Krigspotentialen i öst och väst
1950
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KRIGSPOTENTIALEN
I ÖST OCH VÄST
Av major ERIK ROSENGREN
ETT studium av de ekonomiska resurserna hos öst och väst försvåras av det faktum, att det statistiska materialet för östblockets
vidkommande är ofullständigt och opålitligt (för närmare studier
rörande den ryska statistikens tillförlitlighet hänvisas till Colin
Clarks arbete »A Critique of Russian Statistics» (London, 1939)
samt till ett antal artiklar i »Review of Economics and Statistics»,
1947: 4 och 1948:1). Om de tillgängliga uppgifterna för de senaste
åren kompletteras med förkrigssiffror, är det emellertid möjligt
att bedöma östblockets resurser inom en felmarginal, som ej på
något avgörande sätt förrycker en styrkejämförelse i stort.
Krigets utveckling i totalitär riktning har medfört att folkmängdens starlek blivit en alltmer betydelsefull faktor för de krigförande. För närvarande har Sovjetunionen omkring 200 miljoner
människor att ställa upp mot Förenta staternas 150 miljoner. I
Sovjets europeiska satellitstater och ockuperade områden leva
ytterligare 115 miljoner. Atlantpaktsstaterna ha en sammanlagd
folkmängd på nära 340 miljoner, vartill komma inemot 30 miljoner
i Grekland och Turkiet. I den aktuella maktgrupperingen ha alltså
redovisats 315 miljoner människor för östblocket mot 370 miljoner
för västblocket. Denna överlägsenhet till västblockets favör blir
än större om hänsyn tages till i vilken mån världens övriga befolkning kan tänkas komma att inräknas på de båda sidorna vid
ett eventuellt krig. östblocket har sina viktigaste reserver i Fjärran östern. Här ha de kinesiska kommunisterna fått makten över
allt större del av sitt lands befolkning, som totalt uppgår till mellan
450 och 475 miljoner. Sovjetunionens övriga satellitstater i Östasien med Mandsjuriet i spetsen räknar en folkmängd av sammanlagt 50 miljoner. Västblockets reserver ligga främst inom det
brittiska samväldet, som utom moderlandet och Kanada i sig
innesluter över 500 miljoner människor. Härtill komma de övriga
makternas kolonier och andra intresseområden. Därjämte kan den
22
–
Krigspotentialen i öst och väst
sydamerikanska kontinenten tänkas ställa större eller mindre del
av sin folkmängd till västmakternas förfogande. Vid en styrkejämförelse beträffande befolkningen bör slutligen beaktas, att
kvaliten hos människomaterialet allmänt sett torde vara högre
inom västblocket.
Vid sidan av den mänskliga faktorn utgör tillgången på råvaror
en grundläggande förutsättning för framgång i ett modernt krig.
I detta avseende har västblocket för närvarande ett markant övertag. Ar 1939 producerade Förenta staterna nära fyra gånger så
stora mängder av mineralier och andra industriråvaror som Sovjetunionen, det land som kom närmast efter i världsstatistiken.
Denna proportion torde i stort sett även gälla i dagens läge. överhuvud taget är den övervägande delen av världsproduktionen av
de viktigaste råvarorna förlagd till Amerika, som till sin helhet
kan anses som en relativt säker råvarubas för västblocket. De mest
betydande undantagen äro krom- och manganmalm, där östblockets produktion torde avsevärt överstiga den amerikanska kontinentens, samt tennmalm som huvudsakligen brytes i Sydöstasien.
Vidare är Amerikas produktion av naturgummi av mycket ringa
omfattning, en brist, som emellertid vid behov kan kompenseras
genom användande av syntetiskt gummi. .
Grundläggande för all industriell verksamhet är produktionen
av kol, olja och elektrisk kraft. storleken år 1948 av denna produktion inom atlantpaktsstaterna, respektive Sovjetunionen och dess
europeiska satellitstater framgår av fig. l och 2 a.
Som synes är östblockets underlägsenhet särskilt påtaglig i fråga
om olja. Visserligen torde den ryska oljeproduktionen numera ha
nått upp till samma storleksordning som den högsta förkrigsnivån,
men å andra sidan överstiger redan den nuvarande fredsefterfrå-
gan den löpande produktionen. Det är därför troligt, att oljeförsörjningen blir ett av östblockets svåraste problem vid en väpnad
konflikt, särskilt som den moderna krigföringen blivit alltmer
drivmedelskrävande. Som ett exempel på det stora intresse Sovjetunionen visat för att tillförsäkra sig oljetillförsel även på lång sikt
kan nämnas de vid de österrikiska fredsförhandlingarna framförda kraven på 50-årig koncession över drygt hälften av den relativt sett obetydliga österrikiska oljeproduktionen. Också på gummi
lider östblocket allvarlig brist. Det är sannolikt, att den ryska produktionen av syntetiskt gummi, som för 1938 beräknats till 50 000
ton, ökats väsentligt. Många tecken tyda emellertid på att den
utbyggda kapaciteten icke förmår täcka behovet under ett lång- 23
Erik Rosengren
Produktionen 1948 av kol och olja.
Kol
miljoner ton
Övriga
320 atlant·
paktstater
satellitstater
i Europa
Sovjetunionen
2
Fig. l.
