Gustaf V in memoriam
1950
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GUSTAF V
IN MEMORIAM
Av professor SVEN TUNBERG
HANS MAJESTÄT konung Gustaf V har ingått i den eviga vilan. Söndagen den 29 sistlidne oktober slutade han å Drottningholms slott sin långa levnad. Han hade nått den höga åldern av
nittiotvå och ett halvt år.
Det är en mångfald av mänskliga aspekter som knyter sig till
vår bortgångne konungs livslopp. Från en upphöjd ställning, som
medgav den största möjliga överblick, kunde han i nära ett århundrade följa de märkligaste och mest omvälvande skiftelser i
mänsklighetens öden, berörande jordens alla delar, land och hav,
och ej mindre kunde han sålunda varsna nya tiders genombrott i
samhällenas inre utveckling med hänsyn till såväl politiska och
sociala organisationsformer som alla områden av andlig och materiell odling. Hos honom måste samla sig en erfarenhet, som mera
sällan kommer på de dödligas lott. »Det gångnas kännedom är rikedom stor för mannen.»
Tidigt nalkades han också denna erfarenhet under det förpliktande ansvarets tecken. Förklarad myndig vid aderton års ålder
fick han redan under faderns livstid vid upprepade tillfällen taga
aktiv och ledande del i regeringsarbetet. Ej minst böra hans framträdanden som regent och även vicekonung i Norge ha bragt hans
sinne till nogsamt medvetande om livsallvarets tyngd. I början
av det tjugonde seklet ställde honom faderns sjukdom och omsider
timade död inför det avgörande pliktmomentet i hans liv, uppgiften som Sveriges konung.
När vi mot denna bakgrund låta vår tanke dröja vid Gustaf V :s
liv och gärning, är det en omständighet som ovillkorligen tränger
sig fram i medvetandet. Gustaf V hörde till de personligheter, hos
vilka man främst och framför allt fäster sig vid karaktärens bestämmande drag. Detta är naturligtvis innerst beroende därpå, att
karaktären imponerar genom sina fasta, klara och för alla gripbara linjer. Varje svensk man kan här rista minnesrunorna. Rätt- 483
.:. •,
Sven Tunberg
visa, sanningskärlek och anspråkslöshet voro hans väsens ledstjärnor, med öppet och vänligt sinne kom han alla och envar till mö-
tes. Småsinthet var honom fjärran, ridderlig redbarhet präglade
alla hans handlingar. Förtroende låg i hans handslag och förtroende blev honom också i rikt mått givet. Han stod bland människor som den goda människan.
Det sagda får ej tydas så, att icke anlag, intressen och intellektuell begåvning hos honom hade sitt tillbörliga rum. Gustaf V
kunde ej klaga över nornornas ensidiga skänker. Det samvetsgranna nitet var sprunget ur hans karaktär; med glädje hade han
säkerligen lyssnat till sin sons nyss förkunnade valspråk. Men ej
må det förundra, att de många årens tyngd till sist gjorde hans
sinne något förstrött inför vardagens tusentals bestyr och bekymmer. På en punkt- och här skönja vi det väsentliga i hans personlighet – höll han sin själs alla krafter levande och spända till
sitt livs slut. Fosterlandets frihet och självständighet var för honom den sista appellen. Hans regering begynte under hotande
stormmoln och tvenne världskrig framgingo därur. Oförfärat bar
han sitt stora och tunga konungaansvar i vakten om Sveriges rike.
I den vakten slappades aldrig hans klara och genomträngande.
blick, hans erfarna omdöme, hans intuitiva säkerhet i gripandet
av det väsentliga i företeelsernas förvirrande mångfald. I sanning
var detta en hövdingagärning. Den består och skall bestå, i tacksam erkänsla bevarad hos samtid och eftervärld.
Konung Gustaf V har gått till griftero. ·Hans folk följer honom
i sina tankar med varma känslor av vördnad, tillgivenhet och tacksamhet. Frid och välsignelse vile över hans minne!
