Litteratur
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
EN FINLÅNDSK LITTERATURFORSKARE
I dec. 1950 tillsattes efter lång väntetid professuren i svensk litteratur vid Helsingfors universitet, en av de verkligt betydelsefulla och
omistliga lärostolarna inom svenskt språkområde. Den nye innehavaren blev fil. dr Olof Enckell, född 1900 och några år äldre bror till
Rabbe Enckell. Professuren hade i själva verket stått obesatt ända
sedan Gunnar Castrens avgång i slutet av 1945; E. N. Tigerstedt utnämndes visserligen men tillträdde aldrig. Ursprungligen inrättades
platsen som en professur i »inhemsk och allmän litteraturhistoria»
för Werner Söderhjelm, sedan han av Yrjö Hirn blivit utslagen i
konkurrensen om professuren i estetik och nyare litteratur. Efter Sö-
derhjelm söktes befattningen av Castren och V. Tarkiainen, och slutet
på denna tävlan blev inrättandet av ytterligare en professur i »inhemsk litteratur» (namnet hade då ändrats), så att bägge de sökande
kunde bli placerade. I samband med den nya språklagstiftningen för
universitetet ändrades (1938) benämningen på eastrens professur till
»svensk litteratur». Senare har Hirn ersatts av Rafael Koskimies, upphovsman till den &tora moderna finska litteraturhistorien, Tarkiainen
har efterträtts av Aarne Anttila, författare till Lönnrotbiografien, och
Castren alltså av Enckell, som numera står som ende talesman för den
svenska litteraturhistoriens intressen på denna viktiga utpost i öster.
Olof Enckells bana har länge varit inte universitetsmannens utan
den skönlitteräre författarens, men hans produktion på detta område
ska här inte beröras. Men han har samtidigt varit ordinarie litteraturkritiker och har som sådan ofta kommit in på rent litteraturhistoriska
ämnen. Han har varit intresserad av Yrjö Hirns konstlära såväl som
av Marivaux och Goethes förhållande till Spinoza. På ett tidigt stadium var han också fängslad av den i Marneslaget stupade franske
patrioten Charles Peguy, dyrkaren av den nationella heroismen och
den kristna martyrlegenden, en författare som blivit tämligen litet
läst häruppe i Norden. Redan av dessa studier kan man finna att
Enckell är en distinktionernas och nyansernas man, en person som
tänkt över dikten och på ett klokt och måttfullt sätt förstår att redogöra för sina iakttagelser. På hans litteraturlista står också en rad
reseskildringar från Irland, Korsika, Karelen etc., som ofta berör rent
kulturhistoriska och litterära sammanhang. Att han har levande litterära kontakter över språkgränserna i Finland visas av antologien
Finska berättare i urval och presentation 1-2 (1946), utgiven tillsammans med Mika Waltari. I en artikel har han också pläderat för en
förståelsefull svensk inställning till det rent finska kulturlivet, och
de författare som han specialiserat sig på är antingen starkt finskt
influerade som Diktonius eller kommer från de karelska gränstrakterna som Södergran och Hagar Olsson.
Sina intensiva undersökningar över den svenska modernismen i
175
Litteratur
Finland tycks Enckell ha kommit in på mera av en slump. Det omfattande verket Den unge Diktonius från 1946 var från början tänkt
som en essä på några tiotal sidor men växte under arbetets gång ut
till en bok på 350 sidor. Undersökningen är inte något akademiskt
specimen i vanlig mening med vetenskaplig apparat och sådana finesser. Författaren har velat ge en presentation av Diktonius och hans
verk, lägga fram det dokumentariska materialet och klarlägga förutsättningarna för hans utveckling. Han följer diktarens produktion
fram till omkring 1930 och vill med denna framställning sprida ljus.
över hela det litteraturhistoriskt så märkliga svensk-finländska tjugotalet, Ultras och Quosegos årtionde.
Vad som ger arbetet om Diktonius dess värde är först och främst
det överraskande intressanta biografiska materialet. Man har knappast intrycket att Enckell strävat efter någon fullständighet vid uppspårandet av tillgängliga källor. Men han kan falla tillbaka på en
längre tids personlig bekantskap med diktaren och har haft turen att
få förfoga över de smått sensationella dokument som belyser den
unge skaldens förhållande till O. V. Kuusinen, som 1918 skulle vinna
sin omstridda ryktbarhet som det röda upprorets ideologiske tillskyndare. Utredningen av det starka och fruktbara inflytande som Kuusinen utövade på Diktonius’ utveckling är det värdefullaste inslaget i
boken. Den revolutionäre arbetarledaren, som 1915 blev hans musikelev, hade en utpräglad, självständigt genomtänkt syn på de konstnärliga problemen och blev under de närmaste sex åren den mest
inflytelserika personligheten i Diktonius’ liv. Den nästan dagliga samvaron under den första tiden fördjupade och 1·adikaliserade diktarens
livssyn. Med sina sympatier följde han de kämpande arbetargardena,
ehuru man först i diktsamlingen stenkol av 1927 påträffar strofer
som direkt hänför sig till inbördeskrigets Finland. Enckells klarläggande av hur djupt denna tids händelser en gång grep Diktonius har
ett mycket stort intresse och ger den rätta bakgrunden till dikter som
den 1930 publicerade brutalt naturalistiska Röd-Eemeli.
Efter upprorstidens slut uppehölls förbindelsen de båda vännerna
emellan brevledes, och Kuusinens skrivelser var inga vanliga brevlappar utan kunde svälla ut till femtiotalet sidor. Det framgår att
Kuusinen nedlade ett stort arbete på utredigeringen av Diktonius’
debutsamling. Han beundrade det nya och stilskapande i Jaguardiktens konkreta kantighet och påverkade Diktonius i riktning mot den
ordknappa och koncentrerade stilen i Hårda sånger. Inte minst sökte
han givetvis inspirera vännen till revolutionär lidelse: »vi ger vårt
kraftigaste, när vi talar av hat», och han satte honom också i förbindelse med den internationella revolutionära intelligensen.
