Nikolav Leskov och det ryska samhället
1950
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NIKOLAJ LESKOV
OCH DET RYSKA SAMHÄLLET
Av fil. kand. HARRY JÅ.RV
DEN ryska litteraturens utveckling under 1800-talet är en fascinerande företeelse. Enbart det främmande, exotiska elementet förklarar inte det intresse, med vilket man i det övriga Europa mottagit denna litteratur, den har kvalitativa förtjänster i framställningssättet och behandlar med inträngande sanningslidelse allmänt
mänskliga problem, speciellt moraliska och psykologiska, som gör
dess rangplats i europeisk kulturhistoria obestridlig.
Utan att vilja återföra denna rikt skiftande konst på en eller
ett par grundorsaker kan man dock peka på två iögonenfallande
företeelser i rysk historia, som varit av väsentlig betydelse för
utformningen av den ryska litteraturen, sådan som den framträdde
under 1800-talet: bristen på en egen filosofisk tradition och tsardömets förlamande tryck på det politiska livet. En fri diskussion i
politiska och sociala frågor var inte möjlig, den tsaristiska censuren var påpassligt misstänksam och obönhörlig. Den enda möjligheten att utöva samhällskritik inom landets gränser var genom
romanen, och även den möjligheten var begränsad. Trots detta
blev litteraturens betydelse för den historiska utvecklingen större
i Ryssland än i något annat land. (Dostojevskis psykologiska realism har andra, personliga drivkrafter och kom politiskt att gå i
motsatt, reaktionär riktning.) Den hjälpte till att samla det
tidigare endast individuellt kända missnöjet till enat och slagkraftigt motstånd mot tsarväldet. Den behandlade också det faktiska
livets problem på ett mycket intimare sätt än samtida litteratur i
Europa, den togs i folkupplysningens och frihetspropagandans
tjänst i en för författarna rent livsfarlig utsträckning. Temat var
människan och hennes förhållande till omvärlden. När den ryska
verkligheten med dess sociala orättvisor silats genom konstnärens
personlighet, kvarstod ett oöverkomligt skuldproblem. Livegenskapen och dess inverkan både på den livegne och på godsägaren
var det genomgående problemet- Leo Tolstojs liv och produktion
40- 503450 Svensk Tidskrift 1950 575
Harry Järv
är det mest typiska exemplet. Framställningssättet var den föregångsform till filosofiskt tänkande, som står kvar på upplevelsens
stadium. De stora ryska författarna tänkte inte logiskt och begreppsmässigt, de »tänkte» i åskådliga föreställningsbilder, stoffet
återgavs som omedelbar upplevelse, utan att först av intellektet
ha bearbetats till en abstrakt ide, för att sedan från denna ide åter
översättas till litteratur. Resultatet är en plastisk, konstnärligt
verkningsfull och intim gestaltning av erfarenheten, som är enastående i litteraturhistorien. Det är frukten av ett naivt uppfattningssätt, som brukar anses känneteckna primitiva folk, barn och
diktare. Det andliga livets differentiering i olika vetenskapsgrenar
försvårar den förmåga till omedelbar upplevelsesyntes, till samtidigt tänkande-kännande-viljande, som tycks vara en viktig förutsättning, för att erfarenhetsmaterialet skall kunna bearbetas till
betydelsefull konst. Detta naiva åskådningssätt behöver inte utesluta avsiktlighet och medvetenhet i diktningen. Den åldrige Tolstoj ville t. o. m. vara enbart tendensdiktare, han ville helt kontrollera och leda sitt intuitivt skapande jag. Åndå förblev han en
oförliknelig konstnär- därmed även bevisande, att tendens aldrig
nödvändigtvis dödar ett konstverk. »Konstnären», skrev T. S. Eliot
år 1918, »är både mer primitiv och mer civiliserad än sina samtida.»
Hos de ryska författarna fick etiken representera den »civiliserade» sidan av konstnärskomplexet, medan den kritiska analysen i
stort sett saknades.
Att de ryska författarna har ägt denna gestaltskapande förmåga
i så hög grad, behöver inte förklaras med hänvisning till något
slags mystiskt »väsen» i den ryska folksjälen, som ofta gjorts gällande. De historiska förutsättningarna förefaller vara fullt tillräckliga som förklaring. Rysslands ursprungligen beträngda geografiska läge mellan Asien och Europa krävde ständig militär
beredskap med despotisk styrelse som följd. Åven livegenskapen
uppkom ursprungligen i samband med adelns krigstjänst. En viktig omständighet var den stagnation i den andliga utvecklingen,
som tatarväldet förorsakade. Bristen på livets nödtorft tvingade
tänkandet in på rent praktiska banor med en dräglig existens som
påtagligt mål. Rysk berättarkonst är också oftast påtagligt tendentiös, men abstrakt filosoferande är den inte. Den ryska verkligheten
har upptagit sinnena i så hög grad, att den enda teoretiska slutsatsen blev den nära till hands liggande tanken att omedelbart
försöka åstadkomma en förbättring av de olidliga förhållandena.
Förvetenskapliga, emotionella element trängde sig in även i teo- 576
—–~-~· ~–~ – ~-·-·———-
Nikolaj Leskov och det rysk’a samhället
retiska resonemang. Eftersom dessa teoretiska resonemang fördes
med ett praktiskt mål för ögonen, fick de ofta en sofistisk prägel.
skarpsinnighet ådagalades ofta, men ändå oftare gjordes våld på
materialet.
