Dagens frågor
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Stockholm juni 1951.
En förbisedd »Gallup- Bland det lilla fåtal stater p!\ jorden, som ännu
undersökning». inte har tagit bestämd anknytning till ettdera
av världsblocken öst och Väst, intar vårt land en uppmärksammad
plats. Sveriges officiellt fastslagna alliansfria politik demonstreras så
snart tillfälle erbjuder sig, i F:&-omröstningarna i samhand med det
kommunistiska Kinas uppträdande i Korea-konflikten, i strasbourgparlamentets motsvarande resolution mot kommunistisk aggression i
Europa, i negativism i fråga om förberedelser för en militär samverkan i Norden i händelse av krig och, varför inte, i regeringens opåkallade underlåtenhet att för vårriksdagen framlägga proposition i anslutning till armechefens utredning om en svensk FN-bataljon- som
naturlig följd av vårt ställningstagande till Achesonplanen i FN:s
generalförsamling i höstas. Ett mera egenartat utslag av denna doktrinära inställning till alliansfriheten är visserligen den socialdemokratiska majoritetens ställningstagande till förslagen om mera positiva
kompromisslösningar i försvarsfrågan. Vad än alliansfriheten kan
innebära för vår del, så borde väl så mycket stå klart som att den krä-
ver högsta effektivitet i våra försvarsförberedelser. Men – som så
ofta – man tar för säkerhets skull med båda händer på båda hållen!
Det officiellt ständigt åberopade motivet för vår alliansfria politik
– i alla dess uttrycksformer – är att den företräder folkmajoritetens
mening. »Det svenska folket motsätter sig bestämt alla utrikespolitiska
äventyr.» »Så länge det finns någon möjlighet för oss att förbli neutrala och utanför en stormaktskonflikt, så är det vår skyldighet att
undvika alla politiska åtaganden, som kunna öka våra risker att bli
indragna.» Upplysningsverksamheten kring dessa spörsmål har i stort
sett och med få undantag varit lika grund som ensidig. Och den officiella skönmålningen av våra försvarsförberedelser på olika områden
och av våra risker vid en storkonflikt har underlättat för allmänheten
att komma fram till den önskade slutledningen: det är bäst som det är.
Denna slutledning och dess innebörd skall nu inte diskuteras här. Avsikten är i stället att dra fram ett tämligen förbisett bevis för att den för
den alliansfria politiken grundläggande föreställningen om våra betydande möjligheter att få stå utanför ett nytt storkrig inte är fullt
så allmänt omfattad som man på sina håll gärna vill göra gällande.
Försvarets personalbehandlingsutredning anordnade den 11 oktober
1950 en omfattande attityd- och opinionsundersökning bland såväl befäl
som manskap inom armen. Den syftade till att utröna personalens
inställning till en rad frågor, bl. a. vissa allmänna försvars- och utrikesproblem. Undersökningen omfattade 4 300 personer vid delar av
repetitionsövningsförband från tio olika regementen ur olika trupp- 299
Dagens frågor
slag samt 700 personer från rekrytkompanier inom tre regementen.
Deltagande var obligatoriskt för all personal, fr. o. m. kapten t. o. m.
meniga, vid berörda förband. Anordningarna voro sådana, full anonymitet osv., att ingen anledning torde ha förelegat att ej lämna uppriktiga svar. Deltagarsiffrorna fördela sig på
419 befäl vid repetitionsförband,
76 befäl vid rekrytförband,
3 858 manskap vid repetitionsförband och
619 manskap vid rekrytförband.
Den första frågan av intresse här lydde: Vad anser Ni om förhållandena ute i världen~
Befäl Manskap
rep. rekryt rep. rekryt
Risk för nytt världskrig inom kort ………… 15,7 17,1 12,7 18,1
Risk för nytt världskrig inom några år …….. 72,7 75,0 47,0 51,2
Ingen risk för nytt världskrig ……………. 5,0 3,9 11,5 9,9
Ingen åsikt + Ej uppgift ………………… 6,7 3,9 28,8 20,8
Summa~~ 100 100 100 100
Av befälet – och däri ingår alltså både aktivt befäl, reservbefäl och
värnpliktigt befäl, har omkring 90 °/o och av manskapet drygt 60 °/o
svarat, att de anse att det föreligger risk för nytt världskrig inom kort
eller inom några år. Endast 10 Ofo av manskapet tror ej på denna risk.
Den andra frågan, den i detta sammanhang mest intressanta, var
formulerad så: Vad tror Ni om Sveriges möjligheter att hålla sig utanför ett eventuellt nytt världskrig~
Befäl Manskap
rep. rekryt rep. rekryt
Mycket stora ………………………….. 0,7 o 5,1 3,2
Ganska stora ………………………….. 13,6 14,5 24,2 19,4
Ganska små …………………………… 48,0 34,2 35,9 40,5
Mycket små …………………………… 27,6 43,4 13,7 20,1
Inga alls …………………. ·· .. ·········· 7,7 6,6 3,6 5,3
Ingen åsikt+ Ej uppgift ………………… 2,4 1,3 17,5 11,5
Summa 0/
100 100 100 100/0
Sveriges möjligheter att hålla sig utanför ett eventuellt nytt världskrig bedömdes alltså (i oktober 1950) på det hela taget pessimistiskt.
Knappt 15 Ofo av befålet och 25-30 av manskapet anse utsikterna vara
mycket stora eller ganska stora. De negativa graderna dominera.
Det finns anledning att anta, att världslägets allmänna utveckling
sedan dess skulle vid en motsvarande undersökning i dag ytterligare
påverka siffrorna i negativ riktning, dvs. till en ännu allvarligare bedömning av riskerna i vårt nuvarande läge. Sedda mot bakgrunden av
de vanliga föreställningarna om vårt folks inställning till dessa frågor
måste denna undersöknings siffror anses uppseendeväckande. Eftersom de trots allt gälla för en tämligen begränsad grupp, borde det vara
av stort intresse att söka utröna i vilken grad de äro representativa för
300
Dagens frågor
hela vårt folk. En sådan undersökning på bredare bas skulle väl vara
tämligen lätt att ordna, ev. genom Svenska Gallupinstitutet.
Ett par slutsatser må dragas ur det här framlagda siffermaterialet.
Den ena är, att en realistisk och saklig upplysningsverksamhet om vårt
läge, våra risker och våra försvarsmöjligheter säkerligen skulle fylla
ett av folkflertalet känt, allvarligt behov. Denna tidskrift har tidigare
i olika sammanhang framfört krav av denna innebörd. Ur denna synpunkt noteras med tillfredsställelse den snabbhet, varmed utredningen
om psykologisk krigföring lagt fram sitt första förslag. Den däri
föreslagna upplysningscentralen -eller något motsvarande organ –
skulle på detta område ha betydelsefulla arbetsuppgifter nu.
Den andra slutsatsen är, att stora delar av vårt folk bedöma vårt
läge avgjort mera pessimistiskt, än vad deras nuvarande politiska ledning i ord och handling ger uttryck för. Det borde därför inte vara
svårt att skapa den samlande enighet kring behovet av starkast möjliga försvar, som tidsläget fordrar.
Den finlandssvenska I slutet av fjolåret och i början av innevarande år
befolkningsfrägan. yttrade man i den finlandssvenska pressen farhå-
gor för resultatet av den folkräkning, som skedde vid årsskiftet. Skulle
siffrorna ge vid handen, att svenskarna i Finland blivit färre än vad
som konstaterades för 10 år sedan~ Man visste ju att betydelsefulla
förändringar inträffat på det svenska bosättningsområdet sedan år
1944. Ett par socknar i mellersta Nyland, så gott som enspråkigt svenska, hade införlivats med det område, som »utarrenderats» till Ryssland, vilket i praktiken innebar att arrendeområdena gjorts folktomma. Socknen Degerby, enspråkigt svensk, med 1500 invånare
fanns inte längre, Kyrkslätt hade till största delen försvunnit och detsamma gällde en del av Sjundeå-alla urgamla svenska bygder. Var
funnos invånarna i dessa kommuner~ Hade de bosatt sig i Helsingfors,
på den nyländska landsbygden, i finska trakter eller i andra delar av
det svenska Finland’ Man visste vidare, att en del av de mer än
400 000 karelarna placerats inom det svenska området, låt vara att lagen om snabbkolonisationen tack vare den nuvarande presidenten,
J. K. Paasikivi, fått en sådan principiell utformning, att nämnda kolonisation inte avsevärt skulle få förändra de svenska bygdernas karaktär. Vad man ytterligare kände till var att det pågått en livlig emigration från delar av det svenska Finland, främst från Österbotten och
Åland, till Sverige; i rikssvenska tidningar hade man läst skildringar
om, huru vissa stora byar i Österbotten låg nästan helt öde till följd
av utvandringen.
Om emigrationens orsaker hade man också fört en rätt livlig debatt.
