Statens makt och kyrkans rätt
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
STATENS MAKT –
OCH KYRKANS RÄTT
SPÄNNINGEN mellan stat och kyrka går igenom hela kristenhetens historia såsom en obestridlig verklighet. Och likväl ha de
alltsedan kristendomens uppträdande i världen oundvikligen varit
hänvisade till varandra. Harald Hjärne – som särskilt betonade
dessa förhållanden i sina beryktade Olaus Petri-föreläsningar vid
Uppsala universitet – förebådade redan för en mansålder sedan,
att framtida allvarliga brytningar vore att förvänta.
Under denna vår har riksdagen fattat beslut i två frågor, vilka
beröra centrala delar av förhållandet mellan stat och kyrka, nämligen religionsfriheten samt löne- och pensionsregleringen för prästerskapet. Religionsfriheten har ju med tiden fått ett växlande
innehåll – från att tidigare ha betytt frihet att välja religion
tenderar den numera att betyda frihet från religion. Vår kyrkas
högsta ledning, episcopatet, har också dragit konsekvenserna härav
med förslaget, att vem som helst skall få utträda ur kyrkan utan
skyldighet att ingå i annat religionssamfund. (Se tidskriftens ledare i föreg. häfte.) Denna princip har också genom den nya lagen
om religionsfrihet godkänts av statsmakterna. I propositionen, kontrasignerad i februari av statsrådet Zettm·berg, har Kungl. Maj:t
underkänt kammarkollegii nyligen hävdade uppfattning, att kyrkan bör betraktas som en gren av statsverksamheten och i stället
framhållit att kyrkan är ett trossamfund. Däremot tager propositionen icke ställning till frågan, om också kyrkan i dess helhet
är ett rättssubjekt: »Den privaträttsliga tvistefrågan, huruvida
gemensam kyrklig egendom till ägare har ett rättssubjekt, kallat
svenska kyrkan, eller äges av lokala kyrkliga rättssubjekt med
samäganderätt eller såsom också hävdas, tillhör kronan, kan dock
knappast vara av någon betydelse i förevarande sammanhang.»
Härtill må endast tilläggas, att frågan om den kyrkliga rättssubjektiviteten och äganderätten till jorden i andra sammanhang
kan få den mest avgörande betydelse för kyrkans möjlighet att
gentemot statsmakten hävda sin rätt.
257
statens makt och kyrkans rätt
I propositionen ang. löne-och pensionsregleringen för prästerna,
kontrasignerad av statsrådet Quensel, har Kungl. Maj:t däremot
intagit en deciderad inställning, vilken mera är ett uttryck för
benägenheten att hävda statens makt än för nödvändigheten att
respektera kyrkans rätt. I propositionen förklarades nämligen, att
1910 års prästlöneregleringslag och en rad därtill knutna lagar
och författningar kunna upphävas utan kyrkomötets samtycke.
Reaktionen uteblev icke. Den företräddes av sakkunniga, såsom
professor Halvar Sundberg (Sv. D. 10.5.1951), f. justitierådet G.
Grefberg i en skarpsinnig skrift om kyrkomötet och kyrkans ekonomiska lagstiftning och komministern Knut Hagberg i en ypperlig prästmötesavhandling om Kungl. Maj:t och kyrkomötet. Till
sist kom professor Nils Herlitz’ korta och goda motion, i vilken
bl. a. uttalades: »Under alla omständigheter måste jag dock, mot
bakgrunden av eljest iakttagna statsrättsliga grundsatser, betrakta
det som uppseendeväckande, att lagar, som tillkommit med kyrkomötets samtycke, upphävas i annan ordning.» Härtill bör endast
fogas tillägget, att detta är så mycket mera anmärkningsvärt,
som en kyrkomötesreform nyligen genomförts, varigenom lekmännens antal är större än de prästerliga representanternas.
Under riksdagsdebatten framhöll excellensen Unden, att det icke
vore anledning att göra sak av de obetydliga frågor, som i detta
sammanhang berörde kyrkolag. – Gentemot detta inlägg bör erinras om ett av djupare insikter präglat uttalande av vår nuvarande ärkebiskop, så lydande: »Kyrkans ställning påverkas i hög
grad av en massa mindre avgöranden, vilka få prejudicerande
verkan, och vilkas samlade effekt kan betyda en grundlig förändring av dess villkor» (Svensk tidskrift 1947, s. 300). Och gentemot
juris professor Undens i debatten uttalade åsikt, att det vore fråga
om en gammal maktstrid mellan statsmakten och kyrkan, som
nu höll på att avvecklas, må likaledes erinras om ärkebiskopens
rakt motsatta -och historiskt grundade – åsikt, att det i stället
är oundvikligt, att en statslivets fortgående hypertrofi måste öka
spänningen mellan kyrka och stat.
Den ovannämnda kraftiga reaktionen ledde emellertid till framgång. Under riksdagsdebatten meddelade nämligen statsrådet
Quensel, att frågan om kyrkomötets ställning skulle tagas upp
till särskild utredning. Detta initiativ hälsas med tillfredsställelse.
Men väl att märka – endast om utredningen kommer att objektivt
söka klarlägga gällande rätt – och icke att förbereda en avvägning med politiska vikter i vågskålen.
