Dagens frågor
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
stämningar, tala sitt eget språk, kan man vara viss om att han icke så
suveränt hade kunnat föra sitt verk till slut utan en varm kärlek till
sin uppgift. Redan nu, innan den avslutande tredje delen föreligger,
kan man om Sveriges ekonomiska historia från Gustav Vasa använda
borgmästaren C. C. Hallings uttryck om enskiftet i Skåne: storverket
är fullbordat.
Gustaf Utterström.
DAGENS FRÅGOR
Stockholm 21 april 1951.
Bankodechargen Frågan om riksbankens och riksgäldskontorets styi riksdagen. relse och förvaltning under föregående år kom stark~
i skymundan under riksdagsdebatten om ansvarsfrihet för fullmäktige till följd av debattens utvidgning att omfatta hela den ekonomiska politiken. Detta beklagas förmodligen inte av dem, som förfäkta
uppfattningen om riksbankens hjälplöshet inför den ekonomiska utvecklingen och de penningvårdande myndigheternas begränsade ansvar för penningvärden. Men liksom det har sina risker för penningvärdet och mycket annat att skatter, löner och andra omkostnader
övervältras, har det också sina risker, att ansvaret för kronan övervältras från myndigheterna till riksdagen och denna tar på sig detta,
ty därifrån övervältras det på svenska folket och blir anonymt. Det
rent tekniska ansvaret för att efterleva gällande lag och följa givna
direktiv, åtminstone där de senare äro fullt tydliga bör dock läggas,
där det hör hemma. Det kan inte hjälpas, att frågan om detta tekniska
ansvar sköts i bakgrunden för ett politiskt ansvar på de styrande i
allmänhet genom debattens förvandling till en ekonomisk diskussion.
Ändock är det ett par saker vid tillkomsten av bankoutskottets
dechargeutlåtande, som äro så pass graverande, att de böra påtalas.
Det är ett ovedersägligt faktum, att lagen om maximering av sedelutgivningen överträddes. Någon som helst svårighet att i affärsbankerna få upplåna 13 miljoner kronor i sedlar fanns inte. Inte desto
mindre underlät riksbankens ledning detta. 1950 års bankoutskott
uttalade vidare i sina direktiv till riksbanken, att en tillräckligt
stram kreditpolitik borde föras i samband med övergången till
fria avtalsrörelser på arbetsmarknaden. Den l december 1950 höjdes diskontot med en halv procent, men under sista kvartalet fick
17- 513444 Svensk Tidskrift 1951 241
Dagens frdgor
penning- och kapitalmarknaden ett tillskott på i runt tal 600 miljoner kronor från riksbanken. Det må i viss mån vara en politisk
bedömningsfråga, hur strängt direktiven bort följas, och hur stram
kreditmarknaden bort hållas. Utskottsmajoriteten försvarar den förda
politiken med den motiveringen, att räntan eljest fortsatt uppåt. Inom
parentes sagt är det värt att notera, att folkpartireservanterna uttala
som sin mening, att det priset bort betalas. Men en sak bör i detta
sammanhang utsägas, när det som bevis för påståendet om räntans
verkningslöshet, pekas på den fortgående inflationen, att verkan av
en räntehöjning mycket effektivt kan göras om intet på det sätt, som
nu sker. Avsikten med en högre ränta är att minska den utelöpande
penningmängden, men om denna bara fylls på från den sedelutgivande instansens sida blir ju resultatet inte det önskade, men det
är inte räntevapnets fel. Dess största betydelse, sådana som förhållandena nu äro, är att åtminstone bidraga till att vidmakthålla sparandetanken.
Västeuropas Planerna för Västeuropas försvar ha nu börjat konkretiförsvar. seras. Den väldiga och för fredsförhållanden unika upprustningsvåg, som snart efter Koreakrigets utbrott avlöste det tidigare slappa »låtgå-systemet» ger visserligen påtagliga resultat först
på tämligen lång sikt, men den ger dock fast underlag för planläggning och andra förberedelser. Ingen stat väster om järnridån är oberörd av denna nya realistiska inställning till världsläget, ny dock
endast i Väst – i öst råder alltsedan det andra världskriget krigshushållning med markant kraftsamling på det totala krigets behov.
Så gå jordens folk med öppna ögon in i en ny rustningskonjunktur,
vars första resultat äro för alla märkbara i prisstegringar, varuknapphet, handelsrestriktioner och på många håll redan sjunkande levnadsstandard. Det är bittert tragiskt, att man sent omsider har nödgats
konstatera, att förhandlingsvägen, inom och utom FN, nu som så
många gånger tidigare har visat sig otillräcklig eller oframkomlig.
Det krigströtta Väst har av motparten tvingats in på den enda väg,
som inte syntes leda till defaitism och uppgivelse. Parollen från de
minnesvärda dagarna omedelbart efter överfallet på Sydkorea går
nu igen över hela fältet: Hårt mot hårt, anfall kommer att mötas av
målmedvetet försvar och, efterhand som styrkan växer, av motanfall.
Folken i Väst syfta till något reellt i sina nya försvarsansträngningar – den tyngande osäkerheten och fruktan skall genom dem
avlösas av säkerhet. Men det är en lång och mödosam väg dit. Och
alltjämt stapplar en del i tvekan om riktningen eller i strävan att undkomma bördorna. Alla – utom Schweiz och Sverige – ha därjämte
gjort sina egna ansträngningar beroende av hjälp från USA. Ett
effektivt försvar av Västeuropa står och faller med USA:s insats.
Försvaret är numera, mindre än någonsin, begränsat till de rent
militära åtgärderna. Det totala försvaret kräver en samordning av
politiska, ekonomiska, psykologiska faktorer med civilförsvaret och
242
rtrl
Dagens frågor
det militära försvaret. Denna samordning, som redan är praktiskt
genomförd i det diktaturstyrda Ost, befinner sig ännu i de förberedande stadierna i Väst. Atlantunionen omsluter visserligen 12 stater,
men alltjämt stå väster om järnridån Sverige, Schweiz, Eire, Spanien,
Grekland, Turkiet, Titos Jugoslavien, Västtyskland och de västmaktsockuperade delarna av Österrike utanför. Redan denna uppräkning
visar klart, vilka svårigheter som ännu återstå.
Ekonomiskt råder alltjämt det »allas krig mot alla», som alltid har
kännetecknat det västliga Europa. Om svårigheterna inom detta område ge redan förhandlingarna om tullunion och annan ekonomisk
samordning i Norden en ganska nedslående fingervisning. Marshallhjälpen har emellertid under sin korta tillvaro hunnit visa, att praktiska möjligheter finnas och vänta på att bli realiserade. Och Schumanplanen, som just har godkänts och undertecknats i Paris, är ett
realistiskt förebud till än vidare åtgärder.
Psykologiskt är dagsläget knappast gynnsamt. Mot den sammansvetsande kommunistiska ideologien har Väst inte mycket att erbjuda
– mest kanske den negativa fruktan för morgondagen, för något
värre. Och alltjämt får inom nästan alla länder den kommunistiska
femtekolonnen driva sitt förrädiska spel. Kraftåtgärder på just den
punkten ha visserligen vidtagits på sina håll, Grekland, Turkiet,
Schweiz, Spanien och senast i någon mån Frankrike, men i två av
de folkrikaste länderna, Italien och Frankrike, stå arbetarmassorna
splittrade med förlamande procentsiffror (Frankrike omkring 30 Ofo av
de röstande) för kommunisterna. Här behövs åtgärder, nu och på
alla områden- någonting i stil med vad James Burnham föreslår i
sin bok Kommunismens kommande nederlag. Om de psykologiska
svårigheterna kunna övervinnas, blir framgång naturlig och säker
även på de andra sektorerna.
Civilförsvaret har haft trögt före i nästan alla länder. Vad man
med möda hade byggt upp under kriget, lät man ofta därefter förfalla. Och i trängseln med andra krav kommer det lätt nog på sladden.
Det är förklarligt med tanke på den storleksordning och svårighetsgrad, som dessa problem ha fått i atombombens tidevarv. Men det
är därför inte försvarligt. De kanske svårast utsatta länderna, England, Holland, Belgien, ha dock liksom Schweiz och Sverige gripit sig
verket an. Att stora brister återstå på detta område är emellertid alltför uppenbart, även om det såvitt man vet inte står mycket bättre
till på andra sidan järnridån. Där är dock den speciella risken för
sabotagekrigföring måhända mindre.
De rent militära försvarsåtgärderna väcka större uppmärksamhet
än andra. Det är också inom detta område, som de största framstegen
gjorts. Krigsindustrien är partiellt »pådragen» i USA, Canada, Storbritannien, Holland, Belgien, Frankrike och Schweiz. Vapenhjälpen
till Atlantpaktsstaterna har växt från en tveksam och föga effektiv
början till en strid ström av fartyg och flygplan över Atlanten. Utbildningsarbetet – som kräver lång tid, särskilt när det gäller befälet
och de tekniska specialisterna – har överlag effektiviserats. De förlängda utbildningstiderna för de värnpliktiga (12 månader för Norge
243
;·
. t
Dagens frågor
och Danmark, 18 för Holland och Portugal, 24 eller mer för de övriga
– utom Sverige med 9!) visa en realistisk bedömning och vilja till
uppoffring och insats. Men alltjämt är antalet disponibla krigsorganiserade armedivisioner beklämmande litet gentemot den hotfulla
överlägsenheten inom Sovjetunionen och dess satellitstater i Europa
– sammanlagt minst 200 divisioner. När general Eisenhower den l
april tog befäl över Atlantunionens samtliga stridskrafter i Västeuropa, kunde han inte »räkna in» mer än 9 markdivisioner. Härtill
kommer visserligen ett betydande antal (omkring 75) i Turkiet, Jugoslavien och Spanien, men dessa äro dels bundna för lokala uppgifter
eller av andra skäl icke disponibla, dels tämligen omodernt utrustade.
