Dagens frågor
1950
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
…….
DAGENS FRÅGOR
Stockholm november 1950.
Höstens högermotioner Intet parti har under efterkrigsåren mer eneri försvarsfrågan. giskt bevakat försvarsfrågan i riksdagen än
högern. 1948 föreslog partiet en treårsplan på ca 150 milj. kr. för en
förstärkning av den materiella krigsberedskapen. 1949 föreslog det
bl. a. en höjning av ett beställningsbemyndigande till armens tygmateriel – bakom vilken titel flera av våra allvarligaste brister äro
att finna – från 100 till 140 milj. kr. Tack vare en skicklig bevakning
av ärendet i statsutskottet lyckades högern få med sig regeringspartiet på en höjning av bemyndigandet med 25 milj. kr. Vid 1950 års
vårriksdag förelåg ett flertal stora högermotioner i försvarsfrågan.
Det lyckades då inte att vinna gehör ens för de mest trängande kraven
på förbättringar utöver hrr Vougts och Mossbergs hårt pressade minimibud. Det skulle föra alldeles för långt att referera dessa högeryrkanden, vilka – liksom tidigare ’– togo sikte på både materiella och
personella förstärkningar av vårt militära och civila försvar. Det får
vara tillräckligt att konstatera att lika envist, som högern upprepade
och med de starkaste argument stödde sina krav, lika envist sade
regeringen nej. Koreakriget förändrade läget. Den proposition, som regeringen nyligen framlagt om viss förstärkning av vår krigsberedskap, bygger på de överenskommelser, som strax före valet träffades
mellan partiledarna och representerar förvisso en avgjord omsvängning i den socialdemokratiska inställningen. Nu som tidigare har
verkligheten fått bli läromästare åt socialdemokraterna, när det gällt
försvarsfrågan. Man kan bara beklaga att lärdomarna inte anammats
tidigare; om vårt försvar under efterkrigsåren fått de av högern begärda förstärkningarna skulle läget te sig mycket ljusare än det nu
gör. Vid en upprustning är det nämligen långt mellan beslut och
effekt. Om detta får man en dyster påminnelse i den högerns nyligen
avgivna försvarsmotion, som anknyter till ovannämnda proposition.
I denna motion förklaras inledningsvis att »de i propositionen föreslagna förstärkningarna av den materiella beredskapen- med mindre
modifikationer- i stort sett motsvarar vad som i nuvarande läge är
möjligt och rimligt att åstadkomma». Däremot förklaras förslagen
om den personella beredskapen icke vara tillfredsställande. (De frå-
gorna hade också vid partiledarförhandlingarna blivit ställda på
framtiden.)
Påminnelsen om tidsförhållandet mellan beslut och effekt ger motionen genom att påpeka att beställningar å materiel utlagts eller beräknas komma att under den närmaste tiden utläggas till ett belopp
av 1330 milj. kr., men att mer än fyra år kommer att förflyta innan
leveranserna slutförts, om man räknar med den leveranstakt, som
uppnåddes under budgetåret 1949/1950. Under erinrande om att statsutskottet år 1948 ansåg att prioritet i vissa fall skulle kunna komma
530
————- —–····
Dagens frågor
ifråga när det gällde försvarsleveranser föreslår högern därför att
regeringen – därest nödvandiga leveranser inte kunna komma till
stånd på frivillighetens väg – skall använda förfogandelagen till att
bereda förtursrätt åt de för försvaret oundgängliga leveranserna.
Den, som till äventyrs tror att allt nu är väl beställt sedan det blivit
»samling i försvarsfrågan», bör tänka sig in i vad dessa siffror: 1330
milj. kr. och 4 år innebär. De betyda att leveranser, som till stor del
redan borde vara slutförda för att försvaret tillnärmelsevis skall ha
beräknad funktionsduglighet, i sin helhet komma vårt försvar till
godo först efter en tid, som är dubbelt så lång, som den man i allmänhet räknar med inom västmakterna vid sina försvarsförstärkningar. Där inriktar man nämligen i regel sina ansträngningar på att
åstadkomma väsentliga resultat redan inom två ål’.
I jämförelse med denna allt överskuggande fråga – takten i leveranserna till försvaret – te sig de övriga kraven i högermotionen
mera som viktiga detaljer. För flygvapnets del vill högern sålunda
dels möjliggöra en ökning av den svenska flygindustriens produktionstakt, dels förstärka nattjaktflyget. Propositionen innebär att endast något mer än hälften av de erforderliga nya nattjaktplanen nu
l’:an anskaffas. Detta antal är inte tillräckligt ens för att utrusta nattjaktflottiljens stridande linjeförband. Någon reserv för förluster i
krig samt för översyn och haverier kommer inte heller att finnas.
Högern önskar därför att regeringen ånyo prövar denna fråga i samband med behandlingen av den tilläggsstat för budgetåret 1950/51, som
skall föreläggas 1951 års riksdag. Högerkravet på en snabbare komplettering av nattjaktflottiljens flygplansbestånd bör ses i belysning
av det faktum, att den flygplanstyp·- Mosquito- som vi anskaffade
vid flottiljens uppsättande, redan då inte var fullt modern, och att
den nu snabbt föråldras.
Högern vill vidare att omedelbara åtgärder skola vidtagas för att
höja den inhemska flygmaterielproduktionen. Därmed skulle vi motverka följderna av att i utlandet redan beställda flygplan eventuellt
icke levererades. Det påpekas i motiveringen till detta förslag att
den pågående flygupprustningen begränsar möjligheterna till förvärv
av flygplan från utlandet, och att politiska skäl kunna lägga hinder i
vägen för sådana köp. För att säkerställa en forcering av den inhemska flygplansproduktionen erfordras lagerköp av viss importerad
materiel liksom åtgärder för att tillgodose behovet av arbetskraft
vid ifrågavarande industrier. För att genomföra forceringen fordras
under detta budgetår ett nytt beställningsbemyndigande på 13 milj.
kr. och ett anslag på tilläggsstat av 11,5 milj. kr. Av totalkostnaden,
13 milj. kr., faller endast 2 milj. kr. (för anskaffning av extra verktygssats) utom flygvapnets nuvarande kostnadsram. Aterstoden 11
milj. kr. (för lagerköp) faller inom ramen. Merkostnaden för forceringen är således 2 milj. kr., framhålles det i motionen.
På den personella beredskapens område föreslår motionen utökning
av antalet reservofficerare vid armen och efterutbildning av värnpliktiga gruppchefer vid armen inom åldersklasserna 1947 och 1948.
Den första frågan är bl. a. av intresse som exempel på hr Vougts
531
Dagens frågor
förmåga att finna dåliga argument till stöd för en dålig sak. Armechefen hade föreslagit att antalet nytillkomna reservofficerare skulle
ökas. Den nuvarande maximeringen (220 nyantagna per år) har medfört att endast omkring 50 % av de lämpliga aspiranterna kan anställas som reservofficerare. Detta är mycket beklagligt då reservofficerarna genom sin fredstjänstgöring vart tredje år på ett helt an_nat
sätt än de värnpliktiga officerarna kunna bevara och utveckla sina
kunskaper och färdigheter. Men hr Vougt ville inte. Han ansåg att
ett bifall till armechefens förslag skulle innebära så betydande kostnader för fredsorganisationen, att förslaget bör prövas först i samband med ett framtida principbeslut rörande försvarskostnaderna.
Högermotionen påvisar emellertid att den föreslagna utökningen
från 220 till 350 nyantagna reservofficerare årligen jämte en engångsantagning av 300 man ur 1948-1950 års avvisade rekryteringsmaterial
E>kulle medföra en kostnadsökning för budgetåret 1950/51 av 210 000 kr.,
och för budgetåret 1951/52 av 190 000 kr. Med rätta säges det sedan
gentemot hr Vougts undanflykter: »Denna uppräkning av ifrågavarande anslag kan rimligtvis icke vara av den storleksordningen att
den skulle inverka på avvägningen av kostnaderna mellan försvarsgrenarna och böra prövas först i samband med en blivande översyn
av vårt försvar, vartill 1949 års försvarsutredning kan giva anledning.»
För att ge de värnpliktiga gruppcheferna vid armen inom åldersklasserna 1947 och 1948 en ytterst välbehövlig efterutbildning hade öB
föreslagit, att de skulle inkallas till tjänstgöring under 1951 under en
månad. Till grund för denna framställning låg ett utlåtande från
chefen för armen, som framhållit att 1949 och 1950 års rapporter angående utbildningsresultaten visa att de värnpliktiga gruppchefernas
utbildning, främst på grund av bristande tid, blivit otillräcklig. Detta
armechefens omdöme gällde just gruppchefer ur åldersklasserna 1947
och 1948. Hr Vougt hade också medgivit att dessa gruppchefer »icke
utbildats med de förbättrade utbildningsmetoder, som på senare tid
tillämpats». .Ändock ville han inte biträda öB:s förslag.
Högern för nu fram detta förslag i sin motion och förutsätter därvid att regeringen – därest Kungl. Maj :t icke äger rätt att enligt
gällande värnpliktslag inkalla värnpliktiga till kompletterande utbildning – snarast framlägger förslag till sådana ändringar i värnpliktslagen att dylik utbildning kan anordnas. Hur starkt grundat förslaget
är framgår bl. a. av erfarenheterna från höstens repetitionsövningar
i beredskapsförband, där just gruppchefernas otillräckliga utbildning
klart framträdde. Det är över huvud taget inte för mycket sagt att
armens svaghet i utbildningshänseende alltmer kommit att framstå
som vårt försvars akilleshäl. Våra krigsförband äro inte, som öB upprepade gånger framhållit och repetitionsövningarna visat, omedelbart
användbara vid mobilisering. Deras utbildning måste först kompletteras under icke obetydlig tid. Alternativet är katastrofförluster.
Slutligen tar högermotionen upp en viktig fråga inom kapitalbudgeten. öB hade föreslagit en ökning av försvarets byggnadskvot för
1950 för att redan detta år påbörja befästnings- och flygfältsarbeten
:532
–
——— ————-~———- – – – –
Dagens frågor
inom en ram av 15-20 milj. kr., som till största delen finns tillgängliga. Därjämte hade öB begärt 25 milj. kr. i tilläggsanslag för att på-
börja ytterligare sådana anläggningar. Hr Vougt anser förutsättningar finnas för att öka försvarets byggnadsvolym för år 1950 med
15 a20 milj. kr. genom extra kvottilldelning. Några ytterligare anslag
nu vill han inte förorda. Högermotionen för fram även detta förslag
från öB. Denna högerståndpunkt bör ses mot bakgrund av den ail- ~arliga eftersläpningen ifråga om befästnings- och flygfältsarbeten
på grund av byggnadsrestriktionerna. Det förhåller sig tyvärr så, att
inte ens de små och i och för sig alldeles otillräckliga anslag, som
beviljats för detta ändamål, kunnat tillnärmelsevis utnyttjas på grund
av dessa restriktioner. För en så svagt utbildad trupp som den svenska
är dock stödet av befästningar särskilt nödvändigt. Och det är väl känt
att vårt flygvapens operativa möjligheter för närvarande starkt begränsas genom bristen på lämpligt belägna krigsflygfält. Det är inte
heller mycket mening med att bygga ut vårt flygvapen på sätt som nu
dessbättre sker, om denna försvarsgrens baseringsfrågor inte blir tillfredsställande lösta.