Råolja.
miljoner ton
satellitstater
i Europa
Källor: FN:s statistik, för Sovjetunionen uppskattning.
varigt krig. I övrigt har östblocket enligt tillgängliga uppgifter
en knapp försörjning med koppar, bly och tenn samt andra legeringsmetaller än mangan och krom. På detta område står ej heller
mycket att vinna genom en expansion västerut i Europa – med
undantag i fråga om kvicksilver, som produceras i stora kvantiteter i Italien och Spanien.
På längre sikt är det möjligt att avsevärda förskjutningar
kunna inträffa i råvaruproduktionens geografiska fördelning allteftersom nya fyndigheter bli bearbetade. Då Sovjetunionen ännu
torde vara ofullständigt geologiskt undersökt, bör sannolikheten
för nyfynd vara större där än i Förenta staterna. Detta uppväges
emellertid bl. a. av att stora delar av det övriga Amerika hittills
endast utforskats ytterst extensivt i detta avseende.
Vid en styrkejämförelse äro emellertid inte bara råvarutillgångarna utan också förmågan till industriell förädling av betydelse.
Det är givetvis svårt att med siffror jämföra storleken av den totala industriproduktionen på de båda sidorna. Med ledning av
Nationernas förbunds beräkningar från mellankrigstiden kan man
emellertid göra vissa uppskattningar. Förenta staterna svarar numera säkerligen ensamt för minst 50 procent och tillsammans med
24
Krigspotentialen i öst och väst
Produktion 1948 av elektrisk kraft och stål.
Elektrisk kraft
miljarder kWh
Väst
Fig. 2 a.
satellitstater
i Europa
Sovjetunionen
Stål
miljoner ton
Fig. 2 b.
satellitstater
·i Europa
Sovjetunionen
Källor: FN:s statistik, för Sovjetunionen uppskattning.
övriga atlantpaktsstater (inkl. Västtyskland) för omkring 75 procent av världsproduktionen. östblocket i sin helhet torde icke
komma upp till mer än drygt 15 procent. De övriga knappa 10
procenten av världens industriproduktion ske nästan uteslutande i
områden med västmaktsinflytande.
Den tunga industrins och krigsindustrins kärna ligger i produktionen av stål. Hur denna produktion fördelar sig på de båda
maktblocken framgår av fig. 2 b. Förädlingsindustriens storlek i
övrigt kan approximativt bedömas med ledning av den inhemska
råvaruutvinningen. Härvid är dock att märka, att atlantpaktsstaternas industrikapacitet är utbyggd för bearbetning av såväl
egna som en avsevärd mängd importerade råvaror, medan östmakternas industri i stort sett arbetar endast med inhemska råvaror.
En jämförelse mellan de båda maktblockens industriella krigspotential med ledning av de senaste siffrorna för fredsproduktionen av krigsviktiga varor ger alltså ett tydligt bevis på västblockets markanta överlägsenhet på det ekonomiska området. Åndå
skänker en sådan jämförelse icke full rättvisa åt västblocket. Pro- 25
Erik Rosengren
duktionssiffrorna från tider av fred ge nämligen endast en viss
vägledning för vad som kan produceras under ett krig. Detta förhållande är särskilt aktuellt för Förenta staterna.
När man med ledning av fredsstatistiken över krigsekonomiskt
väsentliga varor söker bedöma produktionsmöjligheterna under ett
krig, är det av vikt att undersöka i vilken utsträckning fredsproduktionen i dess helhet utgöres av varor, som ha direkt samband
med befolkningens levnadsstandard. Härmed avses såväl rena konsumtionsvaror som varor av mera varaktig karaktär, t. ex. bostadshus, spårvagnar, bilar och kylskåp. Ett land med en procentuellt
sett stor del av produktionsapparaten inställd på tillverkning av
dylika varor kan, om så erfordras, friställa en avsevärd del av
industrin för krigsproduktion genom att sänka folkets levnadsstandard. I denna fråga föreligga stora olikheter mellan öst- och
västblocken.
Inom Sovjetunionen äro möjligheterna icke stora att under krig
pressa ner den redan nu låga levnadsstandarden. Under den på-
gående industrialiseringen har folkets försörjning – häri inbegripet bostadsbyggande – alltmer eftersatts till förmån för den
tunga industrins utvidgning. Ett tydligt uttryck för den rådande
situationen gav Stalin 1946 i samband med den löpande femårsplanens ikraftträdande, då han yttrade, att det ryska folket icke
kunde räkna med att före 1960 få del av industrins expansion i
form av ökad tillgång på konsumtionsvaror. Något större tillskott
till rustningsindustrin torde därför vid ett krigsfall icke kunna
ske i Sovjetunionen genom att ta i anspråk industrikapacitet, som
arbetar i folkförsörjningens tjänst. I Sovjetunionens satellitstater
i Europa, som med undantag för Tjeckoslovakien äro agrarländer
under-industrialisering, är situationen i huvudsak densamma som
i Sovjetunionen.
