Med Vergilius på den romerska kampagnan

…. •.
—~~—-~~ – – – – – – – – –
MED VERGILIUS
PÅ DEN RO~iERSKA KAMPAGNAN
Av professor AXEL BOETHIUS
DE SISTA fem böckerna av Virgilius Eneid kunna skänka ett
program för en härlig dag på den romerska kampagnans södra del.
Man reser ut genom Porta S. Paolo, förbi Cestiuspyramiden och
basilikan S. Paolo. Man ser Ostiavägens moderna asfaltbana på
höger hand, tar själv åt vänster och snart är man utanför katakombernas gränszon mellan stad och land. Framför en ligger kampagnan med fält och lundar, tuffklippor och branta stup och rikt
grönskande bäckdalar, med sina vidder, sina sagor och sina hundratals ruiner av romerska villor från senrepublikansk tid och kejsartid. Huset Savoias jaktmarker kring Oastel Porziano på höger hand
om vägen bevara ännu bilden av den underbara natur i 1600- och
1700-talsgobelinernas stil, som efter antikens kulturvård återerövrade landskapet. I Schiick-Sjöqvists »Rom, en vandring genom
seklerna» tolkas ypperligt ruinernas vittnesmål om forntida intensiv uppodling, innan förfallet och barbarerna gåvo fuktigheten och febrarna fria händer och skapade vildmark av vad
som varit något av en stor lustgård. Carl Fries’ artiklar i Dagens
Nyheter hösten 1949- i detta fall särskilt artikeln 27 novemberskildra helt enkelt lysande livet av i dag på dessa vidder. Den
skildringen är klassisk genom sin form och sin inlevelse, fast Fries’
försök att förklara den antika odlingens förfall efter min mening
äro förfelade eller i varje fall ensidiga. Enligt Fries berodde kulturjordens återgång till betesmark och ödesmål av jordens överansträngning under antiken. Kampagnans jord »ställer fram vår förvaltning av jorden i all dess hårdhet och kortsynta snikenhet. Den
ställer fram Nemesis.» Detta är förhastat. Vergilius’ rader om
Ager Solonius, en slätt nordöst om Aeneassagans kuststräcka
(11, 316 ff.), och andra källor visa oss, att det alltid funnits områden
med tunna jordlager över tuff, som knappast ägna och ägnat sig
för annat än beten nationalekonomiskt sett. Men också för de bördigare delarne kräves intensiv odling. Var helst sådan satt in i våra
450
·er..’·~·· cC
–
Med Vergilius på den romerska kampagnan
dagar, har det blivit rika skördar. Vad som hände vid antikens
slut var, att högkulturen avbröts på grund av statens förfall, långa
krigsperioder och avfolkning. Vi kunna rent historiskt följa detta
steg för steg. Det är alltså, så vitt jag kan se, alldeles ej alltför
hårdhänt odling utan raka motsatsen, odlingens förfall, som vållat
kampagnans träda under mer än tusen år. Nu går odlingen fram
med stormsteg sedan romerska adelsfamiljer och därefter Mussolini
gripit sig an med saken- och så får framtiden utvisa, om storgods
med extensivt bruk eller intensiv odling blir det bärkraftigaste.
Det forntida Latiums problem gå igen. Under dessa reflexioner
förknippade med önskan att få Fries’ ovärderliga skildringar från
Italien i bokform, ha vi nått ned till Eneidens skådebana och
kunna tack vare våra svenska vägvisare, innan vi beträda den,
fastställa, att Vergilius och hans samtid sågo kampagnarr i en
period av intensiv odling med återuppblomstrande städer och växlande antal av större och smärre gods med lyxfulla åbyggnader,
de romerska villorna, efter en föregående period med extensiv
storgodsodling. I sägnernas fjärran före detta anade man det gamla
latinska bondelandet med städer och småstatssystem. Sådan är
sagobilden hos Vergilius, sådant är Livius’ Latium, och till detta
hänförde sagorna Aeneas’ rival, rutulernas kung Turnus och hans
Ardea, Aeneas’ Lavinium och den gamle kung Latinus’ Laurentum,
vare sig det är uppstiliserade folkminnen eller enbart lån av hellenska motiv, som leva i alla dessa legender.
