Är Magna Charta ett överskattat frihetsbrev

’ ·. ’.
ÄR MAGNA CHARTA
ETT ÖVERSKATTAT FRIHETSBREV?
Av fil. lic. LENNART BOHMAN
Nullus Iiber homo decetero capiatur vel imprisonetur aut
disseisiatur de aliquo libero tenemento suo vel libertatibus
vel liberis consuetudinibus suis, aut utlagetur, aut exuletur
aut aliquo alio modo destruatur, nec super eum ibimus, nee
super eum mittemus, nisi per legale judicium parium suorum,
vel per legem terre.
Nulli vendemus, nulli negabimus aut differemus rectum vel
justiciam.
Ingen fri man skall gripas eller sättas i fängelse eller
berövas sin besittningsrätt till någon fri jord eller berövas
sina friheter eller fria sedvänjor eller göras fredlös eller
landsförvisas eller på något annat vis fördärvas; ej heller
skola vi angripa honom eller sända andra emot honom
annat än efter laga dom av hans likar och enligt landets lag.
Till ingen skola vi sälja, ingen skola vi neka eller förhala hans rätt eller rättvisa.
Magna Charta ~ 29 (1225 års version).
»Det är i Magna Charta vi söka ursprunget till rätten till liv,
frihet, egendom och strävan efter lycka, så som dessa ting förstås
i 1900-talets anglosachsiska värld. Till Magna Charta spåra vi frihet från att fängslas och berövas egendom utan laga rättegång.
Den blev utgångspunkten för oss på vägen till jury-rättegång, till
habeas-corpus-skrivelsen, till lika och opartisk rättvisa, till beskattning med de styrdas samtycke, till näringsfrihet. Den bestred
’konungarnas gudomliga rätt’. Den ’återfödde friheten’ för den rike
och den fattige. Den tillbakavisade tanken, att domstolen skulle
följa konungens person, och bestämde, att domstolar skulle vara
öppna och lätt tillgängliga för alla. Den fastställde grundsatsen,
att straffet skall anpassas efter brottet, vare sig straffet är fängelse
eller böter. Den upprättade lagens överhöghet över härskarens
vilja eller nyck.»
560
A’r MagnaCharta ett överskattat frihetsbrev?
Dessa ord ur en amerikansk tidning (Minneapolis Morning Tribune 18.6.1921) torde väl återge den populära uppfattningen om
Magna Chartas, det ojämförliga engelska frihetsdokumentets, vikt.
Från vår egen historia känna vi i många fall, hur en sådan okritisk
uppskattning i våra dagar har starkt reducerats som en följd av
fackmännens stränga granskning och ibland t. o. m. har förbytts i
sin motsats. En liknande omvärdering, »de-bunking», har Magna
Oharta blivit föremål för. De skiftande bedömningarnas pendel har
likväl tenderat att ånyo svänga över till en starkt positiv syn på
dokumentet, nu dock försiktigare och bättre underbyggd än den
apoteos, från vilken juristernas, statsvetarnas och historikernas
diskussion i frågan utgick.
Den engelske konungen Johan »utan land» (1199-1216) förlorade
mycken makt och prestige även i sitt eget rike genom upprepade
nederlag på kontinenten under kamp för de engelska konungarnas
ärvda besittningar i Frankrike. Hans skarpt antikyrkliga politik
ledde till att England belades med interdikt och att Johan som en
följd härav måste helt kapitulera inför påven och erkänna sig som
dennes vasall. Hans underkastelse gav honom hädanefter påvens
stöd, men denna allians mellan två autokrater tycktes vådlig för
både den engelska nationens och den engelska kyrkans frihet. Härigenom skärptes den motsättning mellan Johan och hans undersåtar, som uppkommit redan genom hans beskattning av alla samhällsklasser och hans krav på feodaladelns krigstjänst på kontinenten, liksom genom hans ingrepp i den traditionella feodala
rättskipningen. Genom sin oskickliga politik omöjliggjorde han en
upprepning av föregående århundrades allians mellan konung,
kyrka, borgare och allmoge mot den ordningsupplösande feodaladeln. I stället mötte han en enig koalition av baroner, småvasaller,
borgare, präster och odalbönder, som i juni 1215 tvang den lagbrytande konungen att underskriva Magna Oharta, som innehåller
en detaljerad uppräkning av undersåtliga fri- och rättigheter och
klart ställer konungen under lagen. Baronerna i upprorets ledning
kunde inom folket räkna med allas sympati och mångas aktiva
medverkan. Johans vanstyre hade enat emot honom två vanligen
motsatta intressen, det framstegsvänliga partiet och det reaktionära. Framstegspartiet stod under ledning av de adelsmän, som
gillade den effektivisering av kronans förvaltning, som nåtts genom den starka kungamaktens reformer under senare delen av
1100-talet, medan reaktionärerna voro de som motsatte sig alla
kronans ingrepp, särskilt i den privata feodala rättskipningen.
