Aktuella skogsproblem

AKTUELLA SKOGSPROBLEM
Av professor THORSTEN STREYFFERT
DET PROBLEM, som under senare tid mest låtit tala om sig i
samband med vår skogsnäring, har utan tvivel varit det som skapats av den hopkrympande råvarubasen för våra skogsindustrier
i Norrland. I nära samband härmed står den omfattande uppgift
som nu förestår att på nytt sätta de norrländska skogsmarkerna
i produktivt skick, sedan det visat sig, att återväxten efter avverkningen av det gamla urskogsförrådet i stor omfattning svikit förväntningarna. Ånnu ett problem intar en förgrundsställning i
skogsbruket – den otillräckliga tillgången på arbetskraft. Detta
problem delar skogsbruket med sin systernäring, jordbruket. Det
torde vara så pass välkänt, att det ej finns anledning dröja därvid
i detta sammanhang. I det följande skall jag därför begränsa mig
till att ge en orientering beträffande de båda förstnämnda problemen.
Råvarubasen.
Det torde för de flesta vara bekant, att virkesförrådet i Norrland
undergått en minskning, som givit upphov till en så avsevärd försämring av den norrländska skogsindustriens råvaruförsörjning,
att man talat om en råvarukris för denna.
Den sålunda inträdda situationen kommer ej oväntad. Den har
innerst sin grund i det förhållandet, att exploateringen av ett urskogsförråd förr eller senare brukar resultera i en bristperiod, då
det gamla urskogsförrådet tagit slut men den nya skogsgenerationen ännu ej hunnit växa ut till avverkningsmogen ålder i tillräcklig omfattning för att kunna helt överta produktionen. Ju hastigare tempo exploateringen haft, desto svårare och långvarigare
blir bristperioden i övergången mellan de båda skogsgenerationerna. För att bibehålla en fullkomligt jämn och uthållig avkastning skulle man emellertid varit nödsakad att överhålla den gamla,
till stor del övermogna och skadade skogen i Norrland så länge,
att denna minskade i värde. Härtill kom att den gamla skogen
stod i vägen för den nya, växtliga skogsgenerationen. Det dominerande problemet i Norrlands skogsbruk har därför allt sedan ex- 213
Thorsten Streyffert
ploateringen började anta en större omfattning varit frågan om
hur snabb man skulle tillåta exploateringen att bliva. Frågan hade
en mycket konkret bakgrund genom att staten medelst sitt stora
skogsinnehav i övre Norrland och ytterligare genom den särskilda
lagstiftningen för enskilda skogar i lappmarkerna i det väsentliga
bestämde detta exploateringstempo för övre Norrland. Den mycket
restriktiva politik staten genom sin skogliga myndighet, domänstyrelsen, länge utövade, väckte mycken opposition hos de enskilda
skogsägarna och skogsindustriens representanter. Gradvis har den
särskilda lagstiftningen för lappmarksskogarna uppmjukats och
slutligen (år 1948) upphävts, och avverkningspolitiken för statsskogarna har blivit mindre restriktiv. Avverkningarna ha som en
följd härav och fullt medvetet tillåtits att överskrida vad som
kunde uttagas vid ett strängt fasthållande av kravet på en jämn
avkastning. Behovet att bereda arbetstillfällen för den växande
befolkningen i Norrland och fördelen av en stigande export av
våra skogsprodukter ha tystat ned de farhågor, som från det allmännas synpunkt kunnat hysas mot denna utveckling. Den s. k.
sågverksdöden i samband med världskrisen i början av 1930-talet
var emellertid den första allvarliga varningen om en kommande
virkesbrist, i det denna innerst var ett uttryck för att det grova
urskogsförrådet började sina. Tillbakagången i sågverksindustrien,
som kvantitativt var mindre än de nedlagda sågverken lät förmoda, kompenserades tills vidare genom att massaindustrien alltjämt kunde fortsätta att expandera. Detta kunde ske på basis av de
stora förråden av klenare skog, som sågverksindustrien ej kunnat
tillgodogöra, trots att den successivt sänld anspråken på sågtimret
i fråga om såväl kvalitet som grovlek vid de upprepade genomhuggningarna av de forna urskogarna. Genom den förenämnda
lappmarkslagens modifiering år 1933 möjliggjordes t. o. m. en fortsatt ökning av avverkningarna, som emellertid med 1937 års högkonjunktur definitivt nådde sin kulmen. Efter krigsårens nödtvungna begränsning av exporten av våra skogsprodukter trädde
råvaruknappheten i dagen även för massaindustrien, vilket föranlett nedläggandet av vissa mindre moderna massafabriker.