Högermotionens anslagskrav äro inte stora. Ett bifall till motionens
yrkanden medför nu en kostnadsökning på driftbudgeten med 2 210 000
kr. och därutöver en överflyttning av redan beslutade utgifter för
budgetåret 1951/52 till innevarande budgetår med 9,5 milj. kr. Accepterar regeringen förslaget om efterutbildning av gruppchefer tillkommer under våren 1951 en kostnad på omkring 3 milj. kr. För att täcka
dessa kostnader hänvisar motionen till möjligheten att göra besparingar på annat håll, t. ex. genom ett upphörande av subventioner på
bomull och hudar fr. o. m. den l mars 1951.
En annan ytterst angelägen fråga har upptagits i en särskild motion
från högerhåll. Enskilda högerriksdagsmän ha nämligen motionerat
om ett beställningsbemyndigande till marinen på ca 20 milj. kr. för
anskaffande av radar- och teleteknisk materiel. Utsikt till import av
denna ytterst viktiga och svåranskaffade materiel har nämligen på
senaste tid yppats.
Dessa högerkrav på försvarsförstärkningar utöver vad regeringen
föreslagit, äro så väl grundade att det borde bli svårt för riksdagen att
komma förbi dem.
Lärdomar Efter drygt fyra månader av oavbrutna strider är kriget
från Korea. i Korea nu praktiskt taget avslutat. Det·anfallande Nord·
koreahar i grund besegrats och dess territorium håller på att snabbt
ockuperas – utan att Mao Tse-tungs kommunistiska Kina och än
mindre Sovjetunionen kommit sina beträngda trosförvanter till effektiv hjälp. Sedan markstriderna nu ha nått till omedelbar närhet av
gränsfloden J alu ha visserligen kinesiska markförband och ryska jaktflygplan i form av »frivilliga» tagit aktiv del i striden, men sannolikheten för öppet aktivt ingripande är i detta skede av kriget mycket liten. Det första egentliga sanktionskriget – i FN:s regi ’– skulle därmed vara på god väg mot ett lyckosamt slut.
533
Dagens frdgor
Ä ven om underlaget för mera vittgående slutsatser ännu är både
magert och ensidigt, ger händelseutvecklingen anledning till några
reflexioner, som här t. v. sammanfattas i korta punkter.
l. Det lyckliga utfallet denna gång är helt beroende på att varken
Kina eller Sovjetunionen aktivt ingrep på den anfallande satellitens
sida. Hade så blivit fallet, så skulle FN (USA) icke ha kunnat för.
svara Sydkorea och ett återställande av läget krävt mycket lång tid
och mycket stor kraftinsats, om det ens varit möjligt. När man diskuterar den ena eller den andra utsatta statens möjligheter att få hjälp
vid ·ett ev. anfall, bör detta beaktas.
2. Utrikes- och försvarspolitik måste inbördes betinga varandra och
drivas i närmaste sammanhang. Vid årsskiftet 1949-50 hade USA:s
utrikesledning uppenbarligen uppgett tanken på ett framskjutet försvar av Sydkorea och Formosa. Den västligaste amerikanska försvarslinjen fastställdes till Japan-Okinawa-Filippinerna. Ordern den 25
juni till general Mae Arthur att stödja Sydkorea och »återställa läget»
blev därför en överraskning och tvingade till improviserat ingripande.
Här ligger, åtminstone delvis, förklaringen till den bristfälliga amerikanska underrättelsetjänsten och den undermåliga beredskapen.
8. Det nutida kriget tenderar alltmer att bli ett »folkkrig» i antik
och mongolisk mening. statsledningen kapitulerar inte, när slaget
uppenbart är förlorat, utan striden fortsättes till det yttersta, »under
jorden». Så tycks under alla omständigheter bli fallet när den besegrade parten har en kommunistisk regim. Tankegången rymmer
ytterst oroande perspektiv. Ett folk kan då inte besegras på annat sätt
än genom total ockupation med åtföljande våldsam förstörelse.
4. En krigsmakt måste vara allsidigt sammansatt och så avvägd, att
den har en rimlig chans att lösa avsedda uppgifter. När Nordkorea
inledde sitt anfall- som uppenbarligen syftade till snabb ockupation
av hela Sydkorea -så besvärades man redan i utgångsläget av en
stor svaghet, bristen på flyg. Varken jaktflyget eller än mindre attackfiyget kunde lösa de uppgifter, som man borde ha förutsett.
Vad Sydkorea beträffar var dess försvarsväsen uppbyggt med så
stora och så avgörande luckor, att det helt enkelt inte förmådde prestera något egentligt motstånd.
Tanken på ett »luckförsvar», som kan te sig bestickande nog för en
småstat som t. ex. Sverige, är ohållbar, i varje fall så länge aktiv och
omedelbar hjälp utifrån icke är garanterad.
5. Flygets möjligheter att hindra eller effektivt fördröja markförbands förflyttning och strid ha tidigare överskattats. Trots ett totalt
luftherravälde för FN-flyget lyckades nordkoreanerna framföra sin
offensiv 5()…..ti0 mil under tre månader och ännu i början av september
fungerade deras underhållstjänst så väl, att tunga anfall med framgång kunde slås ut mot det trånga FN-brohuvudet kring Pusan. Erfarenheten understrykes ytterligare av att nordkoreanernas luftvärn
var synnerligen bristfälligt och att den skogfattiga terrängen i Sydkorea ger små möjligheter att undandraga sig flygets insyn. Visserligen försvårades FN-flygets ingripande av en rad faktorer, flertalet
beroende på bristande beredskap, men detta rubbar inte i högre grad
534
–
Dagens frågor
den för oss glädjande lärdomen om flygets relativa begränsning i
detta avseende.
I USA har man snabbt omsatt erfarenheten i en väsentlig utökning
av det arnu3samverkande taktiska flyget. Bristen på hangarfartygsflyg, som här skulle ha gjort stor nytta, blev en av anledningarna till
~tt USA:s försvarsminister Louis Johnson avskedades.
En detalj i detta sammanhang är det amerikanska flygets anfall
vid två tillfällen mot brittiska trupper med avsevärda förluster som
följd. Här avslöjas brister. i utbildning och samverkan.
6. Den strategiska flygbombningens berättigande som stridsmedel
har efter det andra världskriget diskuterats, närmast med utgångspunkt från dagens Tyskland. Utan tvivel har denna stridsform mycket
stora verkningar, särskilt när den inriktas mot »flaskhalsar» hos motståndaren, nyckelindustrier, oljeproduktion, rangerbangårdar osv.
Dessutom binder den ju en stor del av motståndarens både personella
Gch materiella resurser i passiva försvarsuppgifter eller för återställningsarbete. Men efterverkningarna bli också oerhörda. Och vad
Nordkorea beträffar, så kan det inte hjälpas, att man sätter ett stort
frågetecken både för slagskeppet Missauris hamnstadsbombardemang
och för det strategiska bombflygets· förstöring av städer och industrier, som båda kunde genomföras utan fientlig motverkan och som
åtminstone delvis utfördes, sedan kriget praktiskt sett redan var avgjort. En barbarisk krigföringsform, som synes böra tillgripas endast
etter moget övervägande av behov och konsekvenser.
7. Den med en gång avgörande vändningen i kriget nåddes med den
perfekt genomförda amfibieoperationen mot Inchon och Seoul. Och
den i sin tur berodde på FN-styrkornas överlägsna rörlighet. När
nordkoreanernas nära nog samtliga styrkor hade bundits i striden
om brohuvudet, kunde Mae Arthur tack vare oinskränkt luft- och
sjöherravälde med ganska obetydliga markstyrkor genomföra sin avgörande kringgångsoperation mot självvalt mål.
Denna operation och framför allt dess följdverkningar, ger anledning till åtskilliga funderingar för vår egen del, både vid försvar av
Skåne och med tanke på den mot Bottenviken öppna flanken vid försvar av norra landgränsen.
Rörligheten är över huvud taget ett av våra stora problem, inte
minst med tanke på vårt lands stora yta och väldiga utsträckning i
norr-söder.
8. Det mest extrema uttrycket för modern rörlighet representeras av
lufttrupperna. Korea-kriget bestyrkte på det hela taget de erfarenheter, som redan det andra världskriget givit i detta avseende. Det
råder väl ingen tvekan om att här avtecknar sig ett av framtidskrigets
stora vapen, besvärande inte minst för ett litet land som vårt med
begränsade resurser men stor yta att försvara.
9. Vad »framtidskriget» beträffar är det annars frapperande i hur
liten grad alla kannstöperierna kring »det strömlinjeformade tryckpå-knappenkriget», det högtekniska robotkriget, atomkriget osv. besannades i Korea. Det blev tvärtom ett ganska vanligt krig, med
starka krav på tillräckligt många och tillräckligt dugande markför- 535
,…, ·.
Dagens frågor
band, på stridsvilja och stridsmoral. Vad Mae Arthur främst krävde
i sina upprepade rapporter var organiserade och välutbildade markförband. Det är naturligtvis heller ingen tillfällighet, att upprustningen i Västeuropa nu framför allt tar sikte på att få fram ett tillräckligt antal slagkraftiga armedivisioner.
10. Nordkoreanernas stridssätt tydde på starkt inflytande av ryska
erfarenheter från världskrigets östfront. De karakteriska anfallen i
mörker – även med stora förband -, infiltrationstaktiken, de många
samtidiga spaningsanfallen för att utfinna motståndarens svagaste
punkt, det starka understödet av tung eldkraft, allt återkom här. Detta
stridssätt kräver, förutom goda personella och materiella resurser,
framför allt god utbildning. Man bör räkna med att all trupp från
östblocket har motsvarande utbildningsstandard. Jämförelse mellan
nord- och sydkoreaner ger i detta avseende anledning till eftertanke.
Utbildningen är ett av våra mest diskuterade problem. Det torde
vara ostridigt, att vår 9-månadsutbildning icke ger förutsättningar
för ett stridssätt som det av nordkoreanerna presterade.
11. En av FN-styrkornas många svårigheter i Korea utgjordes av
det tidvis intensiva gerillakriget. Alltjämt återstår säkerligen mycket
arbete, innan alla nordkoreanska partisaner oskadliggjorts. Det ligger
i det kommunistiska systemets natur, att denna krigföringsform blir
särskilt omhuldad, väl förberedd och därigenom effektiv. En antydan
om dess verkan ge de fleråriga »rensningsaktionerna» i Indokina och
!\Ialacka, som trots stora insatser inte ha medfört avsett resultat.
Det är tydligt att Väst har mycket att lära i fråga om denna form
av modern krigföring.
12. Koreakriget är på sitt sätt en parallell till det spanska inbördeskriget på 1930-talet. Ä ven där togo stormakterna prov på varandras
stridsduglighet, på taktiska metoder och ny materiel. Om utfallet är
det för tidigt att söka döma. Men det förefaller, som om bl. a. de moderna ryska jaktplanen skulle ha visat sig underlägsna motsvarande
amerikanska typer. Inte ett enda amerikanskt jaktplan rapporteras
förlorat i luftstrid.
Om så är fallet måste det ha blivit en bister tankeställare för
Moskva.
Ja, detta var ett försök att summera en del erfarenheter från Koreakriget. Det gäller för oss att inte slappna i vår vaksamhet och att
söka lära av de verkliga krigserfarenheterna. Det får i varje fall inte
bli med oss som med Sydkorea, att vi – om kriget kommer – tvingas
att möta anfallet med dålig utrustning, dålig utbildning, dålig underrättelsetjänst och dålig beredskap.
Dessbättre äro vi i ett avgjort gynnsammare läge i flera betydelsefulla avseenden. Men allt är ingalunda gott. Bl. a. fordras bättre upplysning av hela vårt folk om det moderna krigets karaktär och vårt
försvars uppgifter. Det vore därför synnerligen på tiden, att våra
vederbörande i fråga om psykologisk krigföring och förberedelser
däremot snart ginge från ord till handling.
