Domkyrkan i Uppsala
1950
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DOMKYRKAN I UPPSALA
Av professor GERDA BOETHIUS
DPPSALA domkyrka har alltid intagit en central plats i svenskt
kulturliv och dess snart sjuhundraåriga historia är sammansvetsad med svenska folkets öden. Den är nog utan fråga det mest storslagna byggnadsverk, som uppförts i vårt land, ej blott genom sin
resning och ädla arkitektur utan också som tanke och ide. Vid
1200-talets mitt, då planerna började taga form, var Uppland kristen bygd men ute i den gamla gråstenskyrkan vid offerlunden och
kungahögarna förde man en ojämn kamp mot hedniska traditioner.
För de präster och ädlingar, som på 1200-talet besökte Paris måste
kontrasten ha varit oerhörd och när en eldsvåda omkring 1245
härjade domen vid gamla Uppsala tog drömmen om östra Aros
som det nya ärkesätet fast form och man beslöt sig för att efter
franskt mönster ommodellera grusåsen ovan Fyrisån till ett katedralberg och göra den unga staden till Sveriges andliga medelpunkt. Där kastade inga hedniska minnen sin skugga. stadens
största minne var kristet, den plats där S:t Erik ljutit martyrdö-
den. Uppe på grusåsen låg en liten huggstenkyrka, som, av ett
bevarat bågfragment att döma var uppförd i den engelsk-normauniska stil som var utbredd under 1100-talet i ärkestiftet. I övrigt
torde åsen varit obebyggd och staden låg på Fyrisåns andra sida.
Ritningar, byggmästare och även en hel del material och färdighuggna modellstycken kom från Paris där domkyrkan beställts
från en arkitektfirma. Ett metodiskt byggnadsverk sattes igång
med djupt lagda, fasta grundmurar och pelarbaser samt substruktioner som på romerskt vis skulle staga grusåsen. Man kan lätt
tänka sig med vilken spänning arbetet måste ha följts när murarna
började resas på den invecklade planen med alla dess språng och
hörn.
En gotisk katedral har enligt den allmänna föreställningen ett
rikt utformat strävsystem med bågar och fialer. Man associerar
också gärna begreppet med kraftiga rakt avskurna torn som på
Notre Dame i Paris eller med höga spetsiga spiror som de vilka
Zettervall gav Uppsala. Intet av detta fanns i den äldsta domkyrkan i Uppsala. Den franske arkitekten var tydligen medveten om
38
Fig. I. Uppsala Domkyrka före den Zettervallska restaureringen.
Fig. 2. Ragnar Östbergs förslag till restaurering insatt i stadsbilden.
Fig. 3. Den Zettervallska exteriören.
Fig. 4. Uppsala Domkyrka sådan den ter sig efter Professor Henrik Kreugers
reparationer.
Domkyrkan i Uppsala
att han hade två svårigheter att övervinna, nämligen materialet
och klimatet. Han tycks av murarnas proportionering att döma
från början räknat med tegel, utom i mittskeppet och tvärskeppsfasaderna omkring portalerna. strävsystemets viktiga delar förlades under sidoskeppstaken och vinkeln mellan dessa och kleristoriamurarna fylldes av en tryckmur, som reste sig från den dolda
bågen. Därtill kom att det för medeltida förhållanden ovanligt
omsorgsfulla arbetet med grunden tydligen avslöjade en lerkörtel
under en stor del av skeppets västra delar, varför man avstod från
kraftiga västtorn och lät fasaden flankeras av två slanka klocktorn, som ännu till stora delar stå kvar, inbyggda i de nuvarande.
Pelarna i mittkvadraten ha betydligt kraftigare dimensioner än de
övriga och de visa att man från början avsett ett större torn över
mittkvadraten, ej endast en smal takryttarespira.
Denna exteriör var en fin exponent för den tidiga franska gotiken, sådan man kunnat rekonstruera den i domen i Rouen och
andra kyrkor och som är välbekant från engelska katedraler så-
som Salisbury m. fl. Interiören präglas av denna stilfas’ rena och
stränga stil och den omständigheten att man aldrig nämnvärt gått
ifrån den ursprungliga planen, av vördnad och kanske också av
osäkerhet, då det gällde de sinnrika fina och för svensk byggnadskonst främmande konstruktionerna, gör att arkitekturen är ovanligt enhetlig och väl sammanhållen. Skeppets yttre resning erinrade mest om den anblick som kyrkan erbjöd sedan Nikodemus
Tessin efter 1702 års brand nödtorftigt återställt den. Det var
samma slutna monumentala volym med höga murytor över kleristoriets fönsterrader och intet utanverk, som störde murmassornas
monumentala gruppering. Jämfört med Isle de France’ rika huggstenskyrkor var den enkel, ja torftig om man så vill, men hemma
var den såväl genom sin storlek som murarnas artikulering, strävsystemet och de stora vackra fönstren en fullkomlig nyhet och
utan fråga något av ett underverk i samtidens ögon. I det inres
gestaltning iakttog man de sista nyheterna ur liturgisk och arkitektursynpunkt, med särskilda kapell vilkas väggar äro dolda
strävmurar. Den äldsta skulpturen är från beställningstiden, 1200-
talets mitt, medan den senare tillhör andra stilfaser, främst 1280-
och 1310-talen.
Arbetet med yttermurarna var efter allt att döma avslutat redan
i början av 1300-talet och byggnaden stod då under tak. Välvningen gick etappvis, och på portaler och utsmyckning arbetade
man allteftersom donationer inflöto. Man var van vid byggen- 39
Gerda Boethius
skap i kyrkorna och inredde provisoriska träbyggnader inom murarna för att hålla mässor. En dylik, som kallas »Ecclesia lignea» i
akterna och uppfördes av biskop Johannes Odolphi 1290 torde ha
haft större mått än de provisorier, som tidigare funnits, och man
tar nog inte miste om den upptog en stor del av långhuset och
hade ett högt välvt innertak av bräder likt det vars skelett ännu
finnes kvar på vinden i Tensta kyrka.
Kyrkan var redan 1271 i det skick att man kunde hålla mässa
i koret och förvara skruden i sakristian. 1273 överfördes Erik den
heliges reliker och samma år flyttades också biskoparnas stoft
från Gamla Uppsala kyrka för att begravas i den nya domens
vigda grund. När Etienne de Bonneuill1289 kom till Uppsala med
sin arbetareskara, gällde hans uppdrag huvudsakligen korvälvning
och portalutsmyckning.
Den första större förändringen som skedde med kyrkans exteriör
var att man beslöt sig för att uppföra ett par stora torn över
sidoskeppens västligaste traveer. Det skedde på Albrekt av Mecklenburgs tid och kan på goda grunder sättas i samband med ett
skyddsbrev för en murmästare och avlatsbrev från 1360-70-talen.
