Mannerheim

MANNERHElM
Av generallöjtnant ARCHIBALD DOUGLAS
EJ LÅNGT efter det Sveriges folk försänktes i kungssorg har
Finland förlorat sin störste son i vår tid. Det finns likheter mellan
konung Gustaf den femte och Gustaf Mannerheim. Den främsta
ligger kanske i den djupa förankring som båda efter hand kom att
få i sina folks förtroende. De hade vunnit denna ställning med
samma medel – en aldrig svikande plikttrohet då det gällde att
främja nationens väl. Men där finns också en stor skillnad mellan
dessa båda märkesmäns liv och framträdande. Medan konung
Gustaf var född till arvfurste i ett gammalt suveränt rike, fördes
Mannerheim fram till sin ställning genom ett djupt ingripande
historiskt skeende, i vilket han förunnades att själv spela den
främsta rollen vid sitt lands omvandling till ett självständigt rike.
Och medan Gustaf den femtes statsklokhet förde Sverige oskatt
genom tidens stormar fick Mannerheim- tvenne gånger statschef
och härförare i trenne krig – i fullaste mått dela sitt folks skiftesrika och hårda öden under en sällsport stormig tid.
Det är både berättigat och ur allmän synpunkt av intresse att
inför en stor människa och hans livsverk ställa den frågan, ur
vilka källsprång hans personlighet vuxit fram och vilken jordmån
det varit, som förlänat honom hans säregna gåvor. Den som efterforskar Gustaf Mannerheims ursprung kan härvid knappast stanna
i någon tvekan. Hans intellektuella arvsmassa är rik och mångskiftande men likväl entydig. Från båda sidor måste han ha ärvt
en särskilt på det politiska inriktad begåvning. Men där finns också
komplementet viljestyrka och organisationstalang samt vetenskaplig och litterär läggning bland hans närmaste förfäder, allt drag
som skulle komma att framträda i Gustaf Mannerheims personlighet. Att denna även formades genom de tidigaste ungdomsintrycken från en förfinat aristokratisk miljö är säkert. Vi
svenskar måste blott minnas att där fanns drag i denna finländska
överklassvärld från slutet av 1800-talet som helt saknades hos oss
– spänningen mellan finskt och svenskt och det tilltagande trycket
österifrån, på en gång ödesdigert och eggande. Det fanns därför
69
Archibald Douglas
där en annan livsrytm än hos oss, en inriktning på resolut handling, som visserligen var indämd av landets ofrihet, men blott
väntade på sin utlösning.
Måhända är det svårt för oss svenskar att förstå, hur en ung
finländare ur en bemärkt svensk adelsfamilj på 1880-talet kunde
välja som levnadsbana att bli rysk officer. Säkert hade det i fallet
Gustaf Mannerheim främst sin grund i ett direkt intresse för det
militära, något som knappast kunde komma till sin rätt på andra
vägar. Men vi få också minnas att detta var något ganska vanligt
på denna tid och ingick i många släkters traditionella lojalitet
mot landets suverän. Viktigare i detta sammanhang är dock, att
den unge svenskättlingens beslut att gå i rysk militärtjänst paradoxalt nog kom att mera än kanske något annat göra honom skickad att lösa de uppgifter som ödet- eller låt oss hellre säga Försynen – hade ställt i beredskap åt honom.
I början tycks det knappast ha funnits något i Gustaf Mannerheims tjänstgöring som tsaristisk kavalleriofficer, som kunde förebåda en ovanlig eller betydande karriär. Han gick snarare den
konventionella väg, som för honom låg så nära till hands genom
börd, elegans och personliga charm. En till det yttre lysande bana
som gardesofficer och hovman syntes utstakad. – Men där fanns
något i djupet av hans själ, som måste ha reagerat mot slika lättvunna framgångar. Han växlade in på ett annat, mer arbetsfyllt
spår, och när så en personlig kris uppstod i hans liv, som till tiden
sammanföll med det rysk-japanska krigets utbrott, valde han frivilligt den svåra väg, som skulle föra honom fram till fullkomning
i det yrke han valt. På en krigsskådeplats där ingendera av de
båda motståndarna utmärkte sig för större strategisk fantasi eller
taktisk rörlighet tog han varje tillfälle i akt att vinna erfarenhet
just i rörlig krigföring. Det var lärospån som skulle komma att
bära frukt i framtiden.
