1950 års val
1950
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
1950 ÅRS VAL
Av partisekreterare G UN N A R SVÅ.RD
1948 års val gav till resultat två vinnare men ingen segrare. Både
socialdemokraterna och folkpartiet kunde med rätta glädja sig åt
betydande framgångar men ingen av dem åt en avgörande framgång.
1950 års val resulterade i en så påtaglig röstökning för regeringspartiet, att dess ledare med en viss självsäkerhet kan tala om ett
stärkt regeringsunderlag. Den socialdemokratiska uppläggningen
av valpropagandan gick väsentligen ut på att framtvinga ett elektoratets godkännande av den sedan 1948 förda regeringspolitiken.
Ansträngningarna gåvo avsett resultat. Hrr Erlander och Sköld
ha fått sin ansvarsfrihet. Minoritetsrevisorernas sakligt välgrundade försök till erinringar underkändes och styrelsen kan känna
sig trygg i medvetande om sin av väljarna approberade förträfflighet.
Det ligger naturligtvis en fara i att den demokratiska maskinen
i vårt land synbarligen håller på att förvandlas till ett instrument,
som godkänner i efterhand. På detta sätt riskerar man att en aktiv
demokrati förvandlas till en passiv. Man berövar väljaren rätten
att peka ut de vägar som skola följas och ersätter den med en
rättighet att nicka bifall så sent att ingen ändring i marschriktningen kan vidtagas.
Krafter, som äro betydligt starkare än majoritetens infall och
regeringens planer, har ställt oss inför nödvändigheten att orientera om inom väsentliga avsnitt av vår politik. Händelsernas tryck
har tvingat fram en första lösning på de mest trängande försvarsproblemen. Utvecklingen i världen kommer förmodligen att medföra nödvändigheten av en utrikespolitik av långt starkare aktivitet än den traditionella. Därmed är ingalunda sagt att vårt land
skulle glida mot en anslutning till Atlantpakten, endast att medlemskapet i FN synes fordra ett långt starkare engagemang än
man hittills räknat med och att de skandinaviska försvarsproblemen icke låta sig förvandlas till nulliteter, därför att utrikes- 429
Gunnar Swärd
ministern och framför allt försvarsministern så önskar. Vi står
inför en nödtvungen omläggning av den ekonomiska politiken, vars
omfattning och djup ingen ännu kan överblicka. Så mycket kan
emellertid redan sägas som att de deklarationer, åt vilka särskilt
finansministern ägnat sig under och närmast efter valet, på intet
vis kunna motsvara lägets krav- knappast ens hans egen uppfattning om vad läget kräver.
Att i en sådan situation konsekvent och systematiskt underlåta
att ange handlingslinjer är ytterst betänkligt. Icke ens oppositionen
borde ha gjort sig skyldig till sådana underlåtenhetssynder. I
insikt därom tillät sig högern också framlägga måhända trevande
men dock genomtänkta förslag för de närmaste årens politik. Hö-
gern försökte medvetet föra diskussionen framåt. Tyvärr måste
det konstateras, att detta – kvantitativt sett – icke ledde till
framgång röstmässigt. Folkpartiet avstod helt, vilket onekligen
vittnar om en djup inre förståelse för valmannens psyke. Bondeförbundet uppehöll sig nästan uteslutande vid allmänna önskemål
och allmänna löften.
Regeringspartiet yttrade sig med märklig försiktighet om den
närmaste framtiden. Under valdebatten gavs undvikande svar vid
varje försök att pressa fram klara besked. Under de senaste årens
valstrider har det blivit alltmer uppenbart att det socialdemokratiska partiets ledning fäster avgörande vi~t vid de psykologiska
omständigheterna för opinionsbildningen. Därom är i och för sig
ingenting att säga. Varje valmakare gör detsamma – måste göra
det. En fara lurar emellertid. Om man helt skjuter de politiska
problemen åt sidan och lika helt förlitar sig på möjligheterna att
skapa en myt – myten om folkets förtroende för regeringen –
förhindrar man en saklig offentlig diskussion. Sintresultatet kan
bli en handlingsoduglig demokrati, en liten grupp som regerar och
en väldig massa som är regerad. Detta kan icke ha varit slutmålet
för den kamp där socialdemokraterna gjort en hedrande insats,
kampen för aktiva medborgarinsatser i samhällsarbetet.
