Partiernas uppgift i England efter valet
1950
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PARTIERNAs UPPGIFTER
I ENGLAND EFTER VALET
Av AUBREY JONES M. P.
ATT de brittiska allmänna valen skulle resultera i ett parlament,
där de båda sidorna är nästan lika starka är minst sagt ovanligt.
I ett sådant parlament löper det regerande partiet ständigt risken
av ett nederlag, vilket förlänar det parlamentariska skeendet ett
visst pikanteri. A andra sidan frestas regeringen oundvikligen att
inta en mindre stridbar hållning än den annars skulle göra, vilket
minskar livligheten i den parlamentariska debatten.
Det mest intressanta i de brittiska valen i februari 1950 låg
kanske inte i den säregna situation den gav upphov till i parlamentet, utan i den omprövning av ställningstaganden som därigenom påtvingats partierna, i synnerhet labour.
Fastän mindre marxistiskt än många av de socialdemokratiska
partierna på kontinenten har det brittiska arbetarpartiet under
avsevärd tid hållit fast vid det slutgiltiga målet att socialisera
produktionsmedlen, distributionen och bankväsendet, ett mål, som
i själva verket innefattas i dess stadgar. Detta skulle emellertid
inte ske i en genomgripande omvälvning, det skulle fullbordas på
traditionellt brittiskt sätt, gradvis och försiktigt. Till att börja
med skulle man socialisera vissa »fundamentala» industrier, som
representerade ungefär 20 °/o av landets totala investering. Sådant
var labours program 1918 och 1945 hade fortfarande ingen förändring skett. När denna första etapp i socialiseringen genomförts
borde man rätteligen vänta att flera skulle följa.
Under någon tid före valen i februari 1950 började det emellertid visa sig att vissa läger inom arbetarpartiet, som oroade sig för
partiets ställning hos valmännen, fann det tillrådligt att gå långsamt fram, när det gällde ytterligare socialiseringar. Fastän de
hade andra inflytanden emot sig segrade de försiktiga riktningarna, när partiets politik skulle formuleras. Valprogrammet uttryckte en avsikt att soc~alisera vissa utvalda industrier- cement,
socker och, vagt antytt, försäkringsväsendet – men dessa punkter
379
Aubrey Jones M. P.
var mindre förskräckande än man hade befarat. Det var tydligt
att även om socialiseringen kanske inte skulle överges som ett
ideal på lång sikt, den brittiska allmänheten i varje fall icke skulle
se med blida ögon på en alltför snabb tillämpning av densamma.
Valresultatet har ytterligare stärkt de försiktigas position. Det
har påståtts, att det var just den moderata delen av valmännen,
som skrämdes bort av sådana socialiseringsplaner som labours
program innehöll. Reträtten har därför blivit ännu mera tydlig,
ryktet säger att alla socialiseringsförslag kommer att försvinna
från arbetarpartiets program till nästa val med undantag av de
som avser järn- och stålindustrin. Lagen om socialiseringen av
denna industri är redan stadfäst, men i enlighet med dess bestämmelser skall den ännu inte träda i kraft på någon tid. Det har
framhållits att om partiet skulle avstå från denna särskilda åtgärd, skulle detta innebära en prestigeförlust, som skulle bli svår
att möta.
Emellertid skulle icke enbart en beräkning av valchanserna vara
tillräcklig för att åstadkomma ett fullständigt övergivande av ett
slutmål, som man så länge sett fram emot. Om nu två skilda uppfattningar om socialiseringen är rådande inom labour, beror detta
även på besvikelse med själva socialiseringens resultat. Dessa besvikelser hänför sig till mycket annat än finansiella prestationer.
