Litteratur

LITTERATUR
KARTAGISK FRED OCH KRIGSFÖRBRYTARPROCESSER
De s. k. krigsförbrytarprocessernas eftermäle i de västerländska länderna har ännu inte fixerats, meningarna om deras berättigande bryta
sig alltjämt mot varandra. Men inom vida kretsar torde den nimbus av
statsmannavisdom och hög rättvisa, som omedelbart efter krigets slut
omgav rättegångarna i Niirnberg och Tokio, för länge sedan ha förflyktigats. Reaktionen hos de avrättade högre tyska officerarnas
yrkeskamrater har ju särskilt i England tagit sig klara uttryck; deras
syn på saken tolkas kanske bäst genom fältmarskalk Montgomerys
bekanta uttalande: »Rättegångarna i Niirnberg göra ett förlorat krig
till ett brott, ty den slagna sidans generaler böra enligt deras utslag
rannsakas och hängas.»
Men även bland politiker i Storbritannien synes den tidigare entusiasmen över »krigsförbrytarnas» bestraffning börja ge rum för en
kyligare uppfattning. Såsom ett av de värdefullaste inläggen i diskussionen i denna fråga torde man kunna beteckna den bok, »Politics,
Trials and Errors», som helt nyligen utgivits av den bekante lord
Hankey, under tjugo år sekreterare i alla brittiska regeringar, under
krigets första år »Minister of the Crown» och nu en av överhusets
»elder statesmen». På ett klart och lättfattligt språk behandlar författaren däri icke blott frågan om »krigsförbrytarnas» rannsakning
och bestraffning efter krigsslutet, utan också den faktor som möjliggjorde denna, kravet på de fientliga staternas underkastelse utan villkor. Både hans framställning av omständigheterna vid de allierade
ledarnas beslut i dessa frågor och hans reflektioner angående dessas
följder erbjuda så mycket av intresse, att en sammanfattning av huvudpunkterna i hans arbete synes berättigad.
Uppkomsten av kravet på »unconditional surrender» är enligt författaren fullt klarlagd. Iden framlades av president Roosevelt vid
en lunch, som han den 23 januari 1943 gav i Casablanca för Churchill,
sin förtrogne vän Harry Hopkins och sin son Elliott. Enligt Elliott
Roosevelts dagbok, som lord Hankey citerar, uttryckte Churchill efter
en lång funderare sitt gillande med ett kort »perfect» och föreslog
därpå en skål för »unconditional surrender», vilken alla tömde. Det
var allt.
Vid en presskonferens följande dag övergick presidenten, som fann
att den kommunike som han kunde ge pressmännen var skäligen
mager, till en blick på framtiden och framkastade därvid sin ide om
kravet på fiendens underkastelse utan villkor, »vilken icke skulle
innebära förintelse av fiendeländernas folk men väl av deras på
fruktan, hat och förtryck grundade livsåskådningar.» Han framlade
därpå »som en lyckad ide som han just kommit på» förslaget att
467
,.;: ..
Litteratur
Casablanca-konferensen skulle döpas till »the unconditional surrender
meeting», vilket förslag Churchill hälsade med ett »hör, hör». Några
minuter därefter var presidentens uttalande via radio och telegraf på
väg ut till hela världens regeringar, parlament och tidningar.
Tanken på »unconditional surrender» hade alltså före sitt offentliggörande aldrig dryftats inom någon ansvarig regering eller i något
parlament och inte heller diskuterats med den tredje av »de tre stora»,
Stalin, och dess publicering vid presskonferensen kom tydligen som
en överraskning även för Churchill. Men när den en gång proklamerats inför all världen kunde den inte längre tagas tillbaka. Sålunda
kunde även inom »den mest demokratiska av alla stater» en enda man,
med åsidosättande av alla konstitutionella former, ställa icke blott
sitt eget folk, utan hela världen inför ett fait accompli, som skulle
få de mest olycksbringande inflytande på det pågående kriget och på
miljoner människors öde!
Författaren diskuterar ganska ingående vilka verkningar som kravet på »unconditional surrender» i själva verket kom att få. Hans
slutsats är, att det gynnsamma resultat som dess upphovsmän hoppats
på i stort sett uteblivit. I fråga om det främsta av dessa, världsfredens tryggande genom förstörandet av Tysklands och Japans
krigspotential», behövas numera inga bevis – utöver Korea – för
&tt han har rätt. Men även i fråga om »förstörandet av dessa länders
på hat och fruktan grundade filosofier» måste man nog dela författarens åsikt, att filosofier över huvud taget icke kunna förgöras
med vapenmakt. Ett av de avsedda resultaten, »straffande av de
skyldiga och barbariska ledarna» har dock utan tvivel uppnåtts; åt
denna fråga ägnar författaren huvuddelen av sitt verk.
