Religionsfrihet
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
——–~
RELIGIONSFRIHET
DEN PROPOSITION med förslag till religionsfrihetslag m. m.,
som nu ligger på riksdagens bord och behandlas av ett särskilt
utskott under landshövding Sandlers ordförandeskap, har tillvaratagit grundtanken i dissenterlagskommittens förslag men innebär
i förhållandet till detta en radikal förenkling. Justitieministern
har skurit bort några mycket besvärliga problem, som kommitten,
delvis enligt de givna direktiven, ansåg sig böra ta upp till behandling. Så har hela frågan om de fria samfundens rättsliga ställning, som vållade kommitten mycket huvudbry och ledde till den
olyckliga distinktionen mellan inomkyrkliga trossammanslutningar och utomkyrkliga särskilda trossamfund, avförts från diskussionen. Trossamfund, vilka principiellt vilja vara fria från
staten, kunna och böra inte underställas annan statlig reglering
än den som gäller för föreningar i allmänhet.
Det kungliga förslagets huvudpunkt blir därför frågan om vidgad rätt till utträde ur svenska kyrkan. Den nuvarande inskränkningen i denna rätt skall falla. Envar äger lämna svenska kyrkan
och efter utträdet intaga den ställning i religiöst hänseende, som
han själv önskar. För prästerna, vilka äro tyngda av folkbokföringens alla uppgifter, kommer den föreslagna ordningen att
medföra en viss lättnad, eftersom anteckningarna i kyrkoböckerna
i framtiden endast skall visa om vederbörande är medlem av
svenska kyrkan eller ej. statistikerns intresse kan här leda till
vissa invändningar mot denna förenkling, men då kyrkoböckernas
uppgifter om samfundstillhörighet skulle, för att bli något så när
tillfredsställande, kräva ett omfattande rapport- och kontrollsystem beträffande folkgrupper, vilka kunna förutsättas bli tämligen
rörliga i religiöst avseende, måste det statistiska intresset vika.
Det är givetvis utomordentligt viktigt, att de vilka utträda ur
svenska kyrkan, få behålla sina fulla medborgerliga rättigheter.
Men då svenska kyrkan är förenad med staten, skulle detta kunna
medföra, att befattningshavare, vilka ej äro kyrkomedlemmar, på
ett avgörande sätt kunna inverka på kyrkliga ärenden. Vissa jävs- 195
——.~~~-
Religionsfrihet
bestämmelser måste därför alltjämt förekomma. Av särskild vikt
blir frågan om kristendomsundervisningen i våra allmänna skolor.
Hittills har gällt, att den som är skyldig att undervisa i kristendom, skall vara medlem av svenska kyrkan. Det innebär, att alla
folkskollärare måste vara kyrkomedlemmar, eftersom de ha en
sådan skyldighet. Nu föreslås, att bestämmelsen i regeringsformen
skall ändras därhän, att Konungen i sådana fall skall ta den hänsyn till den sökandes trosåskådning, som påkallas. Samtidigt begäres riksdagens yttrande över ett kungörelseförslag, vilket innehåller en förteckning över de evangeliska samfund, vilka ha en
sådan bekännelse, att deras medlemmar kunna anses behöriga att
undervisa i kristendom. Därjämte förutsättes, att en sökande kan
förklara, att han ej omfattar en åskådning, som strider mot evangelisk kristendomsuppfattning, och därigenom vinna behörighet.
Av diskussionen att döma rör förslaget här vid en öm punkt.
Man menar, att religionsfrihetens princip blir betänkligt kringskuren genom en sådan inskränkning i fråga om behörigheten
till vissa tjänster. Dissenterlagskommittens förslag, att lärare i
vissa fall skulle kunna befrias från skyldigheten att undervisa i
kristendom, kan tydligen av praktiska skäl ej genomföras. En
sådan lösning vore väl eljest i överensstämmelse med en realistiskt
fattad religionsfrihetsprincip, då det knappast kan vara ett intresse hos den, som är negativt inställd till evangelisk kristendom,
att undervisa i detta ämne. Då nu den av kommitten angivna
vägen av praktiska skäl ej kan beträdas, synes propositionens
förslag vara det bästa möjliga och torde i praktiken inte komma
att medföra någon större olägenhet. Av de senaste årens diskussion
om kristendomsämnets innehåll och ställning i den svenska skolan
har det tydligt framgått, att en överväldigande folkopinion intar
en klar och otvetydig ställning till förmån för en lösning som den
i propositionen föreslagna.
