Koreakrigets återverkan i Kina
1950
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KOREAKRIGETs
ÅTERVERKAN I KINA
Av överste CARL TAUBE
KoREAKRIGETs stora intresse för världen ligger väl i frågan
om det kan tänkas kunna lokaliseras till den relativt okända
halvön därute, eller om det förr eller senare kommer att spridas
till övriga delar av Asiens fastland, och eventuellt slutligen leda
till ett tredje världskrig. Spekulationer i den riktningen långt
ifrån saknas, och det är alldeles tydligt att ansvariga statsmän i
hela världen tar saken mycket allvarligt. För att undvika alltför
långtgående gissningar på okända områden, skall i det följande
endast behandlas krigets förhistoria samt den reaktion och effekt
som kan väntas i de närmaste grannländerna, det vill säga Kina,
märk väl två olika Kina.
Det förefaller som om uppdelningen av de besegrade ländernas
territorier efter andra världskriget för ockupationsändamål mellan
västmakterna i många fall gjordes i trötthetens tecken – åtmin~
stone bland de allierade västmakterna – utan att vederbörande
riktigt tänkt sig in i resultatet av delningen. Man trodde naturligtvis att de så uppdragna artificiella gränserna endast voro ett
provisorium, som skulle försvinna så snart länderna ifråga fått en
stabil och för segermakterna acceptabel regering. Men så skedde
icke, utan tvärtom äro de sålunda kanske ofta på måfå utstakade
provisoriska gränserna numera betydligt mer ogenomträngliga än
de traditionella gränserna före kriget. Det kanske mest typiska
exemplet därvidlag är väl uppdelningen av Korea utmed den 38:de
parallellen. Den lär ha beslutats en sen natt av den höga konferensen i Potsdam, då alla bara önskade få frågan ur världen så
snart som möjligt, och följaktligen godtog man en lösning, som
åtminstone för tillfället syntes vara acceptabel för samtliga deltagare. Och sedan glömdes den 38:de parallellen av alla utom de
direkt intresserade makterna, ända tills man fem år senare började
läsa om den i feta tidningsrubriker och fråga sig vad det tjänade
385
Carl Taube
till att ställa till med all denna uppståndelse för en linje som
endast existerar på kartan.
Det är här väl värt att påpeka den fundamentala skillnaden
mellan skälen för ockupationen av Tyskland och av Korea. I förra
fallet gällde det ju för de allierade att fullständigt omöjliggöra
återupprättandet av en aggressiv nationalistisk regering i Tyskland, och detta var helt naturligt parat med hämndmotiv. Från
den synpunkten sett var det ju egentligen likgiltigt vilken av de
allierade som ockuperade landet, om man bara kunde vara säker
på att ockupationstrupperna skulle dras tillbaka, när man försäkrat sig om att ett nytt aggressivt Tyskland omöjligt kunde
återuppstå. Det var väl så som president Roosevelt resonerade,
när han under krigets sista skede lät ryssarna grabba åt sig så
mycket av landet, trots det att han hade haft militära möjligheter
att med lätthet förhindra det. I det fallet tänkte Stalin som vanligt längre; han insåg omedelbart, att här var det inte alls fråga
om några provisoriska gränser, som skulle upphöra om ett år eller
två, utan om en delning av Europa, som skulle tjäna till ett gynnsamt utgångsläge för nästa krig.
För ockupationen av Korea däremot, saknades fullständigt nödvändigheten att undertrycka en återuppstående nationalistisk
aggressiv rörelse. Det koreanska folket hade ju under ett halvt
sekel varit under japanskt förtryck, och den nationalism som fanns
var naturligtvis riktad emot dem. Ockupationen kunde alltså ha
inskränkts till att avväpna de japanska trupper, som fanns kvar i
landet, och sedan kunde man med lugn ha lämnat koreanerna att
ta hand om sig själva utan den ringaste risk för några hämndaktioner. Men deras land var av alltför stor strategisk betydelse
för att lämnas åt en regering, vilken nödvändigtvis från början
måste vara maktlös utåt, och därför förblev även där delningen
permanent.
Nu kommer den intressanta delen av historien, nämligen hur de
två ockupationsmakterna, Sovjetryssland och USA, uppfostrade de
»befriade» koreanerna till självstyrelse. Man har nog haft det litet
grann på känn rätt så länge, men i all sin hemska verklighet har
det inte kommit fram förrän efter krigsutbrottet. Norr om den
38:de parallellen skapades en totalitärstat precis efter ryskt
mönster, och dessutom en väl utbildad, väl beväpnad och väl ledd
arme, vilken dessutom inte hade det ringaste begrepp om internationella traktater, om human krigföring och all sådan vidskepelse. I södra delen av landet försökte amerikanerna införa en
386
–
Koreakrigets återverkan i Kina
slags demokratisk styrelseform, vilken inte kom längre än till att
premiera självsvåldet och oredan som ledande principer i regeringen. Vad armen beträffar nöjde man sig med att organisera en
styrka, som var beväpnad ungefär som ett gendarmeri, utan den
ringaste möjlighet att göra motstånd i ett modernt krig.
