Dagens frågor
1950
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Stockholm maj 1950.
Hemvärnet Det svenska hemvärnet har nått en sådan omfattning
10 år. och stadga och vuxit så fast i det allmänna medvetandet
att man nästan har svårt att tro, att det inte existerat i mer än 10 år.
Arets flaggmärke på nationaldagen minde emellertid genom sin devis >>Landets trygghet- Hemmets värn» om detta märkliga jubileum.
Hemvärnet utgör den mäktigaste frivilliga manifestation av urgammal svensk försvarsvilja, som vårt folk på långliga tider burit
fram. När vår frihet, som aldrig varit kringskuren av främmande
herrar, på allvar syntes hotad genom utvecklingen under det första
krigsåret, sprang hemvärnstanken fram spontant och samtidigt på
flera håll i landet. Redan den 4 januari 1940 bildades de första hemvärnen i Tärnsjö och Nora och före månadens slut hade man på
enskilt initiativ satt i gång på en rad platser. överbefälhavarens framställning den 26 januari till Kungl. Maj :t medförde exempellöst snabba
resultat. Den 2 februari tillsattes den första hemvärnskommitten under dåvarande översten Gustaf Petris ordförandeskap. På en månad
var kommitten färdig med sitt förslag och den 17 april fick chefen för
armen uppdrag att organisera ett hemvärn på grundval av detta
förslag.
Redan den 11 maj – dagen efter tyskarnas anfall i väster och medan
kriget i Norge alltjämt pågick – hade 60 000 man anmält sig och nya
anmälningar inströmmade dagligen. Det var inte så alldeles enkelt
att administrera denna väldiga folkrörelse, medan samtidigt hela den
militära apparaten var totalmobiliserad till försvar av gränser och
kuster. Det var ont om vapen – en del hade ju gått till Finland under
Vinterkriget- och ännu mera ont om instruktörer. Men entusiasmen,
den goda viljan och den kamratliga sammanhållningen övervann alla
hinder och mycket snart blev hemvärnet en militär faktor av verklig
betydelse. Det fyllde en besvärande lucka i hembygdens försvar i det
totala krigets ytkrigföring med flyganfall, lufttrupper och djupa pansargenombrott. Och framför allt fångade det upp den allvarliga viljan
att verkligen få göra en insats om det bleve allvar, att slippa nesan
att tvingas sitta overksam och onyttig, när allas helhjärtade insats
så uppenbart skulle vara behövlig. Det var »man ur huse» men av
modell 1940. Det var svensk försvarsvilja av bästa märke, just sådan
som man hoppas åter få uppleva den om vår frihet skulle på nytt
hotas.
De ansvariga instansernas snabba remissvar under mars-april1940
äro intressanta att läsa i dag. LO t. ex. skrev- och orden te sig märkligt framsynta med de 10 årens erfarenhet: »Hemvärnsiden har framsprungit ur insikten om att det nutida totala anfallskriget måste
mötas av det totala försvarskriget och att därvid det omedelbara
hemortsförsvaret i största utsträckning måste ankomma på den icke
315
Dagens frågor
krigstjänstskyldiga befolkningen. Det är uppenbart att denna ides
förverkligande i ändamålsenliga former kommer att kraftigt bidraga
till stärkandet av vår försvarsberedskap. Landsorganisationen måste
för sin del med största tillfredsställelse hälsa det föreliggande förslaget.
Två oeftergivliga förutsättningar måste fasthållas vid hemvärnets
uppbyggande. Det måste infogas i det militära försvarssystemet och
det måste, så långt med denna dess ställning är förenligt, givas en
demokratisk organisation. Genom att det införes som ett led i det militära systemet skapas de säkraste garantierna mot den politisering
och partisplittring, som enligt utländsk erfarenhet lätteligen hotar en
föreningsmässigt organiserad hemvärnsrörelse. Genom en så långt
möjligt demokratisk organisation gives hemvärnet den starkaste moraliska förankringen i folkmedvetandet.
Dessa förutsättningar ha också varit de för kommittens förslag
grundläggande. Hemvärnet har inlemmats i den militära organisationen. Dess rekrytering genom av de kommunala representationerna
utsedda nämnder, dessa nämnders förslagsrätt vid utseende av hemvärnsområdesbefälhavare och lokala förbandschefer, kravet på deras
godkännande av hemvärnskontrakts hävande m. m., äro anordningar
som garantera en i demokratisk ordning utövad kontroll över verksamheten, ägnad att tillförsäkra denna förtroende och att hindra
hemvärnets utnyttjande för obehöriga syften.»
Vid en kurs för hemvärnsofficerare i Uppsala i juli 1940 yttrade
HKH Kronprinsen: »Om vi använda vårt sunda förnuft och om vi
undvika att genom byråkratisering hämma den framåtanda och initiativkraft, som vårt folk besitter, är jag förvissad om att vårt hemvärn
skall bli en betydelsefull länk i vår beredskap.»
Det blev så och är så alltjämt. Aren ha gått och hemvärnet har haft
sina prövningar, inte minst genom den allmänna »beredskapströttheten» efter krigsslutet. Men grunden var fast, så att prövningarna
blevo övergående. I dag är hemvärnet en alltigenom konsoliderad organisation. l 000-tals ha dess insatser redan varit på de mest skilda
områden. Hemvärnsuniformen är väl känd och välkänd runtom i
bygderna. Nära 500 hemvärnsgårdar ha blivit små centraler inte bara
för hemvärnet utan för den frivilliga försvarsinsatsen över huvud
taget. Hemvärnets brevskola har utbildat många 10 000-tals elever.
Och på dess stridsskola i Vällinge avlösa kurserna varandra i fast
och flitig rytm. Hemvärnet – och dess avläggare driftvärnet -må
ha sin militära begränsning; som riktpunkt och uttryck för ärlig
svensk försvarsvilja, inom alla yrken och alla svensksinnade delar
av vårt folk, är dess betydelse omätlig. »Hemvärnet har», som armechefen uttryckte det på lO-årshögtiden, »blivit en omistlig del av vårt
försvar».
Dyrbar essay- Förutvarande chefen för socialstyrelsen, nuvarande
konst. generaldirektören Karl J ohan Höjer, har i socialvårdskommittens namn låtit publicera en essay om den ideala socialvården,
vilken onekligen har sitt intresse men knappast är någon lämplig ut- 316
•
Dagens frågor
gångspunkt för konkreta åtgärder. Författaren och de, som under intryck av hans »magnetiska» personlighet instämt med honom, vilja helt
enkelt lösa det urgamla problemet om fattigdomens avskaffande. Till
den ändan döper man om fattigvården till »socialhjälp», upprättar en
hierarkisk ordning mellan de anstalter, som skola bereda vård åt därav
behövande, förvandlar de svenska kommunerna till utbetalningskontor
för socialdepartementet, rör ihop arbetslöshetshjälp och fattigvård
samt uttalar sig för en högst betydande genomsnittlig höjning av nu
utgående understödsbelopp. Ett slags kostnadskalkyl bilägges också
aktstycket. Denna slutar på ca 40 milj. i merutgift om året för staten
men kan rimligtvis icke göra anspråk på någon fullständighet. Herrar
Höjer, Hartmanu och övriga medlöpare utgå – synbarligen på fullt
allvar·- från den föreställningen att deras stilistiska mödor redan
från den l januari 1952 skall tillämpas. Någon konsultation mellan
essayisterna och statsrådet Sköld torde icke hava förekommit.