Nikolaj Leskov (1831-1895) har ofta kallats »den mest ryske av
alla ryska författare». Det är ett uttryck, som inte säger någonting, innan man exakt definierat begreppet »rysk författare»
-och knappast ens därefter, om det nu vore möjligt. Samma uttryck har för övrigt med samma rätt eller orätt använts både om
Dostojevski och Tolstoj. Försöker man vagt generaliserande skissera några linjer, som förefaller typiskt ryska (som gjorts här),
så skiljer sig Leskov onekligen från den medelnorm man kommer
till. Han ger inte uttryck åt det skuldmedvetna och därför häftiga
sociala patos, som var så vanligt i rysk litteratur, men till fördel
för sin konst är han mer objektiv och kritiskt realistisk än de
flesta andra. Lån och påverkan från litteratur kan praktiskt taget
inte alls påvisas hos honom – Aksakovs »En familjekrönika» är
ett undantag, som bekräftar regeln. Han var en iakttagare och en
lyssnare, och det han sett och hört, återberättade han med levande,
sann och övertygande gestaltningsförmåga. Och han hade sett och
hört mycket av samtida ryskt liv.
Leskovs viktigaste arbete, »Prästerskap» (1872), som nyligen
översatts till svenska av Hjalmar Dahl (Norstedt & Söner, pris
12: 50), visar tydligt, att hans strävan var att så mångsidigt som
möjligt skildra det ryska samhället. Händelserna utspelas i den
fingerade sydryska småstaden Stargo-.rod med prosten Savelij Tuberozov som central gestalt. Denne fader Savelij är en hedersman,
omutligt ärlig, men någon gång anfäktad av högmodets synd. Han
äger vanligt sunt förstånd i hög grad, men man vill dock inte gå
med på hans hustrus måttlösa beundran över hans förståndsgåvor.
Hans hjälppräst Zacharija Benefaktov är en bräcklig men välmenande man, som inte gör mycket väsen av sig. Det gör däremot
diakonen Achilla Desnitsyn, han är med överallt. Han var en i
många avseenden märklig man. Hans kroppskrafter var så enorma,
att fader Savelij inte kunde låta bli att förundra sig över naturens
skaparkraft, när han såg honom första gången. Däremot var hans
förståndsgåvor klena, men då han var »lätt hänryckt», kunde vad
som helst inträffa när som helst, trots att han i grund och botten
var en godmodig själ. Kort före sin död visade han t. o. m. prov på
en naiv vishet. Sin mesta tid ägnade han åt att uppföda och byta
hästar.
577
Harry Järv
När Leskov satte prästerskapet i centrum för denna breda samhällsskildring, skedde detta säkert inte endast av pietetsskäl, därför att han själv kom från en prästsläkt. Den ryska kyrkans ställning var ännu för hundra år sedan mycket stark, vilket väl berodde
på, att den samtidigt var både folklig och nationell. Hela befolkningen, med undantag av ett litet antal intellektuella, var genomsyrad av religion, och det var säkert till stor del religionens
förtjänst, att det ryska folket förmådde uthärda århundradens
vidrigheter, även om den samtidigt förkvävde alla ansatser till
kritiskt tänkande. Leskov ställer nu prästerskapet i relation till
samhällets övriga representanter, och på så sätt blir Stargorod en
brännpunkt för alla viktiga tidsföreteelser.
Fader Savelij hade kommit till sin församling redan i början av
1830-talet. Eftersom han var en ärlig och rättskaffens man, kom
han allt som ofta i delo med myndigheterna. Redan efter hans
första predikan fann sig hans högvördighet ärkebiskopen föranlåten att ge honom det välmenta rådet, att han i sina predikningar
borde »undvika att göra direkta hänsyftningar på det verkliga
livet och särskilt beträffande tjänstemännen, förty ju mera man
höll sig på avstånd från detta, desto mera Gudi behagligt vore
det». statsmakten och kyrkan hade i allmänhet gemensamt bekämpat alla oppositionsyttringar – i slutet av 1500-talet hade
tsaren gjort sig till den ryska kyrkans överhuvud. Men fader Savelij kan inte dagtinga med sitt samvete: »Hellre må ni sluta eder,
mina läppar, som icke känna några ord av inställsamhet, och må
det tystna, mitt rättframma ord, i ofrihet predikar jag icke», skriver han stolt i sin dagbok. Myndigheternas ställningstagande gentemot honom är också alltigenom godtyckligt och nyckfullt. Fader
Savelijs sinnelag är ständigt detsamma, men från myndigheternas
sida utsätts han ibland för förföljelse, ibland åter blir han föremål
för nådevedermälen. Någon principiellt kritisk ståndpunkt mot
överheten intog fader Savelij inte (och knappast heller Leskov),
han anser att orättvisorna enbart beror på underhuggarnas misstag. Men osäkerheten blir inte mindre för det, och det är bara en
nyck av en inspekterande tjänstemans ohederliga sekreterare- av
typen Tjitjikov i Gogols »Döda själar» – som slutligen förorsakar
fader Savelijs och hans hustrus undergång. Den trogne och tillgivne diakonen Achilla, som trots sin jättegestalt var en sensibel
natur, »led av förhöjd känslighet», delade sin förmans öde.
När fader Savelij i sin ungdom förordnades till Stargorod, fick
han stränga direktiv att motarbeta »de gammaltroende». Han fann
578
Nikolaj Leskov och det ryska samhället
emellertid så småningom, att de gammaltroende höll sin lära helig,
»medan vi icke alltid hålla oss på den rätta vägen». Och eftersom
han ansåg religiös känsla viktigare än renlärighet, renderade honom hans tolerans mot sekteristerna en anmärkning från vederbörande myndigheter.
De gammaltroende eller starovertserna- av kyrkan kallades de
raskolniker, d. v. s. kättare – var en sekt med stor spridning.
Några större avvikelser från den officiella läran var det från
början inte fråga om. I de från grekiskan översatta texterna rö-
rande vissa kyrkliga kultbruk hade upptäckts några ryska tillägg,
som redan hade rotats djupt i folkets medvetande, när den rena
texten år 1654 skulle återställas. Meningsskiljaktigheterna rörde
sig ursprungligen endast om några yttre ceremonier, t. ex. sättet
att göra korstecknet och uttalet av Jesu namn. Folket vägrade
envist överge ceremonierna ifråga, regeringen tillgrep maktspråk,
och på båda sidor gick man till extrema ytterligheter. Principstriden kom att ingripa djupt i Rysslands andliga liv under flera
hundra år, och raskolnikerna splittrades i egendomliga och fanatiska sekter, präglade av religiös och social radikalism, som i vissa
fall antog rent groteska former – några av dem proklamerade den
fria kärleken, medan andra åter ansåg kastrering nödvändig för
att vinna salighet. I »Den förseglade ängeln» har Leskov i sympatisk ton utförligt skildrat en grupp gammaltroende, deras liv
och av mystik genomträngda tro.