Det är visserligen sant att de socialiserade industrierna inte gått
så bra och att den konservativa oppositionen har för vana att retsamt påpeka deras förluster. Men huruvida en socialiserad industri gör förlust eller ej är ingen nödvändig bedömningsgrund för
dess framgång. Eftersom den åtnjuter ett monopol, kan den lätt
undvika förluster genom att höja priserna. Den kan också åtminstone tidvis påvisa en vinst genom att uppta vissa poster till
undernormala värden, ett oklokt finansiellt handlingssätt, till vilket mer än en socialiserad industri gjort sig skyldig. Viktigare än
dessa finansiella resultat är emellertid det faktum att de socialiserade industrierna icke uppfyllt det principlöfte som förväntades
av dem.
Socialiseringen skulle inleda en ny giv från arbetarens, konsumentens och den stora allmänhetens synpunkt. Dessa tre tänktes
hädanefter spela en roll i industrins ledning, medan de förut endast varit bönder i ett kapitalistiskt schackspel. Låt oss börja med
arbetaren. Den ryska revolutionen 1918 hade lämnat efter sig ett
arv av syndikalism i England. För massan av brittiska arbetare
hade revolutionen framförallt inneburit arbetarnas kontroll och
380
—–·— ·—===~-’—………—-……:::=….;;……..—-===-==~- •
Partiernas uppgifter i England efter valet
genom hela tjugotalet hade detta slagord sina anhängare inom den
brittiska fackföreningsrörelsen. Det var arbetarnas kontroll som
man i stor utsträckning väntade sig av socialiseringen. En sådan
kontroll har emellertid inte kommit till stånd. Vissa fackföreningsledare har dock placerats i styrelser för socialiserade industrier.
Men en gång där har de tillägnat sig arbetsgivarens ställning. De
kan icke undgå att se på industrins problem med arbetsgivarens
ögon, en utveckling som inte förstås av deras anhängare. Förhållandet mellan fackföreningsledarna och medlemmarna har följaktligen blivit något spänt och en avslappning av fackföreningsdisciplinen har blivit följden.
Konsumenten har likaledes funnit att det inte inträtt någon
förändring till det bättre för hans del. De socialiserade industrierna
kan fritt bestämma sina priser och de frestas oundvikligen till att
ta ut så höga priser de kan få. Det finns få hinder för ett sådant
handlingssätt. Det socialiserade företaget måste utverka ministerns
samtycke till en prishöjning, men om alternativet är finansiell
förlust är det föga troligt att detta samtycke uteblir. Konsumentråd kan även göra framställningar till en minister, om de anse
att priserna är för höga, men dessa konsumentråd har befunnits
vara svaga och bräckliga instrument. Endast ett socialiserat företag, the British Transport Commission, måste underställa varje
ansökan om höjda avgifter en utom stående myndighet- en transportdomstoL Denna domstol granskade t. ex. helt nyligen en ansökan om höjning av järnvägsfraktavgifterna. Den hade emellertid
ingen befogenhet att i detalj granska Transport Commission’s
kostnader. Domstolen meddelade i sitt utslag, att den funnit det
omöjligt att yttra sig beträffande effektiviteten i Transport Commission’s förvaltning eller beträffande möjligheterna att göra besparingar, varför den under sådana förhållanden ej hade något
annat alternativ än att tillåta den begärda taxehöjningen.
Hos den stora allmänheten har besvikelsen varit störst ur principsynpunkt. Den förnämsta orsaken till övergången till statlig
äganderätt har uppgivits vara önskemålet om det allmännas kontroll. Det har emellertid faktiskt klarlagts att socialiseringen ej
kunnat åvägabringa en sådan kontroll. Parlamentets kontroll av
ett socialiserat företag är ytterst ringa. Frågor beträffande en
socialiserad koncerns affärer är knappast tillåtna i underhuset.
En debatt äger rum en gång om året, när någon socialiserad industri inlämnar sin rapport och då och då kan det bli en debatt om
olika synpunkter på dess arbete, såsom när British Transport Com- 381
.’! ••
Aubrey Jones M. P.
mission fick sina taxor höjda. Sådana tillfällen återkommer emellertid ej ofta.