De nya västtornen hade sannolikt höga spiror. Enligt Scriptores
Rer. Suec. störtade en tornspira ned 1402 och slog sönder södra
sidans pelare och valv. Efter allt att döma måste detta ha varit
takryttaren, ej ett av västtornen. I varje fall började återställandet omedelbart och samtidigt gjordes tornen kraftigare, troligen
emedan man ansåg att de bättre skulle försträva skeppet.
Genom uppförandet av västtornen rubbades kyrkans balans. De
efter 1402 ombyggda tornen, vilkas övre delar med den välbekanta
tegelorneringen ej fullbordades förrän på Jacob Ulfssons tid, voro
klumpiga och konstlösa jämfört med den franska arkitekturen,
vilket inte hindrar att kyrkan var pittoresk, vacker och ärevördig
i den gestaltning den hade före den sista restaureringen. Tornen
införde som sagt ett alldeles nytt moment och från och med det
första tornparets uppförande kom kyrkan att domineras av spirorna vilket framgår av den äldsta beskrivning vi ha av kyrkan,
Lassota v. Stieblau’s dagbok från 1573-1593: »Domkyrkan är en
vacker, ståtlig och praktfull byggnad, ligger ganska högt, har två
höga torn i väster och över byggnadens mitt, som är byggd i korsform, fem höga spiror av vilka den mellersta är den högsta och
hela kyrkan samt tornen och spirorna äro koppartäckta.» Denna
exteriör var Johan III:s verk, men ombyggnaden hade redan planlagts av Erik XIV, då en åskeld härjat kyrkan 1572. Även medel- 40
·- Domkyrkan i Uppsala
tidstornen torde ha haft höga spiror och det är möjligt, eftersom
flera eldsolyckor nämnas i akterna och mycket byggnadsarbete
pågått under medeltidens senaste skede, att spirorna ombyggts
minst en gång. Gustaf II Adolf, som inneslöt domkyrkan i sina
planer för att befästa Uppsalas ställning som landets andliga centrum, tog redan 1613 initiativ till de av Hubert och Gerhard de
Besche utförda nya tornspirorna. Dessa, som äro välbekanta från
kopparsticken hos Peringskiöld och i Dahlbergs Suecia, fullbordades på 1630-talet, men härjades redan i den stora stadsbranden
1702. Byggnaden och taken reparerades omedelbart efter program
av Nieodemus Tessin d. y., men det var först 1747 som tornen försågos med nya huvar efter ritning av Carl Hårleman. Denna exteriör bibehölls oförändrad till 1880-talet och är sålunda den som
domkyrkan längst haft.
De Hårlemanska huvarna accepterades aldrig av svenska folket.
Enligt den allmänna åsikten var det ett provisorium, som inte
borde bibehållas längre än nödvändigt, och man krävde då som nu
höga tornspiror. Senmedeltidens och renässansens tornprydda exteriör slog således igenom liksom Johan III:s eleganta, rent dekorativa, strävsystem med bågar och fialer. Det sistnämnda kanske
man tänkte mindre på, men Gustaf II Adolfs stolta torn sörjde
man, och utan fråga förlorade vi genom branden 1702 ett av våra
vackraste och rikaste monument från storhetstiden.
Kravet på nya spiror blev i hög grad en pådrivande faktor och
romantikens kärlek till gotiken gav den gamla tanken att den
franska arkitektens intentioner borde fullföljas nytt spelrum.
Viollet-le-Duc’s restaureringsprinciper började bli ett övervunnet
stadium på kontinenten, när Zettervall på 1870-talet lanserade sitt
ombyggnadsprojekt, som ärkebiskopen Anton Niklas Sundberg var
en varm anhängare av. Det mötte emellertid ett hårdnackat motstånd i Kgl. Överintendentsämbetet, där F. V. Scholander utsatte
det för en i alla avseenden riktig kritik ur historisk, estetisk och
teknisk synpunkt. Det var först när Helge Zettervall 1882 blev
överintendent som han utan att lyssna till sakkunskapens varningar genomförde en radikal variant av sitt mest yttererade förslag.
Med Zettervalls utnämning låstes den svenska monumentvården
fast vid ett föråldrat system under de kommande viktiga femton
åren och många kulturhistoriska och estetiska värden spolierades.
Zettervall hade en ytlig kunskap om gotik, som förefaller att
till största delen varit hämtad från planschverk. Eftersom han
inte kunde komma ifrån tegelmaterialet i Uppsala, hämtade han
41
Gerda BoiHhius
en stor del av formerna från tysk tegelgotik. För Zettervall, som
dock icke var en dålig arkitekt, när det gäller nyskapande- det
visar t. ex. Norra Latinläroverket- blev dock huvudproblemet att
sammansmälta tornen med den franska byggnadskroppen, vars
ädla proportioner han väl ej kunde undgå att se och känna. Han
valde då utvägen att lösa upp tornens massor med yttre ornament,
göra om strävpelarna så att de möttes i hörnen och följde med upp
till turellerna. Därigenom minskades för ögat tornens volym och
det blev lättare att sätta dem i harmoni med skeppet, som helt
kläddes in i ett till sitt väsen helt okonstruktivt strävsystem. Taken
höjdes och fingo en från Viollet le Duc’s formvärld hämtad kontur
och över mittkvadraten sattes en hög takryttare med nygotiska
former.
En genomgripande förändring i hela kyrkans balans skedde genom att västfasadens rundfönster flyttades upp. Den genom alla
öden bevarade franska mittskeppsfasaden, som låg något innanför
tornens liv, flyttades fram, så att fasaden fick en enhetlig västfront som delades in med strävpelare, blindfönster och ornerande
detaljer, medan portalen försågs med ännu en vimperg, som skulle
förmedla dess ytterliv med murverkets övriga delar. På denna
punkt avslöjade Zettervall sin bristande kunskap om gotikens ideer
och kyrkans fasad blev en typisk nygotisk pastisch. Om man bryter det franska systemet, där portalens vimperg bildar en enhet
tillsammans med rosfönstret såsom förhållandet är t. ex. i Reims,
så måste man sätta in en kraftig horisontalbetoning för att ej
resultatet skall bli ogotiskt trots alla gotiska detaljformer. överhuvudtaget förstod Zettervall aldrig horisontalemas betydelse i
gotisk fasadgestaltning. Otaliga uttalanden i hans skrivelser till
domkapitlet före och under restaureringen ge också ofrånkomliga
bevis för hur ytligt och osäkert hans vetande var. Han berömde
sig till exempel av att han var vidsynt nog att låta nordportalen
stå kvar, trots att den var så enkel. I själva verket är den det
enda arbete av detta slag i exteriören som fransmännen helt avslutade.