1950 års val kan således icke sägas ha lämnat några anvisningar
för framtiden. Det blev – tyvärr – endast ett mycket allmänt
uttalande, av vilket knappast någonting annat med säkerhet kan
utläsas än att den sittande regeringen förstått inge en majoritet
inom folket ett visst förtroende.
Att det främst är statsminister Tage Erlander som åtnjuter detta
förtroende är uppenbart. statsministern har energiskt och framgångsrikt gjort insatser i valarbetet. Han har fått kontakt med
430
…
—~ —-~–
1950 års val
människorna. Hans stridsglädje och hans upptränade förmåga att
i lämpliga ögonblick imitera en väckelsepredikant från sekelskiftet
har givit honom gehör. Tage Erlander vinner mark. 1950 har han
vunnit sin första personliga valseger.
Den väsentliga förstärkningen har statsministern erövrat åt sitt
parti från kommunisterna. Icke minst av detta skäl måste hans
ställning inom och utom det egna partiet ha starkt förbättrats.
Han står i centrum och kommer att stå där så långt fram i tiden
som det nu lönar sig att diskutera.
Att statsministern har sin egen krets inom regeringen har länge
varit bekant. Att denna krets drivit en egen linje är också uppenbart. Denna linje skiljer sig måhända mera till nyansen från de
övriga regeringsledamöternas men är icke desto mindre tämligen
markant. statsministerns motstånd mot varje tanke på samarbete
med kommunisterna är utpräglad. Oppositionen har inga skäl att
på den punkten söka vilseleda opinionen. Härav och av valutgången borde man snarare kunna draga den slutsatsen att man
alldeles bortser i fortsättningen från de kommunistiska figurerna i
riksdagen. Oppositionen bör kunna kräva att regeringspartiet helt
avstår från den medvetna eller omedvetna lusten att räkna in
kommuniströster i sitt parlamentariska underlag men samtidigt
måste oppositionen vara beredd att också för sin del bortse från
eventuella medlöpare av kommunistisk kulör vid särskilda tillfällen.
Tage Erlander har visat en viss lust till samarbete i begränsade
frågor. överläggningarna mellan de demokratiska partiledarna har
därvidlag fått tjäna som instrument. Möjligheterna för sådant
samarbete bör vara större efter än före valet. Själva valhandlingen
ägde dock rum endast några dagar efter det att uppgörelsen i
försvarsfrågan offentliggjorts. Den då träffade överenskommelsen
innebar icke endast ett beslut om förstärkningar av vårt försvar
utan naturligtvis också ett ekonomiskt krav på svenska folket.
Såväl socialdemokraterna som högern voro angelägna att hålla
svenska folket underkunnigt om den finansiella sidan av problemet. Det kan icke visas att någotdera partiet förlorade på denna
sin öppenhet eller på grund av sina ansträngningar att nå en
uppgörelse. Detta resultat borde vara ägnat att jämna vägen för
nya uppgörelser i begränsade och sakliga sammanhang. Sådana
stå ingalunda i någon motsättning till kravet på oppositionens
skyldighet att hålla regeringen varm. De äro endast ett uttryck för
en hos förnuftiga människor naturlig fallenhet att med bortseende
481
— ·,
Gunnar Swärd
från prestigeskäl träffa förnuftiga överenskommelser, där sådant
kan ske.
Allt tyder på att vissa sonderingar hava gjorts och kanske fortfarande göras om möjligheterna att bredda regeringsunderlaget
till att även omfatta bondeförbundet. Villigheten inom bondeförbundet till en sådan förbindelse torde icke vara särskilt allmän.