Det kommer därför att ta lång tid- minst fram till slutet av 1953-
innan de 40 elitdivisioner bli en realitet, som bedöms nödvändiga för
att med utsikt till rimlig framgång upptaga ett försvar av Rhenlinjen.
Ett ytterligare dröjsmål har uppstått genom att frågan om Västtysklands upprustning har skjutits på framtiden ·- på grund av alltför
stora meningsskiljaktigheter. Och under tiden råder osäkerheten i
Europa – och världen. USA:s överlägsna krigspotential och atombomber kunna då inte skydda Västeuropa mot en förödande ockupation, om kriget kommer.
I känsla av att tiden hastar ha inom Västeuropas stater väldiga
belopp anslagits för försvarsändamål, dock ingalunda i likvärdiga
proportioner och mångenstädes mot stora motsträvande minoriteter.
Men ett par siffror äro talande nog i sin väldighet, USA:s inemot
275 miljarder svenska kronor för nästa budgetår, Storbritanniens 22
miljarder och det lilla lättförsvarade Schweiz’ extraanslag på 1400 miljoner francs.
Västeuropas försvar innesluter en mångfald ytterst svårbemästrade
problem. Här ha de endast kunnat antydas. Mera står att läsa i den
rikt flödande litteraturen på området, t. ex. Liddell Hart: Västerns
försvar, generalöverste Guderians Kann Westenropa verteidigt werden1 och So geht es nicht!, generalmajor Fullers How to defeat Russia
samt Defence in the cold war, en aktuell utredning av en studiegrupp
inom Royal Institute of International Affairs.
Fackförenings- Herr Väinö Tanner, ännu för några år tillbaka det
makten i Finland. socialdemokratiska partiets ledande man i Finland,
höll den 8 april ett politiskt föredrag i Lahtis. Enligt det referat, som
fanns i partiets huvudorgan i Helsingfors, var talet präglat av optimism beträffande landets ekonomiska framtidsutsikter. Produktionen
har vuxit, hemmaindustrin har nått resultat, som vida överträffar
det sista fredsårets prestationer, och exportindustrin uppvisar glädjande goda siffror. Men denna bild har inte någon motsvarighet på
det statsfinansiella området, klagade hr Tanner. Inflationen har gått
härjande fram, vilket kommer till uttryck i levnadskostnadernas ökning, penningvärdets fall och budgetens svällande siffror. Huru skall
detta förklaras1 Hr Tanner svarade: På alla håll vädjar man till
staten. Det anses att man ur statens pung kan få hur mycket pengar
244
Dagens frågor
som helst. Ingenting kan åstadkommas utan statens stöd. Staten har
på detta sätt blivit ett slags vårdinrättning. Hälften av alla utgifter
får. redan nu formen av understöd. Medborgarna förstå väl, att detta
inte är någon sund utveckling, men det synes vara svårt att få till
stånd en spärr i riksdagen, av vars beslut allting till sist beror.
Denna hr Tanners karaktäristik av läget har knappast blivit motsagd. Man må ha vilken mening som helst om hr Tanners utrikespolitiska förehavanden under kriget, så är det dock en obestridlig
sanning att han bättre än de flesta känner penningvårdens problem
och Finlands ekonomiska resurser. När det gäller frasfria bedömningar av folkhushållningens möjligheter finns det få i Finland, som
kan jämföras med hr Tanner, framgångsrik som kooperatör och klarsynt som finansminister. Till Finlands olyckor under de senaste åren
måste man också räkna den, att tvenne sådana kapaciteter som förre
statsbankschefen Risto Ryti samt hr Tanner inte kunnat påverka
den ekonomiska politiken; därmed är intet omdöme fällt om deras
roll som utrikespolitiker.
Som den erfarna politiker hr Tanner är, vet han givetvis mycket
väl, vilka de svårigheter äro, som hindra riksdagen att sätta spärr
för den olyckliga utvecklingen. De svårigheterna är Finland inte ensamt om, men de äro måhända mera framträdande än på andra håll
i Norden. Att det förhåller sig så, beror i sin tur på att Finland haft
och fortfarande har vissa plikter att fylla, som binder dess händer.
Mest har krigsskadeståndet betytt i detta avseende. Den riksdag, av
vars beslut allting till sist beror, enligt hr Tanner, är i själva verket
omgärdad av organisationer, som hindrar dess rörelsefrihet. Då man
tillmätt fackföreningsvalen i april en nästan lika stor betydelse som
riksdagsvalen i juli, har detta sin förklaring i att Finland realiter
har två regeringar och två riksdagar. Vid sidan av den regering och
den riksdag, som grundlagen känner, har man den fackliga landsorganisationens (FFC:s) arbetsutskott och dess representantskap.
Dessa organ utveckla en suveränitet, gentemot vilken de av regeringsformen nämnda statsmakterna te sig rätt kraftlösa. Det var dock ett
ur den parlamentariska demokratins synpunkt beklämmande skådespel, då riksdagen i augusti 1950, efter att ha blivit kallad till ett extra
sammanträde, nödgades sitta overksam i väntan på det svar, som de
fackliga maktutövarna behagade ge. Två gånger under fjolåret ställdes staten inför generalstrejkshot och tvangs till eftergifter, som
under andra förhållanden inte hade gjorts. I mars detta år höll hela
utrikeshandeln på att avstanna till följd av att ett hundratal man
på de statliga isbrytarna krävde förmåner (bl. a. fri införsel av vissa
kvantiteter kaffe), som regeringen enligt lagens bud var förhindrad
att medge. Då ett par veckor senare de som lokförare vikarierande
eldarna för sig och sina familjer fordrade fribiljetter i andra klass
på tågen, framkallade detta svåra trafikrubbningar.
Det märkliga med de antydda arbetskonflikterna, liksom med oron
på arbetsmarknaden överhuvud taget, har varit att den fackliga aktiviteten varit riktad mot staten, alltså mot statliga företag eller mot
statliga direktiv. Sårlana som Finlands ekonomiska skuldförbindelser
245
; ..
Dagens frågor
till Ryssland är, får helt enkelt inte någon viktigare del av den industriella produktionen upphöra. Historien om löneutvecklingen i
Finland innehåller också ett kapitel om det tvång, som skadeståndsindustrierna stått inför, att till varje pris vara i funktion. Det kan
alltså inte heller tänkas, att arbetsgivarna, i syfte att stå fackföreningskraven emot, skulle lockouta sina arbetare. Ånnu mindre tänkbart är, att staten skulle utfärda lockouthot till följd av fackföreningarnas manövrer. Visserligen kan det sägas, att jordbruksproducenterna med sina starka organisationer också kringskära riksdagens
makt. Det har ibland antytts från jordbrukarhåll, att man kommer
att inställa produktionen och distributionen av livsmedel, men längre
än till antydningar och i enstaka fall hotelser har man inte gått. De
hotelser, som tjänstemännen uttalat för att få sina löner höjda, ha
aldrig förverkligats i nämnvärd utsträckning; det är blott då statens
lokförare, eldare och isbrytarbesättningar ställt ultimata, som samhället vållats förfång. När fackorganisationerna sätta sig i rörelse,
betyder det föga vad regeringen och riksdagen anser. Det finns också
fackförbund, som inte fråga efter vad landsorganisationens högsta
ledning menar.
Nämnda ledning har även i viss mån varit förlamad i sin maktutövning gentemot de olika förbunden. Socialdemokraterna, som förfogat över 7 platser av 12 i FFC:s arbetsutskott, ha fått lov att ägna
sina krafter åt kampen mot kommunisterna, som understött varje
aktion, varje hotelse, varje framstöt och varje yttring av missnöje.
Om inte fackföreningsvalen varit så nära förestående, är det möjligt
att den socialdemokratiska majoriteten mera stått på sig än den gjort
gentemot de av kommunisterna uppmuntrade strejkerna och avtalsbrotten. Nu har denna majoritet känt sig stå inför nödvändigheten
att blunda inför det ofog som bedrivits och t. o. m. ge det sin välsignelse.
På bredden av det parlamentariska underlag, som den andra ministären Kekkonen har, kan man inte klaga. De enskilda ministrarna
äro som regeringsledamöter i allmänhet brukar vara. Men även om
basen breddades ytterligare och regeringsuppsättningen fick en högre
kvalitet, skulle detta inte i en hast hejda inflationen, stoppa löneökningen, avvärja prisstegringen och skapa den stabilisering, som alla
säga sig önska. Förklaringen ligger i att riksdagen inte är en sådan
instans, som hr ’l’anner yttrade, nämligen att det är den, av vars beslut
allting till sist beror.
