viktigt samtal, som inte kan pressas in på någon
annan tid. Lång blir den i varje fall inte; eftermiddagssammanträdet börjar klockan två. Vid fyratiden vänder mångsysslaren
(i bästa fall) tillbaka till sitt skrivbord, dikterar några brev, ringer
upp ett tiotal personer som sökt honom under dagen (de flesta vid
det här laget själva oanträffbara). Inemot klockan sex drar han
sig hemåt, bärande på en portfölj med papper att arbeta med – till
stor del desamma som åkt olästa fram och tillbaka mellan hemmet
och kontoret hela den senaste veckan. Halv åtta börjar kvällssammanträdet; frågan är ju alltid om man orkar läsa något mera när
denna dagens tredje parlamentariska övning nått sitt slut.
En karikatyrf Knappast. Ungefär så ser tillvaron faktiskt ut
för många människor, och det finns vissa drag som förvärra saken.
Telefon och post äro mångsysslarens värsta fiender. De tvinga på
honom en opåräknad kontakt med omvärlden, och all sannolikhet
talar för att de avbryta hans försök till koncentration på en för ögonblicket aktuell arbetsuppgift med påminnelse om några av de femtioelva andra järn han har i elden. För den som arbetar med koncentration på en huvuduppgift innebär avbrottet antingen en ofta
stimulerande avspänning eller – lika ofta – en erforderlig komplettering till arbetet, en puzzlebit som förut saknats. Mångsysslaren har intet behov av den sortens avspänning; och sannolikheten
för att den bit som levereras per brev eller telefon skall passa in
just i det puzzle, som han håller på att lägga när den kommer,
är tämligen ringa. Vidare: mångsysslaren hör till dem som framför alla andra »jäkta», inte minst i trafiken. Det beror på att tiden
bokstavligen inte räcker till: han håller alltid på att komma för
sent. Han kommer till sammanträdet några minuter sedan det
börjat, han går därifrån innan det är slut för att hinna vara med
en stund vid nästa sammanträde. Hans insatser bli under sådana
förhållanden något sporadiska, och medvetandet härom driver
honom att »jäkta», så att det åtminstone skall bli någon möjlighet
för honom att få något gjort. En ytterligare försening på fem
minuter kan betyda att han inte får följa ett viktigt ärende från
284
– ~——–
En mångsysslares bekännelse
början; den kan också innebära att en annan person, som han
skulle träffa, dels blir arg och ledsen, dels i sin tur får sitt dagsprogram förstört.
överhuvudtaget kan det nog inte förnekas, att sammanträdesvanan är mångsyssleriets livsnerv. Där mötas mångsysslarna och
blinka som augurer mot varandra; halvt stolta, halvt generade utbyta de förtroenden: »Nu har jag suttit fem timmar i sammanträden idag …» »Det här var mitt åttonde sammanträde denna
vecka …» Sammanträdena driva också till mångsyssleri. Den som
råkar säga något som faller flertalet på läppen får omedelbart
straffarbete: han måste utarbeta sitt förslag, eventuellt delta i ett
nytt sammanträde för att ta ställning till detaljerna. Men också
den som stannar i minoritet riskerar en fortsättning. De som delat
hans mening kräva att saken skall »fullföljas»; också detta kan
leda till nya överläggningar, om inte annat så för att utforma
reservationen. Endast den kan känna sig någorlunda lugn som
sitter tyst, suger på sin pipa och ser vis ut samt går före omröstningen.
En ovanligt handlingskraftig och självkritisk mångsysslare sammanfattade en gång sin tillvaro så, att han varje morgon tog ställning till frågan: »Vilka av mina plikter skall jag i dag försumma h
Det är inte alla som se situationen så klart som han, inte heller
alla som verkligen medvetet ta ställning till frågan. Det kan vara
enklare att låta försummelserna så att säga ge sig själva. Så mycket kan emellertid sammanfattningsvis sägas, att den hederlige
mångsysslaren kännetecknas av att han varje kväll efter att ha
arbetat intill överansträngningens gräns går till sängs med dåligt
samvete. Endast cynikern kan med oberört sinne tänka på allt vad
han underlåtit att göra, fastän man haft rätt att vänta det av
honom.