Västmakterna däremot kunna genom att inskränka på befolkningens jämförelsevis höga levnadsstandard omställa en avsevärd
del av industrin till rustningsproduktion. En särskilt gynnsam
ställning i detta avseende inta Förenta staterna. Sådana nyligen
uppnådda årsproduktionssiffror som 5 miljoner personbilar (mer
än 15 gånger den ryska produktionen), 5 miljoner kylskåp, 20 miljoner radioapparater, 4 miljoner dammsugare och över 4 miljoner
tvättmaskiner ge en god bild av den amerikanska industrins produktionsreserver vid ett krigsfall. Om det privata näringslivets
och privatpersoners köp per invånare i Förenta staterna under
1948 hade minskats till samma nivå som 1939 eller 1944, vilka år i
26
Krigspotentialen i öst och väst
detta avseende äro ungefärligen likvärdiga, skulle varor och tjänster för ytterligare 50—75 miljarder dollars kunnat användas för
försvarsändamåL Detta belopp är ungefär fyra gånger så stort
som värdet av de årliga land-leaseleveranserna under senaste kriget, då dessavoro som störst. I en krigssituation skulle helt naturligt denna frigjorda kapacitet kunna avsevärt ökas, om landet
tvingas sänka levnadsstandarden under den internationellt sett
mycket höga nivå, som rådde 1939 och 1944.
En ökning av rustningsproduktionen kan även ske genom utbyggande av ny kapacitet och intensivare utnyttjande av de befintliga anläggningarna. Härvid är det av vikt att observera, att
Sovjetunionens industri sedan många år tillbaka utvidgas i den
högsta takt, som är möjlig inom den uttagna arbetstiden. Efterfrågan på alla slags industrivaror inom landet är så stor, att den
icke kan tänkas tillnärmelsevis bli mättad inom åtskilliga decennier framåt. I Förenta staterna har visserligen produktionsapparaten, även under de senaste åren, utbyggts i snabbare takt
än i Sovjetunionen, men å andra sidan har den rådande varuefterfrågan verkat i viss mån återhållande på kapacitetsökningen. Expansionsmöjligheterna i fredstid ha icke, som skett i Sovjetunionen, uttagits till det yttersta. Förenta staternas industri har
härigenom vid behov en reserv att tillgripa, som icke har sin motsvarighet inom den ryska industrin.
överhuvudtaget måste den amerikanska industrin bedömas vara
avsevärt överlägsen den ryska i vad avser möjligheterna att vid
en krigsanspänning öka produktionen. Erfarenheterna från andra
världskriget ge ett tydligt belägg för den våldsamma expansionskraften inom det amerikanska näringslivet, när alla resurser utnyttjas. Som exempel kan nämnas, att följande procentuella produktionsökning för vissa viktiga varor ägde rum under kriget i
förhållande till förkrigstiden: kol 50 procent, stål 70 procent, koppar 80 procent, aluminium 500 procent och nickel 200 procent.
Nationalprodukten (den totala produktionen av varor och tjänster
under ett år), som under 30-talet genomgått en blygsam ökning,
steg mellan 1939 och 1944 till ungefär det dubbla. Påpekas bör, att
den amerikanska industrin hade en viss kapacitet outnyttjad vid
andra världskrigets början till följd av förkrigstidens undernormala sysselsättningsnivå. A andra sidan finns även i dagens läge
outnyttjad kapacitet på grund av att vissa industrigrenar, som
kraftigt utbyggts under kriget, fått en storlek, som i många fall
vida överstiger den nuvarande marknadens behov. Även om det
27
Erik Rosengren
är svårt att förutspå hur stor produktionsökningen inom Förenta
staterna skulle kunna bli vid en ny anspänning, är det av stor
betydelse att hålla det amerikanska näringslivets överlägsna expansionskraft i minnet, när man jämför de båda maktgruppernas
krigspotential med utgångspunkt från de nuvarande produktionssiffrorna.
I Sovjetunionen verka många faktorer hämmande på möjligheterna att i högre takt än den nuvarande öka produktionens storlek. Ett allvarligt problem är bland annat industrins försörjning
med råvaror. Detta har sin grund i transportsvårigheter samt
svårigheter vid fyndigheternas bearbetning, beroende på otillräcklig tillgång på maskinell utrustning. Transportväsendet har icke
kunnat utbyggas i samma takt som industrin. Det är synnerligen
bristfälligt och torde under ett krig bli en av det ryska näringslivets känsligaste punkter.
I begynnelseskedet av ett krig spelar givetvis krigsberedskapen
hos industrin en betydelsefull roll. Sovjetunionens ekonomi har
för närvarande en struktur, som icke torde mycket förändras vid
ett krigsfall. Inom industrin lägges utan tvivel även nu i fredstid
huvudvikten vid rustningsproduktionen. Den amerikanska industrin är säkerligen icke på samma sätt som den ryska rustad för
krig. Å andra sidan är beredskapen avsevärt högre nu än vid
andra världskrigets utbrott. De senaste årens upprustningsprogram har medfört, att en icke ringa del av industrin åter är sysselsatt med tillverkning av krigsmateriel. En omfattande lagring
pågår av viktiga strategiska råvaror, bl. a. legeringsmetaller.
Planer ha uppgjorts för industrins mobilisering och förberedelser
vidtagits, t. ex. i form av färdigställandet av ritningar på materiel,
som kan bli föremål för produktion vid ett krigsfall. Slutligen har
man värdefulla erfarenheter från det senaste kriget att bygga på.
