Gösta Bagge in memoriam
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GÖSTA BAGGE
IN MEMORIAM
MED Gösta Bagges bortgång onsdagen den 3 januari 1951 efter
en långvarig och svår sjukdom förlorade Svensk Tidskrift den
man, vars insatser varit för tidskriften grundläggande och väg~.
ledande under hela dess tillvaro.
Gösta Bagge utgick ur en miljö, där medvetandet om de förpliktelser, som åtfölja de samhälleliga förmånerna, var osedvanligt
levande och starkt. Bestämmande intryck i de stora samhällsfrå-
gorna mottog han tidigt i den krets kring Harald Hjärne, där han
fann en rad av sina närmaste vänner och blivande medarbetare.
Bland de begåvade unga män, som från Hjärnes kateder gingo att
vinna ledande ställningar inom skilda områden av svenskt liv,
intog Gösta Bagge tidigt sin egen plats genom sitt starka intresse
för de sociala spörsmålen, vilket ytterligare mognade tack vare
intrycken under grundliga utländska studieresor, särskilt till Amerika. Hans sociala intresse var ej blott teoretiskt; under en följd
av år ägnade han mycken tid åt arbete bland Stockholmsungdomen.
Samtidigt bedrev han de nationalekonomiska studier, vilka i sinom
tid skulle föra honom fram till en lärostol vid Stockholms Högskolas nygrundade humanistiska fakultet.
Det är blott naturligt, att Bagge och hans krets tidigt sökte en
lämplig plattform i den offentliga debatten för att förfäkta sina
ideal. Ursprungligen medarbetade de i Adrian Molins 1907 startade
tidskrift Det Nya Sverige. Men det visade sig snart, att uppfatt-.
ningarna på väsentliga punkter ej kunde förenas. I början av 1910
blevo slitningarna skarpa, och på sommaren samma år kom den
slutliga brytningen.
Under hösten 1910 skedde så förberedelserna för utgivning av
den nya Svensk Tidskrift, och med 1911 började den utkomma.
Som redaktörer stodo från början Gösta Bagge och Eli Heckscher;
med skiftande medredaktörer kvarstod Bagge såsom tidskriftens
ledare ända till 1930, alltså i hela tjugo år. Från 30-talets början
l
,.. ·,
Gösta Bagge in memoriam
hindrade hans övriga värv honom att handhava redaktionen, ehuru
han alltjämt ägnade Svensk Tidskrift mycket intresse och ihågkom
den med bidrag. Men sedan han lämnat sina politiska värv och stod
inför emeritusåldern som akademisk lärare, återinträdde han i
slutet av 1948 som ansvarig utgivare och den ene redaktören och
hade i dessa egenskaper den främsta omsorgen om årgångarna
1949 och 1950. Hans förbindelser med Svensk Tidskrift omspänna
således ej mindre än fyrtio år.
Som ledare för en tidskrift med på en gång politiskt och allmänkulturellt innehåll har Gösta Bagge gjort en märklig insats i den
svenska publicitetens historia. Med den högt bildade mannens vida
allmänna intressen hade han i fullt mått den andliga spännvidd,
som uppgiften krävde. Hans redaktionsledning utmärktes av
samma föredömliga ansvarsmedvetande, som präglade all hans
övriga offentliga gärning. Vederhäftighet liksom formell stringens
och omsikt voro oeftergivliga krav. Det var ej fråga om att låta
slumpen spela in vid tidskriftens redigering, utan varje häfte
planerades noga i förväg i samråd med kretsen av förtroliga medarbetare. Artiklar om skilda, på det ena eller andra sättet aktuella
ämnen beställdes hos sakligt därtill särskilt ägnade författare. De
inkomna bidragen granskades noga, ur formell lika väl som saklig
synpunkt. Ovederhäftighet, löslighet och slapp formgivning utmönstrades obarmhärtigt, men kritiken var positiv, och de redaktionella sammankomsternablevotack vare ledarens älskvärda spiritualitet sällsynt angenäma och stimulerande.
Den anda av sakligt kunnande, formell genomarbetning och ridderlig polemik, som utmärkt all Gösta Bagges verksamhet i Svensk
Tidskrift skall för tidskriften vara ett förpliktande arv.
Arbetet i Svensk Tidskrift var blott ett led, ehuru på sätt och vis
det första, i Gösta Bagges offentliga gärning. Tidigt, redan från
1913, kom han in i Stockholms kommunalpolitik och nådde där
snart de ledande posterna. Hans mångsidiga vetande och levande
intresse just på de områden, som då på allvar blivit aktuella för
den växande storstaden, gjorde honom alldeles särskilt skickad
att där föra en upplyst reformkonservatisms talan.