Den lokala oroshärden i Stargorod är emellertid skolläraren Varnava Prepotenski, den radikala intelligensens representant i samhället. Sedd med fader Savelijs (och även Leskovs) ögon, bär hans
uppträdande drag, som kommer en svensk läsare att påminna sig
förre förrädaren Hildor Peterzohn i Grönköping. Det ger förvisso
en oriktig bild av den ryska radikalismen. Orsaken till Leskovs
motvilja mot de radikala är belysande för den hysteriska känsligheten i det ryska kulturlivet för hundra år sedan. Sommaren 1862
hade några mystiska eldsvådor utbrutit i Petersburg – Peter
Krapotkin skildrar släckningsarbetet på några lysande sidor i
»En anarkists minnen» – och det spreds ett rykte, att det var
radikala studenter, som anlagt bränderna. I en tidningsartikel
krävde Leskov, att regeringen antingen skulle bevisa studenternas
skuld eller också klart deklarera, att de var oskyldiga. Artikeln
tolkades som ett partitagande mot studenterna, och sedan Leskov
förgäves försökt förklara sin ståndpunkt, lämnade han förbittrad
Petersburg och flyttade för en tid till Paris. Sina första romaner
579
Harry Järv
skrev han under intryck av denna bitterhet, och i dem går han
hårt åt de radikala. Dessa blev honom inte svaret skyldig, och de
lyckades för en lång tid framåt i det allmänna medvetandet
stämpla honom som arg reaktionär. Det var han ingalunda, även
om man kan märka vissa aggressivt slavofila tendenser hos honom
– i »Prästerskap» ger han t. ex. den västerländskt orienterade
Turgenjev en liten snärt. Men det var inte bara den radikala
vänstern, som han kom på kant med, förhållandet blev så små-
ningom detsamma även med högern och de liberala. Leskovangrep
dumheten varhelst han påträffade den, oberoende av partier och
teoretiska blockbildningar. Närmast kom väl hans åsikter det s. k.
kadetpartiets program, d. v. s. en socialistisk stat som slutmål, men
denna skulle växa fram organiskt, förändringen skulle ske på
evolutionistisk väg.
Ä ven i religionsfrågor gick Leskovs och de radikalas åsikter
isär. Leskov skildrade alltid äkta religiös känsla med varm sympati, medan de radikala hånfullt förkastade all religion. Tankebanorna var dock egentligen desamma, Leskov talade om religiös
lycka och de radikala om jordisk, materiell lycka, båda parterna
med utgångspunkt i trosviss dogmatik.
I läraren Prepotenskis gestalt har Leskov onekligen fallit för
frestelsen att karikera sina motståndare för hårt. Men dråplig är
han verkligen, den gode läraren, speciellt i kontroverserna med
diakonen Achilla om skelettet. Han hade kokat en drunknad för att
använda skelettet vid skolundervisningen, och detta tilltag uppfattades av alla i omgivningen, speciellt av hans egen mor och
diakonen, som en mäkta svår synd och gudlöshet.
Nu är det visserligen sant, att den radikala intelligensen genom
statsmaktens hårda press ibland kom att företa sig handlingar av
desperat och ineffektiv natur. Psykologiskt var detta förståeligt
och naturligt i deras läge. All auktoritet är grundlös ur teoretisk
synpunkt, och statsmakten teoretiserade heller inte utan förkvävde
med hård hand den radikala intelligensens försök att bibringa
folket vetskapen om andra möjligheter, om frihet. Våld föder våld,
och snart var man inne i en ofruktbar kretsgång av dödsdomar och
attentat. Men jämsides med anhängarna av våldet som bevismedel
arbetade andra med kanske naiv men med stor och självuppoffrande entusiasm för en praktisk etik, för folkupplysning och rättvisare sociala förhållanden. Teoretiskt stödde de sig på den extrema materialismen, som då hade högkonjunktur i Europa: Feuerbach, Proudhon, Comte, Darwin, Spencer, Biichner, Stirner, Marx
580
———–
Nikolaj Leskov och det ryska samhället
och andra, vilkas läror entusiastiskt övertogs utan kritik. I Ryssland saknades de kulturella förutsättningarna för en kritisk bearbetning av de lånade ideerna, och följden var, att den. radikala
intelligensens i och för sig berättigade krav framfördes med lika
stor dogmatisk hänsynslöshet och lika stort förakt för befruktande
kritik som någonsin kyrkans eller den auktoritativa statsmaktens
läror eller krav. Följderna har visat sig vara ödesdigra. Den kritiklösa dogmatismen urartar lätt till att åberopa argumentum ad
baculum, prygelargumentet. Fysiskt våld som »bevis» övertygar
ingen, det är enbart obehagligt, vilka höga ideal man än vill åberopa. Men inte ens Tolstoj kunde ju fatta vetenskapens verkliga
uppgift, att fördomsfritt och förutsättningslöst söka sanningen för
sanningens egen skull. Arvets makt är stor, och trots att man vid
ryska revolutionen ville göra rent hus med all »reaktionär» tradition, tycks en hel del ha lyckats slinka in bakvägen. De sovjetryska författarnas beroende ställning är känd, och den naturvetenskapliga världen har nyligen upprörts över den parodi på vetenskaplig metod, som sovjetrysk biologisk forskning tillämpar
-forskningsresultatet och bevisföring prepareras så, att allt stämmer med dogmen.