Och så kom utan varning den stora kraschen, då allt detta avslöjades i all sin nakenhet. Här är inte platsen att försöka göra
några förutsägelser om de militära möjligheter som USA, eller
rättare sagt de Förenta Nationerna, ha för att återvinna sin förlorade prestige. J ag vill bara med några ord påpeka vad man vet
om koreanerna som soldatmaterial, vilket antagligen icke är så
väl känt. Under det sista kriget utbildade japanerna en del koreanska trupper, som användes för sekundära ändamål bakom fronten,
t. ex. som vaktare vid krigsfångeläger och liknande. De europeer
och amerikaner, som kom i kontakt med dem i denna egenskap, ha
enhälligt vittnat om deras grymhet och förakt för mänskligt liv
och lidande, vilken var kanske än värre än japanernas, och det
vill säga mycket. Av allt att döma sitter den tendensen kvar på
bägge sidor den 38:de parallellen, och norr om den ha ryssarna
säkerligen icke gjort mycket för att mildra den.
För att rätt kunna bedöma följderna av Förenta Nationernas
aktion efter utbrottet av kriget i Korea, är det av vikt att
erinra sig på vilket sätt denna aktion beslöts. Omedelbart efter
nordkoreanernas invasion sammanträdde säkerhetsrådet och fördömde denna som ett flagrant fredsbrott, samt uppmanade alla
medlemmar av Förenta Nationerna att aktivt ingripa för att hejda
den. Beslutet fattades enhälligt, men, väl att märka, Sovjetrysslands representant var ej närvarande vid sammanträdet som protest mot att den kinesiska nationalistregeringen fortfarande har
en permanent plats i rådet. Detta har naturligtvis föranlett den
ryska pressen att framhålla, att beslutet var olagligt, och att
Sovjetryssland ingen som helst skyldighet har att rätta sig efter
det, men någon officiell protest i samma anda har än så länge ej
hörts av. Man må ha aldrig så starka sympatier för den kinesiska
nationalistregeringen, och i all synnerhet för de principer som den
representerar i opposition mot det kommunistiska Kina, men man
måste väl dock betrakta det som en anomali att en landsflyktig
regering, som de facto behärskar endast en liten bråkdel av det
land den anses representera, har ett permanent säte i säkerhetsutskottet och dessutom vetorätt. Men å andra sidan kan det ju
också påpekas, att om Sovjetryssland hade haft en representant
387
Carl Taube
närvarande vid det historiska mötet, så hade denne med ganska
stor säkerhet inlagt sitt veto mot beslutet, och då hade kriget icke
kunnat föras under Förenta Nationernas fana.
Den nationalistiska kinesiska regeringen på Formosa mottog helt
naturligt budskapet om FN:s aktion i kriget med den största
entusiasm. Den hade under det senaste året fört en allt mer tynande
tillvaro, dels på grund av USA:s vägran att längre ge den militär
och ekonomisk hjälp, och kanske än mer på grund av det obarmhärtiga sätt på vilket dess oerhörda inkompetens och korruption
avslöjats i den amerikanska vita boken om politiken i Kina, refererad i dessa spalter i häfte 3 detta år. Dessutom ökades ständigt
faran för en kommunistisk invasion från fastlandet, kombinerad
med en intensifierad femtekolonnverksamhet bland den infödda
befolkningen på Formosa, vilken var synnerligen otillfredsställd
med att nödgas underhålla både en stor arme, och tiotusentals fullt
improduktiva politiska flyktingar. Men i och med den nordkoreanska aktionen ändrades denna obehagliga situation omedelbart. Först och främst var det tydligt att frågan om Formosas
strategiska betydelse för USA nu åter måste tas upp på allvar,
och vidare visste man mer än väl, att presidenten Truman av
kongressen fått en hittills obegagnad kredit på 75 miljoner dollar
för att enligt hans gottfinnande användas för kommunismens
bekämpande i sydöstra Asien. Man hade ju all anledning förmoda
att åtminstone en del av dessa pengar skulle komma Formosas
försvar till godo. När så generalsekreteraren Tryggve Lies uppmaning till alla FN:s medlemsstater om att sända all möjlig militär och annan hjälp till den gemensamma aktionen på Korea
offentliggjordes, erbjöd Chiang Kai-shek omedelbart att sända dit
tre av sina bästa divisioner. Man kan nog förutsätta att han inte
gjorde detta av ren kärlek till Förenta Nationerna, utan snarare i
den förvissningen att det kommunistiska Kina förr eller senare
måste bli invecklat i det koreanska kriget, och han skulle då så
att säga automatiskt återfå USA som allierad mot detta. Men till
hans stora missräkning vägrade USA att ta emot den erbjudna
hjälpen, och inte nog med det: den amerikanska flottan fick order
att patrullera Formosasundet och förhindra alla landstigningsoperationer från bägge sidor. Anledningarna till detta något underliga beslut, var väl följande. Dels hade den amerikanska armeledningen en väl grundad skepsis beträffande tillförlitligheten av
Chiang Kai-sheks trupper, och man ville inte riskera ett upprepande av den militära debaclen under inbördeskriget i Kina.