Men det finns i Den unge Diktonius åtskilliga andra iakttagelser
av värde. Enckell visar hur landskapsintrycken från barndoms- och
ungdomstidens Nurmijärvi har möjliggjort diktarens senare märkliga inlevelse i den finska tillvaron. Han visar på några utmärkta
sidor vilka spår musiken har avsatt i Diktonius’ diktning och vilken
roll diktare och konstnärer som Whitman, Nietzsche, van Gogh och
Multatuli har spelat för honom. Han tecknar förhållandet till Edith
176
–
Litteratur
Södergran och återger på ett initierat sätt samtidsopinionen om Diktonius och skilda lägers sätt att reagera mot hans författarskap. Han
visar slutligen hur den lidelsefulla revoltåskådningen ger rum för en
strävan i bättre harmoni med den realpolitiskt inriktade socialdemokratiska arbetarrörelsen och hur revolutionssångaren förborgerligas,
blir en kontemplationens skald med en betydligt jämnare och lugnare
livsrytm.
På andra punkter skulle man önskat en mer inträngande analys.
Det gäller t. ex. frågan om sammanhanget mellan den politiska och
den litterära radikalismen och inte minst frågan om Diktonius’ förbindelser med den tyska expressionismen och de radikala konstnärliga
strävandena ute i Europa. Det behövs säkerligen ett längre perspektiv
för att kunna fastställa de rätta proportionerna i fråga om Diktonius’
insats- det är t. ex. inte gärna möjligt att ge en efter moderna psykologiska normer genomförd analys av en levande författare i full verksamhet – men man känner sig ändå tacksam för vad som här skänkes
av tidshistorisk och estetisk belysning.
En mera direkt vetenskaplig hållning har Enckells följande opus,
doktorsavhandlingen från mars 1949: Esteticism och nietzscheanism i
Edith Södergrans lyrik. studier i finlandssvensk modernism (1). Den
är en specialundersökning som gör sig väl förtjänt av sådana epitet
som ingående, omsorgsfull, skarpsinnig, subtil. Författaren har på
flera punkter fördjupat analysen, han har t. o. m. kunnat ge klaven
till »i första hand hermetiskt tillslutna poem» och har obestridligen
kommit fram till väsentliga tolkningar, som i ett viktigt avseende
kompletterar Tideströms grundläggande monografi. Som särskilt goda
prov på Enckells analytiska förmåga kan man nämna hans undersökning av dikten Stjärnorna vimla eller av det märkliga poemet
Hamlet i Framtidens skugga, vars innebörd framgått genom en sammanställning med Nietzsches tolkning av Hamletgestalten i Die Geburt der Tragödie. Man kan sammanfatta avhandlingens resultat så
att Enckell starkare än föregående forskning betonat det överväldigande inflytandet från Nietzsche, att han låtit det sätta in vid en
tidigare tidpunkt än man förut menat, redan före den ryska revolutionen och den stora krisen i Södergrans liv, och slutligen att han
nyanserat det finare och urskilt olika etapper i utvecklingen. Med
krisen 1918 upphörde hon att hos Nietzsche söka stöd för sin vilja till
sundhet och sensuell lycka och han blev i stället hennes auktoritet i
det lidelsefulla förnekandet av verkligheten. Enckell tar fasta på det
dekadenta elementet i hennes estetiska attityd, påvisar den nära
frändskapen med fin-de-siecle-stämningarna och det drag av njutningslysten sadism, som tränger in i en dikt som Månens hemlighet.
Enligt Enckell har hennes esteticism emellertid kulminerat i hennes
nietzscheanism, och det blir nu inte maktviljans och handlingskravets
Nietzsche utan den estetiske grubblaren i Die Geburt der Tragödie
som kommer att influera henne. I Nietzsches esteticism fann hon en
livssyn som harmonierade med hennes egen extremt skönhetsdyrkande natur och en tydning av tillvaron som gav skydd mot en obarmhärtig och grym verklighet. Det är en skarpsinnig problemundersök- 177
Litteratur
ning, vars huvudteser torde ha utsikter att bli bestående. Men naturligtvis har man ibland intrycket att Enckell intellektualiserat Edith
Södergrans typ, överdrivit hennes initiering i filosofens tankegångar
och överskattat hennes förmåga att göra distinktioner i detta avseende.
Enckells sista arbete i denna serie är Den unga Hagar Olsson. studier i finlandssvensk modernism 2, tryckt 1949. Det behandlar tre av
Hagar Olssons ungdomsverk från åren 1916-1919 och vill åtminstone
förberedelsevis kartlägga det historiska och psykologiska utgångsläget
för författarinnans strävanden. Han har därvid kunnat förfoga över
vissa personliga aktstycken, särskilt en omfångsrik journal om nära
åttahundra sidor, som hänför sig till åren omkring hennes debut.
Enckell framhåller bl. a. att Hagar Olsson liksom Edith Södergran
hade sina rötter i den östliga miljön i Finland, där inhemskt och
kosmopolitiskt stod i alldeles särskilt livlig kontakt. Han betonar att
faderns neurotiskt oberäkneliga och obehärskade lynne hos dottern
framkallade en instinktiv protestattityd med djupgående konsekvenser för hennes karaktärsdaning och livssyn. Han påpekar att hela
hennes produktion utgör en revolt mot glädjelöst rutinliv och att där
ofta skymtar en missanpassads trotsiga utopi om befruktande mänsklig gemenskap i en ny och förvandlad värld. Litteraturhistoriskt anses
debutboken Lars Thorman och döden i sin upptakt vara en typisk produkt av dagdrivardekadensen medan den i sin final avgjort pekar
mot symbolism och modernism. Enckell söker också visa att några
viktiga dikter i Edith Södergrans Framtidens skugga har samband
med bestämda tankemotiv i Hagar Olssons debutroman och finner att
det rör sig om en mycket sinnrik replikväxling de båda författarinnorna och väninnorna emellan. Som helhet har Hagar Olsson-studien
dock inte samma intresse som de föregående undersökningarna; författaren har haft att göra med mera omogna litterära produkter och
ibland kan man också få intrycket att han rör sig med en försiktighet
som om han trampade på osäker mark.
Det faller i ögonen att intet av Enckells arbeten sysslar med någon
litteraturhistorisk uppgift före år 1900. A andra sidan har han med
sina undersökningar av den svensk-finländska modernismen gjort en
samlad forskningsinsats, som just genom sin koncentration blir vetenskapligt betydelsefull, och det har för övrigt mer och mer klarnat hur
litteraturhistoriskt märklig denna modernism i själva verket varit.
Det måste också betraktas som en betydande arbetsprestation att på
så kort tid som här har skett kunna åstadkomma en så intensiv speciminering, och denna förmåga av energisk anspänning utgör ett gott
omen för Enckells fortsatta arbete på den post, där han nu går att förvalta de vackra traditionerna från Söderhjelm och Castren. Han företräder en ny generation och kommer tydligen att syssla med modernare ämnen – närmast har han förebådat en undersökning »Vägen till
Ultra», som kommer att behandla Hagar Olssons kritiska verksamhet
under åren omkring 1920 – men det säkra omdömet och den fina
känslan för estetiska värden har han gemensamma med föregångarna.