En annan betydelsefull fråga under ett tredje världskrig är industrins lokalisering. Förenta staternas industri är till 65 procent
koncentrerad till östra delen av kontinenten inom ett område upptagande en knapp tiondel av landets ytvidd, men återstoden är
ganska jämnt fördelad över området i övrigt. Den ryska industrin
har däremot samlats till ett fåtal större centra: Ukraina, Moskva,
Leningrad, Ural, Kusnetzk, Kaukasus och några områden i Fjärran östern. Produktionen är dessutom i hög grad koncentrerad till
jättefabriker. Förstöras ett’ fåtal nyckelanläggningar är det sannolikt, att stora delar av produktionen förlamas. Den amerikanska
industrin har visserligen också många jätteanläggningar, men i
28
o -.Å..••’
Krigspotentialen i öst och väst
ett näringsliv, där konkurrens råder, spjälkas allmänt sett produktionen upp på ett större antal enheter än vid centraldirigerad
hushållning. Den ryska industrin torde sålunda vara mera sårbar
för angrepp från luften än den amerikanska, särskilt som numera
det enskilda anfallet genom atombombens tillkomst kan åstadkomma förstörelse inom en större yta än tidigare.
För ett modernt krig fordras emellertid icke endast vapen och
annan utrustning. Lika viktigt är det att stridskrafternas och
hemmabefolkningens försörjning med livsmedel är tryggad. Efter
vad man nu kan bedöma, tycks den samlade tillgången på livsmedel inom båda maktgrupperna kunna motsvara behovet vid
krig, även om man ser några år framåt i tiden. En icke oansenlig mängd födoämnen har på ömse sidor lagrats som strategisk
reserv. Detta medför, att sannolikt mer än ett års missväxt måste
inträffa, innan en allvarlig knapphet på livsmedel uppstår för
någon av parterna. Det är emellertid av vikt att observera det
försörjningsproblem inom västblocket, som består i att Västeuropa icke är självförsörjande med livsmedel. Förenta staterna kan
visserligen normalt fylla den rådande bristen, i värsta fall genom
att knappa in på den egna mycket höga levnadsstandarden, men å
andra sidan äro transportvägarna långa och sårbara under krig.
En fråga, som med stort intresse följes världen runt – icke
minst i Sovjetunionen – är den amerikanska konjunkturutvecklingen. Från ryskt håll har ofta gjorts gällande, att den stora
ekonomiska krisen inom västerlandet icke vore långt avlägsen.
Dessa förutsägelser ha emellertid hittills slagit fel. De nedgångsimpulser inom Förenta staternas näringsliv, som gjort sig gällande
under 1947 och under förra hälften av 1949, ha kunnat övervinnas,
om än med viss svårighet i det senare fallet. Sannolikheten för
nya mera djupgående depressionstendenser ökas dock för varje år
som går. A andra sidan kan emellertid numera den offentliga konjunkturpolitiken motverka eller mildra nedgångstendenserna inom
det enskilda näringslivet på ett annat sätt än vad tidigare varit
fallet. Depressioner av 1930-talets storleksordning torde icke längre
vara aktuella. En mera genomgripande konjunkturavmattning i
Förenta staterna skulle säkerligen inverka menligt på dess krigspotential. Visserligen är det att räkna med att en ökning av krigsmaterielproduktionen skulle vidtagas som konjunkturstöttande åtgärd, men å andra sidan skulle det successiva utbyggandet av
produktionsapparaten inom olika industrigrenar under en tid avsakta. Det är vidare troligt, att en amerikansk depression skulle
29
Erik Rosengren
sprida sig till övriga länder inom västblocket med ekonomiska och
inrikespolitiska svårigheter som följd.
För Sovjetunionens ekonomi medförde den stora depressionen
i början av 1930-talet kännbara följder, även om dessa voro långt
mindre allvarliga än inom de västeuropeiska länderna. Det ryska
näringslivet hade vid denna tidpunkt ännu en icke obetydlig kontakt med världsmarknaden. Sedan dess har emellertid Sovjet alltmer isolerat sig från världen i övrigt, vilket medfört att dess
näringsliv endast i ringa utsträckning påverkas av konjunktursvängningarna på världsmarknaden. Genom att den ryska ekonomin är helt dirigerad av statsmakterna, har man vidare bättre
möjligheter att råda över konjunkturerna än i länder med friare
ekonomiska system. En depression enligt vanlig nationalekonomisk uppfattning är icke sannolik inom Sovjetunionen eller dess
satellitstater så länge de styrande förmå utöva en fullständig
kontroll över ekonomin.
Sammanfattningsvis kan konstateras, att väst uppvisar en väldig överlägsenhet vid en jämförelse mellan de två stora maktgruppernas resurser. Visserligen har östblockets näringsliv sannolikt en högre krigsberedskap, men denna fördel torde endast vara
aktuell under ett kortare inledningsskede. Denna bedömning avser
emellertid endast de grundläggande ekonomiska förutsättningarna.
Envar inser däremot, att de nuvarande militära styrkeförhållandena på kortare sikt innebära betydande faror för den europeiska
delen av västblocket.