Det finns skäl påpeka, att socialvårdskommitten ingalunda är enig.
Högermännen Birke och Hagård ha anfört allvarliga, på praktiska
erfarenheter grundade erinringar. Dessa vittna onekligen om att kunskap om vad som verkligen händer ute i kommunerna egentligen
endast finns hos reservanterna.
Socialvårdskommitten rekommenderade på sin tid en kommunindelningsreform, vilken skulle skapa kommuner med tillräcklig ekonomisk
bärkraft för socialvårdens skötsel. Dessa storkommuner träda ut i
livet den l januari 1952. På åtskilliga ställen ha de fötts under svåra
våndor men alla invändningar ha fått stå tillbaka för huvudsyftet –
att med hänsyn till de socialvårdande uppgifterna skapa bärkraftiga
enheter. Majoriteten i socialvårdskommitten tycks alldeles ha glömt
av detta faktum. De föreslår nu att staten skall bära upp till 80% av
de kostnader socialhjälpen skapar. Att detta kommer att medföra starkt
stigande utgifter för det allmänna är fullkomligt säkert. Kommunalmännen ha ofta demonstrerat att det handskas betydligt frikostigare
med statens medel än med sådana, som direkt återverka på de egna
kommunmedlemmarnas skattesedlar. Vi ha bitter erfarenhet härav.
Som ett komplement till sitt statsbidragssystem måste socialvårdskommittens majoritet konstruera något slags statlig kontrollmyndighet, vilken uppenbarligen skulle kunna ingripa djupt i den kommunala
skötseln av de socialpolitiska angelägenheterna. Detta betyder ett ständigt hot mot den kommunala självbestämningsrätten och framför allt
en risk för att vården av de hjälpbehövande kommer att avhumaniseras. Styrkan i det tidigare tillämpade svenska systemet för fattigvård har legat i den personliga omvårdnad de kommunala förtroendemännen kunnat och många gånger ägnat sitt klientel. Det har icke
varit fråga om utdelning av allmosor efter generella normer, utan
icke sällan om ett personligt engagemang för nämndernas medlemmar.
Risker för denna individualiserade vård ha redan skapats genom storkommunernas tillkomst med det ökade tjänstemannainflytande detta
medför. Den risken blir överhängande om handläggningen skall övervakas av ett antal amanuenser och inspektörer. Huru liten vikt kommittemajoriteten lägger vid dessa möjligen ovägbara men dock vä-
22- 503445 Svensk Tidskrift 1950 317
Dagens frågor
sentliga faktorer framgår av förslaget om inrättande av särskilda
socialläkare. I· en tid av skriande läkarbrist ämnar man tillsätta
tjänster, av vilkas innehavare man kräver medicinska kvalifikationer
men vilkas huvudsakliga motivation är en önskan att kontrollera de
lokala instanserna. En gammal provinsialläkare, som väl känner sin
bygd och dess folk, får ge vika för en ung man som förutom sin
medicine licentiatexamen har ingående kunskap om författningstexterna – och förmodligen den rätta tron.
Ett förstatligande av fattigvården, vilket i realiteten det framlagda
förslaget är, kommer med nödvändighet att medföra en automatisering och generalisering av hela verksamheten. Det blir inte längre
fråga om vård, om försök att få hand med ett svårt socialt problem. Det blir en utdelning av existensmedel efter fastställda normer.
Generaliseringen blir osmidig. Den utgår ifrån ett opsykologiskt
och socialsentimentalt betraktelsesätt som ingenting har med verkligheten att skaffa. Ingenting är lättare än att visa generositet på
skattebetalarnas bekostnad. Man kommer aldrig ifrån en trängande
personlig uppgift enklare än genom att avfärda den med ett ekonomiskt bidrag. Den föreslagna reformen kommer icke att avskaffa
fattigvården. Den kommer att konservera fattigvårdsfallen och mot
allt sunt förnuft blanda upp dem med arbetslöshetsfallen. Förmodligen förmena sig förslagets upphovsmän handla av sociala motiv.
Om människors motiv kan man aldrig vittna, men man kan betvivla
att ens de bästa leda till goda resultat – om icke tillräcklig hänsyn
tages till erfarenheter som generationer gjort och som praktiskt verksamma människor ännu i denna dag göra. Uppenbarligen står det
svenska samhället inför nödvändigheten att begränsa sin verksamhet
i olika avseenden. Man har otvivelaktigt nått och överskridit den
gräns, där det allmännas anspråk på andel av de enskildas inkomster
ger utslag i vantrivsel, sjunkande arbetslust och minskad sparbenägenhet. Att under sådana förhållanden bygga ett stort socialpolitiskt administrationsslott utan att bekymra sig om den ekonomiska grunden
är ansvarslöst.
Kekkonen-Fagerholm strejkhotet i Finland är ännu inte slutgiltigt
och generalstrejkshotet. avvärjt. Huru omröstningen bland de fackförbundsanslutna arbetarna om dflt Fagerholmska kompromissförslaget
– 15 procents löneförhöjning över lag med lönerna bundna vid index
’– har utfallit vet man inte. Det heter i skrivande stund att kompromissförslaget fått klar majoritet, men detaljerna publiceras först
senare. Så vet man alltså inte huru många av de till LO anslutna
förbunden kunnat annotera majoritet för LO:s-Fagerholms ståndpunkt, huru många det är som talar för fortsatt strejk. Man vet inte
heller om de (kommunistiska) minoriteterna i de LO-trogna förbunden
lojalt komma att följa majoriteten, eller om de kommunistdominerade
förbunden anse tiden gynnsam för separata strejkaktioner. Vare därmed huru som helst, någon generalstrejk behöver man inte längre
befara.
För att fullt förstå spelet kring och med den hotande generalstrejken,
318
Dagens frågor
kan det vara skäl att begrunda den förtvivlade statsminister Kekkonens hjärtesuck i den famösa intervjun för Associated Press’ korrespondent i Helsingfors, när förhandlingarna äntligen slutförts och
generalstrejken i varje fall uppskjutits. »Nattens lösning … innebär
en direkt underkastelse inför FFC (Fackföreningarnas Centralförbund = LO) och utgör ingen kompromiss. Lösningen möjliggjordes i
hög grad av socialdemokraternas politiska hetsjakt mot regeringen …»
Det pinsamma replikskifte som följde i dagspressen mellan Finlands
statsminister och riksdagens talman, med allt vad detta innehöll av
tillvitelser och t. o. m. smädelser, kan vi i detta sammanhang förbigå.
statsminister Kekkonens uttalande återspeglar på ett beklämmande
sätt den känsla av vanmakt inför den organiserade arbetarrörelsen,
som måste ha bemäktigat sig regeringen, när des& egna åtgärder att
freda arbetsmarknaden inte ledde till resultat och när oppositionens
främste man, talman Fagerholm, måste tillkallas som medlare i konflikten. Men det är också uppenbart att LO:s löneaktioner voro upplagda som en demonstration från socialdemokratisk sida både gentemot de borgerliga (regeringen) och kommunisterna. Socialdemokratin
visade ingen som helst vilja att förstå det ekonomiska krisläge, som
är ett faktum i Finland just nu: man glömde totalt bort sina egna
emfatiska förklaringar om att arbetarnas levnadsstandard inte kan
höjas genom överilade löneaktioner, genom höjda löner, utan endast
genom ökad produktion. Men den deklarationen utfärdades under den
socialdemokratiska minoritetsregeringens tid. Tydligen gälla andra
ekonomiska lagar under en borgerlig regering!