Henry Olsson.
178
..
Litteratur
FRANSK SYN PA TYSKLAND
I Svensk Tidskrift 1950 häfte 8 har direktör Sven Rynell framlagt
några mycket beaktansvärda synpunkter på Frankrike och det tyska
problemet. Det kan vara på sin plats att i anslutning härtill behandla
en bok, i vilken en av Frankrikes främsta Tysklandskännare, medlemmen av Franska akademien Robert d’Harcourt, tar till orda, »Visage de l’Allemagne actuelle» (Flammarion Paris 1950). D’Harcourt
har länge med stor uppmärksamhet följt Tysklands kulturella och
politiska liv; bland hans skrifter kunna nämnas »La jeunesse de Schiller» (1928), »L’Education sentimentale de Goethe» (1931), »L’Evangile
de la force. Le visage de la jeunesse du Ilie Reich» (1936), den sistnämnda som titeln anger en analys av den nazistiska ungdomens
mentalitet under Hitlers maktperiod före kriget. »Visage de l’Allemagne actuelle» är till stor del en psykologisk studie, i vilken d’Harcourt låter tyska folket självt komma till tals. Han redogör ofta ingående för de opinionsundersökningar som företagits för att utröna
hur tyskar av olika kategorier se på ~itt lands ställning i dagens läge
och meddelar även värdefulla utdrag ur sin omfattande korrespondens med tyskar. Utgångspunkten är den förändring i Tysklands ställning, som ägt rum de senaste åren, särskilt efter valutareformen
1948. »Nous serons longtemps eneare les parias du monde» yttrade en
tysk till d’Harcourt omedelbart efter sammanbrottet 1945. Några år
senare sade en annan tysk till honom: »Nous n’avons plus devant nous
des vainqueurs, nous avons des pretendants.» Dessa ord levandegöra
förändringen i den tyska mentaliteten sedan 1945.
D’Harcourt börjar med att referera huvudinnehållet i en radiodiskussion, i vilken han själv framlade genomsnittsfransmannens syn
på de fransk-tyska förbindelserna, medan den tyske tidskriftsredaktören Walter Dirks företrädde synpunkterna hos »der kleine Mann».
Han motiverade den misstro, som generationers bittra erfarenheter
ingivit fransmännen, och framhöll även hur många tyskar ej beklagade, att Tyskland börjat kriget utan endast att det förlorat det. Vad
som oroade honom var emellertid ej dagens situation utan morgondagens. Dirks svarade med en rad tyska anklagelser: Frankrikes solidaritet med Sovjetunionen under Niirnbergsprocessen, industridemontagen, onödigt trakasseri under ockupationen, absurditeten i denazifieringen, som drabbat smånazisterna men låtit de stora löpa. Det franska
säkerhetskravet erkände Dirks som legitimt i sig självt, men det vore
i praktiken omöjligt att helt tillfredsställa :>>il y a un risque de la
paix comme il y a un risque de la guerre». Frankrike borde visa både
förtroende och vaksamhet. Denna diskussion efterlämnar hos d’Harcourt ett blandat intryck; han frånkänner ej sin tyske motpart god
vilja men förebrår honom att med alltför lätt hand ha tagit på Tysklands ansvar i det förflutna. Betydligt mera smärtsamt berör honom
en brevväxling med en wiirtembergsk präst, som medger, att tyskarna
ha anledning att blygas för nazismens skändligheter men endast på
villkor att segrarna själva erkänna sina »krigsförbrytelser».
En särskild plats förtjäna de uttalanden, till största delen publice- 179
Litteratur
rade i en av Zurichtidningen die Tat sommaren 1949 företagen enquiHe,
vilka ett antal prominenta tyskar gjort om de fransk-tyska förbindelserna. Baron Kurt von Lersner, som var diplomat i Paris före 1914
och medlem av den tyska fredsdelegationen i Versailles 1919, betraktar
tyskar och fransmän som siamesiska tvillingar, vilka emellertid olyckligtvis sväva i okunnighet om sitt moraliska blodsförvantskap, ur
vilken okunnighet han härleder alla olyckor. Enligt honom kunna
varken krig, generaler eller politiker ändra något i det faktum att av
alla tyskarnas grannar fransmännen äro de som stå dem närmast.
Dolf Sternberger, redaktör för tidskriften die Wandlung i Heidelberg,
betecknar Saarfrågan som en av de största stötestenarna på det fransktyska samförståndets väg; genom den senaste utvecklingen har ju
dock denna fråga trätt i bakgrunden. Han betonar även nödvändigheten av att göra slut på det klichetänkande, som alltför ofta fått göra
sig brett och förgifta de fransk-tyska förbindelserna. Borgmästaren i
Frankfurt dr W alter Kolb betraktar den personliga kontakten mellan
tyskar och fransmän representerande skilda yrken och befolkningsskikt som den säkraste garantien för en verklig entente. Som en sann
vän till Frankrike framträder chefen för Bayerns radio författaren
”\Valter von Cube, som vistats i Frankrike under skilda perioder av
sitt liv. Enligt hans åsikt ha aldrig sedan Karl den stores dagar Tysklands och Frankrikes öden varit så intimt förenade som nu. Det tillkommer nu tyskarna att vinna fransmännens förtroende. D’Harcourt
framhåller emellertid, att röster som von Cubes äro isolerade i dagens
Tyskland och att de ha att kämpa mot en kompakt mur av fördomar,
hat och sårad egenkärlek. Sist i raden skall eiteras Paul Distelbarth,
som också länge bott i Frankrike och 1936 utgav en utmärkt bok
»Lebendisches Frankreich». Även Distelbarth är en uppriktig vän till
Frankrike, men han ser stora hinder för ett franskt-tyskt samförstånd: tyskens ständiga psykologiska missgrepp i förhållande till
fransmannen och hans överlägsenhetskänsla gentemot denne, Englands dolda motstånd mot ett franskt-tyskt närmande och frånvaron
av verkliga statsmän; Robert Schuman, som Distelbarth uppskattar,
kan ju störtas när som helst. Han kommer därför till den pessimistiska slutsatsen, att Europas enhet f. n. måste betraktas som en utopi.