258
OCH KYRKANS RÄTT
SPÄNNINGEN mellan stat och kyrka går igenom hela kristenhetens historia såsom en obestridlig verklighet. Och likväl ha de
alltsedan kristendomens uppträdande i världen oundvikligen varit
hänvisade till varandra. Harald Hjärne – som särskilt betonade
dessa förhållanden i sina beryktade Olaus Petri-föreläsningar vid
Uppsala universitet – förebådade redan för en mansålder sedan,
att framtida allvarliga brytningar vore att förvänta.
Under denna vår har riksdagen fattat beslut i två frågor, vilka
beröra centrala delar av förhållandet mellan stat och kyrka, nämligen religionsfriheten samt löne- och pensionsregleringen för prästerskapet. Religionsfriheten har ju med tiden fått ett växlande
innehåll – från att tidigare ha betytt frihet att välja religion
tenderar den numera att betyda frihet från religion. Vår kyrkas
högsta ledning, episcopatet, har också dragit konsekvenserna härav
med förslaget, att vem som helst skall få utträda ur kyrkan utan
skyldighet att ingå i annat religionssamfund. (Se tidskriftens ledare i föreg. häfte.) Denna princip har också genom den nya lagen
om religionsfrihet godkänts av statsmakterna. I propositionen, kontrasignerad i februari av statsrådet Zettm·berg, har Kungl. Maj:t
underkänt kammarkollegii nyligen hävdade uppfattning, att kyrkan bör betraktas som en gren av statsverksamheten och i stället
framhållit att kyrkan är ett trossamfund. Däremot tager propositionen icke ställning till frågan, om också kyrkan i dess helhet
är ett rättssubjekt: »Den privaträttsliga tvistefrågan, huruvida
gemensam kyrklig egendom till ägare har ett rättssubjekt, kallat
svenska kyrkan, eller äges av lokala kyrkliga rättssubjekt med
samäganderätt eller såsom också hävdas, tillhör kronan, kan dock
knappast vara av någon betydelse i förevarande sammanhang.»
Härtill må endast tilläggas, att frågan om den kyrkliga rättssubjektiviteten och äganderätten till jorden i andra sammanhang
kan få den mest avgörande betydelse för kyrkans möjlighet att
gentemot statsmakten hävda sin rätt.
257
statens makt och kyrkans rätt
I propositionen ang. löne-och pensionsregleringen för prästerna,
kontrasignerad av statsrådet Quensel, har Kungl. Maj:t däremot
intagit en deciderad inställning, vilken mera är ett uttryck för
benägenheten att hävda statens makt än för nödvändigheten att
respektera kyrkans rätt. I propositionen förklarades nämligen, att
1910 års prästlöneregleringslag och en rad därtill knutna lagar
och författningar kunna upphävas utan kyrkomötets samtycke.
Reaktionen uteblev icke. Den företräddes av sakkunniga, såsom
professor Halvar Sundberg (Sv. D. 10.5.1951), f. justitierådet G.
Grefberg i en skarpsinnig skrift om kyrkomötet och kyrkans ekonomiska lagstiftning och komministern Knut Hagberg i en ypperlig prästmötesavhandling om Kungl. Maj:t och kyrkomötet. Till
sist kom professor Nils Herlitz’ korta och goda motion, i vilken
bl. a. uttalades: »Under alla omständigheter måste jag dock, mot
bakgrunden av eljest iakttagna statsrättsliga grundsatser, betrakta
det som uppseendeväckande, att lagar, som tillkommit med kyrkomötets samtycke, upphävas i annan ordning.» Härtill bör endast
fogas tillägget, att detta är så mycket mera anmärkningsvärt,
som en kyrkomötesreform nyligen genomförts, varigenom lekmännens antal är större än de prästerliga representanternas.
Under riksdagsdebatten framhöll excellensen Unden, att det icke
vore anledning att göra sak av de obetydliga frågor, som i detta
sammanhang berörde kyrkolag. – Gentemot detta inlägg bör erinras om ett av djupare insikter präglat uttalande av vår nuvarande ärkebiskop, så lydande: »Kyrkans ställning påverkas i hög
grad av en massa mindre avgöranden, vilka få prejudicerande
verkan, och vilkas samlade effekt kan betyda en grundlig förändring av dess villkor» (Svensk tidskrift 1947, s. 300). Och gentemot
juris professor Undens i debatten uttalade åsikt, att det vore fråga
om en gammal maktstrid mellan statsmakten och kyrkan, som
nu höll på att avvecklas, må likaledes erinras om ärkebiskopens
rakt motsatta -och historiskt grundade – åsikt, att det i stället
är oundvikligt, att en statslivets fortgående hypertrofi måste öka
spänningen mellan kyrka och stat.
Den ovannämnda kraftiga reaktionen ledde emellertid till framgång. Under riksdagsdebatten meddelade nämligen statsrådet
Quensel, att frågan om kyrkomötets ställning skulle tagas upp
till särskild utredning. Detta initiativ hälsas med tillfredsställelse.
Men väl att märka – endast om utredningen kommer att objektivt
söka klarlägga gällande rätt – och icke att förbereda en avvägning med politiska vikter i vågskålen.
258