30
I ÖST OCH VÄST
Av major ERIK ROSENGREN
ETT studium av de ekonomiska resurserna hos öst och väst försvåras av det faktum, att det statistiska materialet för östblockets
vidkommande är ofullständigt och opålitligt (för närmare studier
rörande den ryska statistikens tillförlitlighet hänvisas till Colin
Clarks arbete »A Critique of Russian Statistics» (London, 1939)
samt till ett antal artiklar i »Review of Economics and Statistics»,
1947: 4 och 1948:1). Om de tillgängliga uppgifterna för de senaste
åren kompletteras med förkrigssiffror, är det emellertid möjligt
att bedöma östblockets resurser inom en felmarginal, som ej på
något avgörande sätt förrycker en styrkejämförelse i stort.
Krigets utveckling i totalitär riktning har medfört att folkmängdens starlek blivit en alltmer betydelsefull faktor för de krigförande. För närvarande har Sovjetunionen omkring 200 miljoner
människor att ställa upp mot Förenta staternas 150 miljoner. I
Sovjets europeiska satellitstater och ockuperade områden leva
ytterligare 115 miljoner. Atlantpaktsstaterna ha en sammanlagd
folkmängd på nära 340 miljoner, vartill komma inemot 30 miljoner
i Grekland och Turkiet. I den aktuella maktgrupperingen ha alltså
redovisats 315 miljoner människor för östblocket mot 370 miljoner
för västblocket. Denna överlägsenhet till västblockets favör blir
än större om hänsyn tages till i vilken mån världens övriga befolkning kan tänkas komma att inräknas på de båda sidorna vid
ett eventuellt krig. östblocket har sina viktigaste reserver i Fjärran östern. Här ha de kinesiska kommunisterna fått makten över
allt större del av sitt lands befolkning, som totalt uppgår till mellan
450 och 475 miljoner. Sovjetunionens övriga satellitstater i Östasien med Mandsjuriet i spetsen räknar en folkmängd av sammanlagt 50 miljoner. Västblockets reserver ligga främst inom det
brittiska samväldet, som utom moderlandet och Kanada i sig
innesluter över 500 miljoner människor. Härtill komma de övriga
makternas kolonier och andra intresseområden. Därjämte kan den
22
–
Krigspotentialen i öst och väst
sydamerikanska kontinenten tänkas ställa större eller mindre del
av sin folkmängd till västmakternas förfogande. Vid en styrkejämförelse beträffande befolkningen bör slutligen beaktas, att
kvaliten hos människomaterialet allmänt sett torde vara högre
inom västblocket.
Vid sidan av den mänskliga faktorn utgör tillgången på råvaror
en grundläggande förutsättning för framgång i ett modernt krig.
I detta avseende har västblocket för närvarande ett markant övertag. Ar 1939 producerade Förenta staterna nära fyra gånger så
stora mängder av mineralier och andra industriråvaror som Sovjetunionen, det land som kom närmast efter i världsstatistiken.
Denna proportion torde i stort sett även gälla i dagens läge. överhuvud taget är den övervägande delen av världsproduktionen av
de viktigaste råvarorna förlagd till Amerika, som till sin helhet
kan anses som en relativt säker råvarubas för västblocket. De mest
betydande undantagen äro krom- och manganmalm, där östblockets produktion torde avsevärt överstiga den amerikanska kontinentens, samt tennmalm som huvudsakligen brytes i Sydöstasien.
Vidare är Amerikas produktion av naturgummi av mycket ringa
omfattning, en brist, som emellertid vid behov kan kompenseras
genom användande av syntetiskt gummi. .
Grundläggande för all industriell verksamhet är produktionen
av kol, olja och elektrisk kraft. storleken år 1948 av denna produktion inom atlantpaktsstaterna, respektive Sovjetunionen och dess
europeiska satellitstater framgår av fig. l och 2 a.
Som synes är östblockets underlägsenhet särskilt påtaglig i fråga
om olja. Visserligen torde den ryska oljeproduktionen numera ha
nått upp till samma storleksordning som den högsta förkrigsnivån,
men å andra sidan överstiger redan den nuvarande fredsefterfrå-
gan den löpande produktionen. Det är därför troligt, att oljeförsörjningen blir ett av östblockets svåraste problem vid en väpnad
konflikt, särskilt som den moderna krigföringen blivit alltmer
drivmedelskrävande. Som ett exempel på det stora intresse Sovjetunionen visat för att tillförsäkra sig oljetillförsel även på lång sikt
kan nämnas de vid de österrikiska fredsförhandlingarna framförda kraven på 50-årig koncession över drygt hälften av den relativt sett obetydliga österrikiska oljeproduktionen. Också på gummi
lider östblocket allvarlig brist. Det är sannolikt, att den ryska produktionen av syntetiskt gummi, som för 1938 beräknats till 50 000
ton, ökats väsentligt. Många tecken tyda emellertid på att den
utbyggda kapaciteten icke förmår täcka behovet under ett lång- 23
Erik Rosengren
Produktionen 1948 av kol och olja.
Kol
miljoner ton
Övriga
320 atlant·
paktstater
satellitstater
i Europa
Sovjetunionen
2
Fig. l.
