Litteratur
1950
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
LITTERÄRA KATTOR
Katten är enligt vad zoologerna berätta ursprungligen ett orientaliskt djur och har alltid i sitt säregna väsen bevarat något av
Orientens mystiska och suggestiva outgrundlighet. I Egypten avancerade katten så småningom ända upp till rang av gudomlighet.
Staden Bubastis i Nildeltat vid Nilens östra huvudarm, bibelns Fibiset, höll sig nämligen med en egen gudinna vid namn Bast, dotter till Osiris och Isis, som framställdes med katthuvud och åt
vilken katten var helgad. I staden fanns en särskild begravningsplats där de heliga kattornas kvarlevor bevarades, och i vår tid företagna utgrävningar ha ådagalagt att ett bokstavligen oräkneligt antal kattor där blivit vigda till den sista vilan. Också inom Islam intog katten en förgrundsställning bland djuren, detta dock ej på grund
av egna inneboende förtjänster utan genom en ren tillfällighet. En
dag var profeten Muhammed på besök hos sin vän Abu Herrira, då
händelsevis dennes katt kom in i tältet och smög sig fram mot profetens heliga ben. Muhammed, som egentligen var en god och välvillig man, böjde sig då ned och smekte kattens mjuka päls, varvill
djuret förmodligen lät höra ett belåtet spinnande. På grund av denna
händelse blev katten ett av de fyra djur som fått det enastående privilegiet att komma till paradiset. De övriga tre äro i tur och ordning: åsnan, på vilken Kristus red in i Jerusalem, den varg åt vilken
Muhammed sade att han fick röva boskap blott från de rika men
aldrig från de fattiga, och den hund som i 198 år troget höll vakt
vid de heliga sju sovares grotta utanför Efesus. Om katten, det fjärde
och sista i raden, skriver Goethe i den humorfyllda lilla dikten Begiinstigte Tiere i West-östlicher Diwan (Chuld nameh, Buch des
Paradieses).
Abuherriras Katze hier
Knurrt um den Herrn und schmeichelt.
Denn immer ist’s ein heilig Thier
Das der Prophet gestreichelt.
Kattälskare har det också i senare tid än profetens funnits ganska
gott om i den europeiska litteraturen. Dr Samuel Johnson höll sig
med en katt som hette Hodge och behandlades med betydligt större
älskvärdhet än åtskilliga av den store kritikerns personliga vänner.
Boswell, som tillhörde den kategori av människor om vilka Shylock
talar inför domstolen i Venedig, »some that are mad if they behold
a cat», vågade inte komma fram med sin antipati i Hodges närvaro
utan måste med mödosamt tillkämpat lugn se hur dr Johnson smekte
honom och muttrade: Hodge is a very fine cat, a very fine cat indeed!
Men i litteraturen fick Hodge aldrig göra sin entre, trots all den
sympati hans berömde husbonde visade honom. Den främsta och berömdaste av alla kattor i litteraturen är förmodligen Gottfried Kel- 48
Litteratur
lers skapelse Spiegel, das Kätzchen. Sagan om hur katten Spiegel;
som i ett anfall av desperation sålt sig själv till häxmästaren Pineiss,
ätervinner sitt liv och sin frihet och till på köpet lurar den ondskefulle Pineiss in i en högst obehaglig fälla är ett mästerstycke av
spelande kvickhet och lekfull ironi. Spiegel, en ättling till folksagans
kloka katt, visar i sin karaktär en lyckosam förening av filosofi och
handlingskraft. Han känner stark sympati för vita contemplativa,
men gäller det vita activa så är han genast beredd att sätta in både
sin kraft och sin intelligens. Fyndigare och kvickare kattskildring
finns knappast i litteraturen, det skulle då möjligen vara det med
rätta berömda kapitel i Just-so-stories, där Kipling med en oefterhärmligt burlesk gravitas blandad med maliciöst gäckeri berättar
historien om urmannen, urhustrun, urbarnet och urkatten. Det var i
världens och livets begynnelse, då skapelsens alla varelser voro på
väg att inordnas i sina olika grupper och beklädas med sina skiftande
uppgifter i världens stora maskineri. Katten ensam ville inte vara
med bland alla de andra utan gick i stället ut i den våta, vilda skogen, viftade på sin våta, vilda svans och sade: Jag är katten som
vandrar för mig själv, och alla vägar äro lika för mig! Hur det nu
gick till kom han ändå att hamna hos urmannen, som med sin ur”
familj bodde i en urhydda, och fastän katten inte gjorde någon nytta
som hästen och hunden stannade han ändå och lekte med urbarnet,
som tyckte om honom och förstod att hälla honom kvar, fastän urmannen retade sig på hans nonchalanta lättja och många gånger
kastade sin urstövel efter honom.
