Dagens frågor
1950
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENSFRÅGOR
Stockholm augusti 1950.
Kriget i Det »kalla» kriget mellan öst och Väst, som visserligen i hetKorea. sande och oroande rytm men dock utan egentlig blodsutgjutelse fortgick månad efter månad, år efter år, hade småningom
förlorat åtskilligt av sin skräckverkan på västerlandets folk. Man
återgick till ordningen – sådan den nu kunde vara – och stoppade
undan krigshotet i det fack, där obehagliga men ofrånkomliga fakta
bruka gömmas’—- och helst glömmas. Riskerna för ett tredje världskrig
och åtgärderna däremot överlämnade man åt motvilliga politiker och
militärer. Och även bland politikerna var man mer än benägen att
inför dagens ekonomiska och sociala problem skjuta de obehagliga
militära realiteterna på framtiden.
Det var därför som det brutala och sedan lång tid förberedda överfallet på den sydkoreanska republiken fick så stora och betydelsefulla
begynnelseframgångar. Att den hela jorden omspännande »frontlinjen»
i det kalla kriget mellan öst och Väst även klöv Korea längs 38° breddgraden hade sedan länge nogsamt märkts på ort och ställe, men Västs
beredskap motsvarade på intet sätt situationens krav. Nu, två månader
efter krigsutbrottet, är världsbilden i väsentliga avseenden förändrad.
Väst har, oväntat snabbt och oväntat effektivt, lärt sin läxa. över
huvud taget är det just snabbheten och de stora linjerna i reaktionen,
som väcker tillfredsställelse och inger hopp för framtiden.
Låt oss ett ögonblick begrunda världsläget, främst ur militärstrategisk synvinkel. Där är å ena sidan den väldiga Sovjetunionen, som
bevarat och ytterligare utbyggt sin fulla krigsstyrka från segeråret
1945. Med imponerande konsekvens och skicklighet har man byggt ut
en skyddsbarriär av satellitländer kring den fasta kärnan och konstruerat denna barriär så, att den samtidigt kan utnyttjas för »lokala»
anfallsföretag-utan att Sovjetunionen själv formellt behöver bryta
freden. Man kan beordra krig – om och när det passar – mot Jugoslavien,Iran,Burma, Siam, Indokina, Formosa, ja även Västtyskland. Överallt under ungefär samma motivering som i Korea. Man kan självvälja
tidpunkt, plats och styrkeinsats, man har överallt initiativet. Med full
kännedom om Västs konstruktion och begränsning kan man ta även
väsentliga risker – det världskrig, som man inte är beredd för och
inte önskar, inte ännu, kommer inte förrän man själv önskar.
Där är å andra sidan det splittrade Väst, som är helt beroende av
USA:s styrka och insatsvilja, med väldiga avstånd att övervinna och
ett konglomerat av partikularistiska och delvis motstridiga intressen.
I Väst har man – på ett otillbörligt sätt – hittills velat skjuta över
hela bördan, i varje fall den militära, på USA. Och i USA, som har
så många andra bördor att släpa på, har man, naturligt nog, velat
komma ifrån de militära bekymren så lätt som möjligt. Denna grundinställning har ytterligare närts av framgångarna – den överlägsna
materielinsatsens framgångar mot underlägsna motståndare – under
422
«
Dagens frdgor
det senaste världskriget. Man vet att man är avgörande överlägsen i
fråga om krigspotential. Man vet, att ännu intet stridsmedel har konstruerats som kan allvarligt skada det egna landet. Och så har man
hamnat i önsketänkandet om det »strömlinjeformade kriget», med jätteflygplan och atombomber, det som visserligen kostar många pengar
men inte så mycket blod, svett och tårar. Man har satt in sina dollars
men inte sina män. Man har inrättat sig för att segra i ett ev. tredje
världskrig men glömt bort Korea.
Och alla de andra länderna i Väst ha förtroendefullt överlämnat
sina militära bekymmer till USA. Man har mottagit vapen och instruktörer och pengar, man har undertecknat Atlant- och andra pakter och
man har låtit de egna militärerna syssla med planer och krigsspel
– i brist på reella resurser.
Koreakriget har väckt Väst till insikt om de obehagliga realiteterna
bakom det kalla kriget. Med överraskande och imponerande kraft och
beslutsamhet grep USA den kastade handsken och drog FN med sig,
sedan Sovjetunionen förvånande oskickligt satt sig själv ur spel i
säkerhetsrådet. Nu pågår krigshistoriens första sanktionskrig och nå-
got som liknar en världsfront har bildats mot fredsstöraren. Av FN:s
59 medlemsstater ha endast 6 tagit avstånd från säkerhetsrådets historiska resolution den 27 juni, redan på det nya krigets tredje dag.
Att trots detta USA praktiskt taget ensamt måste svara för de militära
sanktionsåtgärderna utgör en tragisk illustration av den bristfälliga
militära beredskapen hos Väst i övrigt.
Detta resoluta ingripande av FN- dock på USA:s initiativ och i
Sovjetunionens frånvaro – är den ena hoppingivande reaktionen mot
fredsbrytaren. Den andra är den rad av beslut, som främst Atlantpaktens medlemsstater redan ha fattat att med stor kraftinsats rusta
upp sina för dagsläget alltför svaga militära resurser. Det kommer att
krävas tid och det begärs måhända alltför mycken hjälp från USA,
men tendensen är klar- man är villig till stora uppoffringar för att
sätta hårt mot hårt. Om den kalle motståndaren försöker slå till på
nytt, så skall han finna en beredskap, som åtminstone inte är så dålig
som i Korea. Så länge ingen annan möjlighet utfunnits att skapa
trygghet mot östs planer, så är ju denna kostsamma och tyngande
väg den enda som Väst har att välja.