Ty man måste se sanningen i ögonen: det är onekligen plikter
av betydelse, som bli försummade. Den största risken är för övrigt
att allt blir försummat, att arbetsförmågan plottras bort på oavslutade bitar av olika saker, så att ingen av alla uppgifterna röner
tillräcklig uppmärksamhet. Den som har ambitionen att sköta åtminstone någonting ordentligt möter oförstående blickar från sina
medmångsysslare, som inte förstå varför just han skall försöka
vara bättre än andra, och ärlig indignation från företrädarna för
de intresseområden han då måste försumma mera än vad som är
brukligt. Framför allt är det frestande att försumma att tänka.
Den som läser en bok eller sitter ensam och försöker bena upp ett
20- 503445 Svensk Tidskrift 1950 285
Gunnar Heckscher
sammanhang är ju inte »upptagen» i vanlig mening – varför går
han då inte på sammanträdet klockan elva1 Mångsysslaren ger
sig inte tid till sådant som skall göras på lång sikt; han bindes vid
det löpande arbetet, som är svårare att försumma, eller, kanske
rättare sagt, som det kräver större hänsynslöshet och målmedvetenhet att försumma. Inte minst riksdagsarbetets inverkan på redan
förut upptagna personer är i det hänseendet betecknande.
Och på det sättet blir mångsysslaren så småningom utsliten. Inte
så att han dör; det händer också, men tillhör undantagen, att
jäktandet i det hänseendet leder till något avsteg från det normala.
I regel synes mångsysslaren emellertid, såvitt man nu kan se, ha
skäl att hoppas på en betydande livslängd. Men han börjar mala
tomt. De egenskaper som en gång gjorde honom användbar och
eftersökt nötas bort i springet från sammanträde till sammanträde.
Han kan inte längre göra någon insats av betydelse, men han sitter
kvar i styrelser, kommitteer och utskott, segare, ihärdigare och
mera orubblig ju mindre han i verkligheten kan uträtta.
Mångsysslaren är en plåga för sin omgivning. Han frestas att
mäta sitt eget värde i antalet uppdrag och sammanträden: den som
är så upptagen måste vara en märklig person. Alla måste rätta
sig efter honom. Varför skall sammanträdet hållas just lördag
eftermiddag, då folk i allmänhet vill ägna sig åt sin familjt »Jo,
X (som inte har några barn hemma) kunde inte någon annan
tid.» Sex hustrur och tolv barn till sammanträdets övriga deltagare klaga bittert över sina familjefäders frånvaro; men det är
ingenting att göra åt saken. X är omöjlig att få tag i; var gång
man ringer är han upptagen; får man mot förmodan tag i honom,
är han ofta mindre hövlig än han bort vara. Också för sina närmaste medarbetare kan han vara besvärlig: otålig, ryckig, glömsk
och fordrande.
Sina enskilda angelägenheter försummar han: dem kan man inte
heller anföra som förhinder för sammanträden. En framstående
kvinnlig mångsysslare (det finns också sådana) satte en ära i att
ägna halvtimmen från sju till halv åtta varje morgon åt sina barn.
Det gav henne gott samvete. Historien förmäler inte hur barnen
sågo på saken, men lyckligtvis fanns det morföräldrar. Det finns
emellertid andra enskilda angelägenheter, som den äldre generationen inte kan ta hand om. Det vore intressant att veta, hur många
förskingrande kommunalmän som ursprungligen kommit på obestånd därför att mångsyssleriet bringat deras privataffärer i olag.
En framstående politiker begick för några år sedan självmord,
286
—–..—–~–~·- –’=’=”-=—-…;._—=;;;:;;..——=======–
~——
En mångsysslares bekännelse
sedan man kommit på honom med att sko sig på felaktiga reseräkningar. Hans ansvar var ofrånkomligt, ty han hade skrivit sitt
namn på de felaktiga räkningarna. Däremot hade han inte upprättat dem själv, inte heller haft tid att läsa igenom dem.
Att mångsyssleriet är en samhällsfara låter sig knappast bestridas. För moralisten är det nog att konstatera detta. Ingen skall
åtaga sig mera än han har tid till. Vad som över huvud är värt
att göra, är också värt att göras bra; till återstoden skall man helt
enkelt säga nej.
