Balzacs Comédie Humaine i sekelperspektiv
1950
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BALZACS COMEDIE HUMAINE
I SEKELPERSPEKTIV
Av .fil. kand. DAGMAR ALMENBERG
I EN liten bok med titeln Airner Balzac berättar den unge kritikern Claude Mauriac (en son till den berömde romanförfattaren
Fran<;ois Mauriac) följande anekdot. En dag under den dystra
vintern 1940, då han tillsammans med en vän åt middag i en
restaurang vid rue desQuatre-Vents-en gata som ofta förekommer i La Comedie humaine – föll samtalet på Balzac, vars arbeten båda voro förtrogna med. Som tidsfördriv ställde de varandra
listiga frågor ur innehållet av detta omfångsrika verk. En ung
man som gick förbi hörde en fråga, besvarade den och började i
sin tur ställa frågor. Den okände sällade sig därefter till de andra
två ))med sin kärlek till Balzac som enda introduktion». Denna
händelse kom Claude Mauriac att känna sig ))oförklarligt lycklig
och nästan lugnad beträffande Frankrikes framtid)). Detta lilla
exempel är belysande nog för den rangplats Honore de Balzac
ännu hundra år efter sin död intar hos sina landsmän. Två på varandra följande jubileer – i fjol firades 150-års minnet av hans
födelse, i år firas 100-års minnet av hans död – har givit Frankrike ett ypperligt tillfälle att under ett helt år hylla en av sina
mest geniala söner.
Litteraturforskningen har ägnat Balzac större uppmärksamhet
än någon annan fransk författare i modern tid. Det är givetvis av
ganska olika skäl, som genomsnittsfransmannen och litteraturhistorikern vända sig till detta gigantiska verk, åt vilket Balzac
givit samlingstiteln ))Den Mänskliga Komedin». För genomsnittsfransmannen ter sig- mutatis mutandis – denna sociala freskomålning som en spegelbild av det franska samhället. Hos många
·av Balzacs personer känner han igen sig själv och sina medmänniskor; deras ambitioner och strävanden, framgångar och motgångar äro ofta hans egna. Därtill får hans fantasi sitt lystmäte
på spännande intrig; som underhållning står sig alltjämt en Bal- 347
Dagmar Almenberg
zacroman. Litteraturforskningen däremot upptäcker för varje generation nya sidor hos Balzac. Hans dynamiska karaktär och rikt
facetterade, intuitiva personlighet, som kommer till uttryck i hans
författarskap, hans dragning till det hemlighetsfulla, det översinnliga och ockulta (han var en varm beundrare av bl. a. Swedenborg), hans tidiga realism, motsättningarna och motsägelserna i
den världsbild han gjort sig till tolk för, allt gör hans litterära
produktion till ett tacksamt fält för forskningen. Under och efter
sista världskriget uppstod en våg av Balzacentusiasm, som kom
till uttryck genom flera utmärkta avhandlingar och böcker såväl
i Frankrike som i utlandet, och det kan förtjäna påpekas, att flera
viktiga bidrag till Balzacforskningen både under denna period
och tidigare utarbetats vid amerikanska högskolor, främst Chicagouniversitetet.
Den nuvarande generationen tror sig hos Balzac spåra föraningar – ofta blott uttryckta i spridda antydningar – till de
modernaste företeelserna på ett flertal områden. Man har ej tvekat
att kalla honom för en visionär. »l sin målning av samhället»,
skrev Andre Bellessort på 20-talet, »har han så grundligt penetrerat orsakerna till svagheten och oredan, att han förefaller tvärs
genom sin epok redan skönja vår tid.» Ytterligare ett skäl, som
kunde anföras för vår tids Balzacentusiasm, vore en reaktion mot
den samtida skönlitteraturen, åtminstone för dem som haft svårt
att smälta den litterära genre, som på senare år allmänt betecknats med uttrycket »hard boiled», men som dock ansett, att allt
mänskligt, vackert eller fult, sunt eller osunt, bör stötas och blötas
just på romankonstens område. De ömtåligaste företeelser behandlas sålunda av Balzac med finkänslighet eller beröras blott med
diskreta antydningar utan att därför mista i pregnans- snarare
tvärtom.
I Balzacs litterära kvarlåtenskap har forskningen funnit titlar
och även en del utkast till ett femtiotal arbeten, som skulle ha
kompletterat de mer än nittio romaner och noveller, som gå under
namnet La Comedie humaine. Ordningsföljden fastställdes av Balzac själv och har därför, trots att den ingalunda är tillfredsställande, pietetsfullt bibehållits i samtliga upplagor av hans samlade verk, även i den senast utkomna, enda kommenterade upplagan (Conard 1913-1940). En mera kronologisk följd, som tagit
sikte endera på de skildrade händelsernas förlopp eller på arbetenas tillblivelse skulle ha förefallit ligga närmare tillhands, trots
att varje roman eller novell är ett fristående verk med möjlighet
348
–
Balzacs Comedie humaine i sekelperspektiv
.att anknyta till ett större sammanhang. Detta kommer sig av att
:Balzac skönjde det större sammanhanget först under produktionens gång. Samlingstiteln tillkom så sent som 1842 – tretton år
.efter den första romanen i La Comedie humaine -på förslag av
-en Danteinspirerad vän. Indelningen i grupper och underavdelningar, som Balzac upprepade gånger företog för att göra sina
arbeten till större bokdiskframgångar, har knappast något intresse utanför Balzacforskningens trängre krets. Men då rubrikerna och underrubrikerna på den slutgiltiga uppdelningen i tre
stora delar- liksom La Divina Commedia – ge en god föreställning om verkets innehåll, skola de här återges. Det bör dock tillläggas, att flertalet romaner och noveller utan vidare skulle kunna
skifta plats, vilket också skedde i upplagor utgivna under Balzacs
livstid. De åsyftade rubrikerna äro:
I. Etudes de moeurs: Scenes de la vie privee; do la Vie de Province; de la Vie parisienne; de la Vie politique; de la Vie militaire;
de la Vie de campagne.
II. Etudes philosophiques.
III. Etudes analytiques.
Denna ram kom således att i huvudsak anpassas till romanerna
<>ch novellerna och icke tvärtom. Ty trots att Balzac av konstanta
penningbekymmer tvangs att producera i otroligt rask följd, bära
nästan alla hans romaner och noveller inspirationens prägel.
Det levande, det sanna och äkta, som skulle föra dessa ingående
studier av Människan och Samhället fram till vår tid som ett
odiskutabelt mästerverk, har i hög grad tillskrivits det intima
sambandet mellan Balzacs egna yttre och inre erfarenheter och
hans konstnärliga gestaltningar. Sålunda är det hans egna barndoms- och ungdomsupplevelser, som återspeglas huvudsakligen i
Louis Lambert och Le Lys dans la vallee. Det var en hård barnnom, där föräldrarnas likgiltighet och moderns kärlekslöshet satte
djupa spår hos författaren. strax efter födelsen (han föddes i
Tours d. 20 maj 1799) skickades han bort till en amma, och redan
vid sju års ålder sattes han i internatskola i Vendorne – denna
skola som sedermera skulle skildras så pittoreskt i Louis Lambert.
Först vid fjorton års ålder tycks Balzac ha blivit en mera stadigvarande gäst i det burgna föräldrahemmet. Men den sprudlande,
fantasifulle gossen kom aldrig att riktigt trivas bland de sina.
Fadern, en torparson från södra Frankrike, som kommit sig upp
via armeleveranser under Napoleontiden, och modern, som härstammade från en aktad köpmanssläkt, slogo vakt om den franska
349
Dagmar Almenberg
bourgeoisiens ideal: pengar, ställning, medborgarnas aktning.
Borgerligheten då den stod i sitt flor har också i Balzac funnit
sin främste diktare; han hade en förmåga att samtidigt se den
inifrån och utifrån, som märks särskilt i Cesar Birotteau, ett av
de stora mästerverken i La Comedie humaine, där en parisisk parfymhandlares uppsving, blomstring och förfall skildras med en
sannfärdighet, som endast en författare förtrogen med allt som
rör bourgeoisiens andliga och materiella värld skulle kunna prestera.