Det är naturligt, att läget på nytt aktualiserat försvaret av de besegrade och avrustade Västtyskland och J apan. Båda ligga utsatta
men nära nog försvarslösa i frontlinjen mellan öst och Väst. Starka
röster höjas för deras, i varje fall Västtysklands, återupprustning och
inlemmande i det solidariska försvaret mot öst. Men meningsutbytet,
exempelvis i Europarådet i Strasbourg, präglas alltjämt av motstridiga och egoistiska intressen. Med Koreakrigets erfarenheter för
ögonen kan man väl knappast komma förbi den slutsatsen, att det nu
är hög tid att gå från ord till handling, att ge Västeuropa en chans
att självt försvara sig, att utnyttja Västtysklands miljoner vapenJ!·· ••
.~.ora man.
Rent militärt har Koreakriget redan givit en rad värdefulla erfarenheter, som bl. a. handgripligt reviderat åtskilligt tidigare önsketän- 423
Dagens frågor
kande. Men därtill blir kanske möjlighet att återkomma, sedan den
nuvarande kampen om det hopträngda brohuvudet förts till ett lyckligt
slut.
Politisk kamp om Vårens lönerörelser och politiska kriser som utfinska marken. mynnade i det s. k. Fagerholmsavtalet om 15 procents löneförhöjning i början av maj, har fått det efterspel konsekvensen kräver. Prisstopp för de viktigaste bruksartiklarna. Annat
Yar ju inte att vänta då lönerna samtidigt med förhöjningarna bands
vid index. Efter en seg uppehållande strid och många laborationer
för att hålla index nere, blev det i slutet av juli klart att indexstegringarna måste leda till en ny allmän löneförhöjning på 5 procent. För att undvika nya lönestegringar påbjöd alltså den kekkonenska regeringen prisstopp från den l augusti.
Det är alltid olustigt – i synnerhet för en borgerlig regering –
att nödgas återgå till prisreglering när landet äntligen efter många
svårigheter kommit därhän att prissättningen från statliga kontrollmyndigheter överflyttats till den fria konkurrensens ekonomiskt sundare marker. Men vårens bägge löneförhöjningar, januari månads
med 7,5 % och maj månads med 15, utlöste en häftig, man är nästan
frestad att säga panikartad, stegring av priserna. Genom separata
aktioner, genom att sänka kaffe- och sockerpriserna och höja barnbidragen, lyckades regeringen köpa sig några indexpoäng och därigenom en liten frist före den oundvikliga nya löneförhöjningen. Nu
clekreterar man att priserna skall bibehållas på nivån av den 15 juli
dock under förutsättning att dessa priser inte med mer än 15 procent
överstiger priserna vid nyåret. Större prisstegringar kan komma i fråga
endast i undantagsfall och bör godkännas av socialministeriet, vars
löneavdelning uppenbarligen kommer att få det arbetssamt den närmaste tiden. Om man alltså beaktar att lönerna per den l augusti
räknat från årets början stigit med 27,5 procent, att det genomsnittliga lönekontot inom produktionen utgör 65 procent av produktionskostnaderna, inser man att en prisförhöjning om 15 procent är rimlig.
Kampen om den finska markens värde har emellertid många aspekter. Kommer t. ex. exportpriserna att stiga parallellt med de stegrade
produktionskostnaderna~ Eller skall staten, dvs. skattebetalarna genom
exportpremier garantera exportpriser, som bibehåller landets konkurrenskraft på utländska marknader~ När regeringsbeslutet i skrivande
stund inte är mer än 24 timmar gammalt, är det för tidigt att uttala
sig om denna sida av saken. Men därjämt~ är man framför allt frestad
att understryka den ekonomiska balansgångens rent politiska sidor.
Den labila jämvikt, som det senaste halvåret präglat Finlands ekonomiska liv, måste framför allt tillskrivas politiska orsaker. Det är
klart att 1949 års justeringar av markens värde i förhållande till utländska valutor i viss mån måste inverka prisförhöjande. Men en
jämförelse med Sverige, som i stort sett har det lika ställt som Finland, ger vid handen, att lönerörelser av det omfång, som Finland fick
bevittna under våren, absolut inte kan anses motiverade eller förklarliga, om inte rent politiska synpunkter hade spelat in. En ekonomisk
424
H
Dagens frågor
kommentator i Finland fäster uppmärksamheten vid det faktum, att
generalindex i Sverige i juni oförändrat stod på 167 medan index i
Finland under en månad hade stigit med 7,5 procent. Och dock är den
realekonomiska utvecklingen i Finland minst lika gynnsam som i
Sverige, Finlands försörjningsläge kan man inte klaga på och ifråga
om importen är de båda länderna i stort sett i lika mån beroende av
kostnadsstegringarna ute på världsmarknaden. Vilken betydelse det
partipolitiska spelet har i ekonomiska frågor såg man under finska
LO:s löneaktion senaste vår. Nu kan man igen bevittna det när man
studerar regeringens beslut om prisstoppet. Beslutet syftar naturligtvis främst till att pressa ned index, eller i varje fall stabilisera detta.
Det gör att prisspärren framför allt satts in på sådana bruksartiklar,
som figurerar i levnadskostnadsindex från tändstickor till permanentning och biobiljetter. Men – det är ju fråga om en regering med
agrarmajoritet- mjölkhushållningsprodukterna har lämnats utanför.
Under alla omständigheter får man hoppas att den partiella prisspärren inte blir långvarig och att läget, både politiskt och ekonomiskt
skall stabilisera sig. Framför allt politiskt. Utan ett politiskt jämviktsläge är tydligen en ekonomisk balans otänkbar, det har den senaste
tidens händelser klart visat. Men huruvida de politiska partierna förmår uppmobilisera den sans som krävs är en annan sak. Redan nu
angriper det socialdemokratiska partiorganet häftigt regeringen Kekkonen för dess huvudlösa prisbeslut, som »ingen tänkande människa
kan ta på allvar». Och just nu förljuds att LO-chefen Aku Sumu
dementerar att FFC hörts och givit sitt bifall till beslutet om prisstopp. Det är oroväckande signaler.