Några motiv amlllgos vara klarlagda: de svenska bygdernas bristande
möjligheter att sysselsätta den befolkning, som redan fanns där, den
synnerligt långt drivna hemmansklyvningen i Österbotten, samma
bygders små förutsättningar för industriell verksamhet, vantrivseln
med de karga villkor som Finland kunde erbjuda i jämförelse med
21- 313445 Svensk Tidskrift 1951 301
Dagens frdgor
exempelvis Sverige och den allmänna rörlighet, som städse utmärkt
finlandssvenskarna och gjort deras landskap till typiska emigrationsbygder i den mån sjöfarten inte utövat sina lockelser på den manliga
ungdomen.
I väntan på de definitiva siffrorna gällande hela landet har Svenska
befolkningsförbundet i Finland utarbetat en sammanställning av de
uppgifter, som förelågo i början av maj om befolkningsförhållandena i
en mängd svenska och tvåspråkiga kommuner. De publicerade uppgifterna avse nio städer och 66 landskommuner; till saken hör att
landskommunerna i Finland i allmänhet äro större än vad landskommunerna i Sverige voro före sammanslagningen. De nio städerna äro
tämligen små. För de tre största med svensk bosättning, nämligen
Helsingfors, Vasa och Åbo funnos ännu i början av maj 1951 inga
pålitliga uppgifter, men för de nio småstäderna redovisades en ökning
från 26 000 år 1940 till 35 000 år 1950 (avrundade tal). Procentuellt betyder detta dock en viss minskning av den svenska befolkningens andel
från 64,1 till 62,0 procent. Beträffande landsbygden var bilden mörkast
för landskapet Nyland ur svensk synpunkt. I de 18 statistiskt kartlagda landskommunerna hade den svenska befolkningen på tio år minskats från 63 000 till 61000, vilket innebär en procentuell nedgång från
73,9 procent till 63,0 procent. I Åboland hade den svenska befolkningen
i de sju färdigräknade kommunerna inte undergått några större förändringar- en svag ökning kunde konstateras från 12 974 till13 019-
men procentsiffran hade sjunkit från 75,9 till 73,3. I tretton åländska
kommuner var också det svenska invånareantalet tämligen konstant,
något över 16 800; procentsiffran hade från 96,3 år 1940 stigit till 97,4
år 1950. I 28 österbottniska kommuner hade svenskarnas antal gått ned
från 77 000 år 1940 till 75 000 tio år senare – den procentuella spegelbilden blir 91,8 år 1940 och 90,4 år 1950. Lägger man samman alla dessa
siffror blir resultatet att den svenska befolkningen i de socknar och
städer, för vilka uträkningen var klar i början av maj, ökats från
195 958 år 1940 till 200 350 år 1950.
Någon absolut minskning är det sålunda inte fråga om. Med ledning
av de siffror man allaredan har, kan man kalkylera med att den svenska befolkningen är större nu än någonsin tidigare. Att denna befolkning i en stad som Ekenäs på 10 år ökats med inemot l 000 personer och
i Hangö med 1600 personer är anmärkningsvärt nog. ökningen i J akobstad från 4150 personer till 8600 beror på en inkorporering och har
sin skugga i en motsvarande minskning i den angränsande landskommunen Pedersöre. En allmän sammanfattning av siffrorna ger vid
handen, att den svenska befolkningen har vuxit i 40 kommuner och
minskat i 35. Kraftigast har ökningen varit i den norra delen av svenska Österbotten, medan Nyland stått sig sämst. Sistnämnda förhållande beror på den tidigare antydda styckningen av landskapet och
på närheten till Helsingfors. Men det förtjänar dock ~nföras, att i en
sådan storsocken som Sibbo, vars gräns börjar blott 20 kilometer öster
om Helsingfors, sett sin svenska befolkning växa från 6500 är 1940 till
7 500 tio år senare. Sibbo är för övrigt en typisk bondsocken, .där såväl
folkdemokrater som socialdemokrater har ytterst litet att säga till
302
Dagens frågor
om. Håller man sig till den åboländska skärgården har man flera socknar, där den svenska befolkningen representerar 90 procent eller mera
av hela invånareantalet (Hitis 94 procent, Iniö 93 procent och Houtskär
98 procent).
Om den svenska befolkningens procentuella andel av Finlands hela
invånarantal minskats, så beror detta alltså inte på att denna befolkning i och för sig skulle ha krympt samman, utan helt enkelt på att
nativiteten är större på finskt håll än på svenskt. De lägsta födelsetalen i Finland uppvisar Åland, medan toppresultaten presteras av
Lappland. Det föds årligen sex gånger så många barn per l 000 invå-
nare i Lappland som på Åland. I allmänhet är de nordligaste och de
östligaste landsändarna ur nativitetssynpunkt de mest produktiva,
medan de svenska bygderna håller sig på en i detta avseende låg nivå;
Åboland har ungefär samma siffror som Åland.
Tillsvidare är det icke utrett, vilken roll emigrationen spelat för
Österbottens vidkommande. Anmärkningsvärt är, att den österbottniska pressen tagit ganska lätt på företeelsen och mest nöjt sig med att
anteckna fakta. Bedömare med vetenskapliga anspråk har gjort gällande, att den verkliga emigrationen är betydligt mindre än den skenbara, den som syns i statistiken över de uttagna passen. Resonemanget
är, att den största delen av dem, som beger sig till Sverige, återvänder
hem och att föga mer än 10 procent av resenärerna varaktigt stannar
utanför landets gränser. Den uppfattningen har emellertid blivit motsagd. Resenärerna återvända väl, har man medgivit, men det är blott
på kortare besök som efterföljs av en ny resa till Sverige i sällskap
med vänner och fränder. Det är främst trakterna söder om Vasa, som
äro rekryteringsområden för denna emigration, om vars orsaker och
drivkrafter man är tämligen ense, medan man är villrådig om vad
som kan göras i syfte att hejda utvandringen. I fråga om Åland och
Aboland, kan det sägas att debatten i Finland rör sig med i stort sett
samma synpunkter som föras fram, när man i Sverige diskuterar befolkningsförhållandena i exempelvis Roslagens och Stockholms skärgårdar.
Mare Lord Nelson var förvisso en klåpare, jämförd med några hitNostrum tills okända storheter i sjöstridskonstens hävder, som skildras
i en från ryska nyligen översatt och i tysk folkdemokratisk press nyligen recenserad bok Mare Nostrum. Ursprungligen utkom den på
ryska försvarsministeriets förlag i Moskva.
Författaren, E. G. Visjnevsky, gör nämligen veterligt, att de sjökrigare, som den ryska marinen dragit upp under sin 400-åriga historia,
alltid stått i spetsen på det sjömilitära gebitet. Jämfört med en
Nachimov, en Usjakov m. fl., voro Västeuropas legendariska sjöhjältar
inte mycket att hurra för.
De ryska sjöhjältarna stodo inte blott på toppen oland sjökrigets
strateger och taktiker, de uppges också ha skapat ett från allt västerländskt sjöpreusseri fritt, förebildligt, humanitärt och i ordets vid- 303
Dagens frågor
sträcktaste bemärkelse demokratiskt system för manskapets utbildning. Till den ändan nödgades de jämväl fresta en hård och bitter
kamp mot de »tsarkreatur», som S:t Petersburg sände dem på halsen.
Mare Nostrums första avsnitt behandlar den ryska marinens historia, som härledes från hedenhös. I varje falllär Ivan den förskräcklige – som var ett slags rysk motsvarighet till Gustav Vasa eller
kanske rättare Ingjald Illråde- ha umgåtts med planer att skapa en
rysk örlogsflotta för att skydda det nyvordna rikets handel i periferien.
Själva urfadern tycks emellertid, som i så mycket annat enligt modern
rysk historieskrivning, ha varit Peter den store. Dennes västeuropeiska resor – med åtföljande skeppsbyggeri hemma i Ryssland – äro ju
också historiskt väl kända.
Vad som emellertid först och främst förlänar Tsar Peter hedersplatsen i Vårt hav- som den svenska titeln skulle lyda- är hans ryska
flottas »fullständiga krossande av svenskarna vid sjöslaget i Finska
viken anno 1720». Ty denna ryska »överväldigande marina seger över
svenska flottan», som vi här i Sverige tydligen inte riktigt förstått
hela betydelsen av, »lyfte med ett enda tag upp ryska flottan på
ledande plats bland all världens örlogsnationer». Sedermera uppbar
nämnda flotta med all heder traditionerna från denna ärorika drabbning genom ett par århundraden.