När vi nu träda ut på dessa tjusande marker möter som mystagog
(för att använda Ciceros skämtsamma benämning på guiderna i
Syrakusa) en engelsk arkeolog, miss Bertha Tilly, med en på en
gång trevligt skriven och lärd bok »Virgil’s Latium» (Oxford 1947).
Denna skildring synes värd ett påpekande bland de sista årens nyheter på antikens område dels för Vergilius’ skull- ty han har ju
ännu många läsare i Sverige- och dels även därför, att den berör
svenska forskningar inom en del av området, av mig redovisade i
uppsatsen »Ardeatina» i ))Apophoreta Gotoburgensia Viielmo
Lundström oblata)) (1936).
Miss Tillys bok är – utan att författarinnan främst åsyftat
detta- en utmärkt ledsagare på Roms Kampagna, närmare bestämt den del av detta slättland kring Rom, som från kusten mellan
Ostia och Antium med fornlatinska helgedomar och städer utbreder
sig mot Albanerbergen. Denna kustslätt – det engelska brohuvudets förterräng under världskriget – är skådebanan för Eneidens
senare del. Där landsteg Aeneas. Där fick han Laurentumkungen
451
…. •,
Axel Boethius
Latinus’ dotter Lavinias hand, och där utkämpade han sina sista
strider med sin rival konung Turnus i Ardea och etruskerkonungen
Mezentius. Där nere på slätten fanns en liten ättehög omgiven av
vackra träd. Den gällde för att vara Aeneas’ grav- kanske var
den också förebilden för Augustus’ gravkulle på dess höga underbyggnad i Rom. Kring ortens gamla helgedomar och folkfester i
rutulernas och laurenternas land levde de legender, som Eneiden
gjort världsberömda. Det är alltså detta område, som miss Tilly
skildrar. Hennes noggranna fältarbete och intresserade studium av
utgrävningar och orternas lokala historia inordna boken bland
Kampagna-vägvisare i största allmänhet vid sidan av Thomas
Ashbys magistrala »The Roman Campagna in classical times»
(1927), Tomassettis klassiska »La Campagna romana» (1910) samt
Gilbert Bagnanis »The Roman Campagna and its treasures» (1929)
och andra lättare framställningar, Henrik Schiicks »Från Campagnan och Sierran» (1926) ej att förglömma.
Men »Virgil’s Latium» har -såsom titeln angiver- dock ett
annat huvudsyfte. Den är framför allt skriven för läsarna av de
sjunde till tolfte böckerna av Eneiden. För dem är den, synes det
mig, lika välkommen, om man läser Eneiden hemma på latin eller
till exempel i Johan Bergmans översättning, som om man kan få
läsa om den nere på dess klassiska mark.
Uppgiften att skriva en bok av detta slag är ej lätt. Eneiden rör
sig ju på ett plan, där sagornas jordbundenhet ej längre betyder
mycket. Ej minst miss Tilly gör klart, att vid helgedomarna kring
Ardea och Lavinium ha bland andra de gamla sagorna om Aeneas
utstofferats och helleniserats i orter med tilltagande ödesmål men
med traditionsrika folkliga fester vid gamla tempel- lika Kampagna-kyrkornas helgdagar i våra tider. De romerska sagornas
omdaning i hellensk stil eller i vissa fall rent av tillkomst höra till
det stora sammansmältningsförlopp med överväldigande grekiska
ideer och sagomotiv, med grekisk form å den ena sidan och å den
andra romararv, latinsk tradition, som under senrepublikansk tid,
från 200-talet och framåt, går genom hela det romerska livet och
skapar det, som för oss är det romerska. Vad särskilt Kampagnans
sägenrika småorter angår, fingo de och deras legender och tempel
en verklig renässans under första århundradet f. Kr. i samband
med händelseförloppet kring Graccherna, Sulla och Cresar. Så
tedde sig sagostoffets utveckling och miljö, då Vergilius tog det i
sin vård- för att lyfta det svindlande högt över de små terrakottaklädda helgedomarna och berättelserna kring dem. När Vergilius
452
———-~ . –
Med Vergilius på den romerska kampaonan
Kartskiss över Aeneas’ operationsområde enligt Eneiden.
hörde sagorna, förde de honom också in i den okritiska romerska
fornhistoriens lärda verkstad, som Livius så riktigt karakteriserat.