Inför föräldrarnas önskan att se honom välja ett borgerligt yrke
stegrade sig den unge Balzac; utöver den naturliga reaktionen att
efter barndomens och ungdomens förtryck vilja hävda sig kände
han förvisso även geniets kallelse. Med mindre än att han själv
upplevat det skulle han knappast, anser man, ha kunnat framställa
det trevande geniet så ypperligt, som han gjort i bl. a. La Recherche de l’absolu, Gambara, Le Chef-d’omvre inconnu. Att
skönlitteraturen var hans gebiet, trodde han redan tidigt, även om
denna tro kom att rubbas ibland under de första tio åren. Redan
under skoltiden hade han på bekostnad av sina studier helt hängivit sig åt att läsa allt som kom i hans väg- alltifrån ordböcker
och specialvetenskapliga arbeten till klassiska och samtida litteraturverk. Det är hans egna intellektuella egenskaper som skildras,
då han beskriver den tolvårige Louis Lambert:
»Han tillägnade sig det han läste genom en egendomlig metod –
hans blick omfattade sju, åtta rader samtidigt, och hans intellekt bedömde deras innehåll lika snabbt som hans blick. Ett enda ord av en
mening var ofta nog för att han skulle fatta det väsentliga däri. Hans
minne var fenomenalt. Han erinrade sig lika tydligt det han in-·
hämtat genom läsning och det som ingivits honom genom eftertanke
eller samtal. Han ägde faktiskt minne för allt: ställen, namn, ord, ting
och ansikten. Han kom inte endast ihåg allt han ville, utan han kunde
för sin inre blick se föremålen i samma ställning, samma belysning och
samma färg, som i det ögonblick, då han sett dem i verkligheten.»
(Louis Lambert. övers. av G. Vallquist, Bibliofila Klubben, 1950).
Den förkärlek, med vilken Balzac senare kom att utförligt
skildra juridiska fall i flera av sina mest kända arbeten (Les
Illusions perdues, Le Colonel Chabert, L’Interdiction m. fl.), finner
sin förklaring i att han från sitt sjuttonde till sitt tjugonde år
tjänstgjorde – visserligen i en mycket underordnad ställning –
först hos en advokat, sedan hos en notarie. Föräldrarna, som flyttat
till Villeparisis i huvudstadens omedelbara närhet, läto sig dock
350
…
Balzacs Comedie humaine i sekelperspektiv
så småningom motvilligt övertalas att förse sonen med livets nödtorft, medan han i Paris prövade sig fram på skriftställarbanan.
Den väg, som Balzac vandrade från sitt första litterära försök vid
tjugo års ålder – Cromwell, en alltigenom misslyckad Corneilleimitation- över ett otal mer eller mindre obskyra arbeten fram
till sin genombrottsroman, var både lång och törnbeströdd. Ett
tag gav han nästan tappt, köpte sig ett tryckeri och ett bokstavsgjuteri samt slog sig på affärer, som f. ö. gingo med katastrofal
förlust. Dessa lärlingsår och denna prövotid voro av utmärkt stor
betydelse för La Comedie humaine. De gåvo Balzac erfarenhet
från olika sociala skikt, de satte honom i kontakt med ett otal
människor, vilka han senare utnyttjade i sina skildringar.
Det är från och med den Walter scott-inspirerade historiska
romanen Le dernier Chouan (sedermera Les Chouans) utgiven
1829, som man räknar·Balzacs genombrott som romanförfattare. I
rask följd kommonuLa Physiologie du mariage (det enda skrivna
arbetet av del III, de s. k. Etudes analytiques, och den bok som
definitivt förskaffade Balzac berömmelse), en rad noveller i två
volymer under samlingstiteln Scenes de la Vie privee, romanerna
La Peau de Chagrin och Louis Lambert.
Trots det äventyrliga i denna borgarsons hårdnackade motstånd
mot att välja sig ett yrke, trots det efemära i hans tidiga produktion, funnos i hans omgivning flera personer, som redan på ett
tidigt stadium trodde på honom och sökte hjälpa honom med råd
och dåd. En del av dessa har han avbildat i La Comedie humaine
eller tillägnat en roman eller en novell. Bland hans närmaste var
det blott med systern Laure, sedermera gift Surville, som han
stod på en förtrolig fot. Men särskilt en person kom att genom att
helt ägna sig åt honom utöva ett mycket stort inflytande på hans
liv och författarskap. Madame de Berny, en dam ur hans föräldrars umgängeskrets i Villeparisis, var tjugotvå år äldre än han
och hade fött nio barn, då hon och Balzac först råkades. Som informator för hennes son kunde Balzac komma och gå tämligen
obehindrat i Madame de Bernys hem. Hon skulle för honom komma
att spela rollerna av mor, älskarinna, mentor och litterär kritiker.
Förhållandet till henne har påverkat hela Balzacs inställning till
kärleken och kvinnan. I La Comedie humaine har han velat på-
visa, att kvinnan är intressant i alla åldrar, att hon är så gammal som hon ser ut, ja, han går t. o. m. så långt som att påstå, att
endast en kvinnas sista kärlek kan tillfredsställa en ung man!
Man skulle vilja beskylla honom för överdrift i vissa skildringar
351
Dagmar Almenberg
av självuppoffrande, självutplånande hjältinnor, om man ej visste,
att han verkligen hade varit föremål för en sådan kärlek – och
om inte hans kännedom om det kvinnliga psyket för övrigt vore
så säker. Han ägnar överhuvudtaget kvinnorna och deras problem
ett mycket stort utrymme och döljer i förbigående inte sin åsikt,
att bättre upplysta unga flickor och följaktligen (enligt hans förmodan) färre otrogna hustrur vore att föredraga framför vad
hans egen tids uppfostran ofta åsamkade. Kvinnorna utgjorde
också från första stund ett mycket viktigt element av Balzacs
läsekrets. Madame de Berny, som han kallade för sin »Dilecta»,
tillägnade han Louis Lambert, och efter hennes död hugfäste han
minnet av deras förhållande i Le Lys dans la vallee- »den enda
kärleksromanen på franska», har någon modern kritiker varit
djärv nog att yttra.
Med genombrottet 1829-1830 kommo nya sociala skikt att bli
tillgängliga för Balzac. I publicistvärlden, som han redan tidigare knutit kontakt med, skulle han få ytterligare förankringar,
och sina erfarenheter från denna miljö lägger han fram i bl. a.
La Peau de chagrin och Les Illusions perdues.
Men framförallt den eleganta världen, som nu plötsligt som genom ett trollslag slog upp sina portar för Balzac, måste helt naturligt egga hans fantasi. Han, som hade ett så känsligt sinne för
sociala fördomar och deras enorma återverkningar på samhället,
nalkades dettas högsta skikt med en iver och ett brinnande intresse, som elaka tungor voro snara att håna som snobbism och
fåfänga – icke utan skäl, måste det tilläggas. Denna snobbism
växte med åren, och om den stulna adelspartikeln redan varit hans
fars påhitt – ehuru han blott använde den sporadiskt – så var
det helt hans eget att vid höjdpunkten för sin karriär lägga sig
till med grevarna d’Entragues’ vapen och därmed låta påskina, att
han härstammade från den förnäma släkten Balzac d’Entragues
och icke från den plebejiska familjen Baissa, såsom dock var fallet.
En förbindelse med den litterärt intresserade hertiginnan d’Abrantes – änka efter Napoleongeneralen Junot – blev språngbrädan
till en mondän ställning. Det var också genom henne, som han förskaffade sig de förstahandsupplysningar om Napoleon och kejsartiden, som i La Comedie humaine givit upphov till några entusiastiska skildringar från denna epok – till stort huvudbry för dem,
som syssla med Balzacs politiska åskådning, svårtolkad nog det
kejserliga inslaget förutan.
Balzacs mondäna anknytningar fingo stor betydelse för La
352
,,_..