Presidentvalet i Förbundspresidentvalet i Österrike skall äga rum den
Österrike. 6 maj. På grund av den dåvarande presidenten dr
Karl Renners höga ålder (han hade den 31 december firat sin 80-
årsdag, för resten under stora hyllningar från hela den västliga världen) hade det funnits all anledning att sätta i gång med förberedelserna för nyval redan före hans död. Ty detta skulle ha ägt rum
höst, då Renners ämbetstid skulle ha utlöpt. Men det skedde ej.
246
——–,~
Dagens frågor
Meningsstriden om direkt folkval elle·r parlamentval.
Sålunda såg man sig plötsligt ställd inför frågan, hur valet skulle
genomföras. Givetvis finnas klara bestämmelser därför uppdragna i
författningen. I enlighet med dem skall förbundspresidenten tillsättas
direkt av folket. Men hittills har ingen statschef valts på detta sätt.
Till en början fanns det överhuvud taget ingen egentlig president,
emedan den 1918-1919 tongivande socialdemokratin ansåg institutionen alltför autoritär. Först den konstitution, som tillkom hösten 1920
i den då nykonstruerade förbundsstaten, vilken kom att bestå av 9
länder, föreskriver, att förbundsförsamlingen (Bundesversammlung)
skall tillsätta förbundspresidenten på 4 år. Förbundsförsamlingen utgör en sammanslagning av nationalrådet (Nationalrat) och förbundsländernas representation, förbundsrådet (Bundesrat), och sammanträ-
der enbart för detta ändamål. Först ändringen av författningen 1929
föreskrev i samband med en utvidgning av förbundspresidentens
funktioner utöver de rent representativa, att denne framdeles skulle
väljas vart sjätte år direkt av folket. Därmed menas alla till nationalrådsvalet röstberättigade män och kvinnor. Samtidigt fastslogs valplikt för presidentvalet. Detta till trots företogs det även därefter
tvenne gånger genom förbundsförsamlingen. Det första undantaget
daterar sig från 1931, ej lång tid efter lagändringen, och det andra
kom 1945. Under de kaotiska förhållanden, som då rådde ett knappt
halvår efter krigsslutet, kunde man inte ånyo sätta igång den stora
och vidlyftiga apparat, som ett folkval innebär, i all synnerhet som
de allmänna valen till nationalrådet ägt rum den 25 november s. å.
Den 20 december 1945 valdes dr Karl Renner med 204 röster av de 205,
som då avgavs i förbundsförsamlingen. Detta skedde liksom 1931 på
grundval av lagar, som tillkommit författningsenligt in casu.
Man röjer ingen hemlighet, när man säger, att man även denna
gång i koalitionspartiernas kretsar – österrikiska folkpartiet och
socialdemokratin – varit mycket böjd för att skapa en ny lag, enligt
vilken presidentvalet skulle ånyo överflyttas till förbundsförsamlingen. I detta sammanhang må nämnas, att de bägge koalitionspartierna inneha 143 platser av nationalrådets 165. Orsakerna att denna
lag ej tillkom torde ha varit både rent inrikespolitiska överväganden
och sådana i förhållandet till ockupationsmakterna. Inrikespolitiskt
ligger saken så till, att koalitionen mellan de båda så heterogena partierna visserligen anses som ofrånkomlig men ingenstädes är omtyckt.
Särskilt på borgerligt håll förebrås folkpartiets ledning inte blott av
den i partihänseende oberoende pressen utan även av egna tidningar
i landsorten för att partiet, ehuru det starkaste, i alltför hög grad
överlåter den ekonomiska politiken åt socialdemokraterna.
Visserligen behövdes även för genomförandet av detta val en lag i
procedurfrågor, eftersom deuna lag 1945 inte hade övertagits från
första republiken. Men angående en sådan lag behövde man inte
frukta några svårigheter från ockupationsmakternas sida. Ty lagar,
som inte ha författningskaraktär, träda i kraft, ifall det allierade rådet
inte inom 31 dagar inlägger sitt veto. Härför erfordras emellertid
247
.: ’•
Dagens frågor
majoriteten av rådet, som dock knappast kan ernås i följd av den
förevarande politiska grupperingen. Men för att en författningslag
skall komma till stånd fordras uttryckligt medgivande av varje ockupationsmakt. En grundlagsändring har givetvis alltid grundlagskaraktär. Det spelar härvidlag ingen roll, om ändringen gäller för alltid
eller för ett engångsfalL Man ville inte ge ryssarna möjlighet att
förhindra tillkomsten av en sådan lag. Hur rätt man hade med detta
övervägande, visade sig däri, att Sovjets företrädare i det allierade
rådet ville se den ovannämnda lagen i procedurfrågor förkastad.
Grundlagen av 1929 var »fascistisk», hette det med ens, oaktat att
ryssarna samtyckt till den i 6 års tid och även tillstyrkt alla de
akter, som på denna grund följde i lagstiftning och förvaltning. Gentemot lagen i procedurfrågor blev detta visserligen endast en platonisk
förklaring. En grundlag hade ryssarna däremot – med motsatt motivering- förhindrat. Man hade i onödan blamerat sig och hade varit
tvungen att börja om igen från början.
Kandidaturerna för presidentvalet.
Med hänsyn till den ovan nämnda fristen på 31 dagar för de allierade och den i den österrikiska lagen själv föreskrivna fristen för att
säkra upprättandet av vallistorna i laga ordning fanns inget tidigare
datum för valet än det redan nämnda 6 maj. Vald blir den kandidat, som samlar mer än hälften av alla giltiga avgivna röster. Kommer ingen sådan majoritet till stånd så äger ett nytt val rum. Därvid
räknas blott rösterna för kandidaturerna av de bägge grupper, vars
kandidater vid första valet samlat de största röstetalen. Personerna
själva kunna dock mellan första och andra valdagen utbytas av de
två starkaste grupperna, under nuvarande förhållanden alltså av
österrikiska folkpartiet och socialistiska partiet.
Härigenom kommer valet att arta sig till en duell mellan det konservativa folkpartiets kandidat dr Heinrich Gleissner, landshövding
i Oberösterreich och socialistiska partiets kandidat dr h. c. Theodor
Körner, borgmästare i Wien.
Utom dessa båda huvudkandidater ställa dr Burghard Breitner och
Gottfrid Fiala upp. Den sistnämnde är kommunisternas kandidat.
Han har tidigare varit pamp inom metallindustriarbetareförbundet,
men fråntogs sina funktioner där på grund av sin hållning vid de
kommunistiska oroligheterna i oktober förra året. Hans kandidatur
har ingen större betydelse och torde inte ens i ryska zonen kunna
samla mer än några få procent. – Breitner är professor vid medicinska fakulteten vid Innsbrucks universitet. Hos den stora allmänheten skaffade han sig berömdhet genom sin uppoffrande insats som
läkare för de österrikiska och rikstyska krigsfångarna i Ryssland
under första världskriget. I denna sin verksamhet kom han även i
kontakt med »Sibiriens ängel» Elsa Brändström.
Hade inte de oavhängigas förbund partiofficiellt bestämt sig för
den sist uppställda kandidaturen Breitner, så hade chansen varit stor
för Gleissner att vinna en stor del av de röster, vilka avgåvos för
248
Dagens frdgor
VdU vid valet till nationalrådet den 9 oktober 1949 och därigenom
hade han ernått mer än 50 Ofo av alla avgivna röster. För folkpartiet
saknades vid sistnämnda val nämligen endast 250 000 röster till den
absoluta majoriteten och VdU hade sammanlagt 489000 röster. Valplikten torde inte komma att medföra några större förskjutningar,
då ju valdeltagandet även vid nationalrådsvalen uppgick till inte
mindre än 97 Ofo.
Men i en andra valomgång torde Gleissner med sannolikhet gå om
Körner i avsevärd grad – en utväxling av kandidaterna är mycket
osannolik-, alldenstund de oavhängigas förbund är synnerligen välorganiserat just i Oberösterreich och Gleissner har skaffat sig stor
popularitet i landsdelens vidaste kretsar genom sin framgångsrika
verksamhet som landshövding. Dessa framsteg vann han under de
mycket svåra förhållanden, som hängde samman med omvandlingen
av Oberösterreich till ett industriland från att huvudsakligen ha varit
ett jordbruksland. Provinshuvudstaden är som bekant Linz, där bl. a.
Herman Göringwerke fortfarande finns, visserligen under namnet
VOEST – Vereinigte Oesterreichische Stahlwerke. – Gleissner är
dessutom mycket omtyckt av de många sudettyskar, som slagit sig
ner inom Oberösterreich och vilka på grund av sin flitiga och initiativrika verksamhet liksom sin yrkesskicklighet till största delen fått
österrikiskt medborgarskap. För övrigt har Gleissner också tillbragt
den första delen av sin studietid, den som inföll före det första världskriget, vid det tyska universitetet i Prag. I kriget deltog Gleissner
som officer, medan han under det senaste världskriget av nazisterna
blev kastad i koncentrationsläger och därigenom fick dela så många
uppriktiga österrikares öde. Betecknande för Gleissners koncilianta
väsen är exempelvis, att han står i de hjärtligaste relationer till den
socialdemokratiske borgmästaren i Linz dr Koref, vilken för övrigt
ofta nämnts som kandidat för sitt parti, innan Körner slutligen nominerades.