Freden återbördade honom ej omedelbart till fredsmässig garnisonstjänst. Två års strövtåg på hästryggen i det ryska militära
underrättelseväsendets tjänst förde honom tvärs genom Centralasiens otillgängligaste trakter. De skänkte honom ökad människokännedom och stärkte hans självtillit, samtidigt som han fick tillfälle att här pröva sina krafter på gränsmarkerna mellan geografisk och etnografisk forskning.
Den unge överstelöjtnantens insatser förblev inte obeaktade. En
snabb befordran förde Mannerheim redan ett par år före det första
världskrigets utbrott upp i generalsgraden, och han började fält- 70
Mannerheim
tåget i Polen på sommaren 1914 som chef för en kavalleribrigad.
Kriget på ostfronten kom hela tiden att utmärka sig för långt
större rörlighet än på övriga fronter. Det blev därför rikligt med
tillfällen för den efter hand till allt högre befälsposter befordrade
kavallerigeneralen att göra aktiva insatser både under lyckosamma
offensiver och bekymmersfyllda återtåg. En tysk officer har vitsordat, att man aldrig kunde känna sig säker för överraskningar,
när man visste sig ha Mannerheim som motståndare.
Det är värt att beakta att Mannerheims karriär som militär var
den typiske truppofficerens. Han hade ingen högskolebildning och
ingen stabstjänst. Vad han kunde som militär hade han lärt i praktisk krigstjänst likt många av äldre tiders stora fältherrar. Men
därför var också hans insikter i krigets konst så sällsport levande.
Frihet från förutfattade meningar och en stark inlevelse i varje
ögonblicks aktuella läge var lika utmärkande för Mannerheim som
en ständig strävan efter initiativ. Åter och åter hämtade han ur
en rik och mångsidig erfarenhet inspirationen till ett handlande,
som skulle leda till framgång.
Men Mannerheim upplevde ej endast de växlande krigshandlingarna på Polens, Galiziens och Rumäniens slagfält. Lika värdefull blev för honom den grundliga inblick han här fick på det
krigspsykologiska området. Alldeles särskilt gäller detta i fråga
om hans upplevelser under revolutionen. Vad han här såg stod
sedan alltid levande ristat i hans sinne. Han visste mer än de flesta
vad krigstukt och god anda betyder inom en arme och vad motsatsen bär i sitt sköte. Han hade sett bolsjevismen i vitögat och
kände i grunden det ryska folkets psyke. När han på hösten 1917
ej längre ansåg sig kunna stanna vid den ryska fronten utan återvände till Finland, var den femtioårige generallöjtnanten en i
kriget härdad illusionslös man, som dock bevarat pliktbudets djupa
idealitet och i sitt hjärta vårdat kärleken till fäderneslandet. Han
kom tillbaka dit i dess ödestimma, och i det ögonblicket vände
historiens gudinna ett blad i Finlands hävder. Ty ett under hade
i rätt tid till fädernejorden återbördat den man, som skulle rädda
sitt land ur djupaste nöd.
Mannerheim var vid sin hemkomst till Finland i stora drag
orienterad om läget – på plussidan jägarrörelsen, skyddskårerna
och självständighetsförklaringen – på minussidan frånvaron av
statliga maktmedel, anarkien och de röda gardena. Men om detaljerna, om de stridiga viljorna och regeringens totala maktlöshet,
därom blev han först underkunnig, då han nästan mot sin vilja
71
Archibald Douglas
snart drogs in i kretsen av de män, som länge hade arbetat på
Finlands frigörande från ryskt herravälde, men som nu i det avgörande ögonblicket stodo rådlösa och utan ledning. – Men märkligt nog kom detta att bli saken till gagn. Mannen som långt hemifrån i hårda skiften hade skolats till klarsyn och beslutsamhet,
såg bättre än andra vad som borde göras, och snart stod det klart,
att här fanns den ledare, som man dittills förgäves hade sökt. När
Mannerheim tveksamt och sluten i sig själv gav vika för lägets
krav och åtog sig ansvaret för en militär aktion till Finlands befriande från anarki och beroende, då passerade han den stora vändpunkten i sitt liv. Allt det framfarna hade varit en enskild mans
skolning och förberedelse. Fullrustad trädde han plötsligt och dramatiskt in på historiens scen – en av dess store – och fångades
av offentlighetens ljus, ur vars sken han sedan aldrig mer skulle
träda ut.
