Litteratur
1950
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
BAKOM JÄRNRIDÅN
Många böcker ha efter andra världskriget skrivits om Sovjetunionen, några för systemet, de flesta mot. I Freda Utleys bok »Lost Illusion», som nyligen utkommit och som nu föreligger i en utmärkt
svensk översättning med titeln »Desillusionen Sovjet», har svensk allmänhet fått en intressant och värdefull ögonvittnesskildring från
Moskva, som den icke bör försumma att taga del av. Det är en på
samma gång tragiskt fängslande och djupt lärorik framställning av
sovjetsystemets inre liv, en initierad och självupplevd skildring av
skräcken och terrorn bakom järnridån. Det är den bittra och tragiska
berättelsen om en engelsk kvinna, som reste till Sovjet, fylld av entusiasm och förtroende för »Arbetarrepubliken» – men som åtta år
senare återvände till sitt hemland, berövad sin make, sin tro och alla
sina illusioner.
Freda Utley kommer från en engelsk medelklassfamilj. Hennes fader
var en fattig socialistisk journalist medan hennes moder kom från en
radikal Manchesterfamilj. Hon fick en god uppfostran, fick göra utlandsresor med sina föräldrar och fick gå i schweiziska och engelska
internatskolor. Redan i unga år deltog hon aktivt i den politiska
rörelsen och blev så småningom kommunist trots sin vänskap med
Bertrand Russel, som förgäves försökte rädda henne från kommunistiskt inflytande.
Freda Utley inbjöds år 1927 att besöka Sovjetunionen som representant för den akademiska labourfederationen och återvände från
Moskva fylld av entusiasm. Såsom delegat- en entusiastisk och ungdomlig kommunist, som just brutit sig ut ur brittiska arbetarpartiets
puppa – trodde hon det mesta, om inte allt, som sades henne. Hon
hade ingen tidigare erfarenhet av någon polisstat, som hade kunnat
lära henne, att ingen i Sovjet vågar säga sin egen mening till en utlänning. Hon gifte sig sedan med en rysk jude, som arbetade vid
Sovjets handelsdelegation i London. Efter ett kort mellanspel i Fjärran
östern kommo makarna 1930 till Moskva, där mannen fick anställning
som specialist i ett av organen för den statliga ryska utrikeshandeln.
Författarinnan var själv till att börja med en gynnad medlem av
den kommunistiska främlingskolonien i Moskva utan att dock bli delaktig av den nya sovjetöverklassens speciella förmåner. »Sovjetrysslands societetskalender står skriven på de ransoneringskort som tilldelas den kommunistiska byråkratin.» Dessa ransoneringskort berättigade till inköp i särskilda »slutna» försäljningsställen, som alltid
var väl försedda med livsmedel och beklädnadsvaror, men som var
oåtkomliga för vanliga ryssar – endast det allra högsta skiktet av
kommunister hade tillträde till dessa exklusiva butiker. Varje av- 364
t!!l
Litteratur
vikelse från partilinjen medförde icke endast uteslutning ur partiet
utan också förlust av de värdefulla ransoneringskorten.
I en serie kapitel med de belysande rubrikerna »Livegenskapen återuppstår», »Kommunism är dyrt», »Den röda tsaren», »Syndabockar»
osv. får läsaren en skrämmande inblick i den ryska bondens och arbetarens liv. Det är en fruktansvärd skildring om hur Stalin bl. a.
ödelade landsbygden, krossade bönderna och gjorde dem åter till livegna samt vållade mellan 5 och 10 millioner bönders död genom
massakrer eller svält. En orgie av grymhet organiserades av kommunisterna. Man måste gå tillbaka till den tid, då de mongoliska
horderna på 1200-talet svepte fram över Asien och östra Europa, eller
till assyriernas massakrer i biblisk tid för att hitta motsvarigheter
till kommunisternas »klasskrig» mot de ryska bönderna. Vad tatarinvasioner och sekellångt feodalt förtryck hade påbörjat fullbordades av
sovjetregimen. Just de bönder, som haft kunskaper, duglighet och
företagsamhet nog för att kunna höja det ryska jordbruket över dess
medeltidsmässiga nivå, likviderades.