Under 1920-talet och det tidigare 1930-talet var det dock kanske
främst undervisningen, som tog hans krafter i anspråk. Som Socialpolitiska institutets grundare och ledare under en lång följd av
år utförde han en nyskapande insats av banbrytande betydelse för
arbetet inom det nya svenska samhälle, som var på väg att byggas
upp under medverkan av entusiastiska krafter ur skilda läger. Men
2
————–~~· ” – · · · —
Gösta Bagge in memoriam
samtidigt var han, som vid hans död en av hans främsta lärjungar
betygat, den inspirerande centrala gestalten i det resultatrika,
även internationellt synnerligen uppskattade arbete, som under
1920-talet och åren närmast därefter utfördes vid det av Bagge
själv skapade Socialvetenskapliga institutet vid Stockholms Högskola.
Vid 1930-talets mitt kallades Gösta Bagge under brydsamma förhållanden att efterträda Arvid Lindman som den svenska högerns
ledare och därmed som en av de bestämmande krafterna i svensk
politik. För uppgiften hade han mycket stora förutsättningar i
sina vidsträckta kunskaper och intressen över hela statslivets fält,
från social och ekonomisk politik till försvars- och utrikesfrågorna,
liksom i sin formella talang – få politiska tal torde vid senare
läsning stå sig så väl som hans- och sitt anslående framträdande.
Det kan naturligtvis också sägas, att hans förnäma saklighet och
höga anspråk på redbar vederhäftighet ej voro enbart en tillgång,
när det gällde modern partipolitik bland de stora massor, som
numera fått röstsedeln i handen, liksom att hans styrka knappast
låg i att snabbt vinna ytlig kontakt med främmande människor,
som ej intresserade honom. Som alltid nedlade han ett energiskt,
plikttroget och högt kvalificerat arbete även som partiledare, och
vad han betytt för Sveriges höger, blev kanske tydligast sedan
han självmant dragit sig tillbaka från ledningen 1944, efter att
ha nått den ålder, då enligt hans mening det aktiva partiledareskapet ej längre var naturligt.
Då hade han emellertid redan i fem år främst ägnat sina krafter
åt en än mer krävande uppgift, en av de ledande posterna i den
samlingsregering, som hade att svara för Sveriges öden under de
svåraste förhållanden, som vårt land mött på mer än hundra år.
Ursprungligen lär det ha varit tal om hans placering som utrikeseller försvarsminister – för bägge uppgifterna hade han förutsättningar i sitt vetande och sina intressen – men slutligen fick han
ecklesiastikdepartementet på sin lott. Då hans departement under
krisåren av ekonomiska skäl måste få nöja sig med en rätt stillastående verksamhet, gav detta honom också den möjlighet han
själv önskade att intimt följa de stora ödesfrågorna under de första,
kritiska åren. Under denna tid torde han tillsammans med de bägge
excellenserna och försvarsministern ha utövat ett avgörande inflytande på Sveriges politik, och vid ett par uppmärksammade
tillfällen var det han, som inför offentligheten framträdde som
regeringens språkrör. Med sin nästan övermättade känsla av an- 3
Gösta Bagge in memoriam
svar, sin realpolitiska inställning och sina krav på noggrann prövning av terrängens bärkraft före varje steg torde Gösta Bagge i
allmänhet ha gjort sitt inflytande gällande till förmån för en
försiktig utrikespolitik, parad med oavlåtlig strävan till försvarsberedskapens stärkande.
Mot krigets slut blevo förhållandena i viss mån annorlunda och
bidrogo till att hans inflytande minskades. Krigets utgång kunde
förutses och verkade i vänsterriktning, det socialdemokratiska partiet lät sig ej längre bindas av tidigare utfästelser att skjuta kontroversiella inre frågor åt sidan. Det torde därför för Gösta Bagge
snarast ha varit en befrielse, när han lämnade regeringen.
Inom departementet var det skolfrågan, som främst fångade hans
intresse, och där tog han tidigt ett betydelsefullt initiativ med
skolutredningens tillsättande, liksom han själv ledde dess arbete.
Få företeelser i vårt offentliga liv under senare år ha varit obehagligare än den lika lågsinta som trångsynta kritik, varmed man
på vissa håll inom pressen följde denna utrednings verksamhet.
Allt tydligare blir, att skolreformen, i den mån den överhuvud
taget låter sig praktiskt genomföra, till väsentliga delar måste
bygga på den Baggeska utredningens solida arbete, sedan mera
luftiga projekt förpustat.
Med Gösta Bagge lämnar en stor fosterlandsvän och riddersman
Sveriges offentliga liv, där han med sin sällsynta kunnighet, sin
ovanliga arbetsförmåga och sin fläckfria redbarhet gjort förblivande insatser på skilda arbetsfält.
