Aktuella arméfrågor
1950
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
AI(TU.ELLA
ARMEFRÅGOR
Av överste PER KELLIN
1948 års riksdag förkastade 1945 års försvarskommittes förslag
angående försvarets organisation, vilket för samtliga försvarsgrenar innebar en – om ock begränsad – nedrustning. I stället
instämde riksdagen oförbehållsamt i regeringens principuttalande
i försvarspropositionen, som var av följande lydelse:
»Ett svenskt försvar måste vara i stånd att ge uttryck åt folkets levande försvarsvilja. Varje vapenför svensk, som icke bindes av andra
för riksförsvaret viktiga uppgifter, bör sättas i stånd att i ena eller
andra formen militärt deltaga i kampen för landets sjävständighet.
Krigsmakten i dess helhet bör vara så utbyggd att den förmår ge
största möjliga eftertryck åt vårt folks vilja att bevara landets handlingsfrihet och avvisa varje kränkning av dess integritet. Försvarskrafterna böra, som försvarskommitten framhållit, utformas så att en
angripare i det längsta hindras få fast fot på svensk mark och att
ingen del av landet behöver uppgivas utan segt motstånd i olika former. Vidare bör krigsmakten vara skickad att möta överrumplingsförsök, utförda med den moderna invasionsteknikens resurser. Med den
här skisserade målsättningen måste försvaret vara allsidigt sammansatt. I stort sett torde därför det nu förestående arbetet böra syfta till
att på grundvalen av nuvarande organisation och med utnyttjande av
alla möjligheter till förenklingar och kostnadsbegränsningar med ledning av världskrigets erfarenheter och forskningens senaste rön göra
en översyn av försvarsanstalternas ändamålsenlighet och hållfasthet
mot ett modernt krigs påfrestningar.»
Beträffande armen framhölls i propositionen särskilt att en
omarbetning av organisationsformerna givetvis icke skulle få gå
ut över kravet på att vår arme i ett tillräckligt tidigt skede skulle
kunna med operativa stridskrafter möta och bekämpa varje form
av invasion.
Med ovan angiven allmän målsättning och med beaktande av
det aktuella militärpolitiska läget kan armens uppgifter för närvarande i första hand sägas vara att i samverkan med flygvapnet
och marinen hindra landstigning i Skåne och inträngande i övre
4!:13
… ·.
Per Kellin
Norrland samt tillsammans med flyget luftlandsättning, särskilt
på slättområdena i Mellansverige. Armens medverkan krävs även
vid avvärjande av invasion mot övriga delar av våra långa kuster.
Armens olika uppgifter måste kunna lösas samtidigt, ty de motståndare, vi ha att räkna med, disponera erforderliga resurser för
samtidigt anfall över sjön, genom luften och över landgränsen mot
olika delar av landet. Kravet på armestridskrafternas kvantitet
är därför stort, men kvalitetskravet är icke mindre, ty vi måste
vara beredda på att motståndaren har god utbildning och utrustning samt att han ofta är numerärt överlägsen och har krigserfarenhet.
Sedan genom 1948 års försvarsbeslut en paus inträtt i de stora
parlamentariska försvarsutredningarna och en utgångsbas erhållits för fortsatt verksamhet, igångsattes inom armen ett intensivt
arbete för att inom den ram, som tillgängliga anslag medgåvo.
genom partiella reformer anpassa organisation, utrustning och utbildning efter krigserfarenheter och utvecklingstendenser. Dessa
kunna sammanfattas i kraven på större eldkraft, ökad rörlighet
och framkomlighet samt bättre möjligheter att skydda mot eld
från såväl marken som luften.
De äldre tunga pansarbrigaderna ombildades sålunda till flera
lättrörliga enheter som även kunde mobiliseras snabbare. I samband härmed omorganiserades Svea livgarde, Södra skånska infanteriregementet och Älvsborgs regemente till helt motoriserade
och becyklade pansarinfanteriregementen. Brigadförbandet blir
genomgående den lägsta operativa enheten inom armen i stället
för fördelningen. Organisationsförändringarna syftade till att göra
de operativa enheterna -pansar- och infanteribrigader – smidigare och lätthanterligare, att öka förbandens eldkraft och rörlighet
samt att ge även de minsta enheterna ökad förmåga att bekämpa
pansar och flyg och på så sätt göra dem mindre sårbara. Medan
huvuddelen av infanteriet tidigare var normalt fotmarscherande,
innefattar den nya organisationen särskilda transportförband, som
medger förflyttning på cykel. Samtidigt härmed ersättes en stor
del av de hästanspända kärrorna med traktorer och lätta bilar.
Genom dessa förbättringar, som delvis möjliggjorts genom import av överskottsmateriel från kriget, ha de svenska brigaderna i
fråga om organisation och utrustning bringats upp till en kvalitet,
som är gott och väl jämförbar med motsvarande utländska enheters. Utvecklingen går emellertid snabbt vidare. Tekniken sätter
alltmer sin prägel på organisation och utrustning. Armestrids- 494
—-.~-~–
Aktuella armefrågor
krafter- även de svenska- äro numera starkt tekniskt betonade.