Körners 78-årsdag infaller före valdagen 6 maj, vilket innebär,
att han är 20 år äldre än Gleissner. Han är en ättling till den tyske
diktaren med samma namn, som stupade 1813 under frihetskriget mot
Napoleon. Under första världskriget var han generalstabsofficer i den
österrikisk-ungerska armen och befordrades till sist till general. Som
Wiens borgmästare vann Körner stor popularitet långt utöver det
socialdemokratiska partiet, även om det på många håll väckte förvåning, att han, som anslöt sig till socialdemokratin efter 1918, nedlade en särskild energi med att organisera partiets mycket vänsterbetonade halvmilitära trupp »Republikanischer Schutzbund».
Utrikespolitiskt kan man inte urskilja några nyansskillnader mellan
de. båda huvudkandidaterna. För bägge är Österrikes hemvist i den
västerländska kulturkretsen en självklarhet och landets slutgiltiga
befrielse en hjärtesak. Gleissner är till sin livsåskådning kristen, även
om han inte är dogmatiskt bunden. Han tillhör Canx-rörelsen för
moralisk upprustning och befann sig just vid tidpunkten för Renners
död på rörelsens kongress i Washington.
Vid österrikiska folkpartiets riksstämma i början av mars i Salz- 249
Dagens frågor
burg, där Gleissner officiellt utsågs till partiets kandidat vid presidentvalet, sökte han själv med följande ord karaktärisera sin verksamhet
som landshövding:
»Vi ha försökt att göra politik utan hysteri och gå måttets och
mittens väg.» Häri ligger en direkt hänsyftning på den ekonomiska
liberalismens förgrundsgestalt, den bekante sociologen Wilhelm Röpke
i Geneve, vars senast utkomna bok bär titeln »Mass und Mitte».
I följd av de båda huvudkandidaternas ridderliga sinnelag kommer
det väl inte bli svårt att följa den överenskommelse, som de bägge
stora partierna ingått. Den innebär, att man blott skall propagera
för den egne kandidaten och inte mot de andra partiernas män. Den,
som blir segerherre, skall inte vara president för sitt parti utan en
hela folkets man.
Kinesisk Knappt mer än ett år efter sin tillblivelse, finner sig
propaganda. den nya kommuniststaten i Kina invecklad i ett allvarligt utländskt krig i stor skala, även om detta inte officiellt kallas för
krig. Det är säkerligen ett mycket svårt problem för de maktägande
i Peking att kombinera den oerhörda kraftutveckling på alla områ-
den, som kriget måste medföra, med nödvändigheten av att stabilisera
sitt välde över hela landet. Den nya regimens fiender såväl inom som
utom landet hoppas naturligtvis på att detta problem skall bli Pekingregeringen övermäktigt, och att kriget sålunda kommer att sluta av
sig självt tack vare inre stridigheter. Men än så länge har man inte
sett några tecken härtill: de kinesiska divisionerna fortsätter att
strömma in över gränsen till Manchuriet, och den högsta ledningen
tycks inte ta någon hänsyn till att de tydligen ganska hastigt konsumeras tack vare sin rent vapentekniska underlägsenhet. Oppositionen
inom landet tyckes bli allt mer och mer hänsynslöst nedtryckt med
metoder, vilka i effektivitet lämna föga övrigt att önska.
Det är svårt att för närvarande bilda sig en rätt uppfattning om
vad som nu försiggår i Kina. Det är emellertid möjligt att få vissa
vägledande upplysningar, nämligen genom den officiella propagandan
i radio och press samt från flyktingströmmen till Hongkong. Den
officiella propagandan från Peking alltsedan Koreakrisens början
har gått efter kända linjer. Den har hela tiden åberopat fullständigt
felaktiga historiska fakta genom att anklaga USA som angriparen
i Korea, och genom att påstå att Formosas »neutralisering» är ett
intrång i kinesisk suveränitet. Sin slutliga formulering fingo dessa
anklagelser genom det tal, som den kinesiske kommunistdelegaten
general Wu Hsiu-chuan höll inför säkerhetsrådet den 28 november
förra året. Fastän Kommunistkina icke är medlem av FN hade han
blivit inbjuden dit för att förklara landets ingripande i konflikten,
naturligtvis under förhoppning om att härigenom få en personlig
kontakt för fredsförhandlingar. General Wu föreslog i stället säkerhetsrådet, att USA skulle förklaras som angripare, och följaktligen
ttdömas plikten att ge sanktioner och att omedelbart dra tillbaks alla
trupper från Korea. Förslaget kunde naturligtvis inte tas upp av
250
Da.qens frågor
säkerhetsrådet. General Wu reste då hem och tog med sig ett annat
långt tal, som han ämnat hålla inför säkerhetsrådet, men aldrig fick
tillfälle till. Det påstås, att han delade ut kopior av det till rådets
medlemmar, men det har veterligen icke publicerats – annat än i
Kommunistkina. Där har det emellertid i pressen fått vidsträckt publicitet som bevis på den förfärliga amerikanska imperialismens ingrepp
i Kinas inre förhållanden.
Detta tal går, i grova lögner och halvsanningar, än längre än det
som hölls inför rådet. Det kan vara av intresse att citera en del av
de värsta som bevis på vad det kinesiska folket för närvarande får
veta om USA och dess politik. Talet börjar med en lovsång över Sovjetryssland och dess »traditionella» vänskap med det kommunistiska
Kina. Det fortsätter med en polemik emot den amerikanske delegaten
Dulles, vilken erinrat om den verkligen existerande traditionella vänskapen mellan USA och Kina. Denna vänskap har bland annat tagit
sig uttryck i den diplomatiska hjälp, som Kina icke mindre än tre
gånger erhållit emot den japanska aggressionen redan innan det sista
världskriget. Först beträffande de s. k. 21 fordringarue under Yuan
Shih-kais tid, sedan vid Washingtonkonferensen efter det första
världskriget och till sist efter den japanska invasionen av Manchuriet
år 1931. Allt detta har general Wu glömt att nämna; han påpekar
endast att under de sista hundra åren har USA deltagit i den aggression, som inletts av speciellt Storbritannien, Frankrike och – icke
minst Ryssland, och vilken kulminerade vid det s. k. boxarkriget
1900. Det var dessa makter som stodo i spetsen för aggressionen, varvid USA hela tiden spelade en underordnad roll. Vidare anklagas
USA naturligtvis för att ha hjälpt Chiang Kai-sheks regering under
inbördeskriget emot kommunisterna. General \Vu ville till och med
bland medlemmarna i säkerhetsrådet låta cirkulera fotografier av
de amerikanska vapnen, som tagits av ;just dessa kommunister i krigsbyte, helt förglömmande att det var just dessa vapen som till sist
underlättade deras seger. Och så följa naturligtvis beskyllningar om
den militära hjälp, som fortfarande ges till den nationalistiska regeringen på Formosa. Den fruktansvärda amerikanska arme, som enligt
general Wu finns där, består i själva verket av en del skrivare och
chaufförer åt ett par militärattacheer.
Så fortsätter det långa talet sida efter sida med de löjligaste anklagelser, vilka man ju egentligen inte alls skulle behöva ta någon
hänsyn till. Det skrämmande är emellertid, att det är detta som bjuds
det kinesiska folket som hela sanningen, och det finns ingen, som
vågar stå upp och avslöja de många lögnerna.
Den inrikes propagandan har mest koncentrerat sig på de våldsammaste angrepp på Mae Arthur personligen. De kinesiska kommunisterna anklaga mest denne för hans regim i Japan, där han i deras
mening börjat bygga upp en ny arme, som så småningom skall överta
den aggressiva politiken mot det nya Kina.
Vad som kommer ut av nyheter från det inre Kina genom Hongkong äro mest detaljer om den skräckregim, som numera utövas för
att stävja all opposition. Man har infört systemet med s. k. »folkdom- 251
·’ ’•
Dagens frågor
fosterlandet, att organisera s. k. socialistisk arbetstävlan mellan kolchoser och kolchosbönder etc. (se >>Rahva Hääl» den 15 december 1950).
För att fullgöra sina icke politiska uppgifter måste kolchosen därjämte föda de tjänstemän, som ej deltaga i det direkta jordbruksarbetet
eller göra det bara vid enstaka kampanjaktioner. Bland dessa tjänstemän finnas t. ex. ordförande, viceordförande, lagerförvaltare, bokfö-
rare (dvs. förmän i ladugård och stall) etc.
En kader alldeles för sig bildar kommunistiska partiets funktionärer.
Redan de s. k. centralkommitteerna disponera flera större byggnader i
Tallinn, Riga och Vilnius med hundratals tjänstemän. I varje stad,
köping och räjong har partiet sina lokala kommitteer, även dessa med
ett stort antal tjänstemän. I Tallinns stadskommitte exempelvis kan
tjänstemännens antal uppskattas till 200 a 300.
Genom den ovannämnda byråkratiseringen har uppbyggts ett nät av
kommando- och rapportlinjer från diktaturen i Kreml till de minsta
kolchosceller i de baltiska bygderna. Målet är att helt utplåna resterna
av den forna självständigheten och lokala självstyrelsen – att helt
inlemma Baltikum i Sovjet och därmed radikalt och på annat sätt än
Peter den store skapa en rysk östersjökust. Den baltiska tragedien
visar vilket öde, som väntar Europas forna- och nuvarande- självständiga stater genom Sovjets fortsatta konsolidering av sin våldsmakt i östra Europa och hotande expansion mot väster. Å ven vårt
land har anledning att ihågkomma den manande meningen: »Tua res.
agitur».
