Norrmännen i egna och främmandes ögon före 1814

NORRMÄNNEN
I EGNA OCH FRÄMMANDEs ÖGON
FÖRE 1814
Av lektor SVEN ERIKSSON
MED illuminationer och transparanger, med tal och skålar och
verser, med stor lättnad och innerlig glädje mottogs i Sverige
nyheten om att Karl XIII blivit Norges konung.
»Om freden och Norges förvärvande var jag okunnig ända till måndagsmorgonen den 24 kl. 1/2 till10», berättade Jacob Adlerbeth den 28
jan. 1814 för sin götiske vän Aug. von Hartmansdorff. »Då inträdde
min Far till mig och uppläste för mig och Ling … en liten biljett från
grevinnan Caroline Lewenhaupt, vari hon lämnade honom denna evigt
glädjefulla tidning. Glädjetårar flöto ur min fars ögon, han omfamnade både mig och Ling, och åsynen av den vördnadsvärde mannens
tårar framkallade även våra.»
.Även om landshövdingen Nils von Rosenstein visste Adlerbeth
berätta att han genast fällde tårar, »fick ryckningar av glädje i
ansiktet, gick tyst in i sitt inre rum, knäppte där ihop händerna
och tackade Gud».
Det förefaller som om man i politiskt int!·esserade kretsar ansåg
Norge vara en tämligen god ersättning för Finland. Rektorn vid
Klara skola, Daniel Djurberg, som var tidens kanske mest uppskattade författare av geografiska läroböcker, hade några år tidigare jämfört de bägge länderna och funnit dem i stort sett likvärdiga. Hänförelsen hade emellertid även en annan orsak: »Välkommen till mitt bröst, välkommen höga Nore! Du Asarnas och styrkans son!» lät Tegner Svea hälsa sin nye broder. Mindre klangfullt
men lika varmt hette det i ett ode i Carlstads Tidning, citerat i
Göteborgs-Posten:
146
»Ja, Prins! det nya land, som nu Du tillagt Ditt,
Är Nordens moderjord – där leva stora minnen
Utav ett kraftfullt folk – väl fattigt, men dock fritt,
Som för sitt självbestånd och för sin ära stritt,
Och präglat hjältars mod i sina söners sinnen.»
N arrmännen i egna och främmandes ögon före 1814
De belästa i Europa hade på den tiden en idealföreställning om
norrmännen. De voro Nordens schweizare, frihetsälskande, tappra
och väl lämpade för krigets värv. Ur svensk synpunkt föreföll
därför norrmännens medverkan värdefull, då tiden var inne att
återta Finland. Idealföreställningen var i huvudsak frukt av de
lärdes mödor.
Alltifrån 1500-talet byggde dessa på sina föregångares arbeten.
Under sina studier i Roms historia och kultur hade de italienska renässansforskarna fyllts av en nationell självkänsla, som på ett ofta
irriterande sätt kom till uttryck, då de sammanträffade med lärda
från de mer eller mindre barbariska länderna väster och norr om
Alperna. Den naturliga följden blev, att dessa stimulerades till
forskningar, som skulle bevisa, att deras respektive länder, furstar
och folk hade en lika lysande förhistoria. Tyska humanister upphöjde sålunda i början av 1500-talet germanerna överhuvud på de
romanska folkens bekostnad och deras arbeten fingo stor betydelse
för de nordiska lärdes framställning av sina olika hemland. Allra
mest betydde emellertid för dessa Saxos danska krönika, som 1514
utgivits i Paris. Saxo hade skrivit för att danskarna icke skulle
glömma sina förfäders bragder; för hans danska efterföljare på
1500- och 1600-talen blev målet att författa en rikshistoria, som
skulle »komme baade Gud, vort Frederne Land og Kong: Matt:
til megen loff oc rere»; svensken Johannes Magnus satte som mål
att uppväcka adeln till dygd och mandom och hans bror Olaus
ville rädda det götiska folkets moraliska kraft i en tid av sedligt
och religiöst förfall.