Fortsatt åtstramning av råvarutillgången även för den norrländska sågverksindustrien kan emotses. Vi stå alltså nu mitt i
den kris, som man länge hyst så stora farhågor för.
Att den innevarande råvarukrisen ej lett till samma svårartade
konsekvenser som den tidigare sågverkskrisen i början av 1930-
talet med dess omfattande arbetslöshet har sin grund i att den
214
Aktuella skogsproblem
nuvarande krisen – till all lycka, må man tillägga – kommit till
uttryck under en högkonjunktur med stark brist på arbetskraft.
Bortsett härifrån ha emellertid de stora företag, inom vilka driftsnedläggningarna denna gången ägt rum, vidtagit åtgärder för att
i möjligaste mån överföra arbetskraften till nya förädlingsgrenar.
Den norrländska skogsindustrien har nämligen sedan åtskilliga
år tillbaka vidtagit omfattande förberedelser för att genom längre
driven förädling och bättre utnyttjande av avfallet skapa kompensation för den minskade råvarubasen. Det må erinras om den
vidareförädling av de sågade trävarorna, som nu inom ett flertal
företag äger rum genom tillverkning av monteringsfärdiga trähus
samt av snickeriprodukter, i senare fallet genom utnyttjande av
nya revolutionerande limningsmetoder (lamellgolv, lamelldörrar,
perspektivfönster, etc.). Inom massaindustrien försiggår ett oupphörligt arbete på frambringandet av högre kvaliteer av cellulosa,
vilket bl. a. inneburit en fortsatt övergång till produktion av den
höga kvalitet av blekt sulfitmassa, som utgör råmaterialet för
framställning av konstsilke. Tillvaratagandet av cellulosaindustriens avfallsprodukter har lett till uppkomsten av en helt ny
kemisk-teknisk industri, som gjorde en stor insats för vår folkförsörjning under krigsårens handelsavspärrning men även därefter
visat sin levnadsduglighet. I tillverkningen av träfiberplattor har
framför allt Norrland fått en ny storindustri, som kan utnyttja
råvaran bättre än den i detta avseende mera fordrande cellulosaindustrien. slutligen har man ej utan framgång börjat använda
björk och asp som råvara för cellulosaindustrien. Ehuru tillgängliga kvantiteter härav ingalunda kunna uppväga den minskade
tillgången på massaved av furu och gran har detta tillskott till
cellulosaindustriens råvaruförsörjning för vissa företag fått avsevärd betydelse.
Vi vilja nu återknyta till vad vi inledningsvis yttrade om exploateringstempot för norrlandsskogarnas urskogsförråd. Något
urskogsförråd finnes nu ej kvar i Norrland, bortsett från de rester,
som skyddas på våra nationalparker, samt i en eller annan avlägsen fjälltrakt. Problemet kvarstår dock beträffande återstående
förråd av gammal skog i Norrland. Det är detta förråd, som nu
har till uppgift att överbrygga bristperioden mellan den gamla
och den nya skogsgenerationen. Uppgiften är nu att hushålla med
detta, så att övergången till den tidpunkt då man har att helt lita
till avkastningen från den nya skogsgenerationen blir så mjuk
som möjligt.
215
Thorsten Streyffert
För att möjliggöra en bättre överblick av denna situation har
den norrländska skogsindustrien på grundval av de båda riksskogstaxeringarna för Norrland låtit utföra vissa beräkningar över
virkesförrådets förändringar vid vissa antagna alternativ angå-
ende avverkningarnas storlek resp. femton och trettio år framöver
från den andra riksskogstaxeringen räknat. Det har härav bl. a.
framgått, att ett bibehållande av avverkningarna vid samma storlek som under perioden mellan taxeringarna skulle som väntat
medföra en fortsatt avsevärd sänkning av virkesförrådet. Denna
beräkning är emellertid av mindre aktuellt intresse, enär den avtagande tillgången på avverkningsmogen skog under alla förhållanden skulle omöjliggöra det fortsatta uttagandet av en avverkning av denna storleksordning, såsom utvecklingen redan visat.
Av större intresse är, att ett bibehållande av virkesförrådet vid
oförändrad storlek skulle förutsätta en reduktion av avverkningarna jämfört med perioden mellan taxeringarna med c:a 27 procent, detta under förutsättning att den procentuella tillväxten i
resp. diameterklasser ej underginge någon ökning i förhållande
till vad den var under perioden mellan de båda riksskogstaxeringarna, vilket är ett försiktigt antagande.