Den finns emellertid- ä·ven utanför hr von Helands person. Svå-
righeterna torde väl närmast ligga på det planet, att regeringen
för närvarande har mycket litet att erbjuda bondeförbundet rent
praktiskt, så litet att det icke kan uppväga de risker en koalition
skulle skapa för bondeförbundsförluster vid 1952 års riksdagsmannaval. En reform av vallagstiftningen, som gör karteller överflödiga, torde icke vara tillräcklig hur trängande än behovet av en
sådan kan vara. I Uppsala län hade bondeförbundet ca 2 400 röster
mer än högern. Bondeförbundet fick 6 landstingsmandat, högern 2.
Man torde väl kunna räkna med en regeringsombildning under
höstens lopp. statsministern lär icke hur länge som helst kunna
fortsätta med den personuppsättning han för närvarande har till
sitt förfogande. Av intresse vid denna ))person-rekonstruktion» är
endast i vilken mån den nya generationen socialdemokrater kommer att släppas fram till taburetterna. Den lär icke i längden
komma att nöja sig med landshövdingefåtöljer.
Folkpartiet fick vidkännas en röstminskning. Det är ännu för
tidigt att yttra sig om vad detta innebär, en tillfällig motgång
eller en vändning i konjunkturen. Överskattas bör emellertid icke
det inträffade. Ur borgerliga synpunkter är motgången beklaglig men kunde den bidraga till en vilja i folkpartiledningen
att skapa större klarhet om den egna politikens mål och medel,
skulle den ha fyllt en uppgift. På en punkt är ett besked och ett
snart besked förhållandevis angeläget. I vissa folkpartikretsar har
utgången av valet i Göteborg tolkats som en seger för tanken att
folkpartiet bör avstå från borgerlig samverkan. I själva verket
torde det där röra sig om en framgång för Göteborgs-Posten och
dess habile chefredaktör, Harry Hjörne, som icke blott visat sig
kunna värva prenumeranter utan också röster. Om folkpartiet i
någon större utsträckning har för avsikt att ställa sig utanför den
borgerliga kartellen bör detta snarast meddelas. Det bör meddelas
innan en rad förstakammarval äger rum.
För högern innebar valutgången en besvikelse. Man hade haft
skäl att räkna med en viss framgång i förhållande till 1948. Partiets allmänna anseende har vuxit. Tecken tyder på att en bredare
432
—– —….-:~—–
1950 års val
förankring håller på att åstadkommas. Den målmedvetenhet som
utmärkt partiet i dess riksdagsarbete och mångenstädes i det kommunala arbetet har vunnit respekt. Trots detta uteblev i stort sett
framgången.
Naturligtvis kan man genom en serie efterrationaliseringar förklara detta. Man kan erinra om att tiden varit för kort, att ett
parti, som driver en egen genomtänkt linje, måste ha mera tid
än ett som icke har något eget ansikte. Det finns grundad anledning att tala om brister i organisationen- särskilt i dess yttersta
led, lokalföreningarna ute på de olika orterna. Underlägsenhet
i press har synbarligen spelat en mycket stor roll.
Alla dessa förklaringar ha sitt värde. Även ett tigerhjärta behöver ju tröst. Det väsentliga är dock åtgärder för framtiden. Det
politiska underlaget för en framgång 1952 håller på att skapas.
Nu gäller det att åstadkomma det personliga och organisatoriska
och att åstadkomma det i tid. Högern har begränsade möjligheter
att erövra de lättrörliga själar man vinner under själva valstridens
hektiska månader. För högerpartiet och dess medarbetare gäller
det att under de två valfria åren vi nu har framför oss öka bredden
och skapa ett gehör för sansade och förnuftiga resonemang – för
en konservativ renässans. Grunden för den har visat sig existera
– i 1950 års kommunalval.