388
______….____ –
Koreakrigets återverkan i Kina
Och dessutom önskade man undvika alla anledningar till en konflikt med det kommunistiska Kina. Beslutet har uppväckt mycken
besk kritik speciellt bland republikanska kretsar i USA, men det
kanske mest var ett led i deras försök att komma åt Acheson och
hans Kina-politik. I detta sammanhang är det emellertid av intresse att försöka bilda sig en uppfattning om fältdugligheten och
pålitligheten av Chiang Kai-sheks nyorganiserade arme på Formosa. Tillgängliga uppgifter därvidlag äro i mycket diametralt
motsatta. A ena sidan påstår man att den nya administrationen på
alla områden gjort sig fullt fri från den gamlas korruption, nepotism och ineffektivitet, och att speciellt armen är utmärkt väl
disciplinerad och utbildad samt relativt väl beväpnad. A andra
sidan göres det gällande att stora delar av denna arme är inpyrd
med förklädda kommunister, som skulle begagna första tillfälle
att förena sig med sina meningsfränder på fastlandet. Sanningen
ligger antagligen någonstans mitt emellan dessa ytterligheter. Det
är ganska säkert att de värsta rötäggen i Chiang Kai-sheks gamla
regim för länge sedan satt sig själva och sina många pengar i
säkerhet i USA, och detta har otvivelaktigt möjliggjort danandet
av en mera framstegsvänlig regering på Formosa. Men att av den
anledningen dra den slutsatsen att den nya armen på Formosa
är till 100 °/o oemottaglig för kommunistisk propaganda är nog bra
optimistiskt.
I samband med Formosas ställning i den pågående konflikten
är det av intresse att citera en fullständigt obekräftad teori som
framlagts i den kända amerikanska tidskriften »Time» i dess
nummer av den 17 juli. Där påstås- visserligen utan den ringaste
bekräftelse eller angivande av källor- att när den mäktiga Politbyrån i Moskva för någon tid sedan skulle ta ställning till nästa
steg för hela Asiens underkuvande, hade man att välja mellan
Formosa och Sydkorea som lämpliga objekt för militär aktion.
Man visste mer än väl att bägge voro rätt svagt försvarade, och
att en hastig kupp antagligen skulle leda till det önskade resultatet utan större svårighet. Frågan var endast vilken av de två
som från amerikansk synpunkt sett skulle anses värd ett ingripande, och man borde naturligtvis välja den där något sådant icke
var att vänta. Nu påstår artikelförfattaren i Time, att Politbyrån
i detta fall gjorde en kolossal blunder genom att välja Sydkorea
som angreppsobjekt. Man hade naturligtvis full kännedom om
amerikanernas officiella förklaringar, att de inte längre hade nå-
got strategiskt intresse av att hålla kvar vare sig Formosa eller
389
Carl Taube
Sydkorea, men man vägrade att tro, att de utan vidare skulle
släppa Formosa som en länk i försvaret av deras hegemoni i Stilla
Havet. Politbyrån dömde därför den amerikanska officiella förklaringen i enlighet med sin egen standard av sanningskärlek, och
ansåg att den var uteslutande avsedd att missleda. Därför valdes
Sydkorea, där man väl kände armens svaghet och inte trodde att
amerikanerna skulle bry sig om att ingripa. Men det var här som
man räknade fel, i all synnerhet som en annan blunder gjordes
genom att den sovjetryske delegaten icke var närvarande vid
säkerhetsrådets sammanträde, där han kunde ha inlagt sitt veto
med följd att aktionen sedan icke kunnat göras under FN:s fana.
Tillförlitligheten av detta resonemang kan naturligtvis nu icke
verifieras, men det är dock av stort intresse som en studie i politisk psykologi. Man kan möjligen finna en bekräftelse genom det
faktum att det icke var förrän efter invasionen av Sydkorea som
amerikanska flottan fick order att försvara Formosa mot landstigningsoperationer. Och vidare, om Formosa valts som det första
anfallsobjektet, så hade varken FN eller USA haft någon direkt
anledning att ingripa, då detta ju måste betraktas som en inre
kinesisk konflikt, medan anfallet på Sydkorea var ett brott mot
FN:s stadgar. Hur det nu än förhåller sig med Politbyråns beslut
i detta fall, framstår det dock som än ett typiskt exempel på
diktaturmakternas politik gentemot svagare grannländer. Man gör
en kupp mot ett sådant land, vars integritet må vara aldrig så
väl garanterad av intresserade demokratiska stater, väl vetande
att dessa som regel böja sig inför ett fait accompli utan att ställa
till med den förfärliga apparat som fordras för att få i gång ett
krig i ett demokratiskt land, och detta gäller i lika hög grad för
det gamla NF som det nya FN. De sista trettio åren ge dussintals
exempel på den saken, och det skulle ju vara egendomligt, om den
koreanska krisen vore det första exemplet på motsatsen.
Av det föregående framgår att den nationalistiska regeringen
och armen på Formosa åtminstone tills vidare är avstängda från
att ta någon aktiv del i striden om Korea. Så är däremot icke
fallet med det kommunistiska Kina på fastlandet, och för att få
ett begrepp om vad man eventuellt kan vänta sig från det hållet,
bör man erinra sig följande:
(l) I enlighet med Mao Tse-tungs och andra ledande kinesiska
kommunisters yttranden kommer det kommunistiska Kina att vid
en världskonflikt ställa sig på Sovjetunionens sida.