Dessa beräkningar avse endast barrskogsförrådet över 10 cm i
diameter vid brösthöjd, vilket i detta sammanhang tilldrar sig
det största intresset. Beräkningarna innesluta ej Gävleborgs län,
vilket är ett av våra skogrikaste län med väl avbalanserat virkesförråd, som undergått blott smärre förändringar mellan de båda
taxeringarna.
En senare av statens skogsforskningsinstitut utförd beräkning
har givit liknande resultat. skogsforskningsinstitutet har beräknat
att avverkningarna av industrivirke måste skäras ned från ca
10,8 milj. m3 under perioden 1936–39 till ca 8,2 milj. m3, alltså med
2,6 milj. m3• Detta motsvarar tio procent av förbrukningen av industrivirke för landet i dess helhet i genomsnitt under de nämnda
förkrigsåren. Mera upplysande torde vara, att förenämnda 2,6
milj. m3 motsvara 150 000 standards sågade trävaror och 260 000
ton cellulosa.
Tiden före det andra världskriget börjar visserligen nu att te
sig allt mera avlägsen, och jämförelser därmed förlora efter hand
sitt intresse, allt efter som anpassning sker till ett nytt jämviktsläge. Detta nya jämviktsläge har som de flesta torde veta inneburit
en betydande nedgång i vår export av skogsprodukter. Denna nedgång har inte blott föranletts av produktionsminskningen inom
216
Aktuella skogsproblem
den norrländska skogsindustrien, den har även haft sin grund i
den ökade förbrukningen av sågade trävaror och papper inom
landet. Denna ökning hade varit ännu större, om den ej hållits
tillbaka genom konsumtionsreglerande ingripanden från myndigheternas sida.
A andra sidan har en viss ökning av produktion och export av
våra viktigare skogsprodukter, sågade trävaror, pappersmassa och
papper, förekommit från södra Sverige. Detta har sin grund i den
ökning av virkesförrådet, som under en följd av år försiggått i
denna landsdel. Denna ökning har vida övervägt minskningen av
virkesförrådet i Norrland. Medan denna minskning stannar vid
en nedgång från 569 milj. m3 till 542 milj. m3, alltså 27 milj. m3
eller 4,8 Ofo, så kan ökningen av virkesförrådet i övriga delar av
Sverige på grundval av hittills tillgängliga resultat från den andra
riksskogstaxeringen preliminärt beräknas innebära en stegring
från 478 milj. m3 till ca 614 milj. m3, alltså med ca 136 milj. m3 eller
28 Ofo!
Det ligger nära till hands att fråga, varför den relativt måttliga
nedgången av virkesförrådet i Norrland kan föranleda en råvarukris, medan den avsevärt större ökningen av virkesförrådet i övriga Sverige blott kan tillåta en mindre stegring av avverkningarna i denna landsdel, som uppenbarligen ej kunnat kompensera
nedgången i Norrland.
Förklaringen härtill är enkel. Nedgången i virkesförrådet i
Norrland har drabbat det gamla, avverkningsmogna förrådet, som
skall förmedla övergången till den nya skogsgenerationen, för vilken uppgift det redan är för litet, så till vida att hittillsvarande
avverkningar ej kunna upprätthållas. I övriga Sverige är ökningen
väsentligen en följd av att den övervägande yngre skogen i dessa
landsdelar vuxit in i medelåldern men ännu ej i tillräcklig omfattning uppnått avverkningsmogen ålder, som skulle möjliggöra
uttag i en större omfattning. De ökade avverkningarna härröra
därför väsentligen från ökade och mera värdefulla gallringsuttag.
Först när ytterligare 15 a 20 år förflutit kunna vi räkna med att
avverkningarna från södra och mellersta Sveriges skogar komma
att uppnå sin fulla storlek.
Det sagda innebär samtidigt en förskjutning av tyngdpunkten
hos vår skogsindustri mot söder. Efter att under ett århundrade
ha vandrat norrut under obruten expansion i Norrlands orörda
urskogar befinner sig vår skogsindustri nu i viss mån på återtåg
till de landsdelar, där den först uppstod, landsdelar som visserligen
217
Thorsten Streyffert
ej inrymma samma skogsvidder som Norrland men i gengäld åtnjuta för skogsväxten gynnsammare betingelser. Vad de norrländska skogsvidderna i framtiden komma att betyda- huruvida
skogsindustrien ännu en gång skall kunna vandra norr ut i nya
virkesrika skogar – det beror väsentligen på den omsorg vi ägna
åt förnyelsen och vården av denna Norrlands förnämsta naturtillgång.