Man kunde kanske karaktärisera situationen så, att hr Fagerholms
regering hade en fantastisk tur, vartill kom att regeringschefen var
en utomordentlig taktiker med förmåga att göra sig själv populär,
varemot hr Kekkonens regering haft en otur, som ytterligare accentuerats av att dess chef visat sig vara både dålig taktiker och psykolog.
Fagerholm kom som befriare från ransoneringens elände, lyckades
genom sitt inflytande över LO trygga freden på arbetsmarknaden samtidigt som han genom ett resolut uppträdande kunde hålla kommunisterna på mattan. Knorrande partivänner lugnades av ett stort
upplagt – men i dagens läge alltför dyrbart – socialt program. Senaste sommars nödtvungna devalveringar hann inte under det Fagerholmska kabinettets tid inverka på prisnivån och betydde för övrigt
inte så mycket som senaste hösts justering av clearingkurserna. Och
när inverkan av denna justering blev märkbar i handelsavtal och
importpriser, blev det tid för ministären att avgå, samtidigt som president Paasikivi började sin andra period som statschef i Finland.
Hr Kekkonen fick sålunda lägga sig i den säng som hr Fagerholm
bäddat. Den nya regeringen konstaterade snabbt att Finland gjort
samma misstag som Sverige efter fredsslutet, levt över sina tillgångar.
Man måste dra till svångremmen på nytt. Och här gjorde hr Kekkonen
sitt andra misstag (det första gjorde han, när han bryskt avbröt underhandlingarna med socialdemokraterna i samband med regeringsbildningen). Han tog till storsläggan och ville en gång för alla hamra in
i folkets medvetande, att den socialdemokratiska regeringen illa hade
319
Dagens frågor
förvaltat sitt pund. Detta måste repareras med höjda skatter, både
direkta och indirekta. Omsättningsskatten måste höjas, skatten på
kaffe och tobaksvaror likaså. Det sociala programmets förverkligande
måste ställas på lång sikt. Hade sanningen sagts på ett mindre brutalt
sätt, hade statsministern möjligen nått sitt mål: nu hjälpte det inte
ens att också den ekonomiska expertisen varnade för en fortsättning
av den föregående tidens lättsinniga finanspolitik. Hr Kekkonen blev
ohjälpligt impopulär. Och hans skall mot företrädarna besvarades av
en socialdemokratisk hetsjakt mot regeringen.
Så blev lönefrågorna, som s. a. s. hängt i luften sedan nyåret, aktuella. LO och socialdemokraterna gick, sina tidigare deklarationer till
trots, i spetsen för kraven. Dels ville man ta loven av kommunisterna
och visa att den rätta kampandan, trots den restriktiva politiken under
ministären Fagerholms tid, fortfarande besjälade också de socialdemokratiska arbetarna, dels ville man visa de borgerliga att det inte går
att regera utan medverkan från arbetarhålL En stort upplagd demonstration således, som åtminstone i sistnämnda avseende lyckades
hundraprocentigt. Det är alltså inte så underligt att hr Fagerholm
lyckades medla, där regeringen redan misslyckats, det är inte heller
så underligt, att LO kunde acceptera en allmän löneförhöjning om 15
procent, när förslaget gjordes av hr Fagerholm – trots att LO själv
tidigare pläderat för en mångdubbelt större förhöjning och vissa enskilda fackförbund krävt upp till135 procents ökning av lönerna. Det
var därför också klart att åtgärder som ministärer med vänsterinslag
kunde tillåta sig – inkallelser av lokmän till reservövningar – inte
ledde till resultat när de gjordes av en borgerlig regering. Inkallelserna måste därför betecknas som ett nytt, beklagligt misstag från
hr Kekkonens sida: de visade bara huru hjälplös regeringen i själva
verket var. Och slutligen fick Kekkonen dricka den bittra kalken till
botten när han tvingades tillkalla hr Fagerholm som medlare i konflikten. Man kan så väl förstå hans förtvivlade hjärtesuck, även om
man inte är övertygad om det nödvändiga och lämpliga i att publicera
den …
Lönekonfliktens lösning med dess bisarra inslag av personlig rivalitet och rävspel bakom kulisserna, ger oss många viktiga lärdomar.
LO:s ställning i Finland har väl aldrig varit så stark somnu-under
förutsättning att den lyckas bemästra de kommunistiska fronderingsförsök, som ännu kan väntas- och det som skett visar, att LO, såsom
redan är fallet i Sverige, håller på att bli en stat i staten. Och någon
ändring härvidlag kan man inte tänka sig, så länge landets ekonomi
är så ansträngd, att minsta rubbning i produktionen kan få mycket
äventyrliga följder. Man kan också anta, att det skedda i höstens
kommunalval och nästa sommars riksdagsval yttrar sig i en seger
för socialdemokratin på kommunisternas och bondeförhundarnas bekostnad. Socialdemokratin i Finland är nu på allvar på väg att tillkämpa sig samma ställning som den redan intar i andra nordiska
länder.
Man erkänner gärna att Finlands borgerliga regering befann sig i
en ytterst brydsam situation, men man tycker i alla fall, att hr Kek- 320
–
Dagens frågor
konen kunde ha skött sina kort en aning bättre. Och framför allt
tycker man, att det skulle vara angeläget för Finlands borgerliga
partier att ge den sittande regeringen allt det stöd de är mäktiga: det
är länge sedan Finland hade en rent borgerlig regering – trots den
borgerliga majoriteten i riksdagen. Huruvida den kommer att efterföljas av andra beror till stor del på huru kabinettet Kekkonen går
i land med de otacksamma uppgifter som givits den. På en väsentlig
punkt har den i alla falllyckats utomordentligt, om man får tro de strö-
notiser, som varit synliga i dagspressen: handelsavtalet med Sovjet,
just nu ett livsvillkor för Finland. Och på den punkten rönte som
bekant hr Fagerholms arbetarregering föga framgång …
Danmarks Att världens febertillstånd från det andra världskrigets
försvar. tid alltjämt är oroväckande framgår ju bland annat av
att militära rustnings- och försvarsplaner tillhöra de mest aktuella
och angelägna problemen i nära nog alla jordens fria stater. Feberkurvan befinner sig snarast äterigen i stigande; så är uppenbarligen
fallet »bakom järnridån» och – åtminstone vad folkopinionen beträffar – i USA. Att förse Västtyskland med ett inhemskt försvar, som
motvikt mot den av västmakterna nyligen påtalade »folkpolisen» i
östzonen, ter sig för allt flera som en nödvändig åtgärd till fredens
skyddande. Atlantpaktens vapenhjälpsprogram omsättes sedan några
månader i reella leveranser, där den kommunistiska motverkan redan
kommit av sig genom uteblivet stöd av på denna punkt realistiskt
tänkande folkopinioner.