Bokens andra avsnitt avser att skildra den ryska marinens och matrosens enorma betydelse för revolutionens framgångsrika genomförande: kryssaren Aurora – som lossade första skottet mot Vinterpalatset i Petersburg en vintrig novemberdag-får en dryg andel sig
tJllägnad. – I tredje avsnittet låter författaren en mängd av de moderna ryska författarnas skildringar av ryska matrosers och flottenheters insatser under andra världskriget passera revy i en ultrapatriotisk atmosfär, avsedd att framhäva det ryska fosterlandets storhet,
dess folks och dess flottas oövervinnerlighet.
Det är, som läsaren torde uppmärksammat, en i flera avseenden
märklig historieskrivning. Inte därför att den i superlativer haussar
»Moder Rysslands» ojämförliga storhet och allt ryskts överlägsenhet.
Den saken ha vi vid det här laget hunnit vänja oss vid på de allra
flesta områden. Mare Nostrum tilldrar sig främst intresse som exempel på hur intensivt och konsekvent den ryska statsledningen propagerar för sitt stora flottbyggnadsprogram, för popularisering av flottan
samt för massvärvning av manskap till alla de enheter som veterligen
äro under byggnad eller som ännu endast föreligga projekterade.
Att ryssarna föresatt sig att skapa en örlogsflotta, i stridskraft likvärdig med landets lantstridskrafter och luftflotta, har gång efter
annan högtidligen deklarerats av både Stalin själv och andra koryfeer
i Kreml. Vissa kända fakta bestyrka allvaret i uppsåtet: upprättandet
av ett särskilt marinministerium, den intensiva utvidgningen av bl. a.
östersjövarvens kapacitet, den stort upplagda populariseringspropagandan för flottan och flottistyrket i radio, press, film, litteratur etc.
dc. Moskva har även utåt – med adress inte minst till vårt eget
land – torgfört sina mindre gängse men icke förty högst bestämda
åsikter om marina angelägenheter, såsom t. ex. den omstridda tolv- 304
Dagens frågor
milasjögränsen, »juridiska begrundanden» av Östersjön som ett strandägarnas eget lilla innanhav osv.
Mare Nostrum är av stort intresse för Sverige i dess egenskap av
strandmakt vid Östersjön.
Natten mellan den 13 och 14 juni var det tio år sedan den första massdeportationen från Baltikum ägde rum, då tillsammans ungefär 40 000 litauer,
letter och ester deporterades i gods- och kreatursvagnar till tvångsarbetsläger
i Sibirien. För de balter, vilka lyckats fly till den fria världen, har denna dag
blivit en nationell sorgedag, vilken symboliserar allt det våld som den sovjetryska polismakten har begått mot dem. Denna dag höllos sorgegudstjänster och
sorgesammankomster i Stockholm, London, Paris, New York, Toronto, Sydney
och på många andra platser i den fria världen.
Tio års massdeporta- Natten mellan den 13 och 14 juni 1941 överrumptioner från Baltikum. lades tiotusentals balter alldeles oväntat under
sömnen. Sovjetmyndigheterna hade visserligen företagit arresteringar
redan under ett helt år, från ockupationens början i juni 1940, men att
de skulle företa en sådan massaktion kunde gemene man inte förutse.
Förberedelserna till hela denna aktion hade också försiggått med så-
dan hemlighetsfullhet, att ingenting därom hade sipprat ut.
Efteråt, när NKVD i stor brådska flydde för de tyska styrkorna,
upptäckte man i de kvarglömda dokumenten, att förberedelserna till
massdeportationen hade pågått i djupaste hemlighet sedan nära ett
halvt år. Redan i början av 1941 började NKVD registrera »det sovjetfientliga elementet». Föremål för denna hemliga registrering voro industrimän, grosshandlare, ägare av större fastigheter, storbönder, redare, adelsmän, personer som under självständigheten hade innehaft
ledande poster inom stats- eller kommunalförvaltningen, officerare och
underofficerare, poliser, personer vilka intogo en ledande ställning
inom skyddskåren eller i något av de politiska partierna, zionister, frimurare, aktiva medlemmar av ryska emigrantorganisationer, personer
som hade varit i tjänst vid utländska beskickningar, stadigvarande
representanter för utländska firmor, släktingar till personer som hade
flytt till utlandet, personer vilkas släktingar i utlandet propagerat mot
Sovjetunionen, närskylda till personer som hade blivit straffade under
sovjetregimen osv. Dokument, som bevisa att ovannämnda kategorier
av människor blevo hemligt registrerade, ha framlagts bl. a i februari
1950 för FN:s ekonomiska och sociala råd i Lake Success.
På grundval av ovannämnda namnregister sammansattes av fullt
pålitliga lokalombud för NKVD och kommunistiska partiet förteckningar över de personer, som skulle deporteras i första rummet, och
denna deportation verkställdes natten mellan 13 och 14 juni 1941.
Den 13 juni på kvällen kommenderades överallt i landet de aktiva
kommunisterna och ungkommunisterna till någon större lokal, dörrarna stängdes, huset omringades av beväpnade vakter från NKVD,
och inne i lokalen meddelades de närvarande, att en viktig politisk
aktion förestod, nämligen avlägsnaodet av de »fientliga» elementen.
På natten anlände lastbilar tillhörande NKVD, röda armen och andra
sovjetinstitutioner med beväpnade män, som inte heller i förväg visste,
305
Dagens frågor
varför de hade blivit utskickade. Av de hopsamlade styrkorna bildades
sedan grupper på tre till fem personer. Varje grupp försågs med en
på förhand uppgjord förteckning över människor, som gruppen i fråga
under natten skulle föra till en bestämd station, där det väntade godsoch boskapsvagnar försedda med järngaller. Aktionen började ungefär vid midnatt och måste vara slutförd tidigt på morgonen. Några
grupper kunde emellertid inte till bestämd tid slutföra sin uppgift, så
v.tt deporteringarna fortsatte, om än i mindre omfattning, även dagen
därpå. De deporterade fingo endast tillåtelse att ta med sig så mycket
kläder och matvaror som de själva orkade bära. På stationen skildes
familjemedlemmarna åt: männen placerades i en, kvinnor och barn i
en annan vagn. Därvid hände det ofta, att hustrun fick med sig mannens och mannen hustruns kläder. Nästa dag satte sig de fullproppade
tågen under starkt beväpnad bevakning i rörelse mot Ryssland, som
långsamtgående godståg. På fraktsedlarna stod som avsändare och
mottagare NKVD och i kolumnen för varuslag »människor 30 st. pr
vagn». Som man efteråt fått veta, voro tågen på väg i flera veckor,
innan de kommo till något nordryskt eller sibiriskt fångläger. Efter inlastningsstationen sågo män och hustrur aldrig mera varandra.
Det tysk-ryska kriget avbröt sådana massaktioner. NKVD måste
med stor brådska fly för den tyska armen. Men när denna 1944 drog sig
tillbaka från Baltikum och den andra sovjetryska ockupationen inleddes, började arresteringarna och massdeportationerna på nytt, fastän
nu i betydligt större omfattning än under den första ockupationen.
Enligt nu kända uppgifter ägde den största massdeportationen rum
den 23-28 mars 1949, då det tillsammans bortfördes ett vida större antal människor än åtta år tidigare under den första deportationen. Men
hitintills ha inte några trovärdiga uppgifter om hur stort antalet
deporterade den gången var kunnat tränga igenom järnridån. Efteråt
ha åtminstone några tiotal människor, som själva ha bevittnat denna
deportation, på olika vägar kunnat slippa igenom till den fria världen.
Ett av dessa ögonvittnen är den estniske matrosen Enno Kustin. I det
följande äro vi i tillfälle att i svensk översättning återge hans kyligt
sakliga vittnesmål, vilket han avgivit och med ed bekräftat på Förenta
staternas konsulat i Stockholm den 13 september 1950. Herr Kustin har
vänligen medgivit, att detta vittnesmål nu offentliggöres.
»Jag är född den 3 mars 1928 i Rägavere socken i landskapet Virumaa i Estland och är son till järnvägsmannen August Kustin. Jag
~lutade Tredje sjömansskolan i Tallinn i maj 1948, varefter jag tjänstgjorde som helbefaren matros på olika sovjetestniska handelsfartyg
på inre sjöfartsleder och i kustfart. Min sista anställning som sjöman
var på det till främmande hamn destinerade ångfartyget Tosno, från
vilket jag rymde den 31 mars 1950 i Västerås hamn.
Från december 1948 till slutet av mars 1949 bodde jag hos min far i
Vaekiila i Virumaa, därför att sjöfarten låg nere under denna tid. Min
far var banvakt 2 km från Vaekiila i riktning mot Narva. Eftersom
jag bodde hos min far nära järnvägen, hade jag ständigt tillfälle att
iakttaga tågens gång och var därför i stånd att på nära håll följa de
deportationer, som ägde rum under tiden den 23-28 mars 1949.
