Förslag till ny riksbankslag
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FÖRSLAGET
TILL NY RIKSBANKSLAG
I FEBRUARI 1947 utfärdade finansministern en förordning, som
gav riksbanken formell möjlighet att skicka en stor del av sin
guldkassa utomlands som betalning för varor, vi då importerade.
Blott några månader senare avlägsnades de återstående hindren
för att taga resten av guldkassan i anspråk med undantag för ett
mindre belopp. Visserligen hade Sverige redan 1931 frångått guldmyntfoten och riksbanken därvid befriats från skyldigheten att
inlösa sina sedlar med guldmynt enligt lagen om rikets mynt av
år 1873. Men svenska medborgare hade alltjämt rätt att för sina
sedlar av riksbanken få köpa internationella betalningsmedel,
varav guld är det utan all gensägelse förnämsta. Därför måste
också sedlarna vara täckta av guld och valutor. När denna rätt
till följd av guldkassans förlust blivit, eller rättare sagt, var på
väg att bli illusorisk, infördes importregleringen i mars 1947 för
att hejda anspråken på internationella betalningsmedel från sedelinnehavarnas sida. Samtidigt därmed uppkom frågan om hur
mycket sedlar riksbanken hädanefter skulle få ge ut med hänsyn
till priserna. Tidigare stod ju rätten härtill i relation till guldkassan. 1948 års riksdag bestämde det högsta tillåtna beloppet till
3 200 milj. kr. och förklarade, att meningen inte var att ge möjlighet till ökad sedelutgivning. Redan 1949 års riksdag måste emellertid höja gränsen till 3 500 milj. kr. och tillstod sig tyvärr inte
kunna ge någon säker förklaring till det ökade behovet. Vid senaste årsskifte överskreds denna gräns emellertid med 12 milj. kr.
Just i dagarna ha riksbanksfullmäktige i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställt om proposition till innevarande års riksdag med
förslag till ny riksbankslag, vari bl. a. högsta gränsen för sedelutgivningen helt slopas.
Fullmäktige äro emellertid inte eniga. Folkpartirepresentanten,
hr Kristensson, uttalar sig helt kort för ett fortsatt provisorium
med förhöjt eller på annat sätt modifierat maximum för sedel·
utgivningen och åberopar psykologiska skäl härför. Högerns re
66
Förslaget till ny riksbankslag
presentant, direktören i Sveriges Industriförbund, Ragnar Sunden,
som i egenskap av suppleant inte äger rösträtt i bankofullmäktige,
uttalar i ett långt särskilt yttrande till protokollet starka betänkligheter mot principerna för hela den föreslagna lagstiftningen.
Han framhåller, att, även om f. n. någon modern form av guldmyntfot inte skulle vara aktuell, får man inte hamna i rena principlösheten, om man vill upprätthålla ett sunt penningväsende med
bevarat penningvärde. Han förordar ytterligare utredning och skisserar tänkbara lösningar av problemet.
Det har förr i tiden stått en hel del strid om meningen med
inlösningsskyldigheten och täckningsbestämmelserna för sedlarna.
Diskussionen härom har blåsts tillliv igen genom de senaste årens
händelser. Rätten respektive skyldigheten till inlösen betyder, att
innehavaren av en sedel kunde erhålla guldmynt för densamma
i riksbanken. Den inhemska cirkulationen behövde emellertid inte
guldmynt, ty sedlarna kunde minst lika bra om inte bättre göra
samma tjänst och dessutom funnos ju skiljemynten. År 1931 befriades riksbanken från sin skyldighet att inlösa sina sedlar med
guld, och det får nog sägas, att det även nu och i fortsättningen
skulle kunna gå lika bra att reda sig som hittills utan cirkulerande
guldmynt.
Täckningsbestämmelserna fylla en annan funktion. De äro till
för att garantera, att sedelinnehavaren skall kunna växla in åt
sig i riksbanken utländska betalningsmedel, så att han fritt, om
han så önskar, skall kunna köpa varor i utlandet. De äro alltså
ett villkor för en fri utrikeshandel.