Man saknar rätt ofta i den nutida debatten en realistiskt uppfattad religionsfrihetstanke. I stället för att fråga var i nuvarande
ordning verkligt religiöst tvång föreligger och föreslå åtgärder i
syfte att ta bort detta, utformar man ett program, som bygger
på en oklart fattad, abstrakt religionsfrihetsprincip med ofta ganska grumliga naturrättsliga källor. Konsekvensen av ett sådant
abstrakt religionsfrihetsideal, som inte tar hänsyn till historisk
tradition eller faktiska förhållanden, måste givetvis bli att staten
säger upp förbindelsen med kyrka och kristendom, och att skolan
blir religionslös. Så sent som förra året avslog emellertid riksdagen
196
Religionsfrihet
ett par motioner, som ville ha frågan om kyrkans skiljande från
staten utredd. Det är svårt att säga, om ett medgivande av rätten
till fritt utträde ur kyrkan skall i så hög grad rubba kyrkans
ställning i folket, att detta kommer att bli det första steget mot
en upplösning av en flerhundraårig förbindelse mellan kyrka och
stat. Det behöver inte bli så, även om vissa tecken just nu tyda
på missämja och söndring, till stor del orsakad av statsmaktens
fortgående sekularisering och hypertrofiering. Det allmänna läget
i vårt land är för närvarande mycket mångtydigt. Å ena sidan
höjas röster för kyrkans skiljande från staten. Ingen har väl därvid gjort sig en föreställning om vad ett sådant brott skulle innebära. Dess konsekvenser äro oöverskådliga. Å andra sidan finns
en klar tendens hos statsmakten att ensam vilja råda även i kyrkans hus.
Ur denna sistnämnda synpunkt är det framlagda förslaget av
inte ringa principiellt intresse. Justitieministern har i några uttalanden på ett välgörande klart sätt angivit en huvudsynpunkt
på kyrkans rättsliga ställning, som borde få bli vägledande vid
behandlingen av både religionsfrihetsfrågan och andra för kyrkan
vitala problem, vilka nu äro uppe på dagordningen. Propositionen
tar klart avstånd från kammarkollegiets i remissyttrande över
dissenterlagskommittens förslag framförda uppfattning, att svenska kyrkan bör betraktas som en gren av statsverksamheten, en
statsinstitution, och att intet särskilt medlemskap i kyrkan föreligger, varför frågan om utträde är meningslös. Denna kyrkosyn,
som har ett visst stöd i en linje i den kamerala traditionen, som
under förra århundradet fick aktualitet genom Boströms statsfilosofi och på sin tid med kraft gjordes gällande av Arthur Engberg, tillbakavisas hovsamt men bestämt i justitieministerns uttalande. Där säges om kyrkan: »Den har icke upprättats som ett
led i den statliga verksamheten och dess huvuduppgift är icke
att handhava statliga angelägenheter, även om också sådana kunna
vara uppdragna åt kyrkliga myndigheter, t. ex. folkbokföring.
Kyrkan är en andlig gemenskap, ett trossamfund, som leder sitt
ursprung från de äldsta kristna församlingarna och vars karaktär
och verksamhet bestämmes av dess bekännelse.»
Denna deklaration, som avböjer att betrakta kyrkan i analogi
med post, telegraf och järnväg, är av betydelse även i ett vidare
sammanhang. I prästlönakommitterades nyligen framlagda betänkande har kammarkollegiets kyrkosyn i viss utsträckning fått
•
göra sig gällande. Den leder konsekvent till att kyrkomötet av- 197
Religionsfrihet
kopplas från medverkan i även för kyrkan vitala frågor. Det är
ingalunda likgiltigt, från vilka utgångspunkter staten möter kyrkan i den historiskt framvuxna, egenartade förbindelse dem emellan, som vi har i vårt land. Justitieministerns uttalande vittnar
om förståelse för kyrkans egenart och väsentliga uppgift.