Råolja.
miljoner ton
satellitstater
i Europa
Källor: FN:s statistik, för Sovjetunionen uppskattning.
varigt krig. I övrigt har östblocket enligt tillgängliga uppgifter
en knapp försörjning med koppar, bly och tenn samt andra legeringsmetaller än mangan och krom. På detta område står ej heller
mycket att vinna genom en expansion västerut i Europa – med
undantag i fråga om kvicksilver, som produceras i stora kvantiteter i Italien och Spanien.
På längre sikt är det möjligt att avsevärda förskjutningar
kunna inträffa i råvaruproduktionens geografiska fördelning allteftersom nya fyndigheter bli bearbetade. Då Sovjetunionen ännu
torde vara ofullständigt geologiskt undersökt, bör sannolikheten
för nyfynd vara större där än i Förenta staterna. Detta uppväges
emellertid bl. a. av att stora delar av det övriga Amerika hittills
endast utforskats ytterst extensivt i detta avseende.
Vid en styrkejämförelse äro emellertid inte bara råvarutillgångarna utan också förmågan till industriell förädling av betydelse.
Det är givetvis svårt att med siffror jämföra storleken av den totala industriproduktionen på de båda sidorna. Med ledning av
Nationernas förbunds beräkningar från mellankrigstiden kan man
emellertid göra vissa uppskattningar. Förenta staterna svarar numera säkerligen ensamt för minst 50 procent och tillsammans med
24
Krigspotentialen i öst och väst
Produktion 1948 av elektrisk kraft och stål.
Elektrisk kraft
miljarder kWh
Väst
Fig. 2 a.
satellitstater
i Europa
Sovjetunionen
Stål
miljoner ton
Fig. 2 b.
satellitstater
·i Europa
Sovjetunionen
Källor: FN:s statistik, för Sovjetunionen uppskattning.
övriga atlantpaktsstater (inkl. Västtyskland) för omkring 75 procent av världsproduktionen. östblocket i sin helhet torde icke
komma upp till mer än drygt 15 procent. De övriga knappa 10
procenten av världens industriproduktion ske nästan uteslutande i
områden med västmaktsinflytande.
Den tunga industrins och krigsindustrins kärna ligger i produktionen av stål. Hur denna produktion fördelar sig på de båda
maktblocken framgår av fig. 2 b. Förädlingsindustriens storlek i
övrigt kan approximativt bedömas med ledning av den inhemska
råvaruutvinningen. Härvid är dock att märka, att atlantpaktsstaternas industrikapacitet är utbyggd för bearbetning av såväl
egna som en avsevärd mängd importerade råvaror, medan östmakternas industri i stort sett arbetar endast med inhemska råvaror.
En jämförelse mellan de båda maktblockens industriella krigspotential med ledning av de senaste siffrorna för fredsproduktionen av krigsviktiga varor ger alltså ett tydligt bevis på västblockets markanta överlägsenhet på det ekonomiska området. Åndå
skänker en sådan jämförelse icke full rättvisa åt västblocket. Pro- 25
Erik Rosengren
duktionssiffrorna från tider av fred ge nämligen endast en viss
vägledning för vad som kan produceras under ett krig. Detta förhållande är särskilt aktuellt för Förenta staterna.
När man med ledning av fredsstatistiken över krigsekonomiskt
väsentliga varor söker bedöma produktionsmöjligheterna under ett
krig, är det av vikt att undersöka i vilken utsträckning fredsproduktionen i dess helhet utgöres av varor, som ha direkt samband
med befolkningens levnadsstandard. Härmed avses såväl rena konsumtionsvaror som varor av mera varaktig karaktär, t. ex. bostadshus, spårvagnar, bilar och kylskåp. Ett land med en procentuellt
sett stor del av produktionsapparaten inställd på tillverkning av
dylika varor kan, om så erfordras, friställa en avsevärd del av
industrin för krigsproduktion genom att sänka folkets levnadsstandard. I denna fråga föreligga stora olikheter mellan öst- och
västblocken.
Inom Sovjetunionen äro möjligheterna icke stora att under krig
pressa ner den redan nu låga levnadsstandarden. Under den på-
gående industrialiseringen har folkets försörjning – häri inbegripet bostadsbyggande – alltmer eftersatts till förmån för den
tunga industrins utvidgning. Ett tydligt uttryck för den rådande
situationen gav Stalin 1946 i samband med den löpande femårsplanens ikraftträdande, då han yttrade, att det ryska folket icke
kunde räkna med att före 1960 få del av industrins expansion i
form av ökad tillgång på konsumtionsvaror. Något större tillskott
till rustningsindustrin torde därför vid ett krigsfall icke kunna
ske i Sovjetunionen genom att ta i anspråk industrikapacitet, som
arbetar i folkförsörjningens tjänst. I Sovjetunionens satellitstater
i Europa, som med undantag för Tjeckoslovakien äro agrarländer
under-industrialisering, är situationen i huvudsak densamma som
i Sovjetunionen.