561
Lennart Bohman
Vardera gruppens inflytande kan utläsas ur skilda paragrafer i
Magna Charta.
Johans försök att med påvens stöd snart annullera överenskommelsen ledde till en väpnad konflikt, som dock löstes genom kungens
död 1216. Den omyndige tronföljarens rådgivare bekräftade då
frivilligt den charta, som hade avtvungits den ovillige Johan. De
accepterade som förmyndarregeringens rättesnöre dess huvudsakliga principer, samtidigt som de mest ytterliggående och kränkande
inskränkningarna i konungamakten bortföllo vid denna revision.
Från att ursprungligen ha varit ett krisedikt blev Magna Charta
nu mer av normal lagstiftning. Sin definitiva redaktion erhöll
dokumentet år 1225, och det är i denna senare form det åberopas
och bekräftas under de fyra följande århundradena.
Dokumentets namn var tidigast Charta de libertatibus (Anglirn),
men parallellt därmed började snart brukas dess nuvarande beteckning; uttrycket den stora chartan innebar ursprungligen ej en
värdering av dess vikt utan blott en särskillnad från ett annat
samtida, mindre omfångsrikt frihetsbrev. Vissa viktiga principer i
MagnaCharta ligga senare till grund för stadganden i Petition of
Right 1628 vid början av det engelska folkets konflikt med de
stuartska konungarna samt i Bill of Rights 1689 vid denna konflikts slutliga lösning. Vi återfinna dem även under 1700-talet i
deklarationer om de naturliga rättigheterna samt i franska och
amerikanska författningar. Häri ligger en förklaring till det
starka intresset för Magna Charta bland amerikanska forskare.
Det fascinerande i Magna Charta-frågan är alltså dess dubbla
problem. Det ena gäller situationen vid tillkomsten, dvs. en tidsbestämd episod i en feodalstats inre tvister. Det andra rör chartans
tillämpning under 700 år. De skiljaktiga meningarna om Magna
Charta bero naturligtvis delvis på att kända källor ha nygranskats
och omvärderats och att nya källor ha dragits fram. Men de äro
delvis en följd av att forskningsintresset växelvis har inriktats på
situationen omkring 1215 och på chartans därav oberoende tillämpning under följande sekler.
Med få och föga uppmärksammade undantag voro historikerna
alltifrån 1600-talets senare hälft ense i sin höga uppskattning av
Magna Charta, och kulmen härvidlag nåddes med 1800-talets stora
liberala historiker. Som representativa kunna citeras Creasys ord,
att Magna Charta tjänade »att giva och garantera fullt skydd till
egendom och person för varje mänsklig varelse, som andas engelsk
562
ÄrMagna Charta ett överskattat frihetsbrev?
luft», och stubbs sammanfattning: »Englands hela konstitutionella
historia är föga mer än en kommentar till Magna Charta.»