Kontrollinstrumentet för de socialiserade företagen är i själva
verket ministern- kommunikationsministern i British Transport
Commission’s fall, bränsleministern i National Coal Board’s etc.
Svårigheten ligger däri att den översyn som utövas av ministern
inte kan bli opartisk. Om ett socialiserat företag inte går bra är
dess prestigeförlust på samma gång en prestigeförlust för ministern själv. Denne skall enligt lag utfärda förhållningsorder för
företaget. Han står i ständig kontakt med dess ledare och han har
mycket att säga till om beträffande dess politik. Därför kommer
han oundvikligen att framstå inför allmänheten som en förkämpe
för och försvarare av det socialiserade företaget och aldrig som
dess domare och kritiker. Detta var särskilt tydligt i frågan om
det östafrikanska jordnötsprojektet för vilket folkhushållningsministern var ansvarig. Kritik mot the Overseas Food Corporation
tolkades av ministern som kritik mot honom själv och det enda
han kunde göra var att motsätta sig varje begäran om undersökning av företagets affärer.
Svårigheterna, som är förknippade med de socialiserade företagen, erkännes både av labour och oppositionen. Men socialiseringsiden, som så länge genomsyrat labour, är inte lätt att förkasta. För närvarande är tendensen hos en del medlemmar av
labour att säga, att man lätt kan komma till rätta med svårigheterna. Det skulle t. ex. vara möjligt att få till stånd ett arrangemang genom vilket de socialiserade företagens prispolitik ständigt
inspekterades av utomstående myndigheter. Om så är fallet- en
sådan inspektion utifrån är säkerligen möjlig – finnes det knappast något skäl till socialisering alls. Sett ur denna synpunkt kan
ett privat monopol övervakas av en monopolkommission lika lätt
som av en statlig sådan.
Alla svårigheter kan emellertid inte övervinnas på detta sätt.
Frånvaron av allmän kontroll t. ex är inte en tillfällighet. Den
beror inte bara på att man tillämpat en särskild socialiseringsmetod. Den uppstår som en följd av själva socialiseringen. När
regeringen övertar en viss industri kan den inte längre handla
opartiskt mellan sin industri och andra industrier, mellan sin
industri och konsumenterna. Den måste bli partisk till förmån för
sitt eget företag. Ministern ifråga kan blott betänka detta dilemma.
Till ett sådant erkännande måste labour komma, innan det kan
sägas, att socialiseringens ide är slutgiltigt begravd.
382
–
Partiernas uppgifter i England efter valet
På tjugo- och trettiotalen strävade labour efter sociala reformer
och en radikalare utjämning av inkomsterna. Denna process har
nu nått sin gräns. När skatterna tar över fyrtio procent av nationalinkomsten, är en längre gående utjämning omöjlig. Under
fyrtiotalet arbetade labour för socialisering, och nu med femtiotalets ingång synes nationaliseringstanken vara på väg att kastas
överbord. Arbetarpartiet synes stå inför faran att bliva utan doktrin och vad de kommande åren skall medföra för ett parti, vars
filosofi på detta sätt skakats i sina grundvalar, kan ännu ingen
förutsäga.
Det konservativa partiet har inte samma omedelbara behov av
en omorientering av sitt ställningstagande. Dess svårigheter är
emellertid inte mindre överhängande. Om socialiseringen kommer
att minska i betydelse som stridsfråga, kommer den huvudsakliga
skillnaden mellan de båda partierna i inrikespolitiskt avseende
att hänföra sig till den ekonomiska politiken. Det mest utmärkande
draget i labours politik sedan 1945 är statsutgifternas höga nivå.
När kriget upphörde och försvarsutgifterna minskade, var det
naturligt att förvänta sig, att statsutgifterna och skatterna skulle
sjunka. Men då försvarsutgifterna sjönk, skedde istället en stor
expansion av socialvården med det resultatet att skatterna för närvarande är en obetydlighet mindre än under kriget.