I denna över snart sagt hela världen tydligt skönjbara tendens till
effektivisering och stegring av de militära skyddsåtgärderna inta de
nordiska folken en ganska säregen ställning. Tendensen går i Norden
närmast i motsatt riktning. I Finland pågår utredningsarbete genom
en försvarskommission, som av vissa förhandsuppgifter i pressen att
döma i varje fall näppeligen kommer att föreslå några anslagskrä-
vande förbättringar. I proposition nyligen föreslog regeringen minskning av de värnpliktigas första tjänstgöring från ett år till 8 månader.
I Norge framlade 1946 års försvarskommission ett utomordentligt väl
avvägt betänkande i slutet av förra året och proposition i frågan
aviserades i trontalet vid stortingets öppnande i januari. Denna proposition har emellertid hittills uteblivit och man måste nu ställa in
sig på ett uppskov åtminstone till början av oktober. I Sverige beslutade riksdagen nyligen att lagfästa den tidigare provisoriska minskningen av de värnpliktigas utbildningstid. Det svenska försvarsproblemet i övrigt står f. n. helt i »Nothinkommittens tecken». Dess betänkande lär vara att vänta på eftersommaren. Med tanke bl. a. på
kommittens direktiv och vårt lands nuvarande finansiella läge, som
ju demonstrerades med all tydlighet vid vårriksdagens avslutande
debatter, är det säkert klokt av alla försvarsvänner att räkna med en
eller flera rejäla kallduschar den dag kommitteförslaget blir offentligt.
Att förslaget kommer att innebära en ytterligare försämring av våra
försvarsbetingelser är tyvärr blott alltför sannolikt.
321
-._..
Dagens frågor
Hur är det då i Danmark~ Tendensen är densamma som i de övriga
nordiska länderna men framträder här i skärpt form. Danmark utgick ur kriget med ett praktiskt taget bortsopat försvarsväsen. Tyskarna hade gjort sin sak grundligt. Och de enorma vapen- och materielmängder, som de kapitulerande tyskarna lämnade efter sig, fingo
danskarna föga glädje av- de förstördes nästan helt av de allierade.
I Danmark återgick man till 1937 års försvarsordning, som man
mödosamt började återställa. Försvarsanslagen lågo förhållandevis ·
högt men det gick ändå oändligt långsamt; den danska brigaden i
Tyskland blev ·- liksom den norska – kostnadskrävande. Liksom i
Norge tillsatte man år 1946 en försvarskommission, och liksom där
ha de första – för Danmarks del skäligen blygsamma – leveranserna
enligt Atlantpaktens vapenhjälpsprogram nyligen lossats i dansk
hamn. Men sedan är det slut med likheterna.
Den danska försvarskommissionen, som till skillnad från den norska
är rent parlamentarisk, har tagit god tid på sig. Arbetet har långa
tider legat helt nere. Orsakerna härtill torde få sökas i Danmarks
ytterligt ogynnsamma strategiska läge, i den långvariga ovissheten
kring förhandlingarna om ett nordiskt försvarsförbund och Atlantpakten samt i den ännu bestående oklarheten i västmakternas planer
för Västeuropas framtida försvar. Skall det upptagas vid Rhen’ ElbeT
Längre tillbaka~ Skall det föras offensivt eller defensivU Vad skall
man göra med Västtyskland1 Man må beklaga den danska tveksamheten och långsamheten, men man har knappast svårt att förstå den.
Bland de senaste månadernas händelser i danskt försvar förtjäna
ett par att särskilt omnämnas. Sålunda pågår en modernisering och
utbyggnad av jaktflyget med engelska Meteorplan av fullt modernt
snitt. Samtidigt beslöt emellertid riksdagen att för en tid av tre år begränsa inkallelserna vid armen till 15 600 per år och vid marinen till
3 700 under budgetåret 1950-1951. Härigenom kommer 17 000-20 000
värnpliktiga att undandragas all militär utbildning. Den uppseendeväckande åtgärden motiverades med att brist på modern materiel och
framför allt dugligt befäl omöjliggjorde att rationellt utnyttja utbildningstiden (10 månader). Åtgärden, tillsammans med en nedsättning av anslaget till hemvärnet med 6 miljoner kronor, beräknas
medföra en årlig besparing av 21 milj. danska kronor, som i stället
avses användas för materielanskaffning, förrådslokaler och flygfältsarbeten.
Den 15 april i år avgav försvarskommissionen ett första betänkande
(163 sidor jämte kartbilagor). Här redovisas i korta kapitel försvarets
läge 1946, en tänkt 3-årsplan från 1947 som ej kom till genomförande,
ett senare förslag till försvarsanordning till en årlig kostnad av 242
milj. danska kronor som inte heller kom längre än till papperet, tillkomsten av det danska hemvärnet genom en lag den 16 juli 1948 samt
förhandlingarna om nordiskt försvarsförbund och om anslutning till
Atlantpakten. De egentliga nyheterna i betänkandet äro förslagen om
nyordning i fråga om försvarets högsta ledning och om landets militärterritoriella indelning. Kommissionens förslag framlades redan den
26 april för riksdagen. Denna snabba handläggning förklaras bl. a.
322
..
Dagens frågor
av att det är försvarsministern själv, Rasmus Hansen, som är ordförande i kommissionen.
Danmark har hittills haft endast två försvarsgrenar, hären och sjö-
värnet, med flygvapnet uppdelat mellan sig. Där ha vidare funnits
både krigs- och marinministerier. Den nya ordningen innebär en modernisering, närmast med svensk förebild. De båda försvarsdepartementen sammanslås till ett under en försvarsminister, som blir det
samlade försvarets främste målsman. Vidare utbrytes flygvapnet och
blir en självständig försvarsgren. Liksom Sverige får Danmark en
öB, »forsvarschefen», som leder en »forsvarsstyrelse», bestående av de
tre försvarsgrenscheferna och chefen för försvarsstaben. Försvarsgrenarnas sammansättning blir densamma som i Sverige och det
samma gäller i princip i fråga om befälsförhållanden och krigsförberedelsearbete.
I fråga om den militärterritoriella indelningen föreslås två landsdelskommandon – västra och östra med Stora Bält som gräns – motsvarande de svenska militärområdena. I övrigt, säger propositionen,
böra gränserna vara desamma för alla tre försvarsgrenarna och följa
den civiladministrativa indelningen, en väsentlig förbättring i jämförelse med förhållandena hos oss. I fråga om den lokala befälsutövningen i »regioner» och »distrikt» präglas förslaget av samma kompromiss mellan olika försvarsgrensintressen, som kännetecknade motsvarande norska förslag. Härutöver redovisar propositionen en rad
institutioner, verk och anstalter, som ansluta till den centrala försvarsledningen. Att märka är alltså, att alla för försvarets effektivitet
mera avgörande faktorer, bl. a. förbandens freds- och krigsorganisation, materielanskaffning, utbildning, mobiliseringsplanläggning, beredskap m. fl. skjutits på framtiden. Vad som nu föreslås innebär
utan tvivel en rationalisering och förbättring – men begränsad till
ett visserligen betydelsefullt mindre avsnitt.
För att avslutningsvis anknyta till de inledande reflexionerna, så
ville man gärna se att de nordiska folken – under sina socialdemokratiska regeringar – i tid måtte följa tidens tecken och vårda sig
om sitt försvar. Det bör, nu mindre än någonsin, heta »försvar eller
reformer» utan försvar och reformer!
323
LIV·
försäkringen
ger trygghet åt Dig själv
och din familj. Tag den i
SVEA
LIV~SVEA
GÖTEBOBG
–
Stockholm maj 1950.