Just sagan om Aeneas, Venus’ son, hade där en särskild aktualitet.
Själva den juliska ätten hörde ju hemma i denna gamla sagokrets
genom J ulus, Aeneas’ son.
Den självklara huvuduppgiften för en bok som miss Tillys är
givetvis att fastställa, vilka orter Vergilius åsyftar, och denna
ganska krävande primäruppgift fullgör miss Tilly förträffligt.
Sedan inställa sig andra problem. Man kunde lockas att taga upp
hela den gamla sagohistorien och söka skilja agnarna från vetet,
respektive anmäla sig som troende eller motsatsen. Detta för emellertid bort från de litterära intressen, som äro huvudsaken för
Vergiliusstudiet, och miss Tilly har lyckligtvis undgått att fastna
i den romerska fornforskningens spindelvävar. Ett annat, för Vergiliusläsningen däremot mycket givande studium är att söka rekonstruera sagan, sådan Vergilius hörde den, och sedan fastslå dess
art och ålder samt följa dess historia i den romerska historien utan
453
..-: ..
Axel Boethius
att engagera sig i spekulationer om dess egen historicitet. Efter
den linjen har miss Tilly arbetat. Under arbetets gång har emellertid en tredje, därmed nära förbunden fråga blivit alltmer pockande, frågan hur mycken lokalfärg Vergilius bevarat från sagornas hemorter nere på kustslätten. Har han besökt dem, så som
Cicero en gång for omkring och såg på helgedomarna kring Ardea
(De natura deorum 3, 47) eller plockade snäckor vid Lanrentums
strand (De oratore 2, 22) ~ Dessa frågor möter miss Tilly genom att
låta sina historiker över de skilda orterna utmynna i en konkret
bild av·hur de tedde sig på Vergilius’ tid, av vad han har sett och
erfarit där, om han följt Ciceros exempel. Ett sådant besked är nå·
got av det mest intresseväckande den topografiska kommentatorn
kan ge. Att arbeta efter denna sista linje och begränsa sig därtill
var dock troligen ej författarinnans fasta plan vid arbetets början.
Det har framgått som en följd av undersökningen, främst av
hennes frågor om jordresterna, de konkreta minnesbilderna hos
Vergilius. Därtill kan man, synes det mig, blott foga, att man trots
bokens värde, sådan den är, ibland nästan skulle önska, att hon
skrivit om den med den nämnda uppläggningen som utgångs.
punkt.
Särskilt gäller detta det första kapitlet, Ostia. Där ha de sista
årens utgrävningar redan visat, hur otillräckligt hennes material
var för de preciserade slutsatser om vad Vergilius åsyftat, som
hon gör. Mönstergillt synes mig däremot det kapitel vara, där hon
utreder, vad Vergilius kan ha sett av Ardea med dess helgedomar
och dess eko av historia. Just så vill man se en fornstad redovisad.
De svenska forskare, som arbetat på platsen under utgrävningar, i
vilka Svenska Rominstitutet deltog 1929-35- främst rektor Erik
Holmberg, lektor Erik Wiken, docent Arvid Andren (vars standardverk om de italiska terrakottaklädda templen i Svenska Rominstitutets skrifter dock borde ha anlitats av miss Tilly) och arkitekterna
Ake Nettelbladt, Nils Carlgren och John Lindros-kunna glädja
sig åt att se sitt arbete insatt i ett väl tecknat historiskt sammanhang och som bakgrund till stor romersk dikt.
På en djärvt framträngande tuffklippa och en lägre högplatå
öster därom ligger den vergilianska sagokungen Turnus’ Ardea
mellan två floder, som förenade nå havet och bilda en flodhamn en
halv mil västerut. Vi se därnere ett uriandskap med tvärbranta
klippstup och bäckdalar, som naturen återerövrat efter historiens
gästspel – likt Rom och dess kullar, innan Rom blev till, sådant
de romerska skalderna älskade att måla det med herdeliv och
454
Aeneas’ landstigningsplats Numicas (Rio Torto). På de låga höjderna i bakgrunden
torde Laurentum ha legat. Foto förf. 1950.