Den höga beskattningens följder för landets ekonomiska ställning har varit en omdebatterad fråga. Från industrihåll har det
gjorts gällande att den medför högre kostnader, den konservativa
oppositionen har framhållit att den tar död på initiativkraften i
företagsverksamheten och på så sätt hindrar ökning av produktionen. Nackdelarna på lång sikt är förmodligen större än de
omedelbara. Det är en alldaglig företeelse att enskildas besparingar
genom den höga beskattningen reducerats till en obetydlighet. För
närvarande består enskilda besparingar till allra största delen av
sådana som gjorts av industriföretag. De belopp, som företagen
avsätter för nyanskaffning, blir ju bara mindre, om 50 procent av
deras vinst överföres till staten genom beskattning. Dessutom inträder en försämring av investeringarnas kvalitet, ty det är just
pionjärföretagsamheten, kontrasterad mot den välkända och stabiliserade verksamheten, som minskas inför utsikten att en så stor
del av en osäker vinst skulle gå förlorad till staten. Fastän höga
statsutgifter kan skänka fördelar åt landet för närvarande, måste
den höga beskattning, som är nödvändig för dessa utgifter, inverka
i motsatt riktning på levnadsstandarden i framtiden. Det är otids- 383
Aubrey Jones M. P.
enligt att betrakta en budget ifrån synpunkten av en inkomstutjämning mellan klasser. Det är mera i överensstämmelse med det
faktiska tidsläget att betrakta budgeten ifrån synpunkten av den
omfördelning den åstadkommer mellan olika tidsperioder, en omfördelning till förmån för det närvarande på framtidens bekostnad.
Den stora massan av labour är troligen fortfarande omedveten
om detta problem, men det måste vara uppenbart för de medlemmar av regeringen som är ansvariga för den ekonomiska politiken.
Oppositionen är säkert på det klara med problemet, men den ömtåliga frågan är: Vad kan den egentligen göra åt deU Om det
konservativa partiet lancerar ett program, som innebär en minskning av statsutgifterna, skulle det säkerligen vara i landets intresse, men partiet skulle samtidigt riskera att förlora allmänhetens stöd. Utan att vara orättvis kan man nog säga, att oppositionen har undvikit snarare än mött denna svårighet. När man
har begärt en minskning av statsutgifterna, har man gärna velat
framhålla, att en grundlig omläggning av politiken inte är nödvändig, att de höga utgifterna beror på slarv, slöseri och dålig
administration hos regeringen. Regeringen har troligen rätt, när
den bestrider detta och förklarar, att den minskning, som skulle
kunna åstadkommas genom en sparsammare förvaltning, skulle
bli obetydlig. Varje kraftig minskning måste drabba de förmåner,
som valmännen för närvarande åtnjuter. Det är lättare att skära
ned livsmedelsunderstöden än att minska omfattningen av själva
socialvården, men även detta skulle med nödvändighet drabba stora
delar av allmänheten.
Det är naturligtvis omöjligt att förutsäga om det konservativa
partiet kommer att bita i det sura äpplet till nästa val, men en
åskådare på underhusets läktare måste slås av det faktum att samtidigt som de flesta tänkande människor är överens om att de höga
statsutgifterna hotar grundvalarna för landets ekonomi, vill ingendera partiet riskera ett politiskt självmord genom att ange var
märkbara minskningar kan göras. Det är inte för mycket sagt,
att det inte blott är landets ekonomiska framtid som står på spel,
utan själva demokratins sak. Det är demokratiernas stora svaghet
att de frestas att för det mesta söka lösa sina problem på kort
sikt och blott mera sällan på lång sikt. Det är det konservativa
partiets plikt att rädda demokratin från denna svaghet. Endast
om det kan göra detta, medan det fortfarande har folkets stöd, kan
det både säkra landets ekonomiska ställning och försvara demokratin.