(2) Det kommunistiska Kina är icke medlem av de Förenta
390
– —–==——=.o-=,…..=……….-==..;;.;..;;=::.=—…..–:iiiliii,;;,.,;,—-;;;;;;;;=-====~~—–
Koreakrigets återverkan i Kina
Nationerna, och är alltså icke bundet av några internationella
traktater med denna institution.
(3) Det kommunistiska Kina har nyligen med Sovjetunionen
slutit ett vänskapsfördrag, enligt vilket bägge länderna utfäster
sig att ge varandra militär eller annan hjälp om ett av dem eller
båda blev föremål för »angrepp av Japan eller av någon med
Japan allierad stat».
(4) Det är känt att nordkoreanska trupper under inbördeskrigets sista år deltogo på den kommunistiska sidan i Kina, och det
är ju tänkbart att man därför i Peking anser sig moraliskt skyldig
att tacka för hjälpen genom truppsändningar till Korea.
(5) Det kommunistiska Kina har goda möjligheter att med lätthet sända trupper till Korea, både över järnvägen Mukden-Seoul
och över havet från Dairen och hamnarna på Shantung-halvön,
Tsingtao, Cheefoo m. fl. Sjötransporterna torde emellertid nu icke
längre vara obehindrade tack vare den amerikanska flottans närvaro i dessa farvatten.
Den första punkten ovan fordrar inga kommentarer, lika litet
den andra, men den tredje lämnar rum för många gissningar.
Traktaten ingicks på nyåret 1950, då Japan sedan fem år tillbaka
slutat att existera som en militär makt, vilket »de höga kontrahenterna», som det heter, mer än väl visste. Men det kan ju mycket
väl tänkas att ordet »Japan» i traktaten översättes med den makt
som numera regerar i det forna japanska imperiet, det vill säga
USA på de japanska öarna, och det nationalistiska Kina på Formosa. Sådana uttydningar av internationella traktater äro icke
okända i sovjetrysk politik. Om nu traktaten tydes på det sättet,
och USA eller det nationalistiska Kina på något sätt under den
pågående krisen kommer i konflikt med det kommunistiska Kina,
så måste Sovjetryssland traktatsenligt komma till denna stats
hjälp. Det förefaller som om en sådan tankegång hade inspirerat
det amerikanska beslutet att så vitt möjligt söka förhindra en
sådan konflikt, speciellt mellan Formosa-regeringen och det kommunistiska Kina, men det är väl rätt så problematiskt om detta
kan i längden undvikas i den nuvarande ytterst prekära situationen.
Beträffande punkterna 4 och 5 ovan, nämligen de kinesiska kommunisternas möjligheter att ingripa i Koreakriget, kan man på-
peka att deras stora miljonarmeer, som deltogo i inbördeskriget,
säkerligen fortfarande äro på krigsfot. En av deras främsta generaler, Lin Piao, har offentligt förklarat, att tiden ej är mogen för
391
Carl Taube
någon demobilisering i större skala. Man vet att en större arme
är koncentrerad i Fukien-provinsen för en eventuell operation mot
Formosa, men det finns säkerligen fortfarande kvar en eller två
miljoner »lediga» trupper till förfogande för en expedition till
Korea. Alltså, trupperna finns där, viljan till ingripande finns,
och dessutom goda transportmöjligheter. Det kanske bara behövs
en liten vink från Moskva att sätta igång, och i så fall bli väl de
sex divisioner som president Truman lär ha begärt för Koreaexpeditionen långt ifrån tillräckliga. Man torde kunna förutsätta,
att den nordkoreanska armen, trots dess stora framgångar, lidit
betydliga förluster, och dess numerär kan icke vara så stor. Men
med det kommunistiska Kina bakom, så blir reserverna praktiskt
sett outtömliga.
En annan fråga är emellertid om den nya regimen i Kina önskar
att ge sig in på ett stort krig utom landet, redan innan dess makt
och auktoritet blivit stabiliserad inåt. Man har länge vetat att de
kommunistiska nyordningarna väckt stark opposition särskilt
bland bönderna, och att regeringen därför sett sig nödsakad att
delvis modifiera sin politik särskilt beträffande jordfördelningen.
Vid ett i juni hållet sammanträde med den s. k. nationella kommitten, vilken är ett slags självvalt parlament, lär Mao Tse-tung
skarpt ha kritiserat sina partikamrater för landets eländiga tillstånd. Han förklarade öppet att det icke var regeringens avsikt
att omedelbart krossa kapitalismen, tvärtom borde de rika bönderna få behålla sin jord, och statsutgifterna måste radikalt nedskäras. Efter tre veckors diskussioner antog kommitten i stort alla
Maos förslag, och tillade bland annat en fordran på avskaffandet
av den talrika byråkratin och speciellt alla »karriärkommunister»,
uppmuntrande av den privata företagsamheten och, som det står i
en antagligen oriktig översättning, »hävdandet av den individuella
stoltheten». Meningen är väl antagligen: hävdandet av individualiteten i motsats mot allt för långtgående kollektivism. Detta låter
ju mycket bra, men man kan ju misstänka att alltsammans gjordes
uteslutande för att mildra oppositionen för tillfället. Liknande
manövrer ha ofta gjorts i andra folkdemokratier, och Mao Tsetung har genom dessa moderata yttranden säkerligen icke kommit
i någon opposition mot sin store lärofader Stalin.