433
Av partisekreterare G UN N A R SVÅ.RD
1948 års val gav till resultat två vinnare men ingen segrare. Både
socialdemokraterna och folkpartiet kunde med rätta glädja sig åt
betydande framgångar men ingen av dem åt en avgörande framgång.
1950 års val resulterade i en så påtaglig röstökning för regeringspartiet, att dess ledare med en viss självsäkerhet kan tala om ett
stärkt regeringsunderlag. Den socialdemokratiska uppläggningen
av valpropagandan gick väsentligen ut på att framtvinga ett elektoratets godkännande av den sedan 1948 förda regeringspolitiken.
Ansträngningarna gåvo avsett resultat. Hrr Erlander och Sköld
ha fått sin ansvarsfrihet. Minoritetsrevisorernas sakligt välgrundade försök till erinringar underkändes och styrelsen kan känna
sig trygg i medvetande om sin av väljarna approberade förträfflighet.
Det ligger naturligtvis en fara i att den demokratiska maskinen
i vårt land synbarligen håller på att förvandlas till ett instrument,
som godkänner i efterhand. På detta sätt riskerar man att en aktiv
demokrati förvandlas till en passiv. Man berövar väljaren rätten
att peka ut de vägar som skola följas och ersätter den med en
rättighet att nicka bifall så sent att ingen ändring i marschriktningen kan vidtagas.
Krafter, som äro betydligt starkare än majoritetens infall och
regeringens planer, har ställt oss inför nödvändigheten att orientera om inom väsentliga avsnitt av vår politik. Händelsernas tryck
har tvingat fram en första lösning på de mest trängande försvarsproblemen. Utvecklingen i världen kommer förmodligen att medföra nödvändigheten av en utrikespolitik av långt starkare aktivitet än den traditionella. Därmed är ingalunda sagt att vårt land
skulle glida mot en anslutning till Atlantpakten, endast att medlemskapet i FN synes fordra ett långt starkare engagemang än
man hittills räknat med och att de skandinaviska försvarsproblemen icke låta sig förvandlas till nulliteter, därför att utrikes- 429
Gunnar Swärd
ministern och framför allt försvarsministern så önskar. Vi står
inför en nödtvungen omläggning av den ekonomiska politiken, vars
omfattning och djup ingen ännu kan överblicka. Så mycket kan
emellertid redan sägas som att de deklarationer, åt vilka särskilt
finansministern ägnat sig under och närmast efter valet, på intet
vis kunna motsvara lägets krav- knappast ens hans egen uppfattning om vad läget kräver.
Att i en sådan situation konsekvent och systematiskt underlåta
att ange handlingslinjer är ytterst betänkligt. Icke ens oppositionen
borde ha gjort sig skyldig till sådana underlåtenhetssynder. I
insikt därom tillät sig högern också framlägga måhända trevande
men dock genomtänkta förslag för de närmaste årens politik. Hö-
gern försökte medvetet föra diskussionen framåt. Tyvärr måste
det konstateras, att detta – kvantitativt sett – icke ledde till
framgång röstmässigt. Folkpartiet avstod helt, vilket onekligen
vittnar om en djup inre förståelse för valmannens psyke. Bondeförbundet uppehöll sig nästan uteslutande vid allmänna önskemål
och allmänna löften.
Regeringspartiet yttrade sig med märklig försiktighet om den
närmaste framtiden. Under valdebatten gavs undvikande svar vid
varje försök att pressa fram klara besked. Under de senaste årens
valstrider har det blivit alltmer uppenbart att det socialdemokratiska partiets ledning fäster avgörande vi~t vid de psykologiska
omständigheterna för opinionsbildningen. Därom är i och för sig
ingenting att säga. Varje valmakare gör detsamma – måste göra
det. En fara lurar emellertid. Om man helt skjuter de politiska
problemen åt sidan och lika helt förlitar sig på möjligheterna att
skapa en myt – myten om folkets förtroende för regeringen –
förhindrar man en saklig offentlig diskussion. Sintresultatet kan
bli en handlingsoduglig demokrati, en liten grupp som regerar och
en väldig massa som är regerad. Detta kan icke ha varit slutmålet
för den kamp där socialdemokraterna gjort en hedrande insats,
kampen för aktiva medborgarinsatser i samhällsarbetet.