Zettervall förstod inte heller monumentets konstruktion. Han
rev med glatt mod bort de konstruktivt viktiga strävbågarna ovan
sidoskeppens valv och förstod aldrig att hans eget system ledde
trycket till fel punkt, ut till de lisenartade strävpelarna, istället
för till de verkliga, som doldes i kapellens mellanväggar. Hans
materialkunskap var vacklande och han bemästrade ej den teknik
han trots alla varningar genomförde. En del tegelleveranser an- 42
Domkyrkan i Uppsala
vändes på hans order, trots kontrollantens invändningar, men i
regel var teglet inte dåligt, endast fult i färgen och maskinslaget
utan att man beflitat sig om att kultivera ytorna. Zettervall hade
fått en olycklig förkärlek för en i Nord-Tyskland tidvis vanlig
mönstermurning bildad genom växling av hårdbränt – svartbrunt till svartblått – tegel och röda, ljusa stenar. Han ersatte
helt i onödan stora ytor av kyrkans vackra medeltida tegel mot
nytt och åstadkom ett stereotypt rutmönster genom att använda
hårdbrända bindare eller måla dylika svartblå. Mönstret saknar
ytrytm och vulstformade cementfogar ökar det maskinella intrycket. Tekniskt sett ledde detta till att murverket ej kunde utdunsta
den fuktighet, som trängde in, främst genom cementlisternas, fialoch strävpelskrönens otäta takfogar. En process uppstod som
gjorde att allt murbruk blev som mjöl bakom fogens cementlock
och fukten vandrade i väggarna och hotade redan omkring 1930
hela byggnadens bestånd. Redan 1915 hade domkapitlet, varnad av
kyrkans nitiske syssloman, sökt väcka myndigheternas uppmärksamhet och efterhand gjordes ett förslag att byta ut cementen mot
huggsten. Inga ordentliga tekniska eller konsthistoriska undersökningar hade gjorts och förslagsställarna gingo helt ut ifrån att det
enda felet på Zettervalls ombyggnad var, att han av ekonomiska
skäl varit tvungen att tillgripa cement istället för natursten.
Samma grundsyn bibehölls i 1930-talets uttalanden och förslag till
åtgärder, vilket även ledde till att man började kläda in de Zetterv::lllska fialerna med kopparplåt.
För dem som kände till kyrkan och dess tillstånd var detta förfaringssätt obegripligt. Även i den mån, som cementblocken på
taken bildade ett skal över tegelmurverk, så måste detta logiskt
taget vid det laget ha varit söndervittrat. Flera unga björkar hade
nämligen god näring och uthärdade vindarna, som svepte över
taken. Man kunde plocka korsblommor och andra ornament med ett
enkelt handgrepp och när rivningen kom igång visade det sig att
armering i regel praktiskt taget saknades. Ibland fanns en träkäpp,
ibland en feldimensionerad järnten. Innehållet under taken bestod av träbitar, tegelfragment etc. och var söndervittrat till en
fuktmassa. I de med koppar inklädda taken blev det därför naturligtvis inom kort mjöl med en och annan träbit i. Det var som en
teknisk expert sade, det säkraste men inte det billigaste sättet att
påskynda förstörelsen, som man tillämpat.
Det var sålunda ett mycket nödvändigt ingripande när Kungl.
Maj:t 1937 tillsatte en kommitte för domkyrkans restaurering. För- 43
—–~- –~-
Gerda Boethius
störelsen hade emellertid då, knappa 45 år efter sedan den nya
exteriören invigts, gått så långt att kommitten i hög grad fick
sysselsätta sig med räddningsarbete och tekniska utredningar. I
flera fall förelåg omedelbar fara för ras, och det är i själva verket
ett underverk att inte någon av fialerna störtade ner och slog sönder det Gustavianska gravkorets valv och monument.
Domkyrkan har sålunda haft ej mindre än åtta olika silhuetter
vilket gör restaureringsproblemet mer än vanligt komplicerat.
Man kan inte utan vidare använda den av Sigurd Curman hos oss
införda metoden att varsamt konservera det som finns kvar och
komplettera ty Zettervalls restaurering var en ombyggnad, som
förstörde för mycket och de talrika försök i den vägen, som
kommit fram bland dem som tävlat om ny exteriör visa hur omöjlig saken är att lösa, såvida man ej stannar vid en ren sanering,
något som kan vara acceptabelt i den situation vi nu befinna oss
men dock måste sägas vara ett provisorium, när det gäller ett av
våra största och ädlaste monument.
Ragnar Östberg, som hade det svåra värvet att under dessa förhållanden söka skapa en yttre arkitektur som inte allt för mycket
band framtida åtgärder, kom efter mycket ingående studier och
många experiment med modeller fram till att det viktigaste var
att söka återskänka byggnadskroppen dess volym och resning och
låta murmassornas gruppering ånyo komma till sin rätt. Istället
för att introducera en ny form av strävbågar eller tryckmurar
ovan taken, bibehöll han Tessins ide med dolda strävbågar, men
bearbetade deras synliga krön så att de fingo en spänstigare form
med starkare betonad vertikalsträvan. Tornen, som han sade många
beska ord om, förstod han måste stå kvar och den tekniska expertisen varnade för alltför höga spiror, då grunden redan genom
1400-talstornen blivit för hårt belastad. Han gick emellertid in för
att låta västtornen återfå sin volym, sänlde mittskeppets takhöjd,
varigenom en del av vindtrycket eliminerades och murarna kommo
mera till sin rätt. Han tog även bort takryttaren, så att den lugna
linjen från Tessins exteriör återinfördes, och hade, då hans arbete
avbröts gjort ett första förslag till tornspiror av den tyngd som
ansågs tillrådligt. Det bör i detta sammanhang understrykas att
östbergs tornspiror som ha en rörligare kontur än de Zettervallska
äro gotiska till sin natur, d. v. s. ha en fast kontur i motsats till
Gustaf II Adolfs spiror vilka voro genombrutna och hade till mål
att ge intryck av ett rörligt i luften spelande dekorativt komplex
av ornament. J u flera genombrutna partier, s. k. durchsichter och
44
Domkyrkan i Uppsala
små spiror man kunde berömma sig av att ha på ett torn av detta
slag på 1600-talet, desto bättre var det.
En tanke som varit populär i vida kretsar är att söka återställa
kyrkan efter de uppmätningsritningar som gjordes av Grundström
i samband med överintendentsämbetets utredningar av de Zettervallska restaureringsförslagen. Detta möter många svårigheter.
Dels opponerar sig den stora allmänheten mot låga tornhuvar. Man
vill ha kvar silhuetten i stadsbygden. Dels var tornpartiet skadat,
ljudgluggarna senare upphuggna, ornamenten trasiga o. s. v. Allt
saker som sågo pittoreska och vackra ut, när tornen stodo med sin
gamla patina, men som är svårt att efterbilda och enligt all erfarenhet från andra håll lätt leder till en torr och andefattig
pastisch. Något friare kompositioner på detta tema med höga spiror och baltisk dekor på murytorna ha lanserats från olika håll,
men samtliga sakna anda och liv. Det är tydligt att vad man på
det sättet kan få skulle bli en direkt variant av Zettervalls misstag:
1950-talets uppfattning av baltisk tegelstil istället för vad Zettervall på 1880-talet trodde var fransk.