6.11. 1950.
536
—
Dagens frågor
USA och Kommunistkina i öppen Beträffande de två stora krig som
konflikt i Fjärran Östern. för närvarande pågå i Asien, trodde
man ända till för ungefär en vecka sedan, att det ena, i Korea, led mot
ett hastigt slut. Det kommunistiska Kinas oväntade intervention har
helt plötsligt ändrat situationen, och en del kommentarer härom återfinnas nedan. Den relativt korta kampanjen har väckt ett oerhört inh·esse i hela världen, såväl politiskt som militärt, och dess konsekvenser ha redan haft ett direkt inflytande på nästan samtliga självständiga staters politik, även i Sverige. Det andra kriget, i Indokina, har
mer eller mindre i skymundan pågått i många år, och har väl först nu
kommit till sin klimax. Dessutom förefaller det mycket sannolikt att
ett tredje krig – eller åtminstone en stor politisk batalj – mycket
snart kommer att utbryta om Formosa. I alla tre fallen har USA spelat, eller kommer att spela, en mycket framstående, och man kan väl
u.tan överdrift säga bestämmande, roll. Den andra makt, som har ett
direkt intresse i alla de tre berörda länderna, är det kommunistiska
Kina, bland annat helt enkelt därför att det är närmaste granne till
alla tre. Och bakom hela intrigspelet skymtar naturligtvis SovjetR.yssland, vilket land emellertid som vanligt låter satellitstaterna göra
dhe dirty work», för att självt officiellt kunna låtsas vara fullständigt
oskyldigt till konflikterna.
Förenta staternas grundläggande principer för den kommande politiken i Östasien ha på ett ganska tydligt sätt klarlagts av president
Truman efter hans historiska sammanträffande med general Mae
Arthur i mitten av oktober. Att detta möte ägde rum har som bekant
en rätt så pikant förhistoria. R.edan under Koreakrigets första dagar
hade general Mae Arthur dels offentligt förklarat att Formosa måste
hållas som ett led i den amerikanska försvarslinjen mot kommunismen
i Stilla Havet, och dels hade han avlagt ett helt privat besök hos geueral Chiang Kai-shek, där han mer eller mindre lovat denne att få
amerikansk militär hjälp mot en invasion av ön. För dessa självsYåldiga steg fick general Mae Arthur omedelbart en mycket allvarlig
skrapa av presidenten i hans egenskap av överbefälhavare över den
amerikanska försvarsmakten. Där stod i få ord ungefär så här: »Min
käre Mae Arthur, du är en mycket duktig general, gå på med det och
kör ut kommunisterna från Korea, men politiken i Asien, den sköter
jag.» Och när Mae Arthur tagit detta ad notam, så var, som presidenten själv sagt, saken utagerad. Men presidenten önskade dock personligen träffa den självrådige generalen och med honom diskutera
de stora problemen, och därför flög han ut till ett ställe som inte skulle
fordra dennes bortvaro för någon längre tid.
Vad deras diskussioner rörde sig om har av presidenten själv, till
viss grad åtminstone, offentliggjorts i det ovannämnda tal som han
höll i San Fransisco omedelbart efter hemkomsten. Man kan för tydlighetens skull uppdela talet i tre huvuddelar. I den första delen prisar
presidenten de trupper från Förenta Nationerna, och speciellt de amerikanska, som kämpat i Korea, under första tiden emot en mycket överlägsen fiende. Han uttrycker dessutom sin stora tillfredsställelse med
~tt för första gången i historien fredsälskande nationer enats i ett krig
537
Dagens frågor
emot aggression. Vidare utlovar han att Förenta Nationerna och inte
minst USA med det snaraste komma att vidta åtgärder för att återuppbygga det förstörda Korea och där upprätta en fri och demokratisk stat. Den andra delen av talet innehåller en skarp vidräkning med
Sovjetunionen och dess satellitstater för att ha vägrat ett samarbete
med de demokratiska staterna till fredens bevarande. Den går efter
kända linjer, men han använder två uttryck, vilka man bör hoppas
hädanefter komma att användas oftare än vad nu är fallet. Det ena är
»kommunistisk imperialism» och det andra »kolonialism – enligt Sovjet-mönster». De innebära i all sin korthet grundlinjerna till Sovjetrysslands nuvarande utrikespolitik, vilket fortfarande icke tycks förstås av en hel del välmenande idealister – inte minst i Sverige.
Den tredje delen av talet riktar sig direkt till Asiens olika folk,
kanske mest till det kommunistiska Kina, som emellertid ej nämns
med namn. Presidenten påpekar för dessa folk, att de under sin nuvarande kamp för frihet och självständighet arbeta under den illusionen att Sovjetunionen står för framsteg och välstånd, medan den
i själva verkat endast önskar göra dem till slavar under den nya
imperialismen. Han vädjar vidare till folken i Fjärran östern att
försöka »förstå oss på samma sätt som vi söka att förstå dem», och
han medger utan tvekan att deras äldre civilisation har mycket att
lära västerlänningar. Till sist påpekar han att USA inte har några
som helst territorriella krav i Asien, och icke heller önskar påtrycka
folken där några färdiggjorda svar på deras många problem. Det förefaller som om allt detta vore en förberedelse för ett eventuellt erkännande av det kommunistiska Kina, men samtidigt en vink om att
ett sådant erkännande kan väntas endast om detta land gör sig fritt
från inflytande från Sovjetryssland. Många politiska kommentatorer
i USA anse att ett sådant erkännande eventuellt kan väntas efter
valen i USA i början av november.
Allt detta säger nu presidenten att han diskuterat med general Mae
Arthur, och att de nått full enighet om alla de berörda frågorna. Beträffande de tre stora problemen som berördes inledningsvis- Korea,
Formosa och Indokina, gav presidenten ett svar endast på frågan om
Korea, de övriga berördes icke i det ursprungliga talet. Vid nästa presskonferens, som presidenten gav, blev han därför helt naturligt överbopad med frågor rörande just Formosa och Indokina. Han förklarade
först, att han icke diskuterat frågan om Formosa med Mae Arthur, att
USA:s politik därvidlag hade varit bestämd tidigare, och att det därför ingenting var att diskutera. Formosas blivande status skall bestämmas av Förenta Nationerna, sade han vidare, men hur han tänkt
sig lösningen nämndes aldrig. Denna osäkra och odefinierade attityd
lämnar naturligtvis fältet fritt för många gissningar och spekulationer. Om och när frågan kommer upp inför Förenta Nationernas generalförsamling, är det ganska säkert att Sovjetunionen och dess satellitstater, och kanske ändå fler som erkänt kommunistregimen i Kina,
komma att insistera på att Formosa överlämnas till densamma. Men i
så fall är det helt otänkbart, att den nationalistiska regeringen på ön
nnder Chiang Kai-shek kommer att böja sig för detta utan strid. För
538
—————–_.,_ -··—-..-.- ….
Dagens frågor
dt fortsätta detta tankeexperiment skulle i så fall FN bli nödsakat att
med väpnad makt ingripa emot den nationalistiska regimen på ön,
och var skulle USA ställa sig inför en sådan situation~ Det tjänar
inte mycket till att vidare spekulera över detta problem; man måste
.-änta tills frågan verkligen kommer upp i FN.
Vad så till sist frågan om Indokina beträffar, så förklarade president Truman, att han hade diskuterat den frågan med general Mae
Arthur, men att de icke kommit till något beslut. Senare har emellertid USA:s regering efter de sista franska allvarliga motgångarna
där, beviljat en stor kredit för vapentillförsel och annat. Det förefaller emellertid ytterst tvivelaktigt, om problemet i Indokina kan
lösas på samma sätt som i Korea, det vill säga med rent våld. I Sydlwrea fanns vid krigsutbrottet en något så när effektiv infödd regering, som välkomnade den amerikanska hjälpen mot en aggression
som var alltför tydligt ledd från Sovjetryssland. I Indokina finns
icke någon sådan. Fransmännen ha visserligen för rätt länge sedan
givit landet en officiellt självständig regering, kallad Vietnam, under
en kejsare som heter Bao Dai, vilken har en viss traditionell auktoritet över en del befolkningslager. Han bor emellertid för det mesta
på franska Rivieran och tycks ta mycket litet intresse i sitt oroliga
lands affärer. Hans regering tycks för det mesta vara ytterst oduglig,
och fast den icke är kommunistisk är den inte alls belåten med det
förmynderskap under vilket den fortfarande står gentemot fransmännen. Om emellertid de franska trupperna helt plötsligt skulle tas
hem, så skulle hela landet omedelbart falla i händerna på den rivaliserande regeringen, Vietminh, vilken är helt kommunistisk, och vars
bäst kände ledare går under namnet Ho Chi Minh. Den regeringen
har ingen huvudstad, men den är erkänd av Sovjetunionen och har
stora och väl utrustade truppstyrkor i norra delen av landet, jämte ett
otal gerillaförband överallt. Vapen och andra förnödenheter tillföras
i som det förefaller obegränsade mängder från det kommunistiska
Kina genom Yunnan-provinsen. Det är dessa ständigt växande trupper
som fransmännen nu i många år bekämpat, men det är först nu som
situationen blivit allvarlig, då de efter blodiga strider nödgats övergiva samtliga forten utefter gränsen till Kina. Hela det stora och rika
deltalandet omkring Tonkins huvudstad Hanoi är därför hotat av
kommunisterna. För att understryka landets ekonomiska betydelse
behöver man endast påminna om det faktum, att i dessa trakter produceras tillräckligt med ris för hela landets behov, och dessutom mycket
för export till Kina och J apan, vilka icke äro självförsörjande därvidlag.
Inför detta allvarliga hot har nu den amerikanska vapenhjälpen på-
skyndats, och fransmännen ha skickat ut stora truppförstärkningar
från Nordafrika och Madagaskar. Det är ju tänkbart att allt detta
kommer i tid och att kommunisterna kan hejdas framför Hanoi, men
kriget kommer inte att ta slut med det. Det kommer antagligen bara
att betyda ett intensifierande av gerillakriget i hela landet, och mot
sådant hjälper icke stridsvagnar och flygplan i aldrig så stora kvantitder. Amerikanerna inse nog detta mer än väl, och att en verklig lös- 539
,.. ~.
Dagens frågor
ning på problemet endast kan finnas genom att Vietnamregeringen
reformerar sig själv efter verkligt nationella och effektiva linjer.
Fransmännen tycks vilja föredra att helt enkelt ersätta denna regering
med helt fransk administration, som det var i gamla dar. Men ett så-
dant steg kan väl knappast gillas av president Truman efter hans ovan
citerade tal till de asiatiska folken, där han lovat dem all möjlig hjälp
att vinna sin självständighet.
Vad det kommunistiska Kinas ställning gentemot de berörda problemen beträffar, har den redan skymtat här och var i det ovanstående,.
men det är väl värt att söka precisera den, särskilt efter det senaste
dramatiska ingripandet i Korea. Ända från krigets början där intog
naturligtvis de kinesiska kommunistledarna en sympatisk inställning
gentemot den nordkoreanska folkdemokratiska regeringen, och det har
i ett föregående nummer av denna tidskrift påpekats att Mao Tse-tung
hade både vilja och förmåga till ett effektivt militärt ingripande. Det
har också flera gånger både från Peking och Moskva förkunnats att de
kinesiska kommunisterna icke kunde stillasittande åse hur grannstaten invaderades av de imperialistiska makterna, som de kallades för.