Hemvärnet Det svenska hemvärnet har nått en sådan omfattning
10 år. och stadga och vuxit så fast i det allmänna medvetandet
att man nästan har svårt att tro, att det inte existerat i mer än 10 år.
Arets flaggmärke på nationaldagen minde emellertid genom sin devis >>Landets trygghet- Hemmets värn» om detta märkliga jubileum.
Hemvärnet utgör den mäktigaste frivilliga manifestation av urgammal svensk försvarsvilja, som vårt folk på långliga tider burit
fram. När vår frihet, som aldrig varit kringskuren av främmande
herrar, på allvar syntes hotad genom utvecklingen under det första
krigsåret, sprang hemvärnstanken fram spontant och samtidigt på
flera håll i landet. Redan den 4 januari 1940 bildades de första hemvärnen i Tärnsjö och Nora och före månadens slut hade man på
enskilt initiativ satt i gång på en rad platser. överbefälhavarens framställning den 26 januari till Kungl. Maj :t medförde exempellöst snabba
resultat. Den 2 februari tillsattes den första hemvärnskommitten under dåvarande översten Gustaf Petris ordförandeskap. På en månad
var kommitten färdig med sitt förslag och den 17 april fick chefen för
armen uppdrag att organisera ett hemvärn på grundval av detta
förslag.
Redan den 11 maj – dagen efter tyskarnas anfall i väster och medan
kriget i Norge alltjämt pågick – hade 60 000 man anmält sig och nya
anmälningar inströmmade dagligen. Det var inte så alldeles enkelt
att administrera denna väldiga folkrörelse, medan samtidigt hela den
militära apparaten var totalmobiliserad till försvar av gränser och
kuster. Det var ont om vapen – en del hade ju gått till Finland under
Vinterkriget- och ännu mera ont om instruktörer. Men entusiasmen,
den goda viljan och den kamratliga sammanhållningen övervann alla
hinder och mycket snart blev hemvärnet en militär faktor av verklig
betydelse. Det fyllde en besvärande lucka i hembygdens försvar i det
totala krigets ytkrigföring med flyganfall, lufttrupper och djupa pansargenombrott. Och framför allt fångade det upp den allvarliga viljan
att verkligen få göra en insats om det bleve allvar, att slippa nesan
att tvingas sitta overksam och onyttig, när allas helhjärtade insats
så uppenbart skulle vara behövlig. Det var »man ur huse» men av
modell 1940. Det var svensk försvarsvilja av bästa märke, just sådan
som man hoppas åter få uppleva den om vår frihet skulle på nytt
hotas.
De ansvariga instansernas snabba remissvar under mars-april1940
äro intressanta att läsa i dag. LO t. ex. skrev- och orden te sig märkligt framsynta med de 10 årens erfarenhet: »Hemvärnsiden har framsprungit ur insikten om att det nutida totala anfallskriget måste
mötas av det totala försvarskriget och att därvid det omedelbara
hemortsförsvaret i största utsträckning måste ankomma på den icke
315
Dagens frågor
krigstjänstskyldiga befolkningen. Det är uppenbart att denna ides
förverkligande i ändamålsenliga former kommer att kraftigt bidraga
till stärkandet av vår försvarsberedskap. Landsorganisationen måste
för sin del med största tillfredsställelse hälsa det föreliggande förslaget.
Två oeftergivliga förutsättningar måste fasthållas vid hemvärnets
uppbyggande. Det måste infogas i det militära försvarssystemet och
det måste, så långt med denna dess ställning är förenligt, givas en
demokratisk organisation. Genom att det införes som ett led i det militära systemet skapas de säkraste garantierna mot den politisering
och partisplittring, som enligt utländsk erfarenhet lätteligen hotar en
föreningsmässigt organiserad hemvärnsrörelse. Genom en så långt
möjligt demokratisk organisation gives hemvärnet den starkaste moraliska förankringen i folkmedvetandet.
Dessa förutsättningar ha också varit de för kommittens förslag
grundläggande. Hemvärnet har inlemmats i den militära organisationen. Dess rekrytering genom av de kommunala representationerna
utsedda nämnder, dessa nämnders förslagsrätt vid utseende av hemvärnsområdesbefälhavare och lokala förbandschefer, kravet på deras
godkännande av hemvärnskontrakts hävande m. m., äro anordningar
som garantera en i demokratisk ordning utövad kontroll över verksamheten, ägnad att tillförsäkra denna förtroende och att hindra
hemvärnets utnyttjande för obehöriga syften.»
Vid en kurs för hemvärnsofficerare i Uppsala i juli 1940 yttrade
HKH Kronprinsen: »Om vi använda vårt sunda förnuft och om vi
undvika att genom byråkratisering hämma den framåtanda och initiativkraft, som vårt folk besitter, är jag förvissad om att vårt hemvärn
skall bli en betydelsefull länk i vår beredskap.»
Det blev så och är så alltjämt. Aren ha gått och hemvärnet har haft
sina prövningar, inte minst genom den allmänna »beredskapströttheten» efter krigsslutet. Men grunden var fast, så att prövningarna
blevo övergående. I dag är hemvärnet en alltigenom konsoliderad organisation. l 000-tals ha dess insatser redan varit på de mest skilda
områden. Hemvärnsuniformen är väl känd och välkänd runtom i
bygderna. Nära 500 hemvärnsgårdar ha blivit små centraler inte bara
för hemvärnet utan för den frivilliga försvarsinsatsen över huvud
taget. Hemvärnets brevskola har utbildat många 10 000-tals elever.
Och på dess stridsskola i Vällinge avlösa kurserna varandra i fast
och flitig rytm. Hemvärnet – och dess avläggare driftvärnet -må
ha sin militära begränsning; som riktpunkt och uttryck för ärlig
svensk försvarsvilja, inom alla yrken och alla svensksinnade delar
av vårt folk, är dess betydelse omätlig. »Hemvärnet har», som armechefen uttryckte det på lO-årshögtiden, »blivit en omistlig del av vårt
försvar».
Dyrbar essay- Förutvarande chefen för socialstyrelsen, nuvarande
konst. generaldirektören Karl J ohan Höjer, har i socialvårdskommittens namn låtit publicera en essay om den ideala socialvården,
vilken onekligen har sitt intresse men knappast är någon lämplig ut- 316
•
Dagens frågor
gångspunkt för konkreta åtgärder. Författaren och de, som under intryck av hans »magnetiska» personlighet instämt med honom, vilja helt
enkelt lösa det urgamla problemet om fattigdomens avskaffande. Till
den ändan döper man om fattigvården till »socialhjälp», upprättar en
hierarkisk ordning mellan de anstalter, som skola bereda vård åt därav
behövande, förvandlar de svenska kommunerna till utbetalningskontor
för socialdepartementet, rör ihop arbetslöshetshjälp och fattigvård
samt uttalar sig för en högst betydande genomsnittlig höjning av nu
utgående understödsbelopp. Ett slags kostnadskalkyl bilägges också
aktstycket. Denna slutar på ca 40 milj. i merutgift om året för staten
men kan rimligtvis icke göra anspråk på någon fullständighet. Herrar
Höjer, Hartmanu och övriga medlöpare utgå – synbarligen på fullt
allvar·- från den föreställningen att deras stilistiska mödor redan
från den l januari 1952 skall tillämpas. Någon konsultation mellan
essayisterna och statsrådet Sköld torde icke hava förekommit.