Roosevelt och l Förenta staterna har uppkommit en riklig memoarryssarna. litteratur; var och en som på något sätt tagit del i förhandlingar eller samtal i samband med världskrigen vill gärna med
en öppenhjärtighet, som vi i Europa i allmänhet äro ovana vid, i
böcker eller tidskriftsartiklar delgiva världen sina erfarenheter, i synnerhet om dessa (åtminstone enligt memoarförfattarens mening) ha
ett sensationellt källvärde. James F. Byrnes’ »Speaking frankly» kom
redan 1947 och skänkte en synnerligen värdefull och intresant belysning åt en mängd händelser, som i hög grad krävde en sådan. Byrnes’
bok har sedermera följts av en växande ström av liknande publikationer, från Mr Cordell Hull, Mr Sumner Wells, Mr Stettinius, Mr
Henry L. Stimson, Mr Morgenthau, General Eisenhower, för att endast
nämna några av de amerikaner, som under det senaste årtiondet spelat
en så avgörande roll i världens affärer, att vi i Europa måste finna
det egendomligt, att de kunna publicera sina erfarenheter från så nyligen inträffade avgörande världshändelser. De ha ett mycket växlande
värde, särskilt på grund av författarnas benägenhet att göra sina
skildringar beroende på ej blott sedermera aktuella händelser utan
även på deras egen uppfattning av händelseutvecklingen. Detta hindrar
ej att de böra omsorgsfullt noteras och att deras publikation därför
ofta måste räknas bland »Dagens frågor». Detta gäller icke minst den
eljest svårbedömbara J aHa-konferensen, dess ödesdigra följder och den
425
—- -~-~-~-~
……
Dagens frågor
ledande roll som Franklin D. Roosevelt kom att spela för världens
öden, vilken blivit föremål för skilda omdömen och alltmer växande
kritik. Den numera avlidne, dåvarande amerikanske utrikesministern
Edward R. Stettinius’ »Roosevelt and the russians», publicerad 1949, hör
till de värdefulla och ytterst intressanta publikationerna, även om den
får begagnas med särskild försiktighet, då Stettinius med sin allmänt
erkända redbarhet och pålitlighet var en av Roosevelts varmaste beundrare och anhängare. Han vill tydligen framställa Jalta-konferensen som en nödvändig ansträngning från Väst-Europa för att
åstadkomma ett allvarligt samarbete med Sovjetunionen även efter
krigsslutet. Stettinius var som amerikansk utrikesminister närvarande
vid alla plenarsammanträden och åtnjöt Roosevelts förtroende i allra
högsta grad. Man får icke heller glömma, att Stettinius i företalet
till sin bok förklarar, »att orubbad tro på Roosevelts utrikespolitik
drivit honom att skriva boken om J altakonferensen». Han anser, att
talet om Roosevelt i J alta som en sjuk och döende man var en legend
och söker visa, att Roosevelt i Jalta andligen var fullt vital och i
stånd att helt behandla varje situation, allt eftersom den uppkom och
utvecklade sig. Han framhåller, att man ej får förbise, att J alta-konferensen, som hölls från 4 till 11 februari 1945 utgjorde höjdpunkten
av de allierades enhetlighet under kriget, att Sovjetunionen gjorde
mera eftergifter än den fick och att Roosevelts hållning mot ryssarna
i J alta icke vilade på en önskan av »appeasement» åt ryssarna. Beträffande den icke utan fog mycket klandrade uppgörelsen i Fjärran
östern vill Stettinius visa, att Roosevelt handlade under kraftig och
ständig påtryckning av militära rådgivare, som under antagande att
kriget med J apan skulle räcka minst två år ’– ett antagande som
förekom också på ett närmare håll! – voro bestämda att genomdriva
Sovjet-unionens deltagande i detta krig till nästan vad pris som helst.
När Stettinius utan kritik hänvisar bl. a. till general Hurley’s tidigare
telegram att Molotov meddelat honom att Sovjet-unionen icke var intresserat av de kinesiska kommunisterna, som i varje fall ej voro
riktiga kommunister (jfr Svensk Tidskrift, häfte 2, 1950) så blir man
tvivlande, ej blott på Roosevelts omdömesförmåga och deras, som
kunna ha väglett hans beslut utan även på Stettinius!
Av alla problem på konferensen var den polska frågan den svåraste
och mest omdiskuterade. Konferensens resultat ha också här blivit
föremål för den kanske allvarligaste kritiken. Stettinius vill i samband
härmed framhålla gentemot den kraftiga kritiken, att de engelska och
amerikanska underhandlarna befunno sig i en svag förhandlingssituation på grund av krigsläget och att dettas utveckling bidrog att
bryta samarbetet mellan de tre statsledarna i J alta. Stettinius hyser
heller inget tvivel om att de kommande svårigheterna och besvikelserna
icke härrörde sig från överenskommelserna i J alta utan från att
Sovjet-unionen icke höll dessa överenskommelser och löften och att
i J alta Stalin var långt ifrån säker på Tysklands undergång under
sommaren. Han skulle under intrycket härav varit ivrig att få fullt
understöd från de engelska och amerikanska vapnen. Vid återkomsten
från Moskva skulle vinden ha vänt sig och hoppet och önskan hos
426
——— – ~~——·· .__
–
Dagens frågor
honom och hans kolleger om en snar seger ha stigit. Bedömandet
härav och av sannolikheten av att ryssarna skulle hålla sina överenskommelser borde ju ha legat till grund för västmakternas och Roosevelts syn på deras politik i Jalta. Stalin och hans rådgivare voro
ovilliga att grunda Sovjets säkerhet enbart på Roosevelts oprövade
världsorganisation och därför bestämda att skapa sina egna inflytelsesfärer. Tydligt är att före sin död den 12 april Roosevelt var en besviken man, särskilt när det gällde ryssarnas löftestrohet.
Hur man än vill bedöma Roosevelt och Jalta utgör Stettinius’ bok
ett märkligt bidrag till världskrigens historia. Den ger också en intressant belysning, hur dylika konferenser mellan stormakternas ledare gingo till och deras ansvar för förhållandena efter världskriget,
inte minst de nuvarande.