Alla dessa auktorer övade inflytande på de norska humanisterna
i slutet av 1500-talet. Den förste av dessa var lektorn i Bergen,
Absalon Pedersson Beyer, som 1567 författade en liten skrift »Om
Norges rige».
Liksom Saxo med sina berättelser om myternas och sagornas
Danmark och de enskilda hjältarnas bedrifter ville – som Hjalmar
Grape påpekat- ge uttryck åt de danska kungarnas kamp att göra
sitt rike starkt, mäktigt och ärat, önskade Absalon Pedersson ge
en föreställning om vilket »sterckt oc mandeligt kongerige» Norge
under sin mannaålder varit. På grundval av Mattis storssons i
huvudsak på Snorres kungasagor byggda krönika visade han, hur
stor och väldig Norges makt i forna tider varit längst borta i världen, hur de norska kungarna trängt ända till Sicilien och haft
kontakt med sultanerna i Tunis och Egypten. Som en skyldig eftergift för den medeltida åskådningen framställde han visserligen
147
S,ven Eriksson
dessa kungar som gudfruktiga och rättvisa, men det är tydligt att
han mest hänfördes av deras krigiska bedrifter och erövringar.
Det var helt i tidens anda. Olaus Magnus hade betecknat de nordiska rikena som krigsgudens hemvist; från urminnes tider hade
man där städse haft att utkämpa fruktansvärda strider med både
»beväpnade män och bistra element». Bl. a. på grundval – direkt
eller indirekt- av Aristoteles’ och Plinius’ klimatlära, vari sambandet mellan natur och djurliv starkt framhävdes, den skadliga
sunnanvinden ställdes i motsats till den friska och hälsosamma
nordan, Afrikas tröga och småvuxna vargar till Nordens vilda
bestar och Söderns fega människor till Nordens ta];!pra söner –
hade den svenske lärde konstruerat en nordisk människa. Icke blott
genom krigiska dygder utan även genom enkla seder, naturlig
oskuld och gästfrihet skilde sig denna fördelaktigt från sörlänningen. Det är tydligt, att Absalon Perlersson tagit intryck av
denna framställning även om han icke närmare utvecklade den;
i inledningen till sin skrift karakteriserade han Norge som »dette
haarde land, fult af hoge berg, dale, fjorder» och han prisade
invånarna för deras >>mandom, stridbarhet oc duelighed». Bevis för den krigiska dugligheten hos folket fann han i Saxos
berättelser om de forntida kämparna av norsk börd och i krönikö-
rernas redogörelser för de många krig, vari norrmän deltagit.
Adam av Bremen hade på sin tid berömt alla de hyperboreiska
folken och särskilt svearna för deras gästfrihet. Denna passus
hade sedan via en tysk renässanshumanist kommit in i Olaus
Magnus verk men med den förändringen, att götarna vid sidan
av svearna stodo främst i gästfrihet. Nu prisade Absalon Pedersson norrmännen för denna dygd.
Absalon Perlerssons verk var en lärd kompilation. Detsamma
gäller icke- åtminstone är det svårt att påvisa- om hans samtida, prosten i Lister, Peder Clausson Friis. Visserligen lär denne
ha fått uppslaget till sina historisk-topografiska forskningar från
i främsta rummet Olaus Magnus och islänningen Arngrimur Jonsson, men han var icke någon kammarlärd i detta ords egentliga betydelse. Hans skildringar av Norges djurvärld vittna om skarp
iakttagelseförmåga, och hela hans verksamhet som präst tyder på
att han var en självständig och tämligen hårdhänt handlingsmänniska. Hur det än är med detta, blevo norrmannen i hans framställning mer vilda än heroiska. Västerut, där det var gott om
gamla vikinga- och sjörövartillhåll, bodde ett blandfolk med många
nationers blod i ådrorna: hårt, självrådigt, överdådigt, oroligt,
148
•
Norrmännen i egna och främmandes ögon före 1814
upproriskt och blodtörstigt. Alldeles särskilt gällde detta enligt
hans mening om människorna uppe till fjälls, där man alltjämt
bevarade gamla tiders skick och bruk. Ondare, hårdare och vildare,
ogudaktigare och mer upproriska voro dock bönderna i Telemarken; som bevis anförde Friis, att de förr i världen haft sin största
lust i att slå ihjäl biskopar och präster, fogdar och befallningsmän
– i en kyrka hade de sålunda dräpt sju präster.