Västmakterna däremot kunna genom att inskränka på befolkningens jämförelsevis höga levnadsstandard omställa en avsevärd
del av industrin till rustningsproduktion. En särskilt gynnsam
ställning i detta avseende inta Förenta staterna. Sådana nyligen
uppnådda årsproduktionssiffror som 5 miljoner personbilar (mer
än 15 gånger den ryska produktionen), 5 miljoner kylskåp, 20 miljoner radioapparater, 4 miljoner dammsugare och över 4 miljoner
tvättmaskiner ge en god bild av den amerikanska industrins produktionsreserver vid ett krigsfall. Om det privata näringslivets
och privatpersoners köp per invånare i Förenta staterna under
1948 hade minskats till samma nivå som 1939 eller 1944, vilka år i
26
Krigspotentialen i öst och väst
detta avseende äro ungefärligen likvärdiga, skulle varor och tjänster för ytterligare 50—75 miljarder dollars kunnat användas för
försvarsändamåL Detta belopp är ungefär fyra gånger så stort
som värdet av de årliga land-leaseleveranserna under senaste kriget, då dessavoro som störst. I en krigssituation skulle helt naturligt denna frigjorda kapacitet kunna avsevärt ökas, om landet
tvingas sänka levnadsstandarden under den internationellt sett
mycket höga nivå, som rådde 1939 och 1944.
En ökning av rustningsproduktionen kan även ske genom utbyggande av ny kapacitet och intensivare utnyttjande av de befintliga anläggningarna. Härvid är det av vikt att observera, att
Sovjetunionens industri sedan många år tillbaka utvidgas i den
högsta takt, som är möjlig inom den uttagna arbetstiden. Efterfrågan på alla slags industrivaror inom landet är så stor, att den
icke kan tänkas tillnärmelsevis bli mättad inom åtskilliga decennier framåt. I Förenta staterna har visserligen produktionsapparaten, även under de senaste åren, utbyggts i snabbare takt
än i Sovjetunionen, men å andra sidan har den rådande varuefterfrågan verkat i viss mån återhållande på kapacitetsökningen. Expansionsmöjligheterna i fredstid ha icke, som skett i Sovjetunionen, uttagits till det yttersta. Förenta staternas industri har
härigenom vid behov en reserv att tillgripa, som icke har sin motsvarighet inom den ryska industrin.
överhuvudtaget måste den amerikanska industrin bedömas vara
avsevärt överlägsen den ryska i vad avser möjligheterna att vid
en krigsanspänning öka produktionen. Erfarenheterna från andra
världskriget ge ett tydligt belägg för den våldsamma expansionskraften inom det amerikanska näringslivet, när alla resurser utnyttjas. Som exempel kan nämnas, att följande procentuella produktionsökning för vissa viktiga varor ägde rum under kriget i
förhållande till förkrigstiden: kol 50 procent, stål 70 procent, koppar 80 procent, aluminium 500 procent och nickel 200 procent.
Nationalprodukten (den totala produktionen av varor och tjänster
under ett år), som under 30-talet genomgått en blygsam ökning,
steg mellan 1939 och 1944 till ungefär det dubbla. Påpekas bör, att
den amerikanska industrin hade en viss kapacitet outnyttjad vid
andra världskrigets början till följd av förkrigstidens undernormala sysselsättningsnivå. A andra sidan finns även i dagens läge
outnyttjad kapacitet på grund av att vissa industrigrenar, som
kraftigt utbyggts under kriget, fått en storlek, som i många fall
vida överstiger den nuvarande marknadens behov. Även om det
27
Erik Rosengren
är svårt att förutspå hur stor produktionsökningen inom Förenta
staterna skulle kunna bli vid en ny anspänning, är det av stor
betydelse att hålla det amerikanska näringslivets överlägsna expansionskraft i minnet, när man jämför de båda maktgruppernas
krigspotential med utgångspunkt från de nuvarande produktionssiffrorna.
I Sovjetunionen verka många faktorer hämmande på möjligheterna att i högre takt än den nuvarande öka produktionens storlek. Ett allvarligt problem är bland annat industrins försörjning
med råvaror. Detta har sin grund i transportsvårigheter samt
svårigheter vid fyndigheternas bearbetning, beroende på otillräcklig tillgång på maskinell utrustning. Transportväsendet har icke
kunnat utbyggas i samma takt som industrin. Det är synnerligen
bristfälligt och torde under ett krig bli en av det ryska näringslivets känsligaste punkter.
I begynnelseskedet av ett krig spelar givetvis krigsberedskapen
hos industrin en betydelsefull roll. Sovjetunionens ekonomi har
för närvarande en struktur, som icke torde mycket förändras vid
ett krigsfall. Inom industrin lägges utan tvivel även nu i fredstid
huvudvikten vid rustningsproduktionen. Den amerikanska industrin är säkerligen icke på samma sätt som den ryska rustad för
krig. Å andra sidan är beredskapen avsevärt högre nu än vid
andra världskrigets utbrott. De senaste årens upprustningsprogram har medfört, att en icke ringa del av industrin åter är sysselsatt med tillverkning av krigsmateriel. En omfattande lagring
pågår av viktiga strategiska råvaror, bl. a. legeringsmetaller.
Planer ha uppgjorts för industrins mobilisering och förberedelser
vidtagits, t. ex. i form av färdigställandet av ritningar på materiel,
som kan bli föremål för produktion vid ett krigsfall. Slutligen har
man värdefulla erfarenheter från det senaste kriget att bygga på.