Som icke avsedda, men faktiska resultat framhåller lord Hankey
bland annat krigets förlängning- vilken gav Sovjet möjligheten att
underkuva Öst-Europa- och dess mot slutet allt hänsynslösare karaktär, visad bland annat genom atombombens användning mot Japan,
ofantligt ökade förluster för alla folk samt omöjligheten att komma
till verkliga fredsslut. I sistnämnda avseende kan han t. o. m. citera
en sådan auktoritet som mr. Bevin: »Jag måste nu för ett ögonblick
gå tillbaka till den deklaration angående underkastelse utan villkor,
som angavs i Casablanca, och rörande vilken varken den brittiska
eller någon annan regering haft tillfälle att säga ett ord. Det var mitt
under krigets gång och den avgavs utan vidare. Men den lämnade åt
oss ett Tyskland utan lagar, utan författning, utan en enda person med
vilken vi kunde förhandla, utan en enda institution som kunde klara
upp läget, och vi ha därför tvingats att bygga upp igen från rena
rama intet.» … (Anförandet i underhuset den 21.7.1949.)
I fråga om krigsförbrytarprocesserna, vilka lord Hankey räknar
som en av de olyckliga följderna av unconditional-surrender-politiken,
ger han en hel del intressanta upplysningar. Man får sålunda veta,
att den interallierade kommission’- representerande USA, Storbritannien, USSR och Frankrike – som sammanträdde i London i juni 1945
för att utarbeta instruktionen för processerna, inneslöt de redan ut- 468
Litteratur
sedda amerikanska och brittiska åklagarna och en av domarna. Åklagare och domare hade alltså att utarbeta instruktion för sig själva!
Man måste nog ge författaren rätt i att förfarandet var ägnat att
mera gynna åklagarmakten än försvaret, och instämma i hans fråga:
»Kunde detta förekomma annat än i en segrarnas rättegångh
En svårighet uppstod icke desto mindre redan då det gällde att
fastställa en definition på det första av de brott, som skulle bestraffas,
anfallskrig (»aggression»). Det gällde nämligen att finna en formel,
som fördömde Tysklands och J apans anfall men inte rörde vid de
handlingar av fullkomligt likartat slag, som samtidigt eller tidigare
utförts av t. ex. Sovjetunionen (mot Polen, Finland, Balticum m. fl.).
Närmast sakens kärna kom nog ett franskt förslag, vilket som krigsförbrytelse ville fastställa »den angreppspolitik emot eller det tvångsvälde över andra stater, som utövats av de europeiska axelmakterna
under brytande av traktater eller kränkning av internationell lag».
:Förslaget gillades av den brittiska och den ryska representanten, men
fälldes av den amerikanska delegaten, mr Jackson, som inte ansåg
det innebära »en opartisk tolkning av lagen». Slutet blev att kommissionen måste avstå från försöket att definiera det grundläggande brott,
för vilket de politiska »krigsförbrytarna» skulle dömas, och sätta sin
lit till att domarna ändock skulle kunna lösa sin uppgift och visa
sig i stånd att avfärda eventuella besvärande politiska frågor från
försvarets sida såsom »ovidkommande». Vilket ock skedde.
Då författaren i fortsättningen granskar rättegångarnas förlopp i
Tyskland och Japan håller han sig enbart till behandlingen av de s. k.
politiska brotten, men tager inte ställning till bestraffandet av brottsliga handlingar i egentlig mening. Han går inte in på detaljer av
Niirnbergprocessen eller dess efterföljare i Tyskland, men betonar det
faktum, att försvaret aldrig gavs tillfälle att beröra sambandet mellan
Tysklands aggressiva politiska handlingar och likartade handlingar
på den andra sidan – alla dylika jämförelser voro »ovidkommande».