’. ..
Det forntida Ardeas försvarsvalL T. v. ett herdeläger av dag – med uråldrig
tradition.
Romersk väg på Ardeas akropol. I bakgrunden lågstadens försvarsvall mot öster.
Foto förf. 19.50, .
–
Med Veroilius på den romerska kampaonan
grönska mellan högplatåernas brunröda eller gula branter. Ån
mer, mitt i landskapet ligger en mäktig jordvall med vallgrav,
som skär av och skyddar högplatån mot öster. Intet kan bättre belysa, hur Roms väldiga vall och vallgrav från 300-talet f. Kr. och
tidigare värn av samma slag tedde sig. Detta försvarsverk och
tempel, vilkas historia gå upp i 500-talet f. Kr., bevisa Ardeas och
dess latinarstams, rutulernas, betydenhet i äldre tider. Det var
hamnort för latinarna på Albanerbergen, som begränsa synvidden
i öster med Monte Cavo som krön. Samtidigt har staden säkert fått
försvara sig mot både latinare och volsker; intet tyder emellertid
på, att Ardea, som Schiick-Sjöqvist förmoda i boken om Rom (sid.
83), erövrats av volskerna. Tvärtom, Antium var dessas nordligaste
kustfäste; den stora vallen är ett minne av försvaret mot dem
antingen från Ardeas fria storhetstid eller från 400-talet, då staden
blev ett romerskt bålverk mot volskerna. Sedan kom förfallet för
Ardea liksom för alla Kampagnans städer och etruskstäderna i norr
i samband med den romerska världserövringens pålagor och den
romerska storgodsbildningen. Miss Tilly skulle ha haft stor fördel
av att läsa Carl Fries’ alldeles ypperliga skildringar av de
italienska bergstädernas egenart som boplatser för distriktets bönder. Fredrik Poulsen skildrar detsamma i den svenska upplagan
av »Romerska kulturbilder». Därav följde, att de blomstrade eller
förföllo i samtakt med jordbrukets organisation som intensivt små-
bruk eller genom storgods. storgodsen betydde förfall, veterankolonierna under första århundradet återuppsving för alla dessa
städer. I Ardea kommo särskilda, mångomtalade omständigheter
till, dels härjningar under samniterkrigen – som miss Tilly säkert
daterar fel och i strid med både textkällor och arkeologiska besked- dels febrar, som vållade, att staden blott i ringa mån blev
delaktig av Kampagnans renässans på Sullas, Pompejus’ och Cmsars tid. Hela lågstaden i öster uppgavs redan på 300-talet, och
under första århundradet blev orten ej mer än en småstad på den
gamla akropolen, vars befästningar förstärktes. Detta och över
huvud taget de ardeatinska befästningarnas uppgift har miss Tilly
knappast helt förstått – men orten som sådan på Vergilius’ tid,
de gamla templen både på akropolen och i den övergivna lågstaden,
som reparerades, basilikan för pilgrimsskarorna bredvid ett av
templen, som frilades vid de ovan nämnda utgrävningarna och
som så kostligt påminner om tillflyktsorterna för menigheterna vid
nutida vallfartskyrkor – allt detta skildrar hon förträffligt och
därmed sagornas lantliga hemvist.
455
.-: ..
Axel Boethius
Samma beröm tillkommer kapitlet om Lavinium, Aeneas’ stad,
numera kallad Pratica di Mare. Så långt är identifikationen av
orterna klar och otvetydig. Vergilius låter Aeneas landa på Tiberns
strand uppe vid Ostia, medan historikerna utpeka floden Numicus’
mynning som platsen för hans första läger i Latium. Detta grepp
måste i högsta grad ha tjusat de rika romare, som bodde i Ostia,
och vilkas stora, lyxfulla hus djupgrävningar under dessa senaste
år frilagt. Det är sådant, ej de bräckliga slutsatser som miss
Tilly vågar sig på, som verkligen har intresse för Eneiden!