I den förträffliga tidskriften Foreign Affairs, april 1950, om »The
dismemberment of Germany» framhåller förf., Philip E. Moseley, -som
också synes ha varit närvarande och vittne till allehanda förhandlingar och utredningar härom, att Jaltakonferensens deltagares ansvar
för Tysklands kommande öde låg däri, att i J alta varken diskuterades
eller underskrevs av de där företrädda makterna någon principiell
förklaring av inconditional surrender och dess betydelse i realiteten.
Grunden för Tysklands kommande delning bestämdes därför efter
katastrofen av de segrande samt deras befälhavare; något som kan
förklara mycket av det sätt på vilket Tyskland, och därmed Europa,
kom att delas mellan Ryssland och västmakterna.
Nordiskt akade- Redan på studentmötena under skandinavismens
miskt samarbete. glansdagar för ett sekel sedan var frågan aktuell
om ett närmare samarbete mellan Nordens universitet. På nästan varje
studentmöte diskuterades livligt dessa frågor och många ’— alltför
många- resolutioner antogos, men de praktiska resultaten uteblevo
i allmänhet, bortsett från tillkomsten av några ännu bestående stipendiefonder. Frågan fick förnyad aktualitet efter första världskriget,
då den ånyo debatterades på de återuppståndna studentmötena. Som
Pn följd av ett initiativ på studentmötet i Reykjavik år 1930 tillsattes
några år senare särskilda kommitteer för det nordiska akademiska
samarbetet, bestående av rektorerna för universiteten och högskolorna
t’amt officiella studentrepresentanter. Till den svenska kommitten utgår f. n. ett statsanslag å 25 000 kronor för inbjudan av nordiska vetenskapsmän såsom föreläsare samt för anorduandet av årliga studiegruppresor till de övriga nordiska länderna, främst i sådana ämnen,
där sådan studievistelse enligt gällande fordringar är obligatorisk
eller önskvärd. Genom dessa – tyvärr alldeles otillräckliga – statsanslag är det sålunda f. n. sörjt för ett kontinuerligt nordiskt inslag i
undervisningen genom såväl nordiska föreläsningar som studieresor.
Under 1930-talet löstes äntligen ett av de då sedan lång tid aktuella
studentönskemålen, nämligen riksgiltigheten i Sverige för vid svenska
universitet och högskolor avlagda tentamina. Motsvarande aktualitet
har för dagens studentgeneration den nordiska s. k. tentamensgiltigheten och examensutjämningen. Sistnämnda två stora frågekomplex
427
-~ ..
Dagens frågor
dryftades ingående på en konferens mellan de nordiska studentledarna
i Aarhus år 1946 och uppmärksammades också av det nordiska undervisningsministermötet i Stockholm på hösten nämnda år. Därvid uttalade sig för första gången statsmakternas officiella representanter
i en resolution för, att det i största utsträckning borde öppnas möjligheter, ev. genom lagstiftning, att godkänna tentamina och examina i
ett nordiskt grannland såsom formellt likvärdiga med motsvarande
inhemska utbildning. Detaljbestämmelser borde utformas genom fortsatt arbetsutredning, och angeläget vore att anordna regelbundna
ämneskonferenser och fackmöten.
Det ifrågavarande utredningsarbetet omhändertogs av den som följd
av undervisningsministermötet bildade Nordiska kulturkommissionen.
Denna har under de följande åren anordnat några ämneskonferenser
samt fortsatt utredningsarbetet på vissa avsnitt, men några praktiska
resultat ha av olika skäl hittills icke uppnåtts.
Det akademiska samarbetet har under den senaste tiden ryckt fram
i centrum för de nordiska officiella studentunionernas arbete, varom
arbetskonferensen mellan studentledarna i augusti 1950 på Lidingön
givit många vittnesbörd. Man uppmärksammade här främst på vilka
praktiska vägar man nu kunde främja en nordisk examensutjämning
och tentamensgiltighet samt underlätta möjligheterna att studera i
annat nordiskt land. Konferensen uttalade sig därvid för att de nordiska studentkårerna skola ämne för ämne anordna s. k. specialistkonferenser, på vilka skola undersökas och utarbetas konkreta förslag
beträffande respektive ämnen. Ansvaret för att genomföra dessa konferenser fördelades mellan de olika universitetsstäderna; för teologiska ämnen svarar sålunda studentkåren vid Aarhus universitet,
de humanistiska och naturvetenskapliga ämnena åvila närmast kårerna
(studieråden) vid universiteten i Oslo och Uppsala osv. Givetvis bli
också de fackliga högskolornas ämnesgrupper på samma sätt beaktade.
Beträffande varje ämne skall på denna väg bl. a. undersökas, vilka
delexamina (tentamina), kurser och prov som det är praktiskt taget
möjligt att inom den närmaste tiden göra ekvivalenta i de nordiska
länderna (tentamensgiltighet). Härjämte skola övervägas möjligheterna att genom en ändring av studieplanerna underlätta denna åsyftade tentamensgiltighet. Vidare skola motsvarande undersökningar
göras beträffande möjligheterna att få tillgodoräkna i annat nordiskt
land avlagd examen (examensutjämning). slutligen skall beaktas den
viktiga frågan om lämpliga nordiska handböcker – en fråga av synnerlig aktualitet för de flesta ämnen. Enligt föreliggande planer skall
den sålunda igångsatta omfattande utredningen föreligga färdig till
nästa arbetskonferens, förslagsvis förlagd till Helsingfors år 1952.
Den nya given i det nordiska studentsamarbetet innebär alltså, att
de officiella studentorganen inte längre inskränka sig till att antaga
resolutioner och avvakta myndigheternas ställningstagande, utan
själva åtaga sig det krävande utredningsarbetet, vilket är en förutsättning för resolutionernas förverkligande. Man arbetar målmedvetet
e.tt på praktiska vägar nalkas det sekelgamla målet – Norden en
akademisk enhet. Ske alltså.