Balzacs Comedie humaine i sekelperspektiv
Comedie humaine. La Duchesse de Langeais, ett psykologiskt mästerstycke, skildrar en förnäm dam, som är oförmögen att ge sig
själv men som leker med elden i det längsta utan att mäta konsekvenserna för motparten, och äterspeglar en episod i Balzacs liv
med hertiginnan de Castries. Den cyniska, kalla och egoistiska
marquisinnan d’Espard, som förekommer i flera romaner och noveller, är en icke mindre briljant teckning av »une grande mondaine». Den nyckfulla, extravaganta Diane de Maufrigneuse är
den alltigenom trovärdiga hjältinnan i den psykologiskt skarpsinniga novellen Les secrets de la princesse de Cadignan.
Upprepade gånger har Balzac skildrat, hur den mondäna egoismen och bristande moralen utmynna i arrogant fåfänga och slutligen leda. Förgrundsfigurerna Rastignac (ett namn numera ofta
använt som liktydigt med en skrupelfritt ambitiös ung man),
Rubempre och d’Esgrignon, som f. ö. alla äro unga män besjälade
med Balzacs egen okuvliga ambition, äro bevis nog härför.
I jämförelse med den givmilda, saktmodiga och kärleksfulla
Madame de Berny ter sig den andra dominerande kvinnogestalten
i Balzacs liv föga sympatisk. »L’Etrangere», som Madame Hanska
tecknade sig i sina första anonyma brev till Balzac 1832-33, var
en svärmisk, romantiskt lagd dam ur den polska högadeln (hon
var född grevinna Rzewuska), som på sitt magnatgods långt nere
i Ukraina sökte en väg ur sin isolering genom att flitigt följa med
den samtida franska litteraturen. Hon hade icke nöjt sig med att
endast läsa den lovande unge romanförfattarens litterära produktion, hon sökte även brevledes komma i personlig kontakt med
honom. Från brev kom det till möten i Schweiz, från ett sporadiskt
förhållande till ett slags hemlig förlovning, där den gamle sjuke
greve Hanskis stipulerade död dock var villkoret för att den kvinnliga parten skulle kunna infria sina löften. När tiden var inne,
blev det ändå svårt nog för Balzac att genomföra det planerade
giftermålet, och det lyckades honom slutligen endast tack vare
hans otroligt sega viljekraft. Det kom också till stånd blott några
månader före hans död och då hans tillkommande redan visste,
att han av läkarna var dömd.
Brist på uppriktighet och innerlighet har förtagit mycket av
den strålglans man skulle ha väntat sig kring ett så romantiskt
kärlekspar. Visserligen tendera de sista forskningsresultaten till
en rehabilitering av den hittills ganska hårt bedömda Madame
Hanska, men fakta och Balzacs brev till henne (Madame Hanska
förstörde försiktigtvis sina egna efter makens död) tala sitt tyd- 353
Dagmar Almenberg
liga språk. Äregirighet var den drivande fjädern hos båda parter.
Medan Madame Hanska sökte »odödligheten», strävade Balzac
efter en säkrad ekonomisk och social ställning. Men medan hennes
ömmare känslor mest togo sig uttryck i svartsjuka och härsklystnad, visade Balzac, särskilt mot slutet av sitt liv, en hängivenhet
som ej tillåter oss att betvivla en passion, vilken överskuggade
t. o. m. beräkningarna.
Madame Hanska kom naturligt nog att under de sjutton år hon
och Balzac umgicks – till största delen brevledes – sätta märkbara spår i La Comedie humaine. Polska gestalter dyka upp här
och var i romaner och noveller skrivna efter Balzacs bekantskap
med »L’Etrangere». För henne skrev han den säregna, kring Swedenborg uppbyggda berättelsen Seraphita. Det till bigotteri gränsande religiösa intresset hos Madame Hanska (som hon dock knappast omsatte i praktiken) fick ett eko i Le Medecin de Campagne,
den bok framför andra, i vilken Balzac framlägger sina politiska,
religiösa och sociala åsikter. I Albert Savarus har han sökt återge
sin och Madame Hanskas kärlekssaga. Modeste Mignon en av
Balzacs mindre njutbara romaner, är en omarbetning av en berättels~ Madame Hanska skickat honom, och hans långa konversationer med greve Hanski om storgodsägarnas problem i Ukraina
lära ha influerat på Les Paysans, som publicerats posthumt. Slutligen kom detta förhållande att indirekt påverka de två sista, av
många ansedda som de största mästerverken, La Cousine Bette och
Le Cousin Pons. Cousine Bette lär ha lånat många drag från den
schweiziska guvernanten i familjen Hanski; hon hade varit mellanhand vid den »privata» korrespondensen mellan de två älskande
(en »officiell» korrespondens, avsedd för greve Hanskis ögon, vidmakthölls därjämte). Den i Le Cousin Pons beskrivna konstsamlingen är mer eller mindre identisk med den, med vilken Balzac
smyckade det luxuöst inredda privathotellet vid rue Fortunee
(numera rue de Balzac), som han utsett till sitt och Madame
Hanskas blivande hem. I detta hus kom han f. ö. blott att leva
några månader, och där dog han i augusti 1850, utsliten i förtid
av arbete och antagligen även nedbruten av mångåriga själsliga
påfrestningar. Hans påstående, att en stor man aldrig kan vara
lycklig, blev blott alltför besannat, då det gällde honom själv.
Uppskattningen och bedömningen av La Comedie humaine har
sedan dess tillblivelse genomgått många stadier1 : Balzacs samtida
1 I en these complementaire med titeln Temoignages et jugements sur Balzac
(Paris 1931) sammanför M. Blanchard i kronologisk ordning de olika franska om- 354
Balzacs Comedie humaine i sekelperspektiv
bedömde detta verk huvudsakligen efter tre normer: den formella
(stil och komposition), den psykologiska och den samhällsskildrande. Stilen bedömdes hårdast; det ansågs allmänt, att han skrev
mycket illa. Man förargade sig över anhopningen av detaljer i
hans beskrivningar, över de ofta väl bizarra bilderna och framförallt över några försök att vara poetisk, som oftast utmynnade i
svulstighet. Men i vissa avseenden har tiden givit Balzac rätt. Få
människor förebrå honom numera bruket av vanligt talspråk och
av tekniska termer eller ens hans neologismer. Man förargade sig
också – och många göra det än i dag – över den oftast mycket
lösa kompositionen av hans romaner och över de otaliga digressionerna, som gärna utmynna i longörer. Hans talang som psykolog
var däremot från början mindre omstridd, även om man ansåg,
att han gick väl långt i att draga fysionomistiska slutsatser. Betecknande nog utgjordes illustrationerna till de tidiga upplagorna
-och detta gäller även i stor utsträckning den senaste – nästan
uteslutande av porträtt. Trots alla nya landvinningar psykalogien
gjort i vår tid har Balzacs rykte som pejlare av människosjälen
vidmakthållits. »Jämförd med La Comedie humaine» skriver A.
Beguin i sin bok Balzac visionnaire (1946) »förefaller det, som om
hela massan av naturalistiska romaner saknade det inre livets
dimensioner, vilka Balzac alltid suggererar och mer än suggererar.»
Uppfattningarna om La Comedie humaine som samhällsskildring voro och äro alltjämt splittrade. Men detsamma gäller ju
exempelvis J ules Romains’ stora samhällsroman, Les Hornmes de
bonne volonte. Vi veta, att vi aldrig riktigt kunna känna oss
själva; därför acceptera vi merendels tacksamt, att någon sonderar, förklarar, ursäktar oss och våra gärningar. Men när det kommer till något så allmängiltigt som sociala förhållanden från ett
tidsskede, som vi ha erfarenhet utav eller anse oss kunna bedöma,
ställa vi oss skeptiska inför en skildring, som grundar sig på främmande erfarenheter. Balzac själv tillmätte emellertid La Comedie
humaine dess största betydelse just som samhällsskildring. I företalet till första upplagan (1842) redogör han för upphovet och
grunden till sitt stora sociala epos. Utgående från en jämförelse
mellan Mänskligheten och Djurriket samt inspirerad av sin tids
naturvetenskapliga rön, föresatte han sig att studera och kartdömen, som fram till trettiotalet fällts om Balzac och hans verk. Det är en lika
rolig som givande lektyr och ger åtskilligt att tänka på beträffande värdet av litte·
Tära omdömen överhuvudtaget!