Å teruppbyggnadsfrågan.
På grundval av våra riksskogstaxeringar har man beräknat, att
ca en tiondel av Sveriges skogareal utgöres av kalmarker eller
av restbestånd och andra mindervärdiga beståndstyper, som med
hänsyn till sin låga virkesproduktion böra snarast avvecklas och
ersättas av nya, produktiva bestånd.
Utan att förringa denna frågas betydelse även för det övriga
Sverige vågar man säga, att de nämnda bristerna visat sig särskilt
framträdande i Norrland, där avverkningarna på grund av bristande avsättning för det klenare virket länge fördes i form av ur
skogsvårdssynpunkt olämpliga dimensionshuggningar med borttagande av de grövsta och bästa träden. Åven sedan massaindustrien berett avsättning för det klenare virket ha avverkningarna
alltför länge fortsatt att föras i form av utglesnande huggningar
i förhoppning att kvarlämnade träd och uppkommande återväxt
skulle föra produktionen vidare. I de flesta fall ha emellertid dessa
förväntningar svikits. Framför allt om höjdlägenas gamla granskogar på råhumusmark gäller att det är vanskligt att erhålla
återväxt även om huggningarna föras rationellt genom upptagande av ordentliga föryngringsytor, hyggen.
Resultatet av den hittillsvarande utvecklingen är, att vi i Norrland ha fått en stor areal av gamla kalmarker samt utglesnade
restbestånd, vilkas produktion är allt för otillfredsställande för
att de skulle kunna tolereras i ett rationellt skogsbruk. Detta förhållande har under senare tid tilldragit sig särskild uppmärksamhet, enär det kopplats ihop med den försämrade råvarusituationen för den norrländska skogsindustrien och den norrländska
befolkningens beroende av skogen som försörjningskälla. De norrländska skogarnas återuppbyggnadsproblem har därmed kommit
i förgrunden av den skogspolitiska diskussionen.
Vad har då hittills gjorts för att gå från ord till handling och
vad återstår att göraY
Först må då konstateras, att det ej längre är tillräckligt att lita
218
d
Aktuella skogsproblem
enbart till naturen för att få ny skog på de norrländska skogsmarkerna, vare sig de gamla kalmarkerna eller de nya avverknigsytor, som upptagas, även om dessa utföras mera rationellt än tidigare. På svårföryngrade marker – i första hand de förenämnda
råhumusmarkerna – måste relativt kostnadsfordrande åtgärder
tillgripas i form av skogsodling (sådd eller plantering). I de flesta
fall kan man emellertid räkna med tillfredsställande resultat
medelst enklare åtgärder – hyggesröjning, markberedning eller
hyggesbränning. I bästa fall är tillräckligt att enbart kvarställa
fröträd eller utföra avverkningarna såsom genomhuggningar.
Man har beräknat, att nytillkommande avverkningsytor i Norrland årligen omfatta ca 53 000 hektar. Härå beräknas fullständig
skogsodling, sådd eller plantering, vara erforderliga på ca 14 000
hektar, varjämte förenämnda enklare kulturåtgärder skulle vara
behövliga på en avsevärt större areal. För iståndsättande av gamla
kalmarker, som vid den andra riksskogstaxeringen uppskattats
till ej mindre än 860 000 hektar, skulle mer än hälften vara i behov
av skogsodling. Fördelat på tjugo år skulle detta innebära ytterligare krav på skogsodling av ca 24 000 hektar årligen förutom
enklare kulturåtgärder på en avsevärd areal. Sammanlagt borde
alltså ca 38 000 hektar årligen skogsodlas enligt 20-årsplanen förutom en betydligt större areal som kräver enklare åtgärder.
Se vi till vad som hittills gjorts finna vi att detta ligger långt
bakom behovet enligt 20-årsplanen. Ar 1949, det sista år från vilket
uppgifter föreligga, skogsodlades sammanlagt 14 000 hektar i de
norrländska länen. Detta innebär visserligen i och för sig ett stort
framsteg så till vida som denna areal är tre gånger större än den
areal, som årligen skogsodlades före kriget. A andra sidan svarar
även denna större areal endast mot behovet av skogsodling på den
nytillkommande hyggesytan. För att därjämte under en 20-årsperiod även skaffa ny skog på gamla kalmarker fordras ytterligare
en tredubbling av skogsodlingsarealen förutom enklare kulturåtgärder.