En begynnande kritik möter man hos de engelska rättshistorilmrna Maitland och Pollock samt den franske historikern PetitDutaillis. Genombrottet och samtidigt höjdpunkten för den negativa synen på Magna Charta nås med Edward J enks uppsats »The
Myth of Magna Charta» (Independent Review 1904) och fullföljes
särskilt i flera arbeten av Petit-Dutaillis. En delvis liknande grundsyn har också det dittillsvarande huvudarbetet om Magna Charta,
William S. McKechnies »Magna Carta. A Commentary on the
Great Charter of King J ohm (1905, rev. uppl. 1914; anmäld i
Nordisk Tidskrift 1915), som dock samtidigt modifierar den ytterliggående kritiken. Enligt denna uppfattning går beundran för
MagnaCharta ej längre tillbaka än till Jakob I:s och Karl I:s tid,
då juristen, historikern och politikern Edward Coke i parlamentets
kamp mot stuartarnas enväldesanspråk drog fram den gamla fetischen Magna Charta, som då sedan århundraden varit död och
bortglömd; härigenom skapades »myten om Magna Charta». Dess
aktualisering på 1600-talet gåve den en helt annan karaktär och
syftning än dess ursprungliga, som vore helt bestämd av trånga
feodala klassintressen. Den vore intet nationellt storverk utan
uppfylld av barnsliga och anarkistiska ideer, främst en ståndsegoistisk reaktion mot kungamaktens nya och riksgagnande reformer.
»Leur ideal etait dans le passe», sammanfattar Petit-Dutaillis
kärvt. Väl ville man undanröja aktuella missbruk, men man syftade ej till att skapa en konstitutionell regim grundad på nationell
enighet; senare konstitutionella principer och institutioner ha med
orätt förts tillbaka på Magna Charta. När det i den berömda § 29
talas om lex terrro, »landets lag», avses ej den engelska sedvanerätten, common law, utan reaktionärt feodala bevismedel såsom
ed, tvekamp och gudsdom. Liber homo, »fri man», syftar ej på
varje friboren engelsman utan blott på de i kvalificerad mening
fria, baronerna. Böndernas skydd för sin jord gällde bara mot
kungliga domstolar, ej mot feodalherrarnas egna. Libertates vore
alltså baronernas frihet från kunglig kontroll och frihet att förtrycka underlydande. De allierade samhällsgrupperna vunno alltså
föga på denna aristokratiska klasslagstiftning: »den stora massan
av engelska bönder skyddades genom Magna Charta enbart på
grund av att de utgjorde värdefulla tillgångar för sina herrar,
såsom lösören tillhörande ett gods, ej såsom medlemmar av ett
fritt engelskt samhälle» (McKechnie).
563
Lennart Bohman
1800-talsforskarna hade gått för långt i att läsa in sin tids liberala, parlamentariska och demokratiska ideer i Magna Charta.
Då kritiker som Jenks och Petit-Dutaillis ej funnit dessa ideer
beaktade vid chartans tillkomst 1215, ha de ej heller velat se den
som en utgångspunkt för utvecklingen efter dessa linjer. Detta
något anakronistiska betraktelsesätt undgår redan McKechnie. Vid
sidan av sitt konstaterande av chartans huvudsakliga feodala karaktär, ser han den nämligen som början på utvecklingen mot
engelsk konstitutionalism. Dess positiva betydelse för samtiden
finner McKechnie påtaglig. Men den vilade på något rakt motsatt
det som har skapat chartans sentida rykte och varaktiga betydelse:
den var ingen allmän frihets- eller rättighetsförklaring utan innehöll konkreta och praktiska bestämmelser, som erbjödo »a present
help for present ills». Själva dess klara definitioner skyddade de
svaga i samhället, varför den – avsiktligt eller oavsiktligt –
blev ej endast feodaladeln till gagn. Hela chartans värde var större
än de enskilda paragrafernas, ty huvudsaken var, att konungen
erkände sig stå under lagarna och ej vara obunden av dem, så som
den romerska rätten uttryckte med satsen »princeps legibus solutus
est». Den blev också ett prejudikat på att man kunde och borde
motsätta sig konungens kränkningar: vad en gång hänt, kan ske
ånyo. Upprorets framgång innebar, att 1100-talets styrkebalans
inom landet rubbades: baronerna sökte hädanefter kontrollera och
ej längre avskaffa den kungliga centralmakt, vars nödvändighet
de ej kunde förneka, och just häri ligger ett konstitutionellt element. McKechnie finner samtidigt, att chartans värde delvis låg
på det känslomässiga planet: den blev »a battle cry for future ages,
a banner, a rallying point, a stimulus to the imagination».