Man kan icke längre tala om de tekniska vapengrenarna marinen
och flygvapnet i något slags motsatsförhållande till armen. Däremot har den senare betydligt mer personal i förhållande till materielen och så torde komma att förbli. Detta sammanhänger med
armestridskrafternas uppgift och förmåga att försvara ett landområde och att anfalla en angripare.
Konstruktion av nya strids- och skyddsmedel är med den utveckling stridstekniken tagit synnerligen tidsödande och dyrbar,
vilket i regel missgynnar ett litet land med begränsade tekniska
och ekonomiska resurser. Den geniale uppfinnaren i sin kammare
har i många fall ersatts av stora staber av vetenskapsmän, som
genom lagarbete i forskningsfabriker arbeta mot uppsatta mål.
Det gäller emellertid icke endast att konstruera nya vapen och
motmedel utan även att producera dem i tillräckligt antal. Med
vårt randstatsläge måste vi ha vapen omedelbart tillgängliga och
kunna icke som exempelvis Storbritannien igångsätta tillverkning
först vid akut krigsfara eller vid krig. Sedan en prototyp för ett
vapen, ett fordon eller en radiostation fastställts, skall erforderligt antal enheter tillverkas. Kostnaderna per enhet bli härvid
omvänt proportionella mot seriens storlek. En småstat kan endast
upplägga relativt små serier av viss typ av stridsmedel och måste
sålunda betala mer per styck än en stormakt.
Uppsättningen av en modern pansardivision i Förenta Staterna
beräknades år 1949 kosta minst 200 milj. dollar. Om vi skulle hålla
oss med förband av motsvarande eller ännu bättre typ, som från
vissa håll påyrkats, skulle antalet enheter bli så ringa, att försvaret, åtminstone i vad avser armen, blev helt och hållet symboliskt. Andra vägar måste prövas. Forskningen måste kraftsamlas på ett begränsat antal typer av stridsmedel, som icke kunna
importeras eller licenstillverkas. Som exempel må nämnas robotvapen och raketvapen, där vi redan nått långt. På samma sätt
som flygvapnet avstått från tunga bombplan och flottan från
pansarskepp, måste armen undvara tunga stridsvagnar (30 ton och
tyngre), grovt, självgående artilleri och luftvärn för bekämpning
av bombflyg på högsta höjd. Däremot måste våra övriga stridsmedel ha samma kvalitet som motsvarande utländska. Vi behöva
stormkanoner och fjärrpansarvärn, medeltungt artilleri och rnaskinriktade luftvärnsautomatkanoner för bekämpning av attackflyg. Kompletterande anskaffning av dylik materiel pågår i viss
495
;. ..·
Per Kellin
utsträckning. I den mån fjärrpansarvärnet icke förmår nedkämpa
motståndarens tunga stridsvagnar, återstår minan eller närpansarvärnsvapnen- raket- och granatgevären- som äro billiga och
kunna masstillverkas. På motsvarande sätt får man hjälpa sig på
andra områden.
Moderna stormaktsarmeer äro i stor utsträckning utrustade med
terränggående specialfordon för transport av personal, vapen och
ammunition. Härigenom tillgodoses kraven på rörlighet och framkomlighet samt förmågan att snabbt undandra sig flygverksamhet. Dylika fordon skulle kräva en oproportionerligt stor del av
armebudgetens materielanslag för anskaffning, underhåll och förrådsförvaltning, kostnader som en liten stat icke kan bära utan
att andra viktiga behov måste eftersättas. Vi måste därför även i
framtiden räkna med att använda cyklar, som är ett billigt och
oömt transportmedel. En cyklande bataljon kan förflytta sig med
en hastighet av 15 km/tim och inom ett dygn tillryggalägga 120
km eller mera. Vid flyganfall kunna cykelförbanden snabbt försvinna från vägen. För tunga vapen med ammunition och övrig
materiel fordras dock andra transportmedel. Härvid kan utskrivna
jordbrukstraktorer användas. I landet finnes redan ett stort antal
traktorer och tillgången ökas så kraftigt, att behovet vid mobilisering kan täckas utan att jordbrukets oundgängliga krav eftersättas. De delar av artilleriet, som fortfarande äro hästanspända,
måste också med det snaraste övergå till transport med uttagna
traktorer. 6-spannen framför artilleripjäserna tillhöra en förgången
tid.
Åven med de åtgärder i kostnadsbegränsande syfte, som här berörs, krävas framdeles avsevärda årliga materielanslag för att
bevara och förbättra armens materiella kvalitet. Såvitt kan utläsas av Nothin-kommittens delbetänkande kunna de i genomsnitt
beräknas till minst 125 milj. kronor per år, sedan äldre reservationer och beställningsbemyndiganden likviderats. Som jämförelse
må nämnas, att armens materielanslag för löpande budgetår är
30 milj. kronor. Om inte armen långsamt skall förtvina av brist
på materiel, krävs därför efterhand ökade anslag. För närvarande
är emellertid den svenska industriens leveranskapacitet beträffande
krigsmateriel mycket begränsad. I den mån den garanteras beställningar på betydligt längre sikt och till större mängd än som
för närvarande är fallet, torde emellertid dess villighet och förmåga till krigsmaterielproduktionen avsevärt ökas utan att förfogandelagen behöver tillgripas.