428
Stockholm augusti 1950.
Kriget i Det »kalla» kriget mellan öst och Väst, som visserligen i hetKorea. sande och oroande rytm men dock utan egentlig blodsutgjutelse fortgick månad efter månad, år efter år, hade småningom
förlorat åtskilligt av sin skräckverkan på västerlandets folk. Man
återgick till ordningen – sådan den nu kunde vara – och stoppade
undan krigshotet i det fack, där obehagliga men ofrånkomliga fakta
bruka gömmas’—- och helst glömmas. Riskerna för ett tredje världskrig
och åtgärderna däremot överlämnade man åt motvilliga politiker och
militärer. Och även bland politikerna var man mer än benägen att
inför dagens ekonomiska och sociala problem skjuta de obehagliga
militära realiteterna på framtiden.
Det var därför som det brutala och sedan lång tid förberedda överfallet på den sydkoreanska republiken fick så stora och betydelsefulla
begynnelseframgångar. Att den hela jorden omspännande »frontlinjen»
i det kalla kriget mellan öst och Väst även klöv Korea längs 38° breddgraden hade sedan länge nogsamt märkts på ort och ställe, men Västs
beredskap motsvarade på intet sätt situationens krav. Nu, två månader
efter krigsutbrottet, är världsbilden i väsentliga avseenden förändrad.
Väst har, oväntat snabbt och oväntat effektivt, lärt sin läxa. över
huvud taget är det just snabbheten och de stora linjerna i reaktionen,
som väcker tillfredsställelse och inger hopp för framtiden.
Låt oss ett ögonblick begrunda världsläget, främst ur militärstrategisk synvinkel. Där är å ena sidan den väldiga Sovjetunionen, som
bevarat och ytterligare utbyggt sin fulla krigsstyrka från segeråret
1945. Med imponerande konsekvens och skicklighet har man byggt ut
en skyddsbarriär av satellitländer kring den fasta kärnan och konstruerat denna barriär så, att den samtidigt kan utnyttjas för »lokala»
anfallsföretag-utan att Sovjetunionen själv formellt behöver bryta
freden. Man kan beordra krig – om och när det passar – mot Jugoslavien,Iran,Burma, Siam, Indokina, Formosa, ja även Västtyskland. Överallt under ungefär samma motivering som i Korea. Man kan självvälja
tidpunkt, plats och styrkeinsats, man har överallt initiativet. Med full
kännedom om Västs konstruktion och begränsning kan man ta även
väsentliga risker – det världskrig, som man inte är beredd för och
inte önskar, inte ännu, kommer inte förrän man själv önskar.
Där är å andra sidan det splittrade Väst, som är helt beroende av
USA:s styrka och insatsvilja, med väldiga avstånd att övervinna och
ett konglomerat av partikularistiska och delvis motstridiga intressen.
I Väst har man – på ett otillbörligt sätt – hittills velat skjuta över
hela bördan, i varje fall den militära, på USA. Och i USA, som har
så många andra bördor att släpa på, har man, naturligt nog, velat
komma ifrån de militära bekymren så lätt som möjligt. Denna grundinställning har ytterligare närts av framgångarna – den överlägsna
materielinsatsens framgångar mot underlägsna motståndare – under
422
«
Dagens frdgor
det senaste världskriget. Man vet att man är avgörande överlägsen i
fråga om krigspotential. Man vet, att ännu intet stridsmedel har konstruerats som kan allvarligt skada det egna landet. Och så har man
hamnat i önsketänkandet om det »strömlinjeformade kriget», med jätteflygplan och atombomber, det som visserligen kostar många pengar
men inte så mycket blod, svett och tårar. Man har satt in sina dollars
men inte sina män. Man har inrättat sig för att segra i ett ev. tredje
världskrig men glömt bort Korea.
Och alla de andra länderna i Väst ha förtroendefullt överlämnat
sina militära bekymmer till USA. Man har mottagit vapen och instruktörer och pengar, man har undertecknat Atlant- och andra pakter och
man har låtit de egna militärerna syssla med planer och krigsspel
– i brist på reella resurser.
Koreakriget har väckt Väst till insikt om de obehagliga realiteterna
bakom det kalla kriget. Med överraskande och imponerande kraft och
beslutsamhet grep USA den kastade handsken och drog FN med sig,
sedan Sovjetunionen förvånande oskickligt satt sig själv ur spel i
säkerhetsrådet. Nu pågår krigshistoriens första sanktionskrig och nå-
got som liknar en världsfront har bildats mot fredsstöraren. Av FN:s
59 medlemsstater ha endast 6 tagit avstånd från säkerhetsrådets historiska resolution den 27 juni, redan på det nya krigets tredje dag.
Att trots detta USA praktiskt taget ensamt måste svara för de militära
sanktionsåtgärderna utgör en tragisk illustration av den bristfälliga
militära beredskapen hos Väst i övrigt.
Detta resoluta ingripande av FN- dock på USA:s initiativ och i
Sovjetunionens frånvaro – är den ena hoppingivande reaktionen mot
fredsbrytaren. Den andra är den rad av beslut, som främst Atlantpaktens medlemsstater redan ha fattat att med stor kraftinsats rusta
upp sina för dagsläget alltför svaga militära resurser. Det kommer att
krävas tid och det begärs måhända alltför mycken hjälp från USA,
men tendensen är klar- man är villig till stora uppoffringar för att
sätta hårt mot hårt. Om den kalle motståndaren försöker slå till på
nytt, så skall han finna en beredskap, som åtminstone inte är så dålig
som i Korea. Så länge ingen annan möjlighet utfunnits att skapa
trygghet mot östs planer, så är ju denna kostsamma och tyngande
väg den enda som Väst har att välja.
