Engångsinflationen
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ENGÅNGSINFLATIONEN
FINANSMINISTERNS beskrivning av den engångsförskjutning
uppåt av pris- och lönenivån, som han på diffusa grunder vägrar
beteckna som inflation, kan i korthet återges på följande sätt: Priserna på i utlandet producerade varor stiga. Detsamma gäller våra
egna exportvaror. Förutsatt att prisstegringen i huvudsak är lika
stark, d. v. s. att bytesrelationerna inte försämras, få vi lika stora
mängder importvaror för samma mängd exportvaror som förut,
fast avräkningen sker i högre pris. Realt sett betyder detta, att
vår inhemska standard kan förbli lika hög, bl. a. därför att den
inhemska produktionen vid lika god tillgång på utländska råvaror,
bränslen m. m. inte behöver inskränkas utan kanske t. o. m. i viss
utsträckning kan ökas genom effektivare utnyttjande av egna resurser. Följaktligen, och detta är finansministern mycket angelä-
gen att framhålla för svenska folket, behöver gemene man inte
inskränka sig utan kan leva som förut.
Detta uttalande från auktoritativt håll är synnerligen betydelsefullt. Ty när herr och fru Medelsvensson dagligen ställas inför
nya kraftiga fördyringar, märka de genast på ett fullt klart och
oemotsägligt sätt, att pengarna inte räcka till för oförändrad
standard. De inte endast måste inskränka sig, utan inskränkningarna komma till stånd helt automatiskt, vilket står i direkt strid
med finansministerns försäkran. Herrskapet Medelsvensson kan
inte få priserna att gå tillbaka i utlandet, när inte ens svenska
staten kan det, men det kan dra den fullt logiska slutsatsen, att
det behöver mera pengar för att köpa lika mycket varor som tidigare. Inkomsterna, som för de anställda äro löner och för arbetsgivarna vinstmarginaler, måste följaktligen höjas. Det är i detta
sammanhang intresseorganisationernas huvuduppgift att fördela
den allmänna inkomsthöjningen på ett väl avvägt sätt inom ramen
för den reala standard, som regeringen förklarat, att svenska folket har råd till. Däremot kunna organisationerna inte åläggas
något självständigt ansvar för penningvärdet, så länge de hålla
sig inom den angivna ramen. Det kan inte anses vara deras uppgift
199
Engångsinflationen
att sätta en annan och snävare ram för standarden i strid mot
regeringens klara uttalanden.
Frågan om engångsinflationens oundviklighet och storlek måste
således prövas med hänsyn till det avgörande argumentet för dess
försvar. År finansministern på objektiva grunder berättigad till
påståendet, att gemene man inte behöver inskränka sig?
Härför fordras för det första, att importens sammansättning
inte undergår någon försämring, vilket i huvudsak innebär, att
tillförseln av råvaror och bränslen inte minskas. Redan på denna
punkt har det visat sig, att finansministerns argumentation inte
är helt hållbar. Det räcker med en hänvisning till kolfrågan. Vidare äro de internationella prisstegringarna, som hittills särskilt
markerat träffat råvarorna, uttryck för knapphet härpå utomlands.
I vissa fall kan detta förhållande väntas medföra minskad tillförsel på råvaror, vilket självfallet inte kan kompenseras med
frukt eller färdigvaror.
För det andra är höjden av de importerade varornas inhemska
priser i hög grad en rent monetär, valutapolitisk fråga och sammanhänger med kronans yttre värde, d. v. s. växelkurserna. Enklast
kan den saken åskådliggöras med ett exempel. Ett parti ull, som i
augusti 1949 kostade l 000 dollars vid import, betingade sig vid
dåvarande dollarkurs alltså ett svenskt pris av 3 600 kronor. Vid
oförändrat dollarpris skulle det i dag genom devalveringen kosta
5 200 kronor. Fördubblas ullpriset, betyder detta alltså ett svenskt
pris av 10 400 kronor i stället för 7 200 kronor. Genom samverkan
av dessa båda faktorer, den utländska prisstegringen och devalveringen, skulle fördyringen i detta exempel från 3 600 kronor i
augusti 1949 till 10 400 kronor i dag vara 6 800 kronor eller 188
procent. Härav faller 100 procent på de utländska producenternas
höjda priskrav och 88 procent på den monetära faktorn, den svenska växelkurspolitiken.