496
–
Aktuella armefrågor
En hög materiell standard måste emellertid motsvaras av god
personell kvalitet för att armen skall kunna bli ett krigsdugligt
instrument. I avseende på befälskåren var denna åtminstone under
de första beredskapsåren under kriget föga homogen. Den vid
krigsutbrottet 1939 rådande befälsbristen avhjälptes efter hand genom snabbutbildning. Reservofficerare och aktiva underofficerare
befordrades därvid till officerare på aktiv stat. Numera har huvuddelen av dessa under kriget snabbutbildade officerare fått erforderlig rutin. Dessutom utexaminerades vart och ett av åren 1939-1944
omkring 200 under tre år utbildade statofficerare, vilka nu ha upp
till 10 års erfarenhet. De utgöra huvuddelen av fältförbandens
kompani- och batterichefer-armens ryggrad. De snabbutbildade
studenterna- plutoncheferna- ha ersatts av dels yngre statofficerare, dels ett ökat antal reservofficerare, dels ock värnpliktiga
fänrikar med två års utbildning. Omkring l 000 kadetter – blivande officerare – utexamineras årligen från våra kadettskolor.
De många värnpliktiga underofficerarna med 15 månaders utbildning, vartill kommer 3 månaders repetitionsövningar, äro användbara som ställföreträdande plutonchefer.
Befälsläget i fråga om officerare och underofficerare är alltså
avsevärt mycket bättre nu än under beredskapen. Förmågan att
föra större förband än kompani har emellertid betänkligt nedgått.
Under beredskapstiden lågo ständigt hela fältregementen inkallade. Motsvarande förband finnas i fredstid organiserade endast
under repetitionsövningarna. Dessa ha varit så gott som helt inställda under de sista fem åren och ha först denna höst återupptagits i rimlig omfattning. Repetitionsövningarna skola numera
ske krigsförbandsvis i stället för åldersklassvis. Detta innebär att
förbanden inkallas med samma personal, som de skola ha i fält,
vilket är ett avgjort framsteg. Omloppstiden är emellertid 6 år.
För att uppöva befälsföringsförmågan hos det aktiva befälet och
med hänsyn till det skärpta utrikespolitiska läget vore det önskvärt, att samtliga krigsförband som en engångsåtgärd under de
närmaste åren togos in för repetitionsövningar i betydligt snabbare takt. De nya vapen och stridsmetoder, som framkommit sedan
krigsslutet, kräva för övrigt även att det äldre krigsplacerade manskapet snarast erhåller kompletterande utbildning. För att i avseende på befälstillgång, förläggningsbehov och utbildningsanordningar möjliggöra en sådan repetition, kan ifrågakomma att tillfälligt uppskjuta utbildningen av den yngsta åldersklassen ett år.
Beträffande underbefälet – gruppcheferna – är läget avsevärt
35- 503449 Svensk Tidskrift 1950 497
~ ..
Per Kellin
sämre än ifråga om officerare och underofficerare. 1930 års försvarskommission krävde att halva antalet grupper, trots den då-
tida enkla vapenutrustningen, skulle ledas av fast anställt eller
f. d. fast anställt underbefäl, så att de lägsta enheterna skulle få
en stomme av underbefäl med erforderlig rutin. Övriga gruppchefer utgjordes av studenter med 3 månaders längre utbildning
än de övriga värnpliktigas. Dessutom fanns i varje grupp två
värnpliktiga underbefäl med 2 månaders längre utbildning. Befälsbehovet vid gruppen var sålunda tämligen väl tillgodosett med
hänsyn till de då relativt måttliga kraven på befälet.
I början på 1940-talet infördes ett .uytt gruppchefssystem. Eliten
av studenterna måste nu tas i anspråk för officers- och underofficersbefattningar, och det fast anställda respektive f. d. fast anställda underbefälet räckte inte för att fylla totalbehovet av gruppchefer. Den då gällande 1-åriga tjänstgöringstiden ansågs emellertid möjliggöra utbildning av »vissa värnpliktiga i allmänhet» till
gruppchefer.
Under förutsättning att någon förkortning av de värnpliktiga
gruppchefernas utbildningstid inte skulle ske, föreslog 1945 års
manskapsutredning att det fast anställda manskapet skulle beräknas enbart efter fredsbehovet. En sådan reduktion med omkring
4 400 beställningar eller 36 procent beslöts också av 1947 års riksdag. Nästa riksdag förkortades emellertid samtliga värnpliktigas
-även gruppchefernas- utbildningstid med 3 månader. Sålunda
hade i rask följd både tillgången på rutinerat underbefäl kraftigt
minskats och utbildning av användbara värnpliktiga gruppchefer
omöjliggjorts. Gruppchefsfrågan har därmed blivit vårt allvarligaste befälsproblem. Den kan få en tillfredsställande lösning endast genom att de till gruppchefer uttagna värnpliktiga ges en
första tjänstgöring om minst 11 månader. Dessutom behövs kompletterande utbildning omedelbart före varje repetitionsövning.