Det har många gånger framhållits men måste åter slås fast, att
den uppgift, som Gustaf Mannerheim här åtog sig, från början
syntes mer än äventyrlig, ja nästan hopplös. Ty av den ärans glans,
som fyra månader senare omstrålade segraren, skymtade ingenting
under dessa tunga januaridagar, då Mannerheim nästan som en
flykting lämnade Helsingfors och i Österbotten på alltför kort tid
förberedde sina första företag. Så mycket klarare framstår därför
storheten i hans beslut.
Här finns inte utrymme för en rekapitulation av frihetskrigets
händelser – den dramatiska begynnelsekuppen mot ryssarna i
Österbotten, skyddskårernas beväpning, frontbildningen mot söder,
de sega defensivstriderna medan medeln för den fortsatta kampen
skapades, jägarnas hemkomst, Tammerforsoffensiven, den tyska
hjälpaktionen och de stora slutoperationerna. Men för den, som
hade äran att tjäna direkt under Mannerheim under dessa hektiska
månader, framstår hans ledarpersonlighet som det i dubbel mening
centrala. Vad man här såg var nämligen en man med alldeles
utpräglade ledaregenskaper. Mannerheim hade då ännu mycket
av ungdomlig rörlighet över sig, men han frapperade samtidigt
genom en personlig värdighet, som ovillkorligen skapade en viss
distans till omgivningen. Hans arbetsförmåga var imponerande
liksom hans gåva att snabbt och säkert få ut det väsentliga. Han
lyssnade gärna till skäl och motskäl men slöt i svåra situationer
de egna tankarna inom sig till dess beslutet mognat. Mannerheim
kunde vara mycket temperamentsfull och fordrade oerhört mycket
av sina medarbetare. Men han besatt också i rikaste mått förmågan
72
—-~~~—·”-’””-”….-o::-:;…..;,;………,:·-=…·-.;..·-.____…,..==:;o;;;:;====~—~–
Mannerheim
att stimulera genom ett öppet och generöst förtroende till dem,
som hade motsvarat hans förväntningar. Det är därför som jag
en gång tillåtit mig att prägla den satsen, att han till virtuositet
behärskade den svåra konsten att begära det orimliga för att nå
det möjliga.1 Det var just denna konst som här krävdes.
Både som strateg och taktiker omhuldade Mannerheim kraftkoncentration och omfattning. Det betydelsefulla spelet med reserver förstod han som få. Hans strävan var alltid att uppnå ett fullt
avgörande mot fienden.
Mannerheims karaktärsegenskaper framträdde emellertid under
frihetskriget särskilt vid de två tillfällen, då han ställdes inför
valet mellan prestige och plikt. Jag syftar på den s. k. jägarkonflikten och på det svåra avgörandet om den tyska hjälpen. Hans
ställning till de i Tyskland utbildade jägarna var utomordentligt
grannlaga, ty dessa misstrodde principiellt var och en som hade
tjänat i Ryssland. Utan jägarnas medverkan kunde dock kriget
inte föras till ett lyckligt slut. När dessa nu öppet trotsade överbefälhavarens påbud i organisationsfrågan stod därför de största
värden på spel. Det krävdes stor självövervinnelse av Mannerheim
att gå in på en kompromiss. Men det är karakteristiskt för honom,
att han här inte släppte vad han ansåg nödvändigt och så små-
ningom trots allt också lyckades få sina planer igenom. Samma
förmåga att underordna sin personliga prestige under ett högre
intresse visade han då det gällde den tyska hjälpen. Utan tvekan
var hans ståndpunkt den riktiga, då han hävdade att det finska
folket borde vinna sin frihet med egna krafter och ej påkalla hjälp
utifrån, när striden antagit formen av ett inbördeskrig. Men då
regeringen fattat sitt beslut i annan riktning, anpassade han sig
skickligt efter det uppkomna läget.