25- 503446 Svensk Tidskrift 1950 355
Dagmar Almenberg
lägga samhället efter samma grundprinciper och därmed förse
historien med »ett nödvändigt komplement»: den objektiva sedeskildringen. »Det franska samhället skulle vara historikern och
jag blott dess sekreterare», skriver han.
Hans politiska och sociala åskådning har nyligen varit föremål
för en intressant avhandling Les idees politiques et sociales chez
Balzac (Paris 1949). Författaren, B. Guyon, följer här med stöd
av en rik dokumentering utvecklingen av Balzacs s. k. system. Den
alltigenom dominerande enhetstanken, som kom Balzac att logiskt
infoga politik och sociologi inom en – enligt hans förmenande –
vetenskaplig ram, och hans pessimistiska inställning till samhället
(båda »consubstantiella» med Balzac, anser Guyon) äro de två viktigaste dragen i detta system. Men Balzac var ingen dogmatiker,
och vid närmare skärskådande av hans verk visar det sig, att hans
pessimism ej var genomgående. Visserligen, skriver Guyon, äro
de av hans hjältar och hjältinnor, som stå i harnesk mot samhället,
ofta de mest betydande och sympatiska. Förbrytaren Jacques
Collin (alias Vautrin, alias Carlos Herrera) är framställd som en
överlägsen individ, vilken framtvingar läsarens beundran. En stor
roll spelar också den mystiska sammanslutningen De Tretton, som
ställt sig själv utanför och ovanför lagen, och de mest sympatiska
kvinnogestalterna i La Comedie humaine äro oftast de, som förbrutit sig mot samhällsmoralen. Det är, fortsätter Guyon, som om
Balzac ansåg, att de blevo till riktiga kvinnor först i och med att
de följde sina lidelser och råkade i konflikt med samhället. Samtiden var också benägen att attackera La Comedie humaine som
amoralisk och genomsyrad av pessimism, vilket Balzac gång på
gång sökte bestrida. Men å andra sidan äro några av hans mest
betydelsefulla romaner som Le Medecin de campagne, Le Cure de
village och L’Envers de l’Histoire contemporaine bevis för att Balzac även trodde på »människans framsteg» ehuru ej på en »ständig
samhällsutveckling» (företalet).
Dualismen hos Balzac gällde inte bara pessimism – optimism,
utan den manifesterade sig på ett flertal områden, icke minst på
det religiösa. »Jag skriver i ljuset av två eviga Sanningar: Religionen och Monarkien» förklarar han stolt i företalet, och med
religion menade han den romersk-katolska. Man har velat göra
gällande (oftast med stöd av några rader i ett brev från Balzac
till Madame Hanska), att hans positiva inställning på detta område enbart gällde religionen som samhällsbevarande disciplin. I
själva verket är förhållandet- som alltid, då det gäller Balzac- 356
..
–
Balzacs Comedie humaine i sekelperspektiv
ej så enkelt, och på katolskt håll har P. Bertault, som ägnat en
diger avhandling åt hans religiösa upplevelser och ställningstaganden, konstaterat, att han sammansmälte ett otal motsägelsefulla tendenser. Efter att ha ingående studerat de olika faserna
av Balzacs andliga liv kommer Bertault till den slutsatsen, att
Balzac, med undantag av en kort period av »voltairianism» i sin
ungdom, livet igenom trodde på en Högre Makt. Icke dess mindre
finns det sidor i La Comedie humaine, som äro besjälade av intensiv och äkta katolsk känsla, och även om Rom uppfört Balzacs
»omnes fabulae amatoriae» på Index, kan man på katolskt håll ej
frånkänna honom förtjänsten att ha framhävt religionens sociala
betydelse vid en tidpunkt, då flertalet av hans yrkesbröder intogo
en fientlig eller i bästa fall indifferent ställning till Kyrkan.
Politiskt var Balzac än liberal, än ultrakonservativ (ett otal
andra sporadiskt förekommande inställningar att förtiga). För
dessa genomgående motsägelser ger Guyon en intressant förklaring; å ena sidan skulle Balzac ha låtit sig ledas av vad Guyon
kallar hans »esthetisme social», som föranledde honom att se och
bedöma världen ur konstnärlig synpunkt, å den andra intog han
samhällsteoretikerns ståndpunkt. Ty redan innan Balzac nådde
fram till berömmelse, hade han ett öga åt politiken som ett
eventuellt fält för sin ambition och sitt maktbegär; efter de första
litterära framgångarna deltog han i förberedarrdet av valen 1831
och 1832 och utformade i politiska pamfletter sin samhällsteori i
en för legitimisterna- som vilkas valkandidat han ställde uppvälbehaglig form. Emellertid kom han livet igenom aldrig att
skaka av sig en från sin ursprungliga miljö medförd moderat
liberalism. Politikern Balzac blev aldrig tagen på allvar. »Under
hans livstid» skriver Guyon, »ville inget parti kännas vid honom,
men efter hans död kunde alla partier göra anspråk på honom.»
Det grumliga i Balzacs politiska åskådning liksom andra mer eller
mindre tvivelaktiga drag hos honom kommer dock i skymunelan
inför det öppenhjärtiga, godtrogna och fantasifulla i hans väsen,
det fenomenala i hans arbetsprestation – hans arbetsdag varierade mellan nio och fjorton timmar om dygnet – och det genialt
skapande i hans konstnärsskap.
Hur bör man bäst ge sig i kast med La Comedie Humaine?
Claude Mauriac ger följande råd: »En klok läsare av Balzac bör
avlägga ett tålamodslöfte och seelan foga sig efter författarens
egen rytm.» Detta råd följer man instinktivt, då man ger sig på
långfärd genom samtliga delar av La Comedie humaine. Det blir
357
Dagmar Almenberg
en träningssak att ej låta sig förbluffas av de tvära kastningarna
från fantasi till verklighet, från romantik till realism, från höglitterära till följetongsmässiga skildringar. Några större ojämnheter de olika romanerna och novellerna emellan förefinnas – på
några undantag när – dock knappast. Tvärtom är det anmärkningsvärt, att nästan varje verk, av den ene eller den andre Balzacentusiasten har utpekats som mästerverket framför andra. Claude
Mauriac anser vidare, att den, som ännu ej stiftat bekantskap
med Balzacs litterära skapelser, i första hand bör läsa Le Pere
Goriot, Les Illusions perdues och Spiendeurs et l\1:iseres des Courtisanes- de »bärande bjälkarna» i La Comedie humaine, som han
kallar dessa tre stora romaner. Men, som han mycket riktigt på-
pekar, det är svårt att få fullt utbyte av detta stora romanverk
med mindre än att man läser det i sin helhet: några ord, vilka
åsyfta en händelse som författaren förutsätter, att läsaren redan
känner till, kunna ha den djupaste innebörd eller avse en effekt,
som måste gå den oinvigde totalt förbi. Emellertid, för den som
ej vill fördjupa sig i ämnet utan endast »lukta» på det, finnas
novellerna att tillgå. Anatole France, som höll Balzac »för det
moderna Frankrikes största historiker», satte exempelvis La
Grenadiere och La Femme abandonnee konstnärligt sett högre än
romanerna. De korta berättelserna Le Message, Le Requisitionnaire, La Messe de l’athee, Z. Marcas m. fl. äro också representativa för olika sidor hos Balzac, och läsningen av dem borde vara
tillräcklig för att övertyga om att det ej endast är som »den moderna romanens fader» och en av de dominerande figurerna i
fransk 1800-talslitteratur, som Balzac är värd vår uppmärksamhet. Få författare äga nämligen såsom han förmågan att under
förströelsens täckmantel få oss att se oss själva i vårt förhållande
till medmänniskor och samhälle. I sista hand är det kanske som
stimulans till egen tankeverksamhet man oftast och med största
utbyte återväneler till La Comedie humaine.