Leskovs ))Prästerskap» innehåller även många andra problem och
ställningstaganden än de redan nämnda. En del av dem var av
lokalt och tidsbegränsat intresse, andra har räckvidd in i vår tid.
Det är bl. a. Rysslands världsfrälsande mission, dryckenskapen,
judefrågan, den polska frågan, Alexander Herzens illegala tidning
))Kolokob, hungersnöden (som Leskov utförligare skildrat i ))Tåredalen))}, livegenskapen och adelns ställning som berörs mer eller
mindre utförligt.
Med utgångspunkt i det lilla samhället Stargorod, med dess inre
problem och utifrån kommande störningar, spinner Leskov sålunda
ut sin skildring så, att den berör det dåtida livets väsentliga problem, både personliga och allmänna. Ä ven i sina övriga verk försöker han skildra det ryska livet så sant som möjligt i all dess
myllrande rikedom. Ett par luckor i ämnesvalet för rysk samhällsskildring har han också fyllt: präster och hantverkare, de senare
t. ex. i ))Mästersmeden från Tula)). I ))Den förtrollade vandringsmannen)) ger han i pikareskromanens teknik ett tvärsnitt genom
hela Ryssland, och den mästerliga novellen om den hjälpsamme
vaktposten är – pars pro toto – en komprimerad bild av ryskt
livs oberäknelighet, sådant det gestaltats under den auktoritativa
statsmakten. Bakom den strängt objektiva tonen i denna skildring
581
,-: ..
Harry Järv
av mänsklig egoism, cyniskt tänkande, självuppoffrande hjälpsamhet och trohjärtad laglydnad märker man författarens medkänsla
för de små och olyckliga, som alltid får sitta emellan. Men han
idealiserar dem inte, han visste av personlig erfarenhet, att människorna väl var värda medlidande men inte beundran. Det har
ofta påpekats, att Leskov på grund av sitt borgerliga ursprung
inte behövde dras med det onda samvete, som de adliga författarna
kämpade med, och att han därför inte kände något sentimentaltromantiskt behov att idealisera de livegna och deras av »naturtillståndet» framkallade dygder. Han skildrar allt med en kritiskt
objektiv impressionism, som ibland genomströmmas av en hjärtlig
värme och medkänsla. Endast när han skildrar sina hätska motståndare, övergår skildringen från lätt ironisk humor till hätsk
karikatyr. Hans berättarkonst kännetecknas genomgående av en
visuell åskådlighet, som ibland stegras till konstnärliga höjdpunkter av nästan fysiskt påträngande natur.
Liksom de största ryska författarnas verk är även Leskovs produktion inte bara en konstnärlig eller litterär angelägenhet, han
ger en skildring av kampen för människovärdet under ett påfrestande skede. Den ryska verkligheten i dess kroppsliga och andliga
former har han strävat att gestalta mer uttömmande än någon
annan författare. Nu är det väl så, att endast en person med ingående kunskaper i ett lands samhällsstruktur ur andra källor än
litterära kan rätt bedöma, hur pass riktig en skildring av en social
verklighet med dess människor och dessas uppträdande är. Maxim
Gorki, som väl får anses vara sakkunnig, ger Leskov ett mycket
gott betyg i en uppskattande essä: »När man läser hans böcker,
upplever man verkligen Ryssland på gott och ont. Man ser tydligare den förbryllande ryska människan, som med list gör sig till
slav under sin egen tro och till sin nästas förtryckare.»
Men man kan, om man vill, uppleva mer än så vid läsningen av
Leskovs verk. »Förståndet är ständigt sysselsatt med att försöka
utforska fenomenvärlden för att finna någon regelmässighet», lyder en träffande sats av Kant. Människan är ständigt på jakt efter
kunskap, efter invarians och strukturlikhet, och det gäller också
för det förvetenskapliga, konstnärliga uppfattningssättet. Skillnaden mellan vetenskapligt och konstnärligt kunskapssökande är
endast den, att konstnären överlåter åt läsaren att förvandla den
betydelsefulla och symboliska anhopningen av givna fakta till
deduktiv kunskap, om han inte vill eller kan fatta den på samma
intuitiva sätt som den skapande konstnären, och dessutom, att
582
Nikolaj Leskov och det ryska samhället
den konstnärliga sanningen aldrig är helt objektiv ur vetenskaplig synpunkt. Den eftersträvar inte heller att vara det. Bakom
konstverket skymtar alltid, mer eller mindre medvetet, konstnärens
personlighet, och konstverket är hans sätt att framlägga sin värdering av verkligheten och att försöka få andra människor att acceptera denna värdering. Han fungerar med andra ord som samhällets
känsliga samvete. Det gjorde de ryska 1800-talsförfattarna i högsta
grad, och därför kan man inte stå likgiltig inför deras verk. Leskovs konst är också objektiv endast i den meningen, att hans
värdering av den ryska verkligheten är förutsättningslös och
obunden av partier och dogmer. Men när han sysslar med den
mest gripbara och närstående människan, sin samtida, och med
för henne och för varje människa elementära frågor, når han inte
bara en intim verklighetsnärhet utan också delvis den betydelsefulla och allmängiltiga konstens domän. Ty bakom den speciellt
ryska människa, som Leskov skildrar, stöpt och formad av den
ryska historiska verkligheten, kan man finna det som förenar alla
människor, den allmänt mänskliga stommen, mänsklighetens gemensamma nämnare. Detta kan synas vara en trivial och ointressant abstraktion, släkt med upplysningstidens flacka människoideal, men det är på denna gemensamma grund, som hoppet om
förståelse och tolerans enskilda människor emellan och hela folk
emellan måste byggas. Det hänsynslösa odlandet av individuella
särdrag har, via chauvinistisk självtillräcklighet, visat sig åstadkomma bara olycka. Det är visserligen sant, att två människor
aldrig är helt lika, men det vore onekligen lyckligare att ta fasta
på och odla den motsatta sanningen, den som generaliserats i ordspråket »människan är sig evigt lik» – det behöver inte betyda
likriktning med våld.