384
– – – · – – – – – – – – – . ····–·•.c’_’_ _ _-’-_ _-=”””-’——=====~~- –
I ENGLAND EFTER VALET
Av AUBREY JONES M. P.
ATT de brittiska allmänna valen skulle resultera i ett parlament,
där de båda sidorna är nästan lika starka är minst sagt ovanligt.
I ett sådant parlament löper det regerande partiet ständigt risken
av ett nederlag, vilket förlänar det parlamentariska skeendet ett
visst pikanteri. A andra sidan frestas regeringen oundvikligen att
inta en mindre stridbar hållning än den annars skulle göra, vilket
minskar livligheten i den parlamentariska debatten.
Det mest intressanta i de brittiska valen i februari 1950 låg
kanske inte i den säregna situation den gav upphov till i parlamentet, utan i den omprövning av ställningstaganden som därigenom påtvingats partierna, i synnerhet labour.
Fastän mindre marxistiskt än många av de socialdemokratiska
partierna på kontinenten har det brittiska arbetarpartiet under
avsevärd tid hållit fast vid det slutgiltiga målet att socialisera
produktionsmedlen, distributionen och bankväsendet, ett mål, som
i själva verket innefattas i dess stadgar. Detta skulle emellertid
inte ske i en genomgripande omvälvning, det skulle fullbordas på
traditionellt brittiskt sätt, gradvis och försiktigt. Till att börja
med skulle man socialisera vissa »fundamentala» industrier, som
representerade ungefär 20 °/o av landets totala investering. Sådant
var labours program 1918 och 1945 hade fortfarande ingen förändring skett. När denna första etapp i socialiseringen genomförts
borde man rätteligen vänta att flera skulle följa.
Under någon tid före valen i februari 1950 började det emellertid visa sig att vissa läger inom arbetarpartiet, som oroade sig för
partiets ställning hos valmännen, fann det tillrådligt att gå långsamt fram, när det gällde ytterligare socialiseringar. Fastän de
hade andra inflytanden emot sig segrade de försiktiga riktningarna, när partiets politik skulle formuleras. Valprogrammet uttryckte en avsikt att soc~alisera vissa utvalda industrier- cement,
socker och, vagt antytt, försäkringsväsendet – men dessa punkter
379
Aubrey Jones M. P.
var mindre förskräckande än man hade befarat. Det var tydligt
att även om socialiseringen kanske inte skulle överges som ett
ideal på lång sikt, den brittiska allmänheten i varje fall icke skulle
se med blida ögon på en alltför snabb tillämpning av densamma.
Valresultatet har ytterligare stärkt de försiktigas position. Det
har påståtts, att det var just den moderata delen av valmännen,
som skrämdes bort av sådana socialiseringsplaner som labours
program innehöll. Reträtten har därför blivit ännu mera tydlig,
ryktet säger att alla socialiseringsförslag kommer att försvinna
från arbetarpartiets program till nästa val med undantag av de
som avser järn- och stålindustrin. Lagen om socialiseringen av
denna industri är redan stadfäst, men i enlighet med dess bestämmelser skall den ännu inte träda i kraft på någon tid. Det har
framhållits att om partiet skulle avstå från denna särskilda åtgärd, skulle detta innebära en prestigeförlust, som skulle bli svår
att möta.
Emellertid skulle icke enbart en beräkning av valchanserna vara
tillräcklig för att åstadkomma ett fullständigt övergivande av ett
slutmål, som man så länge sett fram emot. Om nu två skilda uppfattningar om socialiseringen är rådande inom labour, beror detta
även på besvikelse med själva socialiseringens resultat. Dessa besvikelser hänför sig till mycket annat än finansiella prestationer.