Men det var just ingen som tog detta riktigt på allvar, inte ens general
Mae Arthur, som tydligen inte trodde på att kineserna skulle våga sig
på ett aktivt ingripande med den nordkoreanska armens öde framför
ögonen. Han har ju med berättigad stolthet kunnat rapportera att
praktiskt taget hela den nordkoreanska armen var tillfångatagen, förintad eller upplöst, men nu finner han sig plötsligt inför en ny fiende,
väl beväpnad, ledd och utbildad, och med en oerhörd numerisk överlägsenhet. Vad konsekvenserna av detta blir, är för närvarande omöjligt
att förutse, men det är alldeles tydligt att man i USA ser mycket all- ”arligt på saken.
Det har även nyligen rapporterats att kinesiska kommunisttrupper
börjat att aktivt deltaga i kriget i Indokina, ehuru några definitiva bevis därvidlag ej än framlagts. Tar man vidare i betraktande den nyligen startade expeditionen till Tibet, så är det alldeles klart att det
kommunistiska Kina nu tagit masken från ansiktet och gett sig in på
en väg, som leder till vad president Truman kallat för kommunistisk
imperialism i Asien. Hans ovan berörda tal var riktat till de asiatiska
folken, främst det kommunistiska Kina, men det har tydligen förklingat fullkomligt ohört.
7.11.1950.
Inhiberad På tröskeln till storstrejk lyckades arbetsmarknadsorgastorstrejk. nisationerna i Finland med en statlig kommission som
medlare helt överraskande finna en formel, som i princip tillfredsställde vardera parten. I skrivande stund har ett av de viktigaste
fackförbunden, träarbetarnas, återgått till arbetet, metallfacket väntas
återuppta arbetet om några dagar. Kommunistpressen rasar, som
väntat var, och hotar med separataktioner och med »de arbetande
massornas samlade tryck» kommer man att försöka inverka på LO:s
representantskap när detta om några dagar skall omrösta om med- 540
-.,.., ______——-
Dagens frågor
lingsförslaget, en omröstning som får anses vara en ren formalitet
då den socialdemokratiska majoriteten står bakom förslaget. Också
om fullständigt lugn ännu inte råder på arbetsmarknaden, kan generalstrejken under alla omständigheter anses vara avskriven.
Den nya formeln, som förde underhandlingarna ur återvändsgränden, innebär i princip en övergång till ett nytt avlöningssystem, som
tycks medföra en avsevärd förenkling av det hittills rådande. I stället
för minimilöner skall normlöner utbetalas, där – beroende på arbetets
karaktär – en förskjutning av högst 10 procent nedåt och högst
l::i procent uppåt skall tillåtas. Man slipper därigenom den nuvarande
anomalin med minimilöner som kompletteras med upp till åtta tillägg
av varierande karaktär, dyrortstillägg, kallortstillägg, olika indextillägg m. m.
Det gick en suck av lättnad genom Finlands press när budskapet
om att generalstrejken inte skulle bli av – n. b. den borgerliga och
socialdemokratiska. Det var den första reaktionen. Den andra var
mera eftertänksam trots att man på regeringshåll hade uttalat sin
tydliga tillfredsställelse över lösningen. Högerorganet Usi Suomi
fruktar för en allmän lönestegring i metallbranschen med inemot
20 procent, på andra håll nöjer man sig med att påpeka att det är
för tidigt att uttala sig om konsekvenserna för landets ekonomiska
liv så länge underhandlingarna inom de olika branscherna inte slutförts. Vilket givetvis är alldeles riktigt.
strejkerna ha emellertid redan stått landet dyrt. Flera miljoner arbetstimmar ha gått förlorade, arbetarna ha förlorat några miljarder i arbetsförtjänst – 3 miljarder uppges det ·- krigsskadeståndsleveranserna och övriga avtalsenliga varuleveranser ha släpat efter.
l fråga om krigsskadeståndet innebär det avsevärda böter – huruvida Sovjet i år som under tidigare år skall efterskänka dem, beror
väl både på den utrikespolitiska och den inrikespolitiska situationen.
På längre sikt får arbetskonfliktens lösning betraktas som en seger
för regeringslinjen eller snarare för den politiska och ekonomiska
samarbetstanken. Den innebär ett närmande mellan riksdagens två
största partier, agrarerna (bondeförbundet) och socialdemokraterna,
som, med tanke på den tidigare skarpa antagonismen dem emellan, är
synnerligen glädjande. Den visar också en tillnyktring på socialdemokratiskt håll i fråga om ekonomiskt tänkande eller snarare det uppenbara i att kampen mot kommunismen inte utan men för landet kan
föras genom att försöka konkurrera ut den yttersta vänstern enligt
dennas eget aktionsrecept. Också om det skedda säkert inte är socialc!.emokratins sista försök att använda sin maktställning i det ekor~omiska livet som ett vapen i den politiska maktkampen, är det
otvivelaktigt ett steg i rätt riktning.
Skatt på kon- Inflationsfaran har under de senaste månaderna ryckt
solidering. oss allt närmare in på livet. Jämsides med de kraftiga
internationella prisstegringarna, som via utrikeshandeln återverkar
även på vår marknad, kommer våra egna inflationsdrivande krafter
541
… •,
Dagens frågor
— främst på den våldsamma ansvällningen av statsbudgeten och disproportionen mellan tillgång och efterfrågan på arbetsmarknaden.
Detta läge inbjuder lätt bl. a. till en spekulativ forcering av investeringar och lagerökningar, varigenom prisrörelserna tendera att förstärka sig själva. En extra lockelse till dylik investeringsverksamhet
ligger samtidigt i den utomordentligt tyngande bolagsskatten, som ju
för närvarande inkl. kommunalskatt rör sig om 50%. Nyinvesteringar
betyda nya objekt för avskrivningar vid inkomsttaxeringen och avskrivningar betyda ett – åtminstone temporärt – nedbringande av
den vinst, ur vilken det allmänna eljest skulle ha tagit 50% i skatt.
Omvänt kan detta uttryckas så att stat och kommun bidra med 50%
till den enskilda investeringsverksamheten, i den mån denna ger anledning till ökade skattefria avskrivningar. Utan tvivel ha dessa förhållanden redan nu medverkat till att investeringar kommit till stånd
som, skattetänkandet förutan, icke skulle tett sig på långt när lika angelägna eller lockande.
I ett läge, då det med hänsyn till inflationsrisken är nödvändigt
utt hålla all investeringsverksamhet inom snäva gränser, måste det
vara särskilt angeläget att söka stävja investeringar av det här angivna slaget. Det logiskt riktiga härvidlag vore givetvis att sänka
bolagsskatten till en mera rimlig nivå och härigenom minska den
lockelse till ekonomiskt mindre betingade investeringar, som den nuvarande beskattningen frammanar. Inom finansdepartementet har
man emellertid valt andra vägar att söka komma till rätta med problemet. Sålunda har man genom de nyligen genomförda kreditrestriktionerna sökt att bromsa upp de lånefinansierade investeringarna,
och beträffande den betydande del av investeringsverksamhet och
lagerökningar, som sker genom självfinansiering inom företagen
själva, har inom departementet utarbetats förslag till en ny skatt, som
skall ha samma uppbromsande syfte. Förslaget går som bekant ut
på att nybildning av dolda reserver, dvs. avskrivningar, som äro
större än vad som betingas av förslitning eller värdeförsämring,
skola bestraffas med en extra 20-procentig statlig s. k. investeringsskatt.
Man kan i viss mån förstå de motiv som legat bakom detta nya
skatteförslag. staten känner sig klämd mellan tvenne sköldar. A ena
sidan har man att brottas med uppenbara skadeverkningar av en alltför hög bolagsbeskattning. A andra sidan kräver statskassan- framför allt med hänsyn till de växande kraven för försvarsändamål :……..
ytterligare inkomster utöver dem, som nuvarande beskattning inbringar. Den naturliga vägen att komma till rätta med det första
ledet i ekvationen, dvs. att sänka bolagsbeskattningen, strider mot
möjligheterna att komma till rätta med det senare ledet. I detta läge
har man trott sig finna Columbii ägg genom att föreslå en extra
straffskatt på skadeverkningarna av den alltför höga skatt, som redan
finns. Eller med andra ord: eftersom den nuvarande bolagsbeskattningen lockar till investeringar, som möjliggör avskrivningar, genom
vilka skatten åtminstone temporärt undgås, så har man nu velat lägga
en särskild skatt på avskrivningarna.
542
–
Dagens frdgor
Förslaget har sedan- och med all rätt- blivit synnerligen illa åtgånget i remissyttrandena. Det är en uppenbar nödlösning, som skär
allt över en kam och drabbar den nyttiga och önskvärda investeringsverksamheten lika mycket som den mindre önskvärda. På sitt sätt ger
det en god illustration till hur fasthållandet vid en från början felaktig politik – i detta fall den alltför höga bolagsbeskattningen – leder
till skadeverkningar, som kräva motåtgärder, vilka i sin tur alstra
nya skadeverkningar osv. Huruvida förslaget, den nedgörande remisskritiken till trots, kommer att föreläggas riksdagen, är i skrivande
stund obekant. Det enda man tillsvidare har att hålla sig till är finansministerns yttrande i remissdebatten, att han kommer att framlägga
förslaget inte som skattebetalarna vill ha det utan som myndigheterna
vill att det skall se ut. Eftersom även flertalet remissmyndigheter
ställt sig starkt avvisande mot förslaget är det svårt att med ledning
av detta yttrande dra någon slutsats om vad riksdagen eventuellt kommer att få sig till livs.
Att läget är allvarligt och kräver extraordinära åtgärder kan icke
bortresoneras. I den mån dessa åtgärder äro noggrant genomtänkta
och vägda mot andra alternativa åtgärder så bör man acceptera dem,
även om de kunna vara en besk medicin att ta in. Men man har en
bestämd känsla av att statsledningen tror sig kunna slippa denna avvägning genom att hanka sig fram med tillfälliga improvisationer
på de mest iögonfallande punkterna. Vad som i realiteten behövs och
blir alltmera angeläget är en verklig omprövning av våra samhällsekonomiska problem i hela deras vidd och vid en sådan blir det inte
bara eller kanske ens i främsta rummet den enskilda sektorn som
kommer i brännpunkten utan väl så mycket frågan om statens räntepolitik, om statens skattepolitik och – inte minst – om de inflationsdrivande krafter, som ligga i en fortsatt ansvällning av statsbudgeten.
543
Två böcker om Kyrkokonst
KYRKA och KYRKOSKRUD
Av Ragnar Stenberg
»Epokgörande såsom den första handboken av detta slag på svenska.•
Prof. Gerda Boethius i Svenska Dagbladet.
150 illustr. 392 sidor. Häft. 17: so, inb. 21:-
ALTARE och FUNT
Av Olle Käl/ström
•Till dels har Källström återupptäckt medeltiden åt oss. Bilderna här äro några av de
vackraste man kan finna i vår moderna bokkonst.•
Landsantikvarie Nils Sundquist i Upsala Nya Tidning.
96 helsidesillustr. i djuptryck, s färgplanscher. Häft. 25: .:.._, inb. 40: -.
SVENSKA KYRKANS DIAKONISTYRELSES BOKFÖRLAG
PITZROY
MACLEAN
•• ••
AVENTYR l OSTER
•Det är säkert den friskaste bok som hittills skrivits om det stora krigets dagar. Han
berättar därom utan ett ord av förhävelse men däremot med många stänk av galghumor och ett osvikligt gott humör. En mycket läsvärd bok.> Hugo Björk i St. T.