306
Dagens frågor
Den 19 mars började plötsligt stora lastbilar tillhörande Röda Armen
komma i långa rader från Ryssland. Det var amerikanska bilar av
märkena Studebaker och International och ryska ZIS-bilar. Omkr. 150
sådana passerade genom Vaekiila. Ingen kunde förstå, varför dessa
kommo tomma till Estland. Den22mars kommolånga tåg av tomma
godsvagnar från Ryssland. Varje sådant tåg hade 35–40 vagnar. Tolv
sådana tåg passerade Vaekiila med en halvtimmes mellanrum. Vagnsfönstren hade nyligen blivit försedda med galler. Denna omständighet
kom folk att frukta, att en deportation kanske var omedelbart förestående. Deporteringen började i själva verket tidigt på morgonen
nästa dag, den 23 mars. Grupper av 4 å 5 man från MVD och kustbevakningen åkte ut på landsbygden i lastbilar. I ett par sällsynta fall
använde de hästar i stället för bilar. De familjer som skulle deporteras
fördes till närmaste järnvägsstation, där godsvagnar från Ryssland
med förbommade fönster väntade på dem. Deporteringen gav det bestämda intrycket, att den genomfördes efter i förväg iordningställda
listor. Omkr. 35 deporterade personer placerades i varje vagn. Mellan
den 24 och 28 mars återvände de tolv tågen till Ryssland med sin last
av deporterade. Enligt min uppskattning bortfördes omkr. 15 000 personer från Estland i dessa tåg. Såsom jag erfor av andra, bortfördes ett
ännu större antal personer över en annan järnvägslinje förbi Petseri,
nämligen människor bosatta i södra och mellersta Estland. J ag kan
inte säga, hur mycket folk som inalles deporterades i mars 1949, men
man sade att det totala antalet deporterade hade varit omkr. 100 000.
I varje fall är det säkert, att ett mycket större antal människor bortfördes i mars 1949 än vid den första deportationen år 1941. Så vet jag
t. ex. med säkerhet, att 1941 endast en familj deporterades från RägaYere, medan antalet 1949 var 17. Av de 1949 deporterade kände jag personligen mjölnaren Kipper från Rägavere-Rahkla, som bortfördes tillsammans med sin hustru och en son i åldern 14-15 år. På Vaekiila
gård togs en gammal kvinna, vars make hade dött ett par dagar tidigare. När man kom för att hämta kvinnan, låg hennes man ämiu på
bår och kvinnan bad att få begrava honom först. Detta medgavs icke.
Också pastor Varik i Heliga Trefaldighetsförsamlingen i Rakvere deporterades samtidigt.
Senare hörde jag av sjömän, som jag kände, att från öarna tre fartyg
förde de deporterade till fastlandet: ’Läänemaa’ (från J aagurahu hamn
på Ösel), ’Sömeri’ (från Kärdia redd på Dagö) och ’Visjera’, ett ryska
flottan tillhörande hjälpfartyg (sannolikt också från Jaagurahu). Mina
bekanta var av den åsikten att från öarna hade deporterats tre- å fyratusen personer.
De som skulle deporteras fingo några timmar på <>ig att packa ner de
nödvändigaste ägodelarna. Patrullerna som hämtade dem rådde dem
att ta med yxor, sågar och vattenämbar. De deporterades husdjur fördes senare till närmaste sovchoz eller kolchoz, och deras övriga egendom överfördes till kommunens exekutivkommitte som sålde den. Men
iag hörde också talas om att somliga kommittemedlemmar helt enkelt
lade sig till med saker och ting.
Folk som råkade vara tillstädes, när patrullerna som genomförde
307
Dagens frågor
deportationen kommo för att hämta en familj, berättade senare, att det
inte hade lästs upp någon av en domstol avkunnad dom för de deporterade; de fingo rätt och slätt order att göra sig i ordning och komma
iväg. Somliga berättade att de deporterade under vägen hade fått lov
att underteckna en förklaring, att de reste frivilligt till Sibirien för
att bosätta sig där. Några månader senare kommo några brev till Estland från de deporterade, utvisande att brevskrivarna hade satts i
arbete i Sibirien i kolchozer, sovchozer eller skogsarbetsläger i Krasnojarskområdet. Sådana brev kommo bara från mycket få. Ingenting
dunstade ut vad beträffar de andras destinationsorter.
Majoriteten av deporterade år 1949 kom från landsbygden, och det
troddes allmänt att avsikten med deportationen var att skrämma folket
till att ansluta sig till kolchozerna. Det var huvudsakligen ägarna till
större gårdar som blev deporterade, likaså hustrurna till dem som
hade deporterats 1941 såväl som personer, vilkas söner hade mobiliserats av tyskarna och som hade försvunnit. Bland de senare befunno sig
många fattiga och enkla jordbruksarbetare. Deportationen satte synnerligen stor skräck i folk, och som jag erfor gjorde många inte längre
motstånd mot kollektiviseringen.
Vid sidan av massdeportationerna ha hela tiden individuella arresteringar ägt rum. Sådana förekommo talrikast år 1945 i början av den
andra sovjetockupationen. Så vitt man vet är antalet arresterade lika
stort som antalet deporterade. Personer som ha tillhört skyddskåren
eller deltagit i frihetskriget 1918-20, poliser och förutvarande kommunaltjänstemän ha alla blivit häktade. 1945 häktades två av mina personliga bekanta, husägaren Edgar Saarman och bonden Edgar Liima,
bägge från Viru-Kabala. De hade tillhört skyddskåren. Om bägge
fick man sedermera veta, att de hade dött under den första vintern i
ett tvångsarbetsläger. Efter makens häktning flyttade Liimas hustru
med sitt lilla barn, som föddes först sedan fadern blivit arresterad,
till Jöhvi och tog arbete i ett mejeri, men under massdeportationen år
1949 bortfördes också denna kvinna och hennes barn.
Häktningarna gälla alltid enstaka personer, det är bara under massdeportationerna som hela familjer bli tagna. Först föras de arresterade till ett fängelse i Tallinn, där de få avvakta sin dom. I regel lyder denna på minst 10 års tvångsarbete. När man har fått ihop så
))långa fångar att de fylla 6 å 7 godsvagnar, föras de i väg till Ryssland. Vanligtvis utgöra dessa inte ett särskilt tågsätt utan de sex-sju
godsvagnarna i fråga kopplas till något godståg. Med ett sådant tåg
följer då en mycket stark bevakning, vanligen mycket starkare än den
bevakning som åtföljer ett tåg med deporterade. Tåget belyses av
strålkastare både på sidorna och på vagnstaken, och under sista vaglien är ett taggtrådsnät anbragt för att fånga dem som eventuellt försöka fly genom att bryta upp vagnsgolvet och hoppa ned på spåret.
J ag har sett ett ansenligt antal sådana tåg passera både Vaekiila och
Kabala på väg mot Ryssland, ty tills på hösten 1948 var min far banvakt vid Kabala och hade sedan samma tjänst vid Vaekiila. På båda
ställena bodde han inte mer än 10 meter från banan. Sommaren 1945
såg min far vid Kabala med egna ögon, hur hans bror Julius Kustin
308
d
Dagens frågor
fördes till Ryssland på ett sådant tåg. Min farbror Julius hade varit
förman vid Kiviöli oljeskiffergruvor och hade, som hans hustru sedermera fick veta, dömts till 25 års tvångsarbete, antagligen på grund av
någon angivelse. Senare fick hans hustru också veta, att han hade
sänts till Norilsk, en stad i vildmarken vid nedre J enissej. När ett
sådant tåg en gång sommaren 1949 hade passerat Vaekiila, fann järnvägsmännen en tändsticksask på banvallen, som innehöll en av någon
militärdomstol avkunnad dom, lydande på 25 års tvångsarbete, över
en av våra bekanta, järnvägsarbetaren Alexander Raik. Raik hade bott
i ett hus, som järnvägen ägde, mellan Vaekiila och Kabala stationer.
Han hade blivit dekorerad med Estniska frihetskorset för tapperhet i
frihetskriget och hade förr varit med i skyddskåren. Han efterlämnade
hustru och åtta barn.
I de deporterade esternas ställe har det kommit eller placerats ryssar.
När jag t. ex. var i Tallinn sista gången, den 16 december 1949, kunde
man höra mera ryska än estniska talas på gatorna där. 1947 var det
ungefär lika många ryssar som ester i Kiviöli-gruvan, där jag då för
tiden arbetade. Jag hörde att i Kohtla-Järve, en annan gruva, ryssarna
redan då voro i majoritet. Både i Kiviöli-gruvan och i Estniska statssjöfartsbolaget voro alla mina högre överordnade ryssar; esterna innehade bara lägre befattningar i administrationen; de skötte arbeten
8om krävde direkt beröring med arbetarna.
Vid avgivandet av denna edliga förklaring har jag inte överdrivit
någon detalj och har avsiktligt utelämnat fakta och beskrivningar
rörande enligt min åsikt exceptionellt hemska fall.
Enno K ustin.»