358
I SEKELPERSPEKTIV
Av .fil. kand. DAGMAR ALMENBERG
I EN liten bok med titeln Airner Balzac berättar den unge kritikern Claude Mauriac (en son till den berömde romanförfattaren
Fran<;ois Mauriac) följande anekdot. En dag under den dystra
vintern 1940, då han tillsammans med en vän åt middag i en
restaurang vid rue desQuatre-Vents-en gata som ofta förekommer i La Comedie humaine – föll samtalet på Balzac, vars arbeten båda voro förtrogna med. Som tidsfördriv ställde de varandra
listiga frågor ur innehållet av detta omfångsrika verk. En ung
man som gick förbi hörde en fråga, besvarade den och började i
sin tur ställa frågor. Den okände sällade sig därefter till de andra
två ))med sin kärlek till Balzac som enda introduktion». Denna
händelse kom Claude Mauriac att känna sig ))oförklarligt lycklig
och nästan lugnad beträffande Frankrikes framtid)). Detta lilla
exempel är belysande nog för den rangplats Honore de Balzac
ännu hundra år efter sin död intar hos sina landsmän. Två på varandra följande jubileer – i fjol firades 150-års minnet av hans
födelse, i år firas 100-års minnet av hans död – har givit Frankrike ett ypperligt tillfälle att under ett helt år hylla en av sina
mest geniala söner.
Litteraturforskningen har ägnat Balzac större uppmärksamhet
än någon annan fransk författare i modern tid. Det är givetvis av
ganska olika skäl, som genomsnittsfransmannen och litteraturhistorikern vända sig till detta gigantiska verk, åt vilket Balzac
givit samlingstiteln ))Den Mänskliga Komedin». För genomsnittsfransmannen ter sig- mutatis mutandis – denna sociala freskomålning som en spegelbild av det franska samhället. Hos många
·av Balzacs personer känner han igen sig själv och sina medmänniskor; deras ambitioner och strävanden, framgångar och motgångar äro ofta hans egna. Därtill får hans fantasi sitt lystmäte
på spännande intrig; som underhållning står sig alltjämt en Bal- 347
Dagmar Almenberg
zacroman. Litteraturforskningen däremot upptäcker för varje generation nya sidor hos Balzac. Hans dynamiska karaktär och rikt
facetterade, intuitiva personlighet, som kommer till uttryck i hans
författarskap, hans dragning till det hemlighetsfulla, det översinnliga och ockulta (han var en varm beundrare av bl. a. Swedenborg), hans tidiga realism, motsättningarna och motsägelserna i
den världsbild han gjort sig till tolk för, allt gör hans litterära
produktion till ett tacksamt fält för forskningen. Under och efter
sista världskriget uppstod en våg av Balzacentusiasm, som kom
till uttryck genom flera utmärkta avhandlingar och böcker såväl
i Frankrike som i utlandet, och det kan förtjäna påpekas, att flera
viktiga bidrag till Balzacforskningen både under denna period
och tidigare utarbetats vid amerikanska högskolor, främst Chicagouniversitetet.
Den nuvarande generationen tror sig hos Balzac spåra föraningar – ofta blott uttryckta i spridda antydningar – till de
modernaste företeelserna på ett flertal områden. Man har ej tvekat
att kalla honom för en visionär. »l sin målning av samhället»,
skrev Andre Bellessort på 20-talet, »har han så grundligt penetrerat orsakerna till svagheten och oredan, att han förefaller tvärs
genom sin epok redan skönja vår tid.» Ytterligare ett skäl, som
kunde anföras för vår tids Balzacentusiasm, vore en reaktion mot
den samtida skönlitteraturen, åtminstone för dem som haft svårt
att smälta den litterära genre, som på senare år allmänt betecknats med uttrycket »hard boiled», men som dock ansett, att allt
mänskligt, vackert eller fult, sunt eller osunt, bör stötas och blötas
just på romankonstens område. De ömtåligaste företeelser behandlas sålunda av Balzac med finkänslighet eller beröras blott med
diskreta antydningar utan att därför mista i pregnans- snarare
tvärtom.
I Balzacs litterära kvarlåtenskap har forskningen funnit titlar
och även en del utkast till ett femtiotal arbeten, som skulle ha
kompletterat de mer än nittio romaner och noveller, som gå under
namnet La Comedie humaine. Ordningsföljden fastställdes av Balzac själv och har därför, trots att den ingalunda är tillfredsställande, pietetsfullt bibehållits i samtliga upplagor av hans samlade verk, även i den senast utkomna, enda kommenterade upplagan (Conard 1913-1940). En mera kronologisk följd, som tagit
sikte endera på de skildrade händelsernas förlopp eller på arbetenas tillblivelse skulle ha förefallit ligga närmare tillhands, trots
att varje roman eller novell är ett fristående verk med möjlighet
348
–
Balzacs Comedie humaine i sekelperspektiv
.att anknyta till ett större sammanhang. Detta kommer sig av att
:Balzac skönjde det större sammanhanget först under produktionens gång. Samlingstiteln tillkom så sent som 1842 – tretton år
.efter den första romanen i La Comedie humaine -på förslag av
-en Danteinspirerad vän. Indelningen i grupper och underavdelningar, som Balzac upprepade gånger företog för att göra sina
arbeten till större bokdiskframgångar, har knappast något intresse utanför Balzacforskningens trängre krets. Men då rubrikerna och underrubrikerna på den slutgiltiga uppdelningen i tre
stora delar- liksom La Divina Commedia – ge en god föreställning om verkets innehåll, skola de här återges. Det bör dock tillläggas, att flertalet romaner och noveller utan vidare skulle kunna
skifta plats, vilket också skedde i upplagor utgivna under Balzacs
livstid. De åsyftade rubrikerna äro:
I. Etudes de moeurs: Scenes de la vie privee; do la Vie de Province; de la Vie parisienne; de la Vie politique; de la Vie militaire;
de la Vie de campagne.
II. Etudes philosophiques.
III. Etudes analytiques.
Denna ram kom således att i huvudsak anpassas till romanerna
<>ch novellerna och icke tvärtom. Ty trots att Balzac av konstanta
penningbekymmer tvangs att producera i otroligt rask följd, bära
nästan alla hans romaner och noveller inspirationens prägel.
Det levande, det sanna och äkta, som skulle föra dessa ingående
studier av Människan och Samhället fram till vår tid som ett
odiskutabelt mästerverk, har i hög grad tillskrivits det intima
sambandet mellan Balzacs egna yttre och inre erfarenheter och
hans konstnärliga gestaltningar. Sålunda är det hans egna barndoms- och ungdomsupplevelser, som återspeglas huvudsakligen i
Louis Lambert och Le Lys dans la vallee. Det var en hård barnnom, där föräldrarnas likgiltighet och moderns kärlekslöshet satte
djupa spår hos författaren. strax efter födelsen (han föddes i
Tours d. 20 maj 1799) skickades han bort till en amma, och redan
vid sju års ålder sattes han i internatskola i Vendorne – denna
skola som sedermera skulle skildras så pittoreskt i Louis Lambert.
Först vid fjorton års ålder tycks Balzac ha blivit en mera stadigvarande gäst i det burgna föräldrahemmet. Men den sprudlande,
fantasifulle gossen kom aldrig att riktigt trivas bland de sina.
Fadern, en torparson från södra Frankrike, som kommit sig upp
via armeleveranser under Napoleontiden, och modern, som härstammade från en aktad köpmanssläkt, slogo vakt om den franska
349
Dagmar Almenberg
bourgeoisiens ideal: pengar, ställning, medborgarnas aktning.
Borgerligheten då den stod i sitt flor har också i Balzac funnit
sin främste diktare; han hade en förmåga att samtidigt se den
inifrån och utifrån, som märks särskilt i Cesar Birotteau, ett av
de stora mästerverken i La Comedie humaine, där en parisisk parfymhandlares uppsving, blomstring och förfall skildras med en
sannfärdighet, som endast en författare förtrogen med allt som
rör bourgeoisiens andliga och materiella värld skulle kunna prestera.