Det är visserligen sant att de socialiserade industrierna inte gått
så bra och att den konservativa oppositionen har för vana att retsamt påpeka deras förluster. Men huruvida en socialiserad industri gör förlust eller ej är ingen nödvändig bedömningsgrund för
dess framgång. Eftersom den åtnjuter ett monopol, kan den lätt
undvika förluster genom att höja priserna. Den kan också åtminstone tidvis påvisa en vinst genom att uppta vissa poster till
undernormala värden, ett oklokt finansiellt handlingssätt, till vilket mer än en socialiserad industri gjort sig skyldig. Viktigare än
dessa finansiella resultat är emellertid det faktum att de socialiserade industrierna icke uppfyllt det principlöfte som förväntades
av dem.
Socialiseringen skulle inleda en ny giv från arbetarens, konsumentens och den stora allmänhetens synpunkt. Dessa tre tänktes
hädanefter spela en roll i industrins ledning, medan de förut endast varit bönder i ett kapitalistiskt schackspel. Låt oss börja med
arbetaren. Den ryska revolutionen 1918 hade lämnat efter sig ett
arv av syndikalism i England. För massan av brittiska arbetare
hade revolutionen framförallt inneburit arbetarnas kontroll och
380
—–·— ·—===~-’—………—-……:::=….;;……..—-===-==~- •
Partiernas uppgifter i England efter valet
genom hela tjugotalet hade detta slagord sina anhängare inom den
brittiska fackföreningsrörelsen. Det var arbetarnas kontroll som
man i stor utsträckning väntade sig av socialiseringen. En sådan
kontroll har emellertid inte kommit till stånd. Vissa fackföreningsledare har dock placerats i styrelser för socialiserade industrier.
Men en gång där har de tillägnat sig arbetsgivarens ställning. De
kan icke undgå att se på industrins problem med arbetsgivarens
ögon, en utveckling som inte förstås av deras anhängare. Förhållandet mellan fackföreningsledarna och medlemmarna har följaktligen blivit något spänt och en avslappning av fackföreningsdisciplinen har blivit följden.
Konsumenten har likaledes funnit att det inte inträtt någon
förändring till det bättre för hans del. De socialiserade industrierna
kan fritt bestämma sina priser och de frestas oundvikligen till att
ta ut så höga priser de kan få. Det finns få hinder för ett sådant
handlingssätt. Det socialiserade företaget måste utverka ministerns
samtycke till en prishöjning, men om alternativet är finansiell
förlust är det föga troligt att detta samtycke uteblir. Konsumentråd kan även göra framställningar till en minister, om de anse
att priserna är för höga, men dessa konsumentråd har befunnits
vara svaga och bräckliga instrument. Endast ett socialiserat företag, the British Transport Commission, måste underställa varje
ansökan om höjda avgifter en utom stående myndighet- en transportdomstoL Denna domstol granskade t. ex. helt nyligen en ansökan om höjning av järnvägsfraktavgifterna. Den hade emellertid
ingen befogenhet att i detalj granska Transport Commission’s
kostnader. Domstolen meddelade i sitt utslag, att den funnit det
omöjligt att yttra sig beträffande effektiviteten i Transport Commission’s förvaltning eller beträffande möjligheterna att göra besparingar, varför den under sådana förhållanden ej hade något
annat alternativ än att tillåta den begärda taxehöjningen.
Hos den stora allmänheten har besvikelsen varit störst ur principsynpunkt. Den förnämsta orsaken till övergången till statlig
äganderätt har uppgivits vara önskemålet om det allmännas kontroll. Det har emellertid faktiskt klarlagts att socialiseringen ej
kunnat åvägabringa en sådan kontroll. Parlamentets kontroll av
ett socialiserat företag är ytterst ringa. Frågor beträffande en
socialiserad koncerns affärer är knappast tillåtna i underhuset.
En debatt äger rum en gång om året, när någon socialiserad industri inlämnar sin rapport och då och då kan det bli en debatt om
olika synpunkter på dess arbete, såsom när British Transport Com- 381
.’! ••
Aubrey Jones M. P.
mission fick sina taxor höjda. Sådana tillfällen återkommer emellertid ej ofta.