Vergilius har med sin omläggning av sagan – vilken bakgrund den än må ha haft- vunnit dels att Aeneas knöts närmare
till Rom och dess hamn, dels att hela händelseförloppet i Italien
liksom på Trojas slätt fick utspelas mellan två floder, Tibern och
Numicus. Vad den senare floden angår, så synes miss Tillys identifikation med Rio Torto mellan Lavinium och Ardea ofrånkomligt
riktig. Rio Torto rinner ut i havet mellan låglänta fält, herdehyddor och fiskarkojor, med vilka numera modern bebyggelse tävlar. Där nere utpekade alltså den gamla sagan stranden framför
framskjutande högplatåer med tvinande eller öde fornstäder, där
Aeneas först satte foten på Latiums jord och i ett ödesmättat
ögonblick såg upp emot de latinska landen och de blånande Albanerbergen över kustlandskapets låga stigningar.
En lika säker vägvisning ger oss miss Tilly till svar på den vida
svårare, mångomskrivna frågan: var låg kung Latinus’ stad LanrentumT Den hörde till de städer, som helt försvunnit i historisk
tid. Med hjälp av kulter och oklara minnen sökte man dess plats,
och under kejsartiden kunde det sagoberömda laurentinska namnet officiellt förbindes med Aeneas’ egen stad, Lavinium, i våra
dagar Borgheseättens borg och domän, och dess invånare, Laurolavinates, eller brukas för en förort till Ostia från augusteisk tid,
den i nyare tid utgrävda Vicus Augustanus Laurentum. Vergilius
nämner aldrig direkt det gamla stadsnamnet som sådant, och moderna forskare ha till och med velat bestrida Lanrentums existens
och från början förbinda det med Lavinium. Mot detta antagande
– som förvirrar hela framställningen i Eneiden – ha ett flertal
motskäl rests, bland annat av mig i samband med en undersökning
av vägarna, som ledde till de här omtalade gamla städerna, och av
docent G. Bendz i Svenska Rominstitutets skrifter (Band 4). Miss
Tilly tillfogar en efter min mening fullkomligt avgörande analys
av Eneidens skildring, som klart utvisar, att Vergilius i sin dikt
talar om en särskild, uråldrig stad Laurentum, och att den legat
456
Med Vergilius på den romerska kampagnan
nere vid kusten mellan Lavinium och Ardea på höjderna över en
flod, närmare bestämt Numicus, d. v. s. Rio Torto.
Därmed äro huvudorterna fastställda. Den gamla sagan lät
Aeneas landa vid Rio Torto nedanför den högplatå, där Lanrentum
tyckes ha legat. Vergilius förlade landstigningen och undren, som
bekräftade att man äntligen nått den ödesbestämda hamnen, till
världsväldets växande huvudstadshamn och den strand, där Ostias
redare och spannmålsgrossister bodde. Därifrån gick Aeneas över
högplatåerna, där han skulle grunda sin stad Lavinium, till sagans tidigt förfallna, en gång berömda Laurentum. Hans män
följde däremot kusten. Den som älskar Eneiden och är lycklig nog
att vara i Rom, kan lugnt anförtro sig åt miss Tillys ledning och
läsa dikten nere vid de rutuliska och laurentinska flodmynningar,
där den vergilianska sångarsvanen lyfte – som den gamle Uppsala-anglisten Axel Erdmann brukade fara till Skottland för att
läsa Lady of the lake vid sjön Katrin. Men trots sitt sinne för gammal kult och sägen hade Vergilius på intet vis W alter Scotts ortsoch naturintresse. Man får ej gå i detaljer när det gäller Vergilius
och tilltro honom t. ex. modernt topografiskt intresse. På vissa punkter och särskilt i sina två sista kapitel har miss Tilly lockats att gå
för långt av sin forskarlycka nere på Kampagnans vidder mellan
blånande albanerberg och etruskiskt hav och av sina säkra resultat.