392
ÅTERVERKAN I KINA
Av överste CARL TAUBE
KoREAKRIGETs stora intresse för världen ligger väl i frågan
om det kan tänkas kunna lokaliseras till den relativt okända
halvön därute, eller om det förr eller senare kommer att spridas
till övriga delar av Asiens fastland, och eventuellt slutligen leda
till ett tredje världskrig. Spekulationer i den riktningen långt
ifrån saknas, och det är alldeles tydligt att ansvariga statsmän i
hela världen tar saken mycket allvarligt. För att undvika alltför
långtgående gissningar på okända områden, skall i det följande
endast behandlas krigets förhistoria samt den reaktion och effekt
som kan väntas i de närmaste grannländerna, det vill säga Kina,
märk väl två olika Kina.
Det förefaller som om uppdelningen av de besegrade ländernas
territorier efter andra världskriget för ockupationsändamål mellan
västmakterna i många fall gjordes i trötthetens tecken – åtmin~
stone bland de allierade västmakterna – utan att vederbörande
riktigt tänkt sig in i resultatet av delningen. Man trodde naturligtvis att de så uppdragna artificiella gränserna endast voro ett
provisorium, som skulle försvinna så snart länderna ifråga fått en
stabil och för segermakterna acceptabel regering. Men så skedde
icke, utan tvärtom äro de sålunda kanske ofta på måfå utstakade
provisoriska gränserna numera betydligt mer ogenomträngliga än
de traditionella gränserna före kriget. Det kanske mest typiska
exemplet därvidlag är väl uppdelningen av Korea utmed den 38:de
parallellen. Den lär ha beslutats en sen natt av den höga konferensen i Potsdam, då alla bara önskade få frågan ur världen så
snart som möjligt, och följaktligen godtog man en lösning, som
åtminstone för tillfället syntes vara acceptabel för samtliga deltagare. Och sedan glömdes den 38:de parallellen av alla utom de
direkt intresserade makterna, ända tills man fem år senare började
läsa om den i feta tidningsrubriker och fråga sig vad det tjänade
385
Carl Taube
till att ställa till med all denna uppståndelse för en linje som
endast existerar på kartan.
Det är här väl värt att påpeka den fundamentala skillnaden
mellan skälen för ockupationen av Tyskland och av Korea. I förra
fallet gällde det ju för de allierade att fullständigt omöjliggöra
återupprättandet av en aggressiv nationalistisk regering i Tyskland, och detta var helt naturligt parat med hämndmotiv. Från
den synpunkten sett var det ju egentligen likgiltigt vilken av de
allierade som ockuperade landet, om man bara kunde vara säker
på att ockupationstrupperna skulle dras tillbaka, när man försäkrat sig om att ett nytt aggressivt Tyskland omöjligt kunde
återuppstå. Det var väl så som president Roosevelt resonerade,
när han under krigets sista skede lät ryssarna grabba åt sig så
mycket av landet, trots det att han hade haft militära möjligheter
att med lätthet förhindra det. I det fallet tänkte Stalin som vanligt längre; han insåg omedelbart, att här var det inte alls fråga
om några provisoriska gränser, som skulle upphöra om ett år eller
två, utan om en delning av Europa, som skulle tjäna till ett gynnsamt utgångsläge för nästa krig.
För ockupationen av Korea däremot, saknades fullständigt nödvändigheten att undertrycka en återuppstående nationalistisk
aggressiv rörelse. Det koreanska folket hade ju under ett halvt
sekel varit under japanskt förtryck, och den nationalism som fanns
var naturligtvis riktad emot dem. Ockupationen kunde alltså ha
inskränkts till att avväpna de japanska trupper, som fanns kvar i
landet, och sedan kunde man med lugn ha lämnat koreanerna att
ta hand om sig själva utan den ringaste risk för några hämndaktioner. Men deras land var av alltför stor strategisk betydelse
för att lämnas åt en regering, vilken nödvändigtvis från början
måste vara maktlös utåt, och därför förblev även där delningen
permanent.
Nu kommer den intressanta delen av historien, nämligen hur de
två ockupationsmakterna, Sovjetryssland och USA, uppfostrade de
»befriade» koreanerna till självstyrelse. Man har nog haft det litet
grann på känn rätt så länge, men i all sin hemska verklighet har
det inte kommit fram förrän efter krigsutbrottet. Norr om den
38:de parallellen skapades en totalitärstat precis efter ryskt
mönster, och dessutom en väl utbildad, väl beväpnad och väl ledd
arme, vilken dessutom inte hade det ringaste begrepp om internationella traktater, om human krigföring och all sådan vidskepelse. I södra delen av landet försökte amerikanerna införa en
386
–
Koreakrigets återverkan i Kina
slags demokratisk styrelseform, vilken inte kom längre än till att
premiera självsvåldet och oredan som ledande principer i regeringen. Vad armen beträffar nöjde man sig med att organisera en
styrka, som var beväpnad ungefär som ett gendarmeri, utan den
ringaste möjlighet att göra motstånd i ett modernt krig.