Inför föräldrarnas önskan att se honom välja ett borgerligt yrke
stegrade sig den unge Balzac; utöver den naturliga reaktionen att
efter barndomens och ungdomens förtryck vilja hävda sig kände
han förvisso även geniets kallelse. Med mindre än att han själv
upplevat det skulle han knappast, anser man, ha kunnat framställa
det trevande geniet så ypperligt, som han gjort i bl. a. La Recherche de l’absolu, Gambara, Le Chef-d’omvre inconnu. Att
skönlitteraturen var hans gebiet, trodde han redan tidigt, även om
denna tro kom att rubbas ibland under de första tio åren. Redan
under skoltiden hade han på bekostnad av sina studier helt hängivit sig åt att läsa allt som kom i hans väg- alltifrån ordböcker
och specialvetenskapliga arbeten till klassiska och samtida litteraturverk. Det är hans egna intellektuella egenskaper som skildras,
då han beskriver den tolvårige Louis Lambert:
»Han tillägnade sig det han läste genom en egendomlig metod –
hans blick omfattade sju, åtta rader samtidigt, och hans intellekt bedömde deras innehåll lika snabbt som hans blick. Ett enda ord av en
mening var ofta nog för att han skulle fatta det väsentliga däri. Hans
minne var fenomenalt. Han erinrade sig lika tydligt det han in-·
hämtat genom läsning och det som ingivits honom genom eftertanke
eller samtal. Han ägde faktiskt minne för allt: ställen, namn, ord, ting
och ansikten. Han kom inte endast ihåg allt han ville, utan han kunde
för sin inre blick se föremålen i samma ställning, samma belysning och
samma färg, som i det ögonblick, då han sett dem i verkligheten.»
(Louis Lambert. övers. av G. Vallquist, Bibliofila Klubben, 1950).
Den förkärlek, med vilken Balzac senare kom att utförligt
skildra juridiska fall i flera av sina mest kända arbeten (Les
Illusions perdues, Le Colonel Chabert, L’Interdiction m. fl.), finner
sin förklaring i att han från sitt sjuttonde till sitt tjugonde år
tjänstgjorde – visserligen i en mycket underordnad ställning –
först hos en advokat, sedan hos en notarie. Föräldrarna, som flyttat
till Villeparisis i huvudstadens omedelbara närhet, läto sig dock
350
…
Balzacs Comedie humaine i sekelperspektiv
så småningom motvilligt övertalas att förse sonen med livets nödtorft, medan han i Paris prövade sig fram på skriftställarbanan.
Den väg, som Balzac vandrade från sitt första litterära försök vid
tjugo års ålder – Cromwell, en alltigenom misslyckad Corneilleimitation- över ett otal mer eller mindre obskyra arbeten fram
till sin genombrottsroman, var både lång och törnbeströdd. Ett
tag gav han nästan tappt, köpte sig ett tryckeri och ett bokstavsgjuteri samt slog sig på affärer, som f. ö. gingo med katastrofal
förlust. Dessa lärlingsår och denna prövotid voro av utmärkt stor
betydelse för La Comedie humaine. De gåvo Balzac erfarenhet
från olika sociala skikt, de satte honom i kontakt med ett otal
människor, vilka han senare utnyttjade i sina skildringar.
Det är från och med den Walter scott-inspirerade historiska
romanen Le dernier Chouan (sedermera Les Chouans) utgiven
1829, som man räknar·Balzacs genombrott som romanförfattare. I
rask följd kommonuLa Physiologie du mariage (det enda skrivna
arbetet av del III, de s. k. Etudes analytiques, och den bok som
definitivt förskaffade Balzac berömmelse), en rad noveller i två
volymer under samlingstiteln Scenes de la Vie privee, romanerna
La Peau de Chagrin och Louis Lambert.
Trots det äventyrliga i denna borgarsons hårdnackade motstånd
mot att välja sig ett yrke, trots det efemära i hans tidiga produktion, funnos i hans omgivning flera personer, som redan på ett
tidigt stadium trodde på honom och sökte hjälpa honom med råd
och dåd. En del av dessa har han avbildat i La Comedie humaine
eller tillägnat en roman eller en novell. Bland hans närmaste var
det blott med systern Laure, sedermera gift Surville, som han
stod på en förtrolig fot. Men särskilt en person kom att genom att
helt ägna sig åt honom utöva ett mycket stort inflytande på hans
liv och författarskap. Madame de Berny, en dam ur hans föräldrars umgängeskrets i Villeparisis, var tjugotvå år äldre än han
och hade fött nio barn, då hon och Balzac först råkades. Som informator för hennes son kunde Balzac komma och gå tämligen
obehindrat i Madame de Bernys hem. Hon skulle för honom komma
att spela rollerna av mor, älskarinna, mentor och litterär kritiker.
Förhållandet till henne har påverkat hela Balzacs inställning till
kärleken och kvinnan. I La Comedie humaine har han velat på-
visa, att kvinnan är intressant i alla åldrar, att hon är så gammal som hon ser ut, ja, han går t. o. m. så långt som att påstå, att
endast en kvinnas sista kärlek kan tillfredsställa en ung man!
Man skulle vilja beskylla honom för överdrift i vissa skildringar
351
Dagmar Almenberg
av självuppoffrande, självutplånande hjältinnor, om man ej visste,
att han verkligen hade varit föremål för en sådan kärlek – och
om inte hans kännedom om det kvinnliga psyket för övrigt vore
så säker. Han ägnar överhuvudtaget kvinnorna och deras problem
ett mycket stort utrymme och döljer i förbigående inte sin åsikt,
att bättre upplysta unga flickor och följaktligen (enligt hans förmodan) färre otrogna hustrur vore att föredraga framför vad
hans egen tids uppfostran ofta åsamkade. Kvinnorna utgjorde
också från första stund ett mycket viktigt element av Balzacs
läsekrets. Madame de Berny, som han kallade för sin »Dilecta»,
tillägnade han Louis Lambert, och efter hennes död hugfäste han
minnet av deras förhållande i Le Lys dans la vallee- »den enda
kärleksromanen på franska», har någon modern kritiker varit
djärv nog att yttra.
Med genombrottet 1829-1830 kommo nya sociala skikt att bli
tillgängliga för Balzac. I publicistvärlden, som han redan tidigare knutit kontakt med, skulle han få ytterligare förankringar,
och sina erfarenheter från denna miljö lägger han fram i bl. a.
La Peau de chagrin och Les Illusions perdues.
Men framförallt den eleganta världen, som nu plötsligt som genom ett trollslag slog upp sina portar för Balzac, måste helt naturligt egga hans fantasi. Han, som hade ett så känsligt sinne för
sociala fördomar och deras enorma återverkningar på samhället,
nalkades dettas högsta skikt med en iver och ett brinnande intresse, som elaka tungor voro snara att håna som snobbism och
fåfänga – icke utan skäl, måste det tilläggas. Denna snobbism
växte med åren, och om den stulna adelspartikeln redan varit hans
fars påhitt – ehuru han blott använde den sporadiskt – så var
det helt hans eget att vid höjdpunkten för sin karriär lägga sig
till med grevarna d’Entragues’ vapen och därmed låta påskina, att
han härstammade från den förnäma släkten Balzac d’Entragues
och icke från den plebejiska familjen Baissa, såsom dock var fallet.
En förbindelse med den litterärt intresserade hertiginnan d’Abrantes – änka efter Napoleongeneralen Junot – blev språngbrädan
till en mondän ställning. Det var också genom henne, som han förskaffade sig de förstahandsupplysningar om Napoleon och kejsartiden, som i La Comedie humaine givit upphov till några entusiastiska skildringar från denna epok – till stort huvudbry för dem,
som syssla med Balzacs politiska åskådning, svårtolkad nog det
kejserliga inslaget förutan.
Balzacs mondäna anknytningar fingo stor betydelse för La
352
,,_..