En lagstiftning i överensstämmelse med det framlagda förslaget
kan naturligtvis sägas innebära en förändrad attityd från det allmännas sida gentemot kristendomen. Nuvarande lagstiftning räknar officiellt inte med andra svenska medborgare än kristna bekännare. Det enda undantaget är de mosaiska trosbekännarna.
Konsekvensen blir att en muhammedan, som flyttar hit och blir
svensk medborgare, blir medlem av svenska kyrkan och anses bekänna sig till den rena evangeliska läran. Såtillvida blir antagandet av den nya lagen en historisk tilldragelse som för första
gången i det nuvarande rikets historia staten officiellt räknar med
förekomsten av icke-kristna och konfessionslösa medborgare.
Man kan allt efter personlig inställning anställa vemodiga betraktelser kring detta resultat av en tilltagande sekularisering eller
glatt registrera ett betydelsefullt steg mot större frihet på religionens område. Man kan dock knappast avhålla sig från att förundra
sig över det paradoxala, att detta steg tages i en tid, då friheten
på andra områden blir alltmer kringskuren. I de kommuniststyrda
länderna bakom järnridån har religionsfrihetens princip högtidligen proklamerats och lagfästs. Alla vet vad den fullkomliga religionsfriheten där innebär. Där ha också i religionsfrihetens namn
kyrkorna skilts från staten, endast för att bli ekonomiskt osjälvständiga och noggrant kontrollerade i alla sina åtgärder. Religionsfrihet är ett stort ord. Vad den konkret innebär beror på arten
av det samhälle, i vilket den skall tillämpas. Den nya lagens reella
innebörd kommer att avgöras av det svenska samhällets allmänna
utveckling. statens ställning till kyrka och kristendom är ingen
likgiltig sak. Den fullständiga neutraliteten från statsmaktens sida
gentemot de avgörande livsåskådnings- och moralfrågorna är
knappast tänkbar. Den moderna staten tenderar alltmer att bli
livsåskådningsstat. Skall religionsfrihetsfrågan behandlas realistiskt, måste man räkna med detta faktiska förhållande. Det har
givetvis ej kunnat ske i den kungliga propositionen, men den borde
ge anledning till allvarlig besinning inför en av vårt folks ödesfrågor.
198
RELIGIONSFRIHET
DEN PROPOSITION med förslag till religionsfrihetslag m. m.,
som nu ligger på riksdagens bord och behandlas av ett särskilt
utskott under landshövding Sandlers ordförandeskap, har tillvaratagit grundtanken i dissenterlagskommittens förslag men innebär
i förhållandet till detta en radikal förenkling. Justitieministern
har skurit bort några mycket besvärliga problem, som kommitten,
delvis enligt de givna direktiven, ansåg sig böra ta upp till behandling. Så har hela frågan om de fria samfundens rättsliga ställning, som vållade kommitten mycket huvudbry och ledde till den
olyckliga distinktionen mellan inomkyrkliga trossammanslutningar och utomkyrkliga särskilda trossamfund, avförts från diskussionen. Trossamfund, vilka principiellt vilja vara fria från
staten, kunna och böra inte underställas annan statlig reglering
än den som gäller för föreningar i allmänhet.
Det kungliga förslagets huvudpunkt blir därför frågan om vidgad rätt till utträde ur svenska kyrkan. Den nuvarande inskränkningen i denna rätt skall falla. Envar äger lämna svenska kyrkan
och efter utträdet intaga den ställning i religiöst hänseende, som
han själv önskar. För prästerna, vilka äro tyngda av folkbokföringens alla uppgifter, kommer den föreslagna ordningen att
medföra en viss lättnad, eftersom anteckningarna i kyrkoböckerna
i framtiden endast skall visa om vederbörande är medlem av
svenska kyrkan eller ej. statistikerns intresse kan här leda till
vissa invändningar mot denna förenkling, men då kyrkoböckernas
uppgifter om samfundstillhörighet skulle, för att bli något så när
tillfredsställande, kräva ett omfattande rapport- och kontrollsystem beträffande folkgrupper, vilka kunna förutsättas bli tämligen
rörliga i religiöst avseende, måste det statistiska intresset vika.
Det är givetvis utomordentligt viktigt, att de vilka utträda ur
svenska kyrkan, få behålla sina fulla medborgerliga rättigheter.