Och så kom utan varning den stora kraschen, då allt detta avslöjades i all sin nakenhet. Här är inte platsen att försöka göra
några förutsägelser om de militära möjligheter som USA, eller
rättare sagt de Förenta Nationerna, ha för att återvinna sin förlorade prestige. J ag vill bara med några ord påpeka vad man vet
om koreanerna som soldatmaterial, vilket antagligen icke är så
väl känt. Under det sista kriget utbildade japanerna en del koreanska trupper, som användes för sekundära ändamål bakom fronten,
t. ex. som vaktare vid krigsfångeläger och liknande. De europeer
och amerikaner, som kom i kontakt med dem i denna egenskap, ha
enhälligt vittnat om deras grymhet och förakt för mänskligt liv
och lidande, vilken var kanske än värre än japanernas, och det
vill säga mycket. Av allt att döma sitter den tendensen kvar på
bägge sidor den 38:de parallellen, och norr om den ha ryssarna
säkerligen icke gjort mycket för att mildra den.
För att rätt kunna bedöma följderna av Förenta Nationernas
aktion efter utbrottet av kriget i Korea, är det av vikt att
erinra sig på vilket sätt denna aktion beslöts. Omedelbart efter
nordkoreanernas invasion sammanträdde säkerhetsrådet och fördömde denna som ett flagrant fredsbrott, samt uppmanade alla
medlemmar av Förenta Nationerna att aktivt ingripa för att hejda
den. Beslutet fattades enhälligt, men, väl att märka, Sovjetrysslands representant var ej närvarande vid sammanträdet som protest mot att den kinesiska nationalistregeringen fortfarande har
en permanent plats i rådet. Detta har naturligtvis föranlett den
ryska pressen att framhålla, att beslutet var olagligt, och att
Sovjetryssland ingen som helst skyldighet har att rätta sig efter
det, men någon officiell protest i samma anda har än så länge ej
hörts av. Man må ha aldrig så starka sympatier för den kinesiska
nationalistregeringen, och i all synnerhet för de principer som den
representerar i opposition mot det kommunistiska Kina, men man
måste väl dock betrakta det som en anomali att en landsflyktig
regering, som de facto behärskar endast en liten bråkdel av det
land den anses representera, har ett permanent säte i säkerhetsutskottet och dessutom vetorätt. Men å andra sidan kan det ju
också påpekas, att om Sovjetryssland hade haft en representant
387
Carl Taube
närvarande vid det historiska mötet, så hade denne med ganska
stor säkerhet inlagt sitt veto mot beslutet, och då hade kriget icke
kunnat föras under Förenta Nationernas fana.
Den nationalistiska kinesiska regeringen på Formosa mottog helt
naturligt budskapet om FN:s aktion i kriget med den största
entusiasm. Den hade under det senaste året fört en allt mer tynande
tillvaro, dels på grund av USA:s vägran att längre ge den militär
och ekonomisk hjälp, och kanske än mer på grund av det obarmhärtiga sätt på vilket dess oerhörda inkompetens och korruption
avslöjats i den amerikanska vita boken om politiken i Kina, refererad i dessa spalter i häfte 3 detta år. Dessutom ökades ständigt
faran för en kommunistisk invasion från fastlandet, kombinerad
med en intensifierad femtekolonnverksamhet bland den infödda
befolkningen på Formosa, vilken var synnerligen otillfredsställd
med att nödgas underhålla både en stor arme, och tiotusentals fullt
improduktiva politiska flyktingar. Men i och med den nordkoreanska aktionen ändrades denna obehagliga situation omedelbart. Först och främst var det tydligt att frågan om Formosas
strategiska betydelse för USA nu åter måste tas upp på allvar,
och vidare visste man mer än väl, att presidenten Truman av
kongressen fått en hittills obegagnad kredit på 75 miljoner dollar
för att enligt hans gottfinnande användas för kommunismens
bekämpande i sydöstra Asien. Man hade ju all anledning förmoda
att åtminstone en del av dessa pengar skulle komma Formosas
försvar till godo. När så generalsekreteraren Tryggve Lies uppmaning till alla FN:s medlemsstater om att sända all möjlig militär och annan hjälp till den gemensamma aktionen på Korea
offentliggjordes, erbjöd Chiang Kai-shek omedelbart att sända dit
tre av sina bästa divisioner. Man kan nog förutsätta att han inte
gjorde detta av ren kärlek till Förenta Nationerna, utan snarare i
den förvissningen att det kommunistiska Kina förr eller senare
måste bli invecklat i det koreanska kriget, och han skulle då så
att säga automatiskt återfå USA som allierad mot detta. Men till
hans stora missräkning vägrade USA att ta emot den erbjudna
hjälpen, och inte nog med det: den amerikanska flottan fick order
att patrullera Formosasundet och förhindra alla landstigningsoperationer från bägge sidor. Anledningarna till detta något underliga beslut, var väl följande. Dels hade den amerikanska armeledningen en väl grundad skepsis beträffande tillförlitligheten av
Chiang Kai-sheks trupper, och man ville inte riskera ett upprepande av den militära debaclen under inbördeskriget i Kina.