309
Stockholm juni 1951.
En förbisedd »Gallup- Bland det lilla fåtal stater p!\ jorden, som ännu
undersökning». inte har tagit bestämd anknytning till ettdera
av världsblocken öst och Väst, intar vårt land en uppmärksammad
plats. Sveriges officiellt fastslagna alliansfria politik demonstreras så
snart tillfälle erbjuder sig, i F:&-omröstningarna i samhand med det
kommunistiska Kinas uppträdande i Korea-konflikten, i strasbourgparlamentets motsvarande resolution mot kommunistisk aggression i
Europa, i negativism i fråga om förberedelser för en militär samverkan i Norden i händelse av krig och, varför inte, i regeringens opåkallade underlåtenhet att för vårriksdagen framlägga proposition i anslutning till armechefens utredning om en svensk FN-bataljon- som
naturlig följd av vårt ställningstagande till Achesonplanen i FN:s
generalförsamling i höstas. Ett mera egenartat utslag av denna doktrinära inställning till alliansfriheten är visserligen den socialdemokratiska majoritetens ställningstagande till förslagen om mera positiva
kompromisslösningar i försvarsfrågan. Vad än alliansfriheten kan
innebära för vår del, så borde väl så mycket stå klart som att den krä-
ver högsta effektivitet i våra försvarsförberedelser. Men – som så
ofta – man tar för säkerhets skull med båda händer på båda hållen!
Det officiellt ständigt åberopade motivet för vår alliansfria politik
– i alla dess uttrycksformer – är att den företräder folkmajoritetens
mening. »Det svenska folket motsätter sig bestämt alla utrikespolitiska
äventyr.» »Så länge det finns någon möjlighet för oss att förbli neutrala och utanför en stormaktskonflikt, så är det vår skyldighet att
undvika alla politiska åtaganden, som kunna öka våra risker att bli
indragna.» Upplysningsverksamheten kring dessa spörsmål har i stort
sett och med få undantag varit lika grund som ensidig. Och den officiella skönmålningen av våra försvarsförberedelser på olika områden
och av våra risker vid en storkonflikt har underlättat för allmänheten
att komma fram till den önskade slutledningen: det är bäst som det är.
Denna slutledning och dess innebörd skall nu inte diskuteras här. Avsikten är i stället att dra fram ett tämligen förbisett bevis för att den för
den alliansfria politiken grundläggande föreställningen om våra betydande möjligheter att få stå utanför ett nytt storkrig inte är fullt
så allmänt omfattad som man på sina håll gärna vill göra gällande.
Försvarets personalbehandlingsutredning anordnade den 11 oktober
1950 en omfattande attityd- och opinionsundersökning bland såväl befäl
som manskap inom armen. Den syftade till att utröna personalens
inställning till en rad frågor, bl. a. vissa allmänna försvars- och utrikesproblem. Undersökningen omfattade 4 300 personer vid delar av
repetitionsövningsförband från tio olika regementen ur olika trupp- 299
Dagens frågor
slag samt 700 personer från rekrytkompanier inom tre regementen.
Deltagande var obligatoriskt för all personal, fr. o. m. kapten t. o. m.
meniga, vid berörda förband. Anordningarna voro sådana, full anonymitet osv., att ingen anledning torde ha förelegat att ej lämna uppriktiga svar. Deltagarsiffrorna fördela sig på
419 befäl vid repetitionsförband,
76 befäl vid rekrytförband,
3 858 manskap vid repetitionsförband och
619 manskap vid rekrytförband.
Den första frågan av intresse här lydde: Vad anser Ni om förhållandena ute i världen~
Befäl Manskap
rep. rekryt rep. rekryt
Risk för nytt världskrig inom kort ………… 15,7 17,1 12,7 18,1
Risk för nytt världskrig inom några år …….. 72,7 75,0 47,0 51,2
Ingen risk för nytt världskrig ……………. 5,0 3,9 11,5 9,9
Ingen åsikt + Ej uppgift ………………… 6,7 3,9 28,8 20,8
Summa~~ 100 100 100 100
Av befälet – och däri ingår alltså både aktivt befäl, reservbefäl och
värnpliktigt befäl, har omkring 90 °/o och av manskapet drygt 60 °/o
svarat, att de anse att det föreligger risk för nytt världskrig inom kort
eller inom några år. Endast 10 Ofo av manskapet tror ej på denna risk.
Den andra frågan, den i detta sammanhang mest intressanta, var
formulerad så: Vad tror Ni om Sveriges möjligheter att hålla sig utanför ett eventuellt nytt världskrig~
Befäl Manskap
rep. rekryt rep. rekryt
Mycket stora ………………………….. 0,7 o 5,1 3,2
Ganska stora ………………………….. 13,6 14,5 24,2 19,4
Ganska små …………………………… 48,0 34,2 35,9 40,5
Mycket små …………………………… 27,6 43,4 13,7 20,1
Inga alls …………………. ·· .. ·········· 7,7 6,6 3,6 5,3
Ingen åsikt+ Ej uppgift ………………… 2,4 1,3 17,5 11,5
Summa 0/
100 100 100 100/0
Sveriges möjligheter att hålla sig utanför ett eventuellt nytt världskrig bedömdes alltså (i oktober 1950) på det hela taget pessimistiskt.
Knappt 15 Ofo av befålet och 25-30 av manskapet anse utsikterna vara
mycket stora eller ganska stora. De negativa graderna dominera.
Det finns anledning att anta, att världslägets allmänna utveckling
sedan dess skulle vid en motsvarande undersökning i dag ytterligare
påverka siffrorna i negativ riktning, dvs. till en ännu allvarligare bedömning av riskerna i vårt nuvarande läge. Sedda mot bakgrunden av
de vanliga föreställningarna om vårt folks inställning till dessa frågor
måste denna undersöknings siffror anses uppseendeväckande. Eftersom de trots allt gälla för en tämligen begränsad grupp, borde det vara
av stort intresse att söka utröna i vilken grad de äro representativa för
300
Dagens frågor
hela vårt folk. En sådan undersökning på bredare bas skulle väl vara
tämligen lätt att ordna, ev. genom Svenska Gallupinstitutet.
Ett par slutsatser må dragas ur det här framlagda siffermaterialet.
Den ena är, att en realistisk och saklig upplysningsverksamhet om vårt
läge, våra risker och våra försvarsmöjligheter säkerligen skulle fylla
ett av folkflertalet känt, allvarligt behov. Denna tidskrift har tidigare
i olika sammanhang framfört krav av denna innebörd. Ur denna synpunkt noteras med tillfredsställelse den snabbhet, varmed utredningen
om psykologisk krigföring lagt fram sitt första förslag. Den däri
föreslagna upplysningscentralen -eller något motsvarande organ –
skulle på detta område ha betydelsefulla arbetsuppgifter nu.
Den andra slutsatsen är, att stora delar av vårt folk bedöma vårt
läge avgjort mera pessimistiskt, än vad deras nuvarande politiska ledning i ord och handling ger uttryck för. Det borde därför inte vara
svårt att skapa den samlande enighet kring behovet av starkast möjliga försvar, som tidsläget fordrar.
Den finlandssvenska I slutet av fjolåret och i början av innevarande år
befolkningsfrägan. yttrade man i den finlandssvenska pressen farhå-
gor för resultatet av den folkräkning, som skedde vid årsskiftet. Skulle
siffrorna ge vid handen, att svenskarna i Finland blivit färre än vad
som konstaterades för 10 år sedan~ Man visste ju att betydelsefulla
förändringar inträffat på det svenska bosättningsområdet sedan år
1944. Ett par socknar i mellersta Nyland, så gott som enspråkigt svenska, hade införlivats med det område, som »utarrenderats» till Ryssland, vilket i praktiken innebar att arrendeområdena gjorts folktomma. Socknen Degerby, enspråkigt svensk, med 1500 invånare
fanns inte längre, Kyrkslätt hade till största delen försvunnit och detsamma gällde en del av Sjundeå-alla urgamla svenska bygder. Var
funnos invånarna i dessa kommuner~ Hade de bosatt sig i Helsingfors,
på den nyländska landsbygden, i finska trakter eller i andra delar av
det svenska Finland’ Man visste vidare, att en del av de mer än
400 000 karelarna placerats inom det svenska området, låt vara att lagen om snabbkolonisationen tack vare den nuvarande presidenten,
J. K. Paasikivi, fått en sådan principiell utformning, att nämnda kolonisation inte avsevärt skulle få förändra de svenska bygdernas karaktär. Vad man ytterligare kände till var att det pågått en livlig emigration från delar av det svenska Finland, främst från Österbotten och
Åland, till Sverige; i rikssvenska tidningar hade man läst skildringar
om, huru vissa stora byar i Österbotten låg nästan helt öde till följd
av utvandringen.
Om emigrationens orsaker hade man också fört en rätt livlig debatt.