Han har t. o. m. det moraliska modet att göra en direkt jämförelse
mellan den tyska och den brittiska politiken mot Norge under åren
1939-1940, varvid han, bl. a. med stöd av Churchills krigsminnen, konstaterar att den brittiska offensiva politiken både i fråga om planläggning och utförande (konferenserna i september och december 1939,
Altmark, minering av norska vatten) låg i tiden något före den tyska,
något som dock ej fick beröras under processen. Hans slutsats är att
dessa rättegångar »under rättvisans förklädning representerar just
den gamla, gamla historien – en lag för segraren och en annan för
de besegrade. Vae victis»! Han citerar också en annan prominent
engelsman, biskopen av Chichester: »Instruktionen (för rättegångarna)
berör bara de besegrades brott; men det är svårt för en slagen fiende
att fatta rättvisan i bestraffningen av sådana brott som deportering
av civilbefolkningar i besatta områden, plundring, mord på krigsfångar och ödeläggelser som ej motiveras av militär nödvändighet,
när liknande anklagelser kunde riktas mot en eller flera av de allierade, men icke framförts.» Varken Katyn eller bombningen av Dresden
nämnas direkt, men skymta i bakgrunden.
469
Litteratur
I Tokio utgjordes tribunalet av elva representanter för segermakterna. Samtliga 25 anklagade förklarades skyldiga, 7 av dem dömdes
till döden, 16 tilllivstids fängelse, två till 20 resp. 7 års fängelse. Även
denna rättegång kritiseras skarpt av lord Hankey, och han får därvid
ett kraftigt stöd dels av en samfälld protest, avgiven av samtliga
amerikanska försvarsadvokater, dels av reservationer av de franska,
holländska och indiska medlemmarna av tribunalet.
I försvarsadvokaternas protestskrivelse framhålles bl. a. att rättegången var ohederlig, att de avkunnade domarna icke grundades på
klar bevisning eller vittnesmål och att de icke komma att motsvara
de allierades syften. Särskilt understrykes, att dödsdomarna beslutades
med enkel majoritet, i vissa fall med 6 röster mot 5, i andra med 7
mot 4, men i intet fall med mer än 7 röster, medan i de flesta civiliserade länder en dödsdom fordrar enhälligt beslut av domstolen.
(Detta hindrade inte general Mae Arthur, högsta besvärsinstansen i
målet, från att prompt fastställa samtliga domar.)
Lika kritiskt inställda äro de tre »fronderande» domarna. Författaren dröjer särskilt vid den indiske representantens, domaren Pals,
yttrande, vari bl. a. framhålles »att om de allierade makterna inte enligt internationelllag ha någon rätt att behandla» (de anklagade) »som
krigsförbrytare, så ha de heller inte fått en sådan rätt genom några
traktater eller på annat sätt … Man kan därför ifrågasätta vad segrarens lagliga rätt över de besegrade omfattar». Mr Pal bestrider
särskilt segarrras rätt att på egen hand – såsom skedde vid Moskvakonferensen 1943 ·- fastställa »krigsförbrytelser», omfattande t. ex.
anfallskrig, och sedan retroaktivt begagna dessa beslut som grundval
för domar. »När man tar nationernas gärningar i betraktande finner
man måhända lagens innebörd vara, att endast ett förlorat krig är ett
brott.» (Jfr Montgomerys uttalande här ovan.) Mr Pals uttalande äger
givetvis sin tillämpning även på rättegångarna i Tyskland.
Fördömandet av »krigsförbrytarprocesserna» får ett senkommet stöd
av själva FN. I den av generalförsamlingen den 10/12 1948 antagna
förklaringen angående mänskliga rättigheter heter det nämligen att
»envar är berättigad att höras … av en självständig och opartisk
domstol» (art. 10) samt att »ingen kan förklaras skyldig till straffvärd
förbrytelse på grund av någon handling eller något underlåtande, som
icke innebar en straffvärd förbrytelse enligt nationell eller internationell lag vid den tidpunkt då den begicks.» Man måste instämma
med lord Hankey däri, att rättegångarna och domarna i Niirnberg
och Tokio äro svåra att bringa i samklang med dessa principer.
Avslutningsvis berör författaren d&marnas verkan på den allmänna
opinionen i de besegrade länderna. »Var och en av de 15 000 domar som
avkunnats i den brittiska zonen i Tyskland utgör en källa till bitterhet
mot de allierade i allmänhet och mot Storbritannien i synnerhet. Och
samma sak gäller övriga zoner.» Däri har han utan tvivel rätt- man
kan inte förtänka tyskarna om de med t. ex. domen över den allmänt
högaktade och beundrade general von Manstein i tankarna inte äro
entusiastiska inför utsikten att gå i krig tillsammans med engelsmännen.