Pris häft. 16: 50, inb. 21: 50
En NORSTEDTS bok
–
DAGENS FRÅGOR
Stockholm november 1950.
Höstens högermotioner Intet parti har under efterkrigsåren mer eneri försvarsfrågan. giskt bevakat försvarsfrågan i riksdagen än
högern. 1948 föreslog partiet en treårsplan på ca 150 milj. kr. för en
förstärkning av den materiella krigsberedskapen. 1949 föreslog det
bl. a. en höjning av ett beställningsbemyndigande till armens tygmateriel – bakom vilken titel flera av våra allvarligaste brister äro
att finna – från 100 till 140 milj. kr. Tack vare en skicklig bevakning
av ärendet i statsutskottet lyckades högern få med sig regeringspartiet på en höjning av bemyndigandet med 25 milj. kr. Vid 1950 års
vårriksdag förelåg ett flertal stora högermotioner i försvarsfrågan.
Det lyckades då inte att vinna gehör ens för de mest trängande kraven
på förbättringar utöver hrr Vougts och Mossbergs hårt pressade minimibud. Det skulle föra alldeles för långt att referera dessa högeryrkanden, vilka – liksom tidigare ’– togo sikte på både materiella och
personella förstärkningar av vårt militära och civila försvar. Det får
vara tillräckligt att konstatera att lika envist, som högern upprepade
och med de starkaste argument stödde sina krav, lika envist sade
regeringen nej. Koreakriget förändrade läget. Den proposition, som regeringen nyligen framlagt om viss förstärkning av vår krigsberedskap, bygger på de överenskommelser, som strax före valet träffades
mellan partiledarna och representerar förvisso en avgjord omsvängning i den socialdemokratiska inställningen. Nu som tidigare har
verkligheten fått bli läromästare åt socialdemokraterna, när det gällt
försvarsfrågan. Man kan bara beklaga att lärdomarna inte anammats
tidigare; om vårt försvar under efterkrigsåren fått de av högern begärda förstärkningarna skulle läget te sig mycket ljusare än det nu
gör. Vid en upprustning är det nämligen långt mellan beslut och
effekt. Om detta får man en dyster påminnelse i den högerns nyligen
avgivna försvarsmotion, som anknyter till ovannämnda proposition.
I denna motion förklaras inledningsvis att »de i propositionen föreslagna förstärkningarna av den materiella beredskapen- med mindre
modifikationer- i stort sett motsvarar vad som i nuvarande läge är
möjligt och rimligt att åstadkomma». Däremot förklaras förslagen
om den personella beredskapen icke vara tillfredsställande. (De frå-
gorna hade också vid partiledarförhandlingarna blivit ställda på
framtiden.)
Påminnelsen om tidsförhållandet mellan beslut och effekt ger motionen genom att påpeka att beställningar å materiel utlagts eller beräknas komma att under den närmaste tiden utläggas till ett belopp
av 1330 milj. kr., men att mer än fyra år kommer att förflyta innan
leveranserna slutförts, om man räknar med den leveranstakt, som
uppnåddes under budgetåret 1949/1950. Under erinrande om att statsutskottet år 1948 ansåg att prioritet i vissa fall skulle kunna komma
530
————- —–····
Dagens frågor
ifråga när det gällde försvarsleveranser föreslår högern därför att
regeringen – därest nödvandiga leveranser inte kunna komma till
stånd på frivillighetens väg – skall använda förfogandelagen till att
bereda förtursrätt åt de för försvaret oundgängliga leveranserna.
Den, som till äventyrs tror att allt nu är väl beställt sedan det blivit
»samling i försvarsfrågan», bör tänka sig in i vad dessa siffror: 1330
milj. kr. och 4 år innebär. De betyda att leveranser, som till stor del
redan borde vara slutförda för att försvaret tillnärmelsevis skall ha
beräknad funktionsduglighet, i sin helhet komma vårt försvar till
godo först efter en tid, som är dubbelt så lång, som den man i allmänhet räknar med inom västmakterna vid sina försvarsförstärkningar. Där inriktar man nämligen i regel sina ansträngningar på att
åstadkomma väsentliga resultat redan inom två ål’.
I jämförelse med denna allt överskuggande fråga – takten i leveranserna till försvaret – te sig de övriga kraven i högermotionen
mera som viktiga detaljer. För flygvapnets del vill högern sålunda
dels möjliggöra en ökning av den svenska flygindustriens produktionstakt, dels förstärka nattjaktflyget. Propositionen innebär att endast något mer än hälften av de erforderliga nya nattjaktplanen nu
l’:an anskaffas. Detta antal är inte tillräckligt ens för att utrusta nattjaktflottiljens stridande linjeförband. Någon reserv för förluster i
krig samt för översyn och haverier kommer inte heller att finnas.
Högern önskar därför att regeringen ånyo prövar denna fråga i samband med behandlingen av den tilläggsstat för budgetåret 1950/51, som
skall föreläggas 1951 års riksdag. Högerkravet på en snabbare komplettering av nattjaktflottiljens flygplansbestånd bör ses i belysning
av det faktum, att den flygplanstyp·- Mosquito- som vi anskaffade
vid flottiljens uppsättande, redan då inte var fullt modern, och att
den nu snabbt föråldras.
Högern vill vidare att omedelbara åtgärder skola vidtagas för att
höja den inhemska flygmaterielproduktionen. Därmed skulle vi motverka följderna av att i utlandet redan beställda flygplan eventuellt
icke levererades. Det påpekas i motiveringen till detta förslag att
den pågående flygupprustningen begränsar möjligheterna till förvärv
av flygplan från utlandet, och att politiska skäl kunna lägga hinder i
vägen för sådana köp. För att säkerställa en forcering av den inhemska flygplansproduktionen erfordras lagerköp av viss importerad
materiel liksom åtgärder för att tillgodose behovet av arbetskraft
vid ifrågavarande industrier. För att genomföra forceringen fordras
under detta budgetår ett nytt beställningsbemyndigande på 13 milj.
kr. och ett anslag på tilläggsstat av 11,5 milj. kr. Av totalkostnaden,
13 milj. kr., faller endast 2 milj. kr. (för anskaffning av extra verktygssats) utom flygvapnets nuvarande kostnadsram. Aterstoden 11
milj. kr. (för lagerköp) faller inom ramen. Merkostnaden för forceringen är således 2 milj. kr., framhålles det i motionen.
På den personella beredskapens område föreslår motionen utökning
av antalet reservofficerare vid armen och efterutbildning av värnpliktiga gruppchefer vid armen inom åldersklasserna 1947 och 1948.
Den första frågan är bl. a. av intresse som exempel på hr Vougts
531
Dagens frågor
förmåga att finna dåliga argument till stöd för en dålig sak. Armechefen hade föreslagit att antalet nytillkomna reservofficerare skulle
ökas. Den nuvarande maximeringen (220 nyantagna per år) har medfört att endast omkring 50 % av de lämpliga aspiranterna kan anställas som reservofficerare. Detta är mycket beklagligt då reservofficerarna genom sin fredstjänstgöring vart tredje år på ett helt an_nat
sätt än de värnpliktiga officerarna kunna bevara och utveckla sina
kunskaper och färdigheter. Men hr Vougt ville inte. Han ansåg att
ett bifall till armechefens förslag skulle innebära så betydande kostnader för fredsorganisationen, att förslaget bör prövas först i samband med ett framtida principbeslut rörande försvarskostnaderna.
Högermotionen påvisar emellertid att den föreslagna utökningen
från 220 till 350 nyantagna reservofficerare årligen jämte en engångsantagning av 300 man ur 1948-1950 års avvisade rekryteringsmaterial
E>kulle medföra en kostnadsökning för budgetåret 1950/51 av 210 000 kr.,
och för budgetåret 1951/52 av 190 000 kr. Med rätta säges det sedan
gentemot hr Vougts undanflykter: »Denna uppräkning av ifrågavarande anslag kan rimligtvis icke vara av den storleksordningen att
den skulle inverka på avvägningen av kostnaderna mellan försvarsgrenarna och böra prövas först i samband med en blivande översyn
av vårt försvar, vartill 1949 års försvarsutredning kan giva anledning.»
För att ge de värnpliktiga gruppcheferna vid armen inom åldersklasserna 1947 och 1948 en ytterst välbehövlig efterutbildning hade öB
föreslagit, att de skulle inkallas till tjänstgöring under 1951 under en
månad. Till grund för denna framställning låg ett utlåtande från
chefen för armen, som framhållit att 1949 och 1950 års rapporter angående utbildningsresultaten visa att de värnpliktiga gruppchefernas
utbildning, främst på grund av bristande tid, blivit otillräcklig. Detta
armechefens omdöme gällde just gruppchefer ur åldersklasserna 1947
och 1948. Hr Vougt hade också medgivit att dessa gruppchefer »icke
utbildats med de förbättrade utbildningsmetoder, som på senare tid
tillämpats». .Ändock ville han inte biträda öB:s förslag.
Högern för nu fram detta förslag i sin motion och förutsätter därvid att regeringen – därest Kungl. Maj :t icke äger rätt att enligt
gällande värnpliktslag inkalla värnpliktiga till kompletterande utbildning – snarast framlägger förslag till sådana ändringar i värnpliktslagen att dylik utbildning kan anordnas. Hur starkt grundat förslaget
är framgår bl. a. av erfarenheterna från höstens repetitionsövningar
i beredskapsförband, där just gruppchefernas otillräckliga utbildning
klart framträdde. Det är över huvud taget inte för mycket sagt att
armens svaghet i utbildningshänseende alltmer kommit att framstå
som vårt försvars akilleshäl. Våra krigsförband äro inte, som öB upprepade gånger framhållit och repetitionsövningarna visat, omedelbart
användbara vid mobilisering. Deras utbildning måste först kompletteras under icke obetydlig tid. Alternativet är katastrofförluster.
Slutligen tar högermotionen upp en viktig fråga inom kapitalbudgeten. öB hade föreslagit en ökning av försvarets byggnadskvot för
1950 för att redan detta år påbörja befästnings- och flygfältsarbeten
:532
–
——— ————-~———- – – – –
Dagens frågor
inom en ram av 15-20 milj. kr., som till största delen finns tillgängliga. Därjämte hade öB begärt 25 milj. kr. i tilläggsanslag för att på-
börja ytterligare sådana anläggningar. Hr Vougt anser förutsättningar finnas för att öka försvarets byggnadsvolym för år 1950 med
15 a20 milj. kr. genom extra kvottilldelning. Några ytterligare anslag
nu vill han inte förorda. Högermotionen för fram även detta förslag
från öB. Denna högerståndpunkt bör ses mot bakgrund av den ail- ~arliga eftersläpningen ifråga om befästnings- och flygfältsarbeten
på grund av byggnadsrestriktionerna. Det förhåller sig tyvärr så, att
inte ens de små och i och för sig alldeles otillräckliga anslag, som
beviljats för detta ändamål, kunnat tillnärmelsevis utnyttjas på grund
av dessa restriktioner. För en så svagt utbildad trupp som den svenska
är dock stödet av befästningar särskilt nödvändigt. Och det är väl känt
att vårt flygvapens operativa möjligheter för närvarande starkt begränsas genom bristen på lämpligt belägna krigsflygfält. Det är inte
heller mycket mening med att bygga ut vårt flygvapen på sätt som nu
dessbättre sker, om denna försvarsgrens baseringsfrågor inte blir tillfredsställande lösta.