Det är naturligt, att läget på nytt aktualiserat försvaret av de besegrade och avrustade Västtyskland och J apan. Båda ligga utsatta
men nära nog försvarslösa i frontlinjen mellan öst och Väst. Starka
röster höjas för deras, i varje fall Västtysklands, återupprustning och
inlemmande i det solidariska försvaret mot öst. Men meningsutbytet,
exempelvis i Europarådet i Strasbourg, präglas alltjämt av motstridiga och egoistiska intressen. Med Koreakrigets erfarenheter för
ögonen kan man väl knappast komma förbi den slutsatsen, att det nu
är hög tid att gå från ord till handling, att ge Västeuropa en chans
att självt försvara sig, att utnyttja Västtysklands miljoner vapenJ!·· ••
.~.ora man.
Rent militärt har Koreakriget redan givit en rad värdefulla erfarenheter, som bl. a. handgripligt reviderat åtskilligt tidigare önsketän- 423
Dagens frågor
kande. Men därtill blir kanske möjlighet att återkomma, sedan den
nuvarande kampen om det hopträngda brohuvudet förts till ett lyckligt
slut.
Politisk kamp om Vårens lönerörelser och politiska kriser som utfinska marken. mynnade i det s. k. Fagerholmsavtalet om 15 procents löneförhöjning i början av maj, har fått det efterspel konsekvensen kräver. Prisstopp för de viktigaste bruksartiklarna. Annat
Yar ju inte att vänta då lönerna samtidigt med förhöjningarna bands
vid index. Efter en seg uppehållande strid och många laborationer
för att hålla index nere, blev det i slutet av juli klart att indexstegringarna måste leda till en ny allmän löneförhöjning på 5 procent. För att undvika nya lönestegringar påbjöd alltså den kekkonenska regeringen prisstopp från den l augusti.
Det är alltid olustigt – i synnerhet för en borgerlig regering –
att nödgas återgå till prisreglering när landet äntligen efter många
svårigheter kommit därhän att prissättningen från statliga kontrollmyndigheter överflyttats till den fria konkurrensens ekonomiskt sundare marker. Men vårens bägge löneförhöjningar, januari månads
med 7,5 % och maj månads med 15, utlöste en häftig, man är nästan
frestad att säga panikartad, stegring av priserna. Genom separata
aktioner, genom att sänka kaffe- och sockerpriserna och höja barnbidragen, lyckades regeringen köpa sig några indexpoäng och därigenom en liten frist före den oundvikliga nya löneförhöjningen. Nu
clekreterar man att priserna skall bibehållas på nivån av den 15 juli
dock under förutsättning att dessa priser inte med mer än 15 procent
överstiger priserna vid nyåret. Större prisstegringar kan komma i fråga
endast i undantagsfall och bör godkännas av socialministeriet, vars
löneavdelning uppenbarligen kommer att få det arbetssamt den närmaste tiden. Om man alltså beaktar att lönerna per den l augusti
räknat från årets början stigit med 27,5 procent, att det genomsnittliga lönekontot inom produktionen utgör 65 procent av produktionskostnaderna, inser man att en prisförhöjning om 15 procent är rimlig.
Kampen om den finska markens värde har emellertid många aspekter. Kommer t. ex. exportpriserna att stiga parallellt med de stegrade
produktionskostnaderna~ Eller skall staten, dvs. skattebetalarna genom
exportpremier garantera exportpriser, som bibehåller landets konkurrenskraft på utländska marknader~ När regeringsbeslutet i skrivande
stund inte är mer än 24 timmar gammalt, är det för tidigt att uttala
sig om denna sida av saken. Men därjämt~ är man framför allt frestad
att understryka den ekonomiska balansgångens rent politiska sidor.
Den labila jämvikt, som det senaste halvåret präglat Finlands ekonomiska liv, måste framför allt tillskrivas politiska orsaker. Det är
klart att 1949 års justeringar av markens värde i förhållande till utländska valutor i viss mån måste inverka prisförhöjande. Men en
jämförelse med Sverige, som i stort sett har det lika ställt som Finland, ger vid handen, att lönerörelser av det omfång, som Finland fick
bevittna under våren, absolut inte kan anses motiverade eller förklarliga, om inte rent politiska synpunkter hade spelat in. En ekonomisk
424
H
Dagens frågor
kommentator i Finland fäster uppmärksamheten vid det faktum, att
generalindex i Sverige i juni oförändrat stod på 167 medan index i
Finland under en månad hade stigit med 7,5 procent. Och dock är den
realekonomiska utvecklingen i Finland minst lika gynnsam som i
Sverige, Finlands försörjningsläge kan man inte klaga på och ifråga
om importen är de båda länderna i stort sett i lika mån beroende av
kostnadsstegringarna ute på världsmarknaden. Vilken betydelse det
partipolitiska spelet har i ekonomiska frågor såg man under finska
LO:s löneaktion senaste vår. Nu kan man igen bevittna det när man
studerar regeringens beslut om prisstoppet. Beslutet syftar naturligtvis främst till att pressa ned index, eller i varje fall stabilisera detta.
Det gör att prisspärren framför allt satts in på sådana bruksartiklar,
som figurerar i levnadskostnadsindex från tändstickor till permanentning och biobiljetter. Men – det är ju fråga om en regering med
agrarmajoritet- mjölkhushållningsprodukterna har lämnats utanför.
Under alla omständigheter får man hoppas att den partiella prisspärren inte blir långvarig och att läget, både politiskt och ekonomiskt
skall stabilisera sig. Framför allt politiskt. Utan ett politiskt jämviktsläge är tydligen en ekonomisk balans otänkbar, det har den senaste
tidens händelser klart visat. Men huruvida de politiska partierna förmår uppmobilisera den sans som krävs är en annan sak. Redan nu
angriper det socialdemokratiska partiorganet häftigt regeringen Kekkonen för dess huvudlösa prisbeslut, som »ingen tänkande människa
kan ta på allvar». Och just nu förljuds att LO-chefen Aku Sumu
dementerar att FFC hörts och givit sitt bifall till beslutet om prisstopp. Det är oroväckande signaler.