Kontrollinstrumentet för de socialiserade företagen är i själva
verket ministern- kommunikationsministern i British Transport
Commission’s fall, bränsleministern i National Coal Board’s etc.
Svårigheten ligger däri att den översyn som utövas av ministern
inte kan bli opartisk. Om ett socialiserat företag inte går bra är
dess prestigeförlust på samma gång en prestigeförlust för ministern själv. Denne skall enligt lag utfärda förhållningsorder för
företaget. Han står i ständig kontakt med dess ledare och han har
mycket att säga till om beträffande dess politik. Därför kommer
han oundvikligen att framstå inför allmänheten som en förkämpe
för och försvarare av det socialiserade företaget och aldrig som
dess domare och kritiker. Detta var särskilt tydligt i frågan om
det östafrikanska jordnötsprojektet för vilket folkhushållningsministern var ansvarig. Kritik mot the Overseas Food Corporation
tolkades av ministern som kritik mot honom själv och det enda
han kunde göra var att motsätta sig varje begäran om undersökning av företagets affärer.
Svårigheterna, som är förknippade med de socialiserade företagen, erkännes både av labour och oppositionen. Men socialiseringsiden, som så länge genomsyrat labour, är inte lätt att förkasta. För närvarande är tendensen hos en del medlemmar av
labour att säga, att man lätt kan komma till rätta med svårigheterna. Det skulle t. ex. vara möjligt att få till stånd ett arrangemang genom vilket de socialiserade företagens prispolitik ständigt
inspekterades av utomstående myndigheter. Om så är fallet- en
sådan inspektion utifrån är säkerligen möjlig – finnes det knappast något skäl till socialisering alls. Sett ur denna synpunkt kan
ett privat monopol övervakas av en monopolkommission lika lätt
som av en statlig sådan.
Alla svårigheter kan emellertid inte övervinnas på detta sätt.
Frånvaron av allmän kontroll t. ex är inte en tillfällighet. Den
beror inte bara på att man tillämpat en särskild socialiseringsmetod. Den uppstår som en följd av själva socialiseringen. När
regeringen övertar en viss industri kan den inte längre handla
opartiskt mellan sin industri och andra industrier, mellan sin
industri och konsumenterna. Den måste bli partisk till förmån för
sitt eget företag. Ministern ifråga kan blott betänka detta dilemma.
Till ett sådant erkännande måste labour komma, innan det kan
sägas, att socialiseringens ide är slutgiltigt begravd.
382
–
Partiernas uppgifter i England efter valet
På tjugo- och trettiotalen strävade labour efter sociala reformer
och en radikalare utjämning av inkomsterna. Denna process har
nu nått sin gräns. När skatterna tar över fyrtio procent av nationalinkomsten, är en längre gående utjämning omöjlig. Under
fyrtiotalet arbetade labour för socialisering, och nu med femtiotalets ingång synes nationaliseringstanken vara på väg att kastas
överbord. Arbetarpartiet synes stå inför faran att bliva utan doktrin och vad de kommande åren skall medföra för ett parti, vars
filosofi på detta sätt skakats i sina grundvalar, kan ännu ingen
förutsäga.
Det konservativa partiet har inte samma omedelbara behov av
en omorientering av sitt ställningstagande. Dess svårigheter är
emellertid inte mindre överhängande. Om socialiseringen kommer
att minska i betydelse som stridsfråga, kommer den huvudsakliga
skillnaden mellan de båda partierna i inrikespolitiskt avseende
att hänföra sig till den ekonomiska politiken. Det mest utmärkande
draget i labours politik sedan 1945 är statsutgifternas höga nivå.
När kriget upphörde och försvarsutgifterna minskade, var det
naturligt att förvänta sig, att statsutgifterna och skatterna skulle
sjunka. Men då försvarsutgifterna sjönk, skedde istället en stor
expansion av socialvården med det resultatet att skatterna för närvarande är en obetydlighet mindre än under kriget.