Högermotionens anslagskrav äro inte stora. Ett bifall till motionens
yrkanden medför nu en kostnadsökning på driftbudgeten med 2 210 000
kr. och därutöver en överflyttning av redan beslutade utgifter för
budgetåret 1951/52 till innevarande budgetår med 9,5 milj. kr. Accepterar regeringen förslaget om efterutbildning av gruppchefer tillkommer under våren 1951 en kostnad på omkring 3 milj. kr. För att täcka
dessa kostnader hänvisar motionen till möjligheten att göra besparingar på annat håll, t. ex. genom ett upphörande av subventioner på
bomull och hudar fr. o. m. den l mars 1951.
En annan ytterst angelägen fråga har upptagits i en särskild motion
från högerhåll. Enskilda högerriksdagsmän ha nämligen motionerat
om ett beställningsbemyndigande till marinen på ca 20 milj. kr. för
anskaffande av radar- och teleteknisk materiel. Utsikt till import av
denna ytterst viktiga och svåranskaffade materiel har nämligen på
senaste tid yppats.
Dessa högerkrav på försvarsförstärkningar utöver vad regeringen
föreslagit, äro så väl grundade att det borde bli svårt för riksdagen att
komma förbi dem.
Lärdomar Efter drygt fyra månader av oavbrutna strider är kriget
från Korea. i Korea nu praktiskt taget avslutat. Det·anfallande Nord·
koreahar i grund besegrats och dess territorium håller på att snabbt
ockuperas – utan att Mao Tse-tungs kommunistiska Kina och än
mindre Sovjetunionen kommit sina beträngda trosförvanter till effektiv hjälp. Sedan markstriderna nu ha nått till omedelbar närhet av
gränsfloden J alu ha visserligen kinesiska markförband och ryska jaktflygplan i form av »frivilliga» tagit aktiv del i striden, men sannolikheten för öppet aktivt ingripande är i detta skede av kriget mycket liten. Det första egentliga sanktionskriget – i FN:s regi ’– skulle därmed vara på god väg mot ett lyckosamt slut.
533
Dagens frdgor
Ä ven om underlaget för mera vittgående slutsatser ännu är både
magert och ensidigt, ger händelseutvecklingen anledning till några
reflexioner, som här t. v. sammanfattas i korta punkter.
l. Det lyckliga utfallet denna gång är helt beroende på att varken
Kina eller Sovjetunionen aktivt ingrep på den anfallande satellitens
sida. Hade så blivit fallet, så skulle FN (USA) icke ha kunnat för.
svara Sydkorea och ett återställande av läget krävt mycket lång tid
och mycket stor kraftinsats, om det ens varit möjligt. När man diskuterar den ena eller den andra utsatta statens möjligheter att få hjälp
vid ·ett ev. anfall, bör detta beaktas.
2. Utrikes- och försvarspolitik måste inbördes betinga varandra och
drivas i närmaste sammanhang. Vid årsskiftet 1949-50 hade USA:s
utrikesledning uppenbarligen uppgett tanken på ett framskjutet försvar av Sydkorea och Formosa. Den västligaste amerikanska försvarslinjen fastställdes till Japan-Okinawa-Filippinerna. Ordern den 25
juni till general Mae Arthur att stödja Sydkorea och »återställa läget»
blev därför en överraskning och tvingade till improviserat ingripande.
Här ligger, åtminstone delvis, förklaringen till den bristfälliga amerikanska underrättelsetjänsten och den undermåliga beredskapen.
8. Det nutida kriget tenderar alltmer att bli ett »folkkrig» i antik
och mongolisk mening. statsledningen kapitulerar inte, när slaget
uppenbart är förlorat, utan striden fortsättes till det yttersta, »under
jorden». Så tycks under alla omständigheter bli fallet när den besegrade parten har en kommunistisk regim. Tankegången rymmer
ytterst oroande perspektiv. Ett folk kan då inte besegras på annat sätt
än genom total ockupation med åtföljande våldsam förstörelse.
4. En krigsmakt måste vara allsidigt sammansatt och så avvägd, att
den har en rimlig chans att lösa avsedda uppgifter. När Nordkorea
inledde sitt anfall- som uppenbarligen syftade till snabb ockupation
av hela Sydkorea -så besvärades man redan i utgångsläget av en
stor svaghet, bristen på flyg. Varken jaktflyget eller än mindre attackfiyget kunde lösa de uppgifter, som man borde ha förutsett.
Vad Sydkorea beträffar var dess försvarsväsen uppbyggt med så
stora och så avgörande luckor, att det helt enkelt inte förmådde prestera något egentligt motstånd.
Tanken på ett »luckförsvar», som kan te sig bestickande nog för en
småstat som t. ex. Sverige, är ohållbar, i varje fall så länge aktiv och
omedelbar hjälp utifrån icke är garanterad.
5. Flygets möjligheter att hindra eller effektivt fördröja markförbands förflyttning och strid ha tidigare överskattats. Trots ett totalt
luftherravälde för FN-flyget lyckades nordkoreanerna framföra sin
offensiv 5()…..ti0 mil under tre månader och ännu i början av september
fungerade deras underhållstjänst så väl, att tunga anfall med framgång kunde slås ut mot det trånga FN-brohuvudet kring Pusan. Erfarenheten understrykes ytterligare av att nordkoreanernas luftvärn
var synnerligen bristfälligt och att den skogfattiga terrängen i Sydkorea ger små möjligheter att undandraga sig flygets insyn. Visserligen försvårades FN-flygets ingripande av en rad faktorer, flertalet
beroende på bristande beredskap, men detta rubbar inte i högre grad
534
–
Dagens frågor
den för oss glädjande lärdomen om flygets relativa begränsning i
detta avseende.
I USA har man snabbt omsatt erfarenheten i en väsentlig utökning
av det arnu3samverkande taktiska flyget. Bristen på hangarfartygsflyg, som här skulle ha gjort stor nytta, blev en av anledningarna till
~tt USA:s försvarsminister Louis Johnson avskedades.
En detalj i detta sammanhang är det amerikanska flygets anfall
vid två tillfällen mot brittiska trupper med avsevärda förluster som
följd. Här avslöjas brister. i utbildning och samverkan.
6. Den strategiska flygbombningens berättigande som stridsmedel
har efter det andra världskriget diskuterats, närmast med utgångspunkt från dagens Tyskland. Utan tvivel har denna stridsform mycket
stora verkningar, särskilt när den inriktas mot »flaskhalsar» hos motståndaren, nyckelindustrier, oljeproduktion, rangerbangårdar osv.
Dessutom binder den ju en stor del av motståndarens både personella
Gch materiella resurser i passiva försvarsuppgifter eller för återställningsarbete. Men efterverkningarna bli också oerhörda. Och vad
Nordkorea beträffar, så kan det inte hjälpas, att man sätter ett stort
frågetecken både för slagskeppet Missauris hamnstadsbombardemang
och för det strategiska bombflygets· förstöring av städer och industrier, som båda kunde genomföras utan fientlig motverkan och som
åtminstone delvis utfördes, sedan kriget praktiskt sett redan var avgjort. En barbarisk krigföringsform, som synes böra tillgripas endast
etter moget övervägande av behov och konsekvenser.
7. Den med en gång avgörande vändningen i kriget nåddes med den
perfekt genomförda amfibieoperationen mot Inchon och Seoul. Och
den i sin tur berodde på FN-styrkornas överlägsna rörlighet. När
nordkoreanernas nära nog samtliga styrkor hade bundits i striden
om brohuvudet, kunde Mae Arthur tack vare oinskränkt luft- och
sjöherravälde med ganska obetydliga markstyrkor genomföra sin avgörande kringgångsoperation mot självvalt mål.
Denna operation och framför allt dess följdverkningar, ger anledning till åtskilliga funderingar för vår egen del, både vid försvar av
Skåne och med tanke på den mot Bottenviken öppna flanken vid försvar av norra landgränsen.
Rörligheten är över huvud taget ett av våra stora problem, inte
minst med tanke på vårt lands stora yta och väldiga utsträckning i
norr-söder.
8. Det mest extrema uttrycket för modern rörlighet representeras av
lufttrupperna. Korea-kriget bestyrkte på det hela taget de erfarenheter, som redan det andra världskriget givit i detta avseende. Det
råder väl ingen tvekan om att här avtecknar sig ett av framtidskrigets
stora vapen, besvärande inte minst för ett litet land som vårt med
begränsade resurser men stor yta att försvara.
9. Vad »framtidskriget» beträffar är det annars frapperande i hur
liten grad alla kannstöperierna kring »det strömlinjeformade tryckpå-knappenkriget», det högtekniska robotkriget, atomkriget osv. besannades i Korea. Det blev tvärtom ett ganska vanligt krig, med
starka krav på tillräckligt många och tillräckligt dugande markför- 535
,…, ·.
Dagens frågor
band, på stridsvilja och stridsmoral. Vad Mae Arthur främst krävde
i sina upprepade rapporter var organiserade och välutbildade markförband. Det är naturligtvis heller ingen tillfällighet, att upprustningen i Västeuropa nu framför allt tar sikte på att få fram ett tillräckligt antal slagkraftiga armedivisioner.
10. Nordkoreanernas stridssätt tydde på starkt inflytande av ryska
erfarenheter från världskrigets östfront. De karakteriska anfallen i
mörker – även med stora förband -, infiltrationstaktiken, de många
samtidiga spaningsanfallen för att utfinna motståndarens svagaste
punkt, det starka understödet av tung eldkraft, allt återkom här. Detta
stridssätt kräver, förutom goda personella och materiella resurser,
framför allt god utbildning. Man bör räkna med att all trupp från
östblocket har motsvarande utbildningsstandard. Jämförelse mellan
nord- och sydkoreaner ger i detta avseende anledning till eftertanke.
Utbildningen är ett av våra mest diskuterade problem. Det torde
vara ostridigt, att vår 9-månadsutbildning icke ger förutsättningar
för ett stridssätt som det av nordkoreanerna presterade.
11. En av FN-styrkornas många svårigheter i Korea utgjordes av
det tidvis intensiva gerillakriget. Alltjämt återstår säkerligen mycket
arbete, innan alla nordkoreanska partisaner oskadliggjorts. Det ligger
i det kommunistiska systemets natur, att denna krigföringsform blir
särskilt omhuldad, väl förberedd och därigenom effektiv. En antydan
om dess verkan ge de fleråriga »rensningsaktionerna» i Indokina och
!\Ialacka, som trots stora insatser inte ha medfört avsett resultat.
Det är tydligt att Väst har mycket att lära i fråga om denna form
av modern krigföring.
12. Koreakriget är på sitt sätt en parallell till det spanska inbördeskriget på 1930-talet. Ä ven där togo stormakterna prov på varandras
stridsduglighet, på taktiska metoder och ny materiel. Om utfallet är
det för tidigt att söka döma. Men det förefaller, som om bl. a. de moderna ryska jaktplanen skulle ha visat sig underlägsna motsvarande
amerikanska typer. Inte ett enda amerikanskt jaktplan rapporteras
förlorat i luftstrid.
Om så är fallet måste det ha blivit en bister tankeställare för
Moskva.
Ja, detta var ett försök att summera en del erfarenheter från Koreakriget. Det gäller för oss att inte slappna i vår vaksamhet och att
söka lära av de verkliga krigserfarenheterna. Det får i varje fall inte
bli med oss som med Sydkorea, att vi – om kriget kommer – tvingas
att möta anfallet med dålig utrustning, dålig utbildning, dålig underrättelsetjänst och dålig beredskap.
Dessbättre äro vi i ett avgjort gynnsammare läge i flera betydelsefulla avseenden. Men allt är ingalunda gott. Bl. a. fordras bättre upplysning av hela vårt folk om det moderna krigets karaktär och vårt
försvars uppgifter. Det vore därför synnerligen på tiden, att våra
vederbörande i fråga om psykologisk krigföring och förberedelser
däremot snart ginge från ord till handling.
