Finansplanen
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
,. ·.
FINANSPLANEN
UNDER innevarande år skall svenska folket få 2 600 milj. kr.
mer i sina avlöningskuvert och kassor än vad det haft att röra sig
med under 1950, om nationalbudgetdelegationen räknar rätt. När
man tänker på hur många tiotusental nya våningar och bilar, hur
många miljoner nya kostymer, klänningar, skor och pälsar, detta
belopp motsvarar, kan man inte undgå att fråga sig, var dessa
saker skola tagas. På den punkten behöver man inte länge sväva
i villfarelse. De skola inte tagas någonstans. Av de 2 600 milj. kr.
skola 750 milj. kr. levereras in till stat och kommun i skatter och
1500 milj. kr. försvinna i prisstegringar. Aterstoden 350 milj. kr.
beräknas bli den verkliga utdelningen i konsumtionsvaror av de
2 600 milj. kr. Hur det svenska folket kommer att reagera inför
det tvivelaktiga nöjet att för ett aldrig så kort ögonblick få känna
rikedomens sötma i form av mycket pengar blott för att i nästa
återföras i vardagens tristess, vet ingen med säkerhet nu. Som
väl är, ha tillfällena till studier i den galopperande inflationens
psykologi varit sällsynta. Endast två gånger förut ha vi haft liknande inkomststegringar, nämligen under andra världskrigets början och 1946 efter dess slut. Första gången utövade kriget, varubristen och ransoneringarna en starkt återhållande verkan på efterfrågan, andra gången kunde övergången till fredsmässig produktion och ianspråktagande av valutareserven tillföra folket nya
varumängder i sådan omfattning, att inkomstökningen inte blev
en chimär. Denna gång föreligger, efter vad man i dag kan bedöma,
ingen sådan efterfrågedämpande faktor. Den allmänna reflexion
man därför skulle vilja göra till årets ekonomiska prognos, är en
reservation av innehåll, att man svårligen kan bedöma, hur svenska
folket-patienten kommer att känna sig efter den stora morfininsprutning, den nu får.
Den känsla av ovisshet och svårighet att finna fast mark under
fötterna, som nationalbudgetdelegationens prognos ger, är lika intensiv, när man granskar budgetförslaget och den proklamerade
ekonomiska politiken. Driftbudgeten är formellt överbalanserad
med 342 milj. kr., men mycket betydande driftsutgifter finnas inte
10
— – -~c——
Finansplanen
upptagna av det skäl, att de inte kunna med någon säkerhet beräknas i dessa inflationstider. Så är fallet med tjänstemännens
lönetillägg och ökningarna i de allmänna omkostnadsanslagen till
följd av pris- och taxehöjningar. Finansministern räknar därför
själv med att något överskott i verkligheten inte föreligger. Under
sådana förhållanden blir ökningen av statsutgifterna i jämförelse
med tidigare budgetår enorm. Formellt är den 700 milj. kr. i förhållande till 1949/50 men i verkligheten ännu större. statssekreterare Wärns besparingsutredning har således inte förmått så mycket i praktiken, även om förslag till nya utgifter med dess hjälp
skulle ha bromsats. Att den automatiska utgiftsstegringen inte kunnat hejdas, utan alltmer börjar antaga astronomiska tal, visar
bäst, att det är fel på systemet.
Finansministern är inte på något sätt herre över utgifterna.
Han hänvisas alltmer till uppgiften att blott och bart söka finna
ut metoder och motiv för att pressa av skattebetalarna pengar.
Ån bättre framgår detta av de två faktorer, som till sist i realiteten
avgöra statsutgifternas sammanlagda storlek, tilläggsstaterna och
reservationerna. Systemet med de förra är helt otillfredsställande.
Det är bara ett anständighetens skynke för att göra nya utgifter
utan att bemöda sig om att skaffa pengar. Tilläggsstaten borde
överhuvud taget inte få komma till användning för annat än för
beredskapsändamål, när landets fortbestånd kräver det. Så bråttom
kan det inte vara med ombyggnaden av en förvaltningslokal eller
ens ett sjukhus, att inte den ordinarie hudgeten kan avvaktas.