Absalon Pederssens skrift blev icke tryckt förrän 1781 och kom
därför icke direkt att inverka på utlandets uppfattning om Norge
och norrmännen. Friis’ »Norriges oc Omliggende Oers sandfrordige
Bescriffuelse» blev däremot tryckt 1632 på föranstaltande av den
danska fornforskningens grundare Ole Worm samt översatt till
latin och tyska. Den blev i själva verket grundläggande för de
främmandes syn på norrmännen och citerades flitigt i utländsk
litteratur.
År 1651 gjorde bokhandlaren i Köpenhamn Jens Lanritssen Wolf
en syntes av Absalon Pederssens och Friis’ skildringar. I sin »Norrigia illustrata» accepterade han visserligen utan kommentarer
den senares hårda omdöme om telemarksborna, men samtidigt återgav han allt vad den förre haft att förmäla om det norska rikets
forna härlighet, som så skriande kontrasterade mot den erbarmliga
nutiden. Här fick man nu läsa, att de »Veldige, stridbare Nordske
Konger, Adel oc Veldige Kamper, Folck oc Indbyggere» fordom
satt sin högsta ära och berömmelse i krig, örlog och mandom. Därigenom adlade han vildheten i folkkynnet.
Några år senare, 1656, försökte den norskfödde Arent Berntsen
i ett digert verk med titeln »Danmarchis oc Norgis FrucktbarHerlighed» att helt bryta udden av Friis’ hårda omdöme. Inledningsvis insinuerade han således, att omdömet mindre vore att
tillskriva den lärde prosten själv än boktryckaren eller någon
.amanuens. Vad telemarksborna angår, förnekade han visserligen
icke att de voro hämndgiriga, men framhöll att resande icke hos
dem förnummit någon hårdhet och upproriskhet. I sin iver smyckade han norrmännen i gemen med allsköns dygder: de voro gudfruktiga, fromma, uppriktiga, trofasta, fredliga, saktmodiga, medlidsamma, beskedliga, gästfria och tjänstvilliga, därtill flitiga och
duktiga, »et Sindrigt oc Hrendigt Folck, som aff Naturen til adskillige konstige Handvercker oc Videnskaber ere Inclinerede».
Då så erfordrades voro de behjärtade, manliga och dristiga. De
vrånga och ogudaktiga voro i minoritet.
Det var en idealisering i borgerlig riktning, naturlig nog för en
11-513443 Svensk Tidskrift 1951 149
Sven Eriksson
skrivare, som gjort sin lycka genom att bränna tegel, driva köpenskap och låna ut pengar till en behövande monark och som såg
sitt gamla hemland i minnets skimmer; författarens patriotiska
iver hade- för att citera en av hans norska biografer- »forledet
ham til lovprisninger som neppe stemte helt overens med den
virkelighed han selv hadde set». Helt betydelselös blev idealiseringen icke; omedelbar betydelse fick emellertid blott vad han i
direkt polemik med Friis anförde om norrmännens trohet.
Att troheten mot den av Gud insatta överheten är en undersåtes
förnämsta dygd inskärptes ständigt av både det katolska och protestantiska prästerskapet under 1600-talet. Med kraft underströk
Arent Berntsen, att norrmännen så länge Norges rike varit ))ligesom annexerit» med Danmark aldrig någonsin avfallit, gjort myteri eller uppror utan alltid visat hörsamhet, ära och respekt. Den
officiella danska propagandan i kriget mot Sverige 1658 gick ett
steg längre, då den i proklamationer till invånarna i Bohuslän och
Trondhjems stift betecknade troheten mot konungen som något
speciellt utmärkande för det »uppriktiga, manliga och stridbara
norska blodet». Berntsens tes blev i själva verket den ena av de
slagord, med vilka den danska propagandan i Norge i det följande
ständigt rörde sig; den andra var ordet »tvillingrikena» med tillhörande känsloförknippningar.