Som aktiv kraft i litteraturen har katten först på senare tid framträtt. Det finns dock tradition för hans verksamhet i de intellektuella
yrkena, ty allbekant är att häxorna under den tid då deras yrke var
på modet i regel hade en katt till medhjälpare. Så säger Gammel
Gunild i Holbergs Barselstuen till Corfitz, då hon håller på att trolla
med honom för att utröna om han blivit hanrej: »Sid nu stille Far,
til jeg kommer tilbage, jeg maa forst gaae hen og tale lidt med min
Kat!:. I den högre litteraturen vet man dock knappast att katten gjort
sitt inträde förr än med den sällsamme, på sin tid i de exklusiva
Pariskretsarna högtberömde symbolistiske poeten Stephane Mallarme,
som avled i slutet av 1890-talet. Hans dikter ansågos då för tiden inte
särdeles lättbegripliga, fastän de te sig klara som kristall vid en
jämförelse med en del av det som i våra dagar går under beteckningen poesi. De unga poeter som uppnådde det ivrigt eftertraktade
privilegiet att få vara med vid de litterära mottagningarna i den
spartanskt inredda väningen vid Rue de Rome lyssnade i varje fall
till dem med vördnadsfull beundran. Det berättades vid kafeborden
i Montparnasse, där dåtidens poeter brukade samlas alldeles som numera på Cafe de Flore och Deux rnagots vid Saint-Germain-des-pres,
att Mallarme alltid först läste upp sina dikter för sin katt innan han
lät sina beundrare fä del av dem. Först om katten vid åhörandet antydde bifall ansåg han dikterna värdiga offentligheten. Kanske får
man läsa ut ett tack för denna medverkan i några rader i den vackra
dikten Höstklagan, där han förklarar att hans katt är »en hemlig- 49
Litteratur
O. Wieselgren.
50
LITTERÄRA KATTOR
Katten är enligt vad zoologerna berätta ursprungligen ett orientaliskt djur och har alltid i sitt säregna väsen bevarat något av
Orientens mystiska och suggestiva outgrundlighet. I Egypten avancerade katten så småningom ända upp till rang av gudomlighet.
Staden Bubastis i Nildeltat vid Nilens östra huvudarm, bibelns Fibiset, höll sig nämligen med en egen gudinna vid namn Bast, dotter till Osiris och Isis, som framställdes med katthuvud och åt
vilken katten var helgad. I staden fanns en särskild begravningsplats där de heliga kattornas kvarlevor bevarades, och i vår tid företagna utgrävningar ha ådagalagt att ett bokstavligen oräkneligt antal kattor där blivit vigda till den sista vilan. Också inom Islam intog katten en förgrundsställning bland djuren, detta dock ej på grund
av egna inneboende förtjänster utan genom en ren tillfällighet. En
dag var profeten Muhammed på besök hos sin vän Abu Herrira, då
händelsevis dennes katt kom in i tältet och smög sig fram mot profetens heliga ben. Muhammed, som egentligen var en god och välvillig man, böjde sig då ned och smekte kattens mjuka päls, varvill
djuret förmodligen lät höra ett belåtet spinnande. På grund av denna
händelse blev katten ett av de fyra djur som fått det enastående privilegiet att komma till paradiset. De övriga tre äro i tur och ordning: åsnan, på vilken Kristus red in i Jerusalem, den varg åt vilken
Muhammed sade att han fick röva boskap blott från de rika men
aldrig från de fattiga, och den hund som i 198 år troget höll vakt
vid de heliga sju sovares grotta utanför Efesus. Om katten, det fjärde
och sista i raden, skriver Goethe i den humorfyllda lilla dikten Begiinstigte Tiere i West-östlicher Diwan (Chuld nameh, Buch des
Paradieses).
Abuherriras Katze hier
Knurrt um den Herrn und schmeichelt.
Denn immer ist’s ein heilig Thier
Das der Prophet gestreichelt.