Det må vara tillåtet att i detta sammanhang uttrycka en förhoppning, att riksdagsman Lindholm i Sandviken, som sedan 1949 på
försvarsministerns uppdrag utreder denna fråga, snart skall
komma fram till en positiv lösning.
Åven den av 1948 års riksdag till 9 månader förkortade tjänstgöringen för vanliga värnpliktiga är emellertid otillräcklig. Riksdagsbeslutet motiverades bl. a. med att utbildningstidens minskning skulle kompenseras av rationellare utbildningsmetoder och
förbättrade utbildningsanordningar. Efter snart 3 år har man i
dessa hänseenden nu kommit så långt som befälstillgången och de
498
•
—
Aktuella armefrågor
ekonomiska möjligheterna medgett, vartill försvarsministern givit
sitt oförbehållsamma erkännande. En ytterligare rationalisering
av utbildningen fordrar en helt annan förståelse för och aktiv medverkan i utbildningsarbetet än vad som är fallet hos alltför många
av de unga värnpliktiga. De till efterutbildning inkallade äldre
värnpliktiga ha i detta hänseende visat en helt annan, positiv inställning. För att åstadkomma detta erfordras f ö r e militärtjänstgöringen upplysning och uppfostran i skolorna och icke minst i
de politiska ungdomsförbunden, vilka för övrigt redan positivt
bidragit.
Hur lång måste då utbildningstiden vara~ Att döma av de beslut, som fattats i andra stater förliden sommar och höst, kräves
ända upp till 2 år. Atlantpaktsstaterna Danmark och Norge lär ha
anmodats att införa 18 månaders tjänstgöring. Dessa åtgärder betingas emellertid även av beredskapskravet att ständigt ha minst
en åldersklass inkallad och utgör icke ett direkt mått på utbildningsbehovet. För vår del sätter tillgången på befäl och kaserner
en övre gräns vid 11 månader. Vi ha helt enkelt icke resurser för
att låta två hela åldersklasser ligga inkallade samtidigt någon
längre tid, och en månads lucka mellan ut- och inryckande åldersklass behövs för att ge befälet erforderlig tid för återhämtning
och förberedelser.
Om andra än militära skäl omöjliggör en återgång till 11 må-
nader, skulle t. o. m. en förlängning av endast en månad till 10
råda bot för de mest påtagliga bristerna, t. ex. utbildningen i
spräng- och mintjänst och med andrahandsvapen samt övningar i
bataljon och brigad, som nu icke alls medhinnas under första tjänstgöringen.
En differentiering av utbildningstiden har under de senaste åren
upprepade gånger förts på tal vid olika sammanhang. En sådan
förefanns i både 1914, 1925 och 1936 års värnpliktslag och vårt ekonomiska läge medger förvisso icke att rättvisekrav skall medföra
längre tjänstgöring än vad som från militär synpunkt är absolut
nödvändigt. Differentieringen måste emellertid genomföras efter
vettiga grunder. De i pressen och även annorstädes framförda förslagen ha nästan alltid avsett en differentiering nedåt mot ännu
kortare utbildningstid, varvid särskilt förband med lokala förstahandsuppgifter varit i farozonen. En differentiering av utbildningen
i fred medför emellertid ingalunda en differentiering av uppgifterna i krig. De s. k. lokalförsvarsförbanden vid kuster, gränser
och flygfält skola möta samma långtidsutbildade, välutrustade och
499
Per Kellin
krigsvana motståndare som övriga förband och dessutom ofta taga
f ö r s t a stöten. Dessa förband kunna icke heller stå overksamma
på en plats, där fienden icke anfaller, utan måste kastas in i rörliga strider. För att möjliggöra detta pågår för övrigt en omorganisation av lokalförsvarsförbanden i avsikt att nå en större rörlighet. Utbildningskraven måste anpassas därefter.
Luftvärnet och trängen ha emellertid mera rutinmässiga uppgifter i fält än övriga truppslag. En återgång till 11-månadersutbildningen bedömes därför mindre nödvändig för dessa truppslag.
En sådan differentiering ter sig därför fullt ändamålsenlig.
Här har berörts några av de stora problem, som f. n. äro aktuella
inom armen. Många andra finnas, som pocka på sin lösning. Lokal
rekrytering och decentraliserad mobilisering är i viss utsträckning genomförd, men kan drivas ytterligare. Detta är dock ytterst
en ekonomisk fråga, enär en fullständig lösning kräver omfattande
förrådsbyggen. Rationalisering av fredsorganisationen i syfte att
skapa större utbildningsenheter och på längre sikt minskade fredskostnader kräver också omfattande investeringar i de kasernetablissement och övningsområden som skola bibehållas.