Möjligheterna att föra en självständig valutapolitik äro emellertid under rådande förhållanden begränsade och i alldeles särskilt hög grad avhängig av betydande reserver av internationella
betalningsmedel, främst guld och valutor. Tyvärr ha de under
åren 1946–49 förlorade reserverna inte kunnat återvinnas och följaktligen heller inte vår frihet att genom ändrade växelkurser
dämpa den utländska prisstegringens verkan på de svenska priserna. Ateruppbyggande av en tillräcklig guld- och valutareserv
är emellertid under alla förhållanden nödvändig, och härigenom
skulle ett verksamt medel att hejda inflationen ånyo kunna ställas
200
Engångsinflationen
till svenska folkets förfogande. Härför erfordras emellertid, att
inte alla utländska betalningsmedel, som intjänas genom exporten
m. m., omedelbart förbrukas för import. Otvivelaktigt skulle det
medföra någon liten inskränkning av den reala standarden, att
t. ex. 10 procent av årsinkomsterna på utrikeshandeln avsattes för
detta ändamål, vilket bleve ungefär 600 miljoner kronor. Å ven
till denna synpunkt tar finansministern inte hänsyn, när han lovar
svenska folket en oförändrad standard. Han får då också förlåta,
att han inte blir trodd på sitt ord, om han talar om en engångsförskjutning uppåt av pris- och lönenivån som avgränsad företeelse. Ty hur långt denna skall gå, ligger helt och hållet i utlandets skön, och det blir för vårt lands del blott att hjälplöst följa
med, såväl när priserna gå upp som ned.
För det tredje är finansministerns politik på det egna området,
statens affärer, ett vederläggande i sak av påståendet, att herr
och fru Medelsvensson inte behöva inskränka sig. Genom ett finurligt konstruerat skattesystem med mycket brant stigande progressivitet kanaliseras automatiskt en växande del av varje ökning av
penninginkomsterna till statskassan. Därtill komma andra ökningar av skattebördan. Det måste då bli mindre behållen inkomst
över för gemene man att köpa för, även vid en efter den utländska
varuprisstegringen avpassad höjd lön, och det märker han med
detsamma. Men så långt ifrån att ha blivit tillfrågad, om han vill
vara med om en sådan inskränkning, underblåses han i sina misstankar, att här sker något otillbörligt, genom regeringens försäkran om att han har rätt till samma standard. Man gör klokt i att
inte göra sig skyldig till nedvärdering av denna omständighet.
Det skattebetalande svenska folket, som fram till senaste årsskiftet
gav ut månatligen i runt tal 400 miljoner kronor i skatter till
staten, avses nu i hastig takt skola höja denna betalning för de
närmaste 18 månaderna till cirka 520 miljoner kronor i genomsnitt.
Denna höjning är så pass kraftig, att den inte kan undgå att
kännas av men också att vara ett utmärkt motiv för krav på kompensation under förhanden varande förutsättningar. För statens
del är det dessutom långt ifrån fråga om någon inskränkning utan
tvärtom motsatsen med tanke på dess ständiga utgiftsökningar.
Frågan om behövligheten av inskränkningar i svenska folkets
livsföring liksom skälen härtill är inte invändningsfritt besvarad
med regeringens politik. Inte heller gäller detta frågan om inflationens oundviklighet och storlek. Finansministerns ekonomiska
program går således ut på att å ena sidan bibringa allmänheten
201
Engångsinflationen
den föreställningen, att denna kan bibehålla en oförändrad standard, samtidigt som han är i full färd med att skattevägen inskränka den till förmån för statens utgiftsbehov. Människor, som
äro hänvisade till att leva på sparade medel, pensioner eller andra
fasta inkomster, behöva säkerligen inga extra skatter för att känna
av inskränkningen. För dem skorrar regeringsförklaringen särskilt
illa i öronen.