Men då svenska kyrkan är förenad med staten, skulle detta kunna
medföra, att befattningshavare, vilka ej äro kyrkomedlemmar, på
ett avgörande sätt kunna inverka på kyrkliga ärenden. Vissa jävs- 195
——.~~~-
Religionsfrihet
bestämmelser måste därför alltjämt förekomma. Av särskild vikt
blir frågan om kristendomsundervisningen i våra allmänna skolor.
Hittills har gällt, att den som är skyldig att undervisa i kristendom, skall vara medlem av svenska kyrkan. Det innebär, att alla
folkskollärare måste vara kyrkomedlemmar, eftersom de ha en
sådan skyldighet. Nu föreslås, att bestämmelsen i regeringsformen
skall ändras därhän, att Konungen i sådana fall skall ta den hänsyn till den sökandes trosåskådning, som påkallas. Samtidigt begäres riksdagens yttrande över ett kungörelseförslag, vilket innehåller en förteckning över de evangeliska samfund, vilka ha en
sådan bekännelse, att deras medlemmar kunna anses behöriga att
undervisa i kristendom. Därjämte förutsättes, att en sökande kan
förklara, att han ej omfattar en åskådning, som strider mot evangelisk kristendomsuppfattning, och därigenom vinna behörighet.
Av diskussionen att döma rör förslaget här vid en öm punkt.
Man menar, att religionsfrihetens princip blir betänkligt kringskuren genom en sådan inskränkning i fråga om behörigheten
till vissa tjänster. Dissenterlagskommittens förslag, att lärare i
vissa fall skulle kunna befrias från skyldigheten att undervisa i
kristendom, kan tydligen av praktiska skäl ej genomföras. En
sådan lösning vore väl eljest i överensstämmelse med en realistiskt
fattad religionsfrihetsprincip, då det knappast kan vara ett intresse hos den, som är negativt inställd till evangelisk kristendom,
att undervisa i detta ämne. Då nu den av kommitten angivna
vägen av praktiska skäl ej kan beträdas, synes propositionens
förslag vara det bästa möjliga och torde i praktiken inte komma
att medföra någon större olägenhet. Av de senaste årens diskussion
om kristendomsämnets innehåll och ställning i den svenska skolan
har det tydligt framgått, att en överväldigande folkopinion intar
en klar och otvetydig ställning till förmån för en lösning som den
i propositionen föreslagna.
Man saknar rätt ofta i den nutida debatten en realistiskt uppfattad religionsfrihetstanke. I stället för att fråga var i nuvarande
ordning verkligt religiöst tvång föreligger och föreslå åtgärder i
syfte att ta bort detta, utformar man ett program, som bygger
på en oklart fattad, abstrakt religionsfrihetsprincip med ofta ganska grumliga naturrättsliga källor. Konsekvensen av ett sådant
abstrakt religionsfrihetsideal, som inte tar hänsyn till historisk
tradition eller faktiska förhållanden, måste givetvis bli att staten
säger upp förbindelsen med kyrka och kristendom, och att skolan
blir religionslös. Så sent som förra året avslog emellertid riksdagen
196
Religionsfrihet
ett par motioner, som ville ha frågan om kyrkans skiljande från
staten utredd. Det är svårt att säga, om ett medgivande av rätten
till fritt utträde ur kyrkan skall i så hög grad rubba kyrkans
ställning i folket, att detta kommer att bli det första steget mot
en upplösning av en flerhundraårig förbindelse mellan kyrka och
stat. Det behöver inte bli så, även om vissa tecken just nu tyda
på missämja och söndring, till stor del orsakad av statsmaktens
fortgående sekularisering och hypertrofiering. Det allmänna läget
i vårt land är för närvarande mycket mångtydigt. Å ena sidan
höjas röster för kyrkans skiljande från staten. Ingen har väl därvid gjort sig en föreställning om vad ett sådant brott skulle innebära. Dess konsekvenser äro oöverskådliga. Å andra sidan finns
en klar tendens hos statsmakten att ensam vilja råda även i kyrkans hus.