470
——-~~–· —–··
Litteratur
Författaren nöjer sig emellertid icke med en analys, han kommer
också med förslag till botemedel. Det lyder: allmän amnesti för alla
fångar, som dömts för andra brott än rent sadistiska handlingar, och
för alla dem som ännu vänta på rättegång. Och helst skulle denna
amnesti proklameras på en särskild »amnestidag» (förslagsvis stillest.åndsdagen), i varje fall av Storbritannien och Förenta Staterna,
helst av alla västerländska stater – Sovjetunionen lämnas i detta
sammanhang tydligen ur räkningen.
I en situation då Västerlandet i eget intresse måste försäkra sig
om Tysklands och J apans medverkan i försvaret mot den hotande
bolsjevikiska världsfaran vore en sådan handling säkerligen ett utslag av hög politisk visdom. Huruvida författarens uppslag kan
komma att förverkligas eller om det, trots allt, måste förvisas till de
vackra förhoppningarnas område, kommer väl att visa sig inom en
snar framtid.
Erik de Laval.
OM KRIGET KOMMER
Sverige måste ha ett försvar så starkt att en potentiell angripare
helst avstår från att anfalla oss. Av Koreakriget ha vi fått bekräftelse
på att om kriget ändå påtvingas oss – vi i främsta rummet måste
lita till egen kraft och i varje fall under ett krigs inledande skede
så gott som uteslutande måste reda oss utan hjälp utifrån, åtminstone
i fråga om landstridskrafter. Å ven en stormakt med Amerikas resurser måste ha tid för planering och förberedelse för att effektivt
med landstridskrafter kunna hjälpa ett land, som utsatts för aggression. Sak samma om angriparen är en stormakt eller – som i förevarande fall, Nordkorea – en liten makt. Sverige måste med andra
ord ha ett försvar så starkt att vi under de första veckornas och månadernas våldsamma påfrestningar utan risk för avgörande bakslag kan
göra motstånd mot en stormakt samt så att vi kan förbli självförsörjande på områden där hjälp under alla förhållanden är omöjlig
eller högst osannolik. Endast därigenom kan det te sig möjligt och
fördelaktigt för andra stater att stödja och hjälpa oss.
Det är med problemen om hur ett dylikt försvar skall vara organiserat samt hur försvarskostnaderna mellan de olika försvarsgrenarna
böra avvägas, den Nothinska försvarsutredningen sedan l 1/2 år och
ÖB samt försvarsstaben sedan juli i år är sysselsatt med.
Den enighet rörande materielanskaffning för försvarets omedelbara
stärkande, som under trycket av det labila utrikespolitiska läget för
några veckor sedan uppnåddes mellan regeringen och de olika partiledarna får man hoppas vara inledningen till större förståelse för
försvarets problem. Ty stundens kategoriska krav är både en långsiktig planering med avseende på framtiden samt partiella reformer
för omedelbar förstärkning av vår värnkraft – reformer vilkas genomförande av de ansvariga myndigheterna uppskjutits i avvaktan
på den Nothinska utredningens resultat.
471
•.0: •,
Litteratur
Under väntetiden har diskussionen i försvarsfrågan i stor utsträckning rört sig om avvägningsfrågan. Härvid har ej sällan- i strävan
att framhålla den ena försvarsgrenens avgörande betydelse för riksförsvaret – sakligheten stundom fått sitta emellan. I avsikt att erhålla större saklighet i försvarsdebatten – genom att behandla problemen på ett konkret sätt och genom att undvika ett ensidigt försvarsgrenstänkande – har tvenne lärare vid armens främsta läroanstalt, krigshögskolan, majorerna Sahlen och Linnen utgivit en bok
»Motstånd mot stormakt», som är väl värd att studeras och begrundas
av alla försvarsintresserade; framför allt av dem som skola bära
ansvaret för det kommande försvarsbeslutet men också av medborgare
i gemen, vilka inför kommande generationer ytterst bära ansvaret
såväl för vad som åtgöres som för vad som uraktlåtes då det gäller
försvaret av vår frihet.