Kattälskare har det också i senare tid än profetens funnits ganska
gott om i den europeiska litteraturen. Dr Samuel Johnson höll sig
med en katt som hette Hodge och behandlades med betydligt större
älskvärdhet än åtskilliga av den store kritikerns personliga vänner.
Boswell, som tillhörde den kategori av människor om vilka Shylock
talar inför domstolen i Venedig, »some that are mad if they behold
a cat», vågade inte komma fram med sin antipati i Hodges närvaro
utan måste med mödosamt tillkämpat lugn se hur dr Johnson smekte
honom och muttrade: Hodge is a very fine cat, a very fine cat indeed!
Men i litteraturen fick Hodge aldrig göra sin entre, trots all den
sympati hans berömde husbonde visade honom. Den främsta och berömdaste av alla kattor i litteraturen är förmodligen Gottfried Kel- 48
Litteratur
lers skapelse Spiegel, das Kätzchen. Sagan om hur katten Spiegel;
som i ett anfall av desperation sålt sig själv till häxmästaren Pineiss,
ätervinner sitt liv och sin frihet och till på köpet lurar den ondskefulle Pineiss in i en högst obehaglig fälla är ett mästerstycke av
spelande kvickhet och lekfull ironi. Spiegel, en ättling till folksagans
kloka katt, visar i sin karaktär en lyckosam förening av filosofi och
handlingskraft. Han känner stark sympati för vita contemplativa,
men gäller det vita activa så är han genast beredd att sätta in både
sin kraft och sin intelligens. Fyndigare och kvickare kattskildring
finns knappast i litteraturen, det skulle då möjligen vara det med
rätta berömda kapitel i Just-so-stories, där Kipling med en oefterhärmligt burlesk gravitas blandad med maliciöst gäckeri berättar
historien om urmannen, urhustrun, urbarnet och urkatten. Det var i
världens och livets begynnelse, då skapelsens alla varelser voro på
väg att inordnas i sina olika grupper och beklädas med sina skiftande
uppgifter i världens stora maskineri. Katten ensam ville inte vara
med bland alla de andra utan gick i stället ut i den våta, vilda skogen, viftade på sin våta, vilda svans och sade: Jag är katten som
vandrar för mig själv, och alla vägar äro lika för mig! Hur det nu
gick till kom han ändå att hamna hos urmannen, som med sin ur”
familj bodde i en urhydda, och fastän katten inte gjorde någon nytta
som hästen och hunden stannade han ändå och lekte med urbarnet,
som tyckte om honom och förstod att hälla honom kvar, fastän urmannen retade sig på hans nonchalanta lättja och många gånger
kastade sin urstövel efter honom.
Som aktiv kraft i litteraturen har katten först på senare tid framträtt. Det finns dock tradition för hans verksamhet i de intellektuella
yrkena, ty allbekant är att häxorna under den tid då deras yrke var
på modet i regel hade en katt till medhjälpare. Så säger Gammel
Gunild i Holbergs Barselstuen till Corfitz, då hon håller på att trolla
med honom för att utröna om han blivit hanrej: »Sid nu stille Far,
til jeg kommer tilbage, jeg maa forst gaae hen og tale lidt med min
Kat!:. I den högre litteraturen vet man dock knappast att katten gjort
sitt inträde förr än med den sällsamme, på sin tid i de exklusiva
Pariskretsarna högtberömde symbolistiske poeten Stephane Mallarme,
som avled i slutet av 1890-talet. Hans dikter ansågos då för tiden inte
särdeles lättbegripliga, fastän de te sig klara som kristall vid en
jämförelse med en del av det som i våra dagar går under beteckningen poesi. De unga poeter som uppnådde det ivrigt eftertraktade
privilegiet att få vara med vid de litterära mottagningarna i den
spartanskt inredda väningen vid Rue de Rome lyssnade i varje fall
till dem med vördnadsfull beundran. Det berättades vid kafeborden
i Montparnasse, där dåtidens poeter brukade samlas alldeles som numera på Cafe de Flore och Deux rnagots vid Saint-Germain-des-pres,
att Mallarme alltid först läste upp sina dikter för sin katt innan han
lät sina beundrare fä del av dem. Först om katten vid åhörandet antydde bifall ansåg han dikterna värdiga offentligheten. Kanske får
man läsa ut ett tack för denna medverkan i några rader i den vackra
dikten Höstklagan, där han förklarar att hans katt är »en hemlig- 49
Litteratur
O. Wieselgren.
50