Men är saken verkligen så enkelT Kanske måste man se den
från flera sidor, innan man fäller den slutliga domen. Och till en
början: hur ha vi kommit in i det här lägeU
I själva verket är nämligen situationen i Sverige värre än på
de flesta andra håll. De stora västeuropeiska folken ha icke tillnärmelsevis kommit så långt på jäktets och mångsyssleriets väg
som svenskarna. Vad det amerikanska samhället beträffar gäller
ungefär detsamma. Jäktet var på sin tid ett ideal i Förenta staterna, men det blev aldrig verklighet så som hos oss. Om »amerikanisering» kan man således inte tala. Inte heller rör det sig om
ett specifikt nordiskt drag: våra bröder i Danmark, Finland och
Norge se ömsom med småsyskonens beundran och avund, ömsom
-och allt oftare – med det sunda förnuftets avsmak på de svenska
levnadsvanorna.
Naturligtvis är det delvis fråga om en suggestion, som drivit oss
längre och längre på den väg vi en gång valt. Det har blivit »modernt» och »fint» att ha bråttom. Men det finns nog också vissa
mera påtagliga orsaker, som kunna identifieras.
Sverige är den representativa demokratiens och den kollegiala
arbetsformens land par preference. Folket väljer sina riksdagsmän; riksdagen väljer sina utskott, och där, kring långa förhandlingsbord, skola frågorna diskuteras igenom. Departementscheferna få inte heta ministrar, inte fatta beslut på eget ansvar: det
är i princip »regeringen» som handlar, och så snart frågan exempelvis är av verklig politisk betydelse skall regeringen in corpore
också faktiskt ta ställning. över huvud anses det otillfredsställande
och odemokratiskt att låta något betydelsefullt avgöras av en person. Man skall alltid ha en styrelse eller en kommitte. .Även om
medlemmarna äro självvalda antas denna ordning ge större garantier för kloka avgöranden – och antagandet är förmodligen i stort
sett riktigt. Helst skall styrelsen emellertid »innefatta representan- 287
Gunnar Heckscher
upptagne generaldirektören skall ägna en kväll i veckan åt att
diska, att professorn varje morgon skall elda i värmepannan, att
den kvinnliga byråchefen skall stoppa strumpor, att redaktören
skall tvätta blöjor när hans hustru är sjuk. Men: vem skulle annars
göra deU Det går knappast att för goda ord och penningar få tag i
någon. Också den arbetskraften är sysselsatt. Man behöver sannerligen inte ge sig in på sådana kvasifilosofiska funderingar som
Ulrich Herz för att konstatera, att en rad enkla och ledsamma
arbetsuppgifter faktiskt måste delas på personer med mycket högre
kvalifikationer än de nödvändiga.
Sintsatsen kan i själva verket inte bli mera än en. I grunden är
mångsyssleriet en konsekvens av vår strävan att uppehålla en
standard, som åtminstone skenbart ligger över vad som berättigas
av våra personella resurser. Alternativet är att sänka denna standard. Kanske har moralisten rätt i att man måste ta den konsekvensen, men han får inte inbilla oss att saken är enkel. Det är
nämligen inte bara fråga om att så där i allmänhet besluta sig för
en sänkning, utan man måste också tala om var den skall ligga.
.Är det förvaltningens effektivitet, det mellanfolkliga samarbetet,
den sociala omvårdnaden, folkbildningen eller den vetenskapliga
forskningen som skall reduceras1 Därom torde var och en ha sin
egen mening, och den som intresserar sig för någon eller några
av de uppgifter som komma i farozonen torde ha vissa anspråk på
förståelse, om han inte vill ge med sig – utan hellre blir mångsysslare. Något mera kanske samhället ändå får på den vägen.
Naturligtvis finns det många människor som dra på sig uppdrag
i onödan, av fåfänga, därför att de överskatta sin egen förträfflighet eller – kanske oftast – därför att de underskatta sina medmänniskors förmåga. Sådant kan förklaras, men icke försvaras.
Men två andra typer av orsaker torde vara vanligare. Den ena är,
att det nya uppdraget står i nära sammanhang med en uppgift
som vederbörande redan åtagit sig. Varför gick X in i den styrelsen – har han tid med deU I verkligheten har han inte tid att
låta bli. Det skulle kräva mera arbete att söka kontakt med styrelsemedlemmarna var gång de ha att avgöra ett ärende av vital
betydelse för de saker X redan förut är ansvarig för. Hur har
riksdagsman Y tid att sitta i den kommitten1 Ja, säger han nej
till det uppdraget kan han så gärna lämna riksdagen också. Kommitten skall nämligen syssla med just den typ av frågor där partiet räknar med Y som sin expert. År han icke med från början
blir det trassel i fortsättningen.