Ett av många lanserat prisbelönt förslag som tillhör denna kategori och är av Lennart Tham, är i min mening ej något annat än
en stilplansch utan organiskt inre liv och hans även prisbelönade
variantförslag med pikanta effekter lyckas ej heller hindra att
byggnaden förlorar i monumentalitet. De verka båda torra därför
att formerna visa brist på inlevelse i den stil, som hela tiden är
hans utgångspunkt, den senmedeltida baltiska tegelarkitekturen.
Ragnar Hjort hade i den första tävlingen det enligt min mening
vackraste och bäst genomstuderade förslaget, där han hela tiden
liksom Östberg sökte återskänka kyrkan dess volym och monumentalitet men samtidigt rädda åt framtiden något av den festliga ståt
som 1600-talets exteriör hade. I motsats mot Tham, som tydligen
står främmande för kyrkans liturgiska krav hade Hjort genomtänkta ideer för interiören och visade alltigenom den skicklige
yrkesmannens grepp på frågan vid sidan om konstnärens. Extrema
ideer ha icke saknats i detta sammanhang, ej heller demagogiskt
skickligt upplagda förslag att bibehålla Zettervalls nygotiska
kapprock, ibland med alla detaljer, ibland med en del bortsopade.
Troligen är detta tillvägagångssätt ett av de dyraste och i varje
fall måste det bli det som kostar mest i framtida underhåll. Intet
förslag som framkommit är heller bättre än det resultat, som är en
följd av professor Henrik Kreugers sanering av byggnadsverket.
Arkitekten Sigurd Lewerentz kom 1948 t. o. m. med ett ultra- 45
Gerda Boethius
modernt förslag som mången häpnat över att prisnämnden inköpte,
ej minst på grund av meningslösa murklackar som han lät flankera tornen och den egenartade iden att avsluta den ena spiran
som en tvestjärt. Det hade också många andra egenskaper som
voro helt främmande för kyrkans väsen – om tycke och smak skall
man ju ej disputera. En annan ide som väckt undran var Cyrillus
Johanssons där han radikalt rev bort tornen och ersatte dem med
en fristående kampanil. Han hade mer än någon annan utom Östberg levt sig in i kyrkans väsen, kunde dess konstruktion och
kände starkt den artistiska meningen i alla dess lemmar. Reaktionen, som Östberg känt så starkt inför tornen, blev honom omöjlig att övervinna och han föll offer för lusten att göra ett experiment. Prisnämnden, som måste taga avstånd från tanken att
rekommendera det till utförande, inköpte det emellertid, i fullt
medvetande av vilka utomordentligt värdefulla rön det redovisade
och i erkänsla för dess höga konstnärliga värde. Därigenom fick
Cyrillus Johansson tillfälle att återupptaga problemet i samband
med den utlysta omtävlan och det är inget tvivel om, att han behärskar ämnet så, att han har de största förutsättningarna att lösa
problemet på ett med kyrkan kongenialt sätt, där konstnärlig nydaning kan få komma in utan pastisch, men blir av en art som ej
strävar emot gotikens anda och mening.
Ett av de största och mest konstnärliga förslag som kommo fram
i Uppsalatävlan var det som Ivar Tengbom och Martin Olsson
gjort. Det söker framför allt återge kyrkan dess monumentalitet,
men det träffar inte den gamla byggnadens ton på samma sätt
som Östberg, Ragnar Hjort och Cyrillus Johansson gjort. Tengboms kyrka är en syntes, byggd på svensk stilkänsla och man
skulle glädjas att få se denna kyrka resa sig i någon svensk stad.
Medan diskussionens vågor ha gått höga ända sedan restaureringskommittens dagar och inte mindre än 25 tävlandes förslag ha
ventilerats, har kyrkan räddats från förstörelse genom att Kgl.
.1\<Iaj :t uppdragit åt prof. Henrik Kreuger att fullfölja sanerings- .arbetet. Kreuger har med säker och varsam hand avlägsnat alla de
partier, som hotade att rasa, gjort avtäckningar och när nya former nödvändigtvis måst sättas in, har han följt Ragnar östbergs
ritningar till lister och tryckmurar. Det egendomliga har nu inträffat att kyrkan i denna form på något sätt börjat att smyga sig
in i det allmänna medvetandet ända därhän, att man då och då får
höra att den tages till intäkt för att den Zettervallska nygotiken
ändå inte var så tokig, varvid en konfrontation med fotografier av
46
Domkyrkan i Uppsala
kyrkan före saneringen ofta nog utlöser något av en chock. Det är
intressant i vilken utsträckning befrielsen från allt krimskrams
återskänkt kyrkan något av dess monumentalitet. Man kan därför
lugnt glädjas åt, att förödelsen hann bli så omfattande, innan
räddningsarbetet satte in, att Zettervalls exteriör kan betraktas
som en episod i kyrkans historia och att den ej bör få hindra, att
vår minnesrikaste och ståtligaste katedral befrias från det som ej
redan dömt sig själv. Kreugers sanering har faktiskt hunnit så
långt, att behovet av en omedelbar yttre restaurering ej är överhängande.
Medan Zettervalls exteriör i hög grad yar en exponent för vilja
men inte kunna, ligger saken helt annorlunda till med interiören.
Där hade han ett mycket säkrare grepp, och hans misstag äro i
viss mån beroende av tidsstilen och bristande sakkunskap över
hela linjen och i flera avseenden relativt lätta att råda bot för.
Genom att ersätta de klumpiga, delvis lappade, delvis på 1400-talet
nybyggda pelarna i långhuset med huggstenpelare i de franska
profilerna, återskänkte han skeppet dess vackra gestaltning och
kom faktiskt att fullfölja den franska arkitektens intentioner. Mot
det skulle hans missgrepp att avgränsa den västra traven väga
lätt om han inte samtidigt raserat västpartiets inre, bl. a. kyrkans
gamla dopkapell med brunnen, måhända samma åder som enligt
legenden rann upp vid Erik den heliges död.
Tjock okänslig puts på innermurarna går att avlägsna, och målningarna, som bleknat betydligt med åren, äro om man bortser
från smaklös kvadermålning och tapetmönster inte särskilt stö-
rande. En del borde kanske t. o. m. få vara kvar såsom de med
kyrkans romantik så starkt förknippade bilderna av Etienne de
Bonneuill och Abjörn Sixtenson Sparre. I varje fall bör inga nya
målningar göras, om dessa bliva dömda att försvinna. Möjligt är
dock att det finnes medeltida kalkmålningar under putsen i S:t
Sebastians kapell, nuvarande de Geerska gravkoret.
I stort sett är den inre restaureringen en konserveringsfråga
och en belysningsfråga. Det fordras en arkitekt med känsligt sinne
för belysningseffekter att distribuera ljuset på rätt sätt i detta
sällsynt ädla konstverk, och det fordras också både fantasi och
kunskaper att lösa altarfrågan och omdana bänkinredningen och
läktarna. Alla dessa problem äro oerhört aktuella. Uppsala domkyrkas interiör är av största betydelse för att kyrkan rätt skall
kunna fylla sin funktion som en andlig medelpunkt i rikets förnämsta universitetsstad.