6.11. 1950.
536
—
Dagens frågor
USA och Kommunistkina i öppen Beträffande de två stora krig som
konflikt i Fjärran Östern. för närvarande pågå i Asien, trodde
man ända till för ungefär en vecka sedan, att det ena, i Korea, led mot
ett hastigt slut. Det kommunistiska Kinas oväntade intervention har
helt plötsligt ändrat situationen, och en del kommentarer härom återfinnas nedan. Den relativt korta kampanjen har väckt ett oerhört inh·esse i hela världen, såväl politiskt som militärt, och dess konsekvenser ha redan haft ett direkt inflytande på nästan samtliga självständiga staters politik, även i Sverige. Det andra kriget, i Indokina, har
mer eller mindre i skymundan pågått i många år, och har väl först nu
kommit till sin klimax. Dessutom förefaller det mycket sannolikt att
ett tredje krig – eller åtminstone en stor politisk batalj – mycket
snart kommer att utbryta om Formosa. I alla tre fallen har USA spelat, eller kommer att spela, en mycket framstående, och man kan väl
u.tan överdrift säga bestämmande, roll. Den andra makt, som har ett
direkt intresse i alla de tre berörda länderna, är det kommunistiska
Kina, bland annat helt enkelt därför att det är närmaste granne till
alla tre. Och bakom hela intrigspelet skymtar naturligtvis SovjetR.yssland, vilket land emellertid som vanligt låter satellitstaterna göra
dhe dirty work», för att självt officiellt kunna låtsas vara fullständigt
oskyldigt till konflikterna.
Förenta staternas grundläggande principer för den kommande politiken i Östasien ha på ett ganska tydligt sätt klarlagts av president
Truman efter hans historiska sammanträffande med general Mae
Arthur i mitten av oktober. Att detta möte ägde rum har som bekant
en rätt så pikant förhistoria. R.edan under Koreakrigets första dagar
hade general Mae Arthur dels offentligt förklarat att Formosa måste
hållas som ett led i den amerikanska försvarslinjen mot kommunismen
i Stilla Havet, och dels hade han avlagt ett helt privat besök hos geueral Chiang Kai-shek, där han mer eller mindre lovat denne att få
amerikansk militär hjälp mot en invasion av ön. För dessa självsYåldiga steg fick general Mae Arthur omedelbart en mycket allvarlig
skrapa av presidenten i hans egenskap av överbefälhavare över den
amerikanska försvarsmakten. Där stod i få ord ungefär så här: »Min
käre Mae Arthur, du är en mycket duktig general, gå på med det och
kör ut kommunisterna från Korea, men politiken i Asien, den sköter
jag.» Och när Mae Arthur tagit detta ad notam, så var, som presidenten själv sagt, saken utagerad. Men presidenten önskade dock personligen träffa den självrådige generalen och med honom diskutera
de stora problemen, och därför flög han ut till ett ställe som inte skulle
fordra dennes bortvaro för någon längre tid.
Vad deras diskussioner rörde sig om har av presidenten själv, till
viss grad åtminstone, offentliggjorts i det ovannämnda tal som han
höll i San Fransisco omedelbart efter hemkomsten. Man kan för tydlighetens skull uppdela talet i tre huvuddelar. I den första delen prisar
presidenten de trupper från Förenta Nationerna, och speciellt de amerikanska, som kämpat i Korea, under första tiden emot en mycket överlägsen fiende. Han uttrycker dessutom sin stora tillfredsställelse med
~tt för första gången i historien fredsälskande nationer enats i ett krig
537
Dagens frågor
emot aggression. Vidare utlovar han att Förenta Nationerna och inte
minst USA med det snaraste komma att vidta åtgärder för att återuppbygga det förstörda Korea och där upprätta en fri och demokratisk stat. Den andra delen av talet innehåller en skarp vidräkning med
Sovjetunionen och dess satellitstater för att ha vägrat ett samarbete
med de demokratiska staterna till fredens bevarande. Den går efter
kända linjer, men han använder två uttryck, vilka man bör hoppas
hädanefter komma att användas oftare än vad nu är fallet. Det ena är
»kommunistisk imperialism» och det andra »kolonialism – enligt Sovjet-mönster». De innebära i all sin korthet grundlinjerna till Sovjetrysslands nuvarande utrikespolitik, vilket fortfarande icke tycks förstås av en hel del välmenande idealister – inte minst i Sverige.
Den tredje delen av talet riktar sig direkt till Asiens olika folk,
kanske mest till det kommunistiska Kina, som emellertid ej nämns
med namn. Presidenten påpekar för dessa folk, att de under sin nuvarande kamp för frihet och självständighet arbeta under den illusionen att Sovjetunionen står för framsteg och välstånd, medan den
i själva verkat endast önskar göra dem till slavar under den nya
imperialismen. Han vädjar vidare till folken i Fjärran östern att
försöka »förstå oss på samma sätt som vi söka att förstå dem», och
han medger utan tvekan att deras äldre civilisation har mycket att
lära västerlänningar. Till sist påpekar han att USA inte har några
som helst territorriella krav i Asien, och icke heller önskar påtrycka
folken där några färdiggjorda svar på deras många problem. Det förefaller som om allt detta vore en förberedelse för ett eventuellt erkännande av det kommunistiska Kina, men samtidigt en vink om att
ett sådant erkännande kan väntas endast om detta land gör sig fritt
från inflytande från Sovjetryssland. Många politiska kommentatorer
i USA anse att ett sådant erkännande eventuellt kan väntas efter
valen i USA i början av november.
Allt detta säger nu presidenten att han diskuterat med general Mae
Arthur, och att de nått full enighet om alla de berörda frågorna. Beträffande de tre stora problemen som berördes inledningsvis- Korea,
Formosa och Indokina, gav presidenten ett svar endast på frågan om
Korea, de övriga berördes icke i det ursprungliga talet. Vid nästa presskonferens, som presidenten gav, blev han därför helt naturligt överbopad med frågor rörande just Formosa och Indokina. Han förklarade
först, att han icke diskuterat frågan om Formosa med Mae Arthur, att
USA:s politik därvidlag hade varit bestämd tidigare, och att det därför ingenting var att diskutera. Formosas blivande status skall bestämmas av Förenta Nationerna, sade han vidare, men hur han tänkt
sig lösningen nämndes aldrig. Denna osäkra och odefinierade attityd
lämnar naturligtvis fältet fritt för många gissningar och spekulationer. Om och när frågan kommer upp inför Förenta Nationernas generalförsamling, är det ganska säkert att Sovjetunionen och dess satellitstater, och kanske ändå fler som erkänt kommunistregimen i Kina,
komma att insistera på att Formosa överlämnas till densamma. Men i
så fall är det helt otänkbart, att den nationalistiska regeringen på ön
nnder Chiang Kai-shek kommer att böja sig för detta utan strid. För
538
—————–_.,_ -··—-..-.- ….
Dagens frågor
dt fortsätta detta tankeexperiment skulle i så fall FN bli nödsakat att
med väpnad makt ingripa emot den nationalistiska regimen på ön,
och var skulle USA ställa sig inför en sådan situation~ Det tjänar
inte mycket till att vidare spekulera över detta problem; man måste
.-änta tills frågan verkligen kommer upp i FN.
Vad så till sist frågan om Indokina beträffar, så förklarade president Truman, att han hade diskuterat den frågan med general Mae
Arthur, men att de icke kommit till något beslut. Senare har emellertid USA:s regering efter de sista franska allvarliga motgångarna
där, beviljat en stor kredit för vapentillförsel och annat. Det förefaller emellertid ytterst tvivelaktigt, om problemet i Indokina kan
lösas på samma sätt som i Korea, det vill säga med rent våld. I Sydlwrea fanns vid krigsutbrottet en något så när effektiv infödd regering, som välkomnade den amerikanska hjälpen mot en aggression
som var alltför tydligt ledd från Sovjetryssland. I Indokina finns
icke någon sådan. Fransmännen ha visserligen för rätt länge sedan
givit landet en officiellt självständig regering, kallad Vietnam, under
en kejsare som heter Bao Dai, vilken har en viss traditionell auktoritet över en del befolkningslager. Han bor emellertid för det mesta
på franska Rivieran och tycks ta mycket litet intresse i sitt oroliga
lands affärer. Hans regering tycks för det mesta vara ytterst oduglig,
och fast den icke är kommunistisk är den inte alls belåten med det
förmynderskap under vilket den fortfarande står gentemot fransmännen. Om emellertid de franska trupperna helt plötsligt skulle tas
hem, så skulle hela landet omedelbart falla i händerna på den rivaliserande regeringen, Vietminh, vilken är helt kommunistisk, och vars
bäst kände ledare går under namnet Ho Chi Minh. Den regeringen
har ingen huvudstad, men den är erkänd av Sovjetunionen och har
stora och väl utrustade truppstyrkor i norra delen av landet, jämte ett
otal gerillaförband överallt. Vapen och andra förnödenheter tillföras
i som det förefaller obegränsade mängder från det kommunistiska
Kina genom Yunnan-provinsen. Det är dessa ständigt växande trupper
som fransmännen nu i många år bekämpat, men det är först nu som
situationen blivit allvarlig, då de efter blodiga strider nödgats övergiva samtliga forten utefter gränsen till Kina. Hela det stora och rika
deltalandet omkring Tonkins huvudstad Hanoi är därför hotat av
kommunisterna. För att understryka landets ekonomiska betydelse
behöver man endast påminna om det faktum, att i dessa trakter produceras tillräckligt med ris för hela landets behov, och dessutom mycket
för export till Kina och J apan, vilka icke äro självförsörjande därvidlag.
Inför detta allvarliga hot har nu den amerikanska vapenhjälpen på-
skyndats, och fransmännen ha skickat ut stora truppförstärkningar
från Nordafrika och Madagaskar. Det är ju tänkbart att allt detta
kommer i tid och att kommunisterna kan hejdas framför Hanoi, men
kriget kommer inte att ta slut med det. Det kommer antagligen bara
att betyda ett intensifierande av gerillakriget i hela landet, och mot
sådant hjälper icke stridsvagnar och flygplan i aldrig så stora kvantitder. Amerikanerna inse nog detta mer än väl, och att en verklig lös- 539
,.. ~.
Dagens frågor
ning på problemet endast kan finnas genom att Vietnamregeringen
reformerar sig själv efter verkligt nationella och effektiva linjer.
Fransmännen tycks vilja föredra att helt enkelt ersätta denna regering
med helt fransk administration, som det var i gamla dar. Men ett så-
dant steg kan väl knappast gillas av president Truman efter hans ovan
citerade tal till de asiatiska folken, där han lovat dem all möjlig hjälp
att vinna sin självständighet.
Vad det kommunistiska Kinas ställning gentemot de berörda problemen beträffar, har den redan skymtat här och var i det ovanstående,.
men det är väl värt att söka precisera den, särskilt efter det senaste
dramatiska ingripandet i Korea. Ända från krigets början där intog
naturligtvis de kinesiska kommunistledarna en sympatisk inställning
gentemot den nordkoreanska folkdemokratiska regeringen, och det har
i ett föregående nummer av denna tidskrift påpekats att Mao Tse-tung
hade både vilja och förmåga till ett effektivt militärt ingripande. Det
har också flera gånger både från Peking och Moskva förkunnats att de
kinesiska kommunisterna icke kunde stillasittande åse hur grannstaten invaderades av de imperialistiska makterna, som de kallades för.