388
______….____ –
Koreakrigets återverkan i Kina
Och dessutom önskade man undvika alla anledningar till en konflikt med det kommunistiska Kina. Beslutet har uppväckt mycken
besk kritik speciellt bland republikanska kretsar i USA, men det
kanske mest var ett led i deras försök att komma åt Acheson och
hans Kina-politik. I detta sammanhang är det emellertid av intresse att försöka bilda sig en uppfattning om fältdugligheten och
pålitligheten av Chiang Kai-sheks nyorganiserade arme på Formosa. Tillgängliga uppgifter därvidlag äro i mycket diametralt
motsatta. A ena sidan påstår man att den nya administrationen på
alla områden gjort sig fullt fri från den gamlas korruption, nepotism och ineffektivitet, och att speciellt armen är utmärkt väl
disciplinerad och utbildad samt relativt väl beväpnad. A andra
sidan göres det gällande att stora delar av denna arme är inpyrd
med förklädda kommunister, som skulle begagna första tillfälle
att förena sig med sina meningsfränder på fastlandet. Sanningen
ligger antagligen någonstans mitt emellan dessa ytterligheter. Det
är ganska säkert att de värsta rötäggen i Chiang Kai-sheks gamla
regim för länge sedan satt sig själva och sina många pengar i
säkerhet i USA, och detta har otvivelaktigt möjliggjort danandet
av en mera framstegsvänlig regering på Formosa. Men att av den
anledningen dra den slutsatsen att den nya armen på Formosa
är till 100 °/o oemottaglig för kommunistisk propaganda är nog bra
optimistiskt.
I samband med Formosas ställning i den pågående konflikten
är det av intresse att citera en fullständigt obekräftad teori som
framlagts i den kända amerikanska tidskriften »Time» i dess
nummer av den 17 juli. Där påstås- visserligen utan den ringaste
bekräftelse eller angivande av källor- att när den mäktiga Politbyrån i Moskva för någon tid sedan skulle ta ställning till nästa
steg för hela Asiens underkuvande, hade man att välja mellan
Formosa och Sydkorea som lämpliga objekt för militär aktion.
Man visste mer än väl att bägge voro rätt svagt försvarade, och
att en hastig kupp antagligen skulle leda till det önskade resultatet utan större svårighet. Frågan var endast vilken av de två
som från amerikansk synpunkt sett skulle anses värd ett ingripande, och man borde naturligtvis välja den där något sådant icke
var att vänta. Nu påstår artikelförfattaren i Time, att Politbyrån
i detta fall gjorde en kolossal blunder genom att välja Sydkorea
som angreppsobjekt. Man hade naturligtvis full kännedom om
amerikanernas officiella förklaringar, att de inte längre hade nå-
got strategiskt intresse av att hålla kvar vare sig Formosa eller
389
Carl Taube
Sydkorea, men man vägrade att tro, att de utan vidare skulle
släppa Formosa som en länk i försvaret av deras hegemoni i Stilla
Havet. Politbyrån dömde därför den amerikanska officiella förklaringen i enlighet med sin egen standard av sanningskärlek, och
ansåg att den var uteslutande avsedd att missleda. Därför valdes
Sydkorea, där man väl kände armens svaghet och inte trodde att
amerikanerna skulle bry sig om att ingripa. Men det var här som
man räknade fel, i all synnerhet som en annan blunder gjordes
genom att den sovjetryske delegaten icke var närvarande vid
säkerhetsrådets sammanträde, där han kunde ha inlagt sitt veto
med följd att aktionen sedan icke kunnat göras under FN:s fana.
Tillförlitligheten av detta resonemang kan naturligtvis nu icke
verifieras, men det är dock av stort intresse som en studie i politisk psykologi. Man kan möjligen finna en bekräftelse genom det
faktum att det icke var förrän efter invasionen av Sydkorea som
amerikanska flottan fick order att försvara Formosa mot landstigningsoperationer. Och vidare, om Formosa valts som det första
anfallsobjektet, så hade varken FN eller USA haft någon direkt
anledning att ingripa, då detta ju måste betraktas som en inre
kinesisk konflikt, medan anfallet på Sydkorea var ett brott mot
FN:s stadgar. Hur det nu än förhåller sig med Politbyråns beslut
i detta fall, framstår det dock som än ett typiskt exempel på
diktaturmakternas politik gentemot svagare grannländer. Man gör
en kupp mot ett sådant land, vars integritet må vara aldrig så
väl garanterad av intresserade demokratiska stater, väl vetande
att dessa som regel böja sig inför ett fait accompli utan att ställa
till med den förfärliga apparat som fordras för att få i gång ett
krig i ett demokratiskt land, och detta gäller i lika hög grad för
det gamla NF som det nya FN. De sista trettio åren ge dussintals
exempel på den saken, och det skulle ju vara egendomligt, om den
koreanska krisen vore det första exemplet på motsatsen.
Av det föregående framgår att den nationalistiska regeringen
och armen på Formosa åtminstone tills vidare är avstängda från
att ta någon aktiv del i striden om Korea. Så är däremot icke
fallet med det kommunistiska Kina på fastlandet, och för att få
ett begrepp om vad man eventuellt kan vänta sig från det hållet,
bör man erinra sig följande:
(l) I enlighet med Mao Tse-tungs och andra ledande kinesiska
kommunisters yttranden kommer det kommunistiska Kina att vid
en världskonflikt ställa sig på Sovjetunionens sida.