En annan betydelsefull fråga under ett tredje världskrig är industrins lokalisering. Förenta staternas industri är till 65 procent
koncentrerad till östra delen av kontinenten inom ett område upptagande en knapp tiondel av landets ytvidd, men återstoden är
ganska jämnt fördelad över området i övrigt. Den ryska industrin
har däremot samlats till ett fåtal större centra: Ukraina, Moskva,
Leningrad, Ural, Kusnetzk, Kaukasus och några områden i Fjärran östern. Produktionen är dessutom i hög grad koncentrerad till
jättefabriker. Förstöras ett’ fåtal nyckelanläggningar är det sannolikt, att stora delar av produktionen förlamas. Den amerikanska
industrin har visserligen också många jätteanläggningar, men i
28
o -.Å..••’
Krigspotentialen i öst och väst
ett näringsliv, där konkurrens råder, spjälkas allmänt sett produktionen upp på ett större antal enheter än vid centraldirigerad
hushållning. Den ryska industrin torde sålunda vara mera sårbar
för angrepp från luften än den amerikanska, särskilt som numera
det enskilda anfallet genom atombombens tillkomst kan åstadkomma förstörelse inom en större yta än tidigare.
För ett modernt krig fordras emellertid icke endast vapen och
annan utrustning. Lika viktigt är det att stridskrafternas och
hemmabefolkningens försörjning med livsmedel är tryggad. Efter
vad man nu kan bedöma, tycks den samlade tillgången på livsmedel inom båda maktgrupperna kunna motsvara behovet vid
krig, även om man ser några år framåt i tiden. En icke oansenlig mängd födoämnen har på ömse sidor lagrats som strategisk
reserv. Detta medför, att sannolikt mer än ett års missväxt måste
inträffa, innan en allvarlig knapphet på livsmedel uppstår för
någon av parterna. Det är emellertid av vikt att observera det
försörjningsproblem inom västblocket, som består i att Västeuropa icke är självförsörjande med livsmedel. Förenta staterna kan
visserligen normalt fylla den rådande bristen, i värsta fall genom
att knappa in på den egna mycket höga levnadsstandarden, men å
andra sidan äro transportvägarna långa och sårbara under krig.
En fråga, som med stort intresse följes världen runt – icke
minst i Sovjetunionen – är den amerikanska konjunkturutvecklingen. Från ryskt håll har ofta gjorts gällande, att den stora
ekonomiska krisen inom västerlandet icke vore långt avlägsen.
Dessa förutsägelser ha emellertid hittills slagit fel. De nedgångsimpulser inom Förenta staternas näringsliv, som gjort sig gällande
under 1947 och under förra hälften av 1949, ha kunnat övervinnas,
om än med viss svårighet i det senare fallet. Sannolikheten för
nya mera djupgående depressionstendenser ökas dock för varje år
som går. A andra sidan kan emellertid numera den offentliga konjunkturpolitiken motverka eller mildra nedgångstendenserna inom
det enskilda näringslivet på ett annat sätt än vad tidigare varit
fallet. Depressioner av 1930-talets storleksordning torde icke längre
vara aktuella. En mera genomgripande konjunkturavmattning i
Förenta staterna skulle säkerligen inverka menligt på dess krigspotential. Visserligen är det att räkna med att en ökning av krigsmaterielproduktionen skulle vidtagas som konjunkturstöttande åtgärd, men å andra sidan skulle det successiva utbyggandet av
produktionsapparaten inom olika industrigrenar under en tid avsakta. Det är vidare troligt, att en amerikansk depression skulle
29
Erik Rosengren
sprida sig till övriga länder inom västblocket med ekonomiska och
inrikespolitiska svårigheter som följd.
För Sovjetunionens ekonomi medförde den stora depressionen
i början av 1930-talet kännbara följder, även om dessa voro långt
mindre allvarliga än inom de västeuropeiska länderna. Det ryska
näringslivet hade vid denna tidpunkt ännu en icke obetydlig kontakt med världsmarknaden. Sedan dess har emellertid Sovjet alltmer isolerat sig från världen i övrigt, vilket medfört att dess
näringsliv endast i ringa utsträckning påverkas av konjunktursvängningarna på världsmarknaden. Genom att den ryska ekonomin är helt dirigerad av statsmakterna, har man vidare bättre
möjligheter att råda över konjunkturerna än i länder med friare
ekonomiska system. En depression enligt vanlig nationalekonomisk uppfattning är icke sannolik inom Sovjetunionen eller dess
satellitstater så länge de styrande förmå utöva en fullständig
kontroll över ekonomin.
Sammanfattningsvis kan konstateras, att väst uppvisar en väldig överlägsenhet vid en jämförelse mellan de två stora maktgruppernas resurser. Visserligen har östblockets näringsliv sannolikt en högre krigsberedskap, men denna fördel torde endast vara
aktuell under ett kortare inledningsskede. Denna bedömning avser
emellertid endast de grundläggande ekonomiska förutsättningarna.
Envar inser däremot, att de nuvarande militära styrkeförhållandena på kortare sikt innebära betydande faror för den europeiska
delen av västblocket.
30