Kanhända vore det klokare att vid behandling av inflationsproblemet gå till väga på ett något annat sätt genom att ställa
frågorna i denna ordning. Behövas inskränkningar överhuvud taget
med hänsyn till den internationella råvarusituationen och rustningarnat Om de behövas, för vilket ändamål skola de då ske~
För att tillgodose statens utgiftsexpansion eller för att bygga upp
en valutareserv, som kan ge möjlighet till en självständig valutapolitik i syfte att i sinom tid kunna dämpa den utländska prisstegringens återverkan i de inhemska svenska priserna och därmed även skapa förutsättningar för bättre kontroll över prisstegringarnas kedjereaktioner – liksom över engångsinflationen~
202
FINANSMINISTERNS beskrivning av den engångsförskjutning
uppåt av pris- och lönenivån, som han på diffusa grunder vägrar
beteckna som inflation, kan i korthet återges på följande sätt: Priserna på i utlandet producerade varor stiga. Detsamma gäller våra
egna exportvaror. Förutsatt att prisstegringen i huvudsak är lika
stark, d. v. s. att bytesrelationerna inte försämras, få vi lika stora
mängder importvaror för samma mängd exportvaror som förut,
fast avräkningen sker i högre pris. Realt sett betyder detta, att
vår inhemska standard kan förbli lika hög, bl. a. därför att den
inhemska produktionen vid lika god tillgång på utländska råvaror,
bränslen m. m. inte behöver inskränkas utan kanske t. o. m. i viss
utsträckning kan ökas genom effektivare utnyttjande av egna resurser. Följaktligen, och detta är finansministern mycket angelä-
gen att framhålla för svenska folket, behöver gemene man inte
inskränka sig utan kan leva som förut.
Detta uttalande från auktoritativt håll är synnerligen betydelsefullt. Ty när herr och fru Medelsvensson dagligen ställas inför
nya kraftiga fördyringar, märka de genast på ett fullt klart och
oemotsägligt sätt, att pengarna inte räcka till för oförändrad
standard. De inte endast måste inskränka sig, utan inskränkningarna komma till stånd helt automatiskt, vilket står i direkt strid
med finansministerns försäkran. Herrskapet Medelsvensson kan
inte få priserna att gå tillbaka i utlandet, när inte ens svenska
staten kan det, men det kan dra den fullt logiska slutsatsen, att
det behöver mera pengar för att köpa lika mycket varor som tidigare. Inkomsterna, som för de anställda äro löner och för arbetsgivarna vinstmarginaler, måste följaktligen höjas. Det är i detta
sammanhang intresseorganisationernas huvuduppgift att fördela
den allmänna inkomsthöjningen på ett väl avvägt sätt inom ramen
för den reala standard, som regeringen förklarat, att svenska folket har råd till. Däremot kunna organisationerna inte åläggas
något självständigt ansvar för penningvärdet, så länge de hålla
sig inom den angivna ramen. Det kan inte anses vara deras uppgift
199
Engångsinflationen
att sätta en annan och snävare ram för standarden i strid mot
regeringens klara uttalanden.
Frågan om engångsinflationens oundviklighet och storlek måste
således prövas med hänsyn till det avgörande argumentet för dess
försvar. År finansministern på objektiva grunder berättigad till
påståendet, att gemene man inte behöver inskränka sig?
Härför fordras för det första, att importens sammansättning
inte undergår någon försämring, vilket i huvudsak innebär, att
tillförseln av råvaror och bränslen inte minskas. Redan på denna
punkt har det visat sig, att finansministerns argumentation inte
är helt hållbar. Det räcker med en hänvisning till kolfrågan. Vidare äro de internationella prisstegringarna, som hittills särskilt
markerat träffat råvarorna, uttryck för knapphet härpå utomlands.
I vissa fall kan detta förhållande väntas medföra minskad tillförsel på råvaror, vilket självfallet inte kan kompenseras med
frukt eller färdigvaror.
För det andra är höjden av de importerade varornas inhemska
priser i hög grad en rent monetär, valutapolitisk fråga och sammanhänger med kronans yttre värde, d. v. s. växelkurserna. Enklast
kan den saken åskådliggöras med ett exempel. Ett parti ull, som i
augusti 1949 kostade l 000 dollars vid import, betingade sig vid
dåvarande dollarkurs alltså ett svenskt pris av 3 600 kronor. Vid
oförändrat dollarpris skulle det i dag genom devalveringen kosta
5 200 kronor. Fördubblas ullpriset, betyder detta alltså ett svenskt
pris av 10 400 kronor i stället för 7 200 kronor. Genom samverkan
av dessa båda faktorer, den utländska prisstegringen och devalveringen, skulle fördyringen i detta exempel från 3 600 kronor i
augusti 1949 till 10 400 kronor i dag vara 6 800 kronor eller 188
procent. Härav faller 100 procent på de utländska producenternas
höjda priskrav och 88 procent på den monetära faktorn, den svenska växelkurspolitiken.