När han skall försöka ställa en prognos med avseende å de fransktyska förbindelserna, framhåller d’Harcourt svårigheten att ge en
exakt bild av Tyskland, »le peuple monvant par excellence». Han bestrider ej, att många tyskar, och särskilt »der kleine Mann», hysa en
allvarlig önskan att äntligen se den sekelgamla fejden mellan de båda
folken bilagd. Hans oro kommer från annat håll. Den härrör från de
känslosamma tyskarnas extrema lättrörlighet, från den ängslan som
även de tyskar, som äro goda europeer, hysa att en dag bli betraktade
som »dåliga tyskar», om den politiska konstellationen skulle förändras.
Det öde, som drabbade Weimarrepublikens män, vilka av nazisterna
betecknades som »Vaterlandsverräter», föresvävar ständigt tyskens
sinne. Den bästa garantien för att den »realistiske» tysken avstår från
att fullfölja en politik baserad på ett kalkylerande av de chanser, som i
framtiden kunna erbjuda sig genom den storpolitiska utvecklingen,
180
Litteratur
finner d’Harcourt ligga i en avgörande materiell överlägsenhet å västmaktssidan.
Vad som emellertid främst kommer d’Harcourt att hoppas på en förbättring av de fransk-tyska förbindelserna, är betydelsen av den ständigt växande spänningen mellan öst och väst, vilken medfört, att för
många tyskar den gamla motsättningen till Frankrike kommit att
framstå som sekundär. Härmed kommer han in på Tysklands förhållande till Sovjetunionen. Han fastslår, att det tyska folkets stora
massa intar en klart fientlig hållning till grannen i öster. Skälen
härtill äro allmänt kända: minnet av ryssarnas bestialitet vid inmarschen, de för varje tysk oacceptabla landavträdelserna i öster, fördrivandet av 12 miljoner tyskar från sina boplatser, den behandling
den tyska östzonens invånare utsättas för. Den skildring d’Harcourt
ger av livet i den tyska östzonen överensstämmer i allt väsentligt med
de allt talrikare skildringar därifrån, som sett dagens ljus; den bästa
är kanske den tyske f. d. kommunistiske riksdagsmannen dr Fritz
Löwenthals bok »Der neue Geist von Potsdam» (svensk övers. »Den
nya andan i Potsdam» Fahlcrantz & Gumaelius 1949). D’Harcourt betecknar de ryska metoderna som mindre brutala men lika effektiva
som de nazistiska. Han varnar för att underskatta den verkan, som
det ryska trycket utövar på den tyska moralen. Enligt hans uppfattning ha de tyska intellektuella visat mindre motståndskraft mot
den sovjetryska propagandan än »der kleine Mann». »Vi ha blivit
andra människor», deklarerade en student i Leipzig. Detta är ett
oroande tecken.
Tyska folkets fientliga känslor mot Sovjetunionen leda helt naturligt d’Harcourt in på frågan om tysk medverkan i de demokratiska
västmakternas försvarsfront mot öster. Han citerar en del positiva
röster härför; särskilt beaktansvärt är genom sin argumentation ett
uttalande av chefredaktören för tidskriften Rheinischer Merkur, som
förordar tyskt deltagande i en västeuropeisk arme. Som de förnämsta
anhängarna till en tysk upprustning betecknar d’Harcourt generalerna,
i dag ej blott utan yrke utan även utan pension, vissa affärskretsar,
som i en upprustning se möjligheter till vinstgivande affärer, samt
många flyktingar från öster, vilka endast som följd av en allmän konflagration hoppas kunna återvända hem. Men dessa tre grupper representera ej hela Tyskland. D’Harcourt tror, att den stora massan av
tyska folket önskar stå neutralt i konflikten mellan öst och väst. Det
motstånd, som mött förbundskansler Adenauers remilitariseringspolitik, ger onekligen ett starkt stöd åt denna uppfattning.
Sista delen av d’Harcourts bok behandlar efterkrigsungdomen. Dess
mest karakteristiska kännetecken finner han vara pessimism, men en
pessimism som beledsagas av stolthet. Den beklagar sig inte, den
har mist sina illusioner. »On est ecartele entre le Passe et le Present.
On n’arrive pas a s’adapter a une realite semee de desillusions ou il
n’y a rien qui fasse hattre le coeur» – dessa ord av två unga tyskar
känneteckna sinnesstämningen hos den ungdom som trodde på nazismen som på ett ideal, som drog ut för att erövra världen och nu är
hemma igen och har mist tron på sitt fosterland. Avslöjandet av
13-513443 Svensic Tidskrift 1951 181
Litteratur
sanningen om nazismen har för denna ungdom kommit som en veritabel chock. Den kan förlåta nazismen nederlaget i kriget men ej
lögnen. Svårigheten i att ge denna ungdom ett nytt ideal i stället för
nazismen finner d’Harcourt främst ligga i tyskens traditionella förakt
för politiken. En oöverstiglig klyfta skiljer den ungdom, som deltog
i kriget, från de tongivande tyska politikerna av i dag, vilka betraktas som »profitörer». Till den moraliska depn·ssionen kommer så den
materiella nöden, främst hos studenterna. D’Harcourt framhåller emellertid, att ljuspunkter ej alldeles saknas. Detta gäller främst den ungdom, som befinner sig i skolåldern. En opinionsundersökning i en
medelstor stad i den brittiska zonen visar, att många barn tagit intryck av förbättringen i de materiella levnadsvillkoren efter valutareformen.
Avslutningsvis söker d’Harcourt ge en samlad bild av dagens Tyskland. Han finner både oroande och lugnande tecken. De förra falla
lätt i ögonen: de bestå i tyskarnas historiskt bestyrkta lätthet att
ryckas med av nationalistiska paroller. Sådana ha ej heller saknats.
D’Harcourt är ej blind för att Moskva har goda kort på hand; som
sådana betraktar han dess möjligheter att bereda den tyska industrien avsättningsmarknader i Kina och löften om en revision av OderNeissegränsen. Han finner emellertid de lugnande tecknen övervä-
gande. Det tyska folkets stora massa intar en svävande och obestämd
hållning och behärskas av en allmän krigströtthet. Inför den okända
framtiden råder hos tyskarna en sorts fatalism. De ha ej stort förtroende för sina egna styresmän liksom ej heller för dem, som leda
världens öden. Mycket beror på tyskarna men också mycket på de
allierades beslutsamhet att föra en konstruktiv politik. D’Harcourt
uppmanar de allierade att ej förtröttas i att framhålla för tyskarna,
att de ha mer att vinna på att visa tålamod än genom att uppträda
pockande. Men samtidigt får man ej försumma att vädja till tyskarnas
goda vilja.
Birger Swedenborg.