Roosevelt och l Förenta staterna har uppkommit en riklig memoarryssarna. litteratur; var och en som på något sätt tagit del i förhandlingar eller samtal i samband med världskrigen vill gärna med
en öppenhjärtighet, som vi i Europa i allmänhet äro ovana vid, i
böcker eller tidskriftsartiklar delgiva världen sina erfarenheter, i synnerhet om dessa (åtminstone enligt memoarförfattarens mening) ha
ett sensationellt källvärde. James F. Byrnes’ »Speaking frankly» kom
redan 1947 och skänkte en synnerligen värdefull och intresant belysning åt en mängd händelser, som i hög grad krävde en sådan. Byrnes’
bok har sedermera följts av en växande ström av liknande publikationer, från Mr Cordell Hull, Mr Sumner Wells, Mr Stettinius, Mr
Henry L. Stimson, Mr Morgenthau, General Eisenhower, för att endast
nämna några av de amerikaner, som under det senaste årtiondet spelat
en så avgörande roll i världens affärer, att vi i Europa måste finna
det egendomligt, att de kunna publicera sina erfarenheter från så nyligen inträffade avgörande världshändelser. De ha ett mycket växlande
värde, särskilt på grund av författarnas benägenhet att göra sina
skildringar beroende på ej blott sedermera aktuella händelser utan
även på deras egen uppfattning av händelseutvecklingen. Detta hindrar
ej att de böra omsorgsfullt noteras och att deras publikation därför
ofta måste räknas bland »Dagens frågor». Detta gäller icke minst den
eljest svårbedömbara J aHa-konferensen, dess ödesdigra följder och den
425
—- -~-~-~-~
……
Dagens frågor
ledande roll som Franklin D. Roosevelt kom att spela för världens
öden, vilken blivit föremål för skilda omdömen och alltmer växande
kritik. Den numera avlidne, dåvarande amerikanske utrikesministern
Edward R. Stettinius’ »Roosevelt and the russians», publicerad 1949, hör
till de värdefulla och ytterst intressanta publikationerna, även om den
får begagnas med särskild försiktighet, då Stettinius med sin allmänt
erkända redbarhet och pålitlighet var en av Roosevelts varmaste beundrare och anhängare. Han vill tydligen framställa Jalta-konferensen som en nödvändig ansträngning från Väst-Europa för att
åstadkomma ett allvarligt samarbete med Sovjetunionen även efter
krigsslutet. Stettinius var som amerikansk utrikesminister närvarande
vid alla plenarsammanträden och åtnjöt Roosevelts förtroende i allra
högsta grad. Man får icke heller glömma, att Stettinius i företalet
till sin bok förklarar, »att orubbad tro på Roosevelts utrikespolitik
drivit honom att skriva boken om J altakonferensen». Han anser, att
talet om Roosevelt i J alta som en sjuk och döende man var en legend
och söker visa, att Roosevelt i Jalta andligen var fullt vital och i
stånd att helt behandla varje situation, allt eftersom den uppkom och
utvecklade sig. Han framhåller, att man ej får förbise, att J alta-konferensen, som hölls från 4 till 11 februari 1945 utgjorde höjdpunkten
av de allierades enhetlighet under kriget, att Sovjetunionen gjorde
mera eftergifter än den fick och att Roosevelts hållning mot ryssarna
i J alta icke vilade på en önskan av »appeasement» åt ryssarna. Beträffande den icke utan fog mycket klandrade uppgörelsen i Fjärran
östern vill Stettinius visa, att Roosevelt handlade under kraftig och
ständig påtryckning av militära rådgivare, som under antagande att
kriget med J apan skulle räcka minst två år ’– ett antagande som
förekom också på ett närmare håll! – voro bestämda att genomdriva
Sovjet-unionens deltagande i detta krig till nästan vad pris som helst.
När Stettinius utan kritik hänvisar bl. a. till general Hurley’s tidigare
telegram att Molotov meddelat honom att Sovjet-unionen icke var intresserat av de kinesiska kommunisterna, som i varje fall ej voro
riktiga kommunister (jfr Svensk Tidskrift, häfte 2, 1950) så blir man
tvivlande, ej blott på Roosevelts omdömesförmåga och deras, som
kunna ha väglett hans beslut utan även på Stettinius!
Av alla problem på konferensen var den polska frågan den svåraste
och mest omdiskuterade. Konferensens resultat ha också här blivit
föremål för den kanske allvarligaste kritiken. Stettinius vill i samband
härmed framhålla gentemot den kraftiga kritiken, att de engelska och
amerikanska underhandlarna befunno sig i en svag förhandlingssituation på grund av krigsläget och att dettas utveckling bidrog att
bryta samarbetet mellan de tre statsledarna i J alta. Stettinius hyser
heller inget tvivel om att de kommande svårigheterna och besvikelserna
icke härrörde sig från överenskommelserna i J alta utan från att
Sovjet-unionen icke höll dessa överenskommelser och löften och att
i J alta Stalin var långt ifrån säker på Tysklands undergång under
sommaren. Han skulle under intrycket härav varit ivrig att få fullt
understöd från de engelska och amerikanska vapnen. Vid återkomsten
från Moskva skulle vinden ha vänt sig och hoppet och önskan hos
426
——— – ~~——·· .__
–
Dagens frågor
honom och hans kolleger om en snar seger ha stigit. Bedömandet
härav och av sannolikheten av att ryssarna skulle hålla sina överenskommelser borde ju ha legat till grund för västmakternas och Roosevelts syn på deras politik i Jalta. Stalin och hans rådgivare voro
ovilliga att grunda Sovjets säkerhet enbart på Roosevelts oprövade
världsorganisation och därför bestämda att skapa sina egna inflytelsesfärer. Tydligt är att före sin död den 12 april Roosevelt var en besviken man, särskilt när det gällde ryssarnas löftestrohet.
Hur man än vill bedöma Roosevelt och Jalta utgör Stettinius’ bok
ett märkligt bidrag till världskrigens historia. Den ger också en intressant belysning, hur dylika konferenser mellan stormakternas ledare gingo till och deras ansvar för förhållandena efter världskriget,
inte minst de nuvarande.