254
stämningar, tala sitt eget språk, kan man vara viss om att han icke så
suveränt hade kunnat föra sitt verk till slut utan en varm kärlek till
sin uppgift. Redan nu, innan den avslutande tredje delen föreligger,
kan man om Sveriges ekonomiska historia från Gustav Vasa använda
borgmästaren C. C. Hallings uttryck om enskiftet i Skåne: storverket
är fullbordat.
Gustaf Utterström.
DAGENS FRÅGOR
Stockholm 21 april 1951.
Bankodechargen Frågan om riksbankens och riksgäldskontorets styi riksdagen. relse och förvaltning under föregående år kom stark~
i skymundan under riksdagsdebatten om ansvarsfrihet för fullmäktige till följd av debattens utvidgning att omfatta hela den ekonomiska politiken. Detta beklagas förmodligen inte av dem, som förfäkta
uppfattningen om riksbankens hjälplöshet inför den ekonomiska utvecklingen och de penningvårdande myndigheternas begränsade ansvar för penningvärden. Men liksom det har sina risker för penningvärdet och mycket annat att skatter, löner och andra omkostnader
övervältras, har det också sina risker, att ansvaret för kronan övervältras från myndigheterna till riksdagen och denna tar på sig detta,
ty därifrån övervältras det på svenska folket och blir anonymt. Det
rent tekniska ansvaret för att efterleva gällande lag och följa givna
direktiv, åtminstone där de senare äro fullt tydliga bör dock läggas,
där det hör hemma. Det kan inte hjälpas, att frågan om detta tekniska
ansvar sköts i bakgrunden för ett politiskt ansvar på de styrande i
allmänhet genom debattens förvandling till en ekonomisk diskussion.
Ändock är det ett par saker vid tillkomsten av bankoutskottets
dechargeutlåtande, som äro så pass graverande, att de böra påtalas.
Det är ett ovedersägligt faktum, att lagen om maximering av sedelutgivningen överträddes. Någon som helst svårighet att i affärsbankerna få upplåna 13 miljoner kronor i sedlar fanns inte. Inte desto
mindre underlät riksbankens ledning detta. 1950 års bankoutskott
uttalade vidare i sina direktiv till riksbanken, att en tillräckligt
stram kreditpolitik borde föras i samband med övergången till
fria avtalsrörelser på arbetsmarknaden. Den l december 1950 höjdes diskontot med en halv procent, men under sista kvartalet fick
17- 513444 Svensk Tidskrift 1951 241
Dagens frdgor
penning- och kapitalmarknaden ett tillskott på i runt tal 600 miljoner kronor från riksbanken. Det må i viss mån vara en politisk
bedömningsfråga, hur strängt direktiven bort följas, och hur stram
kreditmarknaden bort hållas. Utskottsmajoriteten försvarar den förda
politiken med den motiveringen, att räntan eljest fortsatt uppåt. Inom
parentes sagt är det värt att notera, att folkpartireservanterna uttala
som sin mening, att det priset bort betalas. Men en sak bör i detta
sammanhang utsägas, när det som bevis för påståendet om räntans
verkningslöshet, pekas på den fortgående inflationen, att verkan av
en räntehöjning mycket effektivt kan göras om intet på det sätt, som
nu sker. Avsikten med en högre ränta är att minska den utelöpande
penningmängden, men om denna bara fylls på från den sedelutgivande instansens sida blir ju resultatet inte det önskade, men det
är inte räntevapnets fel. Dess största betydelse, sådana som förhållandena nu äro, är att åtminstone bidraga till att vidmakthålla sparandetanken.
Västeuropas Planerna för Västeuropas försvar ha nu börjat konkretiförsvar. seras. Den väldiga och för fredsförhållanden unika upprustningsvåg, som snart efter Koreakrigets utbrott avlöste det tidigare slappa »låtgå-systemet» ger visserligen påtagliga resultat först
på tämligen lång sikt, men den ger dock fast underlag för planläggning och andra förberedelser. Ingen stat väster om järnridån är oberörd av denna nya realistiska inställning till världsläget, ny dock
endast i Väst – i öst råder alltsedan det andra världskriget krigshushållning med markant kraftsamling på det totala krigets behov.
Så gå jordens folk med öppna ögon in i en ny rustningskonjunktur,
vars första resultat äro för alla märkbara i prisstegringar, varuknapphet, handelsrestriktioner och på många håll redan sjunkande levnadsstandard. Det är bittert tragiskt, att man sent omsider har nödgats
konstatera, att förhandlingsvägen, inom och utom FN, nu som så
många gånger tidigare har visat sig otillräcklig eller oframkomlig.
Det krigströtta Väst har av motparten tvingats in på den enda väg,
som inte syntes leda till defaitism och uppgivelse. Parollen från de
minnesvärda dagarna omedelbart efter överfallet på Sydkorea går
nu igen över hela fältet: Hårt mot hårt, anfall kommer att mötas av
målmedvetet försvar och, efterhand som styrkan växer, av motanfall.
Folken i Väst syfta till något reellt i sina nya försvarsansträngningar – den tyngande osäkerheten och fruktan skall genom dem
avlösas av säkerhet. Men det är en lång och mödosam väg dit. Och
alltjämt stapplar en del i tvekan om riktningen eller i strävan att undkomma bördorna. Alla – utom Schweiz och Sverige – ha därjämte
gjort sina egna ansträngningar beroende av hjälp från USA. Ett
effektivt försvar av Västeuropa står och faller med USA:s insats.
Försvaret är numera, mindre än någonsin, begränsat till de rent
militära åtgärderna. Det totala försvaret kräver en samordning av
politiska, ekonomiska, psykologiska faktorer med civilförsvaret och
242
rtrl
Dagens frågor
det militära försvaret. Denna samordning, som redan är praktiskt
genomförd i det diktaturstyrda Ost, befinner sig ännu i de förberedande stadierna i Väst. Atlantunionen omsluter visserligen 12 stater,
men alltjämt stå väster om järnridån Sverige, Schweiz, Eire, Spanien,
Grekland, Turkiet, Titos Jugoslavien, Västtyskland och de västmaktsockuperade delarna av Österrike utanför. Redan denna uppräkning
visar klart, vilka svårigheter som ännu återstå.
Ekonomiskt råder alltjämt det »allas krig mot alla», som alltid har
kännetecknat det västliga Europa. Om svårigheterna inom detta område ge redan förhandlingarna om tullunion och annan ekonomisk
samordning i Norden en ganska nedslående fingervisning. Marshallhjälpen har emellertid under sin korta tillvaro hunnit visa, att praktiska möjligheter finnas och vänta på att bli realiserade. Och Schumanplanen, som just har godkänts och undertecknats i Paris, är ett
realistiskt förebud till än vidare åtgärder.
Psykologiskt är dagsläget knappast gynnsamt. Mot den sammansvetsande kommunistiska ideologien har Väst inte mycket att erbjuda
– mest kanske den negativa fruktan för morgondagen, för något
värre. Och alltjämt får inom nästan alla länder den kommunistiska
femtekolonnen driva sitt förrädiska spel. Kraftåtgärder på just den
punkten ha visserligen vidtagits på sina håll, Grekland, Turkiet,
Schweiz, Spanien och senast i någon mån Frankrike, men i två av
de folkrikaste länderna, Italien och Frankrike, stå arbetarmassorna
splittrade med förlamande procentsiffror (Frankrike omkring 30 Ofo av
de röstande) för kommunisterna. Här behövs åtgärder, nu och på
alla områden- någonting i stil med vad James Burnham föreslår i
sin bok Kommunismens kommande nederlag. Om de psykologiska
svårigheterna kunna övervinnas, blir framgång naturlig och säker
även på de andra sektorerna.
Civilförsvaret har haft trögt före i nästan alla länder. Vad man
med möda hade byggt upp under kriget, lät man ofta därefter förfalla. Och i trängseln med andra krav kommer det lätt nog på sladden.
Det är förklarligt med tanke på den storleksordning och svårighetsgrad, som dessa problem ha fått i atombombens tidevarv. Men det
är därför inte försvarligt. De kanske svårast utsatta länderna, England, Holland, Belgien, ha dock liksom Schweiz och Sverige gripit sig
verket an. Att stora brister återstå på detta område är emellertid alltför uppenbart, även om det såvitt man vet inte står mycket bättre
till på andra sidan järnridån. Där är dock den speciella risken för
sabotagekrigföring måhända mindre.
De rent militära försvarsåtgärderna väcka större uppmärksamhet
än andra. Det är också inom detta område, som de största framstegen
gjorts. Krigsindustrien är partiellt »pådragen» i USA, Canada, Storbritannien, Holland, Belgien, Frankrike och Schweiz. Vapenhjälpen
till Atlantpaktsstaterna har växt från en tveksam och föga effektiv
början till en strid ström av fartyg och flygplan över Atlanten. Utbildningsarbetet – som kräver lång tid, särskilt när det gäller befälet
och de tekniska specialisterna – har överlag effektiviserats. De förlängda utbildningstiderna för de värnpliktiga (12 månader för Norge
243
;·
. t
Dagens frågor
och Danmark, 18 för Holland och Portugal, 24 eller mer för de övriga
– utom Sverige med 9!) visa en realistisk bedömning och vilja till
uppoffring och insats. Men alltjämt är antalet disponibla krigsorganiserade armedivisioner beklämmande litet gentemot den hotfulla
överlägsenheten inom Sovjetunionen och dess satellitstater i Europa
– sammanlagt minst 200 divisioner. När general Eisenhower den l
april tog befäl över Atlantunionens samtliga stridskrafter i Västeuropa, kunde han inte »räkna in» mer än 9 markdivisioner. Härtill
kommer visserligen ett betydande antal (omkring 75) i Turkiet, Jugoslavien och Spanien, men dessa äro dels bundna för lokala uppgifter
eller av andra skäl icke disponibla, dels tämligen omodernt utrustade.