Den teori, varpå den föreslagna lagstiftningen bygger, har formulerats så, att guldkassan skall vara en reserv för utländska
betalningar, vilket betyder, att den får förbrukas. Det gjordes också
1947-48, och sedan dess har den inte kunnat vinnas tillbaka. Vi
stå alltså nu i huvudsak utan en sådan. Det förtjänar då framhållas, att den nyssnämnda principen första gången presenterades
år 1931 av en engelsk kommitte, den s. k. Macmillan-kommitten, i
vilken den kände nationalekonomen Keynes spelade en stor roll.
Det rådde då i England en kraftig depression med svår massarbetslöshet, och det uttalade syftet med Macmillan-kommittens rekommendationer var att höja den allmänna prisnivån. Man skulle
kanske kunna tycka, att vi i dagens Sverige inte precis behöva
tigga om ytterligare prishöjningar.
Förslaget till ny riksbankslag har inte avskaffat alla krav på
täckning av sedelomloppet. Den som har en sedel, har också en
67
– – · · · · · – · – – –
,: ..
Förslaget till ny riksbankslag
fordran på riksbanken i sista hand, och denna måste då ha något
slags tillgång som täckning för sina skulder. Utöver de guld- och
valutareserver, som eventuellt kunna finnas, föreslås täckningen
i huvudsak utgöras av statsobligationer och skattkammarväxlar.
I en partimotion till årets riksdag har högern begärt, att det skall
utredas, hur en ökning av statens skuldsättning i riksbanken på-
verkar ekonomien i allmänhet, t. ex. priserna. Som bekant har ju
finansministern lovat, att staten inte skall sätta sig mer i skuld i
riksbanken, men inte desto mindre är dennas statspappersinnehav
för närvarande i runt tal 400 a 500 milj. kr. större än förra året.
Priserna ha, som känt är, också gått i höjden.
Frågan är nu, om finansministern kommer att förelägga riksdagen proposition på fullmäktiges förslag till ny riksbankslag,
eller om han kommer att villfara oppositionens krav på fortsatt
provisorium och högerns önskemål om ytterligare utredning. Kan
han, inte minst med hänsyn till utlandets reaktion, undgå att
känna betänkligheter inför det nya och ovissa i en oreglerad
pappersmyntfoU Sveriges riksbank är dock världens äldsta centralbank och som sådan föremål för särskild uppmärksamhet från
den internationella sakkunskapens sida.
68
TILL NY RIKSBANKSLAG
I FEBRUARI 1947 utfärdade finansministern en förordning, som
gav riksbanken formell möjlighet att skicka en stor del av sin
guldkassa utomlands som betalning för varor, vi då importerade.
Blott några månader senare avlägsnades de återstående hindren
för att taga resten av guldkassan i anspråk med undantag för ett
mindre belopp. Visserligen hade Sverige redan 1931 frångått guldmyntfoten och riksbanken därvid befriats från skyldigheten att
inlösa sina sedlar med guldmynt enligt lagen om rikets mynt av
år 1873. Men svenska medborgare hade alltjämt rätt att för sina
sedlar av riksbanken få köpa internationella betalningsmedel,
varav guld är det utan all gensägelse förnämsta. Därför måste
också sedlarna vara täckta av guld och valutor. När denna rätt
till följd av guldkassans förlust blivit, eller rättare sagt, var på
väg att bli illusorisk, infördes importregleringen i mars 1947 för
att hejda anspråken på internationella betalningsmedel från sedelinnehavarnas sida. Samtidigt därmed uppkom frågan om hur
mycket sedlar riksbanken hädanefter skulle få ge ut med hänsyn
till priserna. Tidigare stod ju rätten härtill i relation till guldkassan. 1948 års riksdag bestämde det högsta tillåtna beloppet till
3 200 milj. kr. och förklarade, att meningen inte var att ge möjlighet till ökad sedelutgivning. Redan 1949 års riksdag måste emellertid höja gränsen till 3 500 milj. kr. och tillstod sig tyvärr inte
kunna ge någon säker förklaring till det ökade behovet. Vid senaste årsskifte överskreds denna gräns emellertid med 12 milj. kr.
Just i dagarna ha riksbanksfullmäktige i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställt om proposition till innevarande års riksdag med
förslag till ny riksbankslag, vari bl. a. högsta gränsen för sedelutgivningen helt slopas.