182
•
EN FINLÅNDSK LITTERATURFORSKARE
I dec. 1950 tillsattes efter lång väntetid professuren i svensk litteratur vid Helsingfors universitet, en av de verkligt betydelsefulla och
omistliga lärostolarna inom svenskt språkområde. Den nye innehavaren blev fil. dr Olof Enckell, född 1900 och några år äldre bror till
Rabbe Enckell. Professuren hade i själva verket stått obesatt ända
sedan Gunnar Castrens avgång i slutet av 1945; E. N. Tigerstedt utnämndes visserligen men tillträdde aldrig. Ursprungligen inrättades
platsen som en professur i »inhemsk och allmän litteraturhistoria»
för Werner Söderhjelm, sedan han av Yrjö Hirn blivit utslagen i
konkurrensen om professuren i estetik och nyare litteratur. Efter Sö-
derhjelm söktes befattningen av Castren och V. Tarkiainen, och slutet
på denna tävlan blev inrättandet av ytterligare en professur i »inhemsk litteratur» (namnet hade då ändrats), så att bägge de sökande
kunde bli placerade. I samband med den nya språklagstiftningen för
universitetet ändrades (1938) benämningen på eastrens professur till
»svensk litteratur». Senare har Hirn ersatts av Rafael Koskimies, upphovsman till den &tora moderna finska litteraturhistorien, Tarkiainen
har efterträtts av Aarne Anttila, författare till Lönnrotbiografien, och
Castren alltså av Enckell, som numera står som ende talesman för den
svenska litteraturhistoriens intressen på denna viktiga utpost i öster.
Olof Enckells bana har länge varit inte universitetsmannens utan
den skönlitteräre författarens, men hans produktion på detta område
ska här inte beröras. Men han har samtidigt varit ordinarie litteraturkritiker och har som sådan ofta kommit in på rent litteraturhistoriska
ämnen. Han har varit intresserad av Yrjö Hirns konstlära såväl som
av Marivaux och Goethes förhållande till Spinoza. På ett tidigt stadium var han också fängslad av den i Marneslaget stupade franske
patrioten Charles Peguy, dyrkaren av den nationella heroismen och
den kristna martyrlegenden, en författare som blivit tämligen litet
läst häruppe i Norden. Redan av dessa studier kan man finna att
Enckell är en distinktionernas och nyansernas man, en person som
tänkt över dikten och på ett klokt och måttfullt sätt förstår att redogöra för sina iakttagelser. På hans litteraturlista står också en rad
reseskildringar från Irland, Korsika, Karelen etc., som ofta berör rent
kulturhistoriska och litterära sammanhang. Att han har levande litterära kontakter över språkgränserna i Finland visas av antologien
Finska berättare i urval och presentation 1-2 (1946), utgiven tillsammans med Mika Waltari. I en artikel har han också pläderat för en
förståelsefull svensk inställning till det rent finska kulturlivet, och
de författare som han specialiserat sig på är antingen starkt finskt
influerade som Diktonius eller kommer från de karelska gränstrakterna som Södergran och Hagar Olsson.
Sina intensiva undersökningar över den svenska modernismen i
175
Litteratur
Finland tycks Enckell ha kommit in på mera av en slump. Det omfattande verket Den unge Diktonius från 1946 var från början tänkt
som en essä på några tiotal sidor men växte under arbetets gång ut
till en bok på 350 sidor. Undersökningen är inte något akademiskt
specimen i vanlig mening med vetenskaplig apparat och sådana finesser. Författaren har velat ge en presentation av Diktonius och hans
verk, lägga fram det dokumentariska materialet och klarlägga förutsättningarna för hans utveckling. Han följer diktarens produktion
fram till omkring 1930 och vill med denna framställning sprida ljus.
över hela det litteraturhistoriskt så märkliga svensk-finländska tjugotalet, Ultras och Quosegos årtionde.
Vad som ger arbetet om Diktonius dess värde är först och främst
det överraskande intressanta biografiska materialet. Man har knappast intrycket att Enckell strävat efter någon fullständighet vid uppspårandet av tillgängliga källor. Men han kan falla tillbaka på en
längre tids personlig bekantskap med diktaren och har haft turen att
få förfoga över de smått sensationella dokument som belyser den
unge skaldens förhållande till O. V. Kuusinen, som 1918 skulle vinna
sin omstridda ryktbarhet som det röda upprorets ideologiske tillskyndare. Utredningen av det starka och fruktbara inflytande som Kuusinen utövade på Diktonius’ utveckling är det värdefullaste inslaget i
boken. Den revolutionäre arbetarledaren, som 1915 blev hans musikelev, hade en utpräglad, självständigt genomtänkt syn på de konstnärliga problemen och blev under de närmaste sex åren den mest
inflytelserika personligheten i Diktonius’ liv. Den nästan dagliga samvaron under den första tiden fördjupade och 1·adikaliserade diktarens
livssyn. Med sina sympatier följde han de kämpande arbetargardena,
ehuru man först i diktsamlingen stenkol av 1927 påträffar strofer
som direkt hänför sig till inbördeskrigets Finland. Enckells klarläggande av hur djupt denna tids händelser en gång grep Diktonius har
ett mycket stort intresse och ger den rätta bakgrunden till dikter som
den 1930 publicerade brutalt naturalistiska Röd-Eemeli.
Efter upprorstidens slut uppehölls förbindelsen de båda vännerna
emellan brevledes, och Kuusinens skrivelser var inga vanliga brevlappar utan kunde svälla ut till femtiotalet sidor. Det framgår att
Kuusinen nedlade ett stort arbete på utredigeringen av Diktonius’
debutsamling. Han beundrade det nya och stilskapande i Jaguardiktens konkreta kantighet och påverkade Diktonius i riktning mot den
ordknappa och koncentrerade stilen i Hårda sånger. Inte minst sökte
han givetvis inspirera vännen till revolutionär lidelse: »vi ger vårt
kraftigaste, när vi talar av hat», och han satte honom också i förbindelse med den internationella revolutionära intelligensen.
Men det finns i Den unge Diktonius åtskilliga andra iakttagelser
av värde. Enckell visar hur landskapsintrycken från barndoms- och
ungdomstidens Nurmijärvi har möjliggjort diktarens senare märkliga inlevelse i den finska tillvaron. Han visar på några utmärkta
sidor vilka spår musiken har avsatt i Diktonius’ diktning och vilken
roll diktare och konstnärer som Whitman, Nietzsche, van Gogh och
Multatuli har spelat för honom. Han tecknar förhållandet till Edith
176
–
Litteratur
Södergran och återger på ett initierat sätt samtidsopinionen om Diktonius och skilda lägers sätt att reagera mot hans författarskap. Han
visar slutligen hur den lidelsefulla revoltåskådningen ger rum för en
strävan i bättre harmoni med den realpolitiskt inriktade socialdemokratiska arbetarrörelsen och hur revolutionssångaren förborgerligas,
blir en kontemplationens skald med en betydligt jämnare och lugnare
livsrytm.