Detta är en stor uppgift. Redan det arbete, som nu utföres, är
betydande. En bättre föreställning om uppgiftens storlek erhålles
om man vet, att samtliga åtgärder för återväxten, å nytillkommande hyggesytor såväl som å gamla kalmarker, representera en
årlig arbetsåtgång av ca 700 000 dagsverken.
Å ven denna siffra behöver sättas in i ett större sammanhang
för att kunna rätt bedömas. Närmast till hands ligger att göra en
jämförelse med åtgången av arbetskraft för avverkningarna. En- 219
Thorsten Streyffert
bart gagnvirkesavverkningarna i Norrland kunna beräknas ta i
anspråk 8 a 10 milj. dagsverken per år. Sedd i detta perspektiv
synes uppgiften överkomlig.
A andra sidan försvåras uppgiften avsevärt genom att arbetsinsatsen för skogskulturåtgärderna tas i anspråk under samma sä-
song som jordbruket efterfrågar arbetskraften, och denna arbetskraft är redan i knappaste laget.
I denna situation är det naturligt, att man sökt sig fram efter
nya vägar som ställa mindre krav på manuell arbetskraft. Om
man redan tidigare av denna orsak gått in för avverkningarnas
mekanisering har man nu med samma iver börjat pröva olika
medel för skogskulturåtgärdernas mekanisering. I våra steniga
skogsmarker är detta långt ifrån någon lätt uppgift. Vi ha inga
förutsättningar att uppta tävlan med t. ex. sydstaterna i Amerika,
som med planteringsmaskiner nu årligen kultivera en mycket
större areal än vi skogsodla i hela Sverige och till en betydligt
lägre kostnad. Hittills ha vi som bekant inriktat våra ansträngningar på att konstruera lämpliga häst- eller traktordrivna redskap för markberedning underlättande självsådden. Intresset är
på alla håll stort, vissa resultat ha redan uppnåtts och vi veta, att
vi befinna oss på rätt väg.
En annan arbetsbesparande linje har inneburit att låta elden
uträtta den arbetskrävande uppgiften att befria hyggena från
hyggesavfall och det tjocka råhumustäcke, som hindrar skogsfröna
att nå ned till mineraljorden och finna en lämplig grobädd. Metoden att bränna hyggena har nu fått stor omfattning och är ju i
många fall motiverad ej blott ur arbetsbesparande synpunkt. De
vackra ungskogar, som mångenstädes uppkommit efter forna tiders.
stora skogseldar äro vittnesbörd härom.
Att tillgången på frö och plantor ej motsvarat den kraftigt stegrade efterfrågan härpå är ej ägnat att förvåna. Denna fråga är
emellertid lättare att lösa, om också ej så alldeles enkel. Här har
man särskild anledning att uppmärksamma det stora intresse som
ägnas frambringandet av bästa möjliga kvaliteer av frö och plantor. Anläggandet av särskilda fröplantager som ett led i skogsträdsförädlingens nyttiggörande måste speciellt för Norrlands del
tillmätas den största betydelse. Norrlandsskogarnas lönsamhetsproblem bottnar i sista hand i den långsamma tillväxten, som ej i
tillräcklig grad uppväges av den bättre kvalite detta senväxande
virke ger framför allt för trävarorna.
Detta leder över till en annan aspekt av återuppbyggnadspro- 220
Aktuella skogsproblem
blemet för de norrländska skogarna, frågan om dess lönsamhet.
Man har på senare tid påvisat vad man redan tidigare visste, nämligen att det från strängt privatekonomisk synpunkt ej lönar sig
att lägga ned de kostnader som erfordras för att skaffa ny skog
på de sämsta boniteterna i Norrland, särskilt när dessa, som ofta
är fallet, återfinnas i höjdlägena med deras svårföryngrade råhumusmarker.
I själva verket är det väl rätt naturligt, att man ej med bibehållet krav på lönsamhet kan nedlägga samma kostnader för skogens uppdragande och vård på dåliga marker som på goda, i Norrlands inre höjdlägen som i de med avseende på klimat och avsättningsförhållanden mera gynnade delarna av vårt land. skogsbruket har liksom jordbruket ej blott en biologisk utan även en ekonomisk odlingsgräns, något annat vore ej naturligt. Vi ta i jordbruket behörig hänsyn härtill genom att avpassa intensiteten vid
jordens brukande efter de varierande förutsättningarna för lönsamheten. Det är naturligt att göra så även i skogsbruket, och så
sker även. Å ven när det gällt den fundamentala åtgärden att sörja
för ny skog efter avverkning ha vi modifierat våra åtgärder efter
lönsamheten så långt detta varit förenligt med andemeningen i
1903 års skogslag med dess grundläggande bestämmelse att sörja
för återväxt efter avverkning.