Balzacs Comedie humaine i sekelperspektiv
Comedie humaine. La Duchesse de Langeais, ett psykologiskt mästerstycke, skildrar en förnäm dam, som är oförmögen att ge sig
själv men som leker med elden i det längsta utan att mäta konsekvenserna för motparten, och äterspeglar en episod i Balzacs liv
med hertiginnan de Castries. Den cyniska, kalla och egoistiska
marquisinnan d’Espard, som förekommer i flera romaner och noveller, är en icke mindre briljant teckning av »une grande mondaine». Den nyckfulla, extravaganta Diane de Maufrigneuse är
den alltigenom trovärdiga hjältinnan i den psykologiskt skarpsinniga novellen Les secrets de la princesse de Cadignan.
Upprepade gånger har Balzac skildrat, hur den mondäna egoismen och bristande moralen utmynna i arrogant fåfänga och slutligen leda. Förgrundsfigurerna Rastignac (ett namn numera ofta
använt som liktydigt med en skrupelfritt ambitiös ung man),
Rubempre och d’Esgrignon, som f. ö. alla äro unga män besjälade
med Balzacs egen okuvliga ambition, äro bevis nog härför.
I jämförelse med den givmilda, saktmodiga och kärleksfulla
Madame de Berny ter sig den andra dominerande kvinnogestalten
i Balzacs liv föga sympatisk. »L’Etrangere», som Madame Hanska
tecknade sig i sina första anonyma brev till Balzac 1832-33, var
en svärmisk, romantiskt lagd dam ur den polska högadeln (hon
var född grevinna Rzewuska), som på sitt magnatgods långt nere
i Ukraina sökte en väg ur sin isolering genom att flitigt följa med
den samtida franska litteraturen. Hon hade icke nöjt sig med att
endast läsa den lovande unge romanförfattarens litterära produktion, hon sökte även brevledes komma i personlig kontakt med
honom. Från brev kom det till möten i Schweiz, från ett sporadiskt
förhållande till ett slags hemlig förlovning, där den gamle sjuke
greve Hanskis stipulerade död dock var villkoret för att den kvinnliga parten skulle kunna infria sina löften. När tiden var inne,
blev det ändå svårt nog för Balzac att genomföra det planerade
giftermålet, och det lyckades honom slutligen endast tack vare
hans otroligt sega viljekraft. Det kom också till stånd blott några
månader före hans död och då hans tillkommande redan visste,
att han av läkarna var dömd.
Brist på uppriktighet och innerlighet har förtagit mycket av
den strålglans man skulle ha väntat sig kring ett så romantiskt
kärlekspar. Visserligen tendera de sista forskningsresultaten till
en rehabilitering av den hittills ganska hårt bedömda Madame
Hanska, men fakta och Balzacs brev till henne (Madame Hanska
förstörde försiktigtvis sina egna efter makens död) tala sitt tyd- 353
Dagmar Almenberg
liga språk. Äregirighet var den drivande fjädern hos båda parter.
Medan Madame Hanska sökte »odödligheten», strävade Balzac
efter en säkrad ekonomisk och social ställning. Men medan hennes
ömmare känslor mest togo sig uttryck i svartsjuka och härsklystnad, visade Balzac, särskilt mot slutet av sitt liv, en hängivenhet
som ej tillåter oss att betvivla en passion, vilken överskuggade
t. o. m. beräkningarna.
Madame Hanska kom naturligt nog att under de sjutton år hon
och Balzac umgicks – till största delen brevledes – sätta märkbara spår i La Comedie humaine. Polska gestalter dyka upp här
och var i romaner och noveller skrivna efter Balzacs bekantskap
med »L’Etrangere». För henne skrev han den säregna, kring Swedenborg uppbyggda berättelsen Seraphita. Det till bigotteri gränsande religiösa intresset hos Madame Hanska (som hon dock knappast omsatte i praktiken) fick ett eko i Le Medecin de Campagne,
den bok framför andra, i vilken Balzac framlägger sina politiska,
religiösa och sociala åsikter. I Albert Savarus har han sökt återge
sin och Madame Hanskas kärlekssaga. Modeste Mignon en av
Balzacs mindre njutbara romaner, är en omarbetning av en berättels~ Madame Hanska skickat honom, och hans långa konversationer med greve Hanski om storgodsägarnas problem i Ukraina
lära ha influerat på Les Paysans, som publicerats posthumt. Slutligen kom detta förhållande att indirekt påverka de två sista, av
många ansedda som de största mästerverken, La Cousine Bette och
Le Cousin Pons. Cousine Bette lär ha lånat många drag från den
schweiziska guvernanten i familjen Hanski; hon hade varit mellanhand vid den »privata» korrespondensen mellan de två älskande
(en »officiell» korrespondens, avsedd för greve Hanskis ögon, vidmakthölls därjämte). Den i Le Cousin Pons beskrivna konstsamlingen är mer eller mindre identisk med den, med vilken Balzac
smyckade det luxuöst inredda privathotellet vid rue Fortunee
(numera rue de Balzac), som han utsett till sitt och Madame
Hanskas blivande hem. I detta hus kom han f. ö. blott att leva
några månader, och där dog han i augusti 1850, utsliten i förtid
av arbete och antagligen även nedbruten av mångåriga själsliga
påfrestningar. Hans påstående, att en stor man aldrig kan vara
lycklig, blev blott alltför besannat, då det gällde honom själv.
Uppskattningen och bedömningen av La Comedie humaine har
sedan dess tillblivelse genomgått många stadier1 : Balzacs samtida
1 I en these complementaire med titeln Temoignages et jugements sur Balzac
(Paris 1931) sammanför M. Blanchard i kronologisk ordning de olika franska om- 354
Balzacs Comedie humaine i sekelperspektiv
bedömde detta verk huvudsakligen efter tre normer: den formella
(stil och komposition), den psykologiska och den samhällsskildrande. Stilen bedömdes hårdast; det ansågs allmänt, att han skrev
mycket illa. Man förargade sig över anhopningen av detaljer i
hans beskrivningar, över de ofta väl bizarra bilderna och framförallt över några försök att vara poetisk, som oftast utmynnade i
svulstighet. Men i vissa avseenden har tiden givit Balzac rätt. Få
människor förebrå honom numera bruket av vanligt talspråk och
av tekniska termer eller ens hans neologismer. Man förargade sig
också – och många göra det än i dag – över den oftast mycket
lösa kompositionen av hans romaner och över de otaliga digressionerna, som gärna utmynna i longörer. Hans talang som psykolog
var däremot från början mindre omstridd, även om man ansåg,
att han gick väl långt i att draga fysionomistiska slutsatser. Betecknande nog utgjordes illustrationerna till de tidiga upplagorna
-och detta gäller även i stor utsträckning den senaste – nästan
uteslutande av porträtt. Trots alla nya landvinningar psykalogien
gjort i vår tid har Balzacs rykte som pejlare av människosjälen
vidmakthållits. »Jämförd med La Comedie humaine» skriver A.
Beguin i sin bok Balzac visionnaire (1946) »förefaller det, som om
hela massan av naturalistiska romaner saknade det inre livets
dimensioner, vilka Balzac alltid suggererar och mer än suggererar.»
Uppfattningarna om La Comedie humaine som samhällsskildring voro och äro alltjämt splittrade. Men detsamma gäller ju
exempelvis J ules Romains’ stora samhällsroman, Les Hornmes de
bonne volonte. Vi veta, att vi aldrig riktigt kunna känna oss
själva; därför acceptera vi merendels tacksamt, att någon sonderar, förklarar, ursäktar oss och våra gärningar. Men när det kommer till något så allmängiltigt som sociala förhållanden från ett
tidsskede, som vi ha erfarenhet utav eller anse oss kunna bedöma,
ställa vi oss skeptiska inför en skildring, som grundar sig på främmande erfarenheter. Balzac själv tillmätte emellertid La Comedie
humaine dess största betydelse just som samhällsskildring. I företalet till första upplagan (1842) redogör han för upphovet och
grunden till sitt stora sociala epos. Utgående från en jämförelse
mellan Mänskligheten och Djurriket samt inspirerad av sin tids
naturvetenskapliga rön, föresatte han sig att studera och kartdömen, som fram till trettiotalet fällts om Balzac och hans verk. Det är en lika
rolig som givande lektyr och ger åtskilligt att tänka på beträffande värdet av litte·
Tära omdömen överhuvudtaget!