På andra punkter skulle man önskat en mer inträngande analys.
Det gäller t. ex. frågan om sammanhanget mellan den politiska och
den litterära radikalismen och inte minst frågan om Diktonius’ förbindelser med den tyska expressionismen och de radikala konstnärliga
strävandena ute i Europa. Det behövs säkerligen ett längre perspektiv
för att kunna fastställa de rätta proportionerna i fråga om Diktonius’
insats- det är t. ex. inte gärna möjligt att ge en efter moderna psykologiska normer genomförd analys av en levande författare i full verksamhet – men man känner sig ändå tacksam för vad som här skänkes
av tidshistorisk och estetisk belysning.
En mera direkt vetenskaplig hållning har Enckells följande opus,
doktorsavhandlingen från mars 1949: Esteticism och nietzscheanism i
Edith Södergrans lyrik. studier i finlandssvensk modernism (1). Den
är en specialundersökning som gör sig väl förtjänt av sådana epitet
som ingående, omsorgsfull, skarpsinnig, subtil. Författaren har på
flera punkter fördjupat analysen, han har t. o. m. kunnat ge klaven
till »i första hand hermetiskt tillslutna poem» och har obestridligen
kommit fram till väsentliga tolkningar, som i ett viktigt avseende
kompletterar Tideströms grundläggande monografi. Som särskilt goda
prov på Enckells analytiska förmåga kan man nämna hans undersökning av dikten Stjärnorna vimla eller av det märkliga poemet
Hamlet i Framtidens skugga, vars innebörd framgått genom en sammanställning med Nietzsches tolkning av Hamletgestalten i Die Geburt der Tragödie. Man kan sammanfatta avhandlingens resultat så
att Enckell starkare än föregående forskning betonat det överväldigande inflytandet från Nietzsche, att han låtit det sätta in vid en
tidigare tidpunkt än man förut menat, redan före den ryska revolutionen och den stora krisen i Södergrans liv, och slutligen att han
nyanserat det finare och urskilt olika etapper i utvecklingen. Med
krisen 1918 upphörde hon att hos Nietzsche söka stöd för sin vilja till
sundhet och sensuell lycka och han blev i stället hennes auktoritet i
det lidelsefulla förnekandet av verkligheten. Enckell tar fasta på det
dekadenta elementet i hennes estetiska attityd, påvisar den nära
frändskapen med fin-de-siecle-stämningarna och det drag av njutningslysten sadism, som tränger in i en dikt som Månens hemlighet.
Enligt Enckell har hennes esteticism emellertid kulminerat i hennes
nietzscheanism, och det blir nu inte maktviljans och handlingskravets
Nietzsche utan den estetiske grubblaren i Die Geburt der Tragödie
som kommer att influera henne. I Nietzsches esteticism fann hon en
livssyn som harmonierade med hennes egen extremt skönhetsdyrkande natur och en tydning av tillvaron som gav skydd mot en obarmhärtig och grym verklighet. Det är en skarpsinnig problemundersök- 177
Litteratur
ning, vars huvudteser torde ha utsikter att bli bestående. Men naturligtvis har man ibland intrycket att Enckell intellektualiserat Edith
Södergrans typ, överdrivit hennes initiering i filosofens tankegångar
och överskattat hennes förmåga att göra distinktioner i detta avseende.
Enckells sista arbete i denna serie är Den unga Hagar Olsson. studier i finlandssvensk modernism 2, tryckt 1949. Det behandlar tre av
Hagar Olssons ungdomsverk från åren 1916-1919 och vill åtminstone
förberedelsevis kartlägga det historiska och psykologiska utgångsläget
för författarinnans strävanden. Han har därvid kunnat förfoga över
vissa personliga aktstycken, särskilt en omfångsrik journal om nära
åttahundra sidor, som hänför sig till åren omkring hennes debut.
Enckell framhåller bl. a. att Hagar Olsson liksom Edith Södergran
hade sina rötter i den östliga miljön i Finland, där inhemskt och
kosmopolitiskt stod i alldeles särskilt livlig kontakt. Han betonar att
faderns neurotiskt oberäkneliga och obehärskade lynne hos dottern
framkallade en instinktiv protestattityd med djupgående konsekvenser för hennes karaktärsdaning och livssyn. Han påpekar att hela
hennes produktion utgör en revolt mot glädjelöst rutinliv och att där
ofta skymtar en missanpassads trotsiga utopi om befruktande mänsklig gemenskap i en ny och förvandlad värld. Litteraturhistoriskt anses
debutboken Lars Thorman och döden i sin upptakt vara en typisk produkt av dagdrivardekadensen medan den i sin final avgjort pekar
mot symbolism och modernism. Enckell söker också visa att några
viktiga dikter i Edith Södergrans Framtidens skugga har samband
med bestämda tankemotiv i Hagar Olssons debutroman och finner att
det rör sig om en mycket sinnrik replikväxling de båda författarinnorna och väninnorna emellan. Som helhet har Hagar Olsson-studien
dock inte samma intresse som de föregående undersökningarna; författaren har haft att göra med mera omogna litterära produkter och
ibland kan man också få intrycket att han rör sig med en försiktighet
som om han trampade på osäker mark.
Det faller i ögonen att intet av Enckells arbeten sysslar med någon
litteraturhistorisk uppgift före år 1900. A andra sidan har han med
sina undersökningar av den svensk-finländska modernismen gjort en
samlad forskningsinsats, som just genom sin koncentration blir vetenskapligt betydelsefull, och det har för övrigt mer och mer klarnat hur
litteraturhistoriskt märklig denna modernism i själva verket varit.
Det måste också betraktas som en betydande arbetsprestation att på
så kort tid som här har skett kunna åstadkomma en så intensiv speciminering, och denna förmåga av energisk anspänning utgör ett gott
omen för Enckells fortsatta arbete på den post, där han nu går att förvalta de vackra traditionerna från Söderhjelm och Castren. Han företräder en ny generation och kommer tydligen att syssla med modernare ämnen – närmast har han förebådat en undersökning »Vägen till
Ultra», som kommer att behandla Hagar Olssons kritiska verksamhet
under åren omkring 1920 – men det säkra omdömet och den fina
känslan för estetiska värden har han gemensamma med föregångarna.