McKechnie betonar även de positiva dragen i 1600-talsforskarnas
visserligen ohistoriska strävan att återuppväcka den bortglömda
chartan till nytt liv, skapandet av »myten om Magna Charta».
Magna Chartas storhet ligger därför ej så mycket i vad den var
för sina skapare 1215, som i vad den småningom blev för de politiska ledarna, domarna och advokaterna samt hela massan av
engelsmän i senare tider, en talisman mot nationell olycka och en
drivkraft till konstitutionella framsteg.
»Bildstormarnas» negativa syn på Magna Chartas betydelse har
senare utsatts för vidare motkritik, tesen om chartans feodala
upphov och innebörd har ej avförts men väl modifierats. Inom den
rika litteraturen märkes essaysamlingen »Magna Carta Commemoration Essays» (1917). Powicke anser där, att man ej tillräckligt
564
Är MagnaCharta ett överskattat frihetsbrev?
har uppmärksammat det faktum, att Magna Charta ej var ett
baronmanifest utan ett omsorgsfullt redigerat uttryck för en
överenskommelse, i vilken deltogo kyrkomän, stadsborgare och
statsmän med lång erfarenhet av offentlig politik. Han menar, att
ej heller stormännen torde ha undervärderat den frie bondens och
den frie arrendatorns växande betydelse i det engelska samhället;
rikets fara i händelse deras lagliga eller ekonomiska ställning ej
skyddades bör ha stämt till solidaritet. Vinogradoff och Powicke
göra sannolikt, att kritiken på två punkter har feltolkat den centrala§ 29: lex terrre bör ej ha avsett speciellt feodalrätten med dess
föråldrade bevismedel; Iiber homo torde ha omfattat undervasaller
och självägande bönder likaväl som baroner. Framför allt har
forskningens intresse förskjutits från 1215 års situation till chartans successiva utveckling till att bli ett uttryck för en allmänt
medborgerlig frihetsuppfattning. Denna förändring till förmån för
allt bredare samhällslager belyser Vinogradoff med en bild: en i
vatten fallande sten framkallar automatiskt vidare och vidare
cirklar på ytan.
Stark tilltro till chartans vikt präglar de senaste arbeten, som
ha sysslat med den, t. ex. Radins »The Myth of Magna Carta» (i
Harvard Law Review 1947) och Corwins »Liberty against Government» (1948; båda anmälda av· H. Tingsten i DN 22.3.1949). Det
viktigaste nyare bidraget till Magna Charta-forskningen är ett
arbete i två volymer av Faith Thompson: (I) The First Century of
Magna Carta. Why It Persisted as a Document. och (II) Magna
Carta. Its Role in the Making of the English Constitution 1300—
1629 (1925, 1948). Dess första del inledes med orden: »Det har länge
erkänts, att Magna Chartas sanna storhet ligger i dess historia
efter 1215», och arbetet sysselsätter sig också föga med dokumentets
tillkomst och de därmed förknippade problemen. Dess syftning
framgår av de båda delarnas ovan nämnda underrubriker. Det är
således ej som McKechnies bok främst en systematisk tolkning
paragraf för paragraf av dokumentets ursprungliga innebörd utan
en redogörelse för dess praxis under fyra århundraden, för dess
utveckling från en förteckning över friheterna i ett feodalt samhälle till en garanti för friheten i en demokratiserad medborgarstat. Författaren söker besvara ett antal inledningsvis uppställda
frågor: Hur kom det sig, att Magna Charta förblev i kraft, när
andra liknande dokument i och utom England glömdes~ Varför
värdesatte man så högt, att Magna Charta iakttogs och många
565
·;·~
Lennart Bohman
gånger formellt bekräftades~ Vad betyddeMagna Charta i engelsmännens vardagsliv~ Kan man under tidigare sekler återfinna
1600-talsforskarnas åsikter~
En kortfattad uppräkning av några av de källor, som författaren
har använt för sin undersökning, ger en föreställning om de olikartade sammanhang, vari Magna Charta figurerade: domstolshandlingar; lag- och statutsamlingar; centralförvaltningens och
stiftens registraturer; juridiska föreläsningar, handböcker, uppslagsböcker och småskrifter; annaler; rikskrönikor och lokalkrö-
nikor; Londons o. a. städers handlingar; protokoll och dagböcker
från parlamentet; politiska visor; privatbrev; boktryckerihistoria.