Som bevi.;; för norrmännens tapperhet och trohet anfördes i propagandan i synnerhet en episod från 1612, då norska bönder från
bakhåll överfallit och tillintetgjort en styrka om ett par hundra
skotska landsknektar, som värvats av Gustaf Adolf och sorglöst
tagit genvägen genom Norge. Händelsen förevigades 1704 på en
specieriksdaler, som försetts med inskriptionen: »Mod, Troskab,
Dapperhed, og hvad der giver J~::~.:re, den heele Verden kan blant
norske Klipper Lrere.» Litet längre in på århundradet hugfästes.
minnet genom en minnestavla med samma text på platsen för skottarnas undergång. Tordenskjolds bragder och en och annan i folktraditionen mer eller mindre förvanskad episod under Karl XII:s
krig i Norge gav ytterligare näring åt den norska självkänslan.
»Dei store svenske krigarkongane med sigrar frå europaiska slagmarker, tapte i Noreg. At de bare mötte i Noreg med en del av
den svenske hermakta, eller efter store nederlag i udlandet, la ein
icke så mycke merke til. Det ein hugsa, var at nordmennona vann
och svenskane tapte)>, anmärker träffande Arne Bergsgård. Hat
är alltid en produkt av fruktan. Om något sådant gentemot
svenskarna kunde det för de norska böndernas del icke vara tal;.
150
Norrmännen i egna och främmandes ögon före 1814
snarare om en viss känsla av överlägsenhet, starkast måhända i
de bygder, dit svenska trupper aldrig nått.
Friis’, Wolfs och Arent Berntsens resultat sammanfattades i
början av 1750-talet av den mångfrestande och produktive Erik
Fontoppidan i ett arbete, som han kallade »Det förste Forsög paa
Norges naturlige Historie, fremstillende dette Kongeriges Luft,
Grund, Fielde .. ,)), Han var den typiske kammarlärde; som helhet
gäller, att han byggde på föregående forskares topografiska och
historiska samlingar. Verkets titel visar; att Olaus Magnus’ lärofäders klimatlära på nytt kommit på modet, och Fontoppidans
förklaring, att de norska böndernas kvicka ingenium bl. a. berodde
på luften, visar att han i detta stycke var med sin tid. Men också
naturfolksromantiken hade kommit på modet igen. Både Dalin och
Rousseau hade kort förut prisat de enkla, härdade och ofördärvade
människorna. De hade från en fördärvad samtid sökt sig tillbaka
till forntiden och i skyterna funnit idealet. Fontoppidan införde
något nytt i diskussionen, då han berättade om de norska odalbönderna, som ägde sin gård med samma anseende som adelsmannen sitt gods. Det var visserligen inget demokratiskt släkte han
framställde. I skick och väsen, förklarade han, röjde odalbonden
en anstolthet, som gjorde att han noga höll reda på stamtavlan och
aldrig gifte sig under sitt stånd; icke utan en viss ironi anmärkte
den danskfödde biskopen i Bergen, att odalbonden var lika högmodig över sig själv och sitt land som engelsmannen. Det var
ingen sentimental skildring; det vilda, av frihetskänsla, trohet,
tapperhet och gästvänskap adlade draget i folkkaraktären underströks genom vad han anförde om bältespänning och dryckenskap.
Genom Fontoppidans verk fick utlandet en modern framställning
av Norges land och folk, ty det översattes omedelbart till tyska
och engelska.
Det är emellertid uppenbart, att ekot av de norska segrarna över
de svenske ännu vid mitten av 1700-talet icke trängt till utlandets
öron; icke heller väckte Fontoppidans verk dess intresse för det
avlägsna landet. För Samuel Johnson stupade Karl XII någonstans
borta i det okända:
»His fall was destirred to a barren strand,
a petty fortress and a dubious hand».