Några motiv amlllgos vara klarlagda: de svenska bygdernas bristande
möjligheter att sysselsätta den befolkning, som redan fanns där, den
synnerligt långt drivna hemmansklyvningen i Österbotten, samma
bygders små förutsättningar för industriell verksamhet, vantrivseln
med de karga villkor som Finland kunde erbjuda i jämförelse med
21- 313445 Svensk Tidskrift 1951 301
Dagens frdgor
exempelvis Sverige och den allmänna rörlighet, som städse utmärkt
finlandssvenskarna och gjort deras landskap till typiska emigrationsbygder i den mån sjöfarten inte utövat sina lockelser på den manliga
ungdomen.
I väntan på de definitiva siffrorna gällande hela landet har Svenska
befolkningsförbundet i Finland utarbetat en sammanställning av de
uppgifter, som förelågo i början av maj om befolkningsförhållandena i
en mängd svenska och tvåspråkiga kommuner. De publicerade uppgifterna avse nio städer och 66 landskommuner; till saken hör att
landskommunerna i Finland i allmänhet äro större än vad landskommunerna i Sverige voro före sammanslagningen. De nio städerna äro
tämligen små. För de tre största med svensk bosättning, nämligen
Helsingfors, Vasa och Åbo funnos ännu i början av maj 1951 inga
pålitliga uppgifter, men för de nio småstäderna redovisades en ökning
från 26 000 år 1940 till 35 000 år 1950 (avrundade tal). Procentuellt betyder detta dock en viss minskning av den svenska befolkningens andel
från 64,1 till 62,0 procent. Beträffande landsbygden var bilden mörkast
för landskapet Nyland ur svensk synpunkt. I de 18 statistiskt kartlagda landskommunerna hade den svenska befolkningen på tio år minskats från 63 000 till 61000, vilket innebär en procentuell nedgång från
73,9 procent till 63,0 procent. I Åboland hade den svenska befolkningen
i de sju färdigräknade kommunerna inte undergått några större förändringar- en svag ökning kunde konstateras från 12 974 till13 019-
men procentsiffran hade sjunkit från 75,9 till 73,3. I tretton åländska
kommuner var också det svenska invånareantalet tämligen konstant,
något över 16 800; procentsiffran hade från 96,3 år 1940 stigit till 97,4
år 1950. I 28 österbottniska kommuner hade svenskarnas antal gått ned
från 77 000 år 1940 till 75 000 tio år senare – den procentuella spegelbilden blir 91,8 år 1940 och 90,4 år 1950. Lägger man samman alla dessa
siffror blir resultatet att den svenska befolkningen i de socknar och
städer, för vilka uträkningen var klar i början av maj, ökats från
195 958 år 1940 till 200 350 år 1950.
Någon absolut minskning är det sålunda inte fråga om. Med ledning
av de siffror man allaredan har, kan man kalkylera med att den svenska befolkningen är större nu än någonsin tidigare. Att denna befolkning i en stad som Ekenäs på 10 år ökats med inemot l 000 personer och
i Hangö med 1600 personer är anmärkningsvärt nog. ökningen i J akobstad från 4150 personer till 8600 beror på en inkorporering och har
sin skugga i en motsvarande minskning i den angränsande landskommunen Pedersöre. En allmän sammanfattning av siffrorna ger vid
handen, att den svenska befolkningen har vuxit i 40 kommuner och
minskat i 35. Kraftigast har ökningen varit i den norra delen av svenska Österbotten, medan Nyland stått sig sämst. Sistnämnda förhållande beror på den tidigare antydda styckningen av landskapet och
på närheten till Helsingfors. Men det förtjänar dock ~nföras, att i en
sådan storsocken som Sibbo, vars gräns börjar blott 20 kilometer öster
om Helsingfors, sett sin svenska befolkning växa från 6500 är 1940 till
7 500 tio år senare. Sibbo är för övrigt en typisk bondsocken, .där såväl
folkdemokrater som socialdemokrater har ytterst litet att säga till
302
Dagens frågor
om. Håller man sig till den åboländska skärgården har man flera socknar, där den svenska befolkningen representerar 90 procent eller mera
av hela invånareantalet (Hitis 94 procent, Iniö 93 procent och Houtskär
98 procent).
Om den svenska befolkningens procentuella andel av Finlands hela
invånarantal minskats, så beror detta alltså inte på att denna befolkning i och för sig skulle ha krympt samman, utan helt enkelt på att
nativiteten är större på finskt håll än på svenskt. De lägsta födelsetalen i Finland uppvisar Åland, medan toppresultaten presteras av
Lappland. Det föds årligen sex gånger så många barn per l 000 invå-
nare i Lappland som på Åland. I allmänhet är de nordligaste och de
östligaste landsändarna ur nativitetssynpunkt de mest produktiva,
medan de svenska bygderna håller sig på en i detta avseende låg nivå;
Åboland har ungefär samma siffror som Åland.
Tillsvidare är det icke utrett, vilken roll emigrationen spelat för
Österbottens vidkommande. Anmärkningsvärt är, att den österbottniska pressen tagit ganska lätt på företeelsen och mest nöjt sig med att
anteckna fakta. Bedömare med vetenskapliga anspråk har gjort gällande, att den verkliga emigrationen är betydligt mindre än den skenbara, den som syns i statistiken över de uttagna passen. Resonemanget
är, att den största delen av dem, som beger sig till Sverige, återvänder
hem och att föga mer än 10 procent av resenärerna varaktigt stannar
utanför landets gränser. Den uppfattningen har emellertid blivit motsagd. Resenärerna återvända väl, har man medgivit, men det är blott
på kortare besök som efterföljs av en ny resa till Sverige i sällskap
med vänner och fränder. Det är främst trakterna söder om Vasa, som
äro rekryteringsområden för denna emigration, om vars orsaker och
drivkrafter man är tämligen ense, medan man är villrådig om vad
som kan göras i syfte att hejda utvandringen. I fråga om Åland och
Aboland, kan det sägas att debatten i Finland rör sig med i stort sett
samma synpunkter som föras fram, när man i Sverige diskuterar befolkningsförhållandena i exempelvis Roslagens och Stockholms skärgårdar.
Mare Lord Nelson var förvisso en klåpare, jämförd med några hitNostrum tills okända storheter i sjöstridskonstens hävder, som skildras
i en från ryska nyligen översatt och i tysk folkdemokratisk press nyligen recenserad bok Mare Nostrum. Ursprungligen utkom den på
ryska försvarsministeriets förlag i Moskva.
Författaren, E. G. Visjnevsky, gör nämligen veterligt, att de sjökrigare, som den ryska marinen dragit upp under sin 400-åriga historia,
alltid stått i spetsen på det sjömilitära gebitet. Jämfört med en
Nachimov, en Usjakov m. fl., voro Västeuropas legendariska sjöhjältar
inte mycket att hurra för.
De ryska sjöhjältarna stodo inte blott på toppen oland sjökrigets
strateger och taktiker, de uppges också ha skapat ett från allt västerländskt sjöpreusseri fritt, förebildligt, humanitärt och i ordets vid- 303
Dagens frågor
sträcktaste bemärkelse demokratiskt system för manskapets utbildning. Till den ändan nödgades de jämväl fresta en hård och bitter
kamp mot de »tsarkreatur», som S:t Petersburg sände dem på halsen.
Mare Nostrums första avsnitt behandlar den ryska marinens historia, som härledes från hedenhös. I varje falllär Ivan den förskräcklige – som var ett slags rysk motsvarighet till Gustav Vasa eller
kanske rättare Ingjald Illråde- ha umgåtts med planer att skapa en
rysk örlogsflotta för att skydda det nyvordna rikets handel i periferien.
Själva urfadern tycks emellertid, som i så mycket annat enligt modern
rysk historieskrivning, ha varit Peter den store. Dennes västeuropeiska resor – med åtföljande skeppsbyggeri hemma i Ryssland – äro ju
också historiskt väl kända.
Vad som emellertid först och främst förlänar Tsar Peter hedersplatsen i Vårt hav- som den svenska titeln skulle lyda- är hans ryska
flottas »fullständiga krossande av svenskarna vid sjöslaget i Finska
viken anno 1720». Ty denna ryska »överväldigande marina seger över
svenska flottan», som vi här i Sverige tydligen inte riktigt förstått
hela betydelsen av, »lyfte med ett enda tag upp ryska flottan på
ledande plats bland all världens örlogsnationer». Sedermera uppbar
nämnda flotta med all heder traditionerna från denna ärorika drabbning genom ett par århundraden.