Det viktigaste resultatet av Thompsons undersökning äro de otaliga bevisen för att Magna Charta aldrig föll i glömska, så som
man tidigare trott, under de mellanliggande seklen före dessa renässans under stuarttiden. Dess aktualitet vidmakthölls på många
vis. Främst böra nämnas de talrika parlamentsbekräftelserna under medeltiden och chartans ständiga åberopande vid domstolarna.
Vissa paragrafer upprepades, utvidgades och omtolkades i senare
statuter; den allt vanligare titeln på statutsamlingar »Magna
Charta och andra statuter» visar, att Magna Charta började tjäna
som förebild. Aktualiserande verkade också chartans samband med
skogslagstiftningen, särskilt den nära samtida Forest Charta från
1217, samt lagstiftningen rörande kyrkans friheter, vilka även
avhandlasiMagna Charta. Intryck måste också ha gjorts av kyrkans flera gånger infriade löfte att bannlysa dem som bröto mot
chartans stadgar. Likaså de noggranna bestämmelserna om Magna
Chartas regelbunda offentliga uppläsning på latin och senare
engelska i kyrkor och domstolar ute i bygderna, för att ingen
skulle kunna påstå sig okunnig om innehållet; författaren påpekar
fyndigt, att även om latinläsningen för lekmännen troligen ej var
särskilt »instructive», var den säkert »impressive». Chartan åberopades av enskilda personer vid petitioner till parlamentet och
av städer och köpmän, både engelska och utländska, vid ekonomiska
privilegietvister. Wiclif föreslog, att engelsk rätt, dvs. statuter och
Magna Charta, skulle ersätta den romerska rätten vid de juridiska
studierna i Oxford och Cambridge. Chartan gav visserligen ingen
garanti mot extraskatter, som avgjordes vid förhandlingar mellan
konung och ständerrepresentanter. Men den spelade en betydande
roll i köpslåendet vid dessa underhandlingar: skatter medgåvos
ofta i utbyte mot att kungen ånyo bekräftade chartan. Under intryck av denna chartans mångskiftande användbarhet avvisar för- 566
A”r MagnaCharta ett överskattat frihetsbrev?
fattaren J enks påstående, att »the demand for the Charter is still
raised, but chicfly as an ancient and stirring battle cry», och finner den i stället »far from seeming obsolete, archaic or obscure».
Magna Charta gav utförliga prov på skriven lag, som kungen
möjligen kunde kringgå eller misstolka men ej direkt motsäga.
Både intensivare och varaktigare än MagnaChartas övriga livsyttringar tyckes domstolstraditionen ha varit, både i mål som rörde
kronan och i enskildas tvistemål. Redan under 1300-talet hänvisas
oftare till § 29 (i 1225 års version; motsvarar §§ 39, 40 i 1215 års)
än till något annat stadgande i Magna Charta. I ett fall från denna
tid uttalar konungen: »Enär vissa av våra domare på Irland ha
arresterat, tagit och fängslat åtskilliga stora och små män på
Irland … efter eget behag och utan … laga rättegång och ha
kvarhållit dem i mörka fängelser och bundna i fjättrar, till dess
de som följd av tvång, fångenskap och tillfogade plågor betalade
böter och lösepenningar till domarna och dessas privata rådgivare … efter dessas godtycke, till dessas personliga fördel och ej
till vår, mot ordalagen i den Stora Chartan och våra övriga därpå
grundade statuter och mot lagen och seden i nämnda land; … vilja
vi och befalla vi orubbligt, att män som äro våra undersåtar på
inga villkor skola tagas eller fängslas av våra nuvarande irländska
domare eller dessas ställföreträdare utan … laga rättegång mot
ordalagen i ovannämnda charta och statuter samt lag och sed.»