583
OCH DET RYSKA SAMHÄLLET
Av fil. kand. HARRY JÅ.RV
DEN ryska litteraturens utveckling under 1800-talet är en fascinerande företeelse. Enbart det främmande, exotiska elementet förklarar inte det intresse, med vilket man i det övriga Europa mottagit denna litteratur, den har kvalitativa förtjänster i framställningssättet och behandlar med inträngande sanningslidelse allmänt
mänskliga problem, speciellt moraliska och psykologiska, som gör
dess rangplats i europeisk kulturhistoria obestridlig.
Utan att vilja återföra denna rikt skiftande konst på en eller
ett par grundorsaker kan man dock peka på två iögonenfallande
företeelser i rysk historia, som varit av väsentlig betydelse för
utformningen av den ryska litteraturen, sådan som den framträdde
under 1800-talet: bristen på en egen filosofisk tradition och tsardömets förlamande tryck på det politiska livet. En fri diskussion i
politiska och sociala frågor var inte möjlig, den tsaristiska censuren var påpassligt misstänksam och obönhörlig. Den enda möjligheten att utöva samhällskritik inom landets gränser var genom
romanen, och även den möjligheten var begränsad. Trots detta
blev litteraturens betydelse för den historiska utvecklingen större
i Ryssland än i något annat land. (Dostojevskis psykologiska realism har andra, personliga drivkrafter och kom politiskt att gå i
motsatt, reaktionär riktning.) Den hjälpte till att samla det
tidigare endast individuellt kända missnöjet till enat och slagkraftigt motstånd mot tsarväldet. Den behandlade också det faktiska
livets problem på ett mycket intimare sätt än samtida litteratur i
Europa, den togs i folkupplysningens och frihetspropagandans
tjänst i en för författarna rent livsfarlig utsträckning. Temat var
människan och hennes förhållande till omvärlden. När den ryska
verkligheten med dess sociala orättvisor silats genom konstnärens
personlighet, kvarstod ett oöverkomligt skuldproblem. Livegenskapen och dess inverkan både på den livegne och på godsägaren
var det genomgående problemet- Leo Tolstojs liv och produktion
40- 503450 Svensk Tidskrift 1950 575
Harry Järv
är det mest typiska exemplet. Framställningssättet var den föregångsform till filosofiskt tänkande, som står kvar på upplevelsens
stadium. De stora ryska författarna tänkte inte logiskt och begreppsmässigt, de »tänkte» i åskådliga föreställningsbilder, stoffet
återgavs som omedelbar upplevelse, utan att först av intellektet
ha bearbetats till en abstrakt ide, för att sedan från denna ide åter
översättas till litteratur. Resultatet är en plastisk, konstnärligt
verkningsfull och intim gestaltning av erfarenheten, som är enastående i litteraturhistorien. Det är frukten av ett naivt uppfattningssätt, som brukar anses känneteckna primitiva folk, barn och
diktare. Det andliga livets differentiering i olika vetenskapsgrenar
försvårar den förmåga till omedelbar upplevelsesyntes, till samtidigt tänkande-kännande-viljande, som tycks vara en viktig förutsättning, för att erfarenhetsmaterialet skall kunna bearbetas till
betydelsefull konst. Detta naiva åskådningssätt behöver inte utesluta avsiktlighet och medvetenhet i diktningen. Den åldrige Tolstoj ville t. o. m. vara enbart tendensdiktare, han ville helt kontrollera och leda sitt intuitivt skapande jag. Åndå förblev han en
oförliknelig konstnär- därmed även bevisande, att tendens aldrig
nödvändigtvis dödar ett konstverk. »Konstnären», skrev T. S. Eliot
år 1918, »är både mer primitiv och mer civiliserad än sina samtida.»
Hos de ryska författarna fick etiken representera den »civiliserade» sidan av konstnärskomplexet, medan den kritiska analysen i
stort sett saknades.
Att de ryska författarna har ägt denna gestaltskapande förmåga
i så hög grad, behöver inte förklaras med hänvisning till något
slags mystiskt »väsen» i den ryska folksjälen, som ofta gjorts gällande. De historiska förutsättningarna förefaller vara fullt tillräckliga som förklaring. Rysslands ursprungligen beträngda geografiska läge mellan Asien och Europa krävde ständig militär
beredskap med despotisk styrelse som följd. Åven livegenskapen
uppkom ursprungligen i samband med adelns krigstjänst. En viktig omständighet var den stagnation i den andliga utvecklingen,
som tatarväldet förorsakade. Bristen på livets nödtorft tvingade
tänkandet in på rent praktiska banor med en dräglig existens som
påtagligt mål. Rysk berättarkonst är också oftast påtagligt tendentiös, men abstrakt filosoferande är den inte. Den ryska verkligheten
har upptagit sinnena i så hög grad, att den enda teoretiska slutsatsen blev den nära till hands liggande tanken att omedelbart
försöka åstadkomma en förbättring av de olidliga förhållandena.
Förvetenskapliga, emotionella element trängde sig in även i teo- 576
—–~-~· ~–~ – ~-·-·———-
Nikolaj Leskov och det rysk’a samhället
retiska resonemang. Eftersom dessa teoretiska resonemang fördes
med ett praktiskt mål för ögonen, fick de ofta en sofistisk prägel.
skarpsinnighet ådagalades ofta, men ändå oftare gjordes våld på
materialet.