De som överlevde sjönk allt djupare i lättja och hopplöshet. Eftersom det ansågs som ett brott mot staten att höja sig över dragdjurens
nivå, arbetade de så litet som möjligt utan tanke på morgondagen,
som nästan säkert skulle vara ännu sämre än nuet.
Denna Stalins politik mot bönderna förklarar – enligt författarinnan ’—- utan tvivel till en del varför tyskarna, som i Ukraina först
hälsades som befriare, lyckades fä hela bataljoner av ryssar under
general Vlassov att under andra världskriget göra gemensam sak med
sig. Till följd av tyska psykologiska missgrepp förbyttes emellertid
snart befolkningens vänskapliga känslor i bittert hat.
Lika hemsk är berättelsen om industriarbetarna, som trycktes ned
i samma slaveri som bönderna. strejkrätten var för länge sedan avskaffad. Att nedlägga arbetet var liktydigt med högförräderi. Medan
arbetarna förbjöds att lämna sin anställning, hur dåliga arbetsförhällandena än var, fick de olika trusterna rätt att efter eget gottfinnande flytta dem från en stad eller provins till en annan, utan
hänsyn till deras önskningar. En arbetare straffades med avsked, om
han var borta en enda dag frän fabriken. Några minuters sen ankomst
straffades strängt. En arbetare, som lämnade sin anställning eller
avskedades, förlorade genast sin egen och sin familjs brödransoner.
För att slutgiltigt binda de hungriga arbetarna vid deras arbetsplatser och de missnöjda bönderna vid kollektivformerna införde Stalin
det gamla tsarryska systemet med inrikespass. I inrikespasset var ”
varje medborgares sociala ursprung inskrivet. Ingen fick efter inrikespassens införande förflytta sig från den stad eller by, där vederbö-
rande bodde, ens för en enda natt utan tillstånd av polisen. Angiveriet
slog ut i full blom. Brotten mot bestämmelserna om inrikespass ökade
antalet millioner ryssar, som dömdes till tvångsarbete i koncentrationslägren.
Slavarbetet hade blivit en väsentlig faktor i det ryska folkhushållet.
»Både arbetare och bönder hade blivit livegna hos Partiet, som ägde
staten.»
365
-”’: ..
f
Litteratur
Inom övriga områden är bilden lika trist, över allt vilar regimens
tunga hand. En vetenskapsman vågar icke redovisa sina verkliga
forskningsresultat, om han kan befara att de skulle bli misshagliga
för regimen, en statistiker vågar icke lägga fram de rätta siffrorna,
en industriledare eller en ingenjör ej de verkliga produktionssiffrorna.
Allt förfalskas. Den ständiga jakten efter syndabockar ökar oredan
på alla områden. »Sovjets styresmän ha fastnat i en nedåtgående spiral,
ur vilken de inte kunnat komma loss. Ju mer folket fruktar dem,
desto större blir deras egen fruktan för folket.»
Hela boken, där orden skälva av smärta och lidelse över allt författarinnan fått uppleva, är en blandning av bekännelse och anklagelse; bekännelse över hur fruktansvärt hon tagit miste i sin tidigare
tro på kommunismen; anklagelse mot hela sovjetregimen, dess bedrägeri, ohyggliga våldsdåd och grymhet samt korruption. Kommunismen är »en enkelriktad gata, som slutar i en återvändsgränd med
hemlig polisterror, arkebuseringsplutoner för de intellektuella och
andra ledande och koncentrationsläger och slavarbete för massorna.
Det finns ingen återvändo, ingen räddning». Men den utgör även en
varning till dem, som leva utanför järnridån. »Stalins socialistiska
regim, som började med att förslava de ryska arbetarna och bönderna,
måste fortsätta med att förslava andra folk, om den skall kunna bestå.»
Boken riktar sig i första hand till dem som snobba med sympati
och förståelse för Sovjetunionen eller som in i det sista vägra att se
verkligheten bakom kommunismens falska mask och ihärdigt förneka
alla uppgifter om dess illgärningar.
Det vore önskvärt att framförallt alla kommunismens medlöpare
kunde förmås att läsa boken, som torde vara ett av de mest skakande
och uplysande verk, som skrivits om den ryska kommunismen.
Gerald Hamilton.