4- 503441 Svens”k Tidskrift 1950 47
Av professor GERDA BOETHIUS
DPPSALA domkyrka har alltid intagit en central plats i svenskt
kulturliv och dess snart sjuhundraåriga historia är sammansvetsad med svenska folkets öden. Den är nog utan fråga det mest storslagna byggnadsverk, som uppförts i vårt land, ej blott genom sin
resning och ädla arkitektur utan också som tanke och ide. Vid
1200-talets mitt, då planerna började taga form, var Uppland kristen bygd men ute i den gamla gråstenskyrkan vid offerlunden och
kungahögarna förde man en ojämn kamp mot hedniska traditioner.
För de präster och ädlingar, som på 1200-talet besökte Paris måste
kontrasten ha varit oerhörd och när en eldsvåda omkring 1245
härjade domen vid gamla Uppsala tog drömmen om östra Aros
som det nya ärkesätet fast form och man beslöt sig för att efter
franskt mönster ommodellera grusåsen ovan Fyrisån till ett katedralberg och göra den unga staden till Sveriges andliga medelpunkt. Där kastade inga hedniska minnen sin skugga. stadens
största minne var kristet, den plats där S:t Erik ljutit martyrdö-
den. Uppe på grusåsen låg en liten huggstenkyrka, som, av ett
bevarat bågfragment att döma var uppförd i den engelsk-normauniska stil som var utbredd under 1100-talet i ärkestiftet. I övrigt
torde åsen varit obebyggd och staden låg på Fyrisåns andra sida.
Ritningar, byggmästare och även en hel del material och färdighuggna modellstycken kom från Paris där domkyrkan beställts
från en arkitektfirma. Ett metodiskt byggnadsverk sattes igång
med djupt lagda, fasta grundmurar och pelarbaser samt substruktioner som på romerskt vis skulle staga grusåsen. Man kan lätt
tänka sig med vilken spänning arbetet måste ha följts när murarna
började resas på den invecklade planen med alla dess språng och
hörn.
En gotisk katedral har enligt den allmänna föreställningen ett
rikt utformat strävsystem med bågar och fialer. Man associerar
också gärna begreppet med kraftiga rakt avskurna torn som på
Notre Dame i Paris eller med höga spetsiga spiror som de vilka
Zettervall gav Uppsala. Intet av detta fanns i den äldsta domkyrkan i Uppsala. Den franske arkitekten var tydligen medveten om
38
Fig. I. Uppsala Domkyrka före den Zettervallska restaureringen.
Fig. 2. Ragnar Östbergs förslag till restaurering insatt i stadsbilden.
Fig. 3. Den Zettervallska exteriören.
Fig. 4. Uppsala Domkyrka sådan den ter sig efter Professor Henrik Kreugers
reparationer.
Domkyrkan i Uppsala
att han hade två svårigheter att övervinna, nämligen materialet
och klimatet. Han tycks av murarnas proportionering att döma
från början räknat med tegel, utom i mittskeppet och tvärskeppsfasaderna omkring portalerna. strävsystemets viktiga delar förlades under sidoskeppstaken och vinkeln mellan dessa och kleristoriamurarna fylldes av en tryckmur, som reste sig från den dolda
bågen. Därtill kom att det för medeltida förhållanden ovanligt
omsorgsfulla arbetet med grunden tydligen avslöjade en lerkörtel
under en stor del av skeppets västra delar, varför man avstod från
kraftiga västtorn och lät fasaden flankeras av två slanka klocktorn, som ännu till stora delar stå kvar, inbyggda i de nuvarande.
Pelarna i mittkvadraten ha betydligt kraftigare dimensioner än de
övriga och de visa att man från början avsett ett större torn över
mittkvadraten, ej endast en smal takryttarespira.
Denna exteriör var en fin exponent för den tidiga franska gotiken, sådan man kunnat rekonstruera den i domen i Rouen och
andra kyrkor och som är välbekant från engelska katedraler så-
som Salisbury m. fl. Interiören präglas av denna stilfas’ rena och
stränga stil och den omständigheten att man aldrig nämnvärt gått
ifrån den ursprungliga planen, av vördnad och kanske också av
osäkerhet, då det gällde de sinnrika fina och för svensk byggnadskonst främmande konstruktionerna, gör att arkitekturen är ovanligt enhetlig och väl sammanhållen. Skeppets yttre resning erinrade mest om den anblick som kyrkan erbjöd sedan Nikodemus
Tessin efter 1702 års brand nödtorftigt återställt den. Det var
samma slutna monumentala volym med höga murytor över kleristoriets fönsterrader och intet utanverk, som störde murmassornas
monumentala gruppering. Jämfört med Isle de France’ rika huggstenskyrkor var den enkel, ja torftig om man så vill, men hemma
var den såväl genom sin storlek som murarnas artikulering, strävsystemet och de stora vackra fönstren en fullkomlig nyhet och
utan fråga något av ett underverk i samtidens ögon. I det inres
gestaltning iakttog man de sista nyheterna ur liturgisk och arkitektursynpunkt, med särskilda kapell vilkas väggar äro dolda
strävmurar. Den äldsta skulpturen är från beställningstiden, 1200-
talets mitt, medan den senare tillhör andra stilfaser, främst 1280-
och 1310-talen.
Arbetet med yttermurarna var efter allt att döma avslutat redan
i början av 1300-talet och byggnaden stod då under tak. Välvningen gick etappvis, och på portaler och utsmyckning arbetade
man allteftersom donationer inflöto. Man var van vid byggen- 39
Gerda Boethius
skap i kyrkorna och inredde provisoriska träbyggnader inom murarna för att hålla mässor. En dylik, som kallas »Ecclesia lignea» i
akterna och uppfördes av biskop Johannes Odolphi 1290 torde ha
haft större mått än de provisorier, som tidigare funnits, och man
tar nog inte miste om den upptog en stor del av långhuset och
hade ett högt välvt innertak av bräder likt det vars skelett ännu
finnes kvar på vinden i Tensta kyrka.
Kyrkan var redan 1271 i det skick att man kunde hålla mässa
i koret och förvara skruden i sakristian. 1273 överfördes Erik den
heliges reliker och samma år flyttades också biskoparnas stoft
från Gamla Uppsala kyrka för att begravas i den nya domens
vigda grund. När Etienne de Bonneuill1289 kom till Uppsala med
sin arbetareskara, gällde hans uppdrag huvudsakligen korvälvning
och portalutsmyckning.
Den första större förändringen som skedde med kyrkans exteriör
var att man beslöt sig för att uppföra ett par stora torn över
sidoskeppens västligaste traveer. Det skedde på Albrekt av Mecklenburgs tid och kan på goda grunder sättas i samband med ett
skyddsbrev för en murmästare och avlatsbrev från 1360-70-talen.
De nya västtornen hade sannolikt höga spiror. Enligt Scriptores
Rer. Suec. störtade en tornspira ned 1402 och slog sönder södra
sidans pelare och valv. Efter allt att döma måste detta ha varit
takryttaren, ej ett av västtornen. I varje fall började återställandet omedelbart och samtidigt gjordes tornen kraftigare, troligen
emedan man ansåg att de bättre skulle försträva skeppet.