Sålunda klagade E. J. Jessen 1763 i sin »Det Kongerige Norge
fremstillet efter dets naturlige og borgerlige Tilstand»: »lblanddt
bekiendte Lande er der neppe noget der mere, end Norge, tramger
151
Sven Eriksson
til en oprigtig og fuldstamdig Beskrivelse.— Norge har deri
havt en egen Skiebne at det saa lamge har vreret ubekiendt, ja
naar det skal sammenlignes med andre Lande, er det endnu ubekiendt; thi naar vi har store og prregtige Beskrivelser over meget
smaa Egne, ere hele Provintser og Distrieter her slagen i Glemmebogen.» Det var, menade han, som om främlingar hyste skräck för
landet.
Det blev annorlunda efter 1770-talet. Nordamerikanska frihetskriget inledde en period av sällsynt ekonomisk uppblomstring för
Norge. De ekonomiska banden med Storbritannien blevo fler och
fastare. Snart började turister – ehuru av annan orsak – att
söka sig till Norge.
Redan omkring 1730 hade schweizaren Albrecht von Haller besjungit fjällens vilda skönhet och betecknat frihetskänslan som
ett fjällfolks särskilda arvedel:
»Sag an, Helvetien, der Helden-Vaterland!
Wie ist dein altes Volk dem jetzigen verwandth
Genom hans landsman Rousseau och skotten Macpherson fick
man vid århundradets mitt upp ögonen för den vilda skönheten i
fjällvärlden och höglandsnaturen och härigenom drogs snart uppmärksamheten till den norska naturen. Det är självfallet, att i
synnerhet poeterna i Det Norske Selskab i Köpenhamn med hänförelse skulle välja norska motiv till föremål för poetisk naturbeskrivning. I kärv, manlig stil diktade de om »isfjäll» och »forsar».
Norge blev »Kjempers Fodeland», frihetskänslan något säreget för
»klippornag folk», i synnerhet för de anstolta odalbönderna. Samma
år som franska revolutionen började utgav Jacob Mumsen »Tagebuch einer Reise nach dem sudlichen Theil von Norwegen», vari
han betecknade de norska bergsborna som ett friskt och vackert
herdefolk, helt annorlunda beskaffat än invånarna i städerna och
vid kusten, och påföljande år betecknade Jacob Wilse i »Reise-Iakttagelser i nogle af de nordiske Lande, med Hensigt til Folkenes og
Landenes Kundskab» fjällfolket som nationens kärna. Därmed hade
man kommit så långt som det var möjligt ifrån Friis’ uppfattning.
Öga mot öga med verkligheten fingo visserligen rousseauanerna
korrigera sina föreställningar om bondens lyckliga liv och förnöjsamhet, men desillusionen kom ej till den bildade allmänhetens
kännedom.
Hur man i Sverige uppfattade norrmännen belyses av en anonym
152
Norrmännen i egna och främmandes ögon före 1814
politisk översikt över Norge, som påträffats bland utrikespolitiska
handlingar från Gustaf IV Adolfs tid (1800):
»Landtbon i Norge har bibehållet, med patriarkaliska utseendet, den
gamla tidens värdiga enfald i husliga lefnaden, och minnet av dess
dygder till rättesnöre för sina gärningar.
Norrmannen är stolt, uppriktig, hjälpsam, måttlig, modig och gästfri; han älskar religionen utan vantro och åtlyder sin överhet utan
smicker; han är sitt fädernesland och sine medborgare tillgifven, mån
om uppfyllandet af ingångna förbindelser och noggrann i begreppet
om åliggande skyldigheter; han lider hellre orättvisan än begår den,
och även själfva förtrycket uppretar mera hans förstånd än hans
känsla. – För berömmet är likväl norrmannens själ ganska tillgänglig, i synnerhet upplivas dess känsla genom det loford som smickrar
hans ära med förfädrens bedrifter förenad med öfvertygelsen att han
ieke bort eller kunnat vansläktas; i sin mån lika frikostig som begärlig
på detta slags smicker har också aldrig ryktet om hjältens bragder
utan återskall af beundran och tillgivenhet hunnit till normannens
klyftor, och där ofta mera säkert än historien bevarat minnet åt senaste eftervärld.»
Wilse var icke nöjd med utlandets uppfattning av norrmännen.