290
–
– -~-~·~-· – – – –
En mångsysslares bekännelse
Den andra typen av orsaker ligger i vad man skulle kunna kalla
»relativ oumbärlighet». Låt oss börja med riksdagsman Y igen.
Han passar för kommitteuppdraget – därför bjuds det honom.
Säger han nej, går budet till en medlem av ett annat parti, och
det betyder att hans meningsfränder gå miste om ett tillfälle att
påverka frågans lösning (eller att ta sin del av äran av ett gott
resultat). Ur moralistens högre synpunkt kan det vara likgiltigt
vilket parti som blir representerat, men för politikern är det icke
likgiltigt. Ett annat exempel! Z har vissa bestämda åsikter, och
det bekymrar honom att man i allmänhet saknar förståelse för
dessa, även inom det parti han tillhör. Så bjuder man honom en
inflytelserik post. Säger han ja, kan han göra en insats för sin
mening; säger han nej (vilket han borde göra för att undvika
mångsyssleri) går posten till en som har motsatt uppfattning. Det
är inte lätt för Z att träffa sitt val. Nästa fall: Q anser det vara
av verkligt stor betydelse att en viss utredning eller annan åtgärd
kommer till stånd. Men någon måste göra arbetet. Q är inte den
ende som har erforderlig kompetens, men det visar sig att ingen
annan kompetent person är tillräckligt intresserad för att vilja
åta sig uppgiften. Tar Q uppdraget, blir det utfört, och kanske
blir resultatet sådant att även andra med tiden bli intresserade
för att göra en insats. Säger han nej, blir det ingenting av med
hans initiativ. Skall han besluta sig för att låta saken förfalla för
att inte bli mångsysslare~ Igen måste det sägas att avgörandet är
utomordentligt svårt att träffa.
Faktiskt belysa dessa exempel, vilkas verklighetstrohet ingen
torde våga bestrida, endast den nyss uttalade satsen om disproportionen mellan våra standardkrav och våra personella resurser.
Man kommer icke ifrån det dilemma som där påvisats. Och här
liksom på andra områden gäller att sänkning av en redan uppnådd standard hör till de ting som äro svårast att genomföra. Den
enskilde måste träffa sitt val under eget ansvar, men som samhällsföreteelse lär nog mångsyssleriet bli bestående, såvida icke
hela samhällsskicket genomgår en fullständig omvälvning. Man
bör då till slut fråga sig, om något kan göras för att begränsa
dess omfattning eller minska dess skadliga verkningar.
Först och främst måste vi söka motarbeta tendensen att bedöma
förslag och undersökningar mindre efter innebörden än efter vem
som står bakom. Däri ligga flera olika svårigheter. Den »korporativa» karaktären av svenskt samhällsliv, med kravet på »återförsäkring» i alla berörda grupper, utgör en av mångsyssleriets
291
Gunnar Heckscher
huvudorsaker. Alltför många dugliga krafter bindas vid uppgiften
att »representera» sina organisationer i styrelser och utredningar
-därför att ingen vågar lägga fram ett arbetsresultat utan att ha
förvissat sig om sådan medverkan. Felet är till stor del organisationernas eget. De ha nästan alla ett slags mindervärdeskomplex,
grundat på att man tidigare varit benägen att förbise deras meningar, och därför är deras grundinställning ej sällan negativ mot
sådant till vilket de icke fått formligen medverka. Sak samma
gäller om förhållandet mellan generationerna. Ett medelmåttigt
föredrag eller en medelmåttig utredning som tillverkats av en
professor väcker t. ex. ofta större aktning än ett mycket bättre
arbetsresultat härrörande från en licentiat eller magister. Uppgifter som kräva initiativförmåga, arbetskraft och ansvarsglädje
överlämnas ofta hellre åt den som är utarbetad men »erfaren» än
åt den som anses vara »för ung». Vi ha haft statsråd och statssekreterare som nått sin ställning omkring trettioårsåldern, och
ett av våra världsföretag har sedan ett par år en chef som ännu
har en bra bit kvar till de fyrtio. Men det hindrar inte att en partiledare i fyrtiofemårsåldern fortfarande anses vara »i yngsta laget»- »han kunde väl ha fått vänta några år …». Sådant är orimligt, både därför att åldersbegränsningar av detta slag minsk&
antalet av dem som stå till förfogande och därigenom öka mångsyssleriet, och därför att just mångsyssleriet kräver unga friska
krafter.
