Penningpolitiken åter till heders
1950
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PENNINGPOLITII(EN
ÅTER TILL HEDERS
UNDER år 1950 har världen fått bevittna en markant omsvängning i uppfattningen om de penningpolitiska medlen. Dessas nedvärdering vinner inte längre samma gehör som tidigare, vilket
tydligt kommer till synes i antalet förändringar av räntesatserna
under innevarande år. I inte mindre än 12 länder har diskontot
justerats, varav i sänkande riktning i tre, nämligen Frankrike,
Italien och Salvador. Det har emellertid höjts förutom i Sverige
i några av världens ekonomiskt viktigaste länder såsom Förenta
staterna, Kanada och Västtyskland. I våra grannländer höjde
Danmarks nationalbank den 4 juli i år diskontot från 31/z till
41;2 procent och därefter än en gång den 2 november med en halv
procent till 5, och Finlands bank den 3 november från 5% till
7% procent, medan det i Norge sedan den 9 januari 1946 förblivit
oförändrat 21;2 procent. Vi få nu uppleva det intressanta, att det
klart borgerligt styrda Schweiz har världens lägsta diskonto, 11;2
procent, och en effektiv genomsnittsavkastning på långa statsobligationer av för närvarande 2,7 procent. En allmänt sparvänlig
politik och frånvaron av konfiskatorisk kapitalbeskattning har tillförsäkrat landet stabilt låga räntor, vilket bland annat manifesteras av ett sedan den 26 november 1936 oförändrat diskonto.
När Sveriges riksbank den 30 november beslöt att höja diskontot från 21;2 till 3 procent, saknade den alltså inte utländska föredömen, vilket bör i någon mån ha gjort det lättare att taga det
avgörande steget. Den tekniskt rörliga ränta, som i slutet av juli
infördes i samband med obligationsköpens inställande, blev således
kortvarig. Den visade sig mycket snart vara behäftad med allvarliga just tekniska brister, i det att den gav upphov till starka
spänningar i hela räntestrukturen, vilka kunde utjämnas blott genom återgång till den tidigare förda politiken eller genom en allmän räntehöjning. Valet kunde knappast träffas annorlunda än
som skedde. Bankofullmäktige försäkra emellertid, att det endast
är fråga om en tillfällig åtgärd, och att riksbanken åter kommer
545
,; ·.
Penningpolitiken åter till heders
att sänka räntan, så snart möjlighet därtill ges. Hur pass tillfällig
räntehöjningen blir, ligger dock helt i framtidens dunkel. Bostadsstyrelsens chef, som tillika är suppleant för bankofullmäktiges
ordförande, har redan talat om en varaktighet av ett par år.
Inte minst blir det i praktiken bostadsfinansieringen, som träffas av räntehöjningen. Inteckningsräntorna kunna inte undgå att
följa med uppåt, men alltjämt är det en öppen fråga, i vilken utsträckning staten kommer att med skattemedel subventionera bort
fördyringen. I alla händelser kommer bostadskostnaden i nybyggda hus att stiga till följd av väntade stegringar i arbets- och
materialkostnaderna. Skulle staten emellertid påtaga sig den höjda
kapitalutgiften i nybyggda hus, såsom den redan har gjort i förväg genom räntegarantien till under 40-talet byggda hus, måste
skattebetalarna återigen skjuta till nya pengar för subventioner.
Samtidigt som nu äntligen allvarliga ansträngningar göras att avskaffa dessa på jordbrukets produkter och vissa importvaror, dyka
nya krav upp på andra områden. För hela läget på bostadsmarknaden betyder räntehöjningen en ytterligare komplikation utöver
den, som de ständigt stigande produktionskostnaderna skapa för
förhållandet mellan de låsta, tidigare reglerade hyrorna och de
nya, vilka i sin tur efter hand snart nog tillhöra den förra kategorien. Man vill dock hoppas, att åtgärder verkligen vidtagas för
att så småningom utjämna spänningen mellan hyrorna i olika hus,
utan att det sker över statskassan i vare sig den ena eller den andra
riktningen.