»Udenlandske, som intet kiender Nationen», klagade han, »trenker
sig et haardt Folk bland Klipperne, i et haardt Clima avsides fra
den cultiverte og slebne Deel af Europa; de gi0re sig deraf et Ideal
omtrent som af en Ostjak eller russisk Bonde, som har andre at
takke for det sredelige den har; men for resten lig dens Klipper …» Han hade icke så orätt. Den engelska författarinnan Mary
Wollstonecraft identifierade på detta sätt natur och folk. »Ju närmare vi kommo mot gränsen», skrev hon i sin 1798 till svenska
översatta reseskildring, »— ju vildare blev utsikten. Landet
antog fullkomligt utseende af världens benrangel, som väntade det
ögonblicket, då det skulle beklädas med liv och skönhet. – – –
Örnen var den enda lefvande varelse, som hade sitt näste i bergsskrevorna, och blott gladan sväfvade öfver denna rysliga ödemark.» Ehuru hon aldrig varit i Schweiz, var hon övertygad om
att ingen utsikt där kunde jämföras med denna vilda och stora
anblick. Även om hon tyckte att norrmännen levde i det friaste
samhälle hon någonsin sett, ansåg hon likväl »dessa bergsbors
karaktär likaså ohyfsad, om icke likaså besynnerligt vild som deras
hemvist».
Reseskildringarna skapade i Västeuropa föreställningen, att
norrmännen voro ett folk av soldater och matroser, vana vid vapen
och strapatser och orubbligt trogna sin överhet. Sammanställdes
153
; ’•
—–~-·-··-·- .
Sven Eriksson
detta med vad man hört om landets vilda och otillgängliga natur,
låg det nära till hands, att med skepsis bedöma utsikterna att med
våld erövra det. »La Norvege a des bouleva.rds imposans. Dans
cette chaine de montagnes qui luisert de limite, il est peu de points,
ou une armee puisse trouver un passage facile», skrev fransmannen
J. P. Catteau, vars 1802 utkomna arbete, »Tableau des Etats
Danois», väckte åtskillig uppmärksamhet i England. Peter Treschow-Hansen, som reste i Norge några år senare, påpekade dessutom landets brist på livsmedel, vilken gjorde det nödvändigt för
en fientlig arme att medföra transportflotta. Catteaus landsman
A. Lamotte, som skrev år 1813, berättade, att man i Norge endast
kunde förklara fransmännens erövring av Tyrolen och Schweiz
med förräderi; i sina berg trotsade de alla världens armeer. För
egen del förnekade Lamotte, att Karl XII blivit Norges herre, om
han erövrat Fredrikshald och Trondhjem. Norge var, förklarade
han, ointagligt, såvida dess invånare ville försvara det.
Denna allmänna syn på Norges försvarsmöjligheter dominerade
1814 både inom och utom landet – i båda fallen självfallet bland
de bildade, akademiska kretsarna.
»Ei rovsyge Gother skal hrerge
Det gamle og kraftfulde Nor,
Thi tungt hamrer Normandens Vrerge,
Der skjrelves ved hvert af hans Spor:
Og vove en Kamp de med Norriges Hrere,
Som knrekkede Graner skal Glommen dem brere.
Og Balgen dem rede den bladeste Grav
I Nordsaens skumroende Hav,»
hette det exempelvis i en norsk dikt från sommaren 1814.
Man tycker, att detta borde dämpa den svenska erövringslustan,
så tydligt lagd i dagen alltsedan Karl X Gustafs dagar. Reseskildrarna hade emellertid haft även annat att förtälja, som kunde
väcka vissa förhoppningar om att moståndet i Norge kunde bli
svagt. Det är tydligt, att många norrmän i slutet av 1700-talet sågo
sina danska bröder över axeln. De togo åt sig äran av att helstaten
hade en aktiv handelsbalans och mumlade om att Köpenhamn
endast var en parasit, en blodigel. Danskarna ringaktades som små
öbor. överlägsenhetskänslan stärktes givetvis genom fjällfolksromantiken. Den tog sig uttryck i satir- icke minst hos de unga i
Det Norske Selskab. Wessel anmärkte också ironiskt, att de tycktes
inbilla sig, att människor föddes blott i England och Norge. överlägsenhetskänslan var förknippad med något missnöje, som särskilt
154
Norrmännen i egna och främmandes ögon före 1814
gällde regeringens ohåga att inrätta bank och universitet i Norge
och dess gynnande av danskar och tyskar vid ämbetstillsättningar.