Det finns också ett och annat att göra för att lätta arbetsbördan
för de många skiftande uppgifternas män (och kvinnor). Först
och främst sekreterare! Det är dock en egenartad anakronism att
exempelvis statsråd och verkschefer först på allra sista tiden börjat få ordentliga sekreterarbiträden till sitt förfogande. I själva
verket innebär personal för dylika uppgifter (vilka äro betydligt
mera lockande än vanligt kontorsarbete) en lättnad av verklig betydelse ej blott för den mycket upptagne själv utan kanske än
mera för alla dem som ha att söka kontakt med honom: man behöver inte telefonera om och om igen utan kan lämna ett besked
och vid tillfälle få ett svar. Hjälpmedel av mera teknisk natur
kunna också nämnas. De måste brukas med måtta, så att inte
vården av leksakerna tar all den tid som kan inbesparas genom
deras medverkan, men nog står en hel del att vinna här också.
Bland annat skulle det vara väl om våra anslagsbeviljande myndigheter lärde sig inse att den uppfinning som går under namnet
automobil inte är en tjänare hos kapitalistlyxen utan har praktisk
292
—-=~–.:.~—— -~-=””””’——-’—-=~……—====-=·-=-=··-=·–·-·-’. …
En mångsysslares bekännelse
betydelse. Det låter mycket demokratiskt och rörande att berätta
för utlänningar att statsminister Per Albin Hansson träffades av
slaganfall när han höll på att åka hem i spårvagnen, men i grund
och botten betecknar händelsen en upprörande misshushållning. I
tjänsten kan herr Zetterberg kanske få låna en bil från Långholmen, herr Vougt en från försvarsstaben och herr Mossberg ett av
statspolisens fordon. Övriga kolleger (med undantag för utrikesministern) lära få åka taxi; och för färden till och från hemmet
kan ingen regeringsmedlem eller hög statsämbetsman begagna
tjänstebil. För dylika företeelser finns det bara två ord: löjligt och
dumt.
över huvud har den offentliga förvaltningens gränsdragning
mellan tjänst och privatliv åtskilliga antediluvianska drag. skattedirektören i Stockholm anmäldes på sin tid för justitieombudsmannen därför att han anlitat skattekontorets personal för att
renskriva manuskriptet till en bok om – skattelagstiftning. Han
undgick åtal, men inte snubbor. Att arbetet i fråga skulle kunna
ha betydelse för skatteverkets verksamhet förnekades inte, men
ansågs tydligen irrelevant. Det vore god ekonomi med mänsklig
arbetskraft att se frågor av det slaget litet mera i stort.
Naturligtvis träffar kritik av anfört slag icke sakens kärna. Det
är en gammal iakttagelse, att de verkligt svårlösta problemen äro
de mänskliga; praktiska svårigheter kunna alltid övervinnas. Men
förutsättningen är då att man verkligen försöker övervinna dem.
Underlåter man detta, blir följden att även de mänskliga svagheterna framträda med större tydlighet och få allvarligare konsekvenser.
Att mångsyssleriet över huvud kan fortsätta utan att samhällsmaskineriet går varmt beror till stor del på den precision med
vilken man är van att arbeta i vårt land. Vi röra oss, för att tala
ingenjörsspråk, med mycket små toleranser. Det går inte att ge
efter på krav av detta slag. Även i arbetskraftsbristens tid måste
man ha rätt att kräva god »service», vilket betyder att man skall
kunna lita på folk. Kan mångsysslaren inte räkna med att tåg och
spårvagnar hålla tidtabellen, går hans dagsschema sönder. Får han
inte exakta uppgifter av sina underordnade, blir han oduglig; ger
han inte själv exakta uppgifter åt sina kolleger, blir han farlig. I
sista hand måste kraven ställas på honom själv. Det kan inte
hjälpas att han försummar en hel del av vad han åtar sig, men
han skall hålla reda på vad han gör – han skall åtminstone ha
dåligt samvete. Och kärnpunkten är att det måste finnas en klar
293
—————–~–·-··~~~.–~ •..-
Gunnar Heckscher
rangordning mellan hans olika plikter. Vissa saker kunna utan
större skada lämnas åsido vid behov, andra endast i undantagsfall;
men det finns också ting som han aldrig får försumma. Av hövlighetsskäl bör han kanske underlåta att ge någon annan del av
denna rangskala, men den måste finnas, han måste komma ihåg
den, och framför allt får han icke av fåfänga, vinningslystnad
eller lättja låta locka sig att förfalska den.
294
–