Det finns skäl påpeka, att socialvårdskommitten ingalunda är enig.
Högermännen Birke och Hagård ha anfört allvarliga, på praktiska
erfarenheter grundade erinringar. Dessa vittna onekligen om att kunskap om vad som verkligen händer ute i kommunerna egentligen
endast finns hos reservanterna.
Socialvårdskommitten rekommenderade på sin tid en kommunindelningsreform, vilken skulle skapa kommuner med tillräcklig ekonomisk
bärkraft för socialvårdens skötsel. Dessa storkommuner träda ut i
livet den l januari 1952. På åtskilliga ställen ha de fötts under svåra
våndor men alla invändningar ha fått stå tillbaka för huvudsyftet –
att med hänsyn till de socialvårdande uppgifterna skapa bärkraftiga
enheter. Majoriteten i socialvårdskommitten tycks alldeles ha glömt
av detta faktum. De föreslår nu att staten skall bära upp till 80% av
de kostnader socialhjälpen skapar. Att detta kommer att medföra starkt
stigande utgifter för det allmänna är fullkomligt säkert. Kommunalmännen ha ofta demonstrerat att det handskas betydligt frikostigare
med statens medel än med sådana, som direkt återverka på de egna
kommunmedlemmarnas skattesedlar. Vi ha bitter erfarenhet härav.
Som ett komplement till sitt statsbidragssystem måste socialvårdskommittens majoritet konstruera något slags statlig kontrollmyndighet, vilken uppenbarligen skulle kunna ingripa djupt i den kommunala
skötseln av de socialpolitiska angelägenheterna. Detta betyder ett ständigt hot mot den kommunala självbestämningsrätten och framför allt
en risk för att vården av de hjälpbehövande kommer att avhumaniseras. Styrkan i det tidigare tillämpade svenska systemet för fattigvård har legat i den personliga omvårdnad de kommunala förtroendemännen kunnat och många gånger ägnat sitt klientel. Det har icke
varit fråga om utdelning av allmosor efter generella normer, utan
icke sällan om ett personligt engagemang för nämndernas medlemmar.
Risker för denna individualiserade vård ha redan skapats genom storkommunernas tillkomst med det ökade tjänstemannainflytande detta
medför. Den risken blir överhängande om handläggningen skall övervakas av ett antal amanuenser och inspektörer. Huru liten vikt kommittemajoriteten lägger vid dessa möjligen ovägbara men dock vä-
22- 503445 Svensk Tidskrift 1950 317
Dagens frågor
sentliga faktorer framgår av förslaget om inrättande av särskilda
socialläkare. I· en tid av skriande läkarbrist ämnar man tillsätta
tjänster, av vilkas innehavare man kräver medicinska kvalifikationer
men vilkas huvudsakliga motivation är en önskan att kontrollera de
lokala instanserna. En gammal provinsialläkare, som väl känner sin
bygd och dess folk, får ge vika för en ung man som förutom sin
medicine licentiatexamen har ingående kunskap om författningstexterna – och förmodligen den rätta tron.
Ett förstatligande av fattigvården, vilket i realiteten det framlagda
förslaget är, kommer med nödvändighet att medföra en automatisering och generalisering av hela verksamheten. Det blir inte längre
fråga om vård, om försök att få hand med ett svårt socialt problem. Det blir en utdelning av existensmedel efter fastställda normer.
Generaliseringen blir osmidig. Den utgår ifrån ett opsykologiskt
och socialsentimentalt betraktelsesätt som ingenting har med verkligheten att skaffa. Ingenting är lättare än att visa generositet på
skattebetalarnas bekostnad. Man kommer aldrig ifrån en trängande
personlig uppgift enklare än genom att avfärda den med ett ekonomiskt bidrag. Den föreslagna reformen kommer icke att avskaffa
fattigvården. Den kommer att konservera fattigvårdsfallen och mot
allt sunt förnuft blanda upp dem med arbetslöshetsfallen. Förmodligen förmena sig förslagets upphovsmän handla av sociala motiv.
Om människors motiv kan man aldrig vittna, men man kan betvivla
att ens de bästa leda till goda resultat – om icke tillräcklig hänsyn
tages till erfarenheter som generationer gjort och som praktiskt verksamma människor ännu i denna dag göra. Uppenbarligen står det
svenska samhället inför nödvändigheten att begränsa sin verksamhet
i olika avseenden. Man har otvivelaktigt nått och överskridit den
gräns, där det allmännas anspråk på andel av de enskildas inkomster
ger utslag i vantrivsel, sjunkande arbetslust och minskad sparbenägenhet. Att under sådana förhållanden bygga ett stort socialpolitiskt administrationsslott utan att bekymra sig om den ekonomiska grunden
är ansvarslöst.
Kekkonen-Fagerholm strejkhotet i Finland är ännu inte slutgiltigt
och generalstrejkshotet. avvärjt. Huru omröstningen bland de fackförbundsanslutna arbetarna om dflt Fagerholmska kompromissförslaget
– 15 procents löneförhöjning över lag med lönerna bundna vid index
’– har utfallit vet man inte. Det heter i skrivande stund att kompromissförslaget fått klar majoritet, men detaljerna publiceras först
senare. Så vet man alltså inte huru många av de till LO anslutna
förbunden kunnat annotera majoritet för LO:s-Fagerholms ståndpunkt, huru många det är som talar för fortsatt strejk. Man vet inte
heller om de (kommunistiska) minoriteterna i de LO-trogna förbunden
lojalt komma att följa majoriteten, eller om de kommunistdominerade
förbunden anse tiden gynnsam för separata strejkaktioner. Vare därmed huru som helst, någon generalstrejk behöver man inte längre
befara.
För att fullt förstå spelet kring och med den hotande generalstrejken,
318
Dagens frågor
kan det vara skäl att begrunda den förtvivlade statsminister Kekkonens hjärtesuck i den famösa intervjun för Associated Press’ korrespondent i Helsingfors, när förhandlingarna äntligen slutförts och
generalstrejken i varje fall uppskjutits. »Nattens lösning … innebär
en direkt underkastelse inför FFC (Fackföreningarnas Centralförbund = LO) och utgör ingen kompromiss. Lösningen möjliggjordes i
hög grad av socialdemokraternas politiska hetsjakt mot regeringen …»
Det pinsamma replikskifte som följde i dagspressen mellan Finlands
statsminister och riksdagens talman, med allt vad detta innehöll av
tillvitelser och t. o. m. smädelser, kan vi i detta sammanhang förbigå.
statsminister Kekkonens uttalande återspeglar på ett beklämmande
sätt den känsla av vanmakt inför den organiserade arbetarrörelsen,
som måste ha bemäktigat sig regeringen, när des& egna åtgärder att
freda arbetsmarknaden inte ledde till resultat och när oppositionens
främste man, talman Fagerholm, måste tillkallas som medlare i konflikten. Men det är också uppenbart att LO:s löneaktioner voro upplagda som en demonstration från socialdemokratisk sida både gentemot de borgerliga (regeringen) och kommunisterna. Socialdemokratin
visade ingen som helst vilja att förstå det ekonomiska krisläge, som
är ett faktum i Finland just nu: man glömde totalt bort sina egna
emfatiska förklaringar om att arbetarnas levnadsstandard inte kan
höjas genom överilade löneaktioner, genom höjda löner, utan endast
genom ökad produktion. Men den deklarationen utfärdades under den
socialdemokratiska minoritetsregeringens tid. Tydligen gälla andra
ekonomiska lagar under en borgerlig regering!