Bokens andra avsnitt avser att skildra den ryska marinens och matrosens enorma betydelse för revolutionens framgångsrika genomförande: kryssaren Aurora – som lossade första skottet mot Vinterpalatset i Petersburg en vintrig novemberdag-får en dryg andel sig
tJllägnad. – I tredje avsnittet låter författaren en mängd av de moderna ryska författarnas skildringar av ryska matrosers och flottenheters insatser under andra världskriget passera revy i en ultrapatriotisk atmosfär, avsedd att framhäva det ryska fosterlandets storhet,
dess folks och dess flottas oövervinnerlighet.
Det är, som läsaren torde uppmärksammat, en i flera avseenden
märklig historieskrivning. Inte därför att den i superlativer haussar
»Moder Rysslands» ojämförliga storhet och allt ryskts överlägsenhet.
Den saken ha vi vid det här laget hunnit vänja oss vid på de allra
flesta områden. Mare Nostrum tilldrar sig främst intresse som exempel på hur intensivt och konsekvent den ryska statsledningen propagerar för sitt stora flottbyggnadsprogram, för popularisering av flottan
samt för massvärvning av manskap till alla de enheter som veterligen
äro under byggnad eller som ännu endast föreligga projekterade.
Att ryssarna föresatt sig att skapa en örlogsflotta, i stridskraft likvärdig med landets lantstridskrafter och luftflotta, har gång efter
annan högtidligen deklarerats av både Stalin själv och andra koryfeer
i Kreml. Vissa kända fakta bestyrka allvaret i uppsåtet: upprättandet
av ett särskilt marinministerium, den intensiva utvidgningen av bl. a.
östersjövarvens kapacitet, den stort upplagda populariseringspropagandan för flottan och flottistyrket i radio, press, film, litteratur etc.
dc. Moskva har även utåt – med adress inte minst till vårt eget
land – torgfört sina mindre gängse men icke förty högst bestämda
åsikter om marina angelägenheter, såsom t. ex. den omstridda tolv- 304
Dagens frågor
milasjögränsen, »juridiska begrundanden» av Östersjön som ett strandägarnas eget lilla innanhav osv.
Mare Nostrum är av stort intresse för Sverige i dess egenskap av
strandmakt vid Östersjön.
Natten mellan den 13 och 14 juni var det tio år sedan den första massdeportationen från Baltikum ägde rum, då tillsammans ungefär 40 000 litauer,
letter och ester deporterades i gods- och kreatursvagnar till tvångsarbetsläger
i Sibirien. För de balter, vilka lyckats fly till den fria världen, har denna dag
blivit en nationell sorgedag, vilken symboliserar allt det våld som den sovjetryska polismakten har begått mot dem. Denna dag höllos sorgegudstjänster och
sorgesammankomster i Stockholm, London, Paris, New York, Toronto, Sydney
och på många andra platser i den fria världen.
Tio års massdeporta- Natten mellan den 13 och 14 juni 1941 överrumptioner från Baltikum. lades tiotusentals balter alldeles oväntat under
sömnen. Sovjetmyndigheterna hade visserligen företagit arresteringar
redan under ett helt år, från ockupationens början i juni 1940, men att
de skulle företa en sådan massaktion kunde gemene man inte förutse.
Förberedelserna till hela denna aktion hade också försiggått med så-
dan hemlighetsfullhet, att ingenting därom hade sipprat ut.
Efteråt, när NKVD i stor brådska flydde för de tyska styrkorna,
upptäckte man i de kvarglömda dokumenten, att förberedelserna till
massdeportationen hade pågått i djupaste hemlighet sedan nära ett
halvt år. Redan i början av 1941 började NKVD registrera »det sovjetfientliga elementet». Föremål för denna hemliga registrering voro industrimän, grosshandlare, ägare av större fastigheter, storbönder, redare, adelsmän, personer som under självständigheten hade innehaft
ledande poster inom stats- eller kommunalförvaltningen, officerare och
underofficerare, poliser, personer vilka intogo en ledande ställning
inom skyddskåren eller i något av de politiska partierna, zionister, frimurare, aktiva medlemmar av ryska emigrantorganisationer, personer
som hade varit i tjänst vid utländska beskickningar, stadigvarande
representanter för utländska firmor, släktingar till personer som hade
flytt till utlandet, personer vilkas släktingar i utlandet propagerat mot
Sovjetunionen, närskylda till personer som hade blivit straffade under
sovjetregimen osv. Dokument, som bevisa att ovannämnda kategorier
av människor blevo hemligt registrerade, ha framlagts bl. a i februari
1950 för FN:s ekonomiska och sociala råd i Lake Success.
På grundval av ovannämnda namnregister sammansattes av fullt
pålitliga lokalombud för NKVD och kommunistiska partiet förteckningar över de personer, som skulle deporteras i första rummet, och
denna deportation verkställdes natten mellan 13 och 14 juni 1941.
Den 13 juni på kvällen kommenderades överallt i landet de aktiva
kommunisterna och ungkommunisterna till någon större lokal, dörrarna stängdes, huset omringades av beväpnade vakter från NKVD,
och inne i lokalen meddelades de närvarande, att en viktig politisk
aktion förestod, nämligen avlägsnaodet av de »fientliga» elementen.
På natten anlände lastbilar tillhörande NKVD, röda armen och andra
sovjetinstitutioner med beväpnade män, som inte heller i förväg visste,
305
Dagens frågor
varför de hade blivit utskickade. Av de hopsamlade styrkorna bildades
sedan grupper på tre till fem personer. Varje grupp försågs med en
på förhand uppgjord förteckning över människor, som gruppen i fråga
under natten skulle föra till en bestämd station, där det väntade godsoch boskapsvagnar försedda med järngaller. Aktionen började ungefär vid midnatt och måste vara slutförd tidigt på morgonen. Några
grupper kunde emellertid inte till bestämd tid slutföra sin uppgift, så
v.tt deporteringarna fortsatte, om än i mindre omfattning, även dagen
därpå. De deporterade fingo endast tillåtelse att ta med sig så mycket
kläder och matvaror som de själva orkade bära. På stationen skildes
familjemedlemmarna åt: männen placerades i en, kvinnor och barn i
en annan vagn. Därvid hände det ofta, att hustrun fick med sig mannens och mannen hustruns kläder. Nästa dag satte sig de fullproppade
tågen under starkt beväpnad bevakning i rörelse mot Ryssland, som
långsamtgående godståg. På fraktsedlarna stod som avsändare och
mottagare NKVD och i kolumnen för varuslag »människor 30 st. pr
vagn». Som man efteråt fått veta, voro tågen på väg i flera veckor,
innan de kommo till något nordryskt eller sibiriskt fångläger. Efter inlastningsstationen sågo män och hustrur aldrig mera varandra.
Det tysk-ryska kriget avbröt sådana massaktioner. NKVD måste
med stor brådska fly för den tyska armen. Men när denna 1944 drog sig
tillbaka från Baltikum och den andra sovjetryska ockupationen inleddes, började arresteringarna och massdeportationerna på nytt, fastän
nu i betydligt större omfattning än under den första ockupationen.
Enligt nu kända uppgifter ägde den största massdeportationen rum
den 23-28 mars 1949, då det tillsammans bortfördes ett vida större antal människor än åtta år tidigare under den första deportationen. Men
hitintills ha inte några trovärdiga uppgifter om hur stort antalet
deporterade den gången var kunnat tränga igenom järnridån. Efteråt
ha åtminstone några tiotal människor, som själva ha bevittnat denna
deportation, på olika vägar kunnat slippa igenom till den fria världen.
Ett av dessa ögonvittnen är den estniske matrosen Enno Kustin. I det
följande äro vi i tillfälle att i svensk översättning återge hans kyligt
sakliga vittnesmål, vilket han avgivit och med ed bekräftat på Förenta
staternas konsulat i Stockholm den 13 september 1950. Herr Kustin har
vänligen medgivit, att detta vittnesmål nu offentliggöres.
»Jag är född den 3 mars 1928 i Rägavere socken i landskapet Virumaa i Estland och är son till järnvägsmannen August Kustin. Jag
~lutade Tredje sjömansskolan i Tallinn i maj 1948, varefter jag tjänstgjorde som helbefaren matros på olika sovjetestniska handelsfartyg
på inre sjöfartsleder och i kustfart. Min sista anställning som sjöman
var på det till främmande hamn destinerade ångfartyget Tosno, från
vilket jag rymde den 31 mars 1950 i Västerås hamn.
Från december 1948 till slutet av mars 1949 bodde jag hos min far i
Vaekiila i Virumaa, därför att sjöfarten låg nere under denna tid. Min
far var banvakt 2 km från Vaekiila i riktning mot Narva. Eftersom
jag bodde hos min far nära järnvägen, hade jag ständigt tillfälle att
iakttaga tågens gång och var därför i stånd att på nära håll följa de
deportationer, som ägde rum under tiden den 23-28 mars 1949.