500
———~ ·–=-=~-…..:=;:….;..——–==:=..—··
ARMEFRÅGOR
Av överste PER KELLIN
1948 års riksdag förkastade 1945 års försvarskommittes förslag
angående försvarets organisation, vilket för samtliga försvarsgrenar innebar en – om ock begränsad – nedrustning. I stället
instämde riksdagen oförbehållsamt i regeringens principuttalande
i försvarspropositionen, som var av följande lydelse:
»Ett svenskt försvar måste vara i stånd att ge uttryck åt folkets levande försvarsvilja. Varje vapenför svensk, som icke bindes av andra
för riksförsvaret viktiga uppgifter, bör sättas i stånd att i ena eller
andra formen militärt deltaga i kampen för landets sjävständighet.
Krigsmakten i dess helhet bör vara så utbyggd att den förmår ge
största möjliga eftertryck åt vårt folks vilja att bevara landets handlingsfrihet och avvisa varje kränkning av dess integritet. Försvarskrafterna böra, som försvarskommitten framhållit, utformas så att en
angripare i det längsta hindras få fast fot på svensk mark och att
ingen del av landet behöver uppgivas utan segt motstånd i olika former. Vidare bör krigsmakten vara skickad att möta överrumplingsförsök, utförda med den moderna invasionsteknikens resurser. Med den
här skisserade målsättningen måste försvaret vara allsidigt sammansatt. I stort sett torde därför det nu förestående arbetet böra syfta till
att på grundvalen av nuvarande organisation och med utnyttjande av
alla möjligheter till förenklingar och kostnadsbegränsningar med ledning av världskrigets erfarenheter och forskningens senaste rön göra
en översyn av försvarsanstalternas ändamålsenlighet och hållfasthet
mot ett modernt krigs påfrestningar.»
Beträffande armen framhölls i propositionen särskilt att en
omarbetning av organisationsformerna givetvis icke skulle få gå
ut över kravet på att vår arme i ett tillräckligt tidigt skede skulle
kunna med operativa stridskrafter möta och bekämpa varje form
av invasion.
Med ovan angiven allmän målsättning och med beaktande av
det aktuella militärpolitiska läget kan armens uppgifter för närvarande i första hand sägas vara att i samverkan med flygvapnet
och marinen hindra landstigning i Skåne och inträngande i övre
4!:13
… ·.
Per Kellin
Norrland samt tillsammans med flyget luftlandsättning, särskilt
på slättområdena i Mellansverige. Armens medverkan krävs även
vid avvärjande av invasion mot övriga delar av våra långa kuster.
Armens olika uppgifter måste kunna lösas samtidigt, ty de motståndare, vi ha att räkna med, disponera erforderliga resurser för
samtidigt anfall över sjön, genom luften och över landgränsen mot
olika delar av landet. Kravet på armestridskrafternas kvantitet
är därför stort, men kvalitetskravet är icke mindre, ty vi måste
vara beredda på att motståndaren har god utbildning och utrustning samt att han ofta är numerärt överlägsen och har krigserfarenhet.
Sedan genom 1948 års försvarsbeslut en paus inträtt i de stora
parlamentariska försvarsutredningarna och en utgångsbas erhållits för fortsatt verksamhet, igångsattes inom armen ett intensivt
arbete för att inom den ram, som tillgängliga anslag medgåvo.
genom partiella reformer anpassa organisation, utrustning och utbildning efter krigserfarenheter och utvecklingstendenser. Dessa
kunna sammanfattas i kraven på större eldkraft, ökad rörlighet
och framkomlighet samt bättre möjligheter att skydda mot eld
från såväl marken som luften.
De äldre tunga pansarbrigaderna ombildades sålunda till flera
lättrörliga enheter som även kunde mobiliseras snabbare. I samband härmed omorganiserades Svea livgarde, Södra skånska infanteriregementet och Älvsborgs regemente till helt motoriserade
och becyklade pansarinfanteriregementen. Brigadförbandet blir
genomgående den lägsta operativa enheten inom armen i stället
för fördelningen. Organisationsförändringarna syftade till att göra
de operativa enheterna -pansar- och infanteribrigader – smidigare och lätthanterligare, att öka förbandens eldkraft och rörlighet
samt att ge även de minsta enheterna ökad förmåga att bekämpa
pansar och flyg och på så sätt göra dem mindre sårbara. Medan
huvuddelen av infanteriet tidigare var normalt fotmarscherande,
innefattar den nya organisationen särskilda transportförband, som
medger förflyttning på cykel. Samtidigt härmed ersättes en stor
del av de hästanspända kärrorna med traktorer och lätta bilar.
Genom dessa förbättringar, som delvis möjliggjorts genom import av överskottsmateriel från kriget, ha de svenska brigaderna i
fråga om organisation och utrustning bringats upp till en kvalitet,
som är gott och väl jämförbar med motsvarande utländska enheters. Utvecklingen går emellertid snabbt vidare. Tekniken sätter
alltmer sin prägel på organisation och utrustning. Armestrids- 494
—-.~-~–
Aktuella armefrågor
krafter- även de svenska- äro numera starkt tekniskt betonade.