Genom uppförandet av västtornen rubbades kyrkans balans. De
efter 1402 ombyggda tornen, vilkas övre delar med den välbekanta
tegelorneringen ej fullbordades förrän på Jacob Ulfssons tid, voro
klumpiga och konstlösa jämfört med den franska arkitekturen,
vilket inte hindrar att kyrkan var pittoresk, vacker och ärevördig
i den gestaltning den hade före den sista restaureringen. Tornen
införde som sagt ett alldeles nytt moment och från och med det
första tornparets uppförande kom kyrkan att domineras av spirorna vilket framgår av den äldsta beskrivning vi ha av kyrkan,
Lassota v. Stieblau’s dagbok från 1573-1593: »Domkyrkan är en
vacker, ståtlig och praktfull byggnad, ligger ganska högt, har två
höga torn i väster och över byggnadens mitt, som är byggd i korsform, fem höga spiror av vilka den mellersta är den högsta och
hela kyrkan samt tornen och spirorna äro koppartäckta.» Denna
exteriör var Johan III:s verk, men ombyggnaden hade redan planlagts av Erik XIV, då en åskeld härjat kyrkan 1572. Även medel- 40
·- Domkyrkan i Uppsala
tidstornen torde ha haft höga spiror och det är möjligt, eftersom
flera eldsolyckor nämnas i akterna och mycket byggnadsarbete
pågått under medeltidens senaste skede, att spirorna ombyggts
minst en gång. Gustaf II Adolf, som inneslöt domkyrkan i sina
planer för att befästa Uppsalas ställning som landets andliga centrum, tog redan 1613 initiativ till de av Hubert och Gerhard de
Besche utförda nya tornspirorna. Dessa, som äro välbekanta från
kopparsticken hos Peringskiöld och i Dahlbergs Suecia, fullbordades på 1630-talet, men härjades redan i den stora stadsbranden
1702. Byggnaden och taken reparerades omedelbart efter program
av Nieodemus Tessin d. y., men det var först 1747 som tornen försågos med nya huvar efter ritning av Carl Hårleman. Denna exteriör bibehölls oförändrad till 1880-talet och är sålunda den som
domkyrkan längst haft.
De Hårlemanska huvarna accepterades aldrig av svenska folket.
Enligt den allmänna åsikten var det ett provisorium, som inte
borde bibehållas längre än nödvändigt, och man krävde då som nu
höga tornspiror. Senmedeltidens och renässansens tornprydda exteriör slog således igenom liksom Johan III:s eleganta, rent dekorativa, strävsystem med bågar och fialer. Det sistnämnda kanske
man tänkte mindre på, men Gustaf II Adolfs stolta torn sörjde
man, och utan fråga förlorade vi genom branden 1702 ett av våra
vackraste och rikaste monument från storhetstiden.
Kravet på nya spiror blev i hög grad en pådrivande faktor och
romantikens kärlek till gotiken gav den gamla tanken att den
franska arkitektens intentioner borde fullföljas nytt spelrum.
Viollet-le-Duc’s restaureringsprinciper började bli ett övervunnet
stadium på kontinenten, när Zettervall på 1870-talet lanserade sitt
ombyggnadsprojekt, som ärkebiskopen Anton Niklas Sundberg var
en varm anhängare av. Det mötte emellertid ett hårdnackat motstånd i Kgl. Överintendentsämbetet, där F. V. Scholander utsatte
det för en i alla avseenden riktig kritik ur historisk, estetisk och
teknisk synpunkt. Det var först när Helge Zettervall 1882 blev
överintendent som han utan att lyssna till sakkunskapens varningar genomförde en radikal variant av sitt mest yttererade förslag.
Med Zettervalls utnämning låstes den svenska monumentvården
fast vid ett föråldrat system under de kommande viktiga femton
åren och många kulturhistoriska och estetiska värden spolierades.
Zettervall hade en ytlig kunskap om gotik, som förefaller att
till största delen varit hämtad från planschverk. Eftersom han
inte kunde komma ifrån tegelmaterialet i Uppsala, hämtade han
41
Gerda BoiHhius
en stor del av formerna från tysk tegelgotik. För Zettervall, som
dock icke var en dålig arkitekt, när det gäller nyskapande- det
visar t. ex. Norra Latinläroverket- blev dock huvudproblemet att
sammansmälta tornen med den franska byggnadskroppen, vars
ädla proportioner han väl ej kunde undgå att se och känna. Han
valde då utvägen att lösa upp tornens massor med yttre ornament,
göra om strävpelarna så att de möttes i hörnen och följde med upp
till turellerna. Därigenom minskades för ögat tornens volym och
det blev lättare att sätta dem i harmoni med skeppet, som helt
kläddes in i ett till sitt väsen helt okonstruktivt strävsystem. Taken
höjdes och fingo en från Viollet le Duc’s formvärld hämtad kontur
och över mittkvadraten sattes en hög takryttare med nygotiska
former.
En genomgripande förändring i hela kyrkans balans skedde genom att västfasadens rundfönster flyttades upp. Den genom alla
öden bevarade franska mittskeppsfasaden, som låg något innanför
tornens liv, flyttades fram, så att fasaden fick en enhetlig västfront som delades in med strävpelare, blindfönster och ornerande
detaljer, medan portalen försågs med ännu en vimperg, som skulle
förmedla dess ytterliv med murverkets övriga delar. På denna
punkt avslöjade Zettervall sin bristande kunskap om gotikens ideer
och kyrkans fasad blev en typisk nygotisk pastisch. Om man bryter det franska systemet, där portalens vimperg bildar en enhet
tillsammans med rosfönstret såsom förhållandet är t. ex. i Reims,
så måste man sätta in en kraftig horisontalbetoning för att ej
resultatet skall bli ogotiskt trots alla gotiska detaljformer. överhuvudtaget förstod Zettervall aldrig horisontalemas betydelse i
gotisk fasadgestaltning. Otaliga uttalanden i hans skrivelser till
domkapitlet före och under restaureringen ge också ofrånkomliga
bevis för hur ytligt och osäkert hans vetande var. Han berömde
sig till exempel av att han var vidsynt nog att låta nordportalen
stå kvar, trots att den var så enkel. I själva verket är den det
enda arbete av detta slag i exteriören som fransmännen helt avslutade.