306
Dagens frågor
Den 19 mars började plötsligt stora lastbilar tillhörande Röda Armen
komma i långa rader från Ryssland. Det var amerikanska bilar av
märkena Studebaker och International och ryska ZIS-bilar. Omkr. 150
sådana passerade genom Vaekiila. Ingen kunde förstå, varför dessa
kommo tomma till Estland. Den22mars kommolånga tåg av tomma
godsvagnar från Ryssland. Varje sådant tåg hade 35–40 vagnar. Tolv
sådana tåg passerade Vaekiila med en halvtimmes mellanrum. Vagnsfönstren hade nyligen blivit försedda med galler. Denna omständighet
kom folk att frukta, att en deportation kanske var omedelbart förestående. Deporteringen började i själva verket tidigt på morgonen
nästa dag, den 23 mars. Grupper av 4 å 5 man från MVD och kustbevakningen åkte ut på landsbygden i lastbilar. I ett par sällsynta fall
använde de hästar i stället för bilar. De familjer som skulle deporteras
fördes till närmaste järnvägsstation, där godsvagnar från Ryssland
med förbommade fönster väntade på dem. Deporteringen gav det bestämda intrycket, att den genomfördes efter i förväg iordningställda
listor. Omkr. 35 deporterade personer placerades i varje vagn. Mellan
den 24 och 28 mars återvände de tolv tågen till Ryssland med sin last
av deporterade. Enligt min uppskattning bortfördes omkr. 15 000 personer från Estland i dessa tåg. Såsom jag erfor av andra, bortfördes ett
ännu större antal personer över en annan järnvägslinje förbi Petseri,
nämligen människor bosatta i södra och mellersta Estland. J ag kan
inte säga, hur mycket folk som inalles deporterades i mars 1949, men
man sade att det totala antalet deporterade hade varit omkr. 100 000.
I varje fall är det säkert, att ett mycket större antal människor bortfördes i mars 1949 än vid den första deportationen år 1941. Så vet jag
t. ex. med säkerhet, att 1941 endast en familj deporterades från RägaYere, medan antalet 1949 var 17. Av de 1949 deporterade kände jag personligen mjölnaren Kipper från Rägavere-Rahkla, som bortfördes tillsammans med sin hustru och en son i åldern 14-15 år. På Vaekiila
gård togs en gammal kvinna, vars make hade dött ett par dagar tidigare. När man kom för att hämta kvinnan, låg hennes man ämiu på
bår och kvinnan bad att få begrava honom först. Detta medgavs icke.
Också pastor Varik i Heliga Trefaldighetsförsamlingen i Rakvere deporterades samtidigt.
Senare hörde jag av sjömän, som jag kände, att från öarna tre fartyg
förde de deporterade till fastlandet: ’Läänemaa’ (från J aagurahu hamn
på Ösel), ’Sömeri’ (från Kärdia redd på Dagö) och ’Visjera’, ett ryska
flottan tillhörande hjälpfartyg (sannolikt också från Jaagurahu). Mina
bekanta var av den åsikten att från öarna hade deporterats tre- å fyratusen personer.
De som skulle deporteras fingo några timmar på <>ig att packa ner de
nödvändigaste ägodelarna. Patrullerna som hämtade dem rådde dem
att ta med yxor, sågar och vattenämbar. De deporterades husdjur fördes senare till närmaste sovchoz eller kolchoz, och deras övriga egendom överfördes till kommunens exekutivkommitte som sålde den. Men
iag hörde också talas om att somliga kommittemedlemmar helt enkelt
lade sig till med saker och ting.
Folk som råkade vara tillstädes, när patrullerna som genomförde
307
Dagens frågor
deportationen kommo för att hämta en familj, berättade senare, att det
inte hade lästs upp någon av en domstol avkunnad dom för de deporterade; de fingo rätt och slätt order att göra sig i ordning och komma
iväg. Somliga berättade att de deporterade under vägen hade fått lov
att underteckna en förklaring, att de reste frivilligt till Sibirien för
att bosätta sig där. Några månader senare kommo några brev till Estland från de deporterade, utvisande att brevskrivarna hade satts i
arbete i Sibirien i kolchozer, sovchozer eller skogsarbetsläger i Krasnojarskområdet. Sådana brev kommo bara från mycket få. Ingenting
dunstade ut vad beträffar de andras destinationsorter.
Majoriteten av deporterade år 1949 kom från landsbygden, och det
troddes allmänt att avsikten med deportationen var att skrämma folket
till att ansluta sig till kolchozerna. Det var huvudsakligen ägarna till
större gårdar som blev deporterade, likaså hustrurna till dem som
hade deporterats 1941 såväl som personer, vilkas söner hade mobiliserats av tyskarna och som hade försvunnit. Bland de senare befunno sig
många fattiga och enkla jordbruksarbetare. Deportationen satte synnerligen stor skräck i folk, och som jag erfor gjorde många inte längre
motstånd mot kollektiviseringen.
Vid sidan av massdeportationerna ha hela tiden individuella arresteringar ägt rum. Sådana förekommo talrikast år 1945 i början av den
andra sovjetockupationen. Så vitt man vet är antalet arresterade lika
stort som antalet deporterade. Personer som ha tillhört skyddskåren
eller deltagit i frihetskriget 1918-20, poliser och förutvarande kommunaltjänstemän ha alla blivit häktade. 1945 häktades två av mina personliga bekanta, husägaren Edgar Saarman och bonden Edgar Liima,
bägge från Viru-Kabala. De hade tillhört skyddskåren. Om bägge
fick man sedermera veta, att de hade dött under den första vintern i
ett tvångsarbetsläger. Efter makens häktning flyttade Liimas hustru
med sitt lilla barn, som föddes först sedan fadern blivit arresterad,
till Jöhvi och tog arbete i ett mejeri, men under massdeportationen år
1949 bortfördes också denna kvinna och hennes barn.
Häktningarna gälla alltid enstaka personer, det är bara under massdeportationerna som hela familjer bli tagna. Först föras de arresterade till ett fängelse i Tallinn, där de få avvakta sin dom. I regel lyder denna på minst 10 års tvångsarbete. När man har fått ihop så
))långa fångar att de fylla 6 å 7 godsvagnar, föras de i väg till Ryssland. Vanligtvis utgöra dessa inte ett särskilt tågsätt utan de sex-sju
godsvagnarna i fråga kopplas till något godståg. Med ett sådant tåg
följer då en mycket stark bevakning, vanligen mycket starkare än den
bevakning som åtföljer ett tåg med deporterade. Tåget belyses av
strålkastare både på sidorna och på vagnstaken, och under sista vaglien är ett taggtrådsnät anbragt för att fånga dem som eventuellt försöka fly genom att bryta upp vagnsgolvet och hoppa ned på spåret.
J ag har sett ett ansenligt antal sådana tåg passera både Vaekiila och
Kabala på väg mot Ryssland, ty tills på hösten 1948 var min far banvakt vid Kabala och hade sedan samma tjänst vid Vaekiila. På båda
ställena bodde han inte mer än 10 meter från banan. Sommaren 1945
såg min far vid Kabala med egna ögon, hur hans bror Julius Kustin
308
d
Dagens frågor
fördes till Ryssland på ett sådant tåg. Min farbror Julius hade varit
förman vid Kiviöli oljeskiffergruvor och hade, som hans hustru sedermera fick veta, dömts till 25 års tvångsarbete, antagligen på grund av
någon angivelse. Senare fick hans hustru också veta, att han hade
sänts till Norilsk, en stad i vildmarken vid nedre J enissej. När ett
sådant tåg en gång sommaren 1949 hade passerat Vaekiila, fann järnvägsmännen en tändsticksask på banvallen, som innehöll en av någon
militärdomstol avkunnad dom, lydande på 25 års tvångsarbete, över
en av våra bekanta, järnvägsarbetaren Alexander Raik. Raik hade bott
i ett hus, som järnvägen ägde, mellan Vaekiila och Kabala stationer.
Han hade blivit dekorerad med Estniska frihetskorset för tapperhet i
frihetskriget och hade förr varit med i skyddskåren. Han efterlämnade
hustru och åtta barn.
I de deporterade esternas ställe har det kommit eller placerats ryssar.
När jag t. ex. var i Tallinn sista gången, den 16 december 1949, kunde
man höra mera ryska än estniska talas på gatorna där. 1947 var det
ungefär lika många ryssar som ester i Kiviöli-gruvan, där jag då för
tiden arbetade. Jag hörde att i Kohtla-Järve, en annan gruva, ryssarna
redan då voro i majoritet. Både i Kiviöli-gruvan och i Estniska statssjöfartsbolaget voro alla mina högre överordnade ryssar; esterna innehade bara lägre befattningar i administrationen; de skötte arbeten
8om krävde direkt beröring med arbetarna.
Vid avgivandet av denna edliga förklaring har jag inte överdrivit
någon detalj och har avsiktligt utelämnat fakta och beskrivningar
rörande enligt min åsikt exceptionellt hemska fall.
Enno K ustin.»
309