4
IN MEMORIAM
MED Gösta Bagges bortgång onsdagen den 3 januari 1951 efter
en långvarig och svår sjukdom förlorade Svensk Tidskrift den
man, vars insatser varit för tidskriften grundläggande och väg~.
ledande under hela dess tillvaro.
Gösta Bagge utgick ur en miljö, där medvetandet om de förpliktelser, som åtfölja de samhälleliga förmånerna, var osedvanligt
levande och starkt. Bestämmande intryck i de stora samhällsfrå-
gorna mottog han tidigt i den krets kring Harald Hjärne, där han
fann en rad av sina närmaste vänner och blivande medarbetare.
Bland de begåvade unga män, som från Hjärnes kateder gingo att
vinna ledande ställningar inom skilda områden av svenskt liv,
intog Gösta Bagge tidigt sin egen plats genom sitt starka intresse
för de sociala spörsmålen, vilket ytterligare mognade tack vare
intrycken under grundliga utländska studieresor, särskilt till Amerika. Hans sociala intresse var ej blott teoretiskt; under en följd
av år ägnade han mycken tid åt arbete bland Stockholmsungdomen.
Samtidigt bedrev han de nationalekonomiska studier, vilka i sinom
tid skulle föra honom fram till en lärostol vid Stockholms Högskolas nygrundade humanistiska fakultet.
Det är blott naturligt, att Bagge och hans krets tidigt sökte en
lämplig plattform i den offentliga debatten för att förfäkta sina
ideal. Ursprungligen medarbetade de i Adrian Molins 1907 startade
tidskrift Det Nya Sverige. Men det visade sig snart, att uppfatt-.
ningarna på väsentliga punkter ej kunde förenas. I början av 1910
blevo slitningarna skarpa, och på sommaren samma år kom den
slutliga brytningen.
Under hösten 1910 skedde så förberedelserna för utgivning av
den nya Svensk Tidskrift, och med 1911 började den utkomma.
Som redaktörer stodo från början Gösta Bagge och Eli Heckscher;
med skiftande medredaktörer kvarstod Bagge såsom tidskriftens
ledare ända till 1930, alltså i hela tjugo år. Från 30-talets början
l
,.. ·,
Gösta Bagge in memoriam
hindrade hans övriga värv honom att handhava redaktionen, ehuru
han alltjämt ägnade Svensk Tidskrift mycket intresse och ihågkom
den med bidrag. Men sedan han lämnat sina politiska värv och stod
inför emeritusåldern som akademisk lärare, återinträdde han i
slutet av 1948 som ansvarig utgivare och den ene redaktören och
hade i dessa egenskaper den främsta omsorgen om årgångarna
1949 och 1950. Hans förbindelser med Svensk Tidskrift omspänna
således ej mindre än fyrtio år.
Som ledare för en tidskrift med på en gång politiskt och allmänkulturellt innehåll har Gösta Bagge gjort en märklig insats i den
svenska publicitetens historia. Med den högt bildade mannens vida
allmänna intressen hade han i fullt mått den andliga spännvidd,
som uppgiften krävde. Hans redaktionsledning utmärktes av
samma föredömliga ansvarsmedvetande, som präglade all hans
övriga offentliga gärning. Vederhäftighet liksom formell stringens
och omsikt voro oeftergivliga krav. Det var ej fråga om att låta
slumpen spela in vid tidskriftens redigering, utan varje häfte
planerades noga i förväg i samråd med kretsen av förtroliga medarbetare. Artiklar om skilda, på det ena eller andra sättet aktuella
ämnen beställdes hos sakligt därtill särskilt ägnade författare. De
inkomna bidragen granskades noga, ur formell lika väl som saklig
synpunkt. Ovederhäftighet, löslighet och slapp formgivning utmönstrades obarmhärtigt, men kritiken var positiv, och de redaktionella sammankomsternablevotack vare ledarens älskvärda spiritualitet sällsynt angenäma och stimulerande.
Den anda av sakligt kunnande, formell genomarbetning och ridderlig polemik, som utmärkt all Gösta Bagges verksamhet i Svensk
Tidskrift skall för tidskriften vara ett förpliktande arv.
Arbetet i Svensk Tidskrift var blott ett led, ehuru på sätt och vis
det första, i Gösta Bagges offentliga gärning. Tidigt, redan från
1913, kom han in i Stockholms kommunalpolitik och nådde där
snart de ledande posterna. Hans mångsidiga vetande och levande
intresse just på de områden, som då på allvar blivit aktuella för
den växande storstaden, gjorde honom alldeles särskilt skickad
att där föra en upplyst reformkonservatisms talan.
Under 1920-talet och det tidigare 1930-talet var det dock kanske
främst undervisningen, som tog hans krafter i anspråk. Som Socialpolitiska institutets grundare och ledare under en lång följd av
år utförde han en nyskapande insats av banbrytande betydelse för
arbetet inom det nya svenska samhälle, som var på väg att byggas
upp under medverkan av entusiastiska krafter ur skilda läger. Men
2
————–~~· ” – · · · —
Gösta Bagge in memoriam
samtidigt var han, som vid hans död en av hans främsta lärjungar
betygat, den inspirerande centrala gestalten i det resultatrika,
även internationellt synnerligen uppskattade arbete, som under
1920-talet och åren närmast därefter utfördes vid det av Bagge
själv skapade Socialvetenskapliga institutet vid Stockholms Högskola.
Vid 1930-talets mitt kallades Gösta Bagge under brydsamma förhållanden att efterträda Arvid Lindman som den svenska högerns
ledare och därmed som en av de bestämmande krafterna i svensk
politik. För uppgiften hade han mycket stora förutsättningar i
sina vidsträckta kunskaper och intressen över hela statslivets fält,
från social och ekonomisk politik till försvars- och utrikesfrågorna,
liksom i sin formella talang – få politiska tal torde vid senare
läsning stå sig så väl som hans- och sitt anslående framträdande.
Det kan naturligtvis också sägas, att hans förnäma saklighet och
höga anspråk på redbar vederhäftighet ej voro enbart en tillgång,
när det gällde modern partipolitik bland de stora massor, som
numera fått röstsedeln i handen, liksom att hans styrka knappast
låg i att snabbt vinna ytlig kontakt med främmande människor,
som ej intresserade honom. Som alltid nedlade han ett energiskt,
plikttroget och högt kvalificerat arbete även som partiledare, och
vad han betytt för Sveriges höger, blev kanske tydligast sedan
han självmant dragit sig tillbaka från ledningen 1944, efter att
ha nått den ålder, då enligt hans mening det aktiva partiledareskapet ej längre var naturligt.
Då hade han emellertid redan i fem år främst ägnat sina krafter
åt en än mer krävande uppgift, en av de ledande posterna i den
samlingsregering, som hade att svara för Sveriges öden under de
svåraste förhållanden, som vårt land mött på mer än hundra år.
Ursprungligen lär det ha varit tal om hans placering som utrikeseller försvarsminister – för bägge uppgifterna hade han förutsättningar i sitt vetande och sina intressen – men slutligen fick han
ecklesiastikdepartementet på sin lott. Då hans departement under
krisåren av ekonomiska skäl måste få nöja sig med en rätt stillastående verksamhet, gav detta honom också den möjlighet han
själv önskade att intimt följa de stora ödesfrågorna under de första,
kritiska åren. Under denna tid torde han tillsammans med de bägge
excellenserna och försvarsministern ha utövat ett avgörande inflytande på Sveriges politik, och vid ett par uppmärksammade
tillfällen var det han, som inför offentligheten framträdde som
regeringens språkrör. Med sin nästan övermättade känsla av an- 3
Gösta Bagge in memoriam
svar, sin realpolitiska inställning och sina krav på noggrann prövning av terrängens bärkraft före varje steg torde Gösta Bagge i
allmänhet ha gjort sitt inflytande gällande till förmån för en
försiktig utrikespolitik, parad med oavlåtlig strävan till försvarsberedskapens stärkande.
Mot krigets slut blevo förhållandena i viss mån annorlunda och
bidrogo till att hans inflytande minskades. Krigets utgång kunde
förutses och verkade i vänsterriktning, det socialdemokratiska partiet lät sig ej längre bindas av tidigare utfästelser att skjuta kontroversiella inre frågor åt sidan. Det torde därför för Gösta Bagge
snarast ha varit en befrielse, när han lämnade regeringen.
Inom departementet var det skolfrågan, som främst fångade hans
intresse, och där tog han tidigt ett betydelsefullt initiativ med
skolutredningens tillsättande, liksom han själv ledde dess arbete.
Få företeelser i vårt offentliga liv under senare år ha varit obehagligare än den lika lågsinta som trångsynta kritik, varmed man
på vissa håll inom pressen följde denna utrednings verksamhet.
Allt tydligare blir, att skolreformen, i den mån den överhuvud
taget låter sig praktiskt genomföra, till väsentliga delar måste
bygga på den Baggeska utredningens solida arbete, sedan mera
luftiga projekt förpustat.
Med Gösta Bagge lämnar en stor fosterlandsvän och riddersman
Sveriges offentliga liv, där han med sin sällsynta kunnighet, sin
ovanliga arbetsförmåga och sin fläckfria redbarhet gjort förblivande insatser på skilda arbetsfält.
4