Många av MagnaChartas detaljbestämmelser, som vid tillkomsten hade en konkret och begränsad innebörd, blevo med ändrade
samhällsförhållanden inaktuella och obsoleta. Visserligen visade
man ibland stor fyndighet, då det gällde att ge ett nytt innehåll
åt en given form, såsom då stadganden, som ursprungligen avsågo
falkjakt och flodnavigation, gjordes tillämpliga på fiskeskydd och
fiskerättigheter. Men i regel visade sig de generellt formulerade
paragraferna naturligt nog mest böjliga. Ibland visade sig detta,
då allmänt hållna klausuler med mycket vidsträckta anspråk för
särskilda samhällsgrupper kommo i alltför skarp konflikt med
samhällsutvecklingen. stadganden om kyrkans rättigheter kommo
att te sig reaktionära, riktade både mot folket och mot konungamaktens och centralmaktens tillväxt. Själva deras allmänna formulering dödade i det långa loppet deras effekt; ledningen i den
gradvis skeende omtolkning, som syftade till att göra föråldrade
stadganden up to date, togs småningom av parlamentet. I andra
fall gavs en given generell klausul ökad räckvidd, genom att den
kom att tillämpas på flera ting och flera människor; på så vis
567
Lennart Bohman
Charta fr. o. m. 1500-talets sista fjärdedel ånyo uppfattas som ett
slags grundlag; som »lagarnas lag» finge den ej kränkas av kungliga patent och annan lagstiftning. Detta gällde särskilt dess § 29.
Denna utveckling mot ökad betydelse sammanhänger med att the
common lawyers, förespråkarna för sedvanerätten, ingingo allians
med puritanerna till motstånd mot kungamaktens absolutistiska
och högkyrkliga politik. Magna Chartas § l om den engelska kyrkans friheter, som på Henrik VIII:s tid hade åberopats till förmån
för den katolska kyrkan, senare till förmån för den anglikanska
kyrkan, kunde nu användas för separatisternas syn på den sanna
Kristi Kyrka. Att puritanernas inställning ännu ej var så tillspetsad som den blev på Cromwells tid ett halvsekel senare, att
»the reign of the Saints» ännu låg fjärran, visar dock följande
rättsfall från Elisabeths sista regeringstid. En person åtalades för
att han kränkt en annans monopol på rätten att importera och
sälja spelkort. Man vände sig under rättegången mot kronans rätt
att bevilja dylika monopolrättigheter. Under processen åberopades
sådana argument som de kungliga prerogativen, undersåtens frihet, kröningseden, medeltidsjuristen Bracton, Magna Charta och
Den heliga Skrifts lag. Kronans ombud hävdade, att monopolet
vore till rikets bästa av tre skäl: spelkort äro en fåfänglig och
onödig artikel, ett förstörande av tid, fädernearv och egendom;
drottningen har prerogativ rätt att föreskriva måttfullhet i frågor
rörande rekreation och nöjen; liksom hon kan totalförbjuda mot
missbruk och bedrägeri, måste hon också kunna reglera. Häremot
hävdade svaranden:
»Först måste det förnekas, att drottningen får genom förordningar
utan parlamentet förbjuda allt kortspel, vilket jag vill bevisa genom förnuftet, traditionen och statuters innehåll.
För detta är motsägelsefritt sant, att ingen människa kan ständigt arbeta, ständigt läsa eller ständigt meditera, utan han måste
ha förnuftig avkoppling. Alla personer kunna ej rekreera sig utomlands, ty somliga personer som behöva rekreation kunna vara sjuka,
svaga eller kraftlösa; vidare äro somliga årstider sådana, att det
då ej finnes någon rekreation utomlands; och det är fel att lägga
hinder i vägen vid dessa tider och för dessa personer.