Hur den framtida utvecklingen på penning- och kapitalmarknaden kan komma att påverka den nu höjda räntenivån, är ytterst
vanskligt att bedöma. Emellertid kan inte bortses från att det
statsfinansiella läget undergått och alltjämt förefaller att undergå
en påtaglig försämring. statsinkomsterna ha sjunkit under budgetåret 1949/50, och särskilt är detta fallet med inkomstskatten, som
fallit tillbaka med hela 13 procent mot året dessförinnan, om hänsyn tages till förskjutningarna i kvarskatteuppbörden. 1947 års
olyckliga skattelagar och uppbördsförordningen börja alltmer
mogna för en grundlig revision. Trots de ärliga ansträngningar,
som göras att spara, torde statsutgifterna fortsätta att stiga. Bland
annat gör det oroliga tidsläget försvarets stärkande ofrånkomligt,
och statstjänstemännens löner måste regleras. Det är därför ovisst,
om driftbudgeten, som för budgetåret 1949/50 var underbalanserad
med 163 milj. kr., kommer att balansera innevarande budgetår.
Därtill komma utgifterna för statens mycket stora investeringar.
546
Penningpolitiken åter till heders
Dess lånebehov kan under sådana förhållanden snarare väntas
stiga än sjunka. I alla händelser är det av en mycket betydande
storleksordning. Frågan är då, från vilka håll det kan i konkurrens med kommunernas och bostadsproduktionens efterfrågan
täckas. Det naturliga vore, att, såsom fallet varit under tiden från
september 1949 till oktober 1950, exporten finge lämna sitt bidrag
i form av ett valutatillflöde, vilket förvandlas i placeringssökande
pengar. Vidare kan man blott hoppas, att de nu höjda men alltjämt synnerligen låga inlåningsräntorna måtte bidraga till ökat
sparande. En förutsättning härför är också, att spararna kan hysa
förtroende för statsmakternas strävanden att bekämpa inflationen. Däremot får man hoppas, att staten inte måtte frestas att
återigen falla tillbaka på sedelpressarna för att täcka sitt penningbehov. Det kan inte undgå att väcka oro, att riksbanken i år
redovisar en större statspappersportfölj än föregående år, trots
att dess guld- och valutainnehav under samma tid ökat. Det är
följaktligen ännu så länge ovisst, om det nya ränteläget verkligen
motsvarar ett naturligt marknadsläge.
547
ÅTER TILL HEDERS
UNDER år 1950 har världen fått bevittna en markant omsvängning i uppfattningen om de penningpolitiska medlen. Dessas nedvärdering vinner inte längre samma gehör som tidigare, vilket
tydligt kommer till synes i antalet förändringar av räntesatserna
under innevarande år. I inte mindre än 12 länder har diskontot
justerats, varav i sänkande riktning i tre, nämligen Frankrike,
Italien och Salvador. Det har emellertid höjts förutom i Sverige
i några av världens ekonomiskt viktigaste länder såsom Förenta
staterna, Kanada och Västtyskland. I våra grannländer höjde
Danmarks nationalbank den 4 juli i år diskontot från 31/z till
41;2 procent och därefter än en gång den 2 november med en halv
procent till 5, och Finlands bank den 3 november från 5% till
7% procent, medan det i Norge sedan den 9 januari 1946 förblivit
oförändrat 21;2 procent. Vi få nu uppleva det intressanta, att det
klart borgerligt styrda Schweiz har världens lägsta diskonto, 11;2
procent, och en effektiv genomsnittsavkastning på långa statsobligationer av för närvarande 2,7 procent. En allmänt sparvänlig
politik och frånvaron av konfiskatorisk kapitalbeskattning har tillförsäkrat landet stabilt låga räntor, vilket bland annat manifesteras av ett sedan den 26 november 1936 oförändrat diskonto.
När Sveriges riksbank den 30 november beslöt att höja diskontot från 21;2 till 3 procent, saknade den alltså inte utländska föredömen, vilket bör i någon mån ha gjort det lättare att taga det
avgörande steget. Den tekniskt rörliga ränta, som i slutet av juli
infördes i samband med obligationsköpens inställande, blev således
kortvarig. Den visade sig mycket snart vara behäftad med allvarliga just tekniska brister, i det att den gav upphov till starka
spänningar i hela räntestrukturen, vilka kunde utjämnas blott genom återgång till den tidigare förda politiken eller genom en allmän räntehöjning. Valet kunde knappast träffas annorlunda än
som skedde. Bankofullmäktige försäkra emellertid, att det endast
är fråga om en tillfällig åtgärd, och att riksbanken åter kommer
545
,; ·.