För första gången lämnas nu en ordentlig redogörelse för reservationerna och de utgifter, dessa förorsaka. Det är tacknämligt,
men en redovisning är inte nog. I hudgeten för 1949/50 gjordes
271,6 milj. kr. driftsutgifter och 253 milj. kr. kapitalutgifter eller
sammanlagt 524,6 milj. kr. från reservationerna. Därtill kommo
anslagsöverskridanden på 78,4 milj. kr., alltså 603 milj. kr., för
vilkas täckning inte ett öres inkomst fanns utöver det s. k. budgetöverskottet. Innevarande år anger finansministern den sannolika
reservationsmedelsförbrukningen till 550 milj. kr. och för nästa
till omkring 375 milj. kr. Kunde finansministern taga ytterligare
ett steg utöver redovisningen och radikalt rensa upp i det augiasstall, som reservationerna utgöra, skulle han göra det skattetyngda
folket en ovärderlig tjänst. Det är uppenbart orimligt och måste
för en finansminister vara ofantligt påkostande, att andra departementschefer, myndigheter och affärsverk årligen kunna göra jätteutgifter med hjälp av reservationerna. Bara rekvirera(!) pengar,
11
Finansplanen
som finansministern skall anskaffa utan den ringaste möjlighet
att kunna påverka utgiften! Denna beslöts nämligen av riksdagen
för flera år tillbaka utan att frågan om var pengarna skulle tagas,
då prövades.
Äro utgiftsökningarna enorma, är detta fallet även med de beräknade inkomstökningarna. Innevarande budgetår antages inbringa 573 milj. kr. och nästa 840 milj. kr. mer än 1949/50. Ändå
ha inga andra förändringar i skattesatserna gjorts, än att spritoch varuskatterna höjts, medan pappersskatten borttagits, och den
extra bensinskatten sänkts. De fem första månaderna av innevarande budgetår ha gett 135 milj. kr. mer än samma tid för 1949/50,
men en tredje kvarskatteuppbörd kommer att ge rätt stora belopp,
varför det kanhända går ihop i år.
Finansministern ämnar föreslå en tioprocentig investeringsskatt
för att skaffa ett ytterligare tillskott till statskassan. Detta motiveras- som vanligt- med inflationsskäL Lagringen säges vara
för stor, trots att nationalbudgetdelegationen konstaterar en lagerminskning på 250 milj. kr. under 1950 men hoppas på en vändning
till det bättre i år. Investeringsskatten som beräknas till omkring
200 milj. kr., avses skola begränsa företagens självfinansierade
investeringar med nämnda belopp. Hur det egentligen står till med
motiveringens hållbarhet, framgår kanske bäst av att Norrbottens
järnverk behöver c:a·140 milj. kr. för sina investeringar, varav
75 milj. kr. begäras i statsverkspropositionen. I praktiken blir det
alltså fråga om en omflyttning av dessa från räntabla privata
företag till Norrbottens järnverk. Vari den inflationsdämpande
effekten därav skulle bestå, är mer än oklart.
Under hela efterkrigstiden ha varje år stora budgetöverskott
mobiliserats till försvar mot inflationen, och denna har oberörd
och obönhörligt gått vidare. I~ångt in i det borgerliga lägret hyser
man den uppfattningen, att inflationen kan bekämpas med höga
skatter och budgetöverskott. Men budgetöverskotten äro en myt.