Det kommer därför att ta lång tid- minst fram till slutet av 1953-
innan de 40 elitdivisioner bli en realitet, som bedöms nödvändiga för
att med utsikt till rimlig framgång upptaga ett försvar av Rhenlinjen.
Ett ytterligare dröjsmål har uppstått genom att frågan om Västtysklands upprustning har skjutits på framtiden ·- på grund av alltför
stora meningsskiljaktigheter. Och under tiden råder osäkerheten i
Europa – och världen. USA:s överlägsna krigspotential och atombomber kunna då inte skydda Västeuropa mot en förödande ockupation, om kriget kommer.
I känsla av att tiden hastar ha inom Västeuropas stater väldiga
belopp anslagits för försvarsändamål, dock ingalunda i likvärdiga
proportioner och mångenstädes mot stora motsträvande minoriteter.
Men ett par siffror äro talande nog i sin väldighet, USA:s inemot
275 miljarder svenska kronor för nästa budgetår, Storbritanniens 22
miljarder och det lilla lättförsvarade Schweiz’ extraanslag på 1400 miljoner francs.
Västeuropas försvar innesluter en mångfald ytterst svårbemästrade
problem. Här ha de endast kunnat antydas. Mera står att läsa i den
rikt flödande litteraturen på området, t. ex. Liddell Hart: Västerns
försvar, generalöverste Guderians Kann Westenropa verteidigt werden1 och So geht es nicht!, generalmajor Fullers How to defeat Russia
samt Defence in the cold war, en aktuell utredning av en studiegrupp
inom Royal Institute of International Affairs.
Fackförenings- Herr Väinö Tanner, ännu för några år tillbaka det
makten i Finland. socialdemokratiska partiets ledande man i Finland,
höll den 8 april ett politiskt föredrag i Lahtis. Enligt det referat, som
fanns i partiets huvudorgan i Helsingfors, var talet präglat av optimism beträffande landets ekonomiska framtidsutsikter. Produktionen
har vuxit, hemmaindustrin har nått resultat, som vida överträffar
det sista fredsårets prestationer, och exportindustrin uppvisar glädjande goda siffror. Men denna bild har inte någon motsvarighet på
det statsfinansiella området, klagade hr Tanner. Inflationen har gått
härjande fram, vilket kommer till uttryck i levnadskostnadernas ökning, penningvärdets fall och budgetens svällande siffror. Huru skall
detta förklaras1 Hr Tanner svarade: På alla håll vädjar man till
staten. Det anses att man ur statens pung kan få hur mycket pengar
244
Dagens frågor
som helst. Ingenting kan åstadkommas utan statens stöd. Staten har
på detta sätt blivit ett slags vårdinrättning. Hälften av alla utgifter
får. redan nu formen av understöd. Medborgarna förstå väl, att detta
inte är någon sund utveckling, men det synes vara svårt att få till
stånd en spärr i riksdagen, av vars beslut allting till sist beror.
Denna hr Tanners karaktäristik av läget har knappast blivit motsagd. Man må ha vilken mening som helst om hr Tanners utrikespolitiska förehavanden under kriget, så är det dock en obestridlig
sanning att han bättre än de flesta känner penningvårdens problem
och Finlands ekonomiska resurser. När det gäller frasfria bedömningar av folkhushållningens möjligheter finns det få i Finland, som
kan jämföras med hr Tanner, framgångsrik som kooperatör och klarsynt som finansminister. Till Finlands olyckor under de senaste åren
måste man också räkna den, att tvenne sådana kapaciteter som förre
statsbankschefen Risto Ryti samt hr Tanner inte kunnat påverka
den ekonomiska politiken; därmed är intet omdöme fällt om deras
roll som utrikespolitiker.
Som den erfarna politiker hr Tanner är, vet han givetvis mycket
väl, vilka de svårigheter äro, som hindra riksdagen att sätta spärr
för den olyckliga utvecklingen. De svårigheterna är Finland inte ensamt om, men de äro måhända mera framträdande än på andra håll
i Norden. Att det förhåller sig så, beror i sin tur på att Finland haft
och fortfarande har vissa plikter att fylla, som binder dess händer.
Mest har krigsskadeståndet betytt i detta avseende. Den riksdag, av
vars beslut allting till sist beror, enligt hr Tanner, är i själva verket
omgärdad av organisationer, som hindrar dess rörelsefrihet. Då man
tillmätt fackföreningsvalen i april en nästan lika stor betydelse som
riksdagsvalen i juli, har detta sin förklaring i att Finland realiter
har två regeringar och två riksdagar. Vid sidan av den regering och
den riksdag, som grundlagen känner, har man den fackliga landsorganisationens (FFC:s) arbetsutskott och dess representantskap.
Dessa organ utveckla en suveränitet, gentemot vilken de av regeringsformen nämnda statsmakterna te sig rätt kraftlösa. Det var dock ett
ur den parlamentariska demokratins synpunkt beklämmande skådespel, då riksdagen i augusti 1950, efter att ha blivit kallad till ett extra
sammanträde, nödgades sitta overksam i väntan på det svar, som de
fackliga maktutövarna behagade ge. Två gånger under fjolåret ställdes staten inför generalstrejkshot och tvangs till eftergifter, som
under andra förhållanden inte hade gjorts. I mars detta år höll hela
utrikeshandeln på att avstanna till följd av att ett hundratal man
på de statliga isbrytarna krävde förmåner (bl. a. fri införsel av vissa
kvantiteter kaffe), som regeringen enligt lagens bud var förhindrad
att medge. Då ett par veckor senare de som lokförare vikarierande
eldarna för sig och sina familjer fordrade fribiljetter i andra klass
på tågen, framkallade detta svåra trafikrubbningar.
Det märkliga med de antydda arbetskonflikterna, liksom med oron
på arbetsmarknaden överhuvud taget, har varit att den fackliga aktiviteten varit riktad mot staten, alltså mot statliga företag eller mot
statliga direktiv. Sårlana som Finlands ekonomiska skuldförbindelser
245
; ..
Dagens frågor
till Ryssland är, får helt enkelt inte någon viktigare del av den industriella produktionen upphöra. Historien om löneutvecklingen i
Finland innehåller också ett kapitel om det tvång, som skadeståndsindustrierna stått inför, att till varje pris vara i funktion. Det kan
alltså inte heller tänkas, att arbetsgivarna, i syfte att stå fackföreningskraven emot, skulle lockouta sina arbetare. Ånnu mindre tänkbart är, att staten skulle utfärda lockouthot till följd av fackföreningarnas manövrer. Visserligen kan det sägas, att jordbruksproducenterna med sina starka organisationer också kringskära riksdagens
makt. Det har ibland antytts från jordbrukarhåll, att man kommer
att inställa produktionen och distributionen av livsmedel, men längre
än till antydningar och i enstaka fall hotelser har man inte gått. De
hotelser, som tjänstemännen uttalat för att få sina löner höjda, ha
aldrig förverkligats i nämnvärd utsträckning; det är blott då statens
lokförare, eldare och isbrytarbesättningar ställt ultimata, som samhället vållats förfång. När fackorganisationerna sätta sig i rörelse,
betyder det föga vad regeringen och riksdagen anser. Det finns också
fackförbund, som inte fråga efter vad landsorganisationens högsta
ledning menar.
Nämnda ledning har även i viss mån varit förlamad i sin maktutövning gentemot de olika förbunden. Socialdemokraterna, som förfogat över 7 platser av 12 i FFC:s arbetsutskott, ha fått lov att ägna
sina krafter åt kampen mot kommunisterna, som understött varje
aktion, varje hotelse, varje framstöt och varje yttring av missnöje.
Om inte fackföreningsvalen varit så nära förestående, är det möjligt
att den socialdemokratiska majoriteten mera stått på sig än den gjort
gentemot de av kommunisterna uppmuntrade strejkerna och avtalsbrotten. Nu har denna majoritet känt sig stå inför nödvändigheten
att blunda inför det ofog som bedrivits och t. o. m. ge det sin välsignelse.
På bredden av det parlamentariska underlag, som den andra ministären Kekkonen har, kan man inte klaga. De enskilda ministrarna
äro som regeringsledamöter i allmänhet brukar vara. Men även om
basen breddades ytterligare och regeringsuppsättningen fick en högre
kvalitet, skulle detta inte i en hast hejda inflationen, stoppa löneökningen, avvärja prisstegringen och skapa den stabilisering, som alla
säga sig önska. Förklaringen ligger i att riksdagen inte är en sådan
instans, som hr ’l’anner yttrade, nämligen att det är den, av vars beslut
allting till sist beror.