Boken bygger i utrikespolitiskt avseende på vår nuvarande alliansfria politik och de krav som denna politik ställer på vårt försvar. Författarna framhålla emellertid med rätta vårt farliga läge i gränsområdet mellan två stormaktsblock och med danskt, norskt och finskt
territorium som mer eller mindre förberedda basområden för stridskrafter från mot varandra stäende stormakter. Aldrig sedan den
danske konungen Hans tid i slutet på 1400-talet har vårt läge i fredstid varit så utsatt. Författarna förutsättta dock att vi, i händelse av
överfall, kan kämpa med ryggen fri – det är statsledningens sak att
säkerställa denna förutsättning. De framhälla även att vi, oavsett om
vi äro med i eller utanför atlantpakten, alltid måste ställa det kravet
på vårt försvar, att det skall kunna motstå de första våldsamma
stötarna och därigenom skapa förutsättningar för hjälp utifrån.
Bokens problemställning är således motstånd i det skede då vi måste
kämpa ensamma och med egna resurser. Det· är också det viktigaste
skedet eftersom det är det svåraste.
Det är egentligen förvånansvärt att så många svenskar, i händelse
åV en konflikt Väst-öst, räkna med att vi skall kunna sitta i orubbat
bo utan några förpliktelser, samtidigt som vi taga det som alldeles
självklart att andra makter skall skynda till vår hjälp därest vi utsättas för aggression.
Vad flyget och de andra försvarsgrenarna förmår ’- och inte förmår
– i ett framtida krig, göres därefter till föremål för en ingående och
objektiv granskning. För den som läst generalmajor Gavins bok
Härar genom Luften verkar det som om författarna möjligen i
någon mån underskattat lufttruppernas – dvs. fallskärmstruppernas
samt med glidplan eller transportplan landsatta truppers ’–betydelse.
Tänk om FN disponerat över en luftburen arme, som kunnat sättas
in på Korea! Intressant är även den amerikanske flygvapenchefen
Yanderbergs yttrande: »Jag vill ånyo understryka ~in övertygelse att.
om ett framtida krig kommer, det yttersta avgörandet måste ske på
marken som i de flesta tidigare krig».
I samband härmed gör författarna en saklig vidräkning med de
slagord, »första försvarslinjen», elitförsvar» m. m., som präglar
svensk försvarsdiskussion samt sätter faran för femte kolonnens verk- 472
—————
Litteratur
samhet i bjärt strålkastarbelysning. Den första försvarslinjen är icke
flyget, civilförsvaret eller någon annan försvarsorganisation; den
första försvarslinjen är regeringen som måste anbefalla mobilisering.
Och det i tid!
Vid avvägningen mellan försvarsgrenarna har författarna utgått
från den riktiga målsättningen att det i första harid gäller att förhindra fienden att få fast fot på svensk mark och att- om detta icke
lyckas – det i andra hand gäller att försvåra hans inträngande i
landet. Med ledning härav granskas och fixeras det verkliga behovet
av stridskrafter. Författarna, som båda är lantmilitärer, ha därvid
vinnlagt sig om att icke framhäva den egna försvarsgrenen. De försöker i stället främja det hela. För flygets del förorda de en förskjutning från den nuvarande stora övervikten hos jaktflyget mot en förstärkning av attackflyget- detta med sikte på antiinvasionsförsvaret.
Samtidigt föreslås utbyggande dels av flygets markorganisation och
stridsledningsapparat för att detta verkligen skall få den rörlighet,
som författarna anse vårt flyg ännu saknar, dels av bergrum eller
betongvärn för skydd av enskilda flygplan samt verkstäder.
I detta sammanhang kan det vara anledning att något beröra flygets
insatser i Koreakriget. Flera skäl tala för att det nordkoreanska
flyget avsiktligt hållits tillbaka av Sovjet för att praktiskt pröva markstridskrafters förmåga att utan eget flygunderstöd klara sig mot starkt
fientligt flyg – i så fall ett ytterligare bevis på hur kallblodigt Sovjet
bedriver sina krigsförberedelser. Det amerikanska flygets ringa förmåga att under initialskedet avvärja nordkoreanernas anfall har redan
allmänt anförts som bevis på flygets ineffektivitet då det gäller att
hejda överlägsna truppers anfall. Men därav får icke dragas alltför
långt gående slutsatser. Det amerikanska flyget består, förutom av
strategiskt bombflyg, till stor del av jaktflyg med sådana hastigheter
att det icke lämpar sig för direkta anfall mot markstridskrafter. Kom
därtill otjänlig väderlek, som gjorde att det amerikanska flyget hade
att kämpa med speciella svårigheter. Korea har klart visat flygets
begränsning men detta torde icke innebära något nytt. Författarna
till »Motstånd mot stormakt» ha med uttalanden från andra världskrigets mest kända militärer, bl. a. Eisenhower och Vanderberg, visat
att teorierna om flygets hart när obegränsade kapacitet icke ha de
militära fackmännens stöd.