1950 års val kan således icke sägas ha lämnat några anvisningar
för framtiden. Det blev – tyvärr – endast ett mycket allmänt
uttalande, av vilket knappast någonting annat med säkerhet kan
utläsas än att den sittande regeringen förstått inge en majoritet
inom folket ett visst förtroende.
Att det främst är statsminister Tage Erlander som åtnjuter detta
förtroende är uppenbart. statsministern har energiskt och framgångsrikt gjort insatser i valarbetet. Han har fått kontakt med
430
…
—~ —-~–
1950 års val
människorna. Hans stridsglädje och hans upptränade förmåga att
i lämpliga ögonblick imitera en väckelsepredikant från sekelskiftet
har givit honom gehör. Tage Erlander vinner mark. 1950 har han
vunnit sin första personliga valseger.
Den väsentliga förstärkningen har statsministern erövrat åt sitt
parti från kommunisterna. Icke minst av detta skäl måste hans
ställning inom och utom det egna partiet ha starkt förbättrats.
Han står i centrum och kommer att stå där så långt fram i tiden
som det nu lönar sig att diskutera.
Att statsministern har sin egen krets inom regeringen har länge
varit bekant. Att denna krets drivit en egen linje är också uppenbart. Denna linje skiljer sig måhända mera till nyansen från de
övriga regeringsledamöternas men är icke desto mindre tämligen
markant. statsministerns motstånd mot varje tanke på samarbete
med kommunisterna är utpräglad. Oppositionen har inga skäl att
på den punkten söka vilseleda opinionen. Härav och av valutgången borde man snarare kunna draga den slutsatsen att man
alldeles bortser i fortsättningen från de kommunistiska figurerna i
riksdagen. Oppositionen bör kunna kräva att regeringspartiet helt
avstår från den medvetna eller omedvetna lusten att räkna in
kommuniströster i sitt parlamentariska underlag men samtidigt
måste oppositionen vara beredd att också för sin del bortse från
eventuella medlöpare av kommunistisk kulör vid särskilda tillfällen.
Tage Erlander har visat en viss lust till samarbete i begränsade
frågor. överläggningarna mellan de demokratiska partiledarna har
därvidlag fått tjäna som instrument. Möjligheterna för sådant
samarbete bör vara större efter än före valet. Själva valhandlingen
ägde dock rum endast några dagar efter det att uppgörelsen i
försvarsfrågan offentliggjorts. Den då träffade överenskommelsen
innebar icke endast ett beslut om förstärkningar av vårt försvar
utan naturligtvis också ett ekonomiskt krav på svenska folket.
Såväl socialdemokraterna som högern voro angelägna att hålla
svenska folket underkunnigt om den finansiella sidan av problemet. Det kan icke visas att någotdera partiet förlorade på denna
sin öppenhet eller på grund av sina ansträngningar att nå en
uppgörelse. Detta resultat borde vara ägnat att jämna vägen för
nya uppgörelser i begränsade och sakliga sammanhang. Sådana
stå ingalunda i någon motsättning till kravet på oppositionens
skyldighet att hålla regeringen varm. De äro endast ett uttryck för
en hos förnuftiga människor naturlig fallenhet att med bortseende
481
— ·,
Gunnar Swärd
från prestigeskäl träffa förnuftiga överenskommelser, där sådant
kan ske.
Allt tyder på att vissa sonderingar hava gjorts och kanske fortfarande göras om möjligheterna att bredda regeringsunderlaget
till att även omfatta bondeförbundet. Villigheten inom bondeförbundet till en sådan förbindelse torde icke vara särskilt allmän.