Nikolaj Leskov (1831-1895) har ofta kallats »den mest ryske av
alla ryska författare». Det är ett uttryck, som inte säger någonting, innan man exakt definierat begreppet »rysk författare»
-och knappast ens därefter, om det nu vore möjligt. Samma uttryck har för övrigt med samma rätt eller orätt använts både om
Dostojevski och Tolstoj. Försöker man vagt generaliserande skissera några linjer, som förefaller typiskt ryska (som gjorts här),
så skiljer sig Leskov onekligen från den medelnorm man kommer
till. Han ger inte uttryck åt det skuldmedvetna och därför häftiga
sociala patos, som var så vanligt i rysk litteratur, men till fördel
för sin konst är han mer objektiv och kritiskt realistisk än de
flesta andra. Lån och påverkan från litteratur kan praktiskt taget
inte alls påvisas hos honom – Aksakovs »En familjekrönika» är
ett undantag, som bekräftar regeln. Han var en iakttagare och en
lyssnare, och det han sett och hört, återberättade han med levande,
sann och övertygande gestaltningsförmåga. Och han hade sett och
hört mycket av samtida ryskt liv.
Leskovs viktigaste arbete, »Prästerskap» (1872), som nyligen
översatts till svenska av Hjalmar Dahl (Norstedt & Söner, pris
12: 50), visar tydligt, att hans strävan var att så mångsidigt som
möjligt skildra det ryska samhället. Händelserna utspelas i den
fingerade sydryska småstaden Stargo-.rod med prosten Savelij Tuberozov som central gestalt. Denne fader Savelij är en hedersman,
omutligt ärlig, men någon gång anfäktad av högmodets synd. Han
äger vanligt sunt förstånd i hög grad, men man vill dock inte gå
med på hans hustrus måttlösa beundran över hans förståndsgåvor.
Hans hjälppräst Zacharija Benefaktov är en bräcklig men välmenande man, som inte gör mycket väsen av sig. Det gör däremot
diakonen Achilla Desnitsyn, han är med överallt. Han var en i
många avseenden märklig man. Hans kroppskrafter var så enorma,
att fader Savelij inte kunde låta bli att förundra sig över naturens
skaparkraft, när han såg honom första gången. Däremot var hans
förståndsgåvor klena, men då han var »lätt hänryckt», kunde vad
som helst inträffa när som helst, trots att han i grund och botten
var en godmodig själ. Kort före sin död visade han t. o. m. prov på
en naiv vishet. Sin mesta tid ägnade han åt att uppföda och byta
hästar.
577
Harry Järv
När Leskov satte prästerskapet i centrum för denna breda samhällsskildring, skedde detta säkert inte endast av pietetsskäl, därför att han själv kom från en prästsläkt. Den ryska kyrkans ställning var ännu för hundra år sedan mycket stark, vilket väl berodde
på, att den samtidigt var både folklig och nationell. Hela befolkningen, med undantag av ett litet antal intellektuella, var genomsyrad av religion, och det var säkert till stor del religionens
förtjänst, att det ryska folket förmådde uthärda århundradens
vidrigheter, även om den samtidigt förkvävde alla ansatser till
kritiskt tänkande. Leskov ställer nu prästerskapet i relation till
samhällets övriga representanter, och på så sätt blir Stargorod en
brännpunkt för alla viktiga tidsföreteelser.
Fader Savelij hade kommit till sin församling redan i början av
1830-talet. Eftersom han var en ärlig och rättskaffens man, kom
han allt som ofta i delo med myndigheterna. Redan efter hans
första predikan fann sig hans högvördighet ärkebiskopen föranlåten att ge honom det välmenta rådet, att han i sina predikningar
borde »undvika att göra direkta hänsyftningar på det verkliga
livet och särskilt beträffande tjänstemännen, förty ju mera man
höll sig på avstånd från detta, desto mera Gudi behagligt vore
det». statsmakten och kyrkan hade i allmänhet gemensamt bekämpat alla oppositionsyttringar – i slutet av 1500-talet hade
tsaren gjort sig till den ryska kyrkans överhuvud. Men fader Savelij kan inte dagtinga med sitt samvete: »Hellre må ni sluta eder,
mina läppar, som icke känna några ord av inställsamhet, och må
det tystna, mitt rättframma ord, i ofrihet predikar jag icke», skriver han stolt i sin dagbok. Myndigheternas ställningstagande gentemot honom är också alltigenom godtyckligt och nyckfullt. Fader
Savelijs sinnelag är ständigt detsamma, men från myndigheternas
sida utsätts han ibland för förföljelse, ibland åter blir han föremål
för nådevedermälen. Någon principiellt kritisk ståndpunkt mot
överheten intog fader Savelij inte (och knappast heller Leskov),
han anser att orättvisorna enbart beror på underhuggarnas misstag. Men osäkerheten blir inte mindre för det, och det är bara en
nyck av en inspekterande tjänstemans ohederliga sekreterare- av
typen Tjitjikov i Gogols »Döda själar» – som slutligen förorsakar
fader Savelijs och hans hustrus undergång. Den trogne och tillgivne diakonen Achilla, som trots sin jättegestalt var en sensibel
natur, »led av förhöjd känslighet», delade sin förmans öde.
När fader Savelij i sin ungdom förordnades till Stargorod, fick
han stränga direktiv att motarbeta »de gammaltroende». Han fann
578
Nikolaj Leskov och det ryska samhället
emellertid så småningom, att de gammaltroende höll sin lära helig,
»medan vi icke alltid hålla oss på den rätta vägen». Och eftersom
han ansåg religiös känsla viktigare än renlärighet, renderade honom hans tolerans mot sekteristerna en anmärkning från vederbörande myndigheter.
De gammaltroende eller starovertserna- av kyrkan kallades de
raskolniker, d. v. s. kättare – var en sekt med stor spridning.
Några större avvikelser från den officiella läran var det från
början inte fråga om. I de från grekiskan översatta texterna rö-
rande vissa kyrkliga kultbruk hade upptäckts några ryska tillägg,
som redan hade rotats djupt i folkets medvetande, när den rena
texten år 1654 skulle återställas. Meningsskiljaktigheterna rörde
sig ursprungligen endast om några yttre ceremonier, t. ex. sättet
att göra korstecknet och uttalet av Jesu namn. Folket vägrade
envist överge ceremonierna ifråga, regeringen tillgrep maktspråk,
och på båda sidor gick man till extrema ytterligheter. Principstriden kom att ingripa djupt i Rysslands andliga liv under flera
hundra år, och raskolnikerna splittrades i egendomliga och fanatiska sekter, präglade av religiös och social radikalism, som i vissa
fall antog rent groteska former – några av dem proklamerade den
fria kärleken, medan andra åter ansåg kastrering nödvändig för
att vinna salighet. I »Den förseglade ängeln» har Leskov i sympatisk ton utförligt skildrat en grupp gammaltroende, deras liv
och av mystik genomträngda tro.