Man kan icke längre tala om de tekniska vapengrenarna marinen
och flygvapnet i något slags motsatsförhållande till armen. Däremot har den senare betydligt mer personal i förhållande till materielen och så torde komma att förbli. Detta sammanhänger med
armestridskrafternas uppgift och förmåga att försvara ett landområde och att anfalla en angripare.
Konstruktion av nya strids- och skyddsmedel är med den utveckling stridstekniken tagit synnerligen tidsödande och dyrbar,
vilket i regel missgynnar ett litet land med begränsade tekniska
och ekonomiska resurser. Den geniale uppfinnaren i sin kammare
har i många fall ersatts av stora staber av vetenskapsmän, som
genom lagarbete i forskningsfabriker arbeta mot uppsatta mål.
Det gäller emellertid icke endast att konstruera nya vapen och
motmedel utan även att producera dem i tillräckligt antal. Med
vårt randstatsläge måste vi ha vapen omedelbart tillgängliga och
kunna icke som exempelvis Storbritannien igångsätta tillverkning
först vid akut krigsfara eller vid krig. Sedan en prototyp för ett
vapen, ett fordon eller en radiostation fastställts, skall erforderligt antal enheter tillverkas. Kostnaderna per enhet bli härvid
omvänt proportionella mot seriens storlek. En småstat kan endast
upplägga relativt små serier av viss typ av stridsmedel och måste
sålunda betala mer per styck än en stormakt.
Uppsättningen av en modern pansardivision i Förenta Staterna
beräknades år 1949 kosta minst 200 milj. dollar. Om vi skulle hålla
oss med förband av motsvarande eller ännu bättre typ, som från
vissa håll påyrkats, skulle antalet enheter bli så ringa, att försvaret, åtminstone i vad avser armen, blev helt och hållet symboliskt. Andra vägar måste prövas. Forskningen måste kraftsamlas på ett begränsat antal typer av stridsmedel, som icke kunna
importeras eller licenstillverkas. Som exempel må nämnas robotvapen och raketvapen, där vi redan nått långt. På samma sätt
som flygvapnet avstått från tunga bombplan och flottan från
pansarskepp, måste armen undvara tunga stridsvagnar (30 ton och
tyngre), grovt, självgående artilleri och luftvärn för bekämpning
av bombflyg på högsta höjd. Däremot måste våra övriga stridsmedel ha samma kvalitet som motsvarande utländska. Vi behöva
stormkanoner och fjärrpansarvärn, medeltungt artilleri och rnaskinriktade luftvärnsautomatkanoner för bekämpning av attackflyg. Kompletterande anskaffning av dylik materiel pågår i viss
495
;. ..·
Per Kellin
utsträckning. I den mån fjärrpansarvärnet icke förmår nedkämpa
motståndarens tunga stridsvagnar, återstår minan eller närpansarvärnsvapnen- raket- och granatgevären- som äro billiga och
kunna masstillverkas. På motsvarande sätt får man hjälpa sig på
andra områden.
Moderna stormaktsarmeer äro i stor utsträckning utrustade med
terränggående specialfordon för transport av personal, vapen och
ammunition. Härigenom tillgodoses kraven på rörlighet och framkomlighet samt förmågan att snabbt undandra sig flygverksamhet. Dylika fordon skulle kräva en oproportionerligt stor del av
armebudgetens materielanslag för anskaffning, underhåll och förrådsförvaltning, kostnader som en liten stat icke kan bära utan
att andra viktiga behov måste eftersättas. Vi måste därför även i
framtiden räkna med att använda cyklar, som är ett billigt och
oömt transportmedel. En cyklande bataljon kan förflytta sig med
en hastighet av 15 km/tim och inom ett dygn tillryggalägga 120
km eller mera. Vid flyganfall kunna cykelförbanden snabbt försvinna från vägen. För tunga vapen med ammunition och övrig
materiel fordras dock andra transportmedel. Härvid kan utskrivna
jordbrukstraktorer användas. I landet finnes redan ett stort antal
traktorer och tillgången ökas så kraftigt, att behovet vid mobilisering kan täckas utan att jordbrukets oundgängliga krav eftersättas. De delar av artilleriet, som fortfarande äro hästanspända,
måste också med det snaraste övergå till transport med uttagna
traktorer. 6-spannen framför artilleripjäserna tillhöra en förgången
tid.
Åven med de åtgärder i kostnadsbegränsande syfte, som här berörs, krävas framdeles avsevärda årliga materielanslag för att
bevara och förbättra armens materiella kvalitet. Såvitt kan utläsas av Nothin-kommittens delbetänkande kunna de i genomsnitt
beräknas till minst 125 milj. kronor per år, sedan äldre reservationer och beställningsbemyndiganden likviderats. Som jämförelse
må nämnas, att armens materielanslag för löpande budgetår är
30 milj. kronor. Om inte armen långsamt skall förtvina av brist
på materiel, krävs därför efterhand ökade anslag. För närvarande
är emellertid den svenska industriens leveranskapacitet beträffande
krigsmateriel mycket begränsad. I den mån den garanteras beställningar på betydligt längre sikt och till större mängd än som
för närvarande är fallet, torde emellertid dess villighet och förmåga till krigsmaterielproduktionen avsevärt ökas utan att förfogandelagen behöver tillgripas.