Presidentvalet i Förbundspresidentvalet i Österrike skall äga rum den
Österrike. 6 maj. På grund av den dåvarande presidenten dr
Karl Renners höga ålder (han hade den 31 december firat sin 80-
årsdag, för resten under stora hyllningar från hela den västliga världen) hade det funnits all anledning att sätta i gång med förberedelserna för nyval redan före hans död. Ty detta skulle ha ägt rum
höst, då Renners ämbetstid skulle ha utlöpt. Men det skedde ej.
246
——–,~
Dagens frågor
Meningsstriden om direkt folkval elle·r parlamentval.
Sålunda såg man sig plötsligt ställd inför frågan, hur valet skulle
genomföras. Givetvis finnas klara bestämmelser därför uppdragna i
författningen. I enlighet med dem skall förbundspresidenten tillsättas
direkt av folket. Men hittills har ingen statschef valts på detta sätt.
Till en början fanns det överhuvud taget ingen egentlig president,
emedan den 1918-1919 tongivande socialdemokratin ansåg institutionen alltför autoritär. Först den konstitution, som tillkom hösten 1920
i den då nykonstruerade förbundsstaten, vilken kom att bestå av 9
länder, föreskriver, att förbundsförsamlingen (Bundesversammlung)
skall tillsätta förbundspresidenten på 4 år. Förbundsförsamlingen utgör en sammanslagning av nationalrådet (Nationalrat) och förbundsländernas representation, förbundsrådet (Bundesrat), och sammanträ-
der enbart för detta ändamål. Först ändringen av författningen 1929
föreskrev i samband med en utvidgning av förbundspresidentens
funktioner utöver de rent representativa, att denne framdeles skulle
väljas vart sjätte år direkt av folket. Därmed menas alla till nationalrådsvalet röstberättigade män och kvinnor. Samtidigt fastslogs valplikt för presidentvalet. Detta till trots företogs det även därefter
tvenne gånger genom förbundsförsamlingen. Det första undantaget
daterar sig från 1931, ej lång tid efter lagändringen, och det andra
kom 1945. Under de kaotiska förhållanden, som då rådde ett knappt
halvår efter krigsslutet, kunde man inte ånyo sätta igång den stora
och vidlyftiga apparat, som ett folkval innebär, i all synnerhet som
de allmänna valen till nationalrådet ägt rum den 25 november s. å.
Den 20 december 1945 valdes dr Karl Renner med 204 röster av de 205,
som då avgavs i förbundsförsamlingen. Detta skedde liksom 1931 på
grundval av lagar, som tillkommit författningsenligt in casu.
Man röjer ingen hemlighet, när man säger, att man även denna
gång i koalitionspartiernas kretsar – österrikiska folkpartiet och
socialdemokratin – varit mycket böjd för att skapa en ny lag, enligt
vilken presidentvalet skulle ånyo överflyttas till förbundsförsamlingen. I detta sammanhang må nämnas, att de bägge koalitionspartierna inneha 143 platser av nationalrådets 165. Orsakerna att denna
lag ej tillkom torde ha varit både rent inrikespolitiska överväganden
och sådana i förhållandet till ockupationsmakterna. Inrikespolitiskt
ligger saken så till, att koalitionen mellan de båda så heterogena partierna visserligen anses som ofrånkomlig men ingenstädes är omtyckt.
Särskilt på borgerligt håll förebrås folkpartiets ledning inte blott av
den i partihänseende oberoende pressen utan även av egna tidningar
i landsorten för att partiet, ehuru det starkaste, i alltför hög grad
överlåter den ekonomiska politiken åt socialdemokraterna.
Visserligen behövdes även för genomförandet av detta val en lag i
procedurfrågor, eftersom deuna lag 1945 inte hade övertagits från
första republiken. Men angående en sådan lag behövde man inte
frukta några svårigheter från ockupationsmakternas sida. Ty lagar,
som inte ha författningskaraktär, träda i kraft, ifall det allierade rådet
inte inom 31 dagar inlägger sitt veto. Härför erfordras emellertid
247
.: ’•
Dagens frågor
majoriteten av rådet, som dock knappast kan ernås i följd av den
förevarande politiska grupperingen. Men för att en författningslag
skall komma till stånd fordras uttryckligt medgivande av varje ockupationsmakt. En grundlagsändring har givetvis alltid grundlagskaraktär. Det spelar härvidlag ingen roll, om ändringen gäller för alltid
eller för ett engångsfalL Man ville inte ge ryssarna möjlighet att
förhindra tillkomsten av en sådan lag. Hur rätt man hade med detta
övervägande, visade sig däri, att Sovjets företrädare i det allierade
rådet ville se den ovannämnda lagen i procedurfrågor förkastad.
Grundlagen av 1929 var »fascistisk», hette det med ens, oaktat att
ryssarna samtyckt till den i 6 års tid och även tillstyrkt alla de
akter, som på denna grund följde i lagstiftning och förvaltning. Gentemot lagen i procedurfrågor blev detta visserligen endast en platonisk
förklaring. En grundlag hade ryssarna däremot – med motsatt motivering- förhindrat. Man hade i onödan blamerat sig och hade varit
tvungen att börja om igen från början.
Kandidaturerna för presidentvalet.
Med hänsyn till den ovan nämnda fristen på 31 dagar för de allierade och den i den österrikiska lagen själv föreskrivna fristen för att
säkra upprättandet av vallistorna i laga ordning fanns inget tidigare
datum för valet än det redan nämnda 6 maj. Vald blir den kandidat, som samlar mer än hälften av alla giltiga avgivna röster. Kommer ingen sådan majoritet till stånd så äger ett nytt val rum. Därvid
räknas blott rösterna för kandidaturerna av de bägge grupper, vars
kandidater vid första valet samlat de största röstetalen. Personerna
själva kunna dock mellan första och andra valdagen utbytas av de
två starkaste grupperna, under nuvarande förhållanden alltså av
österrikiska folkpartiet och socialistiska partiet.
Härigenom kommer valet att arta sig till en duell mellan det konservativa folkpartiets kandidat dr Heinrich Gleissner, landshövding
i Oberösterreich och socialistiska partiets kandidat dr h. c. Theodor
Körner, borgmästare i Wien.
Utom dessa båda huvudkandidater ställa dr Burghard Breitner och
Gottfrid Fiala upp. Den sistnämnde är kommunisternas kandidat.
Han har tidigare varit pamp inom metallindustriarbetareförbundet,
men fråntogs sina funktioner där på grund av sin hållning vid de
kommunistiska oroligheterna i oktober förra året. Hans kandidatur
har ingen större betydelse och torde inte ens i ryska zonen kunna
samla mer än några få procent. – Breitner är professor vid medicinska fakulteten vid Innsbrucks universitet. Hos den stora allmänheten skaffade han sig berömdhet genom sin uppoffrande insats som
läkare för de österrikiska och rikstyska krigsfångarna i Ryssland
under första världskriget. I denna sin verksamhet kom han även i
kontakt med »Sibiriens ängel» Elsa Brändström.
Hade inte de oavhängigas förbund partiofficiellt bestämt sig för
den sist uppställda kandidaturen Breitner, så hade chansen varit stor
för Gleissner att vinna en stor del av de röster, vilka avgåvos för
248
Dagens frdgor
VdU vid valet till nationalrådet den 9 oktober 1949 och därigenom
hade han ernått mer än 50 Ofo av alla avgivna röster. För folkpartiet
saknades vid sistnämnda val nämligen endast 250 000 röster till den
absoluta majoriteten och VdU hade sammanlagt 489000 röster. Valplikten torde inte komma att medföra några större förskjutningar,
då ju valdeltagandet även vid nationalrådsvalen uppgick till inte
mindre än 97 Ofo.
Men i en andra valomgång torde Gleissner med sannolikhet gå om
Körner i avsevärd grad – en utväxling av kandidaterna är mycket
osannolik-, alldenstund de oavhängigas förbund är synnerligen välorganiserat just i Oberösterreich och Gleissner har skaffat sig stor
popularitet i landsdelens vidaste kretsar genom sin framgångsrika
verksamhet som landshövding. Dessa framsteg vann han under de
mycket svåra förhållanden, som hängde samman med omvandlingen
av Oberösterreich till ett industriland från att huvudsakligen ha varit
ett jordbruksland. Provinshuvudstaden är som bekant Linz, där bl. a.
Herman Göringwerke fortfarande finns, visserligen under namnet
VOEST – Vereinigte Oesterreichische Stahlwerke. – Gleissner är
dessutom mycket omtyckt av de många sudettyskar, som slagit sig
ner inom Oberösterreich och vilka på grund av sin flitiga och initiativrika verksamhet liksom sin yrkesskicklighet till största delen fått
österrikiskt medborgarskap. För övrigt har Gleissner också tillbragt
den första delen av sin studietid, den som inföll före det första världskriget, vid det tyska universitetet i Prag. I kriget deltog Gleissner
som officer, medan han under det senaste världskriget av nazisterna
blev kastad i koncentrationsläger och därigenom fick dela så många
uppriktiga österrikares öde. Betecknande för Gleissners koncilianta
väsen är exempelvis, att han står i de hjärtligaste relationer till den
socialdemokratiske borgmästaren i Linz dr Koref, vilken för övrigt
ofta nämnts som kandidat för sitt parti, innan Körner slutligen nominerades.