Henry Olsson.
178
..
Litteratur
FRANSK SYN PA TYSKLAND
I Svensk Tidskrift 1950 häfte 8 har direktör Sven Rynell framlagt
några mycket beaktansvärda synpunkter på Frankrike och det tyska
problemet. Det kan vara på sin plats att i anslutning härtill behandla
en bok, i vilken en av Frankrikes främsta Tysklandskännare, medlemmen av Franska akademien Robert d’Harcourt, tar till orda, »Visage de l’Allemagne actuelle» (Flammarion Paris 1950). D’Harcourt
har länge med stor uppmärksamhet följt Tysklands kulturella och
politiska liv; bland hans skrifter kunna nämnas »La jeunesse de Schiller» (1928), »L’Education sentimentale de Goethe» (1931), »L’Evangile
de la force. Le visage de la jeunesse du Ilie Reich» (1936), den sistnämnda som titeln anger en analys av den nazistiska ungdomens
mentalitet under Hitlers maktperiod före kriget. »Visage de l’Allemagne actuelle» är till stor del en psykologisk studie, i vilken d’Harcourt låter tyska folket självt komma till tals. Han redogör ofta ingående för de opinionsundersökningar som företagits för att utröna
hur tyskar av olika kategorier se på ~itt lands ställning i dagens läge
och meddelar även värdefulla utdrag ur sin omfattande korrespondens med tyskar. Utgångspunkten är den förändring i Tysklands ställning, som ägt rum de senaste åren, särskilt efter valutareformen
1948. »Nous serons longtemps eneare les parias du monde» yttrade en
tysk till d’Harcourt omedelbart efter sammanbrottet 1945. Några år
senare sade en annan tysk till honom: »Nous n’avons plus devant nous
des vainqueurs, nous avons des pretendants.» Dessa ord levandegöra
förändringen i den tyska mentaliteten sedan 1945.
D’Harcourt börjar med att referera huvudinnehållet i en radiodiskussion, i vilken han själv framlade genomsnittsfransmannens syn
på de fransk-tyska förbindelserna, medan den tyske tidskriftsredaktören Walter Dirks företrädde synpunkterna hos »der kleine Mann».
Han motiverade den misstro, som generationers bittra erfarenheter
ingivit fransmännen, och framhöll även hur många tyskar ej beklagade, att Tyskland börjat kriget utan endast att det förlorat det. Vad
som oroade honom var emellertid ej dagens situation utan morgondagens. Dirks svarade med en rad tyska anklagelser: Frankrikes solidaritet med Sovjetunionen under Niirnbergsprocessen, industridemontagen, onödigt trakasseri under ockupationen, absurditeten i denazifieringen, som drabbat smånazisterna men låtit de stora löpa. Det franska
säkerhetskravet erkände Dirks som legitimt i sig självt, men det vore
i praktiken omöjligt att helt tillfredsställa :>>il y a un risque de la
paix comme il y a un risque de la guerre». Frankrike borde visa både
förtroende och vaksamhet. Denna diskussion efterlämnar hos d’Harcourt ett blandat intryck; han frånkänner ej sin tyske motpart god
vilja men förebrår honom att med alltför lätt hand ha tagit på Tysklands ansvar i det förflutna. Betydligt mera smärtsamt berör honom
en brevväxling med en wiirtembergsk präst, som medger, att tyskarna
ha anledning att blygas för nazismens skändligheter men endast på
villkor att segrarna själva erkänna sina »krigsförbrytelser».
En särskild plats förtjäna de uttalanden, till största delen publice- 179
Litteratur
rade i en av Zurichtidningen die Tat sommaren 1949 företagen enquiHe,
vilka ett antal prominenta tyskar gjort om de fransk-tyska förbindelserna. Baron Kurt von Lersner, som var diplomat i Paris före 1914
och medlem av den tyska fredsdelegationen i Versailles 1919, betraktar
tyskar och fransmän som siamesiska tvillingar, vilka emellertid olyckligtvis sväva i okunnighet om sitt moraliska blodsförvantskap, ur
vilken okunnighet han härleder alla olyckor. Enligt honom kunna
varken krig, generaler eller politiker ändra något i det faktum att av
alla tyskarnas grannar fransmännen äro de som stå dem närmast.
Dolf Sternberger, redaktör för tidskriften die Wandlung i Heidelberg,
betecknar Saarfrågan som en av de största stötestenarna på det fransktyska samförståndets väg; genom den senaste utvecklingen har ju
dock denna fråga trätt i bakgrunden. Han betonar även nödvändigheten av att göra slut på det klichetänkande, som alltför ofta fått göra
sig brett och förgifta de fransk-tyska förbindelserna. Borgmästaren i
Frankfurt dr W alter Kolb betraktar den personliga kontakten mellan
tyskar och fransmän representerande skilda yrken och befolkningsskikt som den säkraste garantien för en verklig entente. Som en sann
vän till Frankrike framträder chefen för Bayerns radio författaren
”\Valter von Cube, som vistats i Frankrike under skilda perioder av
sitt liv. Enligt hans åsikt ha aldrig sedan Karl den stores dagar Tysklands och Frankrikes öden varit så intimt förenade som nu. Det tillkommer nu tyskarna att vinna fransmännens förtroende. D’Harcourt
framhåller emellertid, att röster som von Cubes äro isolerade i dagens
Tyskland och att de ha att kämpa mot en kompakt mur av fördomar,
hat och sårad egenkärlek. Sist i raden skall eiteras Paul Distelbarth,
som också länge bott i Frankrike och 1936 utgav en utmärkt bok
»Lebendisches Frankreich». Även Distelbarth är en uppriktig vän till
Frankrike, men han ser stora hinder för ett franskt-tyskt samförstånd: tyskens ständiga psykologiska missgrepp i förhållande till
fransmannen och hans överlägsenhetskänsla gentemot denne, Englands dolda motstånd mot ett franskt-tyskt närmande och frånvaron
av verkliga statsmän; Robert Schuman, som Distelbarth uppskattar,
kan ju störtas när som helst. Han kommer därför till den pessimistiska slutsatsen, att Europas enhet f. n. måste betraktas som en utopi.