366
BAKOM JÄRNRIDÅN
Många böcker ha efter andra världskriget skrivits om Sovjetunionen, några för systemet, de flesta mot. I Freda Utleys bok »Lost Illusion», som nyligen utkommit och som nu föreligger i en utmärkt
svensk översättning med titeln »Desillusionen Sovjet», har svensk allmänhet fått en intressant och värdefull ögonvittnesskildring från
Moskva, som den icke bör försumma att taga del av. Det är en på
samma gång tragiskt fängslande och djupt lärorik framställning av
sovjetsystemets inre liv, en initierad och självupplevd skildring av
skräcken och terrorn bakom järnridån. Det är den bittra och tragiska
berättelsen om en engelsk kvinna, som reste till Sovjet, fylld av entusiasm och förtroende för »Arbetarrepubliken» – men som åtta år
senare återvände till sitt hemland, berövad sin make, sin tro och alla
sina illusioner.
Freda Utley kommer från en engelsk medelklassfamilj. Hennes fader
var en fattig socialistisk journalist medan hennes moder kom från en
radikal Manchesterfamilj. Hon fick en god uppfostran, fick göra utlandsresor med sina föräldrar och fick gå i schweiziska och engelska
internatskolor. Redan i unga år deltog hon aktivt i den politiska
rörelsen och blev så småningom kommunist trots sin vänskap med
Bertrand Russel, som förgäves försökte rädda henne från kommunistiskt inflytande.
Freda Utley inbjöds år 1927 att besöka Sovjetunionen som representant för den akademiska labourfederationen och återvände från
Moskva fylld av entusiasm. Såsom delegat- en entusiastisk och ungdomlig kommunist, som just brutit sig ut ur brittiska arbetarpartiets
puppa – trodde hon det mesta, om inte allt, som sades henne. Hon
hade ingen tidigare erfarenhet av någon polisstat, som hade kunnat
lära henne, att ingen i Sovjet vågar säga sin egen mening till en utlänning. Hon gifte sig sedan med en rysk jude, som arbetade vid
Sovjets handelsdelegation i London. Efter ett kort mellanspel i Fjärran
östern kommo makarna 1930 till Moskva, där mannen fick anställning
som specialist i ett av organen för den statliga ryska utrikeshandeln.
Författarinnan var själv till att börja med en gynnad medlem av
den kommunistiska främlingskolonien i Moskva utan att dock bli delaktig av den nya sovjetöverklassens speciella förmåner. »Sovjetrysslands societetskalender står skriven på de ransoneringskort som tilldelas den kommunistiska byråkratin.» Dessa ransoneringskort berättigade till inköp i särskilda »slutna» försäljningsställen, som alltid
var väl försedda med livsmedel och beklädnadsvaror, men som var
oåtkomliga för vanliga ryssar – endast det allra högsta skiktet av
kommunister hade tillträde till dessa exklusiva butiker. Varje av- 364
t!!l
Litteratur
vikelse från partilinjen medförde icke endast uteslutning ur partiet
utan också förlust av de värdefulla ransoneringskorten.
I en serie kapitel med de belysande rubrikerna »Livegenskapen återuppstår», »Kommunism är dyrt», »Den röda tsaren», »Syndabockar»
osv. får läsaren en skrämmande inblick i den ryska bondens och arbetarens liv. Det är en fruktansvärd skildring om hur Stalin bl. a.
ödelade landsbygden, krossade bönderna och gjorde dem åter till livegna samt vållade mellan 5 och 10 millioner bönders död genom
massakrer eller svält. En orgie av grymhet organiserades av kommunisterna. Man måste gå tillbaka till den tid, då de mongoliska
horderna på 1200-talet svepte fram över Asien och östra Europa, eller
till assyriernas massakrer i biblisk tid för att hitta motsvarigheter
till kommunisternas »klasskrig» mot de ryska bönderna. Vad tatarinvasioner och sekellångt feodalt förtryck hade påbörjat fullbordades av
sovjetregimen. Just de bönder, som haft kunskaper, duglighet och
företagsamhet nog för att kunna höja det ryska jordbruket över dess
medeltidsmässiga nivå, likviderades.