Ty som Herr Advokaten sade, är det icke till regeringens nytta,
att undersåtarna leva enbart tryggt, utan tute vivere, pacifice
vivere, honeste vivere & jucunde vivere. Och lagen i gångna tider
tillåter lika mycket: ty Cicero säger, att lex est vinculum civitatis,
fundamentum libertatis & sons ruquitatis. Och hur kan det påstås,
570
— —– ——- =
Å·r MagnaCharta ett överskattat frihetsbrev?
att fria män skulle (leva) enligt Magna Chartas statut, use libertatibus & liberis consuetudinibus suis, när herr Darcy har patent
på att begränsa spelkort, en annan att begränsa tennisspel, en
annan falkjakt och jakt med hund &c. Är icke detta att göra fria
män till trälar~ Och om icke drottningen för att fortsätta sitt krig
kan taga 12 pence från sina undersåtar utom genom parlamentet,
så mycket mindre må hon då taga från alla undersåtar måttlig avkoppling, som har funnits så länge och är så allmän i varje land,
stad och hushåll; men att bestraffa missbruk är nödvändigt: ty
samhällen äro icke skapade för kungar, utan kungar för samhällen.)) (Magna Charta § 29.)
MagnaChartas största insats som redskap i en författningsstrid
kom under 1620-talet, då kampen om den stuartska absolutismen
nådde en första kulmen. Dokumentets tolkare försågo här underhuset med historiskt material i konflikten med kronan. Den idehistoriska bakgrunden till chartans renässans på det rent politiska
området har tecknats av Butterfield i ))The Englishman and his
History)), Chartans tolkning ingick som ett led i vad författaren
kallar ))the whig interpretation of history)); uttrycket har föga
med whigpartiet att göra utan betecknar allmänt en historiesyn,
en metod varigenom engelsmännen sökte skapa nytt kapital och
nya värden ur sitt förflutna och omsätta gångna seklers historia i
praktisk användning. Han jämför med fransmännen, vilka sägas
ej ha kunnat på samma vis omskapa och utveckla sitt förgångna,
som därför blivit osympatiskt för framstegsvännerna; resultatet
blev, att fransk frihet skapades 1789 genom en revolt mot historia
och tradition, en revolt grundad på de abstrakta mänskliga rättigheterna. Engelsmännen slöto därmed fred med sitt medeltida
förflutna, visserligen genom att historiskt sett feltolka det: 1600-
talsdebattörerna hävdade ej slaviskt den autentiska medeltiden
utan tillrättalade den för stuarttidens aktuella syften. Denna brist
på verkligt historiskt sinne förenade de med uppriktig respekt för
det förflutna: under stuartkriserna hänvisade båda parter till
historien för att finna vad de sökte, nämligen medeltida prejudikat
till stuarttiden utan hänsyn till det rätta historiska sammanhanget.
1600-talets stora nydanare i den engelska författningsutvecklingen
trodde sig vara restauratörer, som återställde och ej nyskapade
friheter. När de historiska rättigheterna nu återuppväcktes, skedde
det ej genom en reaktionär feodaladel, som ville en återgång till
ancien regime, utan av en antikvariskt intresserad medelklass. De
feodala friheternas charta blev till medelklassfrihetens. Rättig- 571
Lennart Bohman
republikanism fann intet prejudikat i engelsk författningshistoria och mot Cromvells nya despotism kunde chartan åberopas.
Med den ärorika revolutionen 1688-89 vanns slutgiltigt slaget om
Englands konstitutionella författning i den fruktbärande kompromissens anda. Därmed var Magna Chartas avgörande stridsinsats
fullbordad, och chartan har under de följande seklen obestritt betraktats som en garanti för frihet. Detta motsäges icke därav, att
historieforskningen efter publicerandet av Cokes huvudarbete 1628
och 1641 successivt har tagit avstånd från hans långtgående tolkning av chartan. Cokes omdöme om Magna Chartas centrala§ 29
har stått sig:
»As the goldfiner will not out of the dust, threds or shreds of
Gold, let pass the least crum, in respect of the excellency of the
metal; so ought not the learned Reader to let pass any syllable of
this Law in respect of the excellency of the matter.»
574
~ __…….,._ ___ ——-