I den förträffliga tidskriften Foreign Affairs, april 1950, om »The
dismemberment of Germany» framhåller förf., Philip E. Moseley, -som
också synes ha varit närvarande och vittne till allehanda förhandlingar och utredningar härom, att Jaltakonferensens deltagares ansvar
för Tysklands kommande öde låg däri, att i J alta varken diskuterades
eller underskrevs av de där företrädda makterna någon principiell
förklaring av inconditional surrender och dess betydelse i realiteten.
Grunden för Tysklands kommande delning bestämdes därför efter
katastrofen av de segrande samt deras befälhavare; något som kan
förklara mycket av det sätt på vilket Tyskland, och därmed Europa,
kom att delas mellan Ryssland och västmakterna.
Nordiskt akade- Redan på studentmötena under skandinavismens
miskt samarbete. glansdagar för ett sekel sedan var frågan aktuell
om ett närmare samarbete mellan Nordens universitet. På nästan varje
studentmöte diskuterades livligt dessa frågor och många ’— alltför
många- resolutioner antogos, men de praktiska resultaten uteblevo
i allmänhet, bortsett från tillkomsten av några ännu bestående stipendiefonder. Frågan fick förnyad aktualitet efter första världskriget,
då den ånyo debatterades på de återuppståndna studentmötena. Som
Pn följd av ett initiativ på studentmötet i Reykjavik år 1930 tillsattes
några år senare särskilda kommitteer för det nordiska akademiska
samarbetet, bestående av rektorerna för universiteten och högskolorna
t’amt officiella studentrepresentanter. Till den svenska kommitten utgår f. n. ett statsanslag å 25 000 kronor för inbjudan av nordiska vetenskapsmän såsom föreläsare samt för anorduandet av årliga studiegruppresor till de övriga nordiska länderna, främst i sådana ämnen,
där sådan studievistelse enligt gällande fordringar är obligatorisk
eller önskvärd. Genom dessa – tyvärr alldeles otillräckliga – statsanslag är det sålunda f. n. sörjt för ett kontinuerligt nordiskt inslag i
undervisningen genom såväl nordiska föreläsningar som studieresor.
Under 1930-talet löstes äntligen ett av de då sedan lång tid aktuella
studentönskemålen, nämligen riksgiltigheten i Sverige för vid svenska
universitet och högskolor avlagda tentamina. Motsvarande aktualitet
har för dagens studentgeneration den nordiska s. k. tentamensgiltigheten och examensutjämningen. Sistnämnda två stora frågekomplex
427
-~ ..
Dagens frågor
dryftades ingående på en konferens mellan de nordiska studentledarna
i Aarhus år 1946 och uppmärksammades också av det nordiska undervisningsministermötet i Stockholm på hösten nämnda år. Därvid uttalade sig för första gången statsmakternas officiella representanter
i en resolution för, att det i största utsträckning borde öppnas möjligheter, ev. genom lagstiftning, att godkänna tentamina och examina i
ett nordiskt grannland såsom formellt likvärdiga med motsvarande
inhemska utbildning. Detaljbestämmelser borde utformas genom fortsatt arbetsutredning, och angeläget vore att anordna regelbundna
ämneskonferenser och fackmöten.
Det ifrågavarande utredningsarbetet omhändertogs av den som följd
av undervisningsministermötet bildade Nordiska kulturkommissionen.
Denna har under de följande åren anordnat några ämneskonferenser
samt fortsatt utredningsarbetet på vissa avsnitt, men några praktiska
resultat ha av olika skäl hittills icke uppnåtts.
Det akademiska samarbetet har under den senaste tiden ryckt fram
i centrum för de nordiska officiella studentunionernas arbete, varom
arbetskonferensen mellan studentledarna i augusti 1950 på Lidingön
givit många vittnesbörd. Man uppmärksammade här främst på vilka
praktiska vägar man nu kunde främja en nordisk examensutjämning
och tentamensgiltighet samt underlätta möjligheterna att studera i
annat nordiskt land. Konferensen uttalade sig därvid för att de nordiska studentkårerna skola ämne för ämne anordna s. k. specialistkonferenser, på vilka skola undersökas och utarbetas konkreta förslag
beträffande respektive ämnen. Ansvaret för att genomföra dessa konferenser fördelades mellan de olika universitetsstäderna; för teologiska ämnen svarar sålunda studentkåren vid Aarhus universitet,
de humanistiska och naturvetenskapliga ämnena åvila närmast kårerna
(studieråden) vid universiteten i Oslo och Uppsala osv. Givetvis bli
också de fackliga högskolornas ämnesgrupper på samma sätt beaktade.
Beträffande varje ämne skall på denna väg bl. a. undersökas, vilka
delexamina (tentamina), kurser och prov som det är praktiskt taget
möjligt att inom den närmaste tiden göra ekvivalenta i de nordiska
länderna (tentamensgiltighet). Härjämte skola övervägas möjligheterna att genom en ändring av studieplanerna underlätta denna åsyftade tentamensgiltighet. Vidare skola motsvarande undersökningar
göras beträffande möjligheterna att få tillgodoräkna i annat nordiskt
land avlagd examen (examensutjämning). slutligen skall beaktas den
viktiga frågan om lämpliga nordiska handböcker – en fråga av synnerlig aktualitet för de flesta ämnen. Enligt föreliggande planer skall
den sålunda igångsatta omfattande utredningen föreligga färdig till
nästa arbetskonferens, förslagsvis förlagd till Helsingfors år 1952.
Den nya given i det nordiska studentsamarbetet innebär alltså, att
de officiella studentorganen inte längre inskränka sig till att antaga
resolutioner och avvakta myndigheternas ställningstagande, utan
själva åtaga sig det krävande utredningsarbetet, vilket är en förutsättning för resolutionernas förverkligande. Man arbetar målmedvetet
e.tt på praktiska vägar nalkas det sekelgamla målet – Norden en
akademisk enhet. Ske alltså.
428