Möjligheterna att föra en självständig valutapolitik äro emellertid under rådande förhållanden begränsade och i alldeles särskilt hög grad avhängig av betydande reserver av internationella
betalningsmedel, främst guld och valutor. Tyvärr ha de under
åren 1946–49 förlorade reserverna inte kunnat återvinnas och följaktligen heller inte vår frihet att genom ändrade växelkurser
dämpa den utländska prisstegringens verkan på de svenska priserna. Ateruppbyggande av en tillräcklig guld- och valutareserv
är emellertid under alla förhållanden nödvändig, och härigenom
skulle ett verksamt medel att hejda inflationen ånyo kunna ställas
200
Engångsinflationen
till svenska folkets förfogande. Härför erfordras emellertid, att
inte alla utländska betalningsmedel, som intjänas genom exporten
m. m., omedelbart förbrukas för import. Otvivelaktigt skulle det
medföra någon liten inskränkning av den reala standarden, att
t. ex. 10 procent av årsinkomsterna på utrikeshandeln avsattes för
detta ändamål, vilket bleve ungefär 600 miljoner kronor. Å ven
till denna synpunkt tar finansministern inte hänsyn, när han lovar
svenska folket en oförändrad standard. Han får då också förlåta,
att han inte blir trodd på sitt ord, om han talar om en engångsförskjutning uppåt av pris- och lönenivån som avgränsad företeelse. Ty hur långt denna skall gå, ligger helt och hållet i utlandets skön, och det blir för vårt lands del blott att hjälplöst följa
med, såväl när priserna gå upp som ned.
För det tredje är finansministerns politik på det egna området,
statens affärer, ett vederläggande i sak av påståendet, att herr
och fru Medelsvensson inte behöva inskränka sig. Genom ett finurligt konstruerat skattesystem med mycket brant stigande progressivitet kanaliseras automatiskt en växande del av varje ökning av
penninginkomsterna till statskassan. Därtill komma andra ökningar av skattebördan. Det måste då bli mindre behållen inkomst
över för gemene man att köpa för, även vid en efter den utländska
varuprisstegringen avpassad höjd lön, och det märker han med
detsamma. Men så långt ifrån att ha blivit tillfrågad, om han vill
vara med om en sådan inskränkning, underblåses han i sina misstankar, att här sker något otillbörligt, genom regeringens försäkran om att han har rätt till samma standard. Man gör klokt i att
inte göra sig skyldig till nedvärdering av denna omständighet.
Det skattebetalande svenska folket, som fram till senaste årsskiftet
gav ut månatligen i runt tal 400 miljoner kronor i skatter till
staten, avses nu i hastig takt skola höja denna betalning för de
närmaste 18 månaderna till cirka 520 miljoner kronor i genomsnitt.
Denna höjning är så pass kraftig, att den inte kan undgå att
kännas av men också att vara ett utmärkt motiv för krav på kompensation under förhanden varande förutsättningar. För statens
del är det dessutom långt ifrån fråga om någon inskränkning utan
tvärtom motsatsen med tanke på dess ständiga utgiftsökningar.
Frågan om behövligheten av inskränkningar i svenska folkets
livsföring liksom skälen härtill är inte invändningsfritt besvarad
med regeringens politik. Inte heller gäller detta frågan om inflationens oundviklighet och storlek. Finansministerns ekonomiska
program går således ut på att å ena sidan bibringa allmänheten
201
Engångsinflationen
den föreställningen, att denna kan bibehålla en oförändrad standard, samtidigt som han är i full färd med att skattevägen inskränka den till förmån för statens utgiftsbehov. Människor, som
äro hänvisade till att leva på sparade medel, pensioner eller andra
fasta inkomster, behöva säkerligen inga extra skatter för att känna
av inskränkningen. För dem skorrar regeringsförklaringen särskilt
illa i öronen.
Kanhända vore det klokare att vid behandling av inflationsproblemet gå till väga på ett något annat sätt genom att ställa
frågorna i denna ordning. Behövas inskränkningar överhuvud taget
med hänsyn till den internationella råvarusituationen och rustningarnat Om de behövas, för vilket ändamål skola de då ske~
För att tillgodose statens utgiftsexpansion eller för att bygga upp
en valutareserv, som kan ge möjlighet till en självständig valutapolitik i syfte att i sinom tid kunna dämpa den utländska prisstegringens återverkan i de inhemska svenska priserna och därmed även skapa förutsättningar för bättre kontroll över prisstegringarnas kedjereaktioner – liksom över engångsinflationen~
202