Zettervall förstod inte heller monumentets konstruktion. Han
rev med glatt mod bort de konstruktivt viktiga strävbågarna ovan
sidoskeppens valv och förstod aldrig att hans eget system ledde
trycket till fel punkt, ut till de lisenartade strävpelarna, istället
för till de verkliga, som doldes i kapellens mellanväggar. Hans
materialkunskap var vacklande och han bemästrade ej den teknik
han trots alla varningar genomförde. En del tegelleveranser an- 42
Domkyrkan i Uppsala
vändes på hans order, trots kontrollantens invändningar, men i
regel var teglet inte dåligt, endast fult i färgen och maskinslaget
utan att man beflitat sig om att kultivera ytorna. Zettervall hade
fått en olycklig förkärlek för en i Nord-Tyskland tidvis vanlig
mönstermurning bildad genom växling av hårdbränt – svartbrunt till svartblått – tegel och röda, ljusa stenar. Han ersatte
helt i onödan stora ytor av kyrkans vackra medeltida tegel mot
nytt och åstadkom ett stereotypt rutmönster genom att använda
hårdbrända bindare eller måla dylika svartblå. Mönstret saknar
ytrytm och vulstformade cementfogar ökar det maskinella intrycket. Tekniskt sett ledde detta till att murverket ej kunde utdunsta
den fuktighet, som trängde in, främst genom cementlisternas, fialoch strävpelskrönens otäta takfogar. En process uppstod som
gjorde att allt murbruk blev som mjöl bakom fogens cementlock
och fukten vandrade i väggarna och hotade redan omkring 1930
hela byggnadens bestånd. Redan 1915 hade domkapitlet, varnad av
kyrkans nitiske syssloman, sökt väcka myndigheternas uppmärksamhet och efterhand gjordes ett förslag att byta ut cementen mot
huggsten. Inga ordentliga tekniska eller konsthistoriska undersökningar hade gjorts och förslagsställarna gingo helt ut ifrån att det
enda felet på Zettervalls ombyggnad var, att han av ekonomiska
skäl varit tvungen att tillgripa cement istället för natursten.
Samma grundsyn bibehölls i 1930-talets uttalanden och förslag till
åtgärder, vilket även ledde till att man började kläda in de Zetterv::lllska fialerna med kopparplåt.
För dem som kände till kyrkan och dess tillstånd var detta förfaringssätt obegripligt. Även i den mån, som cementblocken på
taken bildade ett skal över tegelmurverk, så måste detta logiskt
taget vid det laget ha varit söndervittrat. Flera unga björkar hade
nämligen god näring och uthärdade vindarna, som svepte över
taken. Man kunde plocka korsblommor och andra ornament med ett
enkelt handgrepp och när rivningen kom igång visade det sig att
armering i regel praktiskt taget saknades. Ibland fanns en träkäpp,
ibland en feldimensionerad järnten. Innehållet under taken bestod av träbitar, tegelfragment etc. och var söndervittrat till en
fuktmassa. I de med koppar inklädda taken blev det därför naturligtvis inom kort mjöl med en och annan träbit i. Det var som en
teknisk expert sade, det säkraste men inte det billigaste sättet att
påskynda förstörelsen, som man tillämpat.
Det var sålunda ett mycket nödvändigt ingripande när Kungl.
Maj:t 1937 tillsatte en kommitte för domkyrkans restaurering. För- 43
—–~- –~-
Gerda Boethius
störelsen hade emellertid då, knappa 45 år efter sedan den nya
exteriören invigts, gått så långt att kommitten i hög grad fick
sysselsätta sig med räddningsarbete och tekniska utredningar. I
flera fall förelåg omedelbar fara för ras, och det är i själva verket
ett underverk att inte någon av fialerna störtade ner och slog sönder det Gustavianska gravkorets valv och monument.
Domkyrkan har sålunda haft ej mindre än åtta olika silhuetter
vilket gör restaureringsproblemet mer än vanligt komplicerat.
Man kan inte utan vidare använda den av Sigurd Curman hos oss
införda metoden att varsamt konservera det som finns kvar och
komplettera ty Zettervalls restaurering var en ombyggnad, som
förstörde för mycket och de talrika försök i den vägen, som
kommit fram bland dem som tävlat om ny exteriör visa hur omöjlig saken är att lösa, såvida man ej stannar vid en ren sanering,
något som kan vara acceptabelt i den situation vi nu befinna oss
men dock måste sägas vara ett provisorium, när det gäller ett av
våra största och ädlaste monument.
Ragnar Östberg, som hade det svåra värvet att under dessa förhållanden söka skapa en yttre arkitektur som inte allt för mycket
band framtida åtgärder, kom efter mycket ingående studier och
många experiment med modeller fram till att det viktigaste var
att söka återskänka byggnadskroppen dess volym och resning och
låta murmassornas gruppering ånyo komma till sin rätt. Istället
för att introducera en ny form av strävbågar eller tryckmurar
ovan taken, bibehöll han Tessins ide med dolda strävbågar, men
bearbetade deras synliga krön så att de fingo en spänstigare form
med starkare betonad vertikalsträvan. Tornen, som han sade många
beska ord om, förstod han måste stå kvar och den tekniska expertisen varnade för alltför höga spiror, då grunden redan genom
1400-talstornen blivit för hårt belastad. Han gick emellertid in för
att låta västtornen återfå sin volym, sänlde mittskeppets takhöjd,
varigenom en del av vindtrycket eliminerades och murarna kommo
mera till sin rätt. Han tog även bort takryttaren, så att den lugna
linjen från Tessins exteriör återinfördes, och hade, då hans arbete
avbröts gjort ett första förslag till tornspiror av den tyngd som
ansågs tillrådligt. Det bör i detta sammanhang understrykas att
östbergs tornspiror som ha en rörligare kontur än de Zettervallska
äro gotiska till sin natur, d. v. s. ha en fast kontur i motsats till
Gustaf II Adolfs spiror vilka voro genombrutna och hade till mål
att ge intryck av ett rörligt i luften spelande dekorativt komplex
av ornament. J u flera genombrutna partier, s. k. durchsichter och
44
Domkyrkan i Uppsala
små spiror man kunde berömma sig av att ha på ett torn av detta
slag på 1600-talet, desto bättre var det.
En tanke som varit populär i vida kretsar är att söka återställa
kyrkan efter de uppmätningsritningar som gjordes av Grundström
i samband med överintendentsämbetets utredningar av de Zettervallska restaureringsförslagen. Detta möter många svårigheter.
Dels opponerar sig den stora allmänheten mot låga tornhuvar. Man
vill ha kvar silhuetten i stadsbygden. Dels var tornpartiet skadat,
ljudgluggarna senare upphuggna, ornamenten trasiga o. s. v. Allt
saker som sågo pittoreska och vackra ut, när tornen stodo med sin
gamla patina, men som är svårt att efterbilda och enligt all erfarenhet från andra håll lätt leder till en torr och andefattig
pastisch. Något friare kompositioner på detta tema med höga spiror och baltisk dekor på murytorna ha lanserats från olika håll,
men samtliga sakna anda och liv. Det är tydligt att vad man på
det sättet kan få skulle bli en direkt variant av Zettervalls misstag:
1950-talets uppfattning av baltisk tegelstil istället för vad Zettervall på 1880-talet trodde var fransk.