Man kunde kanske karaktärisera situationen så, att hr Fagerholms
regering hade en fantastisk tur, vartill kom att regeringschefen var
en utomordentlig taktiker med förmåga att göra sig själv populär,
varemot hr Kekkonens regering haft en otur, som ytterligare accentuerats av att dess chef visat sig vara både dålig taktiker och psykolog.
Fagerholm kom som befriare från ransoneringens elände, lyckades
genom sitt inflytande över LO trygga freden på arbetsmarknaden samtidigt som han genom ett resolut uppträdande kunde hålla kommunisterna på mattan. Knorrande partivänner lugnades av ett stort
upplagt – men i dagens läge alltför dyrbart – socialt program. Senaste sommars nödtvungna devalveringar hann inte under det Fagerholmska kabinettets tid inverka på prisnivån och betydde för övrigt
inte så mycket som senaste hösts justering av clearingkurserna. Och
när inverkan av denna justering blev märkbar i handelsavtal och
importpriser, blev det tid för ministären att avgå, samtidigt som president Paasikivi började sin andra period som statschef i Finland.
Hr Kekkonen fick sålunda lägga sig i den säng som hr Fagerholm
bäddat. Den nya regeringen konstaterade snabbt att Finland gjort
samma misstag som Sverige efter fredsslutet, levt över sina tillgångar.
Man måste dra till svångremmen på nytt. Och här gjorde hr Kekkonen
sitt andra misstag (det första gjorde han, när han bryskt avbröt underhandlingarna med socialdemokraterna i samband med regeringsbildningen). Han tog till storsläggan och ville en gång för alla hamra in
i folkets medvetande, att den socialdemokratiska regeringen illa hade
319
Dagens frågor
förvaltat sitt pund. Detta måste repareras med höjda skatter, både
direkta och indirekta. Omsättningsskatten måste höjas, skatten på
kaffe och tobaksvaror likaså. Det sociala programmets förverkligande
måste ställas på lång sikt. Hade sanningen sagts på ett mindre brutalt
sätt, hade statsministern möjligen nått sitt mål: nu hjälpte det inte
ens att också den ekonomiska expertisen varnade för en fortsättning
av den föregående tidens lättsinniga finanspolitik. Hr Kekkonen blev
ohjälpligt impopulär. Och hans skall mot företrädarna besvarades av
en socialdemokratisk hetsjakt mot regeringen.
Så blev lönefrågorna, som s. a. s. hängt i luften sedan nyåret, aktuella. LO och socialdemokraterna gick, sina tidigare deklarationer till
trots, i spetsen för kraven. Dels ville man ta loven av kommunisterna
och visa att den rätta kampandan, trots den restriktiva politiken under
ministären Fagerholms tid, fortfarande besjälade också de socialdemokratiska arbetarna, dels ville man visa de borgerliga att det inte går
att regera utan medverkan från arbetarhålL En stort upplagd demonstration således, som åtminstone i sistnämnda avseende lyckades
hundraprocentigt. Det är alltså inte så underligt att hr Fagerholm
lyckades medla, där regeringen redan misslyckats, det är inte heller
så underligt, att LO kunde acceptera en allmän löneförhöjning om 15
procent, när förslaget gjordes av hr Fagerholm – trots att LO själv
tidigare pläderat för en mångdubbelt större förhöjning och vissa enskilda fackförbund krävt upp till135 procents ökning av lönerna. Det
var därför också klart att åtgärder som ministärer med vänsterinslag
kunde tillåta sig – inkallelser av lokmän till reservövningar – inte
ledde till resultat när de gjordes av en borgerlig regering. Inkallelserna måste därför betecknas som ett nytt, beklagligt misstag från
hr Kekkonens sida: de visade bara huru hjälplös regeringen i själva
verket var. Och slutligen fick Kekkonen dricka den bittra kalken till
botten när han tvingades tillkalla hr Fagerholm som medlare i konflikten. Man kan så väl förstå hans förtvivlade hjärtesuck, även om
man inte är övertygad om det nödvändiga och lämpliga i att publicera
den …
Lönekonfliktens lösning med dess bisarra inslag av personlig rivalitet och rävspel bakom kulisserna, ger oss många viktiga lärdomar.
LO:s ställning i Finland har väl aldrig varit så stark somnu-under
förutsättning att den lyckas bemästra de kommunistiska fronderingsförsök, som ännu kan väntas- och det som skett visar, att LO, såsom
redan är fallet i Sverige, håller på att bli en stat i staten. Och någon
ändring härvidlag kan man inte tänka sig, så länge landets ekonomi
är så ansträngd, att minsta rubbning i produktionen kan få mycket
äventyrliga följder. Man kan också anta, att det skedda i höstens
kommunalval och nästa sommars riksdagsval yttrar sig i en seger
för socialdemokratin på kommunisternas och bondeförhundarnas bekostnad. Socialdemokratin i Finland är nu på allvar på väg att tillkämpa sig samma ställning som den redan intar i andra nordiska
länder.
Man erkänner gärna att Finlands borgerliga regering befann sig i
en ytterst brydsam situation, men man tycker i alla fall, att hr Kek- 320
–
Dagens frågor
konen kunde ha skött sina kort en aning bättre. Och framför allt
tycker man, att det skulle vara angeläget för Finlands borgerliga
partier att ge den sittande regeringen allt det stöd de är mäktiga: det
är länge sedan Finland hade en rent borgerlig regering – trots den
borgerliga majoriteten i riksdagen. Huruvida den kommer att efterföljas av andra beror till stor del på huru kabinettet Kekkonen går
i land med de otacksamma uppgifter som givits den. På en väsentlig
punkt har den i alla falllyckats utomordentligt, om man får tro de strö-
notiser, som varit synliga i dagspressen: handelsavtalet med Sovjet,
just nu ett livsvillkor för Finland. Och på den punkten rönte som
bekant hr Fagerholms arbetarregering föga framgång …
Danmarks Att världens febertillstånd från det andra världskrigets
försvar. tid alltjämt är oroväckande framgår ju bland annat av
att militära rustnings- och försvarsplaner tillhöra de mest aktuella
och angelägna problemen i nära nog alla jordens fria stater. Feberkurvan befinner sig snarast äterigen i stigande; så är uppenbarligen
fallet »bakom järnridån» och – åtminstone vad folkopinionen beträffar – i USA. Att förse Västtyskland med ett inhemskt försvar, som
motvikt mot den av västmakterna nyligen påtalade »folkpolisen» i
östzonen, ter sig för allt flera som en nödvändig åtgärd till fredens
skyddande. Atlantpaktens vapenhjälpsprogram omsättes sedan några
månader i reella leveranser, där den kommunistiska motverkan redan
kommit av sig genom uteblivet stöd av på denna punkt realistiskt
tänkande folkopinioner.