(2) Det kommunistiska Kina är icke medlem av de Förenta
390
– —–==——=.o-=,…..=……….-==..;;.;..;;=::.=—…..–:iiiliii,;;,.,;,—-;;;;;;;;=-====~~—–
Koreakrigets återverkan i Kina
Nationerna, och är alltså icke bundet av några internationella
traktater med denna institution.
(3) Det kommunistiska Kina har nyligen med Sovjetunionen
slutit ett vänskapsfördrag, enligt vilket bägge länderna utfäster
sig att ge varandra militär eller annan hjälp om ett av dem eller
båda blev föremål för »angrepp av Japan eller av någon med
Japan allierad stat».
(4) Det är känt att nordkoreanska trupper under inbördeskrigets sista år deltogo på den kommunistiska sidan i Kina, och det
är ju tänkbart att man därför i Peking anser sig moraliskt skyldig
att tacka för hjälpen genom truppsändningar till Korea.
(5) Det kommunistiska Kina har goda möjligheter att med lätthet sända trupper till Korea, både över järnvägen Mukden-Seoul
och över havet från Dairen och hamnarna på Shantung-halvön,
Tsingtao, Cheefoo m. fl. Sjötransporterna torde emellertid nu icke
längre vara obehindrade tack vare den amerikanska flottans närvaro i dessa farvatten.
Den första punkten ovan fordrar inga kommentarer, lika litet
den andra, men den tredje lämnar rum för många gissningar.
Traktaten ingicks på nyåret 1950, då Japan sedan fem år tillbaka
slutat att existera som en militär makt, vilket »de höga kontrahenterna», som det heter, mer än väl visste. Men det kan ju mycket
väl tänkas att ordet »Japan» i traktaten översättes med den makt
som numera regerar i det forna japanska imperiet, det vill säga
USA på de japanska öarna, och det nationalistiska Kina på Formosa. Sådana uttydningar av internationella traktater äro icke
okända i sovjetrysk politik. Om nu traktaten tydes på det sättet,
och USA eller det nationalistiska Kina på något sätt under den
pågående krisen kommer i konflikt med det kommunistiska Kina,
så måste Sovjetryssland traktatsenligt komma till denna stats
hjälp. Det förefaller som om en sådan tankegång hade inspirerat
det amerikanska beslutet att så vitt möjligt söka förhindra en
sådan konflikt, speciellt mellan Formosa-regeringen och det kommunistiska Kina, men det är väl rätt så problematiskt om detta
kan i längden undvikas i den nuvarande ytterst prekära situationen.
Beträffande punkterna 4 och 5 ovan, nämligen de kinesiska kommunisternas möjligheter att ingripa i Koreakriget, kan man på-
peka att deras stora miljonarmeer, som deltogo i inbördeskriget,
säkerligen fortfarande äro på krigsfot. En av deras främsta generaler, Lin Piao, har offentligt förklarat, att tiden ej är mogen för
391
Carl Taube
någon demobilisering i större skala. Man vet att en större arme
är koncentrerad i Fukien-provinsen för en eventuell operation mot
Formosa, men det finns säkerligen fortfarande kvar en eller två
miljoner »lediga» trupper till förfogande för en expedition till
Korea. Alltså, trupperna finns där, viljan till ingripande finns,
och dessutom goda transportmöjligheter. Det kanske bara behövs
en liten vink från Moskva att sätta igång, och i så fall bli väl de
sex divisioner som president Truman lär ha begärt för Koreaexpeditionen långt ifrån tillräckliga. Man torde kunna förutsätta,
att den nordkoreanska armen, trots dess stora framgångar, lidit
betydliga förluster, och dess numerär kan icke vara så stor. Men
med det kommunistiska Kina bakom, så blir reserverna praktiskt
sett outtömliga.
En annan fråga är emellertid om den nya regimen i Kina önskar
att ge sig in på ett stort krig utom landet, redan innan dess makt
och auktoritet blivit stabiliserad inåt. Man har länge vetat att de
kommunistiska nyordningarna väckt stark opposition särskilt
bland bönderna, och att regeringen därför sett sig nödsakad att
delvis modifiera sin politik särskilt beträffande jordfördelningen.
Vid ett i juni hållet sammanträde med den s. k. nationella kommitten, vilken är ett slags självvalt parlament, lär Mao Tse-tung
skarpt ha kritiserat sina partikamrater för landets eländiga tillstånd. Han förklarade öppet att det icke var regeringens avsikt
att omedelbart krossa kapitalismen, tvärtom borde de rika bönderna få behålla sin jord, och statsutgifterna måste radikalt nedskäras. Efter tre veckors diskussioner antog kommitten i stort alla
Maos förslag, och tillade bland annat en fordran på avskaffandet
av den talrika byråkratin och speciellt alla »karriärkommunister»,
uppmuntrande av den privata företagsamheten och, som det står i
en antagligen oriktig översättning, »hävdandet av den individuella
stoltheten». Meningen är väl antagligen: hävdandet av individualiteten i motsats mot allt för långtgående kollektivism. Detta låter
ju mycket bra, men man kan ju misstänka att alltsammans gjordes
uteslutande för att mildra oppositionen för tillfället. Liknande
manövrer ha ofta gjorts i andra folkdemokratier, och Mao Tsetung har genom dessa moderata yttranden säkerligen icke kommit
i någon opposition mot sin store lärofader Stalin.
392