496
–
Aktuella armefrågor
En hög materiell standard måste emellertid motsvaras av god
personell kvalitet för att armen skall kunna bli ett krigsdugligt
instrument. I avseende på befälskåren var denna åtminstone under
de första beredskapsåren under kriget föga homogen. Den vid
krigsutbrottet 1939 rådande befälsbristen avhjälptes efter hand genom snabbutbildning. Reservofficerare och aktiva underofficerare
befordrades därvid till officerare på aktiv stat. Numera har huvuddelen av dessa under kriget snabbutbildade officerare fått erforderlig rutin. Dessutom utexaminerades vart och ett av åren 1939-1944
omkring 200 under tre år utbildade statofficerare, vilka nu ha upp
till 10 års erfarenhet. De utgöra huvuddelen av fältförbandens
kompani- och batterichefer-armens ryggrad. De snabbutbildade
studenterna- plutoncheferna- ha ersatts av dels yngre statofficerare, dels ett ökat antal reservofficerare, dels ock värnpliktiga
fänrikar med två års utbildning. Omkring l 000 kadetter – blivande officerare – utexamineras årligen från våra kadettskolor.
De många värnpliktiga underofficerarna med 15 månaders utbildning, vartill kommer 3 månaders repetitionsövningar, äro användbara som ställföreträdande plutonchefer.
Befälsläget i fråga om officerare och underofficerare är alltså
avsevärt mycket bättre nu än under beredskapen. Förmågan att
föra större förband än kompani har emellertid betänkligt nedgått.
Under beredskapstiden lågo ständigt hela fältregementen inkallade. Motsvarande förband finnas i fredstid organiserade endast
under repetitionsövningarna. Dessa ha varit så gott som helt inställda under de sista fem åren och ha först denna höst återupptagits i rimlig omfattning. Repetitionsövningarna skola numera
ske krigsförbandsvis i stället för åldersklassvis. Detta innebär att
förbanden inkallas med samma personal, som de skola ha i fält,
vilket är ett avgjort framsteg. Omloppstiden är emellertid 6 år.
För att uppöva befälsföringsförmågan hos det aktiva befälet och
med hänsyn till det skärpta utrikespolitiska läget vore det önskvärt, att samtliga krigsförband som en engångsåtgärd under de
närmaste åren togos in för repetitionsövningar i betydligt snabbare takt. De nya vapen och stridsmetoder, som framkommit sedan
krigsslutet, kräva för övrigt även att det äldre krigsplacerade manskapet snarast erhåller kompletterande utbildning. För att i avseende på befälstillgång, förläggningsbehov och utbildningsanordningar möjliggöra en sådan repetition, kan ifrågakomma att tillfälligt uppskjuta utbildningen av den yngsta åldersklassen ett år.
Beträffande underbefälet – gruppcheferna – är läget avsevärt
35- 503449 Svensk Tidskrift 1950 497
~ ..
Per Kellin
sämre än ifråga om officerare och underofficerare. 1930 års försvarskommission krävde att halva antalet grupper, trots den då-
tida enkla vapenutrustningen, skulle ledas av fast anställt eller
f. d. fast anställt underbefäl, så att de lägsta enheterna skulle få
en stomme av underbefäl med erforderlig rutin. Övriga gruppchefer utgjordes av studenter med 3 månaders längre utbildning
än de övriga värnpliktigas. Dessutom fanns i varje grupp två
värnpliktiga underbefäl med 2 månaders längre utbildning. Befälsbehovet vid gruppen var sålunda tämligen väl tillgodosett med
hänsyn till de då relativt måttliga kraven på befälet.
I början på 1940-talet infördes ett .uytt gruppchefssystem. Eliten
av studenterna måste nu tas i anspråk för officers- och underofficersbefattningar, och det fast anställda respektive f. d. fast anställda underbefälet räckte inte för att fylla totalbehovet av gruppchefer. Den då gällande 1-åriga tjänstgöringstiden ansågs emellertid möjliggöra utbildning av »vissa värnpliktiga i allmänhet» till
gruppchefer.
Under förutsättning att någon förkortning av de värnpliktiga
gruppchefernas utbildningstid inte skulle ske, föreslog 1945 års
manskapsutredning att det fast anställda manskapet skulle beräknas enbart efter fredsbehovet. En sådan reduktion med omkring
4 400 beställningar eller 36 procent beslöts också av 1947 års riksdag. Nästa riksdag förkortades emellertid samtliga värnpliktigas
-även gruppchefernas- utbildningstid med 3 månader. Sålunda
hade i rask följd både tillgången på rutinerat underbefäl kraftigt
minskats och utbildning av användbara värnpliktiga gruppchefer
omöjliggjorts. Gruppchefsfrågan har därmed blivit vårt allvarligaste befälsproblem. Den kan få en tillfredsställande lösning endast genom att de till gruppchefer uttagna värnpliktiga ges en
första tjänstgöring om minst 11 månader. Dessutom behövs kompletterande utbildning omedelbart före varje repetitionsövning.