Den höga beskattningens följder för landets ekonomiska ställning har varit en omdebatterad fråga. Från industrihåll har det
gjorts gällande att den medför högre kostnader, den konservativa
oppositionen har framhållit att den tar död på initiativkraften i
företagsverksamheten och på så sätt hindrar ökning av produktionen. Nackdelarna på lång sikt är förmodligen större än de
omedelbara. Det är en alldaglig företeelse att enskildas besparingar
genom den höga beskattningen reducerats till en obetydlighet. För
närvarande består enskilda besparingar till allra största delen av
sådana som gjorts av industriföretag. De belopp, som företagen
avsätter för nyanskaffning, blir ju bara mindre, om 50 procent av
deras vinst överföres till staten genom beskattning. Dessutom inträder en försämring av investeringarnas kvalitet, ty det är just
pionjärföretagsamheten, kontrasterad mot den välkända och stabiliserade verksamheten, som minskas inför utsikten att en så stor
del av en osäker vinst skulle gå förlorad till staten. Fastän höga
statsutgifter kan skänka fördelar åt landet för närvarande, måste
den höga beskattning, som är nödvändig för dessa utgifter, inverka
i motsatt riktning på levnadsstandarden i framtiden. Det är otids- 383
Aubrey Jones M. P.
enligt att betrakta en budget ifrån synpunkten av en inkomstutjämning mellan klasser. Det är mera i överensstämmelse med det
faktiska tidsläget att betrakta budgeten ifrån synpunkten av den
omfördelning den åstadkommer mellan olika tidsperioder, en omfördelning till förmån för det närvarande på framtidens bekostnad.
Den stora massan av labour är troligen fortfarande omedveten
om detta problem, men det måste vara uppenbart för de medlemmar av regeringen som är ansvariga för den ekonomiska politiken.
Oppositionen är säkert på det klara med problemet, men den ömtåliga frågan är: Vad kan den egentligen göra åt deU Om det
konservativa partiet lancerar ett program, som innebär en minskning av statsutgifterna, skulle det säkerligen vara i landets intresse, men partiet skulle samtidigt riskera att förlora allmänhetens stöd. Utan att vara orättvis kan man nog säga, att oppositionen har undvikit snarare än mött denna svårighet. När man
har begärt en minskning av statsutgifterna, har man gärna velat
framhålla, att en grundlig omläggning av politiken inte är nödvändig, att de höga utgifterna beror på slarv, slöseri och dålig
administration hos regeringen. Regeringen har troligen rätt, när
den bestrider detta och förklarar, att den minskning, som skulle
kunna åstadkommas genom en sparsammare förvaltning, skulle
bli obetydlig. Varje kraftig minskning måste drabba de förmåner,
som valmännen för närvarande åtnjuter. Det är lättare att skära
ned livsmedelsunderstöden än att minska omfattningen av själva
socialvården, men även detta skulle med nödvändighet drabba stora
delar av allmänheten.
Det är naturligtvis omöjligt att förutsäga om det konservativa
partiet kommer att bita i det sura äpplet till nästa val, men en
åskådare på underhusets läktare måste slås av det faktum att samtidigt som de flesta tänkande människor är överens om att de höga
statsutgifterna hotar grundvalarna för landets ekonomi, vill ingendera partiet riskera ett politiskt självmord genom att ange var
märkbara minskningar kan göras. Det är inte för mycket sagt,
att det inte blott är landets ekonomiska framtid som står på spel,
utan själva demokratins sak. Det är demokratiernas stora svaghet
att de frestas att för det mesta söka lösa sina problem på kort
sikt och blott mera sällan på lång sikt. Det är det konservativa
partiets plikt att rädda demokratin från denna svaghet. Endast
om det kan göra detta, medan det fortfarande har folkets stöd, kan
det både säkra landets ekonomiska ställning och försvara demokratin.
384
– – – · – – – – – – – – – . ····–·•.c’_’_ _ _-’-_ _-=”””-’——=====~~- –