De användas ju varje år till statens utgifter, huvudsakligen för
att täcka tidigare beslutade sådana, för vilka inga pengar då
reserverades, de s. k. reservationerna. I verkligheten är det väl
då inte fråga om några överskotU De användas också i den mån
de räcka till härför att betala statens investeringar t. ex. i Norrpottens järnverk. Vari består då den inflationshämmande effekten7
Finansministern tar inte upp detta spörsmål till prövning. Han
tror eller utgår i varje fall från att denna mer än tvivelaktiga
tes om budgetöverskottens inflationshämmande verkan är riktig,
12
Finansplanen
men han redovisar öppet för första gången en för regeringen ny
synpunkt. Han säger, att staten inte kan låna pengar, vilket beror
på att spararrdet håller på att sina. Kanhända beror det också på
statens egen sparfientliga och förmögenhetskonfiskatoriska politik,
men det kan finansministern inte rimligen begäras säga, även
om det är sant. Den slutsats, han drar, blir, att finanspolitiken
måste inriktas på att skattevägen täcka statens samtliga utgifter,
»inte minst med hänsyn till kravet på att lågräntepolitiken vidmakthålles». Detta betyder med andra ord, att för att det inte skall
bliva nödvändigt att uppge lågräntepolitiken, måste statsinkomsterna, så som läget på utgiftssidan för dagen är, upprätthållas
på sin nuvarande nivå eller bringas att stiga. skattesänkningar
skulle följaktligen inte vara att tänka på, och för att statens inkomster skola öka måste antingen skattesatserna höjas eller skatteunderlaget bringas att stiga. Finansministern har otvivelaktigt
med detta »ställt kyrkan mitt i byn». Det pris, svenska folket får
betala för lågräntepolitiken, är fruktansvärt högt, men det är blott
riktigt, att det en gång presenteras. Inga skattesänkningar, nya
skattehöjningar, inflation!
I dagens läge kan regeringen inte sänka utgifterna och inte
nämnvärt höja skattesatserna. För att erforderliga c:a 700 milj.
kr. skola tillföras statskassan i nya inkomster, måste skatteunderlaget höjas med drygt 2,5 miljarder kronor. Det stora frågetecknet
är: ))Kommer folket att ställa de erforderliga medlen till förfogande den vägen~» Om det inte gör det, kommer finansministern
då att tillmötesgå det enda rimliga och förnuftiga kravet, att
modifiera lågräntepolitiken~
13
FINANSPLANEN
UNDER innevarande år skall svenska folket få 2 600 milj. kr.
mer i sina avlöningskuvert och kassor än vad det haft att röra sig
med under 1950, om nationalbudgetdelegationen räknar rätt. När
man tänker på hur många tiotusental nya våningar och bilar, hur
många miljoner nya kostymer, klänningar, skor och pälsar, detta
belopp motsvarar, kan man inte undgå att fråga sig, var dessa
saker skola tagas. På den punkten behöver man inte länge sväva
i villfarelse. De skola inte tagas någonstans. Av de 2 600 milj. kr.
skola 750 milj. kr. levereras in till stat och kommun i skatter och
1500 milj. kr. försvinna i prisstegringar. Aterstoden 350 milj. kr.
beräknas bli den verkliga utdelningen i konsumtionsvaror av de
2 600 milj. kr. Hur det svenska folket kommer att reagera inför
det tvivelaktiga nöjet att för ett aldrig så kort ögonblick få känna
rikedomens sötma i form av mycket pengar blott för att i nästa
återföras i vardagens tristess, vet ingen med säkerhet nu. Som
väl är, ha tillfällena till studier i den galopperande inflationens
psykologi varit sällsynta. Endast två gånger förut ha vi haft liknande inkomststegringar, nämligen under andra världskrigets början och 1946 efter dess slut. Första gången utövade kriget, varubristen och ransoneringarna en starkt återhållande verkan på efterfrågan, andra gången kunde övergången till fredsmässig produktion och ianspråktagande av valutareserven tillföra folket nya
varumängder i sådan omfattning, att inkomstökningen inte blev
en chimär. Denna gång föreligger, efter vad man i dag kan bedöma,
ingen sådan efterfrågedämpande faktor. Den allmänna reflexion
man därför skulle vilja göra till årets ekonomiska prognos, är en
reservation av innehåll, att man svårligen kan bedöma, hur svenska
folket-patienten kommer att känna sig efter den stora morfininsprutning, den nu får.