Det må vara tillåtet att i detta sammanhang uttrycka en förhoppning, att riksdagsman Lindholm i Sandviken, som sedan 1949 på
försvarsministerns uppdrag utreder denna fråga, snart skall
komma fram till en positiv lösning.
Åven den av 1948 års riksdag till 9 månader förkortade tjänstgöringen för vanliga värnpliktiga är emellertid otillräcklig. Riksdagsbeslutet motiverades bl. a. med att utbildningstidens minskning skulle kompenseras av rationellare utbildningsmetoder och
förbättrade utbildningsanordningar. Efter snart 3 år har man i
dessa hänseenden nu kommit så långt som befälstillgången och de
498
•
—
Aktuella armefrågor
ekonomiska möjligheterna medgett, vartill försvarsministern givit
sitt oförbehållsamma erkännande. En ytterligare rationalisering
av utbildningen fordrar en helt annan förståelse för och aktiv medverkan i utbildningsarbetet än vad som är fallet hos alltför många
av de unga värnpliktiga. De till efterutbildning inkallade äldre
värnpliktiga ha i detta hänseende visat en helt annan, positiv inställning. För att åstadkomma detta erfordras f ö r e militärtjänstgöringen upplysning och uppfostran i skolorna och icke minst i
de politiska ungdomsförbunden, vilka för övrigt redan positivt
bidragit.
Hur lång måste då utbildningstiden vara~ Att döma av de beslut, som fattats i andra stater förliden sommar och höst, kräves
ända upp till 2 år. Atlantpaktsstaterna Danmark och Norge lär ha
anmodats att införa 18 månaders tjänstgöring. Dessa åtgärder betingas emellertid även av beredskapskravet att ständigt ha minst
en åldersklass inkallad och utgör icke ett direkt mått på utbildningsbehovet. För vår del sätter tillgången på befäl och kaserner
en övre gräns vid 11 månader. Vi ha helt enkelt icke resurser för
att låta två hela åldersklasser ligga inkallade samtidigt någon
längre tid, och en månads lucka mellan ut- och inryckande åldersklass behövs för att ge befälet erforderlig tid för återhämtning
och förberedelser.
Om andra än militära skäl omöjliggör en återgång till 11 må-
nader, skulle t. o. m. en förlängning av endast en månad till 10
råda bot för de mest påtagliga bristerna, t. ex. utbildningen i
spräng- och mintjänst och med andrahandsvapen samt övningar i
bataljon och brigad, som nu icke alls medhinnas under första tjänstgöringen.
En differentiering av utbildningstiden har under de senaste åren
upprepade gånger förts på tal vid olika sammanhang. En sådan
förefanns i både 1914, 1925 och 1936 års värnpliktslag och vårt ekonomiska läge medger förvisso icke att rättvisekrav skall medföra
längre tjänstgöring än vad som från militär synpunkt är absolut
nödvändigt. Differentieringen måste emellertid genomföras efter
vettiga grunder. De i pressen och även annorstädes framförda förslagen ha nästan alltid avsett en differentiering nedåt mot ännu
kortare utbildningstid, varvid särskilt förband med lokala förstahandsuppgifter varit i farozonen. En differentiering av utbildningen
i fred medför emellertid ingalunda en differentiering av uppgifterna i krig. De s. k. lokalförsvarsförbanden vid kuster, gränser
och flygfält skola möta samma långtidsutbildade, välutrustade och
499
Per Kellin
krigsvana motståndare som övriga förband och dessutom ofta taga
f ö r s t a stöten. Dessa förband kunna icke heller stå overksamma
på en plats, där fienden icke anfaller, utan måste kastas in i rörliga strider. För att möjliggöra detta pågår för övrigt en omorganisation av lokalförsvarsförbanden i avsikt att nå en större rörlighet. Utbildningskraven måste anpassas därefter.
Luftvärnet och trängen ha emellertid mera rutinmässiga uppgifter i fält än övriga truppslag. En återgång till 11-månadersutbildningen bedömes därför mindre nödvändig för dessa truppslag.
En sådan differentiering ter sig därför fullt ändamålsenlig.
Här har berörts några av de stora problem, som f. n. äro aktuella
inom armen. Många andra finnas, som pocka på sin lösning. Lokal
rekrytering och decentraliserad mobilisering är i viss utsträckning genomförd, men kan drivas ytterligare. Detta är dock ytterst
en ekonomisk fråga, enär en fullständig lösning kräver omfattande
förrådsbyggen. Rationalisering av fredsorganisationen i syfte att
skapa större utbildningsenheter och på längre sikt minskade fredskostnader kräver också omfattande investeringar i de kasernetablissement och övningsområden som skola bibehållas.
500
———~ ·–=-=~-…..:=;:….;..——–==:=..—··