Den finns emellertid- ä·ven utanför hr von Helands person. Svå-
righeterna torde väl närmast ligga på det planet, att regeringen
för närvarande har mycket litet att erbjuda bondeförbundet rent
praktiskt, så litet att det icke kan uppväga de risker en koalition
skulle skapa för bondeförbundsförluster vid 1952 års riksdagsmannaval. En reform av vallagstiftningen, som gör karteller överflödiga, torde icke vara tillräcklig hur trängande än behovet av en
sådan kan vara. I Uppsala län hade bondeförbundet ca 2 400 röster
mer än högern. Bondeförbundet fick 6 landstingsmandat, högern 2.
Man torde väl kunna räkna med en regeringsombildning under
höstens lopp. statsministern lär icke hur länge som helst kunna
fortsätta med den personuppsättning han för närvarande har till
sitt förfogande. Av intresse vid denna ))person-rekonstruktion» är
endast i vilken mån den nya generationen socialdemokrater kommer att släppas fram till taburetterna. Den lär icke i längden
komma att nöja sig med landshövdingefåtöljer.
Folkpartiet fick vidkännas en röstminskning. Det är ännu för
tidigt att yttra sig om vad detta innebär, en tillfällig motgång
eller en vändning i konjunkturen. Överskattas bör emellertid icke
det inträffade. Ur borgerliga synpunkter är motgången beklaglig men kunde den bidraga till en vilja i folkpartiledningen
att skapa större klarhet om den egna politikens mål och medel,
skulle den ha fyllt en uppgift. På en punkt är ett besked och ett
snart besked förhållandevis angeläget. I vissa folkpartikretsar har
utgången av valet i Göteborg tolkats som en seger för tanken att
folkpartiet bör avstå från borgerlig samverkan. I själva verket
torde det där röra sig om en framgång för Göteborgs-Posten och
dess habile chefredaktör, Harry Hjörne, som icke blott visat sig
kunna värva prenumeranter utan också röster. Om folkpartiet i
någon större utsträckning har för avsikt att ställa sig utanför den
borgerliga kartellen bör detta snarast meddelas. Det bör meddelas
innan en rad förstakammarval äger rum.
För högern innebar valutgången en besvikelse. Man hade haft
skäl att räkna med en viss framgång i förhållande till 1948. Partiets allmänna anseende har vuxit. Tecken tyder på att en bredare
432
—– —….-:~—–
1950 års val
förankring håller på att åstadkommas. Den målmedvetenhet som
utmärkt partiet i dess riksdagsarbete och mångenstädes i det kommunala arbetet har vunnit respekt. Trots detta uteblev i stort sett
framgången.
Naturligtvis kan man genom en serie efterrationaliseringar förklara detta. Man kan erinra om att tiden varit för kort, att ett
parti, som driver en egen genomtänkt linje, måste ha mera tid
än ett som icke har något eget ansikte. Det finns grundad anledning att tala om brister i organisationen- särskilt i dess yttersta
led, lokalföreningarna ute på de olika orterna. Underlägsenhet
i press har synbarligen spelat en mycket stor roll.
Alla dessa förklaringar ha sitt värde. Även ett tigerhjärta behöver ju tröst. Det väsentliga är dock åtgärder för framtiden. Det
politiska underlaget för en framgång 1952 håller på att skapas.
Nu gäller det att åstadkomma det personliga och organisatoriska
och att åstadkomma det i tid. Högern har begränsade möjligheter
att erövra de lättrörliga själar man vinner under själva valstridens
hektiska månader. För högerpartiet och dess medarbetare gäller
det att under de två valfria åren vi nu har framför oss öka bredden
och skapa ett gehör för sansade och förnuftiga resonemang – för
en konservativ renässans. Grunden för den har visat sig existera
– i 1950 års kommunalval.
433