Den känsla av ovisshet och svårighet att finna fast mark under
fötterna, som nationalbudgetdelegationens prognos ger, är lika intensiv, när man granskar budgetförslaget och den proklamerade
ekonomiska politiken. Driftbudgeten är formellt överbalanserad
med 342 milj. kr., men mycket betydande driftsutgifter finnas inte
10
— – -~c——
Finansplanen
upptagna av det skäl, att de inte kunna med någon säkerhet beräknas i dessa inflationstider. Så är fallet med tjänstemännens
lönetillägg och ökningarna i de allmänna omkostnadsanslagen till
följd av pris- och taxehöjningar. Finansministern räknar därför
själv med att något överskott i verkligheten inte föreligger. Under
sådana förhållanden blir ökningen av statsutgifterna i jämförelse
med tidigare budgetår enorm. Formellt är den 700 milj. kr. i förhållande till 1949/50 men i verkligheten ännu större. statssekreterare Wärns besparingsutredning har således inte förmått så mycket i praktiken, även om förslag till nya utgifter med dess hjälp
skulle ha bromsats. Att den automatiska utgiftsstegringen inte kunnat hejdas, utan alltmer börjar antaga astronomiska tal, visar
bäst, att det är fel på systemet.
Finansministern är inte på något sätt herre över utgifterna.
Han hänvisas alltmer till uppgiften att blott och bart söka finna
ut metoder och motiv för att pressa av skattebetalarna pengar.
Ån bättre framgår detta av de två faktorer, som till sist i realiteten
avgöra statsutgifternas sammanlagda storlek, tilläggsstaterna och
reservationerna. Systemet med de förra är helt otillfredsställande.
Det är bara ett anständighetens skynke för att göra nya utgifter
utan att bemöda sig om att skaffa pengar. Tilläggsstaten borde
överhuvud taget inte få komma till användning för annat än för
beredskapsändamål, när landets fortbestånd kräver det. Så bråttom
kan det inte vara med ombyggnaden av en förvaltningslokal eller
ens ett sjukhus, att inte den ordinarie hudgeten kan avvaktas.
För första gången lämnas nu en ordentlig redogörelse för reservationerna och de utgifter, dessa förorsaka. Det är tacknämligt,
men en redovisning är inte nog. I hudgeten för 1949/50 gjordes
271,6 milj. kr. driftsutgifter och 253 milj. kr. kapitalutgifter eller
sammanlagt 524,6 milj. kr. från reservationerna. Därtill kommo
anslagsöverskridanden på 78,4 milj. kr., alltså 603 milj. kr., för
vilkas täckning inte ett öres inkomst fanns utöver det s. k. budgetöverskottet. Innevarande år anger finansministern den sannolika
reservationsmedelsförbrukningen till 550 milj. kr. och för nästa
till omkring 375 milj. kr. Kunde finansministern taga ytterligare
ett steg utöver redovisningen och radikalt rensa upp i det augiasstall, som reservationerna utgöra, skulle han göra det skattetyngda
folket en ovärderlig tjänst. Det är uppenbart orimligt och måste
för en finansminister vara ofantligt påkostande, att andra departementschefer, myndigheter och affärsverk årligen kunna göra jätteutgifter med hjälp av reservationerna. Bara rekvirera(!) pengar,
11
Finansplanen
som finansministern skall anskaffa utan den ringaste möjlighet
att kunna påverka utgiften! Denna beslöts nämligen av riksdagen
för flera år tillbaka utan att frågan om var pengarna skulle tagas,
då prövades.
Äro utgiftsökningarna enorma, är detta fallet även med de beräknade inkomstökningarna. Innevarande budgetår antages inbringa 573 milj. kr. och nästa 840 milj. kr. mer än 1949/50. Ändå
ha inga andra förändringar i skattesatserna gjorts, än att spritoch varuskatterna höjts, medan pappersskatten borttagits, och den
extra bensinskatten sänkts. De fem första månaderna av innevarande budgetår ha gett 135 milj. kr. mer än samma tid för 1949/50,
men en tredje kvarskatteuppbörd kommer att ge rätt stora belopp,
varför det kanhända går ihop i år.