Frihetskrigets slut betecknar på visst sätt höjdpunkten av Mannerheims offentliga bana. Allt syntes i detta ögonblick vunnet,
och då han den 16 mars inför den regering, som han återskänkt
dess auktoritet, avgav sin stolta förklaring, att det honom givna
uppdraget var löst, rådde ingen tvekan om att Finlands frihet
främst var Gustaf Mannerheims verk. Under dessa dagar framträdde också hans rent representativa egenskaper i full belysning.
Det är svårt att tänka sig ett mera glänsande uppträdande än
hans, och de tal han höll och de dagorder han avfattade till sina
trupper utgöra på sitt sätt oöverträffade prov på svensk språkkonst.
1 Operationerna kring Tammerfors av W. A. Douglas.
73
Archibald Douglas
Men det stod skrivet i stjärnorna, att Mannerheims bana skulle
kännetecknas av tvära omkastningar. Tyskland stod vid denna
tid till synes som segrare i det stora kriget, och dess soldater hade
gjort en betydelsefull insats i frihetskriget- av många med orätt
betraktad som utslagsgivande. De politiskt ledande i landet voro
beredda att gälda denna insats med en vittgående orientering
söderut. Man krävde av överbefälhavaren, att han skulle inrymma
ett avgörande tyskt inflytande på Finlands krigsmakt. Detta kunde
Mannerheim inte godtaga, och han trädde tillbaka. Den klarsyn
han här visade hade även framträtt i en annan ej mindre viktig
sak – frågan om de röda krigsfångarnas behandling. Här företrädde Mannerheim den meningen, att de övervunna, med undantag för ledarna, snarast borde återges sin frihet för att återbördas
till näringslivet. Tyvärr följdes ej heller här hans mening.
Det skulle likväl inte dröja länge förrän Finland åter behövde
Mannerheim. Tysklands nederlag på hösten 1918 nödvändiggjorde
en utrikespolitisk omorientering. Och samtidigt krävde Finlands
näringsläge att brödsäd snarast fick importeras västerifrån. Den
utomordentligt svåra uppgiften att i London och Paris stämma
om sinnena och förbereda allt detta föll på hans lott. Krigaren blev
diplomat, och en bättre hade Finland aldrig kunnat få. Med värdighet och stor skicklighet genomförde han sitt värv och nådde i allt
väsentligt de mål, som hade uppställts. Redan innan hans diplomatiska uppdrag var slutfört nåddes Mannerheim på utländsk
mark av budskapet, att han efter den tillbakaträdde Svinhufvud
hade blivit utsedd till Finlands riksföreståndare.- Den betydelsefullaste insatsen under sin korta tid i denna viktiga befattning
gjorde Mannerheim på det utrikespolitiska otnrådet, då det gällde
att i det nya Europa, som kriget tillskapat, förankra landets nyvunna frihet. Det föll också på hans lott att stadfästa Finlands
nya konstitution som republik. Många väntade nu att Mannerheim
skulle väljas tilllandets första president. Men såren efter inbördeskriget blödde än, och hans namn var i mångas ögon alltför nära
förknippat med ett skeende, som man önskade glömma. Utan bitterhet trädde han tillbaka sedan valet fallit på en annan.
Det inträdde nu en längre period i Gustaf Mannerheims liv, då
han endast var privatman. Men overksam förblev han icke. Snart
fängslades hans intresse av de stora uppgifter, som funnos på det
sociala området. Han stiftade den sammanslutning, som under
namn av General Mannerheims barnskyddsförbund tog till uppgift
att bland barnen läka inbördeskrigets sår. Och snart intog han
74
Mannerheim
ställningen som chef för Finlands Röda Kors. Genom denna verksamhet vann Mannerheim en fördjupad insikt i sitt folks sociala
läge, och det framstod för honom mer och mer som en stor och
viktig uppgift att åvägabringa en inre försoning. Ett betydelsefullt
steg i den riktningen tog han, då han 1932 offentligt förklarade, att
alla krigsänkor borde behandlas lika i pensionshänseende, oberoende av den sida på vilken maken stupat.