När han skall försöka ställa en prognos med avseende å de fransktyska förbindelserna, framhåller d’Harcourt svårigheten att ge en
exakt bild av Tyskland, »le peuple monvant par excellence». Han bestrider ej, att många tyskar, och särskilt »der kleine Mann», hysa en
allvarlig önskan att äntligen se den sekelgamla fejden mellan de båda
folken bilagd. Hans oro kommer från annat håll. Den härrör från de
känslosamma tyskarnas extrema lättrörlighet, från den ängslan som
även de tyskar, som äro goda europeer, hysa att en dag bli betraktade
som »dåliga tyskar», om den politiska konstellationen skulle förändras.
Det öde, som drabbade Weimarrepublikens män, vilka av nazisterna
betecknades som »Vaterlandsverräter», föresvävar ständigt tyskens
sinne. Den bästa garantien för att den »realistiske» tysken avstår från
att fullfölja en politik baserad på ett kalkylerande av de chanser, som i
framtiden kunna erbjuda sig genom den storpolitiska utvecklingen,
180
Litteratur
finner d’Harcourt ligga i en avgörande materiell överlägsenhet å västmaktssidan.
Vad som emellertid främst kommer d’Harcourt att hoppas på en förbättring av de fransk-tyska förbindelserna, är betydelsen av den ständigt växande spänningen mellan öst och väst, vilken medfört, att för
många tyskar den gamla motsättningen till Frankrike kommit att
framstå som sekundär. Härmed kommer han in på Tysklands förhållande till Sovjetunionen. Han fastslår, att det tyska folkets stora
massa intar en klart fientlig hållning till grannen i öster. Skälen
härtill äro allmänt kända: minnet av ryssarnas bestialitet vid inmarschen, de för varje tysk oacceptabla landavträdelserna i öster, fördrivandet av 12 miljoner tyskar från sina boplatser, den behandling
den tyska östzonens invånare utsättas för. Den skildring d’Harcourt
ger av livet i den tyska östzonen överensstämmer i allt väsentligt med
de allt talrikare skildringar därifrån, som sett dagens ljus; den bästa
är kanske den tyske f. d. kommunistiske riksdagsmannen dr Fritz
Löwenthals bok »Der neue Geist von Potsdam» (svensk övers. »Den
nya andan i Potsdam» Fahlcrantz & Gumaelius 1949). D’Harcourt betecknar de ryska metoderna som mindre brutala men lika effektiva
som de nazistiska. Han varnar för att underskatta den verkan, som
det ryska trycket utövar på den tyska moralen. Enligt hans uppfattning ha de tyska intellektuella visat mindre motståndskraft mot
den sovjetryska propagandan än »der kleine Mann». »Vi ha blivit
andra människor», deklarerade en student i Leipzig. Detta är ett
oroande tecken.
Tyska folkets fientliga känslor mot Sovjetunionen leda helt naturligt d’Harcourt in på frågan om tysk medverkan i de demokratiska
västmakternas försvarsfront mot öster. Han citerar en del positiva
röster härför; särskilt beaktansvärt är genom sin argumentation ett
uttalande av chefredaktören för tidskriften Rheinischer Merkur, som
förordar tyskt deltagande i en västeuropeisk arme. Som de förnämsta
anhängarna till en tysk upprustning betecknar d’Harcourt generalerna,
i dag ej blott utan yrke utan även utan pension, vissa affärskretsar,
som i en upprustning se möjligheter till vinstgivande affärer, samt
många flyktingar från öster, vilka endast som följd av en allmän konflagration hoppas kunna återvända hem. Men dessa tre grupper representera ej hela Tyskland. D’Harcourt tror, att den stora massan av
tyska folket önskar stå neutralt i konflikten mellan öst och väst. Det
motstånd, som mött förbundskansler Adenauers remilitariseringspolitik, ger onekligen ett starkt stöd åt denna uppfattning.
Sista delen av d’Harcourts bok behandlar efterkrigsungdomen. Dess
mest karakteristiska kännetecken finner han vara pessimism, men en
pessimism som beledsagas av stolthet. Den beklagar sig inte, den
har mist sina illusioner. »On est ecartele entre le Passe et le Present.
On n’arrive pas a s’adapter a une realite semee de desillusions ou il
n’y a rien qui fasse hattre le coeur» – dessa ord av två unga tyskar
känneteckna sinnesstämningen hos den ungdom som trodde på nazismen som på ett ideal, som drog ut för att erövra världen och nu är
hemma igen och har mist tron på sitt fosterland. Avslöjandet av
13-513443 Svensic Tidskrift 1951 181
Litteratur
sanningen om nazismen har för denna ungdom kommit som en veritabel chock. Den kan förlåta nazismen nederlaget i kriget men ej
lögnen. Svårigheten i att ge denna ungdom ett nytt ideal i stället för
nazismen finner d’Harcourt främst ligga i tyskens traditionella förakt
för politiken. En oöverstiglig klyfta skiljer den ungdom, som deltog
i kriget, från de tongivande tyska politikerna av i dag, vilka betraktas som »profitörer». Till den moraliska depn·ssionen kommer så den
materiella nöden, främst hos studenterna. D’Harcourt framhåller emellertid, att ljuspunkter ej alldeles saknas. Detta gäller främst den ungdom, som befinner sig i skolåldern. En opinionsundersökning i en
medelstor stad i den brittiska zonen visar, att många barn tagit intryck av förbättringen i de materiella levnadsvillkoren efter valutareformen.
Avslutningsvis söker d’Harcourt ge en samlad bild av dagens Tyskland. Han finner både oroande och lugnande tecken. De förra falla
lätt i ögonen: de bestå i tyskarnas historiskt bestyrkta lätthet att
ryckas med av nationalistiska paroller. Sådana ha ej heller saknats.
D’Harcourt är ej blind för att Moskva har goda kort på hand; som
sådana betraktar han dess möjligheter att bereda den tyska industrien avsättningsmarknader i Kina och löften om en revision av OderNeissegränsen. Han finner emellertid de lugnande tecknen övervä-
gande. Det tyska folkets stora massa intar en svävande och obestämd
hållning och behärskas av en allmän krigströtthet. Inför den okända
framtiden råder hos tyskarna en sorts fatalism. De ha ej stort förtroende för sina egna styresmän liksom ej heller för dem, som leda
världens öden. Mycket beror på tyskarna men också mycket på de
allierades beslutsamhet att föra en konstruktiv politik. D’Harcourt
uppmanar de allierade att ej förtröttas i att framhålla för tyskarna,
att de ha mer att vinna på att visa tålamod än genom att uppträda
pockande. Men samtidigt får man ej försumma att vädja till tyskarnas
goda vilja.
Birger Swedenborg.
182
•