Den lokala oroshärden i Stargorod är emellertid skolläraren Varnava Prepotenski, den radikala intelligensens representant i samhället. Sedd med fader Savelijs (och även Leskovs) ögon, bär hans
uppträdande drag, som kommer en svensk läsare att påminna sig
förre förrädaren Hildor Peterzohn i Grönköping. Det ger förvisso
en oriktig bild av den ryska radikalismen. Orsaken till Leskovs
motvilja mot de radikala är belysande för den hysteriska känsligheten i det ryska kulturlivet för hundra år sedan. Sommaren 1862
hade några mystiska eldsvådor utbrutit i Petersburg – Peter
Krapotkin skildrar släckningsarbetet på några lysande sidor i
»En anarkists minnen» – och det spreds ett rykte, att det var
radikala studenter, som anlagt bränderna. I en tidningsartikel
krävde Leskov, att regeringen antingen skulle bevisa studenternas
skuld eller också klart deklarera, att de var oskyldiga. Artikeln
tolkades som ett partitagande mot studenterna, och sedan Leskov
förgäves försökt förklara sin ståndpunkt, lämnade han förbittrad
Petersburg och flyttade för en tid till Paris. Sina första romaner
579
Harry Järv
skrev han under intryck av denna bitterhet, och i dem går han
hårt åt de radikala. Dessa blev honom inte svaret skyldig, och de
lyckades för en lång tid framåt i det allmänna medvetandet
stämpla honom som arg reaktionär. Det var han ingalunda, även
om man kan märka vissa aggressivt slavofila tendenser hos honom
– i »Prästerskap» ger han t. ex. den västerländskt orienterade
Turgenjev en liten snärt. Men det var inte bara den radikala
vänstern, som han kom på kant med, förhållandet blev så små-
ningom detsamma även med högern och de liberala. Leskovangrep
dumheten varhelst han påträffade den, oberoende av partier och
teoretiska blockbildningar. Närmast kom väl hans åsikter det s. k.
kadetpartiets program, d. v. s. en socialistisk stat som slutmål, men
denna skulle växa fram organiskt, förändringen skulle ske på
evolutionistisk väg.
Ä ven i religionsfrågor gick Leskovs och de radikalas åsikter
isär. Leskov skildrade alltid äkta religiös känsla med varm sympati, medan de radikala hånfullt förkastade all religion. Tankebanorna var dock egentligen desamma, Leskov talade om religiös
lycka och de radikala om jordisk, materiell lycka, båda parterna
med utgångspunkt i trosviss dogmatik.
I läraren Prepotenskis gestalt har Leskov onekligen fallit för
frestelsen att karikera sina motståndare för hårt. Men dråplig är
han verkligen, den gode läraren, speciellt i kontroverserna med
diakonen Achilla om skelettet. Han hade kokat en drunknad för att
använda skelettet vid skolundervisningen, och detta tilltag uppfattades av alla i omgivningen, speciellt av hans egen mor och
diakonen, som en mäkta svår synd och gudlöshet.
Nu är det visserligen sant, att den radikala intelligensen genom
statsmaktens hårda press ibland kom att företa sig handlingar av
desperat och ineffektiv natur. Psykologiskt var detta förståeligt
och naturligt i deras läge. All auktoritet är grundlös ur teoretisk
synpunkt, och statsmakten teoretiserade heller inte utan förkvävde
med hård hand den radikala intelligensens försök att bibringa
folket vetskapen om andra möjligheter, om frihet. Våld föder våld,
och snart var man inne i en ofruktbar kretsgång av dödsdomar och
attentat. Men jämsides med anhängarna av våldet som bevismedel
arbetade andra med kanske naiv men med stor och självuppoffrande entusiasm för en praktisk etik, för folkupplysning och rättvisare sociala förhållanden. Teoretiskt stödde de sig på den extrema materialismen, som då hade högkonjunktur i Europa: Feuerbach, Proudhon, Comte, Darwin, Spencer, Biichner, Stirner, Marx
580
———–
Nikolaj Leskov och det ryska samhället
och andra, vilkas läror entusiastiskt övertogs utan kritik. I Ryssland saknades de kulturella förutsättningarna för en kritisk bearbetning av de lånade ideerna, och följden var, att den. radikala
intelligensens i och för sig berättigade krav framfördes med lika
stor dogmatisk hänsynslöshet och lika stort förakt för befruktande
kritik som någonsin kyrkans eller den auktoritativa statsmaktens
läror eller krav. Följderna har visat sig vara ödesdigra. Den kritiklösa dogmatismen urartar lätt till att åberopa argumentum ad
baculum, prygelargumentet. Fysiskt våld som »bevis» övertygar
ingen, det är enbart obehagligt, vilka höga ideal man än vill åberopa. Men inte ens Tolstoj kunde ju fatta vetenskapens verkliga
uppgift, att fördomsfritt och förutsättningslöst söka sanningen för
sanningens egen skull. Arvets makt är stor, och trots att man vid
ryska revolutionen ville göra rent hus med all »reaktionär» tradition, tycks en hel del ha lyckats slinka in bakvägen. De sovjetryska författarnas beroende ställning är känd, och den naturvetenskapliga världen har nyligen upprörts över den parodi på vetenskaplig metod, som sovjetrysk biologisk forskning tillämpar
-forskningsresultatet och bevisföring prepareras så, att allt stämmer med dogmen.