Ett av många lanserat prisbelönt förslag som tillhör denna kategori och är av Lennart Tham, är i min mening ej något annat än
en stilplansch utan organiskt inre liv och hans även prisbelönade
variantförslag med pikanta effekter lyckas ej heller hindra att
byggnaden förlorar i monumentalitet. De verka båda torra därför
att formerna visa brist på inlevelse i den stil, som hela tiden är
hans utgångspunkt, den senmedeltida baltiska tegelarkitekturen.
Ragnar Hjort hade i den första tävlingen det enligt min mening
vackraste och bäst genomstuderade förslaget, där han hela tiden
liksom Östberg sökte återskänka kyrkan dess volym och monumentalitet men samtidigt rädda åt framtiden något av den festliga ståt
som 1600-talets exteriör hade. I motsats mot Tham, som tydligen
står främmande för kyrkans liturgiska krav hade Hjort genomtänkta ideer för interiören och visade alltigenom den skicklige
yrkesmannens grepp på frågan vid sidan om konstnärens. Extrema
ideer ha icke saknats i detta sammanhang, ej heller demagogiskt
skickligt upplagda förslag att bibehålla Zettervalls nygotiska
kapprock, ibland med alla detaljer, ibland med en del bortsopade.
Troligen är detta tillvägagångssätt ett av de dyraste och i varje
fall måste det bli det som kostar mest i framtida underhåll. Intet
förslag som framkommit är heller bättre än det resultat, som är en
följd av professor Henrik Kreugers sanering av byggnadsverket.
Arkitekten Sigurd Lewerentz kom 1948 t. o. m. med ett ultra- 45
Gerda Boethius
modernt förslag som mången häpnat över att prisnämnden inköpte,
ej minst på grund av meningslösa murklackar som han lät flankera tornen och den egenartade iden att avsluta den ena spiran
som en tvestjärt. Det hade också många andra egenskaper som
voro helt främmande för kyrkans väsen – om tycke och smak skall
man ju ej disputera. En annan ide som väckt undran var Cyrillus
Johanssons där han radikalt rev bort tornen och ersatte dem med
en fristående kampanil. Han hade mer än någon annan utom Östberg levt sig in i kyrkans väsen, kunde dess konstruktion och
kände starkt den artistiska meningen i alla dess lemmar. Reaktionen, som Östberg känt så starkt inför tornen, blev honom omöjlig att övervinna och han föll offer för lusten att göra ett experiment. Prisnämnden, som måste taga avstånd från tanken att
rekommendera det till utförande, inköpte det emellertid, i fullt
medvetande av vilka utomordentligt värdefulla rön det redovisade
och i erkänsla för dess höga konstnärliga värde. Därigenom fick
Cyrillus Johansson tillfälle att återupptaga problemet i samband
med den utlysta omtävlan och det är inget tvivel om, att han behärskar ämnet så, att han har de största förutsättningarna att lösa
problemet på ett med kyrkan kongenialt sätt, där konstnärlig nydaning kan få komma in utan pastisch, men blir av en art som ej
strävar emot gotikens anda och mening.
Ett av de största och mest konstnärliga förslag som kommo fram
i Uppsalatävlan var det som Ivar Tengbom och Martin Olsson
gjort. Det söker framför allt återge kyrkan dess monumentalitet,
men det träffar inte den gamla byggnadens ton på samma sätt
som Östberg, Ragnar Hjort och Cyrillus Johansson gjort. Tengboms kyrka är en syntes, byggd på svensk stilkänsla och man
skulle glädjas att få se denna kyrka resa sig i någon svensk stad.
Medan diskussionens vågor ha gått höga ända sedan restaureringskommittens dagar och inte mindre än 25 tävlandes förslag ha
ventilerats, har kyrkan räddats från förstörelse genom att Kgl.
.1\<Iaj :t uppdragit åt prof. Henrik Kreuger att fullfölja sanerings- .arbetet. Kreuger har med säker och varsam hand avlägsnat alla de
partier, som hotade att rasa, gjort avtäckningar och när nya former nödvändigtvis måst sättas in, har han följt Ragnar östbergs
ritningar till lister och tryckmurar. Det egendomliga har nu inträffat att kyrkan i denna form på något sätt börjat att smyga sig
in i det allmänna medvetandet ända därhän, att man då och då får
höra att den tages till intäkt för att den Zettervallska nygotiken
ändå inte var så tokig, varvid en konfrontation med fotografier av
46
Domkyrkan i Uppsala
kyrkan före saneringen ofta nog utlöser något av en chock. Det är
intressant i vilken utsträckning befrielsen från allt krimskrams
återskänkt kyrkan något av dess monumentalitet. Man kan därför
lugnt glädjas åt, att förödelsen hann bli så omfattande, innan
räddningsarbetet satte in, att Zettervalls exteriör kan betraktas
som en episod i kyrkans historia och att den ej bör få hindra, att
vår minnesrikaste och ståtligaste katedral befrias från det som ej
redan dömt sig själv. Kreugers sanering har faktiskt hunnit så
långt, att behovet av en omedelbar yttre restaurering ej är överhängande.
Medan Zettervalls exteriör i hög grad yar en exponent för vilja
men inte kunna, ligger saken helt annorlunda till med interiören.
Där hade han ett mycket säkrare grepp, och hans misstag äro i
viss mån beroende av tidsstilen och bristande sakkunskap över
hela linjen och i flera avseenden relativt lätta att råda bot för.
Genom att ersätta de klumpiga, delvis lappade, delvis på 1400-talet
nybyggda pelarna i långhuset med huggstenpelare i de franska
profilerna, återskänkte han skeppet dess vackra gestaltning och
kom faktiskt att fullfölja den franska arkitektens intentioner. Mot
det skulle hans missgrepp att avgränsa den västra traven väga
lätt om han inte samtidigt raserat västpartiets inre, bl. a. kyrkans
gamla dopkapell med brunnen, måhända samma åder som enligt
legenden rann upp vid Erik den heliges död.
Tjock okänslig puts på innermurarna går att avlägsna, och målningarna, som bleknat betydligt med åren, äro om man bortser
från smaklös kvadermålning och tapetmönster inte särskilt stö-
rande. En del borde kanske t. o. m. få vara kvar såsom de med
kyrkans romantik så starkt förknippade bilderna av Etienne de
Bonneuill och Abjörn Sixtenson Sparre. I varje fall bör inga nya
målningar göras, om dessa bliva dömda att försvinna. Möjligt är
dock att det finnes medeltida kalkmålningar under putsen i S:t
Sebastians kapell, nuvarande de Geerska gravkoret.
I stort sett är den inre restaureringen en konserveringsfråga
och en belysningsfråga. Det fordras en arkitekt med känsligt sinne
för belysningseffekter att distribuera ljuset på rätt sätt i detta
sällsynt ädla konstverk, och det fordras också både fantasi och
kunskaper att lösa altarfrågan och omdana bänkinredningen och
läktarna. Alla dessa problem äro oerhört aktuella. Uppsala domkyrkas interiör är av största betydelse för att kyrkan rätt skall
kunna fylla sin funktion som en andlig medelpunkt i rikets förnämsta universitetsstad.
4- 503441 Svens”k Tidskrift 1950 47