25- 503446 Svensk Tidskrift 1950 355
Dagmar Almenberg
lägga samhället efter samma grundprinciper och därmed förse
historien med »ett nödvändigt komplement»: den objektiva sedeskildringen. »Det franska samhället skulle vara historikern och
jag blott dess sekreterare», skriver han.
Hans politiska och sociala åskådning har nyligen varit föremål
för en intressant avhandling Les idees politiques et sociales chez
Balzac (Paris 1949). Författaren, B. Guyon, följer här med stöd
av en rik dokumentering utvecklingen av Balzacs s. k. system. Den
alltigenom dominerande enhetstanken, som kom Balzac att logiskt
infoga politik och sociologi inom en – enligt hans förmenande –
vetenskaplig ram, och hans pessimistiska inställning till samhället
(båda »consubstantiella» med Balzac, anser Guyon) äro de två viktigaste dragen i detta system. Men Balzac var ingen dogmatiker,
och vid närmare skärskådande av hans verk visar det sig, att hans
pessimism ej var genomgående. Visserligen, skriver Guyon, äro
de av hans hjältar och hjältinnor, som stå i harnesk mot samhället,
ofta de mest betydande och sympatiska. Förbrytaren Jacques
Collin (alias Vautrin, alias Carlos Herrera) är framställd som en
överlägsen individ, vilken framtvingar läsarens beundran. En stor
roll spelar också den mystiska sammanslutningen De Tretton, som
ställt sig själv utanför och ovanför lagen, och de mest sympatiska
kvinnogestalterna i La Comedie humaine äro oftast de, som förbrutit sig mot samhällsmoralen. Det är, fortsätter Guyon, som om
Balzac ansåg, att de blevo till riktiga kvinnor först i och med att
de följde sina lidelser och råkade i konflikt med samhället. Samtiden var också benägen att attackera La Comedie humaine som
amoralisk och genomsyrad av pessimism, vilket Balzac gång på
gång sökte bestrida. Men å andra sidan äro några av hans mest
betydelsefulla romaner som Le Medecin de campagne, Le Cure de
village och L’Envers de l’Histoire contemporaine bevis för att Balzac även trodde på »människans framsteg» ehuru ej på en »ständig
samhällsutveckling» (företalet).
Dualismen hos Balzac gällde inte bara pessimism – optimism,
utan den manifesterade sig på ett flertal områden, icke minst på
det religiösa. »Jag skriver i ljuset av två eviga Sanningar: Religionen och Monarkien» förklarar han stolt i företalet, och med
religion menade han den romersk-katolska. Man har velat göra
gällande (oftast med stöd av några rader i ett brev från Balzac
till Madame Hanska), att hans positiva inställning på detta område enbart gällde religionen som samhällsbevarande disciplin. I
själva verket är förhållandet- som alltid, då det gäller Balzac- 356
..
–
Balzacs Comedie humaine i sekelperspektiv
ej så enkelt, och på katolskt håll har P. Bertault, som ägnat en
diger avhandling åt hans religiösa upplevelser och ställningstaganden, konstaterat, att han sammansmälte ett otal motsägelsefulla tendenser. Efter att ha ingående studerat de olika faserna
av Balzacs andliga liv kommer Bertault till den slutsatsen, att
Balzac, med undantag av en kort period av »voltairianism» i sin
ungdom, livet igenom trodde på en Högre Makt. Icke dess mindre
finns det sidor i La Comedie humaine, som äro besjälade av intensiv och äkta katolsk känsla, och även om Rom uppfört Balzacs
»omnes fabulae amatoriae» på Index, kan man på katolskt håll ej
frånkänna honom förtjänsten att ha framhävt religionens sociala
betydelse vid en tidpunkt, då flertalet av hans yrkesbröder intogo
en fientlig eller i bästa fall indifferent ställning till Kyrkan.
Politiskt var Balzac än liberal, än ultrakonservativ (ett otal
andra sporadiskt förekommande inställningar att förtiga). För
dessa genomgående motsägelser ger Guyon en intressant förklaring; å ena sidan skulle Balzac ha låtit sig ledas av vad Guyon
kallar hans »esthetisme social», som föranledde honom att se och
bedöma världen ur konstnärlig synpunkt, å den andra intog han
samhällsteoretikerns ståndpunkt. Ty redan innan Balzac nådde
fram till berömmelse, hade han ett öga åt politiken som ett
eventuellt fält för sin ambition och sitt maktbegär; efter de första
litterära framgångarna deltog han i förberedarrdet av valen 1831
och 1832 och utformade i politiska pamfletter sin samhällsteori i
en för legitimisterna- som vilkas valkandidat han ställde uppvälbehaglig form. Emellertid kom han livet igenom aldrig att
skaka av sig en från sin ursprungliga miljö medförd moderat
liberalism. Politikern Balzac blev aldrig tagen på allvar. »Under
hans livstid» skriver Guyon, »ville inget parti kännas vid honom,
men efter hans död kunde alla partier göra anspråk på honom.»
Det grumliga i Balzacs politiska åskådning liksom andra mer eller
mindre tvivelaktiga drag hos honom kommer dock i skymunelan
inför det öppenhjärtiga, godtrogna och fantasifulla i hans väsen,
det fenomenala i hans arbetsprestation – hans arbetsdag varierade mellan nio och fjorton timmar om dygnet – och det genialt
skapande i hans konstnärsskap.
Hur bör man bäst ge sig i kast med La Comedie Humaine?
Claude Mauriac ger följande råd: »En klok läsare av Balzac bör
avlägga ett tålamodslöfte och seelan foga sig efter författarens
egen rytm.» Detta råd följer man instinktivt, då man ger sig på
långfärd genom samtliga delar av La Comedie humaine. Det blir
357
Dagmar Almenberg
en träningssak att ej låta sig förbluffas av de tvära kastningarna
från fantasi till verklighet, från romantik till realism, från höglitterära till följetongsmässiga skildringar. Några större ojämnheter de olika romanerna och novellerna emellan förefinnas – på
några undantag när – dock knappast. Tvärtom är det anmärkningsvärt, att nästan varje verk, av den ene eller den andre Balzacentusiasten har utpekats som mästerverket framför andra. Claude
Mauriac anser vidare, att den, som ännu ej stiftat bekantskap
med Balzacs litterära skapelser, i första hand bör läsa Le Pere
Goriot, Les Illusions perdues och Spiendeurs et l\1:iseres des Courtisanes- de »bärande bjälkarna» i La Comedie humaine, som han
kallar dessa tre stora romaner. Men, som han mycket riktigt på-
pekar, det är svårt att få fullt utbyte av detta stora romanverk
med mindre än att man läser det i sin helhet: några ord, vilka
åsyfta en händelse som författaren förutsätter, att läsaren redan
känner till, kunna ha den djupaste innebörd eller avse en effekt,
som måste gå den oinvigde totalt förbi. Emellertid, för den som
ej vill fördjupa sig i ämnet utan endast »lukta» på det, finnas
novellerna att tillgå. Anatole France, som höll Balzac »för det
moderna Frankrikes största historiker», satte exempelvis La
Grenadiere och La Femme abandonnee konstnärligt sett högre än
romanerna. De korta berättelserna Le Message, Le Requisitionnaire, La Messe de l’athee, Z. Marcas m. fl. äro också representativa för olika sidor hos Balzac, och läsningen av dem borde vara
tillräcklig för att övertyga om att det ej endast är som »den moderna romanens fader» och en av de dominerande figurerna i
fransk 1800-talslitteratur, som Balzac är värd vår uppmärksamhet. Få författare äga nämligen såsom han förmågan att under
förströelsens täckmantel få oss att se oss själva i vårt förhållande
till medmänniskor och samhälle. I sista hand är det kanske som
stimulans till egen tankeverksamhet man oftast och med största
utbyte återväneler till La Comedie humaine.
358