Flottans fartygsprogram vilja författarna radikalt omlägga med
sikte främst på direkt stridsverkan mot en angripares invasionsfarkoster. Långtgående reduceringsförslag av den svenska flottan, som
varit synliga i den officiella debatten, avvisas klart. Nu befintliga
kryssare vilja författarna ombasera till Västerhavet för att hålla transportvägarna västerut öppna, medan djupförsvaret mot invasion i
öst-västlig riktning i Östersjön anförtros – förutom flyget – ubåtar
samt lätta övervattensfartyg, jagare av olika typer samt torpedbåtar.
Dessa synpunkter om flyget och marinen komma säkerligen att ge
anledning till åtskillig diskussion samt väcka gensagor. Men då har
författarna även nått ett av sina syften.
För armens del föreslås organisatoriska och andra förändringar
473
t’: ••
Litteratur
för att förbättra såväl den personella som den materiella kvaliten.
Så förordas bl. a. en förlängning av första tjänstgöringen från nuvarande 9 till lO månader för värnpliktiga i allmänhet och 11 månader
för till gruppchefer uttagna. Vidare 4 repetitionsövningar om vardera
l månad. Den föreslagna utbildningstiden är, med hänsyn till erfarenheterna från 9 till11 månaders första tjänstgöring, fortfarande i lägsta
laget. Då man läser rapporterna från Korea att överstar, skrivbiträden,
kockar och ordonnanser kämpar i de främsta linjerna blir man betänksam beträffande den svenska utbildningens längd, vilken förutsätter en till ytterlighet driven specialisering. Eisenhowers, på krigserfarenhet grundade, uppfattning om utbildningens betydelse förtjänar i detta sammanhang att begrundas »det kommer alltid att förbli
ett brott att undanhålla männen från sådan utbildning, som ger dem
den bästa chansen att överleva i strid. Många av de kors, som står i
Tunisien idag, bär vittne om denna sanning». Tillgången på befäl,
kasernutrymme, materiel m. m., ävenså ekonomiska skäl, tala dock
tyvärr emot en utbildningstid utöver 10-11 månaders första tjänstgöring. Vad den materiella kvaliten beträffar, synes författarna i
någon mån varit för optimistiska- åtminstone då det gäller artilleriet
Qch dess radiomaterieL Det torde vara allom bekant att huvuddelen
av vårt artilleri varken ur kvantitativ eller kvalitativ synpunkt f. n.
fyller mode~ua krav. Detsamma gäller ytterligare någon tid framåt
artilleriets radioutrustning. Vad brister häruti betyder, framgår av
krigserfarenheterna ej minst från finska Vinterkriget samt från kriget
på Korea.
I försvarets organisation föreslås flera radikala förändringar i syfte
att rationalisera och effektivisera det hela: flygbasområden samt
marindistrikt uppgå i militärområdena; en enda chef- flyg-, marineller armeofficer – för varje sådant område; armens kärna bör utgöras av brigader; vissa fredsförband indrages, åtminstone temporärt;
luftvärnet överföres till flyget, kustartilleriet till armen; ridhästarna
slopas och militärmusiken överföres till kulturbudgeten.
Trots de besparingsåtgärder som föreslås, främst för armens och
flottans del, beräknas försvarskostnaderna till omkring 1190 milj. kr.
per år, vilket är ett par 100 milj. kr. mer än den försvarsbudget som
började den l juli i år. I själva verket innebär dock förslaget – och
detta måste med skärpa framhållas – en rätt avsevärd reducering
av de i princip fastställda kostnaderna för det nuvarande försvaret.
Såväl försvarsministern som öB ha nämligen framhållit att den verkliga kostnaden för det nuvarande försvarets vidmakthållande ligger
mellan 1200 och 1300 milj. kronor. Detta torde hänga samman dels
med systemet med s. k. beställningsbemyndigande dels med att främst
nrmen och marinen under senaste år ej fått sin materielersättning tillgodosedd.
Författarna påpeka slutligen att »de översta miljonerna» betyder
oerhört mycket för försvarets effektivitet. »Avkastningen» på de
översta 200 miljonerna är proportionsvis betydligt högre än på de
övriga l 000 miljonerna – ett känt faktum, som ofta förbises.
Gerald Hamilton.
474