De som överlevde sjönk allt djupare i lättja och hopplöshet. Eftersom det ansågs som ett brott mot staten att höja sig över dragdjurens
nivå, arbetade de så litet som möjligt utan tanke på morgondagen,
som nästan säkert skulle vara ännu sämre än nuet.
Denna Stalins politik mot bönderna förklarar – enligt författarinnan ’—- utan tvivel till en del varför tyskarna, som i Ukraina först
hälsades som befriare, lyckades fä hela bataljoner av ryssar under
general Vlassov att under andra världskriget göra gemensam sak med
sig. Till följd av tyska psykologiska missgrepp förbyttes emellertid
snart befolkningens vänskapliga känslor i bittert hat.
Lika hemsk är berättelsen om industriarbetarna, som trycktes ned
i samma slaveri som bönderna. strejkrätten var för länge sedan avskaffad. Att nedlägga arbetet var liktydigt med högförräderi. Medan
arbetarna förbjöds att lämna sin anställning, hur dåliga arbetsförhällandena än var, fick de olika trusterna rätt att efter eget gottfinnande flytta dem från en stad eller provins till en annan, utan
hänsyn till deras önskningar. En arbetare straffades med avsked, om
han var borta en enda dag frän fabriken. Några minuters sen ankomst
straffades strängt. En arbetare, som lämnade sin anställning eller
avskedades, förlorade genast sin egen och sin familjs brödransoner.
För att slutgiltigt binda de hungriga arbetarna vid deras arbetsplatser och de missnöjda bönderna vid kollektivformerna införde Stalin
det gamla tsarryska systemet med inrikespass. I inrikespasset var ”
varje medborgares sociala ursprung inskrivet. Ingen fick efter inrikespassens införande förflytta sig från den stad eller by, där vederbö-
rande bodde, ens för en enda natt utan tillstånd av polisen. Angiveriet
slog ut i full blom. Brotten mot bestämmelserna om inrikespass ökade
antalet millioner ryssar, som dömdes till tvångsarbete i koncentrationslägren.
Slavarbetet hade blivit en väsentlig faktor i det ryska folkhushållet.
»Både arbetare och bönder hade blivit livegna hos Partiet, som ägde
staten.»
365
-”’: ..
f
Litteratur
Inom övriga områden är bilden lika trist, över allt vilar regimens
tunga hand. En vetenskapsman vågar icke redovisa sina verkliga
forskningsresultat, om han kan befara att de skulle bli misshagliga
för regimen, en statistiker vågar icke lägga fram de rätta siffrorna,
en industriledare eller en ingenjör ej de verkliga produktionssiffrorna.
Allt förfalskas. Den ständiga jakten efter syndabockar ökar oredan
på alla områden. »Sovjets styresmän ha fastnat i en nedåtgående spiral,
ur vilken de inte kunnat komma loss. Ju mer folket fruktar dem,
desto större blir deras egen fruktan för folket.»
Hela boken, där orden skälva av smärta och lidelse över allt författarinnan fått uppleva, är en blandning av bekännelse och anklagelse; bekännelse över hur fruktansvärt hon tagit miste i sin tidigare
tro på kommunismen; anklagelse mot hela sovjetregimen, dess bedrägeri, ohyggliga våldsdåd och grymhet samt korruption. Kommunismen är »en enkelriktad gata, som slutar i en återvändsgränd med
hemlig polisterror, arkebuseringsplutoner för de intellektuella och
andra ledande och koncentrationsläger och slavarbete för massorna.
Det finns ingen återvändo, ingen räddning». Men den utgör även en
varning till dem, som leva utanför järnridån. »Stalins socialistiska
regim, som började med att förslava de ryska arbetarna och bönderna,
måste fortsätta med att förslava andra folk, om den skall kunna bestå.»
Boken riktar sig i första hand till dem som snobba med sympati
och förståelse för Sovjetunionen eller som in i det sista vägra att se
verkligheten bakom kommunismens falska mask och ihärdigt förneka
alla uppgifter om dess illgärningar.
Det vore önskvärt att framförallt alla kommunismens medlöpare
kunde förmås att läsa boken, som torde vara ett av de mest skakande
och uplysande verk, som skrivits om den ryska kommunismen.
Gerald Hamilton.
366