Finansministern ämnar föreslå en tioprocentig investeringsskatt
för att skaffa ett ytterligare tillskott till statskassan. Detta motiveras- som vanligt- med inflationsskäL Lagringen säges vara
för stor, trots att nationalbudgetdelegationen konstaterar en lagerminskning på 250 milj. kr. under 1950 men hoppas på en vändning
till det bättre i år. Investeringsskatten som beräknas till omkring
200 milj. kr., avses skola begränsa företagens självfinansierade
investeringar med nämnda belopp. Hur det egentligen står till med
motiveringens hållbarhet, framgår kanske bäst av att Norrbottens
järnverk behöver c:a·140 milj. kr. för sina investeringar, varav
75 milj. kr. begäras i statsverkspropositionen. I praktiken blir det
alltså fråga om en omflyttning av dessa från räntabla privata
företag till Norrbottens järnverk. Vari den inflationsdämpande
effekten därav skulle bestå, är mer än oklart.
Under hela efterkrigstiden ha varje år stora budgetöverskott
mobiliserats till försvar mot inflationen, och denna har oberörd
och obönhörligt gått vidare. I~ångt in i det borgerliga lägret hyser
man den uppfattningen, att inflationen kan bekämpas med höga
skatter och budgetöverskott. Men budgetöverskotten äro en myt.
De användas ju varje år till statens utgifter, huvudsakligen för
att täcka tidigare beslutade sådana, för vilka inga pengar då
reserverades, de s. k. reservationerna. I verkligheten är det väl
då inte fråga om några överskotU De användas också i den mån
de räcka till härför att betala statens investeringar t. ex. i Norrpottens järnverk. Vari består då den inflationshämmande effekten7
Finansministern tar inte upp detta spörsmål till prövning. Han
tror eller utgår i varje fall från att denna mer än tvivelaktiga
tes om budgetöverskottens inflationshämmande verkan är riktig,
12
Finansplanen
men han redovisar öppet för första gången en för regeringen ny
synpunkt. Han säger, att staten inte kan låna pengar, vilket beror
på att spararrdet håller på att sina. Kanhända beror det också på
statens egen sparfientliga och förmögenhetskonfiskatoriska politik,
men det kan finansministern inte rimligen begäras säga, även
om det är sant. Den slutsats, han drar, blir, att finanspolitiken
måste inriktas på att skattevägen täcka statens samtliga utgifter,
»inte minst med hänsyn till kravet på att lågräntepolitiken vidmakthålles». Detta betyder med andra ord, att för att det inte skall
bliva nödvändigt att uppge lågräntepolitiken, måste statsinkomsterna, så som läget på utgiftssidan för dagen är, upprätthållas
på sin nuvarande nivå eller bringas att stiga. skattesänkningar
skulle följaktligen inte vara att tänka på, och för att statens inkomster skola öka måste antingen skattesatserna höjas eller skatteunderlaget bringas att stiga. Finansministern har otvivelaktigt
med detta »ställt kyrkan mitt i byn». Det pris, svenska folket får
betala för lågräntepolitiken, är fruktansvärt högt, men det är blott
riktigt, att det en gång presenteras. Inga skattesänkningar, nya
skattehöjningar, inflation!
I dagens läge kan regeringen inte sänka utgifterna och inte
nämnvärt höja skattesatserna. För att erforderliga c:a 700 milj.
kr. skola tillföras statskassan i nya inkomster, måste skatteunderlaget höjas med drygt 2,5 miljarder kronor. Det stora frågetecknet
är: ))Kommer folket att ställa de erforderliga medlen till förfogande den vägen~» Om det inte gör det, kommer finansministern
då att tillmötesgå det enda rimliga och förnuftiga kravet, att
modifiera lågräntepolitiken~
13