484
”=trt·–
IN MEMORIAM
Av professor SVEN TUNBERG
HANS MAJESTÄT konung Gustaf V har ingått i den eviga vilan. Söndagen den 29 sistlidne oktober slutade han å Drottningholms slott sin långa levnad. Han hade nått den höga åldern av
nittiotvå och ett halvt år.
Det är en mångfald av mänskliga aspekter som knyter sig till
vår bortgångne konungs livslopp. Från en upphöjd ställning, som
medgav den största möjliga överblick, kunde han i nära ett århundrade följa de märkligaste och mest omvälvande skiftelser i
mänsklighetens öden, berörande jordens alla delar, land och hav,
och ej mindre kunde han sålunda varsna nya tiders genombrott i
samhällenas inre utveckling med hänsyn till såväl politiska och
sociala organisationsformer som alla områden av andlig och materiell odling. Hos honom måste samla sig en erfarenhet, som mera
sällan kommer på de dödligas lott. »Det gångnas kännedom är rikedom stor för mannen.»
Tidigt nalkades han också denna erfarenhet under det förpliktande ansvarets tecken. Förklarad myndig vid aderton års ålder
fick han redan under faderns livstid vid upprepade tillfällen taga
aktiv och ledande del i regeringsarbetet. Ej minst böra hans framträdanden som regent och även vicekonung i Norge ha bragt hans
sinne till nogsamt medvetande om livsallvarets tyngd. I början
av det tjugonde seklet ställde honom faderns sjukdom och omsider
timade död inför det avgörande pliktmomentet i hans liv, uppgiften som Sveriges konung.
När vi mot denna bakgrund låta vår tanke dröja vid Gustaf V :s
liv och gärning, är det en omständighet som ovillkorligen tränger
sig fram i medvetandet. Gustaf V hörde till de personligheter, hos
vilka man främst och framför allt fäster sig vid karaktärens bestämmande drag. Detta är naturligtvis innerst beroende därpå, att
karaktären imponerar genom sina fasta, klara och för alla gripbara linjer. Varje svensk man kan här rista minnesrunorna. Rätt- 483
.:. •,
Sven Tunberg
visa, sanningskärlek och anspråkslöshet voro hans väsens ledstjärnor, med öppet och vänligt sinne kom han alla och envar till mö-
tes. Småsinthet var honom fjärran, ridderlig redbarhet präglade
alla hans handlingar. Förtroende låg i hans handslag och förtroende blev honom också i rikt mått givet. Han stod bland människor som den goda människan.
Det sagda får ej tydas så, att icke anlag, intressen och intellektuell begåvning hos honom hade sitt tillbörliga rum. Gustaf V
kunde ej klaga över nornornas ensidiga skänker. Det samvetsgranna nitet var sprunget ur hans karaktär; med glädje hade han
säkerligen lyssnat till sin sons nyss förkunnade valspråk. Men ej
må det förundra, att de många årens tyngd till sist gjorde hans
sinne något förstrött inför vardagens tusentals bestyr och bekymmer. På en punkt- och här skönja vi det väsentliga i hans personlighet – höll han sin själs alla krafter levande och spända till
sitt livs slut. Fosterlandets frihet och självständighet var för honom den sista appellen. Hans regering begynte under hotande
stormmoln och tvenne världskrig framgingo därur. Oförfärat bar
han sitt stora och tunga konungaansvar i vakten om Sveriges rike.
I den vakten slappades aldrig hans klara och genomträngande.
blick, hans erfarna omdöme, hans intuitiva säkerhet i gripandet
av det väsentliga i företeelsernas förvirrande mångfald. I sanning
var detta en hövdingagärning. Den består och skall bestå, i tacksam erkänsla bevarad hos samtid och eftervärld.
Konung Gustaf V har gått till griftero. ·Hans folk följer honom
i sina tankar med varma känslor av vördnad, tillgivenhet och tacksamhet. Frid och välsignelse vile över hans minne!
484
”=trt·–