Vi ställas i dessa korta slutkapitel på scenen för den gamle konung
Latinus’ vedermödor inför de skickelsedigra händelser, som voro
bestämda att bli förutsättningen för det stora Rom. Han fick å den
ena sidan orakelbud och järtecken, som förebådade den kommande
trojanska invasionsstyrkan och manade honom att mottaga den och
förstå dess världshistoriska mission. Men på andra sidan stod hans
drottning, Amata, hysteriskt rutul-vänlig och fast besluten att
vinna rutulernas konung Turnus i Ardea till måg. Den stora vergilianska formen bryts vid skildringen av denna äktenskapliga och
storpolitiska konflikt av kostliga skildringar av sydländska lynnesutbrott. Den gamle Latinus begav sig emellertid eftertänksamt till
fädernas gamla orakel vid svavelkällor i täta lunder. För min del
är jag övertygad om att Vergilius – som miss Tilly menar –
avser svavelområdet mellan Lavinium och Ardea, men hon synes
mig förfalla till en orealistisk preciseringslust, då hon ger sig ut i
landskapet och söker utpeka en bestämd håla med en svavelkälla
som den riktiga bland alla dessa blommande, svaveldoftande sluttningar och växlande formationer mellan korkeksbestånden. Och
ännu värre blir det, då kung Latinus väcker ett förslag att lugna
457
.0: •.
Axel Boethius
trojanerna och skapa fred med Aeneas genom att avträda en landsträcka på tuffåsarna med hårdplöjda fält och beten, som hette
Ager Solonius. I stort sett är det klart, att så hette av ålder ett
område, som norr om Laviniums marker sträckte sig fram emot
Tibern, men miss Tilly eftersträvar här en exakthet, som är Vergilius främmande.
Är det sist sagda en reservation mot Vergilius-kommentatorns
någon gång överdrivna iver, så vänder sig emellertid anmärkningen i beröm, om man ser på miss Tillys bok som en vägvisare
på Kampagnan och en skildring av dess natur. Då äro ej minst
de två sista kapitlen ypperliga. Och ej blott Vergilius – också
Kampagnan för dess egen skull har ju av ålder hört vår svenska
Italientradition till. Kampagnan har emellertid därvid fått spela
en ganska egendomlig roll. Egron Lundgren har skrivit en strå-
lande, realistisk skildring, några härliga sidor, enklast återfunna i
Henrik Cornelis utmärkta antologi »Italien sett av svenska skalder
och konstnärer» (1935). Men Ehrensvärd och Gustaf III och hans
herrar funno Kampagnan öde och trist, och efter deras tid går
hos Atterbom, hos Kernell och många fler igen en litterär konvention, en dyster ton, som bäst kan i sammandrag återges genom
Fredrik Vetterlunds
»Campagna, även jag din storhet vet
och vet hur dina ödelinjer tiga.
Ej nånsin hör jag vårens lärka stiga
ut över din förbrända ensamhet.»
Ingenting kan vara mer missvisande. Var sjunga lärkorna som
där, tusendefalltT Var blomma markerna såT Vår traditionella
svenska uppfattning av Kampagnan måste vara bestämd av intryck av den sydländska sommarens förbrända tid, av malarian
nere i malariaområdena av i går, som nu fått vika för den romerska högadelns och Mussoliniepokens kolonisering, och av resterna från kejsartidens lyxfulla villabebyggelse. Ej minst de sistnämnda ha väl frammanat toner i släkt med dem, som de romerska
skalderna förnummo, då de sågo herdar och fårhjordar på gamla
fria städers och konungatroners mark. Vill man ha en verklig bild
av Kampagnan, då kan man som sagt läsa Egron Lundgren, och
då kommer miss Tilly till mötes. Hon ger oss en beskrivning i
samma anda som hans, fastän med fler realistiska detaljer. Där
möter herdeliv – vars nomadism och försommarvandringar på
urgamla vägar med hjordarna rätt genom Rom till bergen för- 458
Med Vergilius på den romerska kampagnan
fattarinnan dock ej fullt förstått-; där finnas eklundar och vildsnår, grönska i dalarna mellan byar med förfallna adelspalats;
herdefolkets och kolarnas ris och halmhyddor verka tidig italisk
järnålder och påminna ’om de »minnesgårdan av samma slag, som
man pietetsfullt bevarade på Palatinen och Capitolium i Rom och i
Aeneas’ Lavinium. Denna bild av Kampagnan förtjänar en plats i
vår bild av Latium genom seklerna.
.32- 503448 Svensk Tidskrift 1950
459