Körners 78-årsdag infaller före valdagen 6 maj, vilket innebär,
att han är 20 år äldre än Gleissner. Han är en ättling till den tyske
diktaren med samma namn, som stupade 1813 under frihetskriget mot
Napoleon. Under första världskriget var han generalstabsofficer i den
österrikisk-ungerska armen och befordrades till sist till general. Som
Wiens borgmästare vann Körner stor popularitet långt utöver det
socialdemokratiska partiet, även om det på många håll väckte förvåning, att han, som anslöt sig till socialdemokratin efter 1918, nedlade en särskild energi med att organisera partiets mycket vänsterbetonade halvmilitära trupp »Republikanischer Schutzbund».
Utrikespolitiskt kan man inte urskilja några nyansskillnader mellan
de. båda huvudkandidaterna. För bägge är Österrikes hemvist i den
västerländska kulturkretsen en självklarhet och landets slutgiltiga
befrielse en hjärtesak. Gleissner är till sin livsåskådning kristen, även
om han inte är dogmatiskt bunden. Han tillhör Canx-rörelsen för
moralisk upprustning och befann sig just vid tidpunkten för Renners
död på rörelsens kongress i Washington.
Vid österrikiska folkpartiets riksstämma i början av mars i Salz- 249
Dagens frågor
burg, där Gleissner officiellt utsågs till partiets kandidat vid presidentvalet, sökte han själv med följande ord karaktärisera sin verksamhet
som landshövding:
»Vi ha försökt att göra politik utan hysteri och gå måttets och
mittens väg.» Häri ligger en direkt hänsyftning på den ekonomiska
liberalismens förgrundsgestalt, den bekante sociologen Wilhelm Röpke
i Geneve, vars senast utkomna bok bär titeln »Mass und Mitte».
I följd av de båda huvudkandidaternas ridderliga sinnelag kommer
det väl inte bli svårt att följa den överenskommelse, som de bägge
stora partierna ingått. Den innebär, att man blott skall propagera
för den egne kandidaten och inte mot de andra partiernas män. Den,
som blir segerherre, skall inte vara president för sitt parti utan en
hela folkets man.
Kinesisk Knappt mer än ett år efter sin tillblivelse, finner sig
propaganda. den nya kommuniststaten i Kina invecklad i ett allvarligt utländskt krig i stor skala, även om detta inte officiellt kallas för
krig. Det är säkerligen ett mycket svårt problem för de maktägande
i Peking att kombinera den oerhörda kraftutveckling på alla områ-
den, som kriget måste medföra, med nödvändigheten av att stabilisera
sitt välde över hela landet. Den nya regimens fiender såväl inom som
utom landet hoppas naturligtvis på att detta problem skall bli Pekingregeringen övermäktigt, och att kriget sålunda kommer att sluta av
sig självt tack vare inre stridigheter. Men än så länge har man inte
sett några tecken härtill: de kinesiska divisionerna fortsätter att
strömma in över gränsen till Manchuriet, och den högsta ledningen
tycks inte ta någon hänsyn till att de tydligen ganska hastigt konsumeras tack vare sin rent vapentekniska underlägsenhet. Oppositionen
inom landet tyckes bli allt mer och mer hänsynslöst nedtryckt med
metoder, vilka i effektivitet lämna föga övrigt att önska.
Det är svårt att för närvarande bilda sig en rätt uppfattning om
vad som nu försiggår i Kina. Det är emellertid möjligt att få vissa
vägledande upplysningar, nämligen genom den officiella propagandan
i radio och press samt från flyktingströmmen till Hongkong. Den
officiella propagandan från Peking alltsedan Koreakrisens början
har gått efter kända linjer. Den har hela tiden åberopat fullständigt
felaktiga historiska fakta genom att anklaga USA som angriparen
i Korea, och genom att påstå att Formosas »neutralisering» är ett
intrång i kinesisk suveränitet. Sin slutliga formulering fingo dessa
anklagelser genom det tal, som den kinesiske kommunistdelegaten
general Wu Hsiu-chuan höll inför säkerhetsrådet den 28 november
förra året. Fastän Kommunistkina icke är medlem av FN hade han
blivit inbjuden dit för att förklara landets ingripande i konflikten,
naturligtvis under förhoppning om att härigenom få en personlig
kontakt för fredsförhandlingar. General Wu föreslog i stället säkerhetsrådet, att USA skulle förklaras som angripare, och följaktligen
ttdömas plikten att ge sanktioner och att omedelbart dra tillbaks alla
trupper från Korea. Förslaget kunde naturligtvis inte tas upp av
250
Da.qens frågor
säkerhetsrådet. General Wu reste då hem och tog med sig ett annat
långt tal, som han ämnat hålla inför säkerhetsrådet, men aldrig fick
tillfälle till. Det påstås, att han delade ut kopior av det till rådets
medlemmar, men det har veterligen icke publicerats – annat än i
Kommunistkina. Där har det emellertid i pressen fått vidsträckt publicitet som bevis på den förfärliga amerikanska imperialismens ingrepp
i Kinas inre förhållanden.
Detta tal går, i grova lögner och halvsanningar, än längre än det
som hölls inför rådet. Det kan vara av intresse att citera en del av
de värsta som bevis på vad det kinesiska folket för närvarande får
veta om USA och dess politik. Talet börjar med en lovsång över Sovjetryssland och dess »traditionella» vänskap med det kommunistiska
Kina. Det fortsätter med en polemik emot den amerikanske delegaten
Dulles, vilken erinrat om den verkligen existerande traditionella vänskapen mellan USA och Kina. Denna vänskap har bland annat tagit
sig uttryck i den diplomatiska hjälp, som Kina icke mindre än tre
gånger erhållit emot den japanska aggressionen redan innan det sista
världskriget. Först beträffande de s. k. 21 fordringarue under Yuan
Shih-kais tid, sedan vid Washingtonkonferensen efter det första
världskriget och till sist efter den japanska invasionen av Manchuriet
år 1931. Allt detta har general Wu glömt att nämna; han påpekar
endast att under de sista hundra åren har USA deltagit i den aggression, som inletts av speciellt Storbritannien, Frankrike och – icke
minst Ryssland, och vilken kulminerade vid det s. k. boxarkriget
1900. Det var dessa makter som stodo i spetsen för aggressionen, varvid USA hela tiden spelade en underordnad roll. Vidare anklagas
USA naturligtvis för att ha hjälpt Chiang Kai-sheks regering under
inbördeskriget emot kommunisterna. General \Vu ville till och med
bland medlemmarna i säkerhetsrådet låta cirkulera fotografier av
de amerikanska vapnen, som tagits av ;just dessa kommunister i krigsbyte, helt förglömmande att det var just dessa vapen som till sist
underlättade deras seger. Och så följa naturligtvis beskyllningar om
den militära hjälp, som fortfarande ges till den nationalistiska regeringen på Formosa. Den fruktansvärda amerikanska arme, som enligt
general Wu finns där, består i själva verket av en del skrivare och
chaufförer åt ett par militärattacheer.
Så fortsätter det långa talet sida efter sida med de löjligaste anklagelser, vilka man ju egentligen inte alls skulle behöva ta någon
hänsyn till. Det skrämmande är emellertid, att det är detta som bjuds
det kinesiska folket som hela sanningen, och det finns ingen, som
vågar stå upp och avslöja de många lögnerna.
Den inrikes propagandan har mest koncentrerat sig på de våldsammaste angrepp på Mae Arthur personligen. De kinesiska kommunisterna anklaga mest denne för hans regim i Japan, där han i deras
mening börjat bygga upp en ny arme, som så småningom skall överta
den aggressiva politiken mot det nya Kina.
Vad som kommer ut av nyheter från det inre Kina genom Hongkong äro mest detaljer om den skräckregim, som numera utövas för
att stävja all opposition. Man har infört systemet med s. k. »folkdom- 251
·’ ’•
Dagens frågor
fosterlandet, att organisera s. k. socialistisk arbetstävlan mellan kolchoser och kolchosbönder etc. (se >>Rahva Hääl» den 15 december 1950).
För att fullgöra sina icke politiska uppgifter måste kolchosen därjämte föda de tjänstemän, som ej deltaga i det direkta jordbruksarbetet
eller göra det bara vid enstaka kampanjaktioner. Bland dessa tjänstemän finnas t. ex. ordförande, viceordförande, lagerförvaltare, bokfö-
rare (dvs. förmän i ladugård och stall) etc.
En kader alldeles för sig bildar kommunistiska partiets funktionärer.
Redan de s. k. centralkommitteerna disponera flera större byggnader i
Tallinn, Riga och Vilnius med hundratals tjänstemän. I varje stad,
köping och räjong har partiet sina lokala kommitteer, även dessa med
ett stort antal tjänstemän. I Tallinns stadskommitte exempelvis kan
tjänstemännens antal uppskattas till 200 a 300.
Genom den ovannämnda byråkratiseringen har uppbyggts ett nät av
kommando- och rapportlinjer från diktaturen i Kreml till de minsta
kolchosceller i de baltiska bygderna. Målet är att helt utplåna resterna
av den forna självständigheten och lokala självstyrelsen – att helt
inlemma Baltikum i Sovjet och därmed radikalt och på annat sätt än
Peter den store skapa en rysk östersjökust. Den baltiska tragedien
visar vilket öde, som väntar Europas forna- och nuvarande- självständiga stater genom Sovjets fortsatta konsolidering av sin våldsmakt i östra Europa och hotande expansion mot väster. Å ven vårt
land har anledning att ihågkomma den manande meningen: »Tua res.
agitur».
254