I 1948 års skogsvårdslag har man givit uttryck för att skogsbruket skall drivas så att det ger tillfredsställande ekonomiskt
utbyte. Detta har skarpare än förut inriktat uppmärksamheten på
lönsamheten av de åtgärder vi vidtaga bl. a. för återväxtens tryggande. På de sämsta markerna med föryngringssvårigheter kunna
vi med bibehållet lönsamhetskrav då över huvud ej lägga ned
kostnader för de åtgärder, som vore behövliga för att inom rimlig
tid få en tillfredsställande återväxt. Vi stöter här på skogsbrukets
ekonomiska odlingsgräns. Härom har debatten rört sig under senaste tiden.
Om vi närmare undersöka de förhållanden under vilka jordbruket bedrives i Norrlands skogsbygder skola vi finna, att man i
denna näringsgren ingalunda gjort halt vid den ekonomiska odlingsgränsen, om man härmed förstår den gräns, vid vilken odlaren ej längre utöver ränta å jordbrukskapitalet även erhåller full
lön enligt den fria arbetsmarknadens lönenivå. Det norrländska
skogsjordbruket med dess små brukningsdelar vilar på sina brukares flit och förnöjsamhet och det stöd de vanligen få från skogen i
form av arbetsinkomst eller virkesförsäljningar.
221
Thorsten Streyffert
Liksom vi sålunda överskrida den ekonomiska lönsamhetsgränsen i jordbruket kan det också vara motiverat att göra det i skogsbruket, om vi finna detta vara den bästa vägen att sörja för Norrlands befolkning på längre sikt. Det är i sista hand frågan om
vilken befolkning vi kunna och vilja behålla i Norrland. Utan
att sörja för en dräglig levnadsstandard för denna befolkning i
Norrlands skogsbygder kunna vi ej räkna på att få behålla ens
den nuvarande befolkningen där. Så vitt vi kunna se är det svårt
att finna något annat område på vilket vi på längre sikt kunna
bättre säkerställa skogsbygdens försörjningsmöjligheter än just
genom att säkerställa den fortsatta oförminskade avkastningen
från skogarna.
Det sagda innebär ej, att vi skulle bortse från lönsamhetskravet.
Det innebär endast, att detta infogas i en vidare målsättning, som
går utanför det privatekonomiska räntabilitetskravet. Dess uppgift
blir då väsentligen att vara ett effektivitetskrav samt att ordna
de uppgifter som skola lösas i en viss rangordning efter lönsamhet.
Ett annat problem anmäler sig i detta sammanhang, nämligen
att åstadkomma en lämplig samordning mellan inkomsterna från
avverkningarna och utgifterna för de återväxtfrämjande åtgärderna. Det är ett känt förhållande, att under högkonjunkturerna
med deras rikligare flödande skogsinkomster svårighet ofta möter
att uppbringa den för skogskulturerna erforderliga arbetskraften.
Under lågkonjunkturerna inträder ett motsatt förhållande. En
bättre samordning mellan inkomsterna från avverkningarna och
möjligheten att verkställa erforderliga kulturåtgärder är därför
önskvärd. Detta kan lättast åstadkommas genom att skogsägarna
beredas möjlighet att göra skattefria avsättningar till en skogskulturfond, genom att medlen insättas på deras resp. konton i bank,
varifrån de utbetalas, sedan vederbörande skogsvårdsstyrelse
styrkt, att kulturåtgärder för motsvarande kostnad eller värde
utförts.
En sådan anordning ligger uppenbarligen också helt i linje med
det allmännas intresse att skapa jämn sysselsättning. Det skulle
även i hög grad befordra det intensivare bedrivande av återväxtåtgärderna, som 1948 års skogsvårdslag förutsätter. För bondeskogsbruket med dess mera periodvisa avverkningar, som ur beskattningssynpunkt verkar synnerligen ogynnsamt, vore detta enbart en gärd av rättvisa. Enligt min åsikt är detta det svenska
skogsbrukets för närvarande viktigaste skogspolitiska fråga.
222