Leskovs ))Prästerskap» innehåller även många andra problem och
ställningstaganden än de redan nämnda. En del av dem var av
lokalt och tidsbegränsat intresse, andra har räckvidd in i vår tid.
Det är bl. a. Rysslands världsfrälsande mission, dryckenskapen,
judefrågan, den polska frågan, Alexander Herzens illegala tidning
))Kolokob, hungersnöden (som Leskov utförligare skildrat i ))Tåredalen))}, livegenskapen och adelns ställning som berörs mer eller
mindre utförligt.
Med utgångspunkt i det lilla samhället Stargorod, med dess inre
problem och utifrån kommande störningar, spinner Leskov sålunda
ut sin skildring så, att den berör det dåtida livets väsentliga problem, både personliga och allmänna. Ä ven i sina övriga verk försöker han skildra det ryska livet så sant som möjligt i all dess
myllrande rikedom. Ett par luckor i ämnesvalet för rysk samhällsskildring har han också fyllt: präster och hantverkare, de senare
t. ex. i ))Mästersmeden från Tula)). I ))Den förtrollade vandringsmannen)) ger han i pikareskromanens teknik ett tvärsnitt genom
hela Ryssland, och den mästerliga novellen om den hjälpsamme
vaktposten är – pars pro toto – en komprimerad bild av ryskt
livs oberäknelighet, sådant det gestaltats under den auktoritativa
statsmakten. Bakom den strängt objektiva tonen i denna skildring
581
,-: ..
Harry Järv
av mänsklig egoism, cyniskt tänkande, självuppoffrande hjälpsamhet och trohjärtad laglydnad märker man författarens medkänsla
för de små och olyckliga, som alltid får sitta emellan. Men han
idealiserar dem inte, han visste av personlig erfarenhet, att människorna väl var värda medlidande men inte beundran. Det har
ofta påpekats, att Leskov på grund av sitt borgerliga ursprung
inte behövde dras med det onda samvete, som de adliga författarna
kämpade med, och att han därför inte kände något sentimentaltromantiskt behov att idealisera de livegna och deras av »naturtillståndet» framkallade dygder. Han skildrar allt med en kritiskt
objektiv impressionism, som ibland genomströmmas av en hjärtlig
värme och medkänsla. Endast när han skildrar sina hätska motståndare, övergår skildringen från lätt ironisk humor till hätsk
karikatyr. Hans berättarkonst kännetecknas genomgående av en
visuell åskådlighet, som ibland stegras till konstnärliga höjdpunkter av nästan fysiskt påträngande natur.
Liksom de största ryska författarnas verk är även Leskovs produktion inte bara en konstnärlig eller litterär angelägenhet, han
ger en skildring av kampen för människovärdet under ett påfrestande skede. Den ryska verkligheten i dess kroppsliga och andliga
former har han strävat att gestalta mer uttömmande än någon
annan författare. Nu är det väl så, att endast en person med ingående kunskaper i ett lands samhällsstruktur ur andra källor än
litterära kan rätt bedöma, hur pass riktig en skildring av en social
verklighet med dess människor och dessas uppträdande är. Maxim
Gorki, som väl får anses vara sakkunnig, ger Leskov ett mycket
gott betyg i en uppskattande essä: »När man läser hans böcker,
upplever man verkligen Ryssland på gott och ont. Man ser tydligare den förbryllande ryska människan, som med list gör sig till
slav under sin egen tro och till sin nästas förtryckare.»
Men man kan, om man vill, uppleva mer än så vid läsningen av
Leskovs verk. »Förståndet är ständigt sysselsatt med att försöka
utforska fenomenvärlden för att finna någon regelmässighet», lyder en träffande sats av Kant. Människan är ständigt på jakt efter
kunskap, efter invarians och strukturlikhet, och det gäller också
för det förvetenskapliga, konstnärliga uppfattningssättet. Skillnaden mellan vetenskapligt och konstnärligt kunskapssökande är
endast den, att konstnären överlåter åt läsaren att förvandla den
betydelsefulla och symboliska anhopningen av givna fakta till
deduktiv kunskap, om han inte vill eller kan fatta den på samma
intuitiva sätt som den skapande konstnären, och dessutom, att
582
Nikolaj Leskov och det ryska samhället
den konstnärliga sanningen aldrig är helt objektiv ur vetenskaplig synpunkt. Den eftersträvar inte heller att vara det. Bakom
konstverket skymtar alltid, mer eller mindre medvetet, konstnärens
personlighet, och konstverket är hans sätt att framlägga sin värdering av verkligheten och att försöka få andra människor att acceptera denna värdering. Han fungerar med andra ord som samhällets
känsliga samvete. Det gjorde de ryska 1800-talsförfattarna i högsta
grad, och därför kan man inte stå likgiltig inför deras verk. Leskovs konst är också objektiv endast i den meningen, att hans
värdering av den ryska verkligheten är förutsättningslös och
obunden av partier och dogmer. Men när han sysslar med den
mest gripbara och närstående människan, sin samtida, och med
för henne och för varje människa elementära frågor, når han inte
bara en intim verklighetsnärhet utan också delvis den betydelsefulla och allmängiltiga konstens domän. Ty bakom den speciellt
ryska människa, som Leskov skildrar, stöpt och formad av den
ryska historiska verkligheten, kan man finna det som förenar alla
människor, den allmänt mänskliga stommen, mänsklighetens gemensamma nämnare. Detta kan synas vara en trivial och ointressant abstraktion, släkt med upplysningstidens flacka människoideal, men det är på denna gemensamma grund, som hoppet om
förståelse och tolerans enskilda människor emellan och hela folk
emellan måste byggas. Det hänsynslösa odlandet av individuella
särdrag har, via chauvinistisk självtillräcklighet, visat sig åstadkomma bara olycka. Det är visserligen sant, att två människor
aldrig är helt lika, men det vore onekligen lyckligare att ta fasta
på och odla den motsatta sanningen, den som generaliserats i ordspråket »människan är sig evigt lik» – det behöver inte betyda
likriktning med våld.
583