I denna över snart sagt hela världen tydligt skönjbara tendens till
effektivisering och stegring av de militära skyddsåtgärderna inta de
nordiska folken en ganska säregen ställning. Tendensen går i Norden
närmast i motsatt riktning. I Finland pågår utredningsarbete genom
en försvarskommission, som av vissa förhandsuppgifter i pressen att
döma i varje fall näppeligen kommer att föreslå några anslagskrä-
vande förbättringar. I proposition nyligen föreslog regeringen minskning av de värnpliktigas första tjänstgöring från ett år till 8 månader.
I Norge framlade 1946 års försvarskommission ett utomordentligt väl
avvägt betänkande i slutet av förra året och proposition i frågan
aviserades i trontalet vid stortingets öppnande i januari. Denna proposition har emellertid hittills uteblivit och man måste nu ställa in
sig på ett uppskov åtminstone till början av oktober. I Sverige beslutade riksdagen nyligen att lagfästa den tidigare provisoriska minskningen av de värnpliktigas utbildningstid. Det svenska försvarsproblemet i övrigt står f. n. helt i »Nothinkommittens tecken». Dess betänkande lär vara att vänta på eftersommaren. Med tanke bl. a. på
kommittens direktiv och vårt lands nuvarande finansiella läge, som
ju demonstrerades med all tydlighet vid vårriksdagens avslutande
debatter, är det säkert klokt av alla försvarsvänner att räkna med en
eller flera rejäla kallduschar den dag kommitteförslaget blir offentligt.
Att förslaget kommer att innebära en ytterligare försämring av våra
försvarsbetingelser är tyvärr blott alltför sannolikt.
321
-._..
Dagens frågor
Hur är det då i Danmark~ Tendensen är densamma som i de övriga
nordiska länderna men framträder här i skärpt form. Danmark utgick ur kriget med ett praktiskt taget bortsopat försvarsväsen. Tyskarna hade gjort sin sak grundligt. Och de enorma vapen- och materielmängder, som de kapitulerande tyskarna lämnade efter sig, fingo
danskarna föga glädje av- de förstördes nästan helt av de allierade.
I Danmark återgick man till 1937 års försvarsordning, som man
mödosamt började återställa. Försvarsanslagen lågo förhållandevis ·
högt men det gick ändå oändligt långsamt; den danska brigaden i
Tyskland blev ·- liksom den norska – kostnadskrävande. Liksom i
Norge tillsatte man år 1946 en försvarskommission, och liksom där
ha de första – för Danmarks del skäligen blygsamma – leveranserna
enligt Atlantpaktens vapenhjälpsprogram nyligen lossats i dansk
hamn. Men sedan är det slut med likheterna.
Den danska försvarskommissionen, som till skillnad från den norska
är rent parlamentarisk, har tagit god tid på sig. Arbetet har långa
tider legat helt nere. Orsakerna härtill torde få sökas i Danmarks
ytterligt ogynnsamma strategiska läge, i den långvariga ovissheten
kring förhandlingarna om ett nordiskt försvarsförbund och Atlantpakten samt i den ännu bestående oklarheten i västmakternas planer
för Västeuropas framtida försvar. Skall det upptagas vid Rhen’ ElbeT
Längre tillbaka~ Skall det föras offensivt eller defensivU Vad skall
man göra med Västtyskland1 Man må beklaga den danska tveksamheten och långsamheten, men man har knappast svårt att förstå den.
Bland de senaste månadernas händelser i danskt försvar förtjäna
ett par att särskilt omnämnas. Sålunda pågår en modernisering och
utbyggnad av jaktflyget med engelska Meteorplan av fullt modernt
snitt. Samtidigt beslöt emellertid riksdagen att för en tid av tre år begränsa inkallelserna vid armen till 15 600 per år och vid marinen till
3 700 under budgetåret 1950-1951. Härigenom kommer 17 000-20 000
värnpliktiga att undandragas all militär utbildning. Den uppseendeväckande åtgärden motiverades med att brist på modern materiel och
framför allt dugligt befäl omöjliggjorde att rationellt utnyttja utbildningstiden (10 månader). Åtgärden, tillsammans med en nedsättning av anslaget till hemvärnet med 6 miljoner kronor, beräknas
medföra en årlig besparing av 21 milj. danska kronor, som i stället
avses användas för materielanskaffning, förrådslokaler och flygfältsarbeten.
Den 15 april i år avgav försvarskommissionen ett första betänkande
(163 sidor jämte kartbilagor). Här redovisas i korta kapitel försvarets
läge 1946, en tänkt 3-årsplan från 1947 som ej kom till genomförande,
ett senare förslag till försvarsanordning till en årlig kostnad av 242
milj. danska kronor som inte heller kom längre än till papperet, tillkomsten av det danska hemvärnet genom en lag den 16 juli 1948 samt
förhandlingarna om nordiskt försvarsförbund och om anslutning till
Atlantpakten. De egentliga nyheterna i betänkandet äro förslagen om
nyordning i fråga om försvarets högsta ledning och om landets militärterritoriella indelning. Kommissionens förslag framlades redan den
26 april för riksdagen. Denna snabba handläggning förklaras bl. a.
322
..
Dagens frågor
av att det är försvarsministern själv, Rasmus Hansen, som är ordförande i kommissionen.
Danmark har hittills haft endast två försvarsgrenar, hären och sjö-
värnet, med flygvapnet uppdelat mellan sig. Där ha vidare funnits
både krigs- och marinministerier. Den nya ordningen innebär en modernisering, närmast med svensk förebild. De båda försvarsdepartementen sammanslås till ett under en försvarsminister, som blir det
samlade försvarets främste målsman. Vidare utbrytes flygvapnet och
blir en självständig försvarsgren. Liksom Sverige får Danmark en
öB, »forsvarschefen», som leder en »forsvarsstyrelse», bestående av de
tre försvarsgrenscheferna och chefen för försvarsstaben. Försvarsgrenarnas sammansättning blir densamma som i Sverige och det
samma gäller i princip i fråga om befälsförhållanden och krigsförberedelsearbete.
I fråga om den militärterritoriella indelningen föreslås två landsdelskommandon – västra och östra med Stora Bält som gräns – motsvarande de svenska militärområdena. I övrigt, säger propositionen,
böra gränserna vara desamma för alla tre försvarsgrenarna och följa
den civiladministrativa indelningen, en väsentlig förbättring i jämförelse med förhållandena hos oss. I fråga om den lokala befälsutövningen i »regioner» och »distrikt» präglas förslaget av samma kompromiss mellan olika försvarsgrensintressen, som kännetecknade motsvarande norska förslag. Härutöver redovisar propositionen en rad
institutioner, verk och anstalter, som ansluta till den centrala försvarsledningen. Att märka är alltså, att alla för försvarets effektivitet
mera avgörande faktorer, bl. a. förbandens freds- och krigsorganisation, materielanskaffning, utbildning, mobiliseringsplanläggning, beredskap m. fl. skjutits på framtiden. Vad som nu föreslås innebär
utan tvivel en rationalisering och förbättring – men begränsad till
ett visserligen betydelsefullt mindre avsnitt.
För att avslutningsvis anknyta till de inledande reflexionerna, så
ville man gärna se att de nordiska folken – under sina socialdemokratiska regeringar – i tid måtte följa tidens tecken och vårda sig
om sitt försvar. Det bör, nu mindre än någonsin, heta »försvar eller
reformer» utan försvar och reformer!
323
LIV·
försäkringen
ger trygghet åt Dig själv
och din familj. Tag den i
SVEA
LIV~SVEA
GÖTEBOBG
–