Fullmäktige äro emellertid inte eniga. Folkpartirepresentanten,
hr Kristensson, uttalar sig helt kort för ett fortsatt provisorium
med förhöjt eller på annat sätt modifierat maximum för sedel·
utgivningen och åberopar psykologiska skäl härför. Högerns re
66
Förslaget till ny riksbankslag
presentant, direktören i Sveriges Industriförbund, Ragnar Sunden,
som i egenskap av suppleant inte äger rösträtt i bankofullmäktige,
uttalar i ett långt särskilt yttrande till protokollet starka betänkligheter mot principerna för hela den föreslagna lagstiftningen.
Han framhåller, att, även om f. n. någon modern form av guldmyntfot inte skulle vara aktuell, får man inte hamna i rena principlösheten, om man vill upprätthålla ett sunt penningväsende med
bevarat penningvärde. Han förordar ytterligare utredning och skisserar tänkbara lösningar av problemet.
Det har förr i tiden stått en hel del strid om meningen med
inlösningsskyldigheten och täckningsbestämmelserna för sedlarna.
Diskussionen härom har blåsts tillliv igen genom de senaste årens
händelser. Rätten respektive skyldigheten till inlösen betyder, att
innehavaren av en sedel kunde erhålla guldmynt för densamma
i riksbanken. Den inhemska cirkulationen behövde emellertid inte
guldmynt, ty sedlarna kunde minst lika bra om inte bättre göra
samma tjänst och dessutom funnos ju skiljemynten. År 1931 befriades riksbanken från sin skyldighet att inlösa sina sedlar med
guld, och det får nog sägas, att det även nu och i fortsättningen
skulle kunna gå lika bra att reda sig som hittills utan cirkulerande
guldmynt.
Täckningsbestämmelserna fylla en annan funktion. De äro till
för att garantera, att sedelinnehavaren skall kunna växla in åt
sig i riksbanken utländska betalningsmedel, så att han fritt, om
han så önskar, skall kunna köpa varor i utlandet. De äro alltså
ett villkor för en fri utrikeshandel.
Den teori, varpå den föreslagna lagstiftningen bygger, har formulerats så, att guldkassan skall vara en reserv för utländska
betalningar, vilket betyder, att den får förbrukas. Det gjordes också
1947-48, och sedan dess har den inte kunnat vinnas tillbaka. Vi
stå alltså nu i huvudsak utan en sådan. Det förtjänar då framhållas, att den nyssnämnda principen första gången presenterades
år 1931 av en engelsk kommitte, den s. k. Macmillan-kommitten, i
vilken den kände nationalekonomen Keynes spelade en stor roll.
Det rådde då i England en kraftig depression med svår massarbetslöshet, och det uttalade syftet med Macmillan-kommittens rekommendationer var att höja den allmänna prisnivån. Man skulle
kanske kunna tycka, att vi i dagens Sverige inte precis behöva
tigga om ytterligare prishöjningar.
Förslaget till ny riksbankslag har inte avskaffat alla krav på
täckning av sedelomloppet. Den som har en sedel, har också en
67
– – · · · · · – · – – –
,: ..
Förslaget till ny riksbankslag
fordran på riksbanken i sista hand, och denna måste då ha något
slags tillgång som täckning för sina skulder. Utöver de guld- och
valutareserver, som eventuellt kunna finnas, föreslås täckningen
i huvudsak utgöras av statsobligationer och skattkammarväxlar.
I en partimotion till årets riksdag har högern begärt, att det skall
utredas, hur en ökning av statens skuldsättning i riksbanken på-
verkar ekonomien i allmänhet, t. ex. priserna. Som bekant har ju
finansministern lovat, att staten inte skall sätta sig mer i skuld i
riksbanken, men inte desto mindre är dennas statspappersinnehav
för närvarande i runt tal 400 a 500 milj. kr. större än förra året.
Priserna ha, som känt är, också gått i höjden.
Frågan är nu, om finansministern kommer att förelägga riksdagen proposition på fullmäktiges förslag till ny riksbankslag,
eller om han kommer att villfara oppositionens krav på fortsatt
provisorium och högerns önskemål om ytterligare utredning. Kan
han, inte minst med hänsyn till utlandets reaktion, undgå att
känna betänkligheter inför det nya och ovissa i en oreglerad
pappersmyntfoU Sveriges riksbank är dock världens äldsta centralbank och som sådan föremål för särskild uppmärksamhet från
den internationella sakkunskapens sida.
68