Ur denna sistnämnda synpunkt är det framlagda förslaget av
inte ringa principiellt intresse. Justitieministern har i några uttalanden på ett välgörande klart sätt angivit en huvudsynpunkt
på kyrkans rättsliga ställning, som borde få bli vägledande vid
behandlingen av både religionsfrihetsfrågan och andra för kyrkan
vitala problem, vilka nu äro uppe på dagordningen. Propositionen
tar klart avstånd från kammarkollegiets i remissyttrande över
dissenterlagskommittens förslag framförda uppfattning, att svenska kyrkan bör betraktas som en gren av statsverksamheten, en
statsinstitution, och att intet särskilt medlemskap i kyrkan föreligger, varför frågan om utträde är meningslös. Denna kyrkosyn,
som har ett visst stöd i en linje i den kamerala traditionen, som
under förra århundradet fick aktualitet genom Boströms statsfilosofi och på sin tid med kraft gjordes gällande av Arthur Engberg, tillbakavisas hovsamt men bestämt i justitieministerns uttalande. Där säges om kyrkan: »Den har icke upprättats som ett
led i den statliga verksamheten och dess huvuduppgift är icke
att handhava statliga angelägenheter, även om också sådana kunna
vara uppdragna åt kyrkliga myndigheter, t. ex. folkbokföring.
Kyrkan är en andlig gemenskap, ett trossamfund, som leder sitt
ursprung från de äldsta kristna församlingarna och vars karaktär
och verksamhet bestämmes av dess bekännelse.»
Denna deklaration, som avböjer att betrakta kyrkan i analogi
med post, telegraf och järnväg, är av betydelse även i ett vidare
sammanhang. I prästlönakommitterades nyligen framlagda betänkande har kammarkollegiets kyrkosyn i viss utsträckning fått
•
göra sig gällande. Den leder konsekvent till att kyrkomötet av- 197
Religionsfrihet
kopplas från medverkan i även för kyrkan vitala frågor. Det är
ingalunda likgiltigt, från vilka utgångspunkter staten möter kyrkan i den historiskt framvuxna, egenartade förbindelse dem emellan, som vi har i vårt land. Justitieministerns uttalande vittnar
om förståelse för kyrkans egenart och väsentliga uppgift.
En lagstiftning i överensstämmelse med det framlagda förslaget
kan naturligtvis sägas innebära en förändrad attityd från det allmännas sida gentemot kristendomen. Nuvarande lagstiftning räknar officiellt inte med andra svenska medborgare än kristna bekännare. Det enda undantaget är de mosaiska trosbekännarna.
Konsekvensen blir att en muhammedan, som flyttar hit och blir
svensk medborgare, blir medlem av svenska kyrkan och anses bekänna sig till den rena evangeliska läran. Såtillvida blir antagandet av den nya lagen en historisk tilldragelse som för första
gången i det nuvarande rikets historia staten officiellt räknar med
förekomsten av icke-kristna och konfessionslösa medborgare.
Man kan allt efter personlig inställning anställa vemodiga betraktelser kring detta resultat av en tilltagande sekularisering eller
glatt registrera ett betydelsefullt steg mot större frihet på religionens område. Man kan dock knappast avhålla sig från att förundra
sig över det paradoxala, att detta steg tages i en tid, då friheten
på andra områden blir alltmer kringskuren. I de kommuniststyrda
länderna bakom järnridån har religionsfrihetens princip högtidligen proklamerats och lagfästs. Alla vet vad den fullkomliga religionsfriheten där innebär. Där ha också i religionsfrihetens namn
kyrkorna skilts från staten, endast för att bli ekonomiskt osjälvständiga och noggrant kontrollerade i alla sina åtgärder. Religionsfrihet är ett stort ord. Vad den konkret innebär beror på arten
av det samhälle, i vilket den skall tillämpas. Den nya lagens reella
innebörd kommer att avgöras av det svenska samhällets allmänna
utveckling. statens ställning till kyrka och kristendom är ingen
likgiltig sak. Den fullständiga neutraliteten från statsmaktens sida
gentemot de avgörande livsåskådnings- och moralfrågorna är
knappast tänkbar. Den moderna staten tenderar alltmer att bli
livsåskådningsstat. Skall religionsfrihetsfrågan behandlas realistiskt, måste man räkna med detta faktiska förhållande. Det har
givetvis ej kunnat ske i den kungliga propositionen, men den borde
ge anledning till allvarlig besinning inför en av vårt folks ödesfrågor.
198