Penningpolitiken åter till heders
att sänka räntan, så snart möjlighet därtill ges. Hur pass tillfällig
räntehöjningen blir, ligger dock helt i framtidens dunkel. Bostadsstyrelsens chef, som tillika är suppleant för bankofullmäktiges
ordförande, har redan talat om en varaktighet av ett par år.
Inte minst blir det i praktiken bostadsfinansieringen, som träffas av räntehöjningen. Inteckningsräntorna kunna inte undgå att
följa med uppåt, men alltjämt är det en öppen fråga, i vilken utsträckning staten kommer att med skattemedel subventionera bort
fördyringen. I alla händelser kommer bostadskostnaden i nybyggda hus att stiga till följd av väntade stegringar i arbets- och
materialkostnaderna. Skulle staten emellertid påtaga sig den höjda
kapitalutgiften i nybyggda hus, såsom den redan har gjort i förväg genom räntegarantien till under 40-talet byggda hus, måste
skattebetalarna återigen skjuta till nya pengar för subventioner.
Samtidigt som nu äntligen allvarliga ansträngningar göras att avskaffa dessa på jordbrukets produkter och vissa importvaror, dyka
nya krav upp på andra områden. För hela läget på bostadsmarknaden betyder räntehöjningen en ytterligare komplikation utöver
den, som de ständigt stigande produktionskostnaderna skapa för
förhållandet mellan de låsta, tidigare reglerade hyrorna och de
nya, vilka i sin tur efter hand snart nog tillhöra den förra kategorien. Man vill dock hoppas, att åtgärder verkligen vidtagas för
att så småningom utjämna spänningen mellan hyrorna i olika hus,
utan att det sker över statskassan i vare sig den ena eller den andra
riktningen.
Hur den framtida utvecklingen på penning- och kapitalmarknaden kan komma att påverka den nu höjda räntenivån, är ytterst
vanskligt att bedöma. Emellertid kan inte bortses från att det
statsfinansiella läget undergått och alltjämt förefaller att undergå
en påtaglig försämring. statsinkomsterna ha sjunkit under budgetåret 1949/50, och särskilt är detta fallet med inkomstskatten, som
fallit tillbaka med hela 13 procent mot året dessförinnan, om hänsyn tages till förskjutningarna i kvarskatteuppbörden. 1947 års
olyckliga skattelagar och uppbördsförordningen börja alltmer
mogna för en grundlig revision. Trots de ärliga ansträngningar,
som göras att spara, torde statsutgifterna fortsätta att stiga. Bland
annat gör det oroliga tidsläget försvarets stärkande ofrånkomligt,
och statstjänstemännens löner måste regleras. Det är därför ovisst,
om driftbudgeten, som för budgetåret 1949/50 var underbalanserad
med 163 milj. kr., kommer att balansera innevarande budgetår.
Därtill komma utgifterna för statens mycket stora investeringar.
546
Penningpolitiken åter till heders
Dess lånebehov kan under sådana förhållanden snarare väntas
stiga än sjunka. I alla händelser är det av en mycket betydande
storleksordning. Frågan är då, från vilka håll det kan i konkurrens med kommunernas och bostadsproduktionens efterfrågan
täckas. Det naturliga vore, att, såsom fallet varit under tiden från
september 1949 till oktober 1950, exporten finge lämna sitt bidrag
i form av ett valutatillflöde, vilket förvandlas i placeringssökande
pengar. Vidare kan man blott hoppas, att de nu höjda men alltjämt synnerligen låga inlåningsräntorna måtte bidraga till ökat
sparande. En förutsättning härför är också, att spararna kan hysa
förtroende för statsmakternas strävanden att bekämpa inflationen. Däremot får man hoppas, att staten inte måtte frestas att
återigen falla tillbaka på sedelpressarna för att täcka sitt penningbehov. Det kan inte undgå att väcka oro, att riksbanken i år
redovisar en större statspappersportfölj än föregående år, trots
att dess guld- och valutainnehav under samma tid ökat. Det är
följaktligen ännu så länge ovisst, om det nya ränteläget verkligen
motsvarar ett naturligt marknadsläge.
547