Men det var just ingen som tog detta riktigt på allvar, inte ens general
Mae Arthur, som tydligen inte trodde på att kineserna skulle våga sig
på ett aktivt ingripande med den nordkoreanska armens öde framför
ögonen. Han har ju med berättigad stolthet kunnat rapportera att
praktiskt taget hela den nordkoreanska armen var tillfångatagen, förintad eller upplöst, men nu finner han sig plötsligt inför en ny fiende,
väl beväpnad, ledd och utbildad, och med en oerhörd numerisk överlägsenhet. Vad konsekvenserna av detta blir, är för närvarande omöjligt
att förutse, men det är alldeles tydligt att man i USA ser mycket all- ”arligt på saken.
Det har även nyligen rapporterats att kinesiska kommunisttrupper
börjat att aktivt deltaga i kriget i Indokina, ehuru några definitiva bevis därvidlag ej än framlagts. Tar man vidare i betraktande den nyligen startade expeditionen till Tibet, så är det alldeles klart att det
kommunistiska Kina nu tagit masken från ansiktet och gett sig in på
en väg, som leder till vad president Truman kallat för kommunistisk
imperialism i Asien. Hans ovan berörda tal var riktat till de asiatiska
folken, främst det kommunistiska Kina, men det har tydligen förklingat fullkomligt ohört.
7.11.1950.
Inhiberad På tröskeln till storstrejk lyckades arbetsmarknadsorgastorstrejk. nisationerna i Finland med en statlig kommission som
medlare helt överraskande finna en formel, som i princip tillfredsställde vardera parten. I skrivande stund har ett av de viktigaste
fackförbunden, träarbetarnas, återgått till arbetet, metallfacket väntas
återuppta arbetet om några dagar. Kommunistpressen rasar, som
väntat var, och hotar med separataktioner och med »de arbetande
massornas samlade tryck» kommer man att försöka inverka på LO:s
representantskap när detta om några dagar skall omrösta om med- 540
-.,.., ______——-
Dagens frågor
lingsförslaget, en omröstning som får anses vara en ren formalitet
då den socialdemokratiska majoriteten står bakom förslaget. Också
om fullständigt lugn ännu inte råder på arbetsmarknaden, kan generalstrejken under alla omständigheter anses vara avskriven.
Den nya formeln, som förde underhandlingarna ur återvändsgränden, innebär i princip en övergång till ett nytt avlöningssystem, som
tycks medföra en avsevärd förenkling av det hittills rådande. I stället
för minimilöner skall normlöner utbetalas, där – beroende på arbetets
karaktär – en förskjutning av högst 10 procent nedåt och högst
l::i procent uppåt skall tillåtas. Man slipper därigenom den nuvarande
anomalin med minimilöner som kompletteras med upp till åtta tillägg
av varierande karaktär, dyrortstillägg, kallortstillägg, olika indextillägg m. m.
Det gick en suck av lättnad genom Finlands press när budskapet
om att generalstrejken inte skulle bli av – n. b. den borgerliga och
socialdemokratiska. Det var den första reaktionen. Den andra var
mera eftertänksam trots att man på regeringshåll hade uttalat sin
tydliga tillfredsställelse över lösningen. Högerorganet Usi Suomi
fruktar för en allmän lönestegring i metallbranschen med inemot
20 procent, på andra håll nöjer man sig med att påpeka att det är
för tidigt att uttala sig om konsekvenserna för landets ekonomiska
liv så länge underhandlingarna inom de olika branscherna inte slutförts. Vilket givetvis är alldeles riktigt.
strejkerna ha emellertid redan stått landet dyrt. Flera miljoner arbetstimmar ha gått förlorade, arbetarna ha förlorat några miljarder i arbetsförtjänst – 3 miljarder uppges det ·- krigsskadeståndsleveranserna och övriga avtalsenliga varuleveranser ha släpat efter.
l fråga om krigsskadeståndet innebär det avsevärda böter – huruvida Sovjet i år som under tidigare år skall efterskänka dem, beror
väl både på den utrikespolitiska och den inrikespolitiska situationen.
På längre sikt får arbetskonfliktens lösning betraktas som en seger
för regeringslinjen eller snarare för den politiska och ekonomiska
samarbetstanken. Den innebär ett närmande mellan riksdagens två
största partier, agrarerna (bondeförbundet) och socialdemokraterna,
som, med tanke på den tidigare skarpa antagonismen dem emellan, är
synnerligen glädjande. Den visar också en tillnyktring på socialdemokratiskt håll i fråga om ekonomiskt tänkande eller snarare det uppenbara i att kampen mot kommunismen inte utan men för landet kan
föras genom att försöka konkurrera ut den yttersta vänstern enligt
dennas eget aktionsrecept. Också om det skedda säkert inte är socialc!.emokratins sista försök att använda sin maktställning i det ekor~omiska livet som ett vapen i den politiska maktkampen, är det
otvivelaktigt ett steg i rätt riktning.
Skatt på kon- Inflationsfaran har under de senaste månaderna ryckt
solidering. oss allt närmare in på livet. Jämsides med de kraftiga
internationella prisstegringarna, som via utrikeshandeln återverkar
även på vår marknad, kommer våra egna inflationsdrivande krafter
541
… •,
Dagens frågor
— främst på den våldsamma ansvällningen av statsbudgeten och disproportionen mellan tillgång och efterfrågan på arbetsmarknaden.
Detta läge inbjuder lätt bl. a. till en spekulativ forcering av investeringar och lagerökningar, varigenom prisrörelserna tendera att förstärka sig själva. En extra lockelse till dylik investeringsverksamhet
ligger samtidigt i den utomordentligt tyngande bolagsskatten, som ju
för närvarande inkl. kommunalskatt rör sig om 50%. Nyinvesteringar
betyda nya objekt för avskrivningar vid inkomsttaxeringen och avskrivningar betyda ett – åtminstone temporärt – nedbringande av
den vinst, ur vilken det allmänna eljest skulle ha tagit 50% i skatt.
Omvänt kan detta uttryckas så att stat och kommun bidra med 50%
till den enskilda investeringsverksamheten, i den mån denna ger anledning till ökade skattefria avskrivningar. Utan tvivel ha dessa förhållanden redan nu medverkat till att investeringar kommit till stånd
som, skattetänkandet förutan, icke skulle tett sig på långt när lika angelägna eller lockande.
I ett läge, då det med hänsyn till inflationsrisken är nödvändigt
utt hålla all investeringsverksamhet inom snäva gränser, måste det
vara särskilt angeläget att söka stävja investeringar av det här angivna slaget. Det logiskt riktiga härvidlag vore givetvis att sänka
bolagsskatten till en mera rimlig nivå och härigenom minska den
lockelse till ekonomiskt mindre betingade investeringar, som den nuvarande beskattningen frammanar. Inom finansdepartementet har
man emellertid valt andra vägar att söka komma till rätta med problemet. Sålunda har man genom de nyligen genomförda kreditrestriktionerna sökt att bromsa upp de lånefinansierade investeringarna,
och beträffande den betydande del av investeringsverksamhet och
lagerökningar, som sker genom självfinansiering inom företagen
själva, har inom departementet utarbetats förslag till en ny skatt, som
skall ha samma uppbromsande syfte. Förslaget går som bekant ut
på att nybildning av dolda reserver, dvs. avskrivningar, som äro
större än vad som betingas av förslitning eller värdeförsämring,
skola bestraffas med en extra 20-procentig statlig s. k. investeringsskatt.
Man kan i viss mån förstå de motiv som legat bakom detta nya
skatteförslag. staten känner sig klämd mellan tvenne sköldar. A ena
sidan har man att brottas med uppenbara skadeverkningar av en alltför hög bolagsbeskattning. A andra sidan kräver statskassan- framför allt med hänsyn till de växande kraven för försvarsändamål :……..
ytterligare inkomster utöver dem, som nuvarande beskattning inbringar. Den naturliga vägen att komma till rätta med det första
ledet i ekvationen, dvs. att sänka bolagsbeskattningen, strider mot
möjligheterna att komma till rätta med det senare ledet. I detta läge
har man trott sig finna Columbii ägg genom att föreslå en extra
straffskatt på skadeverkningarna av den alltför höga skatt, som redan
finns. Eller med andra ord: eftersom den nuvarande bolagsbeskattningen lockar till investeringar, som möjliggör avskrivningar, genom
vilka skatten åtminstone temporärt undgås, så har man nu velat lägga
en särskild skatt på avskrivningarna.
542
–
Dagens frdgor
Förslaget har sedan- och med all rätt- blivit synnerligen illa åtgånget i remissyttrandena. Det är en uppenbar nödlösning, som skär
allt över en kam och drabbar den nyttiga och önskvärda investeringsverksamheten lika mycket som den mindre önskvärda. På sitt sätt ger
det en god illustration till hur fasthållandet vid en från början felaktig politik – i detta fall den alltför höga bolagsbeskattningen – leder
till skadeverkningar, som kräva motåtgärder, vilka i sin tur alstra
nya skadeverkningar osv. Huruvida förslaget, den nedgörande remisskritiken till trots, kommer att föreläggas riksdagen, är i skrivande
stund obekant. Det enda man tillsvidare har att hålla sig till är finansministerns yttrande i remissdebatten, att han kommer att framlägga
förslaget inte som skattebetalarna vill ha det utan som myndigheterna
vill att det skall se ut. Eftersom även flertalet remissmyndigheter
ställt sig starkt avvisande mot förslaget är det svårt att med ledning
av detta yttrande dra någon slutsats om vad riksdagen eventuellt kommer att få sig till livs.
Att läget är allvarligt och kräver extraordinära åtgärder kan icke
bortresoneras. I den mån dessa åtgärder äro noggrant genomtänkta
och vägda mot andra alternativa åtgärder så bör man acceptera dem,
även om de kunna vara en besk medicin att ta in. Men man har en
bestämd känsla av att statsledningen tror sig kunna slippa denna avvägning genom att hanka sig fram med tillfälliga improvisationer
på de mest iögonfallande punkterna. Vad som i realiteten behövs och
blir alltmera angeläget är en verklig omprövning av våra samhällsekonomiska problem i hela deras vidd och vid en sådan blir det inte
bara eller kanske ens i främsta rummet den enskilda sektorn som
kommer i brännpunkten utan väl så mycket frågan om statens räntepolitik, om statens skattepolitik och – inte minst – om de inflationsdrivande krafter, som ligga i en fortsatt ansvällning av statsbudgeten.
543
Två böcker om Kyrkokonst
KYRKA och KYRKOSKRUD
Av Ragnar Stenberg
»Epokgörande såsom den första handboken av detta slag på svenska.•
Prof. Gerda Boethius i Svenska Dagbladet.
150 illustr. 392 sidor. Häft. 17: so, inb. 21:-
ALTARE och FUNT
Av Olle Käl/ström
•Till dels har Källström återupptäckt medeltiden åt oss. Bilderna här äro några av de
vackraste man kan finna i vår moderna bokkonst.•
Landsantikvarie Nils Sundquist i Upsala Nya Tidning.
96 helsidesillustr. i djuptryck, s färgplanscher. Häft. 25: .:.._, inb. 40: -.
SVENSKA KYRKANS DIAKONISTYRELSES BOKFÖRLAG
PITZROY
MACLEAN
•• ••
AVENTYR l OSTER
•Det är säkert den friskaste bok som hittills skrivits om det stora krigets dagar. Han
berättar därom utan ett ord av förhävelse men däremot med många stänk av galghumor och ett osvikligt gott humör. En mycket läsvärd bok.> Hugo Björk i St. T.
Pris häft. 16: 50, inb. 21: 50
En NORSTEDTS bok
–