Sedan Svinhufvud 1931 åter hade trätt i spetsen för riksledningen, blev Mannerheim på nytt tagen i anspråk för landets försvar. Det skedde genom hans utnämning till ordförande i krigsrådet. Två år senare blev han fältmarskalk.- Läget i världen hade
ändrats. En ny stormtid varslades. Å ven Finland, där mellantiden
liksom hos oss hade kännetecknats av militär tillbakagång, började
att se om sitt hus. Det blev Mannerheims svåra och ofta otacksamma uppgift att söka åvägabringa en förstärkning av försvaret.
I ett hänseende lyckades detta till fullo. Det gällde tillskapandet
av en enhetlig anda inom försvaret. Jägarna – hans forna opponenter – hade nått de ansvariga posterna och med dem i spetsen
samlades alla nu i orubbligt förtroende till den man, som betraktades som blivande överbefälhavare i händelse av krig.
Det är en numera känd sak, att Mannerheim icke biträdde den
politik, som reste ett obevekligt motstånd mot varje ryskt krav
1939. Han bedömde läget mer realistiskt än de flesta andra och
förordade vissa eftergifter. Huruvida dessa skulle ha räddat Finland från krig är ovisst. Säkert är att den åldrande fältmarskalken
motsåg uppgiften som överbefälhavare i ett isolerat krig mot Ryssland med tungt hjärta. Någon tvekan om den väg han hade att gå
spordes dock icke. Fäderneslandet kallade åter på honom, och han
tog den tunga bördan. Och nu upplevde han mitt i krigets nöd
det underbara, att Finlands folk mötte sitt hårda öde enat. Såren
från 1918 voro läkta, och oberoende av partier kämpade alla sida
vid sida med samma stolta hjältemod. I mycket var detta Mannerheims förtjänst. Det stod också klart för envar, att han hade en
avgörande andel i de stora begynnelseframgångarna, som i taktiskt
hänseende bar hans signum. Men själv tröttnade han ej att ge sina
underlydande förtjänsten och hänvisade med stolthet på den finske
soldatens enastående stridsmoral och okuvlighet.
Historien om Finlands båda sista krig är ännu inte skriven. Men
hur den än i framtiden må skrivas- två ting lära stå fast. Kampen
fördes av Finlands folk med en heroism, som söker sin like i mänsklighetens hävder, och denna anda av heroism förkroppsligades
75
Archibald Douglas
främst i Mannerheims person. Det skiftesrika följde honom dock
även nu. Han fick i fullaste mått uppleva såväl segerns lycka som
nederlagets bitterhet. Men han förblev i alla skiften herre över
sig själv och blev även den slutliga olyckans överman. Det är
kännetecknande för såväl det finska folket som för fältherren,
att nederlaget ej i minsta mån rubbade det förtroende, som
marskalken vetat att skapa kring sin person. Så blev han måhända
allra störst då den tunga plikten föll på hans lott att på nytt ställa
sig i spetsen för riket med uppgift att rädda nationens omistligaste
värden undan nederlaget.
Marskalken av Finland tillhör nu historien. Det kommer att
skrivas mycket om den mannen, ty hans personlighet och gärning
måste komma att till forskning egga envar, som har sinne för det
personligas betydelse i skeendet. Det är i denna nivelleringens tid
gott och lyckligt att veta, att sådana egenskaper som dem han
besatt också nu kunde komma till sin rätt.
När jag söker efter det som främst kännetecknade Gustaf Mannerheim som människa, krigare och statsman kommer en tanke
på mig. Han var ärekär utan att vara ärelysten. För honom var
äran detsamma som att tjäna sitt land trofast och väl. Denna ära
ville han inte mista. Men han eftersträvade varken makt eller
yttre upphöjelse. Detta var hans ovanskliga storhet.
76
–