Det är självfallet att man på svenskt håll med välbehag antecknade
allt, som kunde tydas som danskhat och självständighetsbegär.
»Norrmännen», heter det i den nyss omnämnda översikten, »tro sig
äfven, och kanske med nog skäl, märka en underlägsenhet hos de
danske, såväl i anseende till förståndsförmögenheter som i afseende
på moraliskt värde, hvilken betager dem den slags fruktan för sina
öfverherrar, som hos människor i allmänhet fordras att väcka och bibehålla såväl ett lifligt hat som en varaktig kärlek. – Språkens skiljaktighet bidrager även i sin mån att i dagliga sammanlefvnaden underhålla afsmaken mot danska lynnet; den karaktär av gäckande och
veklighet som danska språket äger misshagar högeligen den uppriktige
och raske norrmannens öra.»
Samtidigt noterade man alla utsagor om likhet mellan svenskar
och norrmän. Genomgående anmärkte reseskildrarna den språkliga
likheten. En sådan iakttagare som .Jacob Mumsen förklarade rent
ut, att den skillnad man förefann var ett verk av politiken: likheten i natur, klimat, språk och religion syntes annars predestinera
svenskar och norrmän att vara ett folk. Det är också klart, att
förhållandet i regel var det bästa mellan gränsbefolkningarna.
»… hafuer det udi fordum tid altid oc offteste udi lang alder v:::erit
en stor lighed oc enighed mellem dette Landsfolck oc de Vester Goter,
icke aleeniste met god Naboskab oc Forhund oc god forligelse, end
ocsaa naar som der var icke ret god Fred imellem de Norske oc Suenske Konger, men ocsaa met beggis deris skick, seder, maal oc andet saadaant. De haufe oc gierne gjort Suogerskab met hinanden, saa at det
siunis icke utroligt, at de hafue udi begyndelsen v:::erit et slags Folck»,
skrev redan Friis med särskild tanke på befolkningen i östra Norge.
Att 16- och 1700-talens krig icke påtagligt förändrade något härutinnan visar den misstänksamhet, som den danska regeringen
ibland yppade. Gerhard Schöning vittnar om att man misstänkte
invånarna i Röros och på andra orter för att vara svensksinnade,
och det svenska i skick och sed hos befolkningen i Fredrikshald
var något som stack resenärerna i ögonen. I skarp motsättning
till den äktnorske fjällbonden ställde Wilse stadsborna och bönderna på svenska gränsen. De senare fann han mycket »udarted,
saa der er stor Forskiel paa den Almuen her i Smaalene og den i
Oplandene, der er ligesom det ikke var det samme Folk. Dovenskab
og Liderlighed har her i disse Egne meget tiltagen, skiondt dette
Folkeslag i Grunden endnu er Norsk.» Till och med invånarna
155
Sven Eriksson
väster om Kristianiafjorden kunde ibland inge de danskfödda ämbetsmännen någon oro. Under Lofthusrörelsen på 1780-talet varnade man regeringen att använda trupper emot dem, enär de
hotat att ge sig iväg till Sverige, om deras krav ej uppfylldes.
Ingenstädes talade 16- och 1700-talens reseskildrare om svenskhat
i Norge. Detta är viktigt att hålla i minnet, ty det var främst i
deras arbeten man hämtade sin kunskap om opinionen i grannlandet; svenska resande övervakades noga av misstänksamma
danska ämbetsmän och hade uppenbarligen icke så lätt att få till
stånd politiska diskussioner. Det är följaktligen naturligt, att de
få svenskar, som överhuvud intresserade sig för Norges erövring,
hyste gott hopp om framtiden. Den gamle Adlerbeths glädjetårar
och Carlstadstidningens fröjderop voro fullt begripliga.
Hur det gick, då norrmännens litet övermodiga självkänsla och
svenskarnas sangvinism konfronterades